Den jäveln får inte falla till marken. Jag pressar fast den 40 kilo tunga medicinbollen mot mitt högra bröst. Ännu en gång fylls mina ögon av svettdroppar som runnit ned från luggen. Det svider till. Jag sänker min högra axel, som för att låta den smita under bollen likt en limbodansare. Bröstet, händerna och bollen följer med ned och rörelsen visar sig lönlös. Till sist lyckas jag använda fingertopparna och handlederna för att långsamt rulla upp bollen och tippa den över axeln. Fingrarna är det enda jag har nu. Efter alla tusentals timmar av smattrande på datortangenter måste min fingerfysik hålla världsklass. Det kan nog ingen av de 15 elitfotbollsspelarna i rummet skryta över. Varför nu någon skulle vilja göra det.
När medicinbollen dunsar ned i golvet bakom mig hör jag den inhyrde träningskonsulten Christians hurtiga röst.
– 30 sekunder kvar!
En våg av ilska sköljer genom mig. »Måste han låta så pigg?« Och kan tiden verkligen stämma? Min träningspartner, Gais huvudtränare Fredrik »Fidde« Holmberg, föser kvickt, men till min glädje också med viss möda, bollen över axeln. Jag knäböjer och greppar den ännu en gång. Det svarta klotet känns tio kilo tyngre än för 15 sekunder sedan och ligger retsamt kvar på marken, oavsett hur beslutsamt min hjärna kommenderar armarna att röra den uppåt.
– Men kom igen nu! säger Fidde. Vad har hänt med dig? Vi ska ju slå rekord.
Under cirkelpassets första varv var den här övningen roligast, tillsammans med den snarlika uppgiften där man lyfter en hälften så tung medicinboll högt över huvudet för att sedan explosivt drämma ned den i marken, om och om igen. I den senare övningen innehar Fidde och jag det stående rekordet, 17 kast vardera, måhända efter en smärre överdrift när konsult-Christian frågade hur många repetitioner vi hade gjort. Den hemlånade Moldetalangen Harun Ibrahim såg med stora ögon på oss medan mer erfarna spelare som Jonas Lindberg skrattade avfärdande åt sin skrävlande tränare.
»Jag trillar in ett korpfotbollsmål ibland och tillhör en klubb i sjuan.«
Fidde basunerade ut att vi skulle slå rekord även i det betydligt tyngre medicinbollslyftet, men tredje cirkelvarvet är inte lika roligt som det första. Lyften, böjen, hänggreppen, plankorna och de förhatliga armhävningarna på balansbräda har kokat spaghetti av mina armar. I ögonvrån ser jag Mergim Krasniqi häva sig upp och ned på balansbrädan med ett stort leende på läpparna och armbågarna perfekt riktade bakåt. Precis som konsult-Christian säger att man ska göra. Mergim är målvakt. Han har säkert starkare fingrar än jag också.
Senast jag gjorde en riktig försäsong var pandemivåren 2020. Smittspridningen satte stopp för allt matchspel, men mitt division sex-lag fortsatte träna. Jag missade knappt ett pass på fyra månader och höll igång flitigt både i löpspåret och på gymmet. Den 1 augusti var det så dags för den efterlängtade seriepremiären och jag var i bättre form än på flera år. Tio minuter in i uppvärmningen fick jag en knuff i ryggen och mitt vänstra knä vek sig åt fel håll. Det blev inga matcher den säsongen.
Sedan den smärtsamma uppvärmningen har min fotbollskarriär befunnit sig i ett märkligt mellanläge där jag själv knappt vet om jag fortfarande spelar fotboll. Jag trillar in ett korpfotbollsmål ibland och tillhör en klubb i sjuan, men har inte spelat seriematch på över ett år och missar de flesta träningar på grund av jobb, tvättider eller bristande motivation.
»Efter några sekunders kamp ger jag upp och skrattar inombords åt hur naiv jag var…«
Min veckoliga träning består oftast av en joggingtur och ett eller två gympass som mest går ut på att snacka om allt från vårrullar till biorullar mellan seten. Jag maxar 130 kilo i marklyft och 70 i bänkpress. För att anses riktigt vältränad ska en man med min kroppsvikt klara 140 respektive 90 kilo. En bra dag springer jag en halvmil på 25 minuter, men de bra dagarna blir allt färre. Jag har ett stillasittande jobb, borde äta nyttigare och som de flesta barnlösa 23-åringar dricker jag fler öl i veckan än Socialstyrelsen rekommenderar. Jag är en genomsnittlig motionär helt enkelt. Varken särdeles vältränad eller otränad.
Men när jag vaknade med torr mun och lätt huvudvärk på nyårsdagen hade jag bestämt mig. Ingen mer alkohol, hälsosam kost, inget snus. Det var varken ett nyårslöfte eller ångerfulla bakfylletankar, men jag visste att Gais försäsong snart skulle dra igång – och att jag skulle vara med. Inte på fotbollsträningarna kanske, även om huvudtränaren Fredrik Holmberg lovat att jag skulle få en chans att visa upp mig. Däremot hade klubben gått med på att jag skulle delta i all fysträning under försäsongens första tre veckor, fram till lagets träningsläger. Jag ställde in mig på att genomföra experimentet helhjärtat och leva som en elitidrottare dygnet runt. Och samtidigt kartlägga den allsvenska nykomlingen inifrån.
