Onsdagen den 18 december 2019 trampar jag min hallonröda racercykel upp för Stigbergsbacken och glider ner mellan Majornas landshövdingehus. Däcken studsar över trottoarkanterna och den regnvåta hästsvansen piskar i nacken. Vattendropparna tränger in genom Adidasbyxorna jag har haft sedan högstadiet och dobbarna slinter mot pedalerna. Jag trampar några extra tag för att hinna snedda över Karl Johansgatan innan 9:ans spårvagn dundrar förbi.
Jag är inte sen, bara ivrig. Medan jag sicksackar fram mellan barnvagnar och vägarbeten spelar jag upp olika scener i huvudet. Ska jag vänta till samlingen med att berätta? Eller bara slänga ur mig nyheten så fort jag kommer fram?
Jag svänger in bakom Mariaplan och låser fast cykeln i det isgrå räcket som omger min hemmaplan Gröna vallen. Konstgräsmattan breder ut sig på en stor innergård kantad av lavendelblå och mintgröna trähus. Bakom återvinningsstationen ligger vår nedklottrade klubbstuga. Därifrån kommer vår tränare Erik Entin vinglande med en otymplig bollsäck och famnen full av hoptrasslade repstegar och mögliga träningsvästar. Han är en blyg 32-åring som jobbar som personlig assistent och lägger all sin fritid på att spela och titta på fotboll. Han spelar i 16 korplag och jag minns knappt hur han ser ut utan träningskläder. Först på plats av spelarna är som vanligt utbytesstudenterna Carmen Córdoba Beldad och Christina Heiß. I väntan på oss andra passar de en boll mellan sig.
Det är Ösets BK:s sista träning före juluppehållet. 13 spelare har föranmält sig via appen, men när klockan är halv sju är vi inte fler än sex. Medan vi värmer upp på den konade planen kommer resten av spelarna joggande från hållplatserna runt omkring. De flåsar fram ursäkter om försenade barnvakter och spårvagnar. Efter några snabba ruscher i repstegarna stretchar vi i en ring. Regnet upphör och folk kastar av sig snusnäsdukar, trasiga fingervantar och träningströjor från gamla ungdomslag. Det ser ut som om någon vält ut en fyndlåda på Myrornas.
När lugnet infinner sig säger jag att jag har en glad nyhet.
– Eller hur man nu ska se det, säger jag. Vi kommer att spela i samma serie som IFK Göteborgs nystartade damlag.
Förväntansfulla blickar från mina medspelare.
– Och vi möter dem redan i premiären.
Jag har svårt att avgöra om lagkamraterna blir glada eller avskräckta. De undrar hur bra motståndarlaget är och om matchen kommer att spelas på Ullevi. Några kollar sina telefoner för att kontrollera att matchen inte krockar med en möhippa. Spanjorskan Carmen Córdoba Beldad stretchar ljumskarna och ser sig omkring för att försöka få en ledtråd till uppståndelsen.
– Jugar contra los azul blanco, förklarar Erik Entin på avdankad skolspanska.
– It’s like one of the best clubs in Sweden and now they have a ladies team and we gonna meet them, fortsätter någon.
– Maybe in the biggest arena, fyller en annan i.
Erik Entin trasslar upp västarna och delar in oss i tre lag. Vi spelar »Engelska kvadraten«, en övning som går ut på att hålla bollen inom laget. Två personer måste alltid jaga boll på motståndarnas planhalva och man brukar sinka lite för att se om någon annan offrar sig. Inte i dag. Vetskapen om den kommande stormatchen får alla att springa utan knussel. Ropen studsar mellan husfasaderna och tempot är ovanligt högt för att vara Ösets BK. Men den tekniska kvaliteten är som den är och hälften av träningstiden går åt till att samla bollar. I en av många vattenpauser diskuterar vi hur vi ska förbereda oss inför mötet med IFK Göteborg, vars nystartade damlag enligt ryktet kryllar av blivande landslagsspelare. Någon föreslår att vi från och med nu borde springa och hämta bortslarvade bollar istället för att gå. En annan tycker att vi borde avsluta varje träning med två snabba varv runt planen, kanske till och med öka farten längs kortsidorna?
