Den 28-årige debutanten

Berätta lite om Virestad.

– Jag växte upp där. Det är ett litet samhälle två mil utanför Älmhult. Det finns en skola, en fin kyrka och en fotbollsklubb, Virestads IF. Och så har vi Langes, en märkesklädaffär som faktiskt är rätt populär. Förr kunde man även köpa livsmedel på Langes, men i dag behöver man åka till grannbyn Liatorp för att handla.

Hur var Virestads IF:s 95:or?

– Vi hade en väldigt bra årgång och vann det mesta varje säsong. Pappa var tränare och när knattelaget startades ville ingen dra på sig handskarna. Typiskt nog fick tränarens grabb stå, och sedan dess har jag alltid varit målvakt. Det passade bra, för min storebror var anfallare och ville alltid träna skott på mig. Det var egentligen under de åren, hemma i Virestad, som mitt intresse växte fram. Jag kände: »Det här var ju kul och kanske något att satsa på.«

Satsade du?

– Jag kom upp tidigt i Virestads A-lag som spelade i femman då. När jag var 17 bytte jag till bygdens stora förening, Älmhults IF i division tre. Jag blev förstemålvakt efter ett par år och sedan rullade det bara på. Jag flyttade till Växjö, pluggade till civilekonom och pendlade den 45 minuter långa vägen till Älmhult fyra dagar i veckan.

Du blev kvar ett tag i division tre.

– Jag har alltid velat nå så högt upp som möjligt men samtidigt levt mycket i nuet. Älmhult var ett gött gäng med härliga lagkamrater och vi hade kul ihop. Många var duktiga men folk satsade inte stenhårt, och till sist behövde jag en ny utmaning för att kunna »bli något«.

Efter sju år i Älmhult skrev du på för Hässleholm i division två. Då var du 24 år gammal.

– Det var avgörande för min karriär. Jag fick en liten nytändning och blev mer taggad på att ta mig högre upp. Samtidigt blev jag klar med mina studier och flyttade hem till Älmhult för att jobba som ekonom på Ikea. Jag jobbade varje dag mellan halv åtta och fyra. Sedan stack jag till Hässleholm direkt efter.

Kändes det stort bara att ta klivet till tvåan, eller drömde du fortfarande om något ännu större?

– Jag har aldrig haft specifika drömmar om Allsvenskan eller Premier League, men släppte heller inte tanken på att jag vill bli så bra som möjligt. I Hässleholm var det fler som såg mig. Jag ska inte säga att klubbar ryckte i mig, men jag fick ändå höra att folk tyckte att jag spelade bra. Där och då var jag inte nöjd med division två, utan ville gå upp med Hässleholm eller byta till en klubb högre upp. Säkert borde jag ha tagit klivet från Älmhult ännu tidigare.

Är det så säkert?

– Nej, kanske inte. Det var sju fina år i Älmhult. Jag hade jätteroligt och fick spela många matcher.

2020 utsågs du till årets spelare i Hässleholm och nominerades till priset som bästa målvakt i samtliga division 2-serier. Din lagkamrat och lagkapten Emil Szymanski hyllade dig i en intervju med Norra Skåne: »En lite annan typ av målvakt än vi haft tidigare; lång och stor och stark – det är knappt någon som vågar gå in i en duell med honom. Det är en trygghet att ha honom längst bak.«

– Gamle Szymman! Jag får faktiskt fortfarande höra ibland att folk är lite rädda för att gå upp i dueller med mig. Motståndarna brukar flytta på sig och gör de inte det första gången har de lärt sig till nästa tillfälle. Alexander Ahl Holmström [anfallare i Gais] brukar ofta kommentera att det kan göra ont att möta mig.

Han känns också läskig att möta i en luftduell.

– Det är det som är roligt! Vi hetsar varandra.

Samtidigt verkar du väldigt snäll och mjuk vid sidan av.

– Det var bland det första mina kollegor i Älmhult sa när de hade sett mig spela. »Du var en helt annan Erik med handskarna på.« Och det stämmer väl. Jag är lugn och sansad på jobbet och privat, men när jag ställer mig i målet är det liksom allvar.

