Mjällbykoden

På Sveavägen i Stockholm ligger Handelshögskolan. Dess imposanta huvudbyggnad i nordisk klassicism är uppförd för hundra år sedan efter ritningar av Ivar Tengbom och plats för något av en systematisk framavling av landets ekonomiska elit. Det är inte det ställe man främst förknippar med den folkliga fotbollen. Ändå var det här, i en av Handels mer eleganta salar, som elitklubbarnas ordförande minglade i slutet av november. 

Den gänglige mannen med rakad skalle och svarta, något kantiga, glasögon fick både komplimanger och frågor. Stora klubbar var mest förundrade, de mindre ville kunna göra samma sak. Mjällbys ordförande Magnus Emeus njöt av uppmärksamheten. Den säsong som just tagit slut innebar en femteplats i Allsvenskan och klubbrekord i fråga om antalet inspelade poäng. 

Efter minglet samlades klubbledarna i aulan. De presenterade sig ordentligt och fick berätta hur de vill utveckla sina föreningar. En av ordförandena förklarade att han vill göra en »Mjällby light« och nickade mot Magnus Emeus.

– Hur bär ni er egentligen åt?

Emeus visste att den frågan krävde en längre utläggning än vad det fanns tid för. Därför svarade han kort att det viktigaste är att sträva efter ständig förbättring, att aldrig bli nöjd. Svaret förvånade några av kollegorna. En av dem undrade varför Mjällby skulle förändra något alls. Det hade ju gått så bra, då var det väl bara att fortsätta på samma sätt? 

– Vi måste hela tiden förbättra oss, upprepade Emeus. Det är tack vare att vi har gjort det som vi har tagit oss dit vi är.

Han lade till att Mjällby också måste vara »bäst på det som är gratis«. När en av storklubbarnas representanter muttrade något om att det har blivit så dyrt att köpa spelare från Mjällby log Magnus Emeus.

»Receptet består av ett avancerat system av målstyrning baserat på en japansk filosofi.«

För den med tid och genuin nyfikenhet berättar han gärna om Mjällbys resa från botten av division ett till femteplats i Allsvenskan, om vägen från skulder och konkurshot till ett läge där nyckelspelare inte måste säljas. Receptet består av ett avancerat system av målstyrning baserat på en japansk filosofi, men några av förklaringarna låter sig inte skrivas ner i en manual.

Ett skäl till det är att Mjällby AIF är en klubb med en speciell historia och karaktär. Ett annat är det svårmätbara värde som uppstår när det lokalt förankrade paras med moderna influenser utifrån.

Ett tredje heter Hasse Larsson. 

»Där ligger Strandvallen och där spelar Mjällby AIF. Det är faktiskt helt otroligt att det bedrivs elitfotboll där.«

 

En anonym supporter till Uppsalalaget Sirius summerade en gång sina intryck efter en bortamatch mot Mjällby:

»Längst bort i ena änden av Blekinge ligger en liten tarm, Listerlandet, där det bor mest höns vad det verkar, men där det går en liten väg ner mot havet. Man åker förbi själva Mjällby som verkar bestå av en bensinmack, en kyrka och en klunga hus och fortsätter genom att konsekvent svänga åt det håll där det inte bor någon. Så till slut kommer man till den punkt där världen slutar och havet börjar. Där ligger Strandvallen och där spelar Mjällby AIF. Det är faktiskt helt otroligt att det bedrivs elitfotboll där.«

Ingen runt Strandvallen tycks veta namnet på den skaldande Siriusanhängaren. Och meningarna som rafsades ner på ett internetforum skrevs sannolikt utan tanke på att de skulle nå och glädja Mjällbys klubbledning. Men så blev det. Ingen tog illa vid sig av den lätt raljanta tonen, snarare kände de stolthet. Tränaren Anders Torstensson har citerat beskrivningen i olika tal. Klubbchefen Jacob Lennartsson har med den i sin powerpoint-presentation av föreningen, där den trängs med siffror om truppvärde och så kallade key performance indicators. 

»Att det är en mindre stad är ibland ett problem för oss – fast de får det bättre här.«

Gammalt och nytt, själ och modernitet. Allt i samma gulsvarta förpackning.

Hasse Larsson representerar på många sätt det gamla. Det råder adventsfrid på Strandvallen när han denna decembertisdag anländer till sitt andra hem. Bara en handfull av klubbens anställda är på plats och det mest dramatiska som pågår är ett julgransbelysningstrassel som de anläggningsansvariga försöker reda ut. Efter en stund ger de upp och tar en fika. Hasse Larsson gör dem sällskap.

