Släktfesten

Den 34-åriga mittbacken Matilda Bertilsson öppnar dörren till hönsgården. Några av hönorna är döpta efter hennes lagkamrater och det är »Evve« (Evelina Löfström) som kacklar högst i dag. Totalt är de nio stycken, nyss var de tio. Räven hälsade på för ett par veckor sedan.

– Han skrämde ihjäl en höna, säger Matilda. Alltså bokstavligen skrämde ihjäl. Jag såg det själv från fönstret när jag satt och jobbade.

Matilda Bertilsson är projektledare på ett översättningsföretag och oftast kan hon arbeta hemifrån. Vilket betyder en röd stuga mitt i skogen, fem kilometer från det lilla samhället Nygård. Stugan tillhör hennes bästa vän och lagkamrat, målvakten Gabriella Jonasson. 

– Vi har bott ihop i flera år nu, säger Matilda. Vi är som systrar, men inte släkt på riktigt. Det finns det tillräckligt många andra i laget som är.

Det är några timmar efter lunchtid den sista fredagen i april och Matilda Bertilsson borde egentligen vara på dåligt humör. Efter att ha startat de tre första matcherna i Division 1 Södra har hon precis fått veta att tränaren Raimo Käkelä tänker placera henne på bänken i kvällens match.

Det är heller inte vilken match som helst. När spelschemat släpptes tidigare i år var hemmamötet med IFK Göteborg det som alla i laget ivrigt sökte med blicken. I serien finns flera andra kända klubbnamn – Malmö FF, Halmstads BK, Örgryte IS – som efter senkomna damsatsningar nu närmar sig eliten. Ingen i Lödöse Nygård IK ville missa att få mäta sig mot dem. Matilda berättar hur flera spelare i höstas, när laget slogs mot nedflyttning, ignorerade skador och sköt operationer på framtiden för att hjälpa laget till nytt kontrakt.

– Sista fyra matcherna gick vi på knäna – spelare offrade sina karriärer för att vi skulle hänga kvar. Det var både härligt och lite hemskt att se.

»Mina bästa vänner finns i laget, några av de yngre spelarna har jag passat när de var små.«

Lödöse Nygård tränar fyra kvällar i veckan och har oftast matcher på helgerna. Ersättningen är, enligt Matilda, »något litet presentkort kanske«. De får gratis mat på bortaresorna och behöver inte betala för bensin. Spelarna som varit med på resan från division fyra till ettan har genom åren haft möjlighet att spela högre upp med andra klubbar. Ingen har flyttat.

– Vi har velat se hur långt vi kan ta det här, säger Matilda. Mina bästa vänner finns i laget, några av de yngre spelarna har jag passat när de var små. Jag vill förstås spela i dag, men jag skulle göra vad som helst för båda mittbackarna som startar.

Laganda kan inte mätas. Men om det gick tror Matilda Bertilsson att termometern hade exploderat i Lödöse Nygård. 

– Den är vårt främsta vapen. När jag ser andra lag, och särskilt i de större klubbarna, är det mer individualistiskt. Jag ser det på kroppsspråket, i uppförandet mot varandra. Tappar man bollen är det någon annans fel. Får man inte spela börjar man leta ny klubb. Jag säger inte att det är så i alla lag, men i många. 

Hon häller upp en kopp kaffe och tar med den ut till den soliga uteplatsen intill stugan. Vid parkeringen kommer hyresvärden och bästa vännen Gabriella Jonasson gående efter att ha jobbat färdigt för dagen. 

– Hur mår du, »Bella«? frågar Matilda.

– En blandning av ångest och lugn, svarar Bella. Jag mår lite illa. Men så ska det väl vara, antar jag, när det närmar sig stormatch.

 

Ingen kan påstå att den ligger bra i munnen: Lödöse Nygård-andan. Men det är den det handlar om. Två byar på var sin sida om E45:an, en dryg halvtimmes körning norrut från Göteborg, blev en förening efter sammanslagningen 2009. Sedan dess har damlaget avancerat tre divisioner. Stommen från den första truppen är fortfarande kvar och i princip alla spelare som anslutit längs vägen är uppvuxna i trakten. Flera i dagens trupp bor alldeles intill hemmaplanen Alevi IP, belägen i Nygård. Några är syskon eller kusiner. Alla verkar ha en förälder som är speaker, sitter i styrelsen eller sköter kiosken. 

Ordföranden Timo Stegemann och tränaren Raimo Käkelä är bröder. Deras fruar säljer kanelbullar, kaffe och godis under matcherna. Och deras respektive söner ska sköta parkeringen i kväll.