När jag cyklar hem från träningen den kvällen kan jag inte sluta tänka på matchen. Vi har mött skickliga spelare förut, men inte alls på den här nivån. Vad har hänt inom damfotbollen som gör att de lägsta divisionerna plötsligt befolkas av elitsatsande ungdomar?
Det här var inte vad jag förväntade mig när jag återupptog min fotbollskarriär för fem år sedan. Jag hade flyttat till Göteborg för att plugga journalistik och kände nästan ingen i staden. För att mota rastlösheten började jag springa en fyra kilometer lång slinga runt mitt bostadsområde. Jag flåsade omkring i ett par vita tygskor och blev omsprungen av skolbarn och pensionärer. Men jag hade mycket fritid, löpte allt oftare och skrev ner mina tider på insidan av garderobsdörren. Till slut började jag få tillbaka min kondition från tonåren.
En kväll när jag stretchade utanför mitt studentboende efter en sådan löprunda hörde jag det välbekanta ljudet av fotbollsskor mot asfalt. Lena Melin, en av de nio studenter som jag delade en trävilla med, kom gående med sin cykel och en vattenflaska i korgen. Jag tog mod till mig och frågade om hon spelade fotboll.
– Japp, vi har korpmatch på Heden om en kvart. Kom ner och kolla? Vi behöver nästan alltid spelare om du är sugen.
Veckan därpå fick jag låna ett av Väst Hamn Uniteds vinröda och ljusblå matchställ. Mitt nyfunna lag bestod av ett gäng studenter i 25-årsåldern som hade varit ganska lovande i ungdomen men knappt rört en fotboll som vuxna. Eftersom nivån i korpserien var kass räckte det ganska långt. Glidtacklingarna var otajmade och livsfarliga. Fyra av fem hörnor kom inte ens in på planen. Domaren hade visselpipan i fickan och lämnade aldrig mittcirkeln. Matcherna började sällan före halv tio på kvällen och motspelarna tjafsade inte om att få spela, utan om att få vila utanför sidlinjen.
Mitt första år gick vi obesegrade genom den lägsta korpserien med en målskillnad på 31–1. Det tredje och sista året vann vi den högsta serien och belönades med en plastpokal och var sitt tomt USB-minne. Efter det tröttnade några, andra var färdiga med studierna och flyttade tillbaka till sina hemstäder. Kvar var åtta spelare som var sugna på någonting mer seriöst. Själv längtade jag efter rimliga matchtider och en tränare som sa åt mig vad jag skulle göra. Jag drömde om långa ruscher på en fullstor fotbollsplan och motståndarlag som värmde upp före matcherna.
Av en bekant fick vi veta att Majornaklubben Ösets BK ville starta ett damlag. Vi erbjöd oss att fixa spelare om de ordnade träningstider, bollar och matchställ. På bara några veckor samlade vi ihop tillräckligt många barndomsvänner, grannar och kollegor till ett elvamannalag. De flesta var i 30-årsåldern. Några kom från högre divisioner och hade tröttnat på att träna fyra gånger i veckan. En del hade småbarn. En trevlig kulturproducent från Lödöse fick vara med trots att hon aldrig spelat fotboll tidigare. Vår målvakt hittade vi på spårvagnen en sen utekväll.
Vi körde en obligatorisk och en frivillig träning i veckan. På onsdagar hade vi en halv elvamannaplan och körde övningar och spel. På söndagar spelade vi smålagsmatcher på en knagglig konstgräsmatta med sarg. Ibland tog vi med våra partner och killkompisar för att fylla ut lagen.
Efter fem månader spelade vi vår första tävlingsmatch. Kvalitetsskillnaden märktes direkt. I division fyra fanns inga studentgäng eller arbetskamrater. Här samlades främst unga, ambitiösa lag som ville klättra i seriesystemet. Motståndarna hade höga hästsvansar och spelade topplistemusik under uppvärmningarna. De var tekniska och samspelta och blev knappt glada när de gjorde mål. Vissa av dem spelade i ungdomslandslagen. Vi kände igen dem från Göteborgs-Postens listor över stadens största fotbollslöften.