Kvällen före min entré på Gaisgården tränade jag i snö och minuskyla med mitt division sju-lag. Kvadraten och tvåmål som vanligt, men till min förvåning ingick även löpning i passet. När jag blev rejält andfådd efter några korta intervaller i gärdsgårdstempo infann sig en oro inför fler och tyngre intervaller i allsvensk hastighet. Oron utvecklade sig till lätt panik när jag tänkte på vad Dino Salihovic sade när jag intervjuade honom förra året. Efter att mittfältaren lånades ut från IFK Norrköping till Gais hade han konstant träningsvärk i två veckor. Enligt Salihovic tränade Superettanlaget både mer och betydligt tuffare än allsvenska Peking. Rimligtvis borde Fredrik Holmberg drilla sina spelare ännu hårdare inför klubbens första säsong i Allsvenskan på tolv år.
»Jag gillar det här enkla. Gammalt hederligt hårt jobb. Så kan Molde få hålla på med sina jävla GPS-västar.«
Under natten vaknade jag minst fem gånger, förvirrad och stressad. När jag steg upp på morgonen hade jag träningsvärk. Ändå kände jag mig stark och fylld av energi efter min fotbollsproffsfrukost bestående av gröt, jordnötssmör, banan, kokt ägg och kaffe. Jag bankade in elitidrottsfloskler som »Tired is a mental thing« i skallen och satte mig på bussen mot Gaisgården.
Före träningen pratade jag med konsult-Christian, som egentligen heter Christian Nygren. Han och Fredrik Holmberg var lagkamrater i Qviding och kollegor på ett konsultbolag där Fidde jobbade innan han blev heltidsanställd fotbollstränare. När Gais fystränare och fysioterapeut Felix Karlsson lämnade klubben för Elfsborg några veckor före träningspremiären blev Christian Nygren en snabb lösning i väntan på en permanent ersättare. Han visste att uppdraget från Fidde var att hålla i fyra pass där han skulle »pressa killarnas gränser«. Samtidigt lovade Christian att första träningen skulle bli en mjukstart, och att han sparade de allra tyngsta påfrestningarna till senare.
Jag tar några djupa andetag, gör ett nytt försök och får till sist upp medicinbollen från golvet. Men den här gången kan inte ens mina journalistfingrar fösa den över axeln. Efter några sekunders kamp ger jag upp och skrattar inombords åt hur naiv jag var som på allvar trodde att försäsongen skulle inleda lugnt.
»Mjukstarten« visade sig vara ett intensivt styrkepass, där inte en enda muskelgrupp skonades från ansträngning. Inte ens lungorna. »Vilan« bestod av de sekunder det tog att förflytta sig till nästa station och göra sig redo för en ny övning. Till min glädje är jag inte ensam om att ifrågasätta konsult-Christians definition av ordet mjukstart. Även den osedvanligt vältränade 44-åringen Fredrik Holmberg får allt större problem med medicinbollen. Förra årets assistkung Gustav Lundgren avslutar en övning tio sekunder för tidigt och muttrar något om tunga ben. Och när fyspasset äntligen är till ända tio minuter senare försöker Jonas Lindberg övertyga sin tränare om att ställa in eftermiddagsträningen.
»Vattnet i A-lagets lokaler har inte fungerat sedan spelarna återvände efter semestern.«
Fredrik Holmberg njuter. Så fort han själv har hämtat sig efter helkroppstortyren konstaterar han att spelarnas reaktion är precis den han hade hoppats på. Han berömmer deras kämpaglöd och övergår i en brandtalsliknande monolog.
– Jag gillar det här enkla, säger han. Gammalt hederligt hårt jobb. Så kan Molde få hålla på med sina jävla GPS-västar.
Han tittar flinande på Moldelånet Harun Ibrahim, som skrattar till.
– Och Häcken kan få ha sin jävla frukost, fortsätter Fidde. Men det är inte såna saker som gör att man blir bra. Allt handlar om vad som händer här inne.
Han för pekfingret mot sin vänstra tinning.
– Det enda vi kan göra är att jobba hårdare än våra motståndare. Gör vi det kan vi slå alla.
Jag promenerar de tio meterna genom snön till juniorernas byggnad för att fylla på min vattenflaska. Vattnet i A-lagets lokaler har inte fungerat sedan spelarna återvände efter semestern. Jag kommer på mig själv med att inspireras av Fiddes anförande. GPS-västar är bara trams, vi vinner ändå! Sedan vaknar jag ur dagdrömmen och inser att jag inte är någon allsvensk fotbollsspelare. När kroppen är tömd på energi är det som att vad som helst kan låta som ett briljant motivationstal. Eller så har Fidde helt enkelt en speciell förmåga att sprida energi och mod, nästan hybris, till sin omgivning. Något måste han i alla fall ha gjort rätt.
För två år sedan förberedde sig Gais för att möta Lindome, Vänersborg och Oskarshamn snarare än Malmö, Häcken och Djurgården. Efter många mörka år hade de till slut åkt ur Superettan och tvingades börja om i division ett. När Stefan Jacobsson fick sparken med två omgångar kvar av Superettan 2021 tog hans assisterande tränare Fredrik Holmberg över. Trots att Fidde inte lyckades rädda kvar Gais fick han förnyat förtroende i det som skulle bli ett återtåg.
Många bärande spelare försvann efter degraderingen, men de kanske viktigaste blev kvar. Den erfarna trion August Wängberg, Niklas Andersen och Jonas Lindberg valde att stanna. Likaså de några år yngre Julius Lindberg och Joackim Åberg, som båda hade haft svårt att nå sin fulla potential tidigare. Efter en något trevande inledning flög Gais fram i ettan och säkrade seriesegern med två matcher kvar att spela. I fjol städade de av Superettan av bara farten och blev klara för Allsvenskan i näst sista omgången.
