Patatas dröm

En förmiddag i februari slöskrollade jag på Facebook och möttes av en rubrik från sydöstra Värmlands lokaltidning KT-Kuriren. »Sköna fotbollsflytten – från Bråten till Kroatien.« Ord som borde väcka de flestas uppmärksamhet, men det var bilden som fick mig att studsa till. »Patata«? Kunde det verkligen vara han?

Patata heter egentligen Patrick Gustafsson och det var han som hade delat artikeln. Där stod min gamla lagkompis iklädd en blå fotbollströja, med svart getskägg och halvblonderad kalufs uppsatt i en tofs. Han var lätt att känna igen, trots att det säkert gått fem år sedan vi sågs. Det senaste jag hörde var att han hade blivit ihop med en tjej från Degerfors och flyttat dit. 

Jag klickade på länken och fick veta att Patrick Gustafsson i fjol var med och förde upp Karlskogaklubben Bråten till division fem och att han nu hade flyttat till Kroatien för att spela i NK Borac Drenovci. »De spelar i femteligan tror jag«, sade Patata i artikeln och förklarade att han länge siktat högre än svenska division fem:

»Det har alltid varit bra i Bråten. Men jag visste väl någonstans att det inte riktigt var min nivå om man säger så.«

Tankarna snurrade i mitt huvud. Patata proffs i Kroatien? Jag var tvungen att höra av mig till vänsterbacken i vårt gamla pojklag. Han fick läsa artikeln och reagerade med en förvåning så stark att den angränsade till ilska: »Vad fan! Han var ju sämst av oss alla!« 

 

Första gången jag träffade Jan Patrick Coyoca Gustafsson var vårvintern 2016. Jag gick i nian på högstadiet och hade startat en Facebookgrupp tillsammans med andra bollsugna killar som var för talanglösa, osäkra, oseriösa eller sena i växten för att ta plats i Motala AIF:s hårdsatsande akademi eller det sedan knatteåldern samspelta Borens IK. De flesta av oss var gamla spelare från BK Zeros 00-lag, som hade lagts ner några år tidigare. Vissa hade bara spelat i trädgården sedan dess, andra testat lyckan – och blivit olyckliga – i Maif eller Boren. Zeros styrelse gav oss en nyckel, bollar, koner och västar så att vi kunde träna två gånger i veckan, men eftersom laget saknade en vuxen tränare fick vi inte anmäla oss till någon serie.

»Min nya lagkamrat såg inte ut som en fotbollsspelare men verkade snäll och hade nära till skratt.«

Redan före det första träningspasset spred sig ryktet om att vi skulle bli Motalas »lalligaste« och mest inbjudande fotbollsgäng. Den oseriösa stämpeln lockade fler än stommen av gamla Zeroskillar och via sina klasskompisar anslöt Patrick, en kille från den gamla bruksorten Godegård norr om Motala. När jag låste upp inför första träningen stod han ensam och väntade utanför klubbhuset. Först på plats, med skolryggsäcken över axlarna, redo att sparka i gång.

Min nya lagkamrat var överviktig och såg inte ut som en fotbollsspelare men verkade snäll och hade nära till skratt. Jag gillade honom direkt. Patrick var den typen av person som man inte behövde känna länge för att bli bekväm med. Några i laget beskrev honom tidigt som en nallebjörn, säkert lite elakt med tanke på kroppsformen, men liknelsen passade också hans varma och sorglösa karaktär. Därefter kallades han bland annat Jan, Pata, Pato och Potäten innan den slutliga formen Patata fick fäste.

Lagets lallighet var på både gott och ont. Vi spelade nästan bara kvadraten och tvåmål på träningarna, ingen fick skäll efter felpassningar och flera av oss försakade regelbundet middagen hemma för att hänga kvar och snacka. Men det hände också att bara fem personer dök upp och att någon tog med sig en Red Bull-stinkande E-cigg in i omklädningsrummet.