»De hade undrat vad jag var för dåre.«

Inför säsongen 2022 lämnade du Hässleholm och skrev plötsligt på för Gais. Vad hände?

– Min sambo skulle plugga till sjuksköterska i Borås. Jag hängde på och tänkte att det löser sig med fotbollen. En kompis i Göteborg kände Qvidings målvaktstränare och föreslog att jag skulle spela där. Jag hörde av mig och de bjöd in mig för att provträna, men två dagar innan jag skulle komma dit hade de redan fixat en målvakt. Tränaren där kände »Fidde« [Fredrik Holmberg] och sade att Gais behövde en målvakt. Jag skickade ett SMS och skrev: »Tjena, Erik här från Hässleholm. Får man komma och provträna?« Det dröjde två dagar, men till slut svarade Fidde: »ok, kom den här tiden.« I efterhand förstod jag att de hade undrat vad jag var för dåre men blivit intresserade efter en googling. Jag tränade fyra gånger, sedan fick jag ett kontrakt.

Visste du då att du skulle bli andramålvakt?

– De hade skrivit kontrakt med Mergim [Krasniqi] veckan innan. Jag hade inte så bra koll på honom och både jag och Gais tänkte att vi skulle fajtas om det. Annars hade jag inte gått dit, jag ville ändå spela matcher. Sedan förstod jag ganska snabbt att Mergim var riktigt vass och att det skulle bli tufft. Samtidigt kändes Gais som ett stort steg upp och en cool utmaning.

Samtidigt som du kom in i Gais påbörjades en snabb resa uppåt i seriesystemet. Hur har det varit för dig som samtidigt försökt kämpa till dig en startplats?

– Träningen fick bli min högsta prioritet. Vi målvakter har hela tiden triggat varandra vilket gjort att vi har utvecklats tillsammans. Konkurrensen har gjort jättestor skillnad för mig, tidigare hade jag inte upplevt det på samma sätt. Det har varit lite jobbigt mentalt att inte spela så många matcher, men genom åren har jag lärt mig att ha tålamod och vara redo när det gäller. Kanske klarar jag det tack vare att jag var kvar så länge i division tre och har fått perspektiv på saker och ting.

Inför den här säsongen värvade Gais Kees Sims, som tycktes bli andravalet. Hur var det för dig?

– Gais hade sagt: »Om vi går upp till Allsvenskan kommer vi ta in ännu en målvakt«. Så jag var beredd på att det skulle komma någon. Sedan reflekterade jag inte så mycket över om jag skulle bli andra- eller tredjemålvakt. Jag hade siktet inställt på att bli förstamålvakt, och det fortsatte jag fokusera på. Jag har en bra relation med båda de andra målvakterna och med målvaktstränaren Ole Söderberg. Vi hjälps åt och vill varandra väl.

»Alla lagkamrater kom fram och sa att det här kommer bli skitbra.«

I matchen mot IFK Norrköping den 3 augusti skadade sig Mergim Krasniqi. Sims hade nyligen spelat OS med Nya Zeeland och du satt på bänken. Vad tänkte du?

– Först oroade jag mig och undrade hur det var med honom. Sedan var det bara att värma upp och då fokuserade jag på det. Därefter berättade tränarna att det inte var någon större fara med Mergim men att han behövde byta. Det kändes väldigt bra att höra. Jag skulle få chansen men min lagkamrat var okej.

Sims spelade nästa match och sedan återvände Krasniqi, men inför matchen mot Hammarby var han avstängd. Då fick du chansen. Hur var det när du fick höra att du skulle spela?

– Jag fick inte veta det förrän på matchdagen. Vi åkte upp till Stockholm dagen innan och tränade i Sund … vad var det nu?

Sundbyberg?