 

Mjällbys sportchef har ingen egen kontorsplats på Strandvallen. Den enda i klubbstugan med ett eget rum är klubbchefen Jacob Lennartsson och det ligger i källaren, under toaletterna. Han hör varje gång någon spolar.

– Jag behöver inget kontor, säger Hasse. Jag sätter mig där det finns plats.

Sportchefen är egentligen aningen knäckt. De senaste två veckorna har han arbetat intensivt (»nästan dygnet runt, mest tiden när jag varit vaken«) men dagen innan fått nej av de spelare han velat ha. Anton Kurochkin från Varberg valde BP och Jonathan Karlsson från Sandviken skrev på för Hammarby.

– Jag har haft 54 samtal med den enes agent, säger han. Man blir besviken i några dagar, eller i några timmar i alla fall. Sedan är det bara att gå vidare.

Larsson noterar särskilt att båda valde att skriva på för Stockholmsklubbar.

– De jämför förstås också var de ska bo, och så tittar de på Sölvesborg: 14 000 invånare. Att det är en mindre stad är ibland ett problem för oss – fast de får det bättre här. Och så håller vi oss till en viss lönestrategi och vill inte sväva i väg. Så det är klart, om Hammarby kommer in kan de säkert betala det dubbla.

»Det är så viktigt att hela tiden sätta nya målsättningar, att inte bara hänga kvar.«

Till skillnad mot tidigare säsonger är Mjällby egentligen inte i behov av nya spelare. Samtliga spelare i truppen har kontrakt över nästa säsong och ingen startspelare är såld ännu, även om det finns beredskap för att nyckelnamn som Elliot Stroud, Rasmus Wikström och målvakten Noel Törnqvist kan försvinna innan eller under säsongen. 

– Det är definitivt lugnare i år, säger Hasse bara för ett sekunden senare nämna fler positioner där han gärna ser förstärkning.

När han reser sig från stolen syns det att han haltar. I somras fick han en ny höftled och längtan efter att spela padel igen gör att han i stort sett dagligen tränar upp styrkan i gymmet på Strandvallen. Att återkomsten till padelbanan har dröjt beror på att Hasse drabbades av en infektion efter operationen. Kroppen tog inte emot den nya höftleden, han fick hög feber och i juli blev han inlagd med dropp och antibiotika. I nästan en månad vistades han på sjukhuset i Karlskrona. 

– Men jag kunde jobba därifrån, säger han.

Han har varit med om värre. Prostatacancer för några år sedan. Men värst var det 2012.

– Jag hade huvudvärk hela tiden, berättar Hasse. Vi hade precis fått tvillingarna då och jag trodde att huvudvärken berodde på att de skrek och att jag inte fick sova så bra. 

När Larsson en sommardag skulle leverera jordgubbar till en försäljare fick han allt svårare att se vägen. Först körde han till sidan, sedan till akuten i Kristianstad.

– Jag krypkörde snarare dit, jag såg knappt någonting. Två timmar senare var jag i Lund. 

Läkarna hade hittat en hjärntumör.

– De sprängde den och sög ut den genom näsan. Min satt i en klump och hade inte spridit sig.

Han säger att han har tänkt mycket på Pontus Segerström, BP-spelaren som gick bort endast 33 år gammal. Hans hjärntumör hade till skillnad mot Larssons hunnit sprida sig innan den upptäcktes. 

En krånglande höft är därför inte mycket att gnälla över, tycker han. Smärtan är borta och viktigare saker finns att fundera på. Till exempel lottningen i Svenska cupen som han inser startar precis nu. Han letar fram Fotbollskanalens sändning på sin telefon.

– Det är något konstigt med ljudet, säger han. Ett eko. Vi hör Olof Lundh två gånger. Ska det behöva vara så?

Hasse konstaterar att »det här med teknik« inte är hans starka sida men lyckas åtminstone uppfatta att Mjällby hamnar i samma grupp som Halmstad, Gefle och Landskrona. Han är nöjd med lottningen, liksom med Svenska cupen som spelform. Mest drag var det 2023 då Mjällby tog sig till final hemma mot Häcken. Hasse blev då uppmärksammad för att ha knuffat gästernas Samuel Gustafson i halvtid. Han hade retat sig på att Häckenstjärnan kallat Strandvallen för en »pissarena«, vilket fick Hasse att kalla Gustafson för en »bortskämd slyngel«. 