»Jag tror att Gais är tufft för att vara ett allsvenskt lag. Framför allt är min känsla att vi löper mycket mer än andra.«
Julius Lindberg spelar numera i Häcken och Niklas Andersen jobbar som säljare i Gais. Men resten av stommen från året i division ett finns kvar i laget. Under säsongen 2022 tillkom även hemvändaren Mervan Çelik och ett gäng andra nyförvärv som visade sig bli viktiga under den raska resan till Allsvenskan. För Mervan Çelik är Sveriges högsta serie välbekant. Detsamma gäller Jonas Lindberg och den skadedrabbade vänsterbacken Egzon Binaku. Flera andra spelare har också gjort allsvenska strömatcher, men de allra flesta i Gais trupp har inte gjort en enda minut på högsta nivån. Med mindre än tre månader till premiären vet de – och jag – bättre än att beklaga sig över för många intervallruscher och vidriga armhävningar.
Det är eftermiddag på Gaisgården. Jag har duschat, druckit kaffe och trots starkt illamående efter förmiddagens svettrekord tvingat i mig en dålig thailunch. När jag sätter mig på en träningscykel för att slentriantrampa inför dagens andra träningspass tycks kroppen ha återhämtat sig. Det här kanske inte blir så farligt ändå?
Några andra spelare slår sig ned bredvid mig för att värma upp och småprata på pedalerna. Den unge och långe mittbacken Filip Beckman berättar att han nyss kommit hem från Madeira, där han besökte sin bror som är handbollsproffs. Forwarden Alexander Ahl Holmström semestrade hos familjen på Gotland, Mervan Çelik har varit på Gran Canaria och Harun Ibrahim gjorde en liten utflykt till bland annat Saudiarabien, Dubai, Marocko och Köpenhamn.
Några spelare har hårdtränat för att öka sina chanser till speltid i Allsvenskan. Andra har under julen unnat sig lugnare träning för att rehabilitera sig från småskador. Harun Ibrahim försäkrar både mig och sina lagkamrater om att han har tränat »sjukt hårt« under sina många resor, trots att han till skillnad från sina nygamla medspelare inte fick något träningsschema från Gais inför juluppehållet.
Den 20-årige Angeredskillen var en av Gais viktigaste spelare från sin tokoffensiva ytterbacksposition i division ett 2022. Det gick så bra att norska storklubben Molde värvade honom, men steget blev för stort och han lånades ut till Sirius i höstas. Inte heller där lossnade det för Harun Ibrahim och den 1 januari stod det klart att han skulle lånas ut igen – den här gången »hem« till Gais.
Jag förstår snabbt att han är en mycket ambitiös fotbollsspelare. Enligt lagets ena materialförvaltare Joakim »Jocke Gais« Olsson stannade Harun ofta kvar längst av alla på Gaisgården under sin förra sejour i klubben. Han fick till och med en egen nyckel så att han kunde komma och gå som han ville. Jag frågar om han tycker det är kul att träna extra.
– Att träna fotboll är det bästa som finns, säger han. Det andra är inte särskilt roligt, men jag gör det alltid ändå.
– Varför? frågar jag.
– Jag har märkt att det gör mig till en bättre spelare. Och allt som kan göra mig bättre på planen är viktigt för mig. Varje gång det är jobbigt i gymmet tänker jag på hur tidigare fyspass har hjälpt mig.
Jag frågar hur han upplever träningsdosen i Gais jämfört med andra klubbar han varit i.
– I Molde tränade vi extremt mycket, säger Harun. Framför allt styrka. Det är en annan kultur där borta. Men jag tror att Gais är tufft för att vara ett allsvenskt lag. Framför allt är min känsla att vi löper mycket mer än andra i Sverige.
»Löpvändorna efter träningen är alltid lika vidriga.«
Anfallaren Alexander Ahl Holmström överhör konversationen och håller med sin lagkamrat.
– Det som är speciellt är att vi löper mycket utan boll även under säsong, säger han. Man får sin återhämtning dagen efter match, men sedan är det bara att ställa in sig på nya tuffa pass.
Jag frågar om det inte gör att man känner sig sliten när man väntas prestera.
– Nej, tvärtom, säger Ahl Holmström. Man känner sig bara ännu starkare. Särskilt i slutet av matcherna.
Fler varnar för den tuffa löpträningen i Gais. Jonas Lindberg skrattar åt mig när jag säger att dagens löpning borde vara lugn, med tanke på att morgonpasset var så tufft och att laget ska träna fotboll också.
– Löpvändorna efter träningen är alltid lika vidriga, säger Lindberg. Man tror hela tiden att det är slut, men så har man räknat fel på antalet vändor och måste springa tre till.
Fredrik Holmberg kommer in i gymmet för att kalla till samling i omklädningsrummet. Han pekar på mig.
– Jonatan, du är lagkapten efter förmiddagen. Ta med dig resten av gänget.
Jag skrattar bort skämtet, men något med ordet lagkapten får mig att vilja gå ut och springa direkt, visa att jag knappt påverkades av konsult-Christians styrkepass. Alexander Ahl Holmström säger att jag borde vara med även i träningen med boll.