– Så heter det kanske. Vi körde ett morgonpass där under matchdagen. Efter träningen drog de startelvan, och jag hörde mitt namn. På sätt och vis var det skönt att inte veta om det dagen innan. Då kanske jag hade hunnit bli mer nervös. Nu var det bara glädje. Alla lagkamrater kom fram och sa att det här kommer bli skitbra, att de litar på mig och finns där för att hjälpa till. De orden gjorde att jag kunde behålla lugnet.

»Mina föräldrar skrev att de var stolta över mig. Det kändes fint.«

Du höll nollan och matchen slutade 0–0. Vad kände du efter slutsignalen?

– Först tänkte jag »fan, varför vann vi inte?« för jag tyckte att vi hade målchanserna och spelet för att ta tre poäng. Men efter några minuter insåg jag att jag måste försöka njuta lite av vad som hade hänt. Jag hade ändå hållit nollan i min första start i Allsvenskan, på Tele 2 arena mot ett av seriens bästa lag.

Har du reflekterat över att du debuterade i Allsvenskan, trots att du bara spelat en match i division ett och noll minuter i Superettan?

– Det är lite märkligt faktiskt! Jag skulle ha spelat sista matchen i Superettan förra året, precis som i ettan när jag fick chansen i det avslutande mötet med IFK Malmö. Men jag fick problem med ryggen två dagar före matchen. Dagen innan var jag hos kiropraktorn och försökte lösa det, men tvingades ge upp. Det var ett ledsamt ögonblick, för jag hade sett fram emot den matchen nästan hela året.

Hur var bussresan hem efter matchen mot Hammarby?

– Jag överöstes av SMS från nära och kära, men också från gamla barndomsvänner och andra i Virestad och Älmhult. Många som jag inte hade haft kontakt med på länge, men som man har träffat genom åren. Mina föräldrar skrev att de var stolta över mig. Det kändes fint. Sedan spelade vi kort hela natten, gurka och plump. Det var jag, Filip Beckman, Axel Norén och Filip Gustafsson. Jag sov inte en blund på bussen och gick och lade mig hemma först klockan sex på morgonen.

Fick du i alla fall ledigt dagen efter?

– Nej. Vi tränade, som vi alltid gör dagen efter matcher. Istället brukar vi få ledigt två dagar efter match. Men jag behövde i alla fall inte gå upp tidigt och jobba.

Just det! Hur gick det med jobbet när du flyttade till Göteborg?

– Jag fick behålla mitt gamla jobb på Ikea, men sköta det från distans. De första två åren i Gais jobbade jag heltid vid sidan av. Då blev det många sena kvällar och helger. I år har jag gått ned till 50 procent. Det är flexibelt och när vi tränar på morgonen kan jag ta ikapp det senare.

»Jag blir uttråkad bara av att vara ledig i tre dagar.«

Division två är en sak, elitfotboll en annan. I Gais tränar du lika mycket som ett heltidsproffs. Vad har det betytt för dig att jobba vid sidan av?

– Jag hade inte klarat av att bara ha fotbollen att fokusera på. Då vet jag inte vad jag skulle ha gjort med all fritid. Jag har alltid varit aktiv, det har alltid hänt saker runt omkring. Jag gillar att jobba och ha fullt upp. Så länge det går att kombinera är det bara positivt.

Har du ändå någon dröm om att en dag bli heltidsproffs?

– I den bästa av världar når jag så långt att jag kan vara heltidsproffs. Jag ska ändå jobba resten av livet, så det är klart att jag hade tagit emot den möjligheten. Men även då hade jag velat fylla min tid med andra meningsfulla saker, som att umgås mer med familjen och vara ute i naturen. Vi planerade att spela discgolf i somras men det blev aldrig av. Så det står på agendan om jag får mer tid över, tillsammans med vanlig golf och fiske. Jag blir uttråkad bara av att vara ledig i tre dagar.

Till sist: Är du Virestads store son nu?

– Det är nog Lasse Johansson, som vann SM-guld med Kalmar. Min storebror var faktiskt också väldigt lovande och gick tidigt till Älmhults IF, men karriären förstördes av att han drog båda korsbanden. Jag får försöka ta över Lasse Johanssons tron, det är bara att börja jaga ikapp Malmö FF.