De första två åren vann vi bara några enstaka seriematcher. Om det hade funnits en lägre division hade vi halkat ur. Ändå var det bara en försmak av vad som väntade oss säsongen 2020.
Jag och de flesta av mina lagkamrater har spelat fotboll i tio, femton år. Trots det är Ösets BK fast förankrade i botten längst ner i seriepyramiden. Vi blir bättre, men omgivningen utvecklas snabbare. Högre upp i systemet kan man numera se Damallsvenskans matcher på TV och förra sommarens VM visades på storbildsskärmar över hela Göteborg. Kvinnliga spelare har gått från att vara utskrattade till att bli idoliserade, vilket gör att fler vill engagera sig. Tränarutbildningarna fylls av unga kvinnor och sponsorerna satsar äntligen på tjejer. Sedan 2010 har antalet kvinnliga licensierade spelare över 14 år ökat från drygt 75 000 till 95 000.
Utomlands har det hänt ännu mer. Framgångsrika klubbar som Ajax, Bayern München och Manchester United har gett damfotbollen en chans. När de spanska serieledarna Atlético Madrids damlag förlorade mot tvåan FC Barcelona förra våren satt 60 739 personer på läktarna. Fiorentina överväger att föreslå för Uefa att samtliga herrklubbar som deltar i Champions League också måste ha ett representationslag på damsidan.
De europeiska jättarnas plötsliga intresse för kvinnor har höjt både nivån och konkurrensen. Borta är tiden då ett svenskt klubblag (Umeå IK) kunde vinna Champions League med idel landslagsstjärnor i startelvan. Samtidigt kan fler svenska spelare i dag försörja sig som utlandsproffs. Damallsvenskan har kanske fått lida lite, men det allmänna uppsvinget har gett svallvågor ända ner i de lägsta divisionerna. Tidigare var nivåskillnaden mellan den högsta korpserien och lägsta distriktsserien inte särskilt stor. Nu har glappet ökat och de lägre divisionerna kryllar av elitsatsande talanger. I min egen division fyra-serie i Göteborg är alla lag förutom Öset nya för i år.
Många vill hänga på damfotbollens resa mot finrummen. Utöver IFK Göteborg startade de allsvenska klubbarna IF Elfsborg, Falkenbergs FF och Malmö FF damlag till årets säsong. Helsingborgs IF håller på att starta en damsektion. Det innebär att elva av herrallsvenskans sexton klubbar har eller är på väg att starta damlag.
Kraven på att erbjuda lag för tjejer och damer kommer ofta underifrån. I Helsingborg var det stödföreningen Mjölkkossan som samlade in 450 000 kronor till damsatsningen. I Blåvitt lämnade två medlemmar in en motion till årsmötet. I Elfsborg var det en lokal företagare som låg på styrelsen under flera års tid och i Malmö är damlaget ett resultat av påtryckningar från två supportergrupper.
Mest liv blev det i Malmö. Precis som många andra föreningar har MFF en sårig historia av damfotboll. 2004 bröt sig det dåvarande damlaget ur klubben och bildade en egen förening och vid två tillfällen efter det – 2012 och 2016 – föreslog styrelsen att medlemmarna skulle rösta ner motioner om att återinföra damverksamhet i Malmö FF. Först 2019 var styrelsen med på tåget, men deras förslag var då att klubben skulle gå ihop med elitklubben LB07 som spelade i den högsta serien. På så sätt skulle MFF slippa hundåren i de lägre divisionerna.
MFF:s ordförande Anders Pålsson ville ta genvägen eftersom det var »nu som damfotboll var hett«. Att ha ett topplag först kring 2025 var Pålsson inte sugen på, förstod den som läste hans uttalande i Fotbollskanalen när planerna blev kända i september förra året: »Det undgår väl nästan ingen i samhället vilken debatt och framgång som damfotboll har haft på senare tid. Vi tycker att det är en väldigt bra tajming i Malmö FF nu.«
Medlemmarna hade bättre tålamod än så. På det extrainsatta årsmötet i november hölls flera brandtal av supportrar som tyckte att en gräddfil till eliten var ovärdigt deras förening. En stor majoritet av de 1 400 samlade medlemmarna röstade för att ta den långa vägen och börja i division fyra.
