Med en kanelbulle och ett glas Zingo framför sig blickar Bosko Orovic ut över Kungsportsavenyn mitt i Göteborg. Han är solbränd och bär en svart, väl uppknäppt skjorta. Bakom och runt hans stol struttar gråsparvar och duvor omkring. Bosko pekar på en duva som saknar fot på ena benet. 

– Jag tyckte så synd om den och gav lite av min bulle, säger han. Det borde jag inte ha gjort. Nu kommer alla fåglar hit. 

Det har gått snart nio månader sedan tränaren som länge personifierade Utsiktens BK uttalade sig offentligt, i samband med returmötet med Norrby IF i nedflyttningskvalet från Superettan. Efter 1–1-matchen som blev Utsiktens sista i svensk elitfotboll på åtminstone ett bra tag uttryckte Bosko Orovic i Göteborgs-Posten att det också kunde vara klubbens sista fotbollsmatch överhuvudtaget. 

»Jag tror inte klubben kommer finnas kvar, det är det som är det sorgliga«, sade han. »Det är vad jag tror. Tyvärr. Det är det som svider mest egentligen, när man ser en kvartersklubb som varit nedtryckt på alla möjliga plan och det tog slut här. Jag tror verkligen det tog slut här, tyvärr.«

Oron var befogad. Klubben från västra Göteborg är konkurshotad, skuldsatt och bespottad. Men än så länge har profetian inte slagit in. Utsikten finns kvar med ett ungt herrlag som ligger sist i Ettan Södra. Och Bosko Orovic? Han är utan jobb, med ett skamfilat rykte efter två narkotikadomar under det senaste året. 

»Det har varit så mycket smärta och mörker i många år. Mycket strul, många bollar i luften.«

Det vore inte konstigt om mannen som sitter och matar enbenta duvor från en kaféstol var både bruten och bitter. Att han inte har ställt upp på någon intervju sedan sortin från Utsikten motbevisar knappast en sådan fördom. Men Bosko Orovic ger ett muntert och lättsinnigt intryck. 

– För första gången på de senaste tio åren har jag verkligen tagit hand om mig själv, säger han. Det har varit så mycket smärta och mörker i många år. Mycket strul, många bollar i luften. Jag löste inte riktigt det till slut.

Han ler. 

– I dag mår jag bra. Jag behövde ett break, hitta någonstans där jag kunde andas och reparera mig själv.

Det finns ett ödets ironi här. Bosko säger själv att nedflyttningen är det största misslyckandet i hans fotbollskarriär. Han beskriver hur det sved när allt som han och flera andra hade kämpat för att bygga upp »bara blev till skit«. Samtidigt gav hans största misslyckande honom en chans att bygga upp sig själv istället för en fotbollsklubb.

Frågan är bara vem som nu ska reparera Utsikten. Och efter allt som har hänt: Förtjänar klubben att räddas?

Gråsparvarna har försvunnit, men den lemlästade duvan haltar vidare med span på Boskos bulle. När mannen som var en trepoängare från att leda Utsikten till Allsvenskan 2023 öppnar munnen igen är han kortfattad:

– Jag lider med klubben och ser hur tufft de har det. Å andra sidan är det inte så konstigt att det slutade här.

 

Den 30-årige ytterbacken Pontus Olsson ser direkt en chans att riva ner skratt när lagets nye tränare Kristoffer Dennerbrant berättar att en reporter är på plats före och under dagens träningspass. 

– Okej grabbar, säger han. Om de frågar om lönerna, säg att ni har fått alla pengar. 

Garv utbryter bland spelarna vars löner ligger på 10 000 kronor om året, i enlighet med Svenska fotbollförbundets minimikrav för att ett proffskontrakt ska vara giltigt. Mindre får inte Utsikten betala sina spelare. Mer har de definitivt inte råd med. 

Det har gått två veckor sedan flera medier rapporterade att den förre Utsiktenmittfältaren Alexander Faltsetas med hjälp av Spelarföreningen hade begärt Utsiktens Elitfotboll AB i konkurs eftersom han saknar löneutbetalningar från hösten 2025. Föreningen och dess sammanlänkade aktiebolag, som har drivit elitverksamheten fram till det här året, har fler skulder än de 42 000 kronor som Faltsetas väntar på. Det är inte första gången klubben hotas av en konkursansökan och under våren har de brottats med ett övergångsförbud från Fifa kopplat till en skuld. Det upphävdes i slutet av juni, men andra problem kvarstår. Helst hade de, som den nye ordföranden Mattias Asserståhl uttrycker det, behövt »ett miljonbelopp rakt in i kassan«.

»Alla i laget verkar vara helt övertygade om att vi kommer vända detta.«

Ännu en gång står Utsiktens överlevnad på spel och kanske är läget allvarligare än någonsin. Men på laget som strax ska gå ut och träna märks det knappt. 

– Jag trivs faktiskt väldigt bra, säger Pontus Olsson, han med löneskämtet. 

Sedan förklarar 30-åringen, som förra säsongen tillhörde seriesegraren Ljungskile, varför han valde att spela i Utsikten.