»En typisk Hasse Larsson-brasklapp. Glöm inte rötterna, andan som gjort det möjligt.«

Klubben fick böta 10 000 kronor för sin sportchefs tilltag. Matchen förlorades också. Men att Mjällby var så nära Europacupspel sporrade Hasse, och gör så fortfarande.

– Min dröm är att någon gång komma ut i Europa, säger han. Det är så viktigt att hela tiden sätta nya målsättningar, att inte bara hänga kvar. Då måste man jobba stenhårt.

 

Det finns egentligen ingen anledning att just han behöver betona det. Alla runt Mjällby har en talande historia om hur arbetsvillig Hasse Larsson är. Han kom till klubben som 17-åring 1979 från grannföreningen Björkenäs/Pukaviks IF. Då var Mjällby på väg till Allsvenskan för första gången, bara några år efter att ha spelat i fjärdedivisionen. Efter 16 säsonger som kultförklarad spelare sadlade han om till tränare och firade vissa framgångar i klubbar i hemtrakterna. Hasse hade då övertagit föräldrarnas lantbruk i Ysane, som bland annat bestod av en omfattande jordgubbsodling. 

– Jag började jobba på gården när jag var tio, elva år, säger han. Jag har aldrig fått något gratis, alltid fått slita och jobba hårt. Jag hade alltid nya planer tillsammans med min far, vi stod aldrig still utan försökte alltid bli större. 

Det är samma med Mjällby, påpekar han. Mjällby ska också hela tiden försöka växa.

– Men vi ska inte sväva i väg.

En typisk Hasse Larsson-brasklapp. Glöm inte rötterna, andan som gjort det möjligt, vi mot världen-känslan. Påpekandet är dessutom rimligt eftersom Hasse har sett hur snabbt det kan gå om alla slutar dra åt samma håll. Som tränare för Mjällby var han tre gånger snubblande nära Allsvenskan, men han åkte också ut ur Superettan. 

När han började som sportchef 2016 gjorde han det ideellt. Efter fem allsvenska år hade Mjällby då rasat ner två divisioner. 

– Vi var helt enkelt konkursmässiga, säger Hasse. Vi var verkligen illa ute och fick vända på varje korvöre.

Säsongen i Ettan var tänkt som en nystart, en möjlighet att landa och ta sats för att återvända till eliten. Men förlusterna bara fortsatte. En bit in på hösten låg Mjällby på nedflyttningsplats. Patrik Rosengren lämnade som tränare och ersattes av en annan trotjänare: den tidigare mittfältsmotorn Jonas Andersson. Med honom tog laget åtta poäng på fyra matcher och inför sista omgången skulle en seger mot Prespa Birlik i Malmö rädda nytt kontrakt.

»Sedan den dagen är Mjällby en klubb med en krisplan i skrivbordslådan, oavsett hur stark medvinden är.«

Det var den 5 november 2016. En av de 727 åskådarna på gamla Malmö stadion var Hasse Larsson.

– Det var ångest, säger han. Och det regnade. Planen var så dålig att den knappt gick att spela på.

Ordföranden Magnus Emeus befann sig i luften, på väg hem från Aruba. Semesterresan hade bokats ett år tidigare utan en tanke på att Mjällby samtidigt skulle slåss för sitt liv mot en motståndare som för sex år sedan befunnit sig fem divisioner längre ner. Arubas stränder hade varit ett paradis. När Emeus slog på mobiltelefonen på Kastrup för att kolla resultatet på andra sidan bron fruktade han ett känslomässigt helvete.

Telefonen plingade till: Prespa Birlik–Mjällby 0–3. Helvetet fick vänta. Men sedan den dagen är Mjällby en klubb med en krisplan i skrivbordslådan, oavsett hur stark medvinden är.

 

Vid Stortorget i Sölvesborg ligger konditoriet Ritz. Både vad gäller utbud och interiör är det lite för bra för att ligga i en småstad. Det är också en av Sölvesborgs viktigaste mötesplatser. Några veckor före jul är Ritz ordentligt pyntat. Innanför dörren möts man av en leende tomte och en bister gorilla på en divan av röd sammet. Längre in i lokalen sitter en VD för ett bolag inom plastindustrin. Magnus Emeus är på väg att avsluta ett digitalt möte med en underlydande platschef i koncernens polska bolag.