Det uteblivna samarbetet irriterade inte bara MFF-ordföranden. Det slog även hårt mot LB07, som kallt hade räknat med fusion och saknade pengar till en fortsatt elitsatsning. En tisdag i februari i år samlades ett 30-tal medlemmar i klubblokalen på Limhamns idrottsplats och bestämde att laget skulle dra sig ur Elitettan. Ordföranden Robert Lenir menade att beslutet var det tyngsta han tagit i hela sitt liv.
Trots kontroverserna har MFF hårdlanserat sitt damlag. De har presenterat truppen i sina sociala kanaler, och på den första officiella träningen i januari välkomnades spelarna av över 800 supportrar som sjöng och avfyrade fyrverkerier. Vid den första träningsmatchen åkte närmare 400 fans till Kristianstad för att se laget förlora med 0–7 mot de allsvenska motståndarna.
»Vi i Öset säljer rabatthäften och hembakad rulltårta för att tjäna pengar till lagkassan. Vår klubblokal är en byggbarack med kontorsinredning från 70-talet.«
Även i Göteborg blev det diskussioner när damsatsningen skulle klubbas. De handlade inte så mycket om huruvida laget skulle ta den långa vägen, utan om hur satsningen skulle påverka herrarna. IFK Göteborgs tidigare ordförande Kent Olsson ville att damlaget skulle organiseras i en separat förening. I en debattartikel på supportersidan Svenska Fans varnade han för att damlaget annars skulle bli »ett nödvändigt ont« för herrfotbollen och varnade för »känsliga och medialt störande konflikter om resurser«. Troligen för att damerna förväntas spela gratis medan vissa av herrarna tjänar över 100 000 kronor i månaden. Diskussionerna slutade med att damlaget bara får vara en del av IFK Göteborg Fotboll till den 1 januari 2022. Sedan måste de starta en egen ideell förening och söka medlemskap i Alliansföreningen.
Man kan förstås undra om föreningarna som nu startar damlag gör det av genuin vilja eller om styrelserna mest vill haka på något som »är hett«. I medierna har de nya damsatsningarna fått stor uppmärksamhet och klubbarna har nästan framställts som hjältar.
I mina ögon är det som att hylla ett stort svenskt företag som inför kollektivavtal. Att både killar och tjejer ska få spela i föreningens matchtröjor är väl självklart? Klubbarna borde snarare be om ursäkt för att det dröjt så länge. Många generationer fotbollsspelande tjejer har nekats förutsättningarna som det innebär att spela i en etablerad klubb som har pengar och tänker långsiktigt.
Jag undrar också vad som händer om hajpen lägger sig. Falkenbergs FF:s ordförande Patrik Hannell motiverar klubbens satsning med att den »ligger rätt i tiden«. Kommer han och Malmös trendkänslige ordförande fortsätta värna om damfotbollen när nästa fräscha grej dyker upp?
Den 29 februari spelar IFK Göteborgs damlag sin första träningsmatch på seniornivå. Tillsammans med Ösets träningsflitiga utbytesstudenter Carmen Córdoba Beldad och Christina Heiß bänkar jag mig i duggregnet vid en av Hedens konstgräsplaner för att spana in våra kommande motståndare. För oss är träningsmatchen en utmärkt värdemätare eftersom IFK spelar mot division tre-laget IK Virgo. Dem har vi själva mött i flera jämna matcher genom åren.
IFK Göteborg värmer upp genom att jonglera lite lojt i smågrupper. Spelarna ser vuxna ut på håll, men när de kommer nära ser man att de är barn. Samtliga blåvita spelare är 15 eller 16 år gamla (Ösets medelålder: 29,3). Carmen berättar att hon har sett på Instagram att en av spelarna just skrivit på ett treårsavtal med klubben, och vi skämtar lite om hur det skulle vara att spela med kontrakt.
– Skönt att de inte har efternamn på sina matchtröjor i alla fall, säger Christina Heiß.