– Så som kyrkan var förr, lite så är det med fotbollen här, säger Timo Stegemann.

»IFK:s fotograf ringde förut och ville ha ackreditering. ›Vad fan är det?‹ sa jag.«

Drygt två timmar före matchen mot IFK Göteborg trampar ordföranden runt på Alevi IP och kontrollerar så att allt är i ordning inför det han hoppas ska bli en folkfest. Han är klädd i en neonväst med texten »Arenavärd« och är ackompanjerad av My Löfström och Martin Karlsson. My, tidigare spelare, är fystränare och kusin till systrarna Evelina och Emilia Löfström som båda ska starta i kväll. Martin Karlsson är på klubbens hemsida beskriven som A-lagets maskot – en förklenande titel med tanke på allt han gör. Till vardags arbetar han på räddningstjänsten i Göteborg och det här är egentligen en vanlig jobbdag. Men i dag har Martin tagit ut semester.

– Du var här redan vid tolv, säger My och flinar.

– Halv tolv, korrigerar Martin. 

Sedan dess har han ordnat fram matchbollar, pumpat bollarna, ställt målen på plats, fixat med bollhållarna, kontrollerat matchställen och trasslat med flaggor.

– Plus lite annat smått och gott, säger han. Halv tolv var kanske lite överdrivet, men man vill att allt ska vara på topp en sådan här dag. Och det finns alltid någon sten som behöver flyttas.

Martin Karlsson går in i det nyrenoverade omklädningsrummet där han hängt upp spelarnas nystrukna matchtröjor vid de fasta platserna. 

– Det ska vara snyggt och prydligt när tjejerna kommer, säger han. De har sitt livs match framför sig – de ska bara fokusera på den.

– Undrar hur många det kommer, säger ordförande-Timo. IFK:s fotograf ringde förut och ville ha ackreditering. »Vad fan är det?« sa jag. Och två bajamajor har jag baxat hit.

 

Kort senare anländer IFK Göteborgs spelarbuss till Alevi. I den tilltänkta startelvan är samtliga spelare förutom målvakten Johanna Henriksson 19 år eller yngre. Precis som nya Malmö FF har laget tre raka uppflyttningar bakom sig. Siktet är inställt på högsta serien. 

De blåvita talangerna får en skolning och en fotbollsutbildning som Matilda Bertilsson och hennes kompisar aldrig var i närheten av som tonåringar. På vinterhalvåret har IFK Göteborg också tillgång till en fullstor inomhusplan i Serneke Arena. Lödöse Nygård har däremot bara försäsongstränat på halvplan i Lilla Edet eftersom Alevis naturgräs inte tillät spel förrän i slutet av april. 

– Tre omgångar in på serien har vi fortfarande inte haft en enda träning på helplan, säger tränaren Raimo Käkelä. Det är fakta, inte gnäll. Och ingen av spelarna gnäller heller.

Han parkerar sin cykel intill idrottsplatsen och pekar ut sitt hus som ligger på en höjd i Nygård.

– Jag bara rullar ner hit, säger Raimo. Behöver inte ta ett tramptag!

Det var brorsan Timo som lockade ner honom till tränaruppdraget inför förra säsongen. Raimo, en gång i tiden allsvensk forward i Västra Frölunda, hade bara tränat herrlag tidigare och märkte snabbt hur sammansvetsad spelargruppen var i Lödöse Nygård.

– En tränare kan bli totalt överkörd här, säger han. Spelarna ifrågasätter direkt om jag säger något de upplever som fel eller otydligt. Personligen gillar jag det. Jag ser det engagemanget som en stor tillgång.

»En timme kvar till match och här står man och lånar ut cykeln till en startspelare.«

Raimo berättar att han har sett IFK Göteborgs senaste match, en 2–0-seger mot Mariebo SK, fem gånger. Han ska precis komma in på gästernas taktik när hans forward Matilda »Morriz« Johansson kommer fram och petar honom i sidan.

– Får jag låna din cykel? frågar hon. Måste hem en snabbis och hämta extra byxor.

Raimo fiskar fram cykelnyckeln och räcker den till Morriz.

– Låset är lite stelt så där, säger han. Du får lirka med nyckeln först.

Spelaren nickar kort och småspringer till tränarens cykel. Raimo ler.

– En timme kvar till match och här står man och lånar ut cykeln till en startspelare. Men det är väl charmigt?

