Management by Fidde

Regnet hänger i luften och den mörka augustikvällen fungerar som en påminnelse ingen har bett om: hösten är nära. Bredvid spelarutgången från Gamla Ullevi låser Gais lagkapten August Wängberg upp sin orangefärgade Crescent med ena handen. I den andra håller han en pizza. Det är en tröstpizza. En förlorarpizza. 

Hans högra knä ömmar och är hårt lindat. Det är ingen smärta att tala om, de missade chanserna gör ondare. Gais brända straff i första halvlek, de två jättelägena i slutminuterna. Alla resultatlösa inlägg han själv slog. 12–2 i hörnor mot IFK Göteborg, 18–7 i skott, 12–3 i avslut innanför straffområdet. Men 0–1 i det enda som just nu betyder något.

Wängberg balanserar pizzakartongen på bockstyret och trampar i väg. På andra sidan glasdörrarna har hans tränare just avslutat presskonferensen. Fredrik Holmberg uppträder som en god förlorare. Han har gratulerat gästernas Stefan Billborn, lett och tagit i hand. Han har besvarat kritiska frågor utan att gå i försvarsställning. Resonerat kring om han gjorde ett misstag som startade med den kreativa Gustav Lundgren som mittfältare i stället för högerforward. När han lämnar Gamla Ullevi är bilden av honom som Allsvenskans mest lättgillade tränare intakt.

Så känner inte Fredrik Holmberg själv när han en stund före midnatt är hemma igen. Långt bort från kameror, spelare och publik känner han sig som »Fidde, 7 år«. Känslan är primal och påminner om hur han brukade må efter att ha förlorat en-mot-en-matcher mot sin pappa i uppväxtkällaren i Kålltorp. Verktyget då var att söka omedelbar revansch. Nu ser han i stället om de första 75 minuterna mot IFK Göteborg. Klockan är närmare två när han till slut somnar, och när morgonen kommer känns det som om han har vaknat var femte minut. 

Varför känns det så förbannat tungt? Vanligtvis sover Fredrik Holmberg gott även efter förluster. Ett derbynederlag är förstås speciellt, men Gais tränare sedan snart fyra år har ändå varit i värre lägen. Han har åkt ur Superettan, delat serie med Tvååker och Vänersborg. August Wängberg och flera andra spelare var med då också men tillhör nu ett lag med Europacupspel inom räckhåll. Förlusten mot Blåvitt var Gais första i Allsvenskan på över tre månader och före avspark tog Fredrik Holmberg emot ett pris som juli månads bästa tränare. De underliggande siffrorna är lysande. Den som intresserar sig för expected goals kan se att inget annat lag i serien har större skillnad mellan förväntade mål framåt (1,86 i genomsnitt) och insläppta (1,01). 

»Källaren var vår fritidsgård. Ingenting kunde stoppa de matcherna och i stunden var de viktigare än allt annat.«

Det här är klurigt att förhålla sig till. Precis som alla gaisare känner Fredrik Holmberg stolthet över framgångarna. Precis som alla gaisare tycks han samtidigt se alla lovord som minor. Den grönsvarta marschen från division ett till Allsvenskans övre halva har varit lustfylld – men aldrig bekväm. Den har byggt på att springa mer än motståndarna, att få ut mer för varje spenderad krona, att tydliggöra spelsättet, att tävla mer på träningarna och att skapa en laganda där spelarna bryr sig om varandra så mycket att de frekventa skiftningarna i startelvan inte leder till splittring.

Allt detta är Fredrik Holmberg mån om att behålla. Dagen efter derbyt bestämmer han sig därför för att hans ångestnatt också är något att värdesätta. Han vill fortsätta framåt med Gais och då är det bra om varje smäll på vägen gör riktigt ont. 

Snart måste han planera för de kommande omgångarna där guldjagande Hammarby och Mjällby väntar. Men först ser han om gårdagens förlust en gång till.