– När jag tillhörde Qviding skulle man hata Utsikten, för att det var en rival. Så det var min relation till den här klubben. Sedan har man så klart läst att det varit rörigt. Det har skrivits dåligt om Utsikten i flera år. Men jag tänkte att man måsta bilda sig en egen uppfattning. 

Efter några provträningar kände Pontus Olsson att träningsmiljön var så bra att han ville fortsätta. Och det är han inte ensam om.

Från fjolårets Utsikten återstår ingen som var helt ordinarie i Superettan. Bara den nya lagkaptenen Daniel Hermansson och en handfull yngre spelare blev kvar. I övrigt består truppen framför allt av lokala talanger som värvats in från allsvenska Göteborgslag, kryddat med några erfarna division ett-spelare. Snittåldern är lägre än 22 år. 

Enligt tränaren Kristoffer Dennerbrant går spelarna förmodligen back på att spela i Utsikten. Mer än en gång har motståndarnas matchvärdar reagerat med förvåning när bortalaget rullat in med spelarnas egna bilar istället för en spelarbuss. Någon milersättning får de inte. Målvakterna köper sina egna handskar och ingen tilldelas skobidrag. Att Utsikten ändå har lyckats locka spelare beror på träningsklimatet, chansen att visa upp sig i Ettan och det geografiska läget.

Men att killarna i laget tycks trivas på Ruddalen innebär inte att de har lämnats opåverkade av krissituationen. I somras fick den nyrekryterade huvudtränaren Nicholas Wallin Nastaj lämna sitt jobb. Utsikten var trots tabelläget nöjda med hans insats men hade inte längre råd med en heltidsanställd tränare.

– Det var tråkigt så klart, säger Wallin Nastaj. Men Utsikten var väldigt ärliga med sin situation från dag ett och jag visste att det här kunde hända. Dagen efter att jag fick beskedet föddes min son, så på det sättet var det ganska bra tajming. Nu är jag pappaledig istället. 

På tränarkontoret i Utsiktens klubbstuga sitter en annan småbarnspappa. Kristoffer Dennerbrant blev nyligen fembarnsfar och meddelar nu med en suck att dagens träningspass får genomföras utan honom. 

– Jag har sagt åt dem att inte lägga möten samtidigt som träningar, säger han. Men nu krockar det ändå.

En kvart innan kvällspasset börjar ska Kristoffer åka hem för att delta i ett digitalt informationsmöte där styrelsen ska rikta sig till aktieägarna i Utsiktens Elitfotboll AB. Samtidigt störs han upprepade gånger av praktiska frågor som ingen huvudtränare i Allsvenskan någonsin har behövt svara på. 

»Toapappret är slut överallt.«

»Jag missar träningen, ska fira mammas födelsedag.«

»Det står någon där nere som säger att han ska träna med oss. Men vi har väl fullt?«

Kristoffer Dennerbrant löser de problem han kan.

– Det är väl någon form av självskadebeteende, säger han. Men jag får ändå energi av det här på något sätt. Att se killarna träna och spela matcher. Se hur obotligt positiva de är. Alla i laget verkar vara helt övertygade om att vi kommer vända detta. 

42-åringen från Stenungsund är ny i Utsiktens organisation för det här året och har tillfälligt ersatt tränaren vars uppsägning han själv verkställde. För han är också sportsligt ansvarig och styrelseledamot. Under våren bar han titeln kassör och var en av få som uttalade sig när medier undrade vad som egentligen pågick i klubben. Nu kommer han att träna A-laget fram till oktober. Då måste någon med rätt tränarutbildning ta över. 

»Det här är en klubb som likt Ikaros flög för nära solen.«

Kristoffer Dennerbrant har verkat i flera klubbar norr om Göteborg och tränade senast Kode IF i division fem. Nu sitter han på trippla stolar i en sargad klubb strax utanför eliten. Han tar inte ut en enda krona i lön. Det finns anledning att fråga sig vad han gör här. 

– Jag gillar utmaningen, säger han. Mina styrkor ligger i att jobba i uppförsbacke. Jag kanske inte fungerar lika bra i medgång. Sedan passade det bra med min jobbsituation i övrigt just nu.

Förra året fick Kristoffer Dennerbrant frågan av den dåvarande sportchefen Michel Berntsson Gonzalez om att hjälpa till i Utsikten. Den gången blev det inte av, men när han märkte att klubben höll på att slås i bitar under vintern hörde Dennerbrant själv av sig till personer i klubben som han inte kände för att erbjuda sina tjänster. 

– Det finns för bra förutsättningar här för att bara lägga ner, säger han. Den här staden behöver en klubb på nivån mellan storklubbarna och division två. Jag gör detta för spelarna och för alla i Utsikten Oldboys som bryr sig om att klubben ska finnas kvar.

Det finns ett skäl till, medger han. För tänk om han, en gratisjobbande fembarnspappa, faktiskt lyckas lyfta laget mitt i kaoset? 

– Om jag visar vad jag kan här i Utsikten kan det leda till ett bra jobb inom fotbollen på sikt. 