 

Charm, laganda och bultande föreningshjärtan. Allt det finns så det räcker och blir över i Lödöse Nygård. Samma småskaliga eldsjälsinställning går även att finna högre upp. Allsvenska Vittsjö skulle till exempel ha svårt att konkurrera med Sveriges bästa lag utan de ideella krafter som är beredda att hugga i så fort det behövs. Vittsjöpensionärerna som snickrar, skjutsar och passar spelarnas barn när de tränar.  

Frågan är vad sådana gamla värden betyder i den nya fotbollsvärlden. Och om det finns tillräckligt många i kommande generationer med samma självklara syn på frivilligt föreningsslit.

Internationellt har damfotbollen professionaliserats och utvecklats rasande snabbt de senaste tio åren. Plötsligt hette slutspelslagen i Champions League PSG, Barcelona och Bayern München – istället för Hjørring, Røa och Krasnogorsk. Om tio år är det sannolikt att även Damallsvenskan domineras av mer välkända klubbmärken (hur mycket mer ligan har hunnit halka efter till dess är en annan text). Häcken och Hammarby kan mycket väl slåss om SM-guldet i höst och det näst bästa publiklaget i år är nykomlingen IFK Norrköping. 

»In och slit, kämpa, vält – vad som helst! Och sedan benen på ryggen hem om vi blir bortspelade.«

Snart kommer även Malmö FF, troligen också IFK Göteborg. För dem är Alevi IP bara ett stopp på vägen mot toppen och det finns mycket Lödöse Nygårds spelare kan lära sig av Blåvitts unga och spelskickliga trupp. 

Men kanske har även de gamla något att lära ut?

 

Före uppvärmningen samlar Raimo Käkelä sina spelare i klubbstugan. På en whiteboard rafsar han ner startformationen: 4–1–4–1.

– Pirrigt? frågar han.

Spelarna nickar. 

– Det ska det vara, säger Raimo. Men vi ska mäta oss med det här duktiga laget i dag. Min plan är att vi ska jaga livet ur dem i första, sedan kommer jag att göra förändringar till andra halvlek.

Genomgången tar fem minuter och är mest en repetition på sådant laget redan har pratat om. Spelarna tar också chansen att ställa kontrollfrågor om uppspelsvarianter och positionering vid fasta situationer. Raimo svarar så gott han kan och uppmanar laget att använda sin fysik.

– Hög press på deras planhalva så mycket vi orkar. In och slit, kämpa, vält – vad som helst! Och sedan benen på ryggen hem om vi blir bortspelade. Försvarar vi som ett lag kan vi vinna. De är skickliga, men jag tror inte de är lika vana vid vårt gräs och hårt spel. 

– Smäll på direkt i första närkampen, säger Matilda Bertilsson. Få dem i gungning!

Raimo Käkelä ler.

– Andan i det här laget behöver jag nog inte påminna om: vi pushar varandra. Alltid. Nu vill jag önska er lycka till. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa er från kanten.

 

Tre minuter före avspark är det fortfarande åskådare på väg in på Alevi. Matilda Bertilsson sitter i skräddarställning framför avbytarbåset och kastar en blick mot grusparkeringen. 

– Kolla, det är kö in till Nygård. Det trodde jag aldrig att jag skulle få se.

Hennes startande lagkamrater följer sin tränares uppmaning till punkt och pricka. De springer, tacklas och stressar IFK Göteborg som inte får i gång sitt passningsspel. Och efter varje duell applåderar och peppar avbytarna.

– Vi visar fan noll respekt alltså, säger Matilda. Så jävla gott att se.

– Har du inga kort med dig i dag eller? ropar en av Blåvitts anhängare till domaren när hemmalagets kapten Evelina Löfström mejar ner gästernas forward Filippa Hopkins.

Efter tjugo minuter leder Lödöse Nygård med 3–0. Tre chanser, tre mål – samtliga gjorda efter fasta situationer. 

»För lagets bästa är det nog bäst att jag kliver av.«

Raimo Käkelä skrattar rakt ut, men förhoppningen att tonåringarna i motståndarlaget ska hänga med huvudena faller på skam. Tio minuter senare reducerar Blåvitt efter slarv i hemmaförsvaret.

– Det där var inte bra, säger Raimo. Att vi bjuder på den!

Snart gör Filippa Hopkins 3–2 och innan pausvilan är det mer bolltrillande IFK Göteborg nära en kvittering. Hemmalaget panikrensar och när Raimo samlar spelarna i omklädningsrummet är det en sliten styrka han har framför sig. Evelina Löfström har varit skadad och kan inte fortsätta. Hennes lillasyster, mittbacken Emilia Löfström, är också tveksam. Hon har tre korsbandsoperationer bakom sig och i veckan har hon dessutom varit sjuk. Halsen gör fortfarande ont.