 

Det står ett par dyblöta fotbollsskor bredvid trappan till Fredrik Holmbergs hus i Onsala, tre och en halv mil söder om Göteborg. Han spelade fotboll med sonen Oliver kvällen före och hade inte räknat med regn under natten.

– Låt dem stå kvar, säger han när han öppnar dörren. Jag är inte så noga med sånt där.

Hans fästmö Klara Rybrink är i väg, liksom deras tvååriga dotter Nicolina. Oliver ligger och sover. Han är 16 år men spelar med Onsalas P18-lag, som under sommaren slutade trea i sin Gothia Cup-klass.

– Han satsar, säger Fidde. Klara har också erfarenhet av elitfotboll och deras spelarperspektiv har jag stor nytta av. Vi diskuterar mycket fotboll hemma.

När Fidde var i Olivers ålder satsade han också på fotboll. Hela uppväxten i Göteborgstadsdelen Kålltorp handlade om att spela, organiserat och spontant. Hans tillåtande föräldrar lät barnen och deras kompisar gå loss i källaren, där två små mål stod placerade. 

– Källaren var vår fritidsgård, säger Fidde. Ingenting kunde stoppa de matcherna och i stunden var de viktigare än allt annat. 

»Jag gillar inte att säga att jag ville ha status, men det var nog så det var. Det gjorde att jag spelade feg fotboll.«

Han berättar om en dag då hans barndomskompis Anders råkade skjuta sönder en glödlampa i källaren. Fidde ropade omedelbart på pappa Claes.

– Anders såg både rädd och besviken ut. Han trodde att jag skvallrade på honom och att han skulle få skäll. Men så kom pappa, snabb som en sån där däckbytare i Formel 1. Sop, sop, sop – bort med skärvorna. Skruv, skruv, skruv – i med en ny glödlampa. »Spela vidare, killar!« 

Som spelare nådde Fredrik Holmberg Superettan med moderföreningen Qviding, där han också var lagkapten under många år. Han är noga med att inte framställa sig själv som ett stort löfte men tror samtidigt att han hade kunnat nå längre. Han blev för feg, menar han. För rädd om sin plats. Skiftet från mittfältare till mittback kom till stor del av att han kände sig säkrare på speltid i backlinjen.

– Varför var det så viktigt för mig att alltid spela? säger han. Det har jag funderat jättemycket på. Jag hade nog blivit bättre om jag vågat fortsätta som mittfältare. Då hade jag riskerat bänken oftare, men i det långa loppet hade jag kunnat nå längre. 

Du var nästan alltid lagkapten. En lagkapten behöver ju spela.

– Behöver han? I varje match? Jag ville inte tappa min plats och status. Jag gillar inte att säga att jag ville ha status, men det var nog så det var. Det gjorde att jag spelade feg fotboll. Jag vågade inte maxa mig själv. Att spela för att inte tappa sin plats gynnar inte utvecklingen, varken för dig eller laget.

»Vi har väl lyckats sätta en kultur i truppen där man egomässigt får lägga lite band på sig.«

I Gais byter du friskt mellan startelvorna och du pratar ofta om mod. Har det med din spelartid att göra?

– Ja, det är nog en reaktion. Jag vill inte att spelarna ska gå i samma fällor som jag gjorde. I det ingår att det är okej att börja vid sidan ibland. Och att inte sitta där på bänken och hoppas att laget släpper in mål så att man får komma in. Att unna någon annan framgång är bland det finaste man kan göra. Och vet du vad det bästa är? Genom att bry sig om helheten, genom att fullt ut greppa att fotboll är en lagsport – då kan man också nå längre själv.

Så tänker väl ändå ytterst få spelare som bänkas?

