Under inspelningen av Offsides podcast i veckan gav jag cancer till fel författare. Vi pratade om kritik och jag drog mig till minnes Linda Skugges uppmärksammade recension av Kristina Sandbergs bok En ensam platsdär hon skildrar sin sjukdomstid på ett sätt som Skugge inte gav mycket för. Problemet var att jag i podden sa Lydia Sandgren, inte Kristina Sandberg.
Jag gjorde bort mig, hur kunde jag? Det är tyvärr enkelt att svara på. För att jag är en jävla slarver.
Jag har alltid varit det. Lärarnas förmaningar om kvarglömda böcker. Pappas tips om att packa tennisväskan »nerifrån och upp«, från strumpor till keps, för att inte glömma något. Men var sorteras handduken in? Hur många gånger har jag inte fått torka mig med t-shirten? Eller panikcykelturerna hem efter att jag under ombytet före träningen upptäckt att mitt viktigaste verktyg – racketen – inte legat i väskan. Däremot ofta en rutten banan.
Det finns så många historier, värre historier. Mina kompisar påminner och skrattar och det gör jag också. Men självhatet finns hela tiden där. Värst är det förstås när det går ut över min omgivning och jag jobbar hårt för att det ska hända så sällan som möjligt. Måste ha koll på veckans läxor. Aldrig glömma matsäcken till friluftsdagen. Tandläkartiden på tisdag. Jag kämpar och lyckas för det mesta. Men när jag kommer till jobbet måste jag fråga Fredrik om jag får låna hans strömsladd.
De senaste veckorna har jag, för ett kommande reportage, tillbringat en del tid med en annan slarver. Han råkar också vara Allsvenskans bästa tränare. Han prisades åtminstone som det i fjol och sett till förutsättningarna går det att argumentera för att Gais Fredrik Holmberg är det även i år. Nu tyckte jag mig höra ett listerländskt bräkande så det är väl bäst att skriva Anders Torstenssons namn här också. Mer om honom strax.
Jag pratade fotboll och ledarskap med Fredrik Holmberg, men också om att känna sig dålig. Han hade mycket att komma med i frågan. Vi utbytte historier om borttappade nycklar, utelåsta nätter och missar man mörkar för sina föräldrar eftersom man inte orkar höra en gång till om hur hopplös man är.
– Jag försöker trösta mig med att mitt slarv sällan går ut över andra, sa jag.
– Jag önskar att jag kunde säga detsamma, sa »Fidde«.
Vi satt vid köksbordet i hans hus i Onsala. Han pekade på en dörr som en gång kilade fast sig under en skåplucka när Fidde skulle ta sig till den angränsande hallen. Han behövde komma i väg men dörrfan rörde sig inte en millimeter. Och springan var för liten för att kunna trycka sig igenom.
– Till slut fick jag såga mig ut i min egen hall. Men just den gången hade jag faktiskt mest otur.
Senare samma dag pratade jag med en tidigare målvakt i Onsala BK, laget som Fidde förde upp från fyran till tvåan. Spelaren öste beröm över sin gamla tränare men menade också att ledaren hade lagets sämsta ordningssinne. Den tidigare målvakten hyste inga grönsvarta sympatier men var motvilligt imponerad av Gais. Framför allt var han fascinerad av att »en så vimsig person« som Fidde fått laget att spela Allsvenskans mest strukturerade fotboll.
Hur det har gått till fick Holmberg förstås lägga ut texten om när vi sågs, men dessa resonemang får sparas till reportaget. Under tiden kanske vi alla kan reflektera över att seriens skickligaste tränare är så orädd för att prata om sina tillkortakommanden. Det finns så många tränare som demoniserar yrket, ivrigt påhejade av oss i medierna. Hur hårt de arbetar, hur pressande det är, vilken koll de måste ha. Obekväma beslut. Respekt och pondus. Aldrig »tappa omklädningsrummet«.
Eftersom alla fotbollstränare råkar vara Homo sapiens har förstås samtliga också brister och mindre smickrande karaktärsdrag. Att tala om dem öppet är en annan sak. För vad ska spelare och publik tro? En ledare som slarvar bort nycklar och inte ens kan hitta sin telefon – kan han verkligen vägleda oss? Pondusen, hallå?
Eller så tycker man att det finns något avväpnande med en chef som inte försöker hålla fasaden intakt till varje pris. Som blir lättare att förstå och relatera till. Som blir mänsklig snarare än skräckinjagande. Kanske känns det till och med enklare att springa livet ur sig för honom på varje träning? Kanske har man roligare?
Fredrik Holmberg och hans omgivning vet att han är slarvig, ingen ifrågasätter hans tränarkvaliteter för det. Han har också fått frågor om han är »för snäll«. Som om vänlighet betyder att man automatiskt låter sig köras över och duckar varje konflikt. Det går utmärkt att ta upp sådana utan att för den sakens skull låta hårtorken gå.
Fiddes självinsikt gör också att han har nära medarbetare som fyller luckor där han är svagare. När vi träffades kärleksbombade han sin assisterande Kenneth Gustafsson så kraftigt att det föreföll märkligt att Pep Guardiola inte redan plockat Gustafsson från Gaisgården.
Att veta vad man är mindre bra på är inte bara sympatiskt, det är väsentligt. Vilket för oss tillbaka till Fiddes kommande allsvenska motståndare.