Han packar ihop sina grejer för att åka hem och ansluta till videomötet med aktieägarna. 

– Det här är en klubb som likt Ikaros flög för nära solen. De som var här tidigare har inte gjort ett dåligt jobb utan gjort vad de kunnat med resurserna som fanns. Men det är i grund och botten en alldeles för liten förening för att ha så många år i Superettan bakom sig. Till slut kommer verkligheten ikapp. Och nu handlar allt om att fylla de stora hål som har uppstått. 

 

Under hela 1980- och 90-talet pendlade Utsiktens herrlag mellan division fem och sex. De hade inga historiska framgångar att skryta om och lite talade för en ljusare framtid när en av spelarna från 90-talet, Ingemar Lundin, 1998 sadlade om till sportchef. Samma år gick klubben upp från division sex.

Utsiktens osannolika resa från anonymt dussinlag till elitsatsande retsticka är omöjlig att berätta utan att nämna Ingemar Lundin. Offside har flera gånger varit i kontakt med 70-åringen som nu har dragit sig tillbaka från sin hjärtas förening. Han är fortfarande ordförande i Utsiktens Elitfotboll AB men anser att han inte har något att säga till om längre. 

»Det låter så pretentiöst, men jag har lagt kärlek och engagemang i den här föreningen. Ett halvt liv.«

Hur det blev så är en snårig historia om maktkamper, beskyllningar och vänner som splittrats. Ingemar Lundin själv vill knappt uttala sig. När han ringer upp är det bara för att förklara varför han gärna avstår från att prata. Ändå blir det ett timslångt samtal, och vid ett par tillfällen stockar sig Lundins röst som om tårar är på väg. Han känner sig sviken och missförstådd. Flera gånger eldar Ingemar Lundin upp sig när han påminns om gamla oförrätter som arenafrågan. Sedan avbryter han sig själv och ber om ursäkt för att han lämnade ämnet. Företagaren Ingemar Lundin har genom åren investerat många miljoner i klubben och dragit in ännu fler genom sitt kontaktnät. Han har fortfarande starka åsikter om hur Utsikten har behandlats. Till slut går han med på att ge ett fåtal kommentarer. 

– Jag vill inte skada föreningen, säger han. Och egentligen orkar jag inte prata om det här, för det har gjort mig så ledsen. Jag har flera rättsprocesser igång mot den tidigare styrelsen och avvaktar hur dessa går. Däremot får du gärna skriva att jag är oerhört besviken på dem som har jobbat närmast mig. Det låter så pretentiöst, men jag har lagt kärlek och engagemang i den här föreningen. Ett halvt liv. Jag har aldrig sagt att jag är felfri. Långt därifrån, men så mycket skit som jag fått, tidigare vänner som menar att klubben håller på att gå under på grund av mig. Det har gjort ont. 

Resten vill han inte prata offentligt om, inte ens de roliga åren som höll på att leda upp till Allsvenskan.

– Jag hoppas bara att det går bra för klubben och den nya styrelsen, säger han. 

 

Ingemar Lundins främsta parhäst under många år var Björn Jarkvist, ordförande från 2002 fram till i vintras. Nu hjälper han bara till som arrangemangsansvarig i samband med hemmamatcher.

– Det som hände mellan mig och Ingemar … börjar han. 

Björn Jarkvist har till skillnad från Lundin gått med på att ses. Nu tittar han ner i bordet framför sig. 

– … det är två vänner som inte umgås längre. Och det är fruktansvärt tråkigt. Jag säger inte att den ena hade rätt eller fel. Alla ville någonting bra med klubben, men det fanns olika uppfattningar om vad som var rätt väg framåt och där blev det galet. Det blev meningsskiljaktigheter som splittrade klubben. 

Men oavsett hur relationen och samarbetet mellan honom och den tidigare kollegan slutade har Björn Jarkvist inga problem med att hylla personen som ofta beskrivits som Utsiktens starke man.

– Att Utsikten nådde så långt är egentligen Ingemar Lundins förtjänst, helt och hållet. Han var den enda som trodde på det hela tiden. 

Den mångårige ordföranden backar bandet. Han pratar hellre om historien än dagens krisläge.

– När jag kom in i styrelsen fanns det inget som talade för att vi kunde klättra nämnvärt i seriesystemet. Inga pengar, inte tillräckligt med medlemmar. Ingenting. Det vi hade var gemenskapen. Folk trivdes, klubben var som en stor familj. Och så hade vi Ingemar Lundin. 

Efter uppflyttningen till division fem formulerade Utsiktens dåvarande sportchef drömmen att gå upp till division fyra-serien i Göteborg som kallades »Lilla Allsvenskan«. Klubbarna som Utsikten såg upp till hette Skogens IF, Fässbergs IF och Kållered SK. 