IFK Göteborg har ett stort bollinnehav från första stund, men scouterna från Ösets BK är inte överdrivet imponerade. Till vår stora lättnad gör Virgo det första målet. Blåvitt fortsätter dock att rulla bollen enkelt mellan lagdelarna och efter en kort hörnvariant lyckas innermittfältaren Victoria Svanström sätta lagets historiska första mål. I halvtid leder tonåringarna med 4–2.
Till skillnad från Malmö har IFK Göteborg valt att inte hårdlansera sitt nya damlag (kanske för att spelarna är så unga), och klubben har verkligen lyckats avstyra uppmärksamheten kring debutmatchen. Förutom vår trånga träbänk består åskådarna av ett gäng IFK-föräldrar som hukar under paraplyer i familjestorlek. De kommenterar matchen i realtid och fyller i varandras meningar:
– Hon kommer mellan där, ja. Och så bryter Filippa igenom, så där ja …
– … Och nu ska hon runda målvakten. Hon rundar henne där, ja. Och kom igen nu, jaså inte med vänstern? Men nu sätter vi den …
– … Jäklar vad fint, Filippa!
De enda gångerna föräldrarna tystnar är när deras döttrar hamnar i tuffa närkamper med motståndare som väger minst 20 kilo mer.
»Vi älskade fortfarande sporten. Vi såg bara ingen framtid för oss där. På TV visades nästan inga dammatcher.«
Andra halvlek är ren utklassning. Virgo hänger inte med i passningstempot och som back är det framför allt två blåvita tonåringar som oroar mig. Den tekniska Victoria Svanström med nummer tio på ryggen rör sig med snabba tempoväxlingar över hela planen och hämtar gärna bollen nerifrån backlinjen. Den starka forwarden Filippa Hopkins löper i sin tur rakt igenom Virgos backlinje och är effektiv i avsluten. Matchen slutar 12–2. Victoria Svanström gör fyra, Filippa Hopkins tre.
Carmen konstaterar att vår lilla chans i seriepremiären ligger i att ha tålamod och störa deras vackra uppspel. Kanske kan också uppmärksamheten kring den stundande tävlingsdebuten göra ungdomarna nervösa? Flera hundra personer har redan aviserat på Facebook att de tänker komma på seriepremiären.
På cykeln hemåt kan jag inte låta bli att tänka på våra olika förutsättningar. Vi i Öset säljer rabatthäften och hembakad rulltårta för att tjäna pengar till lagkassan. Vår klubblokal är en byggbarack med kontorsinredning från 70-talet. Vi tränar utomhus året om och får ibland ägna uppvärmningen åt att skotta snö. Å andra sidan har vi inte samma ambitionsnivå. Vi missar träningar på grund av bakfyllor och semestrar. Vi blir gravida, stukar fötterna och måste jobba över. Den genomsnittliga träningsnärvaron är 36 procent.
Jag blir nyfiken på IFK-spelarnas träningsvardag och en dag tar jag spårvagnen till Prioritet Serneke Arena i stadsdelen Kviberg. Här, i Nordens största multisportarena, ska laget spela sina matcher och här tränar de sina fem pass i veckan. Nu släntrar tjejerna in i plasttofflor och dumpar sina tunga ryggsäckar på läktaren intill den klargröna konstgräsmattan. Redan en halvtimme före träningen är nästan hela truppen samlad, och en kvart senare gör de gemensamma rörlighets- och balansövningar. När tränarna tar vid kör de Engelska kvadraten med två lag som håller i bollen och ett som jagar i mitten. Det är hårda passningar och få misstag. Spelarna uppmanar varandra att hålla bollen på marken. Tränarna behöver nästan aldrig korrigera eller skicka in nya bollar, de bara betraktar den unga gruppen spelare som driver på varandra.
– Paus en minut! ropar Peter Svanström, men låter inte tjejerna lämna kvadraten trots att de sneglar mot vattenflaskorna på läktaren.
Det är han och Cristian Loayza Barrios som håller i träningarna. De har båda talangfulla döttrar som spelar i klubben och tillbringar mer tid i arenan än hemma. Spelarna gör exakt som de blir tillsagda och allt de pratar om är fotboll. Cristian Loayza Barrios säger att de är extremt lättränade och att många siktar på proffskarriärer utomlands.