– Ok, yes, hm, well, I think the time is about to run out now, säger han. 

Emeus har tömt en kopp kaffe och går efter påtår. Det var här på Ritz som han för tio år sedan fick frågan om han kunde tänka sig att bli ordförande i Mjällby AIF.

– Jag hamnade i kön bakom Jörgen Martinsson, som då var klubbdirektör och som jag hade spelat lite fotboll tillsammans med. När jag förklarade att vi hade flyttat hem frågade han lite på uppstuds om jag kunde tänka mig att sitta i styrelsen eller till och med bli ordförande. Jag är tävlingsmänniska och nappade. Så många allsvenska klubbar finns det ju inte här omkring.

»Här nere är det istället lantbrukare, minkfarmare, fiskare och andra småföretagare som har dominerat.«

När Magnus Emeus formellt valdes till Mjällbys ordförande spelade klubben i Superettan och brottades med skulder. Snart var laget i division ett med ännu större skulder. Vad hade han gett sig in på?

– Den enda fördelen när det går så illa är att man får handlingsfrihet att göra stora förordningar, säger Emeus. Jag tog den chansen och sa att nu ritar vi om.

Hasse Larsson blev sportchef utan lön med uppdraget att hitta spelare som inte kostade så mycket, de som liksom blivit över. 

– Hasse brinner ju för Mjällby och har en förmåga att se vilka spelare som krävs i ett fotbollslag. Vi har haft ömsesidig respekt, han tycker att jag också kan en del fotboll. Många tror att jag bara håller på med ekonomi, men jag ägnar mig ganska mycket även åt fotboll. Och Hasse har hela tiden vetat att vi har bara de här pengarna. Han är ekonomisk också, en bra förhandlare och duktig på att hitta spelare som inte andra har hittat. 

Sölvesborg och Listerlandet har aldrig haft mycket till industri att tala om. Mjällby AIF har ibland jämförts med Åtvidabergs FF och Degerfors IF som exempel på klubbar från mindre orter. Parallellen är relevant i fråga om en stark fotbollskultur och sportens stora dominans, men den haltar vad gäller i vilken mån en lokal och stark arbetsgivare har kunnat stötta klubben. Här nere är det istället lantbrukare, minkfarmare, fiskare och andra småföretagare som har dominerat.

Den enda större industrin i Sölvesborgs kommun är det som från början hette Mjällbyverken och som genom åren – under namn som Blackstone, Valeo och TitanX – producerat kylare till fordonsindustrin. Det var där Magnus Emeus fick jobb som nybakad ekonom. Det var där han lärde sig att sätta mål, följa upp och utvärdera. Samt arbeta efter ständig förbättring, eller Kaizen som den japanska filosofin kallas. Kaizen har ofta angetts som förklaring till den japanska bilindustrins framgång från andra världskriget och framåt.

Och det är den som Magnus Emeus har velat pränta in i Mjällby.

– Alla vet vad målstyrning är nu, säger han. Alla vet att man måste ha tre, fyra nyckeltal. 

»Man måste ha minst två tankar i huvudet. Budgetera som att det ska gå åt helvete.«

För Magnus Emeus är det enkelt: är man tävlingsinriktad gillar man målstyrning, oavsett om man är forward eller vaktmästare. Även planskötarna får mål att bryta ner och mäta.

– Planen ska vara hundra procent tillgänglig på ett år. Sedan mäter man det. Vi hade nämligen ett tugg om det, att planerna inte var bra.

Emeus tävlade redan under uppväxten. Han tillhörde Sverigeeliten i tennis men lyckades bara ta strögame mot den jämnårige Stefan Edberg. Redan som 30-åring utsågs han till platschef på Valeo och karriären bar honom vidare till VD-jobb inom plastformindustrin med posteringar i både Ungern och Österrike – innan han landade på en hästgård i Sölvesborg varifrån han leder det norska bolag som han sedan några år är VD för. Emeus eget konsultbolag heter Marching on together. Uttrycket stod tidigare på Mjällbyspelarnas ryggar och är ett tecken på deras ordförandes fanatism för Leeds. Han berättar nöjt att han lyckades registrera namnet före en annan svensk Leedssupporter.

– Olof Lundh ville ha det som namn på sitt bolag men tvingades konstatera att det var upptaget.