Nivån var varierad. Någon tränade i sneakers, en annan fick andnöd efter uppvärmningen och visste inte om han var höger- eller vänsterfotad. Ett par spelare var så snabba och tekniska att deras talang kändes bortkastad i ett lag utan tränare och motståndare. Patata hade svårt att hänga med i det blygsamma tempot. Han tappade bollen, var enkel att dribbla förbi och lyckades inte utnyttja sin storlek i de få dueller som förekom. Han skrattade gärna åt egna misstag och kunde överraska med kanonskott från distans. Min väns vittnesmål om att Patrick var »sämst av alla« är en överdrift, men försäsongen 2017, då laget upplöstes och de som ville flyttades upp till A-laget, blev många av oss ändå förvånade över att Patata fortsatte. Visserligen hade han gått ner tvåsiffrigt antal kilon, blivit kvickare och förbättrat sin teknik, men bilden utifrån hade fram till dess varit att han brann mer för umgänget än spelet.

»På Snapchat skickade han spegelselfies där han spände sina vältrimmade magmuskler.«

De följande åren förändrades Patata. Han sparade ut håret, tappade fler kilon och började bygga muskler. Men framför allt visade han upp ett nytt självförtroende. Det blev svårare att skratta åt hans fotbollskvaliteter, och han slutade spela rollen som den glada pajasen. På Snapchat skickade han spegelselfies där han spände sina vältrimmade magmuskler. I skolkorridorerna bildade han ett harmlöst men högljutt grabbgäng ihop med Maifjuniorer som gick på fotbollsgymnasiet. Klasskamrater och lärare började betrakta honom som »fotbollskillen«.

När Patrick inte fick chansen i Zeros A-lag bytte han till ett nystartat juniorlag i IFK Motala. Han ville få speltid, göra avtryck, utvecklas. Året därpå tog han klivet till division fyra-laget Vadstena Gif och gjorde några strömatcher när laget kämpade i botten av tabellen. Nedflyttningen blev oundviklig och Patata var fast besluten om att utnyttja det till sin fördel, att ta en startplats i femman. Sommaren efter studenten publicerade han en bild iklädd Vadstenas tröja nummer tre på Instagram. Undertexten löd: »Striving for greatness«. 

 

Elva grader och blåst. Det är fem dagar efter midsommarafton, men den meteorologiska sommaren har ännu inte kommit till Kiruna. Patata möter upp mig i en svart Adidasjacka, matchande byxor och en skrikig orange ryggsäck. 

– Att du kom hela vägen upp hit ändå, HW!

Jag skulle kunna säga detsamma till honom. Kroatien sket sig efter en vecka och Patata vände hem till Värmland och Bråtens IK. När han inte fick starta i division fem-premiären dök nästa möjlighet upp i form av en förutsättningslös överenskommelse med division två-klubben Kiruna FF. Patata skulle få träna, spela matcher med B-laget och på sikt försöka slå sig in i A-laget. Klubben skulle hjälpa till med jobb och boende. Mittbacken bokade första bästa flyg och i två månader har han nu bott i Kiruna.

Min gamla kompis flinar, möter min hand med sin högra och omfamnar mig med sin vänstra. Våra gamla smeknamn, »Patata« och »HW«, infinner sig naturligt. Det känns enkelt och lättsamt, som om det har gått en vecka snarare än ett knappt decennium sedan vi delade omklädningsrum. 

»Det här är allt jag behöver. En säng, min mobil och fotbollen.«

Han pekar mot ett ljusgult lägenhetshus som omges av byggstängsel, permanent stängda restauranger och grushögar. Hans tillfälliga boende ligger innanför rivningsgränsen och kommer snart att försvinna. På grund av LKAB:s gruvdrift har mängder av byggnader rivits eller flyttats, och det som förut var Kirunas centrum liknar en spökstad. 200 meter bort ligger den maffiga träkyrkan som har lyfts upp i väntan på att rullas längs en tio meter bred grusväg till en plats nära den nya stadskärnan. Nyligen använde militären övergivna bostadshus till att öva närstrid i urban miljö och Patrick väcktes mitt i natten av höga skottljud. 