»Man cyklade på en kvart ner till träningen, spelade boll och umgicks. Det var som en fritidsgård, folk kom tidigt och gick hem sent.«

När klubben 1999 lyckades med drömmen om division fyra konstaterade Lundin att det inte var så märkvärdigt som han hade hoppats. Han ville upp till trean. Styrelsen hörde bön och godkände målsättningen, sportchefen fixade spelare och sponsorer. Det dröjde sex år, men satsningen lyckades och redan första året i division tre avancerade Utsikten ännu en serie. Styrelsen med Björn Jarkvist i spetsen oroade sig för att organisationen inte var redo för division två-fotboll. Ingemar Lundin tyckte tvärtom att tvåan var för låg nivå. 2011 tog klubben för första gången klivet upp till division ett. Samma år brann deras klubbstuga i Ruddalen ner, av allt att döma i en anlagd brand.

– Glenn Hysén som var tränare det året gjorde något storartat, säger Björn Jarkvist. I brist på klubbhus samlade han laget på läktaren. Sedan sa han att han inte ville höra något gnäll. Ungefär: »Nu är det de här förutsättningarna som gäller. Gilla läget bara så kör vi.«

Än i dag tror Björn Jarkvist att branden, och lagets förmåga att sluta samman i motgången, var förklaringen till att de lyckades vinna division två. 

– Det där har präglat Utsikten, säger han. Vi övervinner motgångar, blir till och med starkare när saker går emot. Den förmågan, tillsammans med den familjära stämningen, har vi försökt bevara i alla år. 

2014 vann Utsikten Division 1 Södra och blev för första gången ett Superettanlag. De åkte ur serien direkt och omgivningen antog att sensationsklubben hade dansat färdigt. 

Men Ingemar Lundin var inte klar. I december 2019 återvände Bosko Orovic, som hade tränat Utsikten ett år fram till sommaren 2017. Först fick han titeln sportchef. Bosko var utnött efter två tuffa år i Gais och ville egentligen inte ha mer ansvar, men när huvudtränaren Stefan Rehn hoppade av mitt i försäsongen fick den nya sportchefen en roll som manager. 

– Ingemar är svår att säga nej till, säger Bosko Orovic. 

Under samma period talades det om en satsning mot Allsvenskan. Den tidigare Big Brother-profilen Benjamin Vonjahf, tidigare Sorani, hade byggt upp en förmögenhet inom byggbranschen och klev med sitt företag Ehrab in som huvudsponsor i Utsikten. Det startades ett aktiebolag där Vonjahf fick 49 procent av aktierna och han påbörjade en lyxig dokumentär i stil med Sunderland ’til I die där resan uppåt skulle följas. 

»Nu kan man alltid säga att lilla Utsikten, en liten kvartersklubb i Frölunda, har spelat allsvenskt kval. Det är fan stort.«

Det blev bara ett pilotavsnitt och i mars bröts samarbetet mellan Vonjahf och klubben. Alla skyllde på varandra och hade olika versioner av vad som hade gått snett, men klart var att de stora investeringar som skulle leda till allsvensk fotboll på Ruddalen aldrig blev mer än prat.

Medan Utsikten letade nya sätt att finansiera sin satsning byggde Bosko Orovic ihop ett lag bestående av stukade och revanschsugna spelare som aldrig hittat rätt i andra lag. Han plockade med sig den forne anfallstalangen Karl Bohm med en bakgrund i IFK Göteborg, Gais och Häcken. Han värvade Erik Westermark, Albin Skoglund, Allan Mohideen, Predrag Ranđelović och Lucas Hedlund. Han fick ordning på Jesper Brandt som hade lidit av prestationsångest i Norrby och Gais.

– Jag har Bosko och Utsikten att tacka för det mesta i min karriär, säger Jesper Brandt. Det är den bästa gemenskapen jag har upplevt. Man cyklade på en kvart ner till träningen, spelade boll och umgicks. Det var som en fritidsgård, folk kom tidigt och gick hem sent. Men Bosko fick oss också att jobba jävligt hårt och prestera. Man ska inte glömma att vi hade ett otroligt bra lag. Och alla hade rätt förväntningar. Ingen krävde pengar och hej och hå. Vi ville bara bli ett så bra lag som möjligt.

Efter en höst där Utsikten vann i princip varje match säkrade de 2021 seriesegern och en uppflyttning till Superettan. De startade ett på förhand bejublat samarbete med Magnus Pehrssons spanska klubb Velez CF som skulle låna ut och hjälpa till att scouta kvalitetsspelare. Ingen av dessa höll måttet och projektet blev kortvarigt.

Inför första året i Superettan tippades Utsikten i botten, men när serien tog sommaruppehåll 2022 låg laget tvåa efter Halmstad, med i stort sett samma lag som hade vunnit Ettan året före. Under hösten orkade laget inte hålla uppe samma nivå, men dansen i toppskiktet blev en förvarning om vad som väntade. 

– Ingemar tyckte inte att Superettan var särskilt märkvärdig heller, säger Björn Jarkvist. Precis som han gjort i varje serie kom han till oss i styrelsen och sa att vi skulle upp ännu ett snäpp. Vi hade kanske sämst ekonomi i Superettan men var ändå villiga att anta utmaningen genom att bistå med det Ingemar bad om.