När jag ansluter till det efterföljande löppasset känner jag mig stark, nästan odödlig. Jag har tränat marklyft och benböj med Joackim Åberg och förundrats över hur mycket min kropp klarar med tanke på hur dåligt den mådde för ett par timmar sedan.
»Det är upp till dig hur du känner. Men det vore ju tråkigt om du »drar« vaden det första du gör.«
Löpningen är uppdelad i två stationer. Den ena går ut på att vi ska springa i varierande tempo på olika rakor. Till en början ökar jag avståndet bak till Mervan Çelik och tänker att han säkert inte hållit igång så mycket under vintern. Några minuter senare passerar han mig med pigga steg medan jag har resignerat till ett jämnt joggingtempo. Den andra stationen är en hinderbana med slalom, baklängesruscher, snabba fötter i en repstege och jämfotahopp över hinder. Hjälptränaren Alexander Severin säger att man får strunta i hoppen om vaderna känns tunga. Jag hoppar glatt och högt över hindren. Men under resten av hinderbanan orkar inte benen röra sig särskilt fort och jag undrar hur gaisarna som springer förbi mig kan vara så pigga trots att vi knappt fick vila mellan stationerna.
När jag återvänder till hinderbanan efter att ha blivit ännu mer ifrånsprungen av Çelik frågar jag Severin om jämfotahoppen. Konstgräsmattan är frusen och landningarna tär på musklerna, men än så länge känns det lugnt.
– Jag kan väl fortsätta hoppa utan problem? säger jag.
– Det är upp till dig hur du känner, svarar han. Men det vore ju tråkigt om du »drar« vaden det första du gör.
Jag fortsätter hoppa och tänker på hur stark jag kommer vara efter tre veckors träning på elitnivå.
»När jag haltar hem i mörkret tänker jag på Çeliks vader…«
På den sista »vanliga« löpningen känner jag plötsligt hur det hugger till i min högra vad. Jag stannar till för att sträcka ut muskeln, så som jag har sett fotbollsspelare göra från läktaren. Själv har jag aldrig förut haft kramp.
– Bra killar, säger Fidde. Ni har kört slut på honom nu. Det var målet för i dag!
Jag kopplar på tävlingsskallen, lommar efter de andra spelarna och lider mig igenom de sista vändorna. Fidde fortsätter livereferera händelseförloppet.
– Han är tillbaka! Det är ett mirakel.
Smärtan blir bara värre.
När vi kommer in till dagens rehabgäng berättar jag vad löpningen bestod av.
– Då hade du tur, säger Jonas Lindberg. Upplägget vi brukar köra är mycket värre.
Mervan Çelik rycker ut till mitt försvar. Han intygar att det faktiskt var jobbigt och att den frusna mattan har gett även honom krampkänningar i vaderna.
När jag haltar hem i mörkret tänker jag på Çeliks vader och blir lite glad över att inte heller han lämnade Gaisgården med studs i steget. Samtidigt börjar jag oroa mig. Kramp borde väl släppa nästan direkt? Jag tänker också på vad konsult-Christian sade, att nästa pass blir betydligt mer ansträngande än dagens »mjukstart«.
Historierna är många om mardrömslika försäsonger genom åren. Det har berättats om tunga grusbollar i nyllet, milslånga joggingturer i skogen, blodiga fötter och galna tränare som verkar njuta av att se sina spelare lida. De mer erfarna spelarna i Gais spär gärna på mytbildningen av gamla dagars helvetesmånader som den nya generationen slipper. Mervan Çelik kan vittna om när han var proffs i italienska Pescara för drygt tio år sedan och tvingades kliva upp före soluppgången för att löpa sig svimfärdig uppe i bergen. Jonas Lindberg kan jämföra den nyss påbörjade försäsongen med vintrarna i norska Sarpsborg, då han började arbetsdagen med ett spinningpass klockan sju, tränade ytterligare två gånger och kom hem tolv timmar senare.
Men i takt med att fotbollen har moderniserats och professionaliserats har försäsongen bytt skepnad. I dag väntas spelare hålla sig i fysisk form året om, och de flesta lag vill hellre ha en jämn formkurva över hela säsongen än en formtopp lagom till premiären. Konditionsträningen har också övergått från lågintensiva joggingturer till maxlöpningar och intervaller, som mer påminner om hur spelarna springer under en fotbollsmatch.
»Det är så mycket snack om att all träning ska ske med boll i dag. Där har vi vridit tillbaka lite de senaste åren.«
Fredrik Holmberg hann aldrig uppleva attitydförändringen under sin spelarkarriär och vande sig vid den gamla skolans försäsongsträning. Som ledare har han tvingats förnya sig.
– I Qviding sprang vi 1,2 mil så fort vi kunde och drog bildäck längs en grusplan, säger han. Jag kan sakna det på ett sätt. Samtidigt var det ologiskt att man tränade som tuffast precis när försäsongen drog igång. Mer logiskt är att stegra hela tiden så man förbereder kroppen för ännu tuffare träning.
Att rivstarta direkt efter uppehållet har aldrig varit aktuellt för Fidde Holmberg. Ändå finns det inslag av den gamla sortens träning i hans Gais.
– Det är så mycket snack om att all träning ska ske med boll i dag. Där har vi vridit tillbaka lite de senaste åren och lagt till löpning utan boll. När kropparna är trötta och skaderisken hög är det dumt att köra tio minuter extra fotboll. Men vi kan alltid löpa i tio minuter. Jag tror det är viktigt både mentalt och för att bygga fysik.