– »Gött, min tur att sitta på bänken!« Nej, så tänker förstås ingen i Gais. Men genom att prata med varandra skapas en förståelse. Det är också sällan jag tar bort någon för att han har varit dålig. Har jag en grundtro på spelaren tänker jag oftast tvärtom när han gör en mindre bra match. Jag tar hellre ut någon som har varit uppenbart bra. Då säger jag till den spelaren: »Du var skitbra, du har jättefin form, men jag behöver ha i gång fler spelare.« 

Det låter så enkelt när du beskriver det. Nästan för enkelt.

– Vi gör inte allt rätt och processen börjar heller inte när jag ska ta ut laget. Klubben har varit noggrann och skicklig på att rekrytera duktiga spelare som också är bra människor. Jag själv är också ganska ointresserad av CV:n och vad spelare har gjort tidigare. Jag är intresserad av vad de kan göra i Gais.

 

I sin allsvenska återkomst 2024 slutade Gais överraskande sexa. Lågbudgetgänget blev Göteborgs bästa fotbollslag och Fredrik Holmberg utsågs till seriens bästa tränare. Inför årets säsong fortsatte klubben att värva billigt – klubben lade mindre än fem miljoner kronor på övergångssummor och sign on-bonusar. Nyförvärven hämtades från ställen som Oskarshamn, Kanada och Angered. Bland de nya fanns även Allsvenskans nuvarande skytteligaledare Ibrahim Diabate (ett allsvenskt mål för Västerås i fjol), Bragebacken Oskar Ågren och mittfältaren Kevin Holmén som aldrig lyckades slå sig in i Elfsborg. Samtliga nyförvärv har fått mycket speltid i Gais och ingen av dem spelade förra säsongen på en högre nivå. Tillsammans kostade de betydligt mindre än vad flera allsvenska konkurrenter lade på en enda spelare. 

– Vi har väl lyckats sätta en kultur i truppen där man egomässigt får lägga lite band på sig, säger Fredrik Holmberg. 

»Är pengar huvudskälet? Sannolikt inte eftersom han är intresserad av Gais.«

Han är själv med i rekryteringsarbetet men betonar mer än en gång att han är en del av ett team. Han lyfter den tekniska direktören Magnus Sköldmark och den sportsliga ledningens arbete efter nedflyttningen till division ett 2021. Han pepprar lovord över Kenneth Gustafsson, hans assisterande och närmaste medarbetare, och vill för allt i världen inte glömma player manager Nicklas Karlström. Han nämner fler namn men blir sedan ändå orolig för att han glömt någon.

– Vi åker nästan aldrig och tittar på spelare, säger han. Jag tycker inte att det ger så mycket. Däremot tar vi gärna hit spelaren för att se honom i vår miljö innan vi går vidare. Vi är också noga med referenser och har många samtal med spelaren i olika konstellationer.

Vad är viktigast för dig när du träffar en potentiell Gaisspelare?

– Vad som driver honom. Varför sitter den här människan framför mig just nu? Är pengar huvudskälet? Sannolikt inte eftersom han är intresserad av Gais. Jag menar inte att det är fel att vilja tjäna pengar, men …

Du behöver inte brasklappa.

– Okej. Jag frågar gärna om tyngre perioder, hur spelaren ser tillbaka på dem. Vet jag att det fanns en tid där den här killen inte fick spela så mycket frågar jag gärna om den. Får jag då svaret »tränaren var en idiot« är det en varningsklocka för mig. Men det händer sällan. Referensarbetet är ju redan gjort.

»Den kulturen är själva grunden till allt. Den är guld värd men kan inte köpas för pengar.«

När ett nyförvärv väl blir en del av truppen har tränarna också hjälp av äldre spelare som upplevt hundåren långt från Allsvenskan. Naturliga pådrivare som både känner och kräver ansvar.

– En ny spelare fattar ganska snabbt vad som gäller hos oss, säger Fidde. Jonas Lindberg är kanske vår mest erfarna spelare och han har inte startat en match i år än. Ändå är han den som jublar mest när vi gör mål och den som blir argast på domsluten. På varje träning brinner han och ställer krav, även på oss tränare. 