Bosko Orovic:

– Vi hade inga stjärnor men alla jobbade för varandra. Det hade varit medvetet av oss att söka rätt profil, människor som ser till laget i första hand. Jag tryckte ofta på att alla var lika viktiga för laget och det präglade vårt sätt att spela.

I augusti 2023 vann Utsikten en seriefinal mot Västerås och drog ifrån i toppen av Superettan. Ner till trean Gais hade de tolv poäng. Den allsvenska platsen tycktes nästan säkrad. Medier tog sig till Ruddalen för att göra stora reportage om succéklubben. Spelare pratade om Allsvenskan och den skeptiske fotbollskännaren kunde fråga sig hur lilla Utsikten egentligen skulle ha råd att spela i högsta serien.

Sedan kom raset. Det som hade studsat med laget började studsa emot. Bosko Orovic tror att uppmärksamheten och allt drömskt prat om Allsvenskan fick spelarna att tappa fokus. Samtidigt drog nyckelspelaren Karl Bohm korsbandet och skytteligaledaren Lucas Hedlund tappade målformen. 

– Jag är ändå glad att vi lyckades lösa kvalplatsen till slut, säger Bosko. Hade vi inte gjort det vet jag inte vad jag hade gjort. Nu kan man alltid säga att lilla Utsikten, en liten kvartersklubb i Frölunda, har spelat allsvenskt kval. Det är fan stort. 

Kvalet började med en pinsam 7–0-förlust mot BP och dubbelmötet slutade totalt 8–0 till Stockholmslaget. Sagan var över. Utsikten laddade om och förstärkte truppen men kom aldrig nära Allsvenskan igen.

 

Det ryktas om lagfest och hotellnatt i Göteborg när Halmstadlaget BK Astrio till slut dyker upp på Ruddalens konstgräsplan, där Utsikten ska möta bottenlaget från division två i ett genrep inför höststarten. Astrio glömde sitt material hemma och fick vända tillbaka en gång. Nu har avsparkstiden skjutits upp för att bortalaget ska få chans att värma upp.

Ett par timmar senare, efter en prestation som tränaren Kristoffer Dennerbrant summerar med orden »okej match, skönt att få igång flera målskyttar«, kliver tabelljumbon av planen med en 5–0-seger och gott självförtroende inför hösten. 

Överlag blåser det försiktigt positiva vindar över Utsikten. Efter ett extrainsatt årsmöte har en ny, ordinarie, styrelse valts in. Tidigare har klubben letts av en interimstyrelse där fem personer hjälptes åt att göra allt. Samtidigt stod kansliet tomt eftersom föreningen tvingats göra sig av med all personal. Skulder, små som stora, glömdes bort eller ignorerades när det blev otydligt vem som ansvarade för vad. Den nye ordföranden Mattias Asserståhl, som tidigare har hjälpt ekonomiskt krisande Örgryte och Qviding, tror att ledningen nu har fått koll på alla skulder. 

– Vi har blivit överraskade några gånger, säger han. Men nu känns det som om vi har mer ordning och reda. Det som saknas är att få in kapital så att vi klarar oss resten av det här året. Där har vi ett par olika spår som vi jobbar med. Jag kan väl inte ge en exakt procent, men mer talar just nu för att Utsikten överlever än att vi inte gör det. 

Hur mycket skulder handlar det om i rena siffror?

– Jag kan inte svara exakt. Vi har redan betalat av en del och kommit överens med andra som saknar pengar från oss. Men vi har en klar bild över hur läget ser ut och jag kan säga att det handlar om miljoner som vi behöver få in.

 

När man djupdyker i Utsiktens ekonomi och pratar med människor som har varit där blir det tydligt att klubben har levt över sina tillgångar. Det är lätt att prata om satsning mot Allsvenskan och en ambitiös akademiverksamhet. Lika snabbt går sådana planer att sjösätta. Men när fakturan kommer: Vem ska betala? 

Under Utsiktens resa upp till eliten gällde inställningen att laget först skulle ta steget upp till en högre serie och därefter försöka bli redo som förening och organisation. Med Ingemar Lundins egen sponsring och pengarna han drog in räckte den strategin långt på en lägre nivå, särskilt med tanke på att Utsikten sällan har lockat spelare med ekonomiska argument. Men Superettan är en dyr serie. Att vara elitklubb kräver personal och kan innebära oväntade utgifter, som pengarna det kostade att inte kunna spela på Ruddalen. Det är som om ingen har tyckt att det varit kul att tänka på kostnader, att vara den tråkiga ekonominissen som säger stopp. Och i slutändan har det alltid löst sig. 

De som fortfarande inte har fått sina sista löner från fjolåret säger att det inte har varit några större problem tidigare. Mittbacken Jesper Brandt var skadad under 2025 och ersattes med sjukpenning och försäkringspengar. Alltså påverkades han inte av klubbens bristande betalningsförmåga. Däremot vill han förtydliga att det som hände i slutet av förra året var en ny företeelse.