»Jag tänker att det finns något relationsbyggande i att svettas och slita tillsammans.«
På dessa »efter träningen-pass« får spelarna springa olika sträckor, till exempel 600 meter, på tid.
– Det är primitivt, men jäkligt gött, säger Fredrik Holmberg. I en tid när allt ska mätas och optimeras kan det vara lätt att tappa bort det som faktiskt betyder något. Hårt jävla jobb och en skalle som aldrig ger sig.
Gais träningsupplägg har uppenbarligen varit framgångsrikt de senaste två säsongerna. Tanken är också att fortsätta på den inslagna vägen inför återkomsten till Allsvenskan. Laget tränade mycket redan i ettan, och det blir inte mycket högre träningsdos i år. Det enda som tillkommer är konsult-Christians fyra pass, som enligt Fredrik Holmberg skiljer sig från den fysträning spelarna är vana vid.
– Tidigare har vi kört tyngre träning med färre repetitioner och längre vila, säger Fidde. Mer explosivt och isolerat till enskilda muskelgrupper. Det ska vi fortsätta göra. Men jag tror att det kan vara bra med något annorlunda också. Dels för att det är roligt att träna på ett nytt sätt. Dels för att passen med Christian är mer intensiva och bygger en grundstryka i hela kroppen.
Harun Ibrahim ler när han får syn på mig vid Gaisgårdens entré. Han säger att jag var »kung« på förra träningen och att jag kommer vara lika vältränad som honom om några veckor.
Det är min blott andra träningsdag med Gais. Ändå beter sig Harun som om jag är vilken lagkamrat som helst. Jag tänker att det finns något relationsbyggande i att svettas och slita tillsammans. Alla sitter i samma båt och hatar varje sekund. Kanske är gemensam hård träning viktigare för lagsammanhållningen än så kallade teambuildingövningar och umgänge i omklädningsrummet? Mina tankar avbryts av Alexander Ahl Holmström som säger att jag borde ha varit med på fotbollsträningen i morse, och Mervan Çelik som undrar hur det känns i vaden som krampade senast.
– Vaden känns bra, ljuger jag.
Under uppvärmningen på Gaisgårdens frusna konstgräsmatta kommer en bekant smärta smygande. Jag försöker tänka att vaden säkert bara är stel efter senaste träningen, precis som resten av kroppen. Ända sedan jag vaknade morgonen efter träningspremiären har alla muskler, även sådana jag inte kan namnet på, lidit av ordentlig träningsvärk.
Fysträningen är uppdelad så konsult-Christians styrkeövningar varvas med löpning. Efter en förhållandevis lugn start ska vi springa tio planlängder, alltså drygt en kilometer, på fyra minuter. Det känns överkomligt. Jag vet att jag har klarat en kilometer på fyra minuter utan problem förut.
»Jag vill skrika ut att jag faktiskt är skadad och inte bara ger upp…«
Redan första längden känns varje steg jag tar som ett knytnävsslag inuti min högra vad. Uppvärmning i joggingtempo var en sak. Att faktiskt springa är en annan. Jag ser hur avståndet till de andra, även assisterande tränaren Kenneth Gustafsson, ökar. Det vore pinsamt att ge upp nu, när jag redan ligger så långt efter. Kommer någon överhuvudtaget att tro mig? Jag försöker tänka bort smärtan. Kanske går det att korrigera citatet »Tired is a mental thing« till »Pain is a mental thing«.
Några längder senare stannar jag. Kenneth Gustafsson är förstående när jag säger att vaden inte går att springa med. Nästan för förstående, som om han inte väntat sig annat av en klen journalist.
Den långsamma promenaden av planen påminner om känslan när man vaknar ur en feberdröm där man har suttit naken i ett rum fyllt av människor.
– Vad fan! säger Mervan. Du sa ju nyss att det inte gjorde ont.
Han ser nästan arg ut. Fidde säger ingenting alls när jag passerar honom. Han kastar bara en kort, besviken blick på mig. Jag vill skrika ut att jag faktiskt är skadad och inte bara ger upp för att det är jobbigt att springa.
Vid det här laget har jag sedan länge förstått att smärtan jag trodde var kramp definitivt inte var kramp. När Gais lagläkare frågar vad som hänt och hur vaden känns kan han snabbt konstatera att det rör sig om en bristning. Det borde jag så klart ha förstått. En bristning känns inte alls som kramp, men jag hade aldrig haft något av det förut. Lagläkaren visar några övningar och lär mig att en bristning i vaden tar två till sex veckor att läka, beroende på hur allvarlig den är. Jag inser att jag nu kommer ingå i Gais »rehabgäng«. Där finns spelare som är stressade över att förlora sin startplats, halvt bortglömda namn som sliter med skador som aldrig helt går över och stackare som knappt kan minnas senast de stod på en fotbollsplan.
Alexander Ahl Holmström behöver inte längre tjata på Fidde om att låta mig vara med på fotbollsträningen. Frågan är om jag ens kommer att kunna delta på den slutgiltiga prövningen: Löptesterna på sista träningen före lägret.
På kvällen köper jag två folköl och en snusdosa. När jag bestämde mig för att leva som en renlärig elitidrottare hade jag inte räknat med några bakslag. Med en trasig vad blir det svårare att motivera ett liv utan laster. Jag bänkar mig framför senaste avsnittet av På spåret och tänker på vad August Wängberg sade när vi träffades på hans kontor häromdagen. Att han aldrig tackar nej till en eller två öl när tidpunkten är rätt. Att han »spyr på« spelare i Superettan vars enda personlighet är att vara »fotbollsproffs«. Fler Gaisspelare än August Wängberg har vittnat om att öl och elitfotboll går utmärkt att kombinera, så länge det inte är mitt under en intensiv matchperiod. Några av dem snusar också betydligt mer än jag gör.