– Emilia, orkar du? frågar Raimo.

– Jag vill, svarar Emilia. Men för lagets bästa är det nog bäst att jag kliver av.

– Okej, säger Raimo. Då går du in, Matilda.

Matilda Bertilsson nickar och lämnar rummet för att inleda en snabbuppvärmning. Tränaren vänder sig mot resten av laget.

– Nu väntar hårda bud, säger han. Min plan är att vi går ner på 5–4–1. Frågan är bara om vi ska göra det direkt?

– Vi hamnar på mellis för ofta, säger Evelina Löfström.

– De är så tekniska, säger forwarden Tilda Magnusson Tell. Vi måste komma närmare.

Raimo nickar.

– Vi kör på 5–4–1 direkt. Tilda, du blir ensam på topp. Jag hade inte planerat det, men min bedömning är att det här inte håller annars. 

Tilda Magnusson Tell gör en grimas och tar sig åt ena låret.

– Jag vill bara säga att jag har en känning i ljumsken, säger hon. Jag känner mig långsam där ute.

– Det märks inte, säger Raimo. Jag fyller på med byten efter hand när ni inte orkar mer. Det blir kanske inte den skönaste fotbollen, men det är den som kan ge oss något nu. 

 

När Tilda Magnusson Tell i mitten av andra halvlek linkar av planen med sin onda ljumske står det 3–3. IFK Göteborg trycker på och inbytta Matilda Bertilsson får inte en lugn stund i fembackslinjen. Försvaret avstyr de flesta farligheter och när de inte gör det finns Gabriella Jonasson längst bak. 

På Lödöse Nygårds hemsida står det att målvaktens motto är »Ingen kan göra allt, men alla kan dra åt helvete.« Nu är det också den typen av matchbild där bollen helst ska skickas långt åt helvete. När tilläggstiden kommer har Raimo Käkelä gjort alla byten och flera hemmaspelare försvarar med kramp i benen. 

– En liten poäng ska vi fan ha i dag, säger Tilda Magnusson Tell samtidigt som hon får ljumsken hårt lindad av fystränaren My Löfström.

Och så blir det. Efter 95.04 blåser domaren av och Raimo Käkelä verkar inte riktigt veta om han ska jubla eller svära, så han gör lite av allt. 3–0 blev 3–3. Samtidigt var större delen av andra halvlek en kamp för att inte släppa in fler mål. 

– Deras 3–1-mål grämer mig fortfarande, säger han. Men jag tycker att vi ska vara stolta ändå. Framtiden var här och spelade, och vi gav den en match.

 

Hans bror Timo traskar fram och berättar glatt att det kom 712 personer till Alevi i kväll. Det är fler än vad som bor i Nygård. Ingen i laget har någonsin spelat inför en så stor publik. 

Släkt och vänner släntrar in på planen för att hylla de trötta hemmaspelarna. Systrarna Löfström hamnar i mittcirkeln med sin mamma Camilla, som tillsammans med en kompis städade hela idrottsplatsen föregående kväll. Gabriella Jonasson kramar syskonbarn och Tilda Magnusson Tell haltar bort till grillen bredvid kiosken för att göra sig en hamburgare. Några meter därifrån står hennes gamla barnvakt och drar på sig en jacka i den allt kyligare vårkvällen. Matilda Bertilsson tittar bort mot förskolan där hon jobbade tidigare, några knattar har startat en spontanmatch på gräset framför ingången. 

– Jag känner mig rörd, säger hon. Såg ni bilkön före avspark?

Hon har aldrig spelat fotboll någon annanstans än här, aldrig klippt banden med vare sig förening eller hembygd. Ibland har hon tänkt att det kanske ser konstigt ut i andras ögon. Men vad spelar det för roll? När hon blev sjukskriven och utbränd för tio år sedan var fotbollslaget en fristad och viktigast var stödet från bästisen Gabriella Jonasson. Inför förra säsongen lade Matilda av som spelare för att istället bli lagledare. Framåt augusti undrade hon vad hon hade gjort och när kontraktet i ettan var säkrat bestämde hon sig för att snöra på sig skorna igen. 

– Jag har gjort så mycket tillsammans med de här tjejerna, säger hon. Jag är så glad vi fick den här kvällen tillsammans också.