– Innan har klubben alltid haft koll, säger Jesper Brandt. Det hände att lönen kom några dagar för sent, men man märkte att de kämpade ihjäl sig för att lösa det. Det var inte att de bara sket i det. Många av oss jobbade vid sidan av eftersom vi knappast tjänade bra för att spela i Superettan. För mig, som hade en annan lön också, var en vecka hit eller dit inte hela världen. Men man förstod att det kunde göra stor skillnad för klubben.

Ett stort problem har varit att klubben inte lyckats med planerna på att locka investerare, och när de har gjort det har samarbetet skurit sig. Men frågan är också hur en så liten klubb som knappt har egen publik vågade satsa så ambitiöst. De visste väl att intäktssidan var ett problem?

Det konstiga kanske egentligen inte är att Utsikten håller på att rasa samman. Anomalin var snarare att de lyckades konkurrera så länge i Superettan. Ingemar Lundin har flera gånger klivit in med privata medel för att stärka klubbens ekonomi – under sommaren har han hjälpt till att betala av Alexander Faltsetas skuld eftersom han tycker att spelaren förtjänar sina pengar efter allt slit han lagt ner för klubben – men vi snackar knappast om en klubb som köpt sig till framgångar. Under hela vistelsen i svensk elitfotboll kämpade Utsikten för att få bokslutet att gå ihop.

»De hotade med nytt transferförbud och jag blev livrädd eftersom det hade hänt en gång tidigare.«

På samma sätt var det inte konstigt att klubben åkte ur Superettan 2025. Snarare var det imponerande att de knep en kvalplats, med god marginal ner till direktnedflyttning. Kaosåret 2025 föranleddes av att elitlicensen inför säsongen varit hotad men beviljades i sista stund. Bosko Orovic saknades under försäsongen efter en komplicerad steloperation. Samtidigt växte en spricka i styrelserummet. 

Av alla Offside har pratat med kan ingen beskriva exakt vad konflikten handlade om. Det summeras som en motsättning mellan nya idéer och redan beprövade arbetssätt. Vissa menar att det handlade om truppstrategi, där en del ville öka antalet unga och säljbara spelare medan Utsiktens framgång hade byggt på en stark kärna av äldre, erfarna lagspelare. Det fanns också olika åsikter om hur mycket pengar som skulle läggas på akademin och vad som egentligen var en rimlig budget. 

Oavsett vilken väg klubben valde vet vi nu att den inte lyckades. 2025 blev en följetong i negativa rubriker. Det var uppskjutna årsmöten, felaktigt utlysta årsmöten, styrelseledamöter som inte hade någon reell makt, domare som inte fick betalt, värvningsstopp från styrelsehåll, ungdomsledare som kom och gick och en tränare som åkte fast för narkotikabrott. Nedflyttningen från Superettan var knappast det största misslyckandet. 

Björn Jarkvist var ordförande men menar att det i praktiken fanns andra som bestämde. Dels andra i styrelsen, dels en arbetsgrupp som skulle stötta den sittande styrelsen. I den ingick bland annat klubben nuvarande ordförande Mattias Asserståhl.

– Jag har aldrig varit bra på att dra in pengar, säger Björn Jarkvist. Det är det alltid andra som har klarat av. I höstas var jag knappt involverad utan hade sagt att jag kunde hjälpa till vid behov. Förmodligen berodde de uteblivna lönerna på att ekonomin inte var bra, men jag tror också att det blev ett glapp i vem som egentligen ansvarade för att vi skulle göra rätt för oss, eftersom vi inte hade råd med anställda längre.

Du var ju ändå ordförande. Var det inte ditt ansvar att se till att alla fick betalt?

– På pappret var jag ordförande, men jag var inte särskilt involverad det sista året. Det var andra som jobbade med de bitarna. Andra personer i styrelsen som var duktiga på att dra in pengar. De gjorde sitt bästa för att det skulle bli bra. Jag hade gärna klivit av tidigare och det var planen, men vi hade svårt att få andra att ställa upp och jag ombads fortsätta för att finnas med som ett bollplank. 

Sedan tar Björn Jarkvist upp det som alla i Utsikten ständigt återkommer till. Ruddalen. 

Under åren i Superettan spelade klubben på stadion som då hette Bravida Arena, eftersom deras verkliga hemmaplan i Frölunda inte var godkänd för spel i näst högsta serien. Redan 2015, när Utsikten skulle debutera i Superettan, gick kommunen med på att rusta upp deras hemmaplan till efterföljande år. Men laget degraderades, ingenting hände med Ruddalen. Först när laget tog klivet upp igen diskuterades idrottsplatsens framtid återigen på allvar. 2023 beslutade kommunen om en renovering som skulle innebära att Ruddalen blir godkänd för spel i Superettan. Nu är den en byggarbetsplats, och nästa säsong hoppas Utsikten kunna återvända hem.

»Utifrån har bilden av klubben varit att den är misskött och oseriös och inte förtjänar att spela elitfotboll.«

Björn Jarkvist tror att klubbens publiksnitt (2025, när Örgryte var ensam derbymotståndare, besökte i snitt 373 personer Utsiktens hemmamatcher) hade blivit högre i Superettan om de fått spela på sin riktiga hemmaplan. Hyran för Häckens arena på Hisingen är dyrare än den för Ruddalen. Dessutom menar den förre ordföranden att klubben har gått miste om viktiga intäkter från matchdagsförsäljning eftersom BK Häcken driver kioskerna på stadion som numera heter Nordic Wellness Arena. 