Han sätter sig på sin sovplats, en madrass på golvet vars klädsel enbart består av ett påslakan. Framför honom står ett par väskor som innehåller kläder och en bit bort ligger en teknikboll. I övrigt visar rummet inga tecken på att tillhöra en snart 25-årig fotbollsspelare. Ett litet bollhav och färgglada leksaker vittnar om att det tidigare använts som ett barnrum. Sedan Patrick flyttade till Kiruna för två månader sedan har han delat bostaden med sin engelske lagkamrat Alex, som han också beskriver som sin agent.

– Det här är allt jag behöver, säger Patata. En säng, min mobil och fotbollen. 

 

När jag tar upp veckan i Kroatien skrattar Patrick och skakar på huvudet. Han berättar att möjligheten dök upp genom »agenten« Alex som han lärde känna förra året när han, efter att ha skickat highlightsklipp och ett fotbolls-CV, fick lov att provträna med Kiruna FF. Det blev ingen övergång den gången men Alex, som också var tränare i klubben, såg något i provspelaren. De höll kontakten, och i mitten av februari berättade Alex att en klubb i Kroatiens femtedivision sökte mittbackar.

Patata sade upp sig från sin anställning på en skola i Karlskoga, och två veckor senare satt han på ett flygplan söderut med planen att spela hela våren i NK Borac Drenovci. Femteligaklubbens »president« hämtade honom vid flygplatsen och svarade undvikande på frågor om det kontrakt som skulle skrivas på vid spelarens ankomst.

»Presidenten tyckte att jag var skitdålig.«

Patrick inkvarterades i ett gammalt vedeldat hus med en spelare från Venezuela och en från Argentina. Han frös om nätterna och insåg snabbt att fotbollslivet i Kroatien skulle bli tufft. På byns gator fick han misstänksamma blickar. Få av lagkamraterna kunde engelska. Träningsplanen var lerig och saknade belysning på ena sidan.

– Första träningen spelade jag på den mörka sidan, berättar Patata. Det gick väl hyfsat utifrån förutsättningarna. Men presidenten tyckte att jag var skitdålig. Han sa att de hade sett min profil och att jag inte var den spelare de hade förväntat sig.

Efter andra träningen tyckte presidenten att Patata hade höjt sig och tränaren frågade om han kunde spela högerback. »Nej, ni värvade mig som mittback eller defensiv mittfältare«, svarade Patrick. Redan då hade han bestämt sig för att åka hem, men han stannade länge nog för att delta i lagets genrep inför uppstarten efter vinteruppehållet. 

– Jag kom in i paus, centralt i trebackslinjen där jag trivs bäst. Vi vann med 4–1, jag slog en hockeyassist och var nära att nicka in en boll. Jag använde mina styrkor och lagkamraterna kallade mig majstore. Så något avtryck måste jag ha gjort även om presidenten inte tyckte det. 

Något kontrakt skymtade han aldrig, och dagen efter träningsmatchen flög Patrick hem till Sverige.

Här hade historien kunnat sluta. En spelare som nyligen avancerat från division sex till division fem fick testa en proffsliknande tillvaro i Kroatien innan han återgick till sitt vanliga liv och sin gamla klubb. Men Patata letade genast nya utmaningar. När jag pratade med honom i början av mars beskrev han hur han hade dominerat i division sex föregående säsong, att han var navet som lagets spel hade kretsat kring. Jag fick också veta att han hade skruvat in tre frisparkar och slagit nästan alla hörnor. 

– Och du vet, sade han. Under Zerostiden kunde jag bara använda högerfoten. Nu kan jag slå hörnor med vänstern om jag vill. 

Han tyckte att han var för bra för division fem och drömde om en framtid som elitspelare, gärna med landslagsspel för Filippinerna som en bonus (»eller något landslag, man hade inte tackat nej om Sverige ringt«). Snart skulle han fylla 25, han såg sig som en late bloomer, men saker behövde gå fortare. När han dessutom tappade sin startplats i Bråten bestämde han sig för att lämna klubben. Efter kontakter med »agenten« och den tidigare tränaren Alex, numera bara spelare och ledamot i Kirunas sportgrupp, välkomnades Patata upp till norra Lappland.