 

Ångestmötet med Prespa Birlik blev den botten som Mjällby studsade mot. Redan säsongen efter kvalade laget till Superettan, mot Örgryte. Även då var Magnus Emeus på Aruba. Sedan dess har han inte bara planerat sina semestrar bättre, han har också kalkylerat med att allt kan gå både bra och åt helvete. När Mjällby året därpå återvände till Superettan var samtidigt elitlicensen i fara. Klubben behövde göra ett stort ekonomiskt plusresultat.

– Vi budgeterade för att vi skulle komma sist, säger Emeus. »Så kan vi inte tänka Magnus.« Nej, men ekonomiskt ska vi tänka så. Man måste ha minst två tankar i huvudet. Budgetera som att det ska gå åt helvete. Så bygger vi en trupp och kostnadsstruktur som gör att vi går runt ekonomiskt om det går fullständigt åt skogen.

Istället vann laget Superettan, och ekonomiskt vände klubben ett stort minus till plus och räddade elitlicensen. Försiktigheten hade lönat sig, och den sportsliga framgången gjorde att de betydligt större publikintäkterna än vad klubben hade räknat med blev en bonus. Dessutom blev TV-avtalen mer generösa samtidigt som Mjällby kom tillbaka till högsta serien. Och så hade Mjällby förhållandevis låga strukturella kostnader jämfört med andra klubbar. Emeus jämför med flygbolagen Norwegian och Sas där den norska uppstickaren hade låga strukturella kostnader och kunde hålla låga priser.

»Att vi hela tiden kommit tillbaka beror på den kultur som sattes i föreningen i slutet av 70-talet.«

Han sticker inte under stol med att Mjällby har haft »stolpe in« i ett par fall under resan tillbaka. Han menar också att det första allsvenska avancemanget fortfarande hjälper klubben att utvecklas. Att laget numera presterar på en nivå över vad som borde vara möjligt betraktas inte som något märkligt av folk i trakten.

–  För det ska vi tacka gänget som tog oss upp 1979, säger Magnus Emeus. Det skapades nästan en vanföreställning på Listerlandet om att här ska vi spela elitfotboll. Det borde vi egentligen inte alls. Det har skapats en förväntan och vinnarkultur utifrån och när man då jobbar i Mjällbys styrelse kan man inte vara nöjd. Nu går vi in i den sjätte raka allsvenska säsongen. Vi har varit uppe och vänt, men att vi hela tiden kommit tillbaka beror på den kultur som sattes i föreningen i slutet av 70-talet.

Ett ord som Emeus ofta använder är »bärande«. Idéer, personer, händelser, traditioner – tillsammans har de varit bärande.

– Under tiden jag har varit i föreningen tycker jag att det finns ett antal saker som är underskattade. En sådan sak är förmågan att hitta spelare som inte är bra någon annanstans.

Ordföranden rabblar upp spelare som varit okända när de kommit till Mjällby, kanske rentav haft svårt att ta en plats i andra klubbar. Och sedan tagit språng på Listerlandet.

– Max Watson kom till oss, vem visste vem han var? Han var överflödig i Jönköpings Södra, blev sedan en av seriens bästa backar och såldes till Maribor. Elliot Stroud var en okej division ett-spelare. Adam Ståhl var det ingen som ville värva. Och varför är de då bra i Mjällby?

»Hade han spelat i Malmö FF hade han gjort landskamper.«

Magnus Emeus besvarar sin retoriska fråga med en utläggning om miljön runt Strandvallen, om starka spelargrupper med lokala klubbhjärtan som »leder genom action«. Särskilt hyllar han mittfältaren och lagkaptenen Jesper Gustavsson.

– Det är ingen annan klubb som hugger på Jesper Gustavsson, det visar att vi flyger lite under radarn. Det är vi tacksamma för. Hade han spelat i Malmö FF hade han gjort landskamper.

»Jeppe«, som han kallas, har varit »bärande« för att upprätthålla en ordning när nya spelare ska Mjällbyfostras. Klubben vill, säger ordföranden, inte ha några »kaxiga typer«. Den platta och familjära organisationen ser Emeus som ett vapen. Han vill leda i bevis att det i Mjällby finns en miljö där spelare utvecklas och når sin fulla potential, men också att klubben är skickliga på att hitta spelare som har mer inom sig än vad andra (och spelaren själv) förstår. Jacob Bergström räknade knappast med en elitkarriär när han som 22-åring spelade med Ronneby BK i trean. Men Hasse Larsson såg något i den oslipade forwarden