August Wängberg är på många sätt en ganska vanlig person. Han har ingen agent, är utbildad logistiker, träffar kompisar på lediga helger och har jobbat på Volvo. Nu är han halvtidsanställd på ett företag som säljer proteinbars. Det som är ovanligt är att han snart ska göra debut i Allsvenskan – och att han förmodligen är en av seriens mest vältränade spelare.
Jag träffade Gais lagkapten på hans källarkontor för att prata om försäsongsträning och vad som motiverar honom att fortsätta kämpa vinter efter vinter. Redan medan vi småpratade i väntan på kaffebryggaren förstod jag svaret. Han tycker helt enkelt att det är roligt. Att studera eller jobba vid sidan av sin fotbollskarriär har gjort fotbollen till en hobby, och Augusts mage pirrar lika mycket av förväntan varje gång han tar bilen till Gaisgården.
– Jag kan sitta en hel dag med siffror och halvtråkiga möten, sade han. Hela tiden längtar jag till kvällens träning, oavsett vad vi ska göra.
Han förstod mina invändningar. Att de sega träningarna i januari måste kännas oinspirerande när det är så långt kvar till Allsvenskan. Att man ibland måste känna en lust att strunta i den där sista, tunga löpningen efter träningen. August medgav att försäsongen inför året i division ett inte kändes särskilt motiverande. Samtidigt gick det snabbt att åter hitta den lilla gnuttan framtidstro som krävdes för att uppleva även en kall träning i snöslask som betydelsefull. Dessutom väntade ett gruppspel i Svenska cupen och tusentals sjungande supportrar.
»Jag har alltid ont i någon kroppsdel, men sjukt nog kan jag gilla den känslan.«
– Du skulle ha varit med för några år sedan när det alltid var kris i Gais, sade August. Vi hade spelare som helt gav upp och sa att »förlorarkulturen sitter i väggarna«. Om jag tog mig igenom de åren kan jag ta mig igenom vad som helst. Sedan har jag alltid haft lätt för att träna mycket och tycker det är ganska roligt. Jag har alltid ont i någon kroppsdel, men sjukt nog kan jag gilla den känslan.
Senare den dagen åkte August Wängberg till Valhalla IP där ett tusental Gaisare välkomnade sitt lag till den officiella träningsstarten med fyrverkerier, bengaler och applåder. En sådan påminnelse om publiktrycket som väntar i Allsvenskan gör det ännu lättare att motivera sig. Men medan August och hans lagkamrater skrev autografer, poserade på bilder och fick känna sig älskade en stund satt jag på spårvagnen hem och ställde in mig på nya krävande pass i skymundan.
Under mina rehabtimmar i gymmet slutar jag snabbt tycka synd om mig själv. Jag gör mina tåhävningar och hör korsbandsskadade anfallaren Richard Friday berätta om hur han inte vågar tänka på att spela fotboll eftersom det gör honom så ledsen. Jag får veta att Joackim Åberg, på grund av sina svårläkta höftproblem, spelade på voltaren hela förra säsongen. Han klarade aldrig av att träna en eller två dagar efter match. Vid de tillfällen han gick över gränsen missade han flera veckors matcher och träningar. Aldrig kändes höften bra. Aldrig kunde han göra sig själv rättvisa. Fortfarande måste han ibland avstå träningar för att ge höften tid att återhämta sig. Men han lever på hoppet, och tycker att skadan »känns mycket bättre« i år.
»I en klubb som Gais, med små resurser, är det extra viktigt att spelarna blir experter på träning och fysik.«
Varje dag ligger också Egzon Binaku på en yogamatta och gör egendomliga övningar med gummiband. Han spelade 18 matcher i Superettan förra säsongen, men blev skadad på hösten. Under vänsterbackens fyra år i IFK Norrköping ägnade han fler timmar i gymmet än på träningsplanen. Hela tiden var det nya skador. Jag undrar hur han orkar ännu en lång rehabperiod.
– Det var jobbigt när jag var yngre, säger han. Nu har jag förlikat mig med att dagarna här inne är en del av sporten. Allt jobb i gymmet är värt det när man får springa ute på planen igen.
Jag förundras över Binakus långa och tråkiga rehabpass. Han genomför övning efter övning, nästan som en robot, helt utan att klaga eller fuska. Han vet precis vad han behöver göra utan att någon säger till honom.
En stor del av att vara fotbollsspelare är att bli som professor över sin egen kropp. Man för mental dagbok över sin fysiska status och tar ansvar för att träna, äta och vila på rätt sätt. På högre nivå kan spelarna ständigt få personlig vägledning av ett stort fysteam. Vissa har rentav helt egen personal för att optimera sin träning. I en klubb som Gais, med små resurser, är det extra viktigt att spelarna blir experter på träning och fysik. De måste själv känna efter när belastningen är för tung, veta var de behöver bli starkare och ansvara för att rehabträningen blir gjord. Helst ska det fortfarande vara roligt med fotboll också.