»Jag har varit tydlig från början med att jag prioriterar fotbollen och hon är så fin som stöttar mina drömmar.«

Sedan dess har han jobbat heltid som elevassistent på en skola, spelat ett par B-lagsmatcher i division fem och firat midsommar i midnattssolen. Däremot väntar han fortfarande på sin debut i A-laget. I senaste bortamatchen mot Skellefteå lämnades han utanför matchtruppen eftersom klubben ville spara in på hotellkostnader. 

Om ett dygn gästar Kiruna FF topplaget Piteå på bortaplan. Det är sista matchen före sommaruppehållet och Patata hoppas på speltid innan han åker hem på semester. 

 

Utöver ett par knattar som spelar femprick är Lombia IP tomt när vi anländer, mer än en timme före Kirunas matchförberedande träning. Patrick är ofta först på plats. När han lämnade hemmet låg agent-Alex fortfarande och sov. 

– Här är mitt andra hem, säger Patata och gör en svepande rörelse mot den smutsgula anläggningen vars omklädningsrum ser ut som byggbaracker.

I väntan på resten av laget sätter vi oss på läktaren. Efter en snabb genomgång av våra gamla bekanta – tydligen har Joel blivit farsa – frågar jag hur det egentligen går för honom här i Kiruna.

– Jag klagar inte, säger han. Självklart vill jag spela mer, men det gäller bara att jobba hårt och kämpa varje dag så kommer det. 

– Det måste vara svårt att vara så långt hemifrån, säger jag. 

– Så länge jag kan spela fotboll har jag det bra. Man lär alltid känna nya människor, men det är så klart lite tufft att vara borta från sambon så länge. Redan när jag åkte till Kroatien sa hon att det var det svåraste hon hade gjort. Samtidigt har jag varit tydlig från början med att jag prioriterar fotbollen och hon är så fin som stöttar mina drömmar. 

– Är det ett drömliv du lever?

– Inte än kanske, säger Patata. Men ett steg på vägen. Jag fattar ju att Manchester United kanske inte kommer hända. Men Allsvenskan, varför inte? Det är ändå en okej nivå. 

Ett par lagkamrater dyker upp och Patrick kilar i väg för att byta om. Dessutom ska han bjuda på fika som straff för att hans lag förlorade på gårdagens träning. Ensam på läktaren funderar jag på hur bra Patrick kan tänkas vara. Håller han division två-klass? Förtjänar han egentligen mer speltid?

»Han är inte den bästa fotbollsspelaren jag har tränat.«

Enligt Patata gjorde han »allt« i Bråten och han ser det som osannolikt att laget hade avancerat till femman utan honom. Samtidigt vet jag att det finns gamla lagkamrater som anser att han inte ens var bland lagets fem bästa spelare. Även i Karlskogafotbollen reagerade folk med förvåning på hans Kroatiensejour. Patrick har själv berättat om illasinnade kommentarer på Facebook, men också om bekanta som försvarat honom med åsikten att han är lokalfotbollens mest kompletta mittback. Är hans kritiker bara avundsjuka? I Bråtens första träningsmatch efter Patatas framträdande i lokaltidningen blev han nersparkad. Medan han låg och vred sig i smärtor gick en motståndare förbi med ett hånfullt leende och ropade: »Och han ska vara proffs!«

När jag berättar för Kiruna FF-tränaren Krister Taivalsaari om mitt reportage berömmer han spelarens driv och inställning men lägger till brasklappen: »Han är inte den bästa fotbollsspelaren jag har tränat.« 

Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till Patata. Han har en dröm, ägnar sitt liv åt att uppnå den och ger inte upp. Ingen petning, inget brutet nyckelben och ingen kroatisk klubbpresident rubbar hans övertygelse om att fotbollen är värd att satsa på. Han tränar extra med sin lilla teknikboll, flyttar 135 mil, åsidosätter sambo, katter, utbildningar och andra intressen – allt för att kanske få det där stora genombrottet. På många sätt är det beundransvärt. En fin historia, killen som slåss mot alla odds. Jag kan till och med bli avundsjuk. Att få tillhöra ett lag, brinna på planen och kämpa om en startplats. Att identifiera sig som fotbollsspelare. Patricks besatthet får mig att undra varför jag själv slutade dribbla och drömma.