Jag har tidigare skrivit om hur förvånad Anders Torstensson blev när Mjällby bad honom sluta vara rektor för att i stället återvända till klubben som huvudtränare. Han var inte taktiskt uppdaterad, hade inte hängt med i fotbollens utveckling och skulle heller aldrig bli den moderna tränarnörden. Mjällby struntade i det. I Torstensson såg de Blekinges bästa arbetsledare. Fotbollskunskaperna räckte trots allt en bit och prestigelösheten ännu längre: därför gav han stort mandat till en 24 år yngre fotbollsdoktor från Norge (Karl Marius Aksum) som Mjällby rekryterade inför förra säsongen.
Precis som i fallet Fredrik Holmberg går det också att spegla sig i Anders Torstensson. Han är ingen demon. Årets allsvenska bild för mig togs av journalisten Jonas Dahlquist när Mjällby i våras hade bortabesegrat Hammarby. Direkt efter vinsten gick Torstensson på hockey-VM och såg Tre Kronor spöa tjeckerna med 5–2. På bilden njöt han av en öl medan spelet pågick i bakgrunden.
Det omärkvärdiga i firandet var också det fina. Man var inte Anders Torstensson men förstod exakt hur bra han mådde. En lyckad arbetsdag, kolla lite hockey, knäcka en bärs man känner sig värd. Den känslan har man till och med upplevt själv ibland och vad mer kan man egentligen be livet om? Vem behöver på riktigt hoppa fallskärm och simma med delfiner?
På måndag följer vi Gais mot Mjällby på Gamla Ullevi, team Holmberg mot team Torstensson. En viktig match för toppstriden. Men också ett betydelsefullt möte redan före poängutdelningen.
Veckans …
… Motala AIF
Efter den viktiga 1–0-segern mot den värvningsglada nykomlingen FC Skara (Superettans tidigare målkung Viktor Granath har lockats dit och laget tränas av Stefan Jacobsson som fanns i Trelleborg så sent som i våras) förra helgen vågar vi blicka uppåt igen. Åtminstone om jobbet görs mot tabelljumbon Tidaholm i morgon.
… De bara kör
Tre mål under de inledande 25 minuterna och 5–0 totalt till Bodø/Glimt efter första Champions League-playoffmatchen mot österrikiska Sturm Graz. Ulrik Saltnes, som intervjuades när Offside besökte klubben, gjorde mål igen och allt talar för att Europas jättar behöver resa till Aspmyra i höst. Kanske kommer de även till Köpenhamn där FCK har 1–1 att gå på efter bortamatchen mot Basel i onsdags. Samma kväll lyckades vårt just nu bästa lag, Mjällby, besegra division två-laget Onsala BK efter förlängning i Svenska cupen.
… Fråga
Vad tänker Alexander Isak innerst inne om situationen han befinner sig i?
… Gasa sig ur krisen
Sedan jag skrev om Linköpings FC i våras har läget för laget bara förvärrats. Förlust i östgötaderbyt senast och tabelljumbo med åtta poäng upp till kvalplatsen. Mitt i mörkret meddelar den ekonomiskt hårt pressade klubben att den nu även ska satsa på en pojkakademi och att LFC »ska tillbaka till fornstora dagar«. Mycket att ta in! Men det är åtminstone inte tråkigt att följa Linköping.
… Låt
Bortom månen och mars – Totta Näslund.
… Bollhållarlag
Jönköping–Torslanda 5–0. Expected goals: 4,08–0. Avslut i straffområdet: 14–0. Bolltouch i straffområdet: 28–0. Bollinnehav: 48–52.
… Ångestvindar
På måndag möts Örebro och Umeå i Superettans jumbouppgörelse. Årets första seger för ÖSK, eller spiken i elitkistan?
… Offsides podcast
Anders har sett SVT-serien Gift med fotbollen och undrar hur vår sport egentligen framstår för den breda publiken. Själv hör jag en spännande jämförelse mellan supporterskap och astrologi.
… Proffsjägare
Ända sedan i våras har vår reporter Jonatan Häggström Wedding pratat om en gammal lagkamrat från juniortiden. Kompisen var en av de svagaste i pojklaget som var sämst i stan – sedan överraskade han alla genom att fortsätta satsa på fotbollen. Patrick »Patata« Gustafsson satsar fortfarande. 25 år gammal vägrar han ge upp drömmen om att bli elitspelare trots att fotbollen sällan älskar honom tillbaka. Nu har Jonatan letat upp sin tidigare medspelare och skrivit ett berörande reportage med en huvudperson som aldrig slutar tro på sig själv. Här kan ni läsa Patatas dröm.
… Vila i frid
Razak Omotoyossi är död. Han representerade både Gais och Syrianska men var under sina år i Sverige framför allt stor profil i Helsingborg. Med sin otroliga fysik satte han skräck i backarna och sänkte Galatasaray. Han var landslagsman för Benin och delade den allsvenska skytteligasegern med Marcus Berg 2007. Omotoyossi blev bara 39 år gammal.
… Utryckning
»Framför allt behöver jag jobba efter den här festen«, sa Mikael Stahre till Sportbladet efter sitt vidlyftiga fyradagarsparty i Marbella i juni. Nu har Stahre fått ett nytt jobb. Uppdraget: rädda norska krislaget Stabaek från nedflyttning till tredjedivisionen.
… Stjärnoro
Kulusevski är skadad, Isak strejkar, Lindelöf är klubblös och Gyökeres hade en jobbig Premier League-debut. Det blir upp till Gabriel Gudmundsson att ta Sverige till VM.
… Arenanamn
G:sons Gummi Arena (i Finspång där Gif Sundsvall i veckan cupbesegrade Torstorps IF).
Du har väl inte missat?