»Det här var du bättre på än knäböj. Knäböj var du fan inte bra på.«
Ingen spelare vill vara i gymmet när resten av laget spelar boll 25 meter därifrån. Men under mina rehabtimmar inser jag att det finns ljusglimtar även i skademörkret. En gång berättar Egzon Binaku historier om Malmö FF:s böteslista, där det kunde kosta 2 000 kronor att komma tio minuter sent till samling, och hur han lyckades snacka bort 40 minuters försening samtidigt som lagkamraten Bonke Innocents bötessumma sköt i höjden för att han upprepade gånger anlände ett par minuter för sent. Vid ett annat tillfälle studsar den pensionerade vänsterbacken Niklas Andersen in och berättar att han precis sålt två årskort. I ren glädje leder han ett intervallpass på träningscykel med några av oss rehabkillar. Han spelar luftgitarr till tung hårdrock och ropar »tio sekunder kvar« när det egentligen återstår 15.
Joackim Åberg har hittat speciella knep för att motivera sig i gymmet. Han, Gustav Lundgren och Jonas Lindberg har en pågående tävling där de får en poäng varje gång de tränar fullt med laget. Vinnaren när säsongen summeras får ett pris.
Men inget får rehabgänget att skina upp lika mycket som när resten av laget kommer in från fotbollsträningen. Som gamar cirkulerar Åberg och de andra kring sina lagkamrater för att höra vad de har missat, vilka som vann matchspelet och om någon gjort ett snyggt mål. Ibland livar också Alexander Ahl Holmström upp stämningen med att fråga om jag inte ska vara med och träna fotboll snart.
»Det här är det jobbigaste jag varit med om. Allsvenskan känns fan inte värt det nu.«
Rehabveckorna går förvånansvärt fort och trots min vadbristning kan jag delta på flera styrkepass. Vid ett tillfälle spänner jag bågen och genomför spelarnas övningsschema två gånger innan de åker till Valhalla för fotbollsträning. Vid ett annat säger Joackim Åberg att mina marklyft ser riktigt bra ut.
– Det här var du bättre på än knäböj, lägger han till. Knäböj var du fan inte bra på.
Han skulle se mina armhävningar.
Jonas Lindberg lägger sig på golvet och flämtar.
– Det här är det jobbigaste jag varit med om, säger han. Allsvenskan känns fan inte värt det nu.
Vi har precis genomfört konsult-Christians sista träningspass. Jag, Jonas och ett par andra småskadade spelare satte oss på en »salt bike« – jag vågade inte fråga varför den hette så men googlade mig i smyg fram till att det egentliga namnet på saltcykeln är assault bike – när de andra sprang på löparband. Träningen gick inte lättare för det. Hela kroppen skrek efter syre och så fort vi fick vila från intervallerna väntade lika tuff styrketräning. Knäböj, bålövningar med flashiga engelska namn och konsult-Christians dåraktiga armhävningar med armbågarna rakt bakåt, den här gången med händerna på en medicinboll. Vilan från dessa övningar bestod av att hålla en medicinboll över huvudet i en minut.
»Det krävs ett speciellt psyke för att orka prestera när musklerna vill ge upp.«
Jag kämpade på efter bästa förmåga. Samtidigt förstod jag sakta vad som är den stora skillnaden mellan mig och vältränade elitspelare. Till en början kunde jag hänga med i deras tempo, Jonas Lindberg skrek till och med på mig att jag gick ut för hårt och »kommer dö« på min assault bike. Men när kroppen aldrig riktigt fick vila tog kraften slut. Samtidigt fortsatte spelarna runt mig i ännu högre tempo än tidigare. Och oavsett hur mycket Jonas Lindberg gnällde fuskade han varken på cykeln eller med armhävningarna.
– Det är nästan definitionen av att vara vältränad, säger konsult-Christian efteråt. Att musklerna kan återhämta sig snabbt. Det är också en väldigt viktig egenskap som fotbollsspelare, att man orkar ta en ny maxlöpning 30 sekunder efter den förra.
Konsult-Christian är som en omslagspojke för god hälsa. Han har ståtlig hållning och balanserad kroppsbyggnad, som om han haft en tanke för hur minsta lilla muskel bäst förbereds för livets utmaningar. Han kliver upp klockan fem varje morgon för att hinna med ett träningspass innan barnen vaknar och arbetsdagen börjar. Instinktivt känns det som en person att störa sig på. Men Christian har också ett vänligt leende och en mjuk framtoning. Han är mer ödmjuk än självbelåten och jag har kommit att gilla hans träningspass, trots mjölksyra och andnöd. Kanske till och med tack vare mjölksyra och andnöd. Jag har insett att det finns en charm i att pressa ur varje svettdroppe och inte kunna göra annat än att ligga på golvet efter en träning. Sannolikt gäller det även spelarna i Gais.
– Första gången var de lite försiktiga, säger Christian. Det var en ny typ av träning och alla vågade kanske inte ta ut sig helt. Men bara under de här veckorna har killarna pushat sina gränser för vad man tror att man klarar. Det krävs ett speciellt psyke för att orka prestera när musklerna vill ge upp, men det är det som krävs för att orka göra den där dribblingen i 94:e minuten. Jag är imponerad av hur hårt de slet i dag.
Några dagar senare kommer ett kvitto på Christians ord när i stort sett hela laget förbättrar sina tider från förra året på 600 meter och 1,2 kilometer. Hur jag hade presterat får jag aldrig reda på. Jag ligger nedbäddad med en tyngre förkylning.