»Patricks lag börjar bäst och det är han som smeker in det första målet med en kylig bredsida.«

Men om det redan är för sent? Vi andra har redan insett att fotbollen inte älskade oss tillbaka. Inte ens Motalas mest lovande 00:or spelar elitfotboll i dag. Theodore Rask som nådde Allsvenskan har slutat helt. Som Patricks gamla vän vill jag bara säga åt honom att åka hem och krama om sin sambo, spela gärdsgårdsfotboll ett par gånger i veckan och ta tag i vuxenlivet. Han kan prata som ett fotbollsproffs, klä sig som ett fotbollsproffs och prioritera som ett fotbollsproffs, men det gör inte att han är eller kommer att bli ett fotbollsproffs. Ja, Gustav Lundgren i Gais spelade i division två som 25-åring, men då var han en av seriens bästa spelare. Patrick har inte spelat en minut.

 

Han gör inte bort sig på träningen. Passningsspelet är vårdat, kroppsspråket ambitiöst, tillslaget rent. Patata sticker inte ut åt något håll. I vattenpauserna pratar han med alla, skojar och skrattar, precis som på Z-parken för tio år sedan. 

Innan matchspelet startar säger tränaren Taivalsaari att han vill att spelarna ska ta det försiktigt. Han undviker gärna onödiga skador inför morgondagens match.

– Don’t kill each other!

Patricks lag börjar bäst och det är han som smeker in det första målet med en kylig bredsida. Lagkamraterna jublar, Patata ler och växer av vitsorden. Han ropar oftare och högre på medspelarna, pekar och dirigerar, men snart får det andra laget ordning på spelet. Den kvicke ghananen Frank Arhin, som tidigare har spelat i Östersund och hoppade in mot Arsenal på Emirates Stadium, rinner igenom gång på gång. Patata tystnar och blir passiv. När motståndarlaget har gjort fyra, fem mål på lika många minuter bryter tränaren spelet. 

– Patrick, what is your contribution to this defending? frågar han.

Patata svarar på muttrande svenska.

– Inget. Det är skit.

Kort senare avslutas träningen när en mittback fastnar i gräset och vrider till knät efter en närkamp. Medan han skjutsas till akuten blickar Krister Taivalsaari uppgivet ut över konstgräset. Han suckar. Vem ska nu spela mittback i morgon? Tränaren berättar att killen som skadade sig är lagkapten och en av lagets viktigaste spelare.

Samtidigt uppmanas Patata av sina kompisar att förbereda sig på att spela. På väg från idrottsplatsen, fortfarande i sina träningskläder, ler han. Debuten är nära.

 

Efter träningen talar jag med Tobias Stridsman, spelare, styrelsemedlem och som Patata uttrycker det: »Mr. Kiruna.« Han tillhör stadens kanske kändaste fotbollssläkt. Namnet Stridsman går att finna i både gamla matchreferat och på ledarpositioner i föreningen.

– Jag hjälper till där jag kan, säger han. Det är viktigt för ungdomarna här att vi har en klubb på hyfsad nivå.

26-årige Tobias lämnade hemstaden inför gymnasiet för att jaga proffsdrömmen i IK Sirius, men han nådde aldrig A-laget. Efter några års studier och fotbollsspelande i Umeå har mittfältaren vänt hem. Tanken är att han ska göra comeback som utespelare mot Piteå efter ett års frånvaro med en korsbandsskada. Den egentliga återkomsten är redan avklarad. När Kirunas brasiliansk-italienske målvakt Fernando Milioli blev utvisad mot Skellefteå tvingades Stridsman dra på sig handskarna – de två målvaktsreserverna hade samma skift i gruvan och kunde inte följa med på bortamatchen. Vikarien höll nollan och KFF vann matchen. Inför sommaruppehållet har de plockat åtta poäng och redan inför mötet med Piteå står det klart att Kiruna hamnar i nedflyttningsserien när Norrlandstvåan delas upp inför hösten.