Det går att fråga sig om Utsikten har budgeterat för intäktsbortfallet som det innebär att de inte kunnat spela hemma »på riktigt«. 

– Jo, det har vi gjort, säger Björn Jarkvist. Men vi har inte fått tillbaka det vi hade hoppats på i bidrag och från sponsorer. Vi har haft jättebra sponsorer som även har jobbat och hjälpt till, men de ledsnar också när vi inte har kunnat göra något på våra hemmamatcher. Bara att använda loungen på Bravida Arena kostade oss 15 000 kronor extra, och då var det inte värt att ha sponsorträffar till exempel.

Flera gånger har Utsikten, utan resultat, försökt få ersättning från Göteborgs kommun för de intäktsbortfall som problemen med Ruddalen har inneburit. De har kunnat peka på handbollslaget Redbergslids IK, som i samband med flytten från Lisebergshallen fick extra bidrag. 

Istället stoppades alla betalningar från kommunen till klubben under 2025 eftersom det enligt en granskning som idrotts- och föreningsförvaltningen beställde fanns oklarheter i hur Utsikten hade redovisat vissa lån och transaktioner. De kommunala bidrag som Utsikten hade beviljats var öronmärkta för ungdomsverksamheten och så länge klubben inte kunde bevisa att alla pengar hade gått till rätt verksamhet stoppades framtida bidrag.

»Vi behöver ha mer information och de måste ta fram dokumenten för att kunna verifiera varför de har lånat pengar och hur pengarna har gått«, sade Veronica Johansson, enhetschef på Idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborg, till GP.

Det finns gott om motståndarsupportrar som har stört sig på Bosko Orovics uttalanden och Utsiktens hårda spelstil. En del hakade snarare upp sig på att laget saknar publik. Därför saknades det inte skadeglädje när Utsikten åkte ut. Utifrån har bilden av klubben varit att den är misskött och oseriös och inte förtjänar att spela elitfotboll.

Kanske har kritikerna också rätt? Kanske får Utsikten helt enkelt skylla sig själva. De visste att Ruddalen inte var godkänd för spel i Superettan. Varför struntar man bara i att betala arvoden, planhyror och löner? Och hur kunde en klubb med så svag ekonomi satsa flera miljoner på en akademi med anställda tränare?

Samtidigt går det inte att avfärda hela Utsikten som ett skämt. Det finns klubbar med betydligt bättre förutsättningar som inte har spelat ett allsvenskt kval, och frågan är om det inte bara är som Kristoffer Dennerbrant säger: klubben flög för nära solen. 

 

Kristoffer Dennerbrants unga lag startar hösten med att hämta upp ett 0–2-underläge till oavgjort mot Tvååker. Men enpoängare räcker inte för att komma närmare säker mark, och i efterföljande omgång förlorar Utsikten hemma mot Hässleholm. Efter den matchen låter Kristoffer Dennerbrant trött på rösten. Under matchdagen har han oroat sig över att det saknades bollkallar, som klubben enligt direktiv från Ettan måste ha på varje hemmamatch. Föregående vecka har han varit en hårsmån från att gå på ett lurendrejerimejl från någon som utgav sig för att vara Fifa och ville få hela klubbens dokumentation bifogad.

– De hotade med nytt transferförbud och jag blev livrädd eftersom det hade hänt en gång tidigare, säger han. Det var panik, men som tur var kollade jag det här med Svenska fotbollförbundet som sade att det var fejk.

Under sommaren har Kristoffer också varit på väg att förbättra klubbens ekonomi med en försäljning till Saudiarabien, men efter en ändring i reglerna för antalet utländska spelare i saudiska ligan drog sig den köpande klubben ur. 

I mitten av augusti håller han fortfarande hoppet vid liv.

– Jag kanske är dum, säger Dennerbrant. Men vi kommer att klara det här. Snart möter vi också Häcken i Svenska cupen. De kommer underskatta oss, jag tror att vi vinner.

Utsikten kryssar en ny match, mot FC Rosengård 1917, och ingen annan än killarna i laget tror längre att de kan hålla sig kvar. I Göteborgsfotbollen har människor i många år spekulerat om när, inte om, Utsikten till slut kommer att dö. Men klubben är lika mycket kackerlacka som Ikaros. Än så länge har den alltid överlevt. Och om de genomlidit så många kriser förut: Vad talar för att det inte fungerar den här gången?

 

På kaféet på Avenyn tillåter sig Bosko Orovic att brusa upp. 

– Sista året fick jag SMS om varför den eller den spelaren inte spelar. Det var nya människor som kom in och ville göra på sitt sätt. Plötsligt hade klubben bestämt sig för att inte förlänga med Erik Westermark, en nyckelspelare och i perioder lagkapten som var jätteviktig för oss. Det ska alltid komma in någon som tror att de vet bättre. 