– Och egentligen vore det väl konstigt om de inte nådde dit, säger han. De tränar fem pass i veckan och de som går fotbollsklass kör ytterligare tre. Om man inte blir bra då så vet jag inte hur man blir det.
»Träningarna och matcherna styr mitt liv. Om mina kompisar ska på bio stannar jag hemma om jag har match dagen efter.«
I hans ögon har tjejerna alla förutsättningar som krävs. De har utbildade tränare som ansvarar för deras fysiska och fotbollsmässiga utveckling. De får kostråd kring vad och när de ska äta. De spelar i en klubb som har lång erfarenhet av att drilla ungdomar till fotbollsproffs. Konstgräsplanen de spelar på är alltid uppvärmd och redo.
– Hallen är en enorm möjlighet för oss, säger Cristian. Andra lag måste kanske ställa in varannan vinterträning på grund av vädret. Vi kan bara fortsätta mala på inomhus året om.
Den här dagen fokuserar laget på maskerade passningar. Tjejerna får inte visa motståndarna vart de ska slå bollen. Jag tänker på hur det brukar gå till hos oss. Man tar emot bollen på tre, fyra tillslag, tittar på personen man vill passa, ropar hennes namn, pekar och efter några sekunder seglar bollen iväg åt ungefär det hållet. Maskerade passningar kanske vore något för oss.
En av spelarna med proffsambitioner är den 16-åriga forwarden Filippa Hopkins. Till skillnad från majoriteten av lagkamraterna går hon inte i fotbollsklass, men hon får ihop minst åtta träningspass i veckan ändå. En vanlig vecka brukar det bli minst ett individuellt teknikpass och två gymbesök. Hennes kortsiktiga mål är att skriva kontrakt med IFK Göteborg och göra bra ifrån sig på regionlägret. Därefter vill hon bli uttagen till landslagstruppen i sin åldersklass och så småningom spela i A-landslaget. Drömmen är att försörja sig som fotbollsspelare i någon av de bästa utländska ligorna.
Filippas team består av en mamma som lagar matlådor, en pappa som byggt om garaget till gym och en storebror som skjutsar till träningarna. Hon går i nian. Till hösten kommer även hon att kunna släntra till fotbollsträningen i tofflor när hon börjar på det intilliggande idrottsgymnasiet. Det mesta i hennes liv kretsar kring fotboll. Förra året var hon bara ledig i en vecka.
– Träningarna och matcherna styr mitt liv, säger Filippa. Om mina kompisar ska på bio stannar jag hemma om jag har match dagen efter. Men det gör ingenting. Fotboll är ju det roligaste jag vet.
»Vad hade hänt om någon kom till mig när jag tränade som mest som 13-åring och erbjöd mig att provträna med ett akademilag?«
När jag var yngre var fotboll också det roligaste jag visste, och jag hade älskat att ha Filippa Hopkins fotbollsvardag. Men i början av 00-talet var förutsättningarna för fotbollsälskande tjejer helt annorlunda. Det fanns inga fotbollsakademier, utan jag fick spela med två olika flicklag. I brist på juniorserier började jag träna med damlaget som 12-åring. Det var spännande, men långtifrån en ideal matchmiljö för en tanig mellanstadietjej. På högstadiet kunde jag förvisso välja fotbollsklass, men programmet låg på en stökig skola på andra sidan stan. Trots att jag tränade mycket var det aldrig något snack om kosthållning. Jag undrar hur många träningar jag har sköljt ner med tre polarkakor och två glas O’boy?
När jag var i Filippas ålder hade jag bara spelat på konstgräs en handfull gånger. Hela vintrarna tränade vi i en gymnastiksal, om våren och hösten var det grus som gällde. Men jag minns fortfarande lukten av plast och kokt korv i den uppvärmda konstgräshallen från 80-talet som vi fick träna i några gånger om året.