När Gais mötte Värnamo borta byttes Jonas Lindberg in och gjorde ett poängräddande mål. Nästa vecka startade han på bänken igen.

– Den typen av ledande spelare driver kulturen själva, säger Fidde. Då är det inte lätt för en ny kille att komma in och säga: »Jag ska spela varje vecka.« Vi kan prata mer om vårt sätt att spela fotboll senare, men den kulturen är själva grunden till allt. Den är guld värd men kan inte köpas för pengar. Och vi får aldrig ta den för given.

»Det är spännande att hans Gais är så tydliga och strukturerade när han själv är så vimsig.«

 

Fredrik Holmbergs tränarbana inleddes i skymundan i division fyra. För elva år sedan blev han spelande assisterande tränare i Onsala BK. På planen fanns han i mittförsvaret, och dåvarande målvakten Eric Andersson minns med fasa hur det var att ha Fidde framför sig. 

– Fidde var livsfarlig, säger Andersson. Han kunde stå med bollen fem meter från eget mål med två gubbar i ryggen. Antingen försökte han dribbla dem, eller så spelade han bollen till mig och bara: »Lös det, Eric!« 

Eric Andersson återger minnet med vällust. Hans nya tränare och medspelare var full av idéer och påverkad av Barcelonas vägvinnande passningsfotboll. Med tiden lärde sig också målvakten att uppskatta det nya spelsättet.

– När han kom var vi ett skitlag i fyran utan struktur, säger han. Fidde la om allting. Han struntade i att vi inte var några bolltrollare, bollen skulle hållas inom laget till varje pris. Det kostade oss några baklängesmål men vi vann desto mer.

»Han är full av dråpliga historier om hur hans tankspriddhet tagit sig uttryck.«

När Fidde inför säsongen 2020 lämnade Onsala BK var klubben ett etablerat division två-lag. Tränaren var inte en enskild anledning till det, men enligt Eric Andersson den största. Framför allt tyckte han att Fidde hade en förmåga att behålla glädjen samtidigt som allt blev mer seriöst. Onsalas spelare fascinerades också av att matcher och träningar var så uppstyrda – samtidigt som mannen som planerat dem var så slarvig till sin person.

– Det är spännande att hans Gais är så tydliga och strukturerade när han själv är så vimsig, säger Eric Andersson. Han letade alltid efter sina saker. Han kunde typ springa ut på plan med shortsen på huvudet och tröjan på benen. 

 

Hemma vid sitt köksbord säger Fredrik Holmberg att han alltid fått höra att han är disträ. Han är typen som ofta får be sin sambo ringa hans telefon för att han inte kan hitta den. Lyckligtvis är Klara likadan.

– Så ingen av oss har rätt att bli arg på den andra, säger Fidde. Bor vi på hotell får vi alltid gå till receptionen och snällt be om nya nyckelkort. 

Han är full av dråpliga historier om hur hans tankspriddhet tagit sig uttryck. Flera handlar om nycklar. En nyckel kunde inte hittas när Fidde och hans kompisar hade spelat inomhusfotboll i en gymnastikhall. När de skulle låsa hallen letade alla efter nyckeln i en timme innan Fidde kom på att det hade skavt en del under ena foten genom hela träningspasset. 

– De flesta hade väl någon gång tagit en paus och kollat varför det kändes så oskönt under foten, säger han. Jag är inte en sån som känner efter och att spela fotboll är det roligaste jag vet. Men ja, du kan nog gissa var nyckeln låg.

»Vissa säger till mig att jag har superstruktur när jag brinner för något.«

En annan gång, när Oliver var i sexårsåldern, kunde Fidde inte hitta hemnyckeln när han och sonen skulle in i huset. Han letade på parkeringen, i bilen, på fotbollsplanen de nyss varit på, på Hemköp där de tidigare hade handlat. 