»Jag tror att det här är en bra utvecklingsmiljö för Patrick.«

Tobias Stridsman berättar om svårigheterna med att driva en fotbollsklubb i norra Norrland. Trakten fostrar inte tillräckligt många bra spelare och för att klara sig i division två behöver föreningen spetsa med ett par värvningar. Ofta blir det halvproffs från andra länder som ser en chans att visa upp sig i Sverige samtidigt som de får hjälp av klubben att skaffa jobb. Kiruna kommun har lägst arbetslöshet i landet och lider av brist på arbetskraft. Att locka svenska spelare till Sveriges nordligaste stad är svårare. 

Nyligen lämnade fyra utländska startspelare Kiruna, trots att de hade avtal som gällde hela säsongen. Truppen har tunnats ut och planen är att fylla på med ett par nya importer inför hösten.

Jag frågar Stridsman var Patrick passar in i detta.

– Det hade varit svårt för honom att komma in i ett division två-lag i södra Sverige, säger han. Här har vi inte lika många spelare och behöver mer bredd på träningarna. Jag tror att det här är en bra utvecklingsmiljö för Patrick. Sedan kanske det inte innebär att han kommer att bli en startspelare i Kiruna, men kanske någon annanstans i division tre eller fyra.

 

Trots alla timmar vi har umgåtts i omklädningsrum, korridorer och klubbstugor vet jag nästan ingenting om Patatas uppväxt. Inte mer än att han föddes i Filippinerna. När vi pratar på riktigt får jag veta att hans biologiska mor levde fattigt i norra delen av ön Cebu och hade ett femtontal barn att ta hand om. När en släkting till henne var på besök med sin svenska make bad de om att få adoptera Patrick. Sex år gammal flyttade han med sina nya föräldrar till Sverige. I Östgötaskogarna norr om Motala spelade Patrick knattefotboll med Degerön-Godegårds IF (som mitt Zeros en gång slog med 11–0) men var knappast förkrossad när pojklaget lade ner. Han hittade andra intressen. Samtidigt började hans hälsa bli ett problem. Under ett möte med skolsköterskan i åttonde klass fick han höra att han riskerade att få diabetes och andra sjukdomar om han inte gick ner i vikt.

»Utan fotbollen vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort.«

Han beskriver det som en väckarklocka. Patrick tänkte dagligen på att äta mindre. I början kände han sig konstant hungrig, men med tiden blev det enklare och Patrick fann glädje i att röra på sig. Viktnedgången i tonåren gav honom ett självförtroende som överfördes till fotbollen.

– Jag tänkte: Om jag kan gå ner så mycket i vikt kanske jag kan bli riktigt bra på fotboll också.

Efter gymnasiet började han skicka highlightsklipp till agenturer och annat fotbollsfolk i hopp om att bli upptäckt och få kontraktserbjudanden. Han bjöds in till en träningscamp i Linköping och togs ut till ett provspelsläger i Spanien anordnat av storklubben RCD Espanyol. Patata betalade 10 000 kronor för att få delta och ingen av klubbarna på plats ville värva honom, men han hade ändå avklarat en uttagningsprocess och kände sig stolt.

– Jag insåg att det är fotboll jag vill hålla på med, säger han. Och när jag går in för något satsar jag allt. Jag har funderat mycket på vem jag är och var jag kommer ifrån. Utan fotbollen vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort.

 

Matchdag. Vid lunchtid lämnar Kirunas spelare Lombia IP för att köra de 39 milen till Piteå. Patata sätter sig långt bak i den snackigaste delen av bussen och börjar äta en pastasallad från Coop.

– Taggad? frågar jag.

Patrick rycker på axlarna och berättar att han och ett par lagkamrater hängde uppe till sent i natt. Själv är han ledig hela dagen, men en av uppesittarna steg upp klockan fem för att jobba som fastighetsskötare innan han skyndade vidare till matchsamlingen. Killen slocknar omedelbart när bussen rullar ut på E10:an.

Under ett pannbiffsstopp utanför Överkalix passar jag på att prata med Alex Naylor, engelsmannen som värvade Patata till Kiruna. Han skrattar bort ordet agent och berättar att hans huvudsakliga uppgift är att scouta efter förstärkningar till klubben. När han hittar spelare som inte får plats i truppen tipsar han gärna kontakter i andra klubbar om dem i hopp om att få liknande information i utbyte. Det var så Patrick kom till Kroatien. 