Han eldar upp sig igen, berättar om frustrationen över det som han kallar »Robinsonparodin«, det vill säga maktkamperna och bråken i styrelserummen som enligt honom blev slutet för Utsikten. Han beklagar sig över vännen Ingemar Lundins öde. 

– Han var Utsikten. Han skapade Utsikten, lade ner hela sitt liv på det här. Vi har bråkat om mycket genom åren, men jag har aldrig tvivlat på hans engagemang eller vänskap. Och till slut blev han borttvingad från sin egen klubb. Jag kommer aldrig att förstå det här. 

Sedan lugnar Bosko ner sig igen. Det där ligger bakom honom nu. Han berättar att han har börjat träna ordentligt, att han har slutat dricka alkohol (»inte för att jag hade problem innan, men det känns skönt att ta bort sådant«) och att han har pratat mycket med en psykolog som har lärt honom att inte vara så hård mot sig själv. Och den dagliga fotledssmärtan, som plågat honom sedan en livshotande trafikolycka 2017, har helt försvunnit efter en steloperation i november 2024. 

– Jag hade glömt hur det känns att inte ha någon smärta. 

Han förklarar hur dåligt han mått i många år och berättar om den dagliga smärtan, mammans död, pappans stroke, skilsmässan och fotbollens betungande verklighet.

När de två narkotikadomarna kommer på tal står Bosko Orovic fast vid sina tidigare uttalanden. Han erkänner den första, skäms och tar fullt ansvar. Vad gäller den andra domen har han hela tiden hävdat att kokainet som ett blodprov visade spår av måste ha hamnat i hans kropp av misstag, efter en whiskykväll där han råkat förväxla glasen med sin kompis. 

– Jag förstår hur det låter, säger han. Men det viktigaste är att mina barn tror mig, och det gör de. Folk får tro vad de vill. Jag har alltid stått för vad jag har gjort.

»Hade det bara varit för min egen skull hade jag gärna lämnat den här världen. Jag gör det för att hjälpa unga killar som vill uppåt.«

Under sommaren har Bosko Orovic mer intensivt börjat leta efter ett nytt jobb. Han vill bestämt träna en klubb utomlands och beskriver det som att han känner sig klar med svensk fotboll. Det har funnits intresse från Indien, Serbien och Saudiarabien. Under året har han levt på pengar från A-kassan, men eftersom de tre sista lönerna från Utsikten fortfarande saknas – och han därmed inte kunnat skicka in lönebesked från förra årets sista månader – får Bosko mindre arbetslöshetsersättning än han har gjort anspråk på. 

– Det börjar kännas i plånboken, säger han. Jag hoppas få pengarna från Utsikten snart. Vi har gjort en avbetalningsplan som jag har gått med på att ändra flera gånger. 

Men det är inte av ekonomiska skäl Bosko Orovic letar efter ett nytt fotbollsjobb. Han vill inte stressa fram något och är beredd att avvakta tills något verkligt intressant dyker upp. 

– Jag har funderat mycket på varför jag gör det här, säger Bosko. Vem gör jag det för? Fotboll kommer alltid att vara min passion, men jag har hållit på med det hela livet. Hade det bara varit för min egen skull hade jag gärna lämnat den här världen. Jag gör det för att hjälpa unga killar som vill uppåt. 

Efter att Bosko återvände till Utsikten 2019 – först som sportchef, sedan manager och till sist tränare – blev han snabbt den tydliga ledaren som fick förkroppsliga klubbens framgångar. Han byggde en svårslagen lagmaskin och lockade lokala spelare som kunde ha tjänat mer i andra klubbar. Han förvandlade stukade talanger till hårt kämpande poängmaskiner. 

Men framför allt var Bosko Orovic en frispråkig och oförutsägbar profil som ständigt fascinerade omgivningen. Han provocerade många, uppfattades som en frisk fläkt av andra. Och han slutade aldrig att försvara sitt Utsikten. När styrelsemedlemmar inte kunde komma överens röt tränaren ifrån och uppmanade till skärpning för klubbens bästa. Ibland lät han nästan konspiratorisk i sina attacker mot medier och det fotbollens etablissemang som aldrig tycktes vilja släppa in hans förening i värmen. Antalet gånger han uppeldat pratade om åsiktskorridorer och politisk korrekthet – och att han fick skit för att han inte var lika ängslig som alla andra – var många. Under Utsiktens fyra händelserika år i Superettan har det varit svårt att föreställa sig klubben utan Bosko.

Att han nu siktar på att hitta en ny arbetsgivare är inget konstigt i den föränderliga fotbollsbranschen. Men nog har det också varit svårt att tänka sig Bosko utan Utsikten. Mannen som höll på att ta klubben till Allsvenskan ställer ifrån sig sin Zingo och fatet där det förut stod en bulle. 

Han reser sig upp för att gå hemåt i solen längs med Avenyn. Med sorglös klang i rösten men ett allvarligt ansiktsuttryck säger han:

– Man ska aldrig säga aldrig. Men jag har svårt att se att jag kommer känna så här starkt för en klubb jag jobbar i igen.