Under högsäsongen fick vi i damlaget inte träna på klubbens hemmaplan eftersom det slet för mycket på gräsmattan. Medan herr- och juniorlagen tränade i mitt kvarter cyklade jag fyra kilometer till en undanskymd gräsplan på andra sidan stan. Vad jag minns var det ingenting vi ifrågasatte. Klubben hade en manlig ordförande och så gott som alla tränare och domare var män. Herr- och juniorlagen fick välja träningstider först. De svartvita träningsoverallerna var utprovade efter killarna och stramade över våra höfter och bröst.
När jag var 14 år var jag med i uttagningarna till distriktslaget. Jag tog mig vidare till den sista provträningen, men när truppen till sist skulle bantas från 20 till 16 spelare åkte jag ur. Jag var inte tillräckligt bra och så småningom tappade jag sugen. Det var i den åldern som jag och många av mina jämnåriga fotbollskompisar började lägga av. Papporna och tränarna skrockade att vi var mer intresserade av killar och fester, men det var inte sant. Vi älskade fortfarande sporten. Vi såg bara ingen framtid för oss där. På TV visades nästan inga dammatcher. Jag hade aldrig hört en kvinna kommentera en fotbollsmatch och på landslagströjorna i butikerna stod det Fredrik Ljungberg eller Marcus Allbäck. Majoriteten av de damallsvenska spelarna hade heltidsjobb vid sidan av fotbollen. Kanske kunde vi hoppas på att bli materialare i en allsvensk klubb eller dietist i herrlandslaget.
Jag ser Filippa Hopkins slå ännu en stenhård passning på konstgräsmattan och hoppas att hon förstår vilken chans hon har fått. Jag vill berätta för henne att jag fick tårar i ögonen när jag cyklade förbi de fullsatta uteserveringarna under förra sommarens VM för damer. Hur det känns att skrapa upp knäna på en grusplan och sälja tulpanlökar och kalsonger till hela grannskapet för att kunna åka på övernattningscup 45 minuter utanför stan.
Avundsjuka är aldrig klädsamt, men när jag betraktar Filippa och de andra IFK-spelarna kan jag inte låta bli att känna det. Vad hade hänt om någon kom till mig när jag tränade som mest som 13-åring och erbjöd mig att provträna med ett akademilag? Om jag regelbundet hade fått se fotboll på TV så att jag förstått att det kunde vara mer än en hobby. Om jag hade fått träna i en toppmodern inomhusarena. Och haft föräldrar som hämtade mig i bil efteråt och sade »älskling, det finns en smoothie i handskfacket«.
I början av april var Ösets BK redo för match. Vi hade spelat fler träningsmatcher än någonsin (fem) och vunnit fler än vanligt (en). På grund av det höga publiktrycket hade vi bokat den närliggande Majvallen som har läktare. En mamma från flicklaget skulle baka bullar och två musikaliska pojkvänner filade på en inmarschlåt. Sedan satte coronapandemin stopp för våra storslagna planer. Matchdatumet passerade och träningsnärvaron sjönk. Kulturproducenten från Lödöse slet av korsbandet, lagkaptenen Lena Melin blev gravid. Vi började slarva med våra avslutande intervaller. Allt medan maskinen IFK Göteborg rullade på som vanligt.
Därför vaknar jag lite nervös onsdagen den 24 juni, det nya matchdatumet. Jag jobbar mitt vanliga pass som nyhetsreporter på Göteborgs-Posten och hinner inte tänka så mycket på den stundande matchen. Min egen tidning publicerar en artikel med rubriken »Formsvaga Öset möter Göteborg på hemmaplan«. Jag blänger argt mot sportredaktionen när jag hämtar mitt förmiddagskaffe. Det sistnämnda är heller inte sant. Som ett led i alla försenade seriestarter, och det tryck det utsätter Majvallen och alla andra fotbollsplaner för, får vår säsongspremiär avgöras i IFK Göteborgs inomhusarena.
På lunchrasten ringer jag min 21-åriga lillasyster Ellen. Hon är mittback i IK Uppsala som är debutanter i Damallsvenskan. Hela våren har hon tränat på att möta motståndare som är starkare och snabbare. Hon tipsar mig om att falla tidigt, spela fysiskt och »pressa avvaktande«.
– Och säg till laget att ta vara på alla målchanser. Ni kanske inte får så många.