»Du kanske är lite som våra spelare, att du inte ger dig.«
Jag tänker på Fiddes besvikna blick när jag klev av med vadsmärtor min andra träningsdag. Det känns jobbigt att svika honom och grabbarna ännu en gång. Jag vill inte heller att de ska tänka att jag både är skadebenägen och har dåligt immunförsvar. Eller ännu värre, att jag skolkar för att slippa blodsmaken i munnen. Men ett telefonsamtal med Fidde lugnar mig. Förutom att han gottar sig åt lagets framsteg under vintern, hur de sporrar varandra och inte tillåter lättja, berömmer han min kämpaglöd.
– Du fick en tuff start med skadan, säger han. Men jag är imponerad över att du ändå har dykt upp och slitit. Du kanske är lite som våra spelare, att du inte ger dig.
Jag lägger på, tar en halstablett och tänker att det är ganska skönt att slippa springa runt på Gaisgården. Vem var det som sade det där om talang? Att den största talangen man kan ha som fotbollsspelare är att orka träna lika hårt varje dag, även när det känns tungt. Den talangen har nog inte jag.
»I morse funderade jag länge på om det fanns något sätt att ta mig ur det här.«
Det är tisdagen den 30 januari. Harun Ibrahim ger mig en fistbump och Alexander Ahl Holmström frågar om jag ska träna fotboll med laget. I dag kan jag äntligen svara ja. Fidde har lovat att låta mig vara med på den inledande kvadraten.
Tre veckor har gått sedan min första träningsdag på Gaisgården. Sedan dess har jag flåsat mig snorig på träningscyklar, slitit med tunga lyft och tackat nej till både utekvällar och hamburgarluncher. Jag har rehabiliterat mig från vadbristningen som visade sig vara av lätt karaktär, blivit frisk från förkylningen och druckit ytterligare tre folköl. Ett par gånger har jag även tränat extra på egen hand, inspirerad av konsult-Christians utmattande upplägg.
Nu får jag äntligen visa vad jag går för på fotbollsplanen, men viktigare är att min uthållighet ska testas. I tre veckor har jag målat upp skräckbilder i huvudet varje gång jag tänker på löptestet. Skriker tränarna på dem (oss) som springer för långsamt? Kommer jag att spy?
I morse funderade jag länge på om det fanns något sätt att ta mig ur det här. Jag var fortfarande trött i kroppen efter förkylningen. Kanske kunde jag skylla på sjukdom? Jag uteslöt snabbt det alternativet eftersom jag så sent som i går sade till Fidde att jag var frisk. Till slut resonerade jag mig fram till att det vore för pinsamt att lämna återbud och pallrade mig upp ur sängen.
»Märkligt nog känns det som att jag är närmare Gaisspelarna fotbollsmässigt än fysiskt.«
Kvadraten är min stora paradgren på gärdsgårdsnivå. Medan andra slarvar bort bollar och larvar sig tar jag snabba beslut och slår resoluta passningar på ett tillslag. Ändå blir jag till en början förvånad när jag klarar mig fint även i Gais kvadrat. Jag hittar smarta lösningar genom mitten och får beröm flera gånger. Inte heller när jag själv tvingas jaga gör jag bort mig. Några gånger läser jag spelet och bryter, andra gånger får jag bollen turligt på mig. En gång blir jag tunnlad, men mittfältaren Filip Gustafsson förnedras åtminstone tre gånger.
Sedan byter jag till den mindre kvadraten, där tre spelare passar runt bollen mot en ensam försvarare. Jag hinner knappt registrera att bollen kommer mot mig innan Filip Beckmans långa ben eller Edvin Becirovics ettriga fötter hunnit fram till mig. Jag lyckas kanske med var femte passning.
Efter en kvart i kvadraten skickar assisterande tränaren Kenneth Gustafsson av mig från planen. Benen är lika slitna som efter en hel träning med mitt division sju-lag.
Löptestet i slutet av träningen är inte lika uppstyrt och dramaturgiskt tydligt som jag har tänkt mig. Det går helt sonika ut på att spelarna som vilar från det pågående trelagsspelet springer sex vändor mellan kortlinjen och mittlinjen. Alexander Severin tar tiden och säger att man bör klara sträckan på mellan 50 och 55 sekunder.
Mitt första testförsök tar 65 sekunder. Jag bestämmer mig för att ta revansch ihop med nästa grupp, och springer samma sträcka en gång till. Fem sekunder långsammare. Till slut joggar jag bara fram och tillbaka, nästan så de vältränade elitfotbollsspelarna varvar mig.
Severin ropar:
– 80 sekunder, Jonatan.
Jag sätter mig i konstgräset och flämtar. Märkligt nog känns det som att jag är närmare Gaisspelarna fotbollsmässigt än fysiskt. Kanske är det förkylningen som fortfarande spökar? Kanske behöver August Wängberg och de andra vara mer fokuserade under kvadraten, precis som mina lagkamrater i sjuan. Kanske hade jag faktiskt varit en ganska bra fotbollsspelare om jag tränade lite mer. Jag vet inte vad jag ska tänka. Mest av allt vill jag åka hem.
Samma kväll lyfter Gais mot Spanien för en veckas träningsläger. Där ska de träna ännu hårdare och spela ihop sig inför Svenska cupens gruppspel. När laget befinner sig någonstans över Tyskland har jag redan legat i min soffa någon timme. På bordet framför mig står en tom ölflaska. Starköl. Jag funderar på om jag ska gå till kylskåpet och hämta en till när mobilen vibrerar. En notis från en gruppchatt lyser upp skärmen. »Korpen i morgon. Vilka kan spela?«
Du har väl inte missat?