– Till slut åkte vi till mina föräldrars hus i Kullavik. Eftersom de tycker att jag är slarvig mörkade jag vad som hade hänt, jag låtsades bara som att vi kom och hälsade på. De blev jätteglada och frågade om vi ville sova över. 

Nästa dag hände samma sak. Fidde letade utan resultat och tog sedan med Oliver till farmor och farfar för ett nytt »spontanbesök«.

– De blev lika glada då, säger han och gör rösten ljusare. »Heeej, vad roligt att ni kommer! Vill ni ligga över?« Samma sak upprepades sedan den tredje dagen. Dag fyra hittade jag äntligen nyckeln.

Var låg den?

– Under dörrmattan.

Alltså …

– Jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet.

Det klyschigaste stället av alla. 

– Jag kan inte förklara det, det är för dåligt. Vissa säger till mig att jag har superstruktur när jag brinner för något. Hela vårt sätt att spela i Gais bygger på en tydlig struktur och att göra en så komplex sport som fotboll begriplig för spelarna. Ibland tänker jag att allt mitt fokus går åt till det. Resten får jag kämpa med.

Han är inte stolt över sin slarviga sida och skäms när den går ut över andra. Men han försöker inte dölja den heller. Andra elittränare hade varit mer försiktiga med anekdoter som belyser ens egna tillkortakommanden. För vad ska publik och spelare tro? Tappar de inte respekten för en sådan ledare?

Eller så kan man tycka att det finns något avväpnande med en ledare som det också går att känna igen sig i. Som kan garva åt sig själv. Som kan vara snäll och omtänksam mot sina spelare utan rädsla för att vänligheten ska förväxlas med flathet. Hela Fredrik Holmbergs personlighet är på ett sätt en symbol för ett Gais där man får vara som man är så länge man aldrig tummar på det som faktiskt betyder något för ett fotbollslag. 

 

När Fredrik Holmberg kom till Gais 2020 lämnade han ett vinnande lag för ett som satt fast i dyn. Sex år i rad hade Gais spelat om samma halvtrista Superettansäsong. Tabellplaceringarna åren 2014–2019 rörde sig i ett spann mellan åtta och tolv. Som assisterande tränare till Stefan Jacobsson ville Fidde vara ambitiös. Spelarna var lojala, tyckte han, men märkta av motgångar.

– Den där riktiga tron fanns kanske inte där, säger han. Vi slog knut på oss själva för att hitta lösningar. »Visst, vi testar det«, var inställningen när vi föreslog något nytt. Och vi, inte minst jag, föreslog mycket nytt kopplat till spelet. För mycket. Jag kunde ha varit en mycket bättre assisterande till Stefan. Det var en stor jävla besvikelse att jag inte kunde hjälpa honom bättre.

Under Fiddes andra år i Gais fick Stefan Jacobsson sparken två omgångar från slutet. Fidde tog tillfälligt över men lyckades inte rädda kvar laget i Superettan. Det var fjärde gången han åkte ur den serien och den första som tränare. Han räknade inte med att få möjlighet till revansch.

– Jag tänkte att det var kört. Jag hade fått en liten chans och sumpat den. Jag skulle bli en liten parentes i Gais historia.   

Medan ett tilltufsat och ekonomiskt pressat Gais försökte reda upp i röran övervägde han sina alternativ. Häcken erbjöd en roll som assisterande tränare i damlaget. Han kunde också gå tillbaka till sitt gamla jobb som försäljningschef på företaget Ework. Två veckor före jul överraskades han när Gais frågade om han ville bli permanent huvudtränare. 

»Det var dags att ändra lite i min fotbollsfilosofi för att skapa något hållbart och bra.«

Han behövde inte fundera länge på om han ville ta uppdraget men grubblade desto mer på vilken fotboll hans Gais skulle stå för. Att omedelbart ta laget tillbaka till Superettan var en given kortsiktig målsättning – men sedan då? Den tränare som i Onsala predikat bollhållande till varje pris började ompröva sina idéer. Han tittade mycket på Jürgen Klopps Liverpool och ännu mer på Kjetil Knutsens Bodø/Glimt som var lättare att relatera till. 