– Han är en bra spelare, säger Alex. Det är svårt att få speltid eftersom vi har så bra mittbackar, men kanske spelar han i dag!

Framme vid LF Arena i Piteå kryllar det av ungdomar i den varma kvällssolen. Division två-mötet med Kiruna fungerar som invigningsmatch för ungdomsturneringen Piteå Summer Games. Publiksiffran är fyrsiffrig. Patrick börjar på bänken. Tobias Stridsman ersätter den skadade lagkaptenen som mittback, men det är bestämt att han bara spelar en halvlek. 

»Fuck this shit! I morgon ringer jag Ytterhogdal.«

Piteå tar en tidig ledning och dikterar spelet, men Kiruna är inte ofarliga och i slutet av första halvlek kvitterar den släpande anfallaren Alex Naylor. Stridsman kliver av i paus, tränaren flyttar in lagets löpstarke högerback och byter in en 18-åring. Patrick blir kvar på bänken.

Bortalaget gör inga fler byten och Kiruna förlorar med 2–1. På väg in i omklädningsrummet klappar Patata om mig, som om jag vore mer besviken än han.

– Det är vad det är, säger han.

Och jag hinner tänka att han tog petningen väl. Totalt åtta timmar i buss för att sitta på bänken i 90 minuter och han verkar ganska nöjd? På bussen hemåt märker jag snabbt att så inte är fallet. Patrick vänder sig till lagkamraten »Mo«, tidigare akademispelare i Stoke City. 

– Om han hade bytt in mig som mittback kanske vi hade klarat 1–1, säger Patata. 

Mo instämmer och klappar om sin kamrat. 

– Konstig coachning i dag, suckar mittfältaren. Vi borde ha vågat mer, de var skakiga defensivt. Fan att jag inte bara satte mitt friläge. Jag ville verkligen vinna i dag. 

Patata slänger sin mössa på sätet bredvid. 

– Fuck this shit! I morgon ringer jag Ytterhogdal. De ligger sist i sin division två-serie och kanske behöver någon som kommer in med självförtroende. 

Jag lägger mig i samtalet och frågar om han verkligen har självförtroende efter den här minutfattiga våren.

– Lite stukad kanske jag är, säger Patrick. Att inte hoppa in i dag kändes tungt. Men om jag bara får spela kan jag göra skillnad.

»Man har ju hört om fotbollsspelare som mår skit när de har slutat, för att de inte vet vad de ska göra.«

Senare under bussresan berättar Patrick att han har fått erbjudande om en tillsvidareanställning som elevassistent i Karlskoga. Men också att han drömmer om att jobba med grafisk design. Han har funderat på en utbildning men velat fokusera på fotbollen. Det kreativa har istället blivit en hobby. Om kvällarna sitter han gärna och ritar eller flätar egna armband.

Jag frågar om han inte borde ge det en chans, ifall fotbollsdrömmen aldrig slår in.

– Kanske, men jag är en late bloomer. Samtidigt är det bra att ha något att falla tillbaka på efter karriären. Man har ju hört om fotbollsspelare som mår skit när de har slutat, för att de inte vet vad de ska göra.

Efter en hackig hemfärd med stopp för både renar och vägarbeten rullar bussen in i Kiruna. Klockan är två på natten men solen lyser fortfarande någonstans bakom den tjocka dimman. Om några timmar ska Patrick stiga upp och jobba innan han reser hem till Degerfors.

– Var ser du dig själv om tre år? frågar jag.

– I division ett. Minst!

 

Under semesterveckorna med sin sambo grubblar Patrick. Han undersöker vilka alternativ som finns och får klartecken att provträna med Degerforsklubben Strömtorp i division tre. Den 16 juli tar han ändå beslutet att åka upp till Kiruna igen för att fortsätta kämpa om en startplats. Att byta klubb hade känts som en flykt och ett misslyckande.

Fyra dagar senare hoppar Patata in som vänsterback med en kvart kvar av cupmötet med Bergnäsets AIK. Kiruna släpper in två mål med honom på planen och förlorar matchen med 6–1. Dagen efter får Patrick beskedet att han inte får vara kvar.