Efter arbetsdagen äter jag min matlåda bestående av tre pannkakor, fyra champinjoner och en klick jordnötssmör. Jag avslutar med en halv müslibar från Netto innan jag hoppar på cykeln mot arenan. Det är sommarens vackraste kväll och jag trampar lika ivrigt som den där dagen i december. I gymnastikpåsen ligger fem kontaktlinser, tre hårsnoddar och två mörkgula fotbollsstrumpor som jag fiskat upp ur tvättkorgen.
Till min stora förvåning är nästan hälften av mina lagkamrater på plats i tid. Vi släpps in av en vakt som visar oss omklädningsrummet. Matchtröjorna luktar tvättmedel och vårt lagnamn står på dörren. Så här känns det att vara proffs, hinner jag tänka i två sekunder innan jag hör att Sanna Hellgren glömt sin sportbehå och Maja Fägerwall Ödman sina benskydd.
– Du kan låna skosulorna i mina gympadojor, domaren märker inget, säger högerbacken Liv Gisslandi och kastar över dem till Maja.
Vi delar på ett gäng bananer och kommer överens om att ha roligt. När vi släntrar in på konstgräsmattan värmer IFK Göteborg redan upp. Filippa Hopkins dundrar fram mellan konerna med framåtlutad överkropp. Uppe på den tomma läktaren riggar Göteborgs-Postens TV-team sina kameror. När den digitala väggklockan visar 19.15 blåser domaren igång matchen. Det är knäpptyst på planen. IFK Göteborg spelar böljande från kant till kant, men vi flyttar över hela laget och tvingar dem att börja om från mittbackarna. Efter 20 minuter står det fortfarande 0–0 och jag tänker att det kanske inte kommer att sluta så illa. Då tröttnar Filippa Hopkins. I den 23:e minuten tar hon en löpning rakt igenom vår backlinje och placerar en bredsida precis intill stolpen. Några minuter senare får hon ett liknande läge och gör matchens andra mål. Strax före paus kommer ett inlägg från högerkanten rakt mot mig och den blåvita anfallaren Alicia Hall Hellström. Bollen seglar förbi målvakten och min motståndare går upp för att nicka mot öppet mål. Jag tar ytan precis bakom eftersom jag bedömer att bollen ska gå över henne. Det gör den inte.
I halvtid snackar vi om att gå in hårdare i närkamperna och fylla på framåt när vi får kontringsläge. I motståndarnas omklädningsrum instruerar Cristian Loayza Barrios sina tjejer att »följa spelplanen« och fortsätta med insticken bakom vår backlinje. Det lyckas IFK Göteborg bra med. I andra halvlek har de ett stort bollinnehav och passar sig ständigt fram längs med marken. Våra mittfältare får allt tyngre löpsteg, och trots att vår enda forward får en del passningar lyckas vi aldrig skapa några farliga chanser. I stället gör de blåvita ytterligare två mål, och i den 71:a minuten fullbordar Filippa Hopkins sitt hattrick. De sista minuterna tittar jag mer på den digitala klockan än på bollen. När domaren blåser av matchen har vi förlorat med 6–0. GP:s team plockar ner sin utrustning och konstaterar att 1 055 personer följt sändningen på nätet. Våra tränare säger inte så mycket. Vi sitter kvar vid sidlinjen, delar på de resterande bananerna och plåstrar om varandras blodiga knäskålar.
Filippa Hopkins försvinner mot omklädningsrummen. I hennes telefon väntar flera peppande meddelanden och hemma i villaförorten dukar föräldrarna upp prinsesstårta för att fira hattrick och premiärseger. De kommer att få anledning att fira många gånger framöver, när deras målmedvetna dotter rusar vidare mot landslagsuttagningar och högre divisioner.
Själv cyklar jag hem mot en sovande pojkvän och en skål filmjölk. När jag skrapar upp den sista müslin med skeden plingar ett SMS till på mobilen. Det är från IFK Göteborgs tränare Cristian Loayza Barrios. Jag läser: »Hej Sanna! Ville bara tacka för i dag. Bra jobbat av er. Jag tyckte ni stod upp riktigt bra! Även om siffrorna visar annat.«