– Det var dags att ändra lite i min fotbollsfilosofi för att skapa något hållbart och bra, säger han. Analysen vi gjorde när Gais åkte ner i Ettan var att vi ofta hade bollen men att det sällan ledde till något farligt. Vi hade den i fel ytor. Det viktiga framöver skulle inte längre vara att ha bollen, utan att ha den i rätt ytor så ofta som möjligt. 

Fidde ville leda ett Gais som gick rakare mot mål och som orkade anfalla matcher igenom. Det gick snabbt att konstatera att träningsmiljön då också behövde förändras. 

– Mellan 2015 och 2020 var det inom svensk fotboll populärt att inte träna så hårt, säger han. Man skulle tänka freshness och ingen skulle skada sig. Det här är min uppfattning bara, jag har inga belägg, men det hade varit så även under min första tid i Gais. Vi ville både öka mängden och intensiteten. Vi skulle springa snabbare och oftare. Och inte minst: få upp tävlingsgnistan på träningarna.

Att spela i Gais skulle framöver bli betydligt jobbigare. Fidde funderade: Hur får jag hårdare arbete att samtidigt kännas roligare?

»Jag har spelat fotboll rätt länge nu och har nog aldrig varit i en så kravställande miljö.«

 

Under ljudet av knallar från den intilliggande skjutbanan håller en typisk träning på Gaisgården på att ta slut. Det är spel fyra mot fyra på liten plan med fullstora mål. Tre lag turas om att mötas i intensiva tvåminutersmatcher. Segrande lag får poäng och varje spelare tar med sina siffror till en individuell tabell som sammanställs två gånger per säsong. Gustav Lundgren, vars lag vinner flest matcher i dag, tog hem vårtabellen och blev belönad med ett presentkort på en restaurang. 1 500 kronor. Ett välkommet tillskott för en stjärna i Gais.

»Varför kan en tränare inte vara snäll? Det betyder inte samma sak som mesig.«

Lagkaptenen August Wängberg ingår också i dagens vinnarlag. Han var en av dem som följde med Gais ner i Ettan när Fredrik Holmberg tog över. 

– Då var det kanske inte asmånga som trodde att jag skulle kunna spela högerback i ett övre halvan-lag i Allsvenskan, säger Wängberg. Men så enorm är faktiskt inte skillnaden. Det avgörande är att man jobbar hårt efter en röd tråd och att man trivs med varandra. 

Wängberg minns »ofantligt många löptester och illamående« inför omstarten i division ett. Men ännu mer minns han hur fotbollen blev tydligare och roligare att spela.

– Självklart får man energi av att arbetet man lägger ner ger resultat. Men hur Fidde är spelar också stor roll. Han sprider energi och glädje omkring sig.

August Wängberg tycker att det »nästan låter fånigt« när han säger så. Som om bilden av en glädjespridare blir förklenande. Samma med snällheten. Många beskriver Fredrik Holmberg just som en snäll person och genast hörs farhågan: för snäll? 

– Det finns så många klyschor, säger Wängberg. Varför kan en tränare inte vara snäll? Det betyder inte samma sak som mesig. Jag har spelat fotboll rätt länge nu och har nog aldrig varit i en så kravställande miljö. Samtidigt har jag aldrig varit i ett elitlag där det känns så fint att komma till omklädningsrummet. 

»I Gais skäller jag i stort sett aldrig. Däremot pratar jag jättemycket med spelarna.«

En knapp timme efter träningen slänger Fredrik Holmberg i sig en pastalunch i restaurangen på Delsjö golfklubb. Han tycker att det är svårt att förhålla sig till beröm men berättar att hans lillebror Andreas, som jagar en allsvensk plats med Örgryte, brukar säga att Fidde »har en positiv livssyn«.

– Och det är väl bra? säger han. Så länge man inte är konflikträdd tror jag inte att det går att vara »för snäll«. En konflikt för mig betyder heller inte att gapa och skälla utan att man direkt pratar om saker som inte är bra. Det kan inte vara till gagn för en ledare att omge sig med personer som är rädda för en.

Det viktigaste är att bottna i sig själv, tror han. I Onsala testade han några gånger att skrika på spelarna. De spelade inte bättre för det, och Fidde kände sig löjlig efteråt.

– I Gais skäller jag i stort sett aldrig, säger han. Däremot pratar jag jättemycket med spelarna. Mest om fotboll ändå.

Han skrattar och tar upp tråden om hur hans syn på spelet förändrats genom åren. Han tycker att dagens Gais står för en gammaldags fotboll i ny tappning. Han säger aldrig »modernt retro«, som Mikael Stahre gärna gjorde när han återvände till IFK Göteborg, men det är ändå det han menar. 

– Svensk fotboll på 90-talet var positionsförsvar, löpstyrka och intensiva träningar fyra mot fyra. Vi hade något bra, men vi utvecklade det inte. I stället hoppade vi – jag också – på det här Spanientåget som var något helt annat. 

»Skillnaden är bara att vi kan utföra fotbollen bättre, i högre hastigheter och med lite skickligare spelare.«

Han poängterar att den passningsglada bollinnehavsfotboll som Bosko Orovic introducerade för honom i Qviding verkligen var en häftig upplevelse. Han tog den med sig till Onsala men gjorde uppror mot den i Gais. 

– Nu har vi samma tankar och träningssätt som vi hade i division ett, säger han. Skillnaden är bara att vi kan utföra fotbollen bättre, i högre hastigheter och med lite skickligare spelare. 

 

I nästa allsvenska omgång gör Fidde fyra spelarförändringar till en av årets svåraste bortamatcher. Resan till Stockholm blir lyckad. De marginaler som jobbade mot Gais i derbyt mot IFK Göteborg är nu med laget när tabelltvåan Hammarby besegras med 2–1. 

Hyllningarna är ändå måttliga efteråt. Gais dominerade inte matchen och även om klubben har den i särklass minsta lönebudgeten bland lagen på Allsvenskans övre halva är folk lite trötta på att höra om det. De yttre förväntningarna ökar fort. Gör laget en svagare höst kommer få grönsvarta supportrar att söka tröst i perspektiv om hur stark en allsvensk mittenplacering trots allt är för en klubb som nyss hängde mot repen. De flesta kommer bara att vara besvikna över en jättechans som inte togs. 

Tage Erlander hade sagt: »De stigande förväntningarnas missnöje.«

Fidde säger: »En härlig utmaning!«

Folk måste få drömma, menar han. Han litar på att spelarna kan ha Europatanken i huvudet utan att samtidigt sänka farten i löpningarna. Ända sedan omstarten i Ettan har hans Gais präglats av en stark närvaro. När de började på botten tillsammans ville förstås samtliga i klubben uppåt igen, men resan inleddes utan tjusiga visioner. Första tävlingsmatchen, mot Malmö FF i Svenska cupen, slutade 1–5. Där fanns inga svulstiga femårsplaner för att blidka sponsorer och publik. Strategi, dagligt arbete och rätt inställning har varit viktigare. Att inte anse sig för fin för något motstånd men också alltid tro att nästa nivå är rimlig att bemästra. Att inte nöja sig. Att se fram emot nästa träning även om den sker en slaskig februaritisdag.

Eller som Fredrik Holmberg säger:

– Att ha kul ihop och fortsätta vilja bli bättre på fotboll. Det tar dig förstås inte hela vägen, men förvånansvärt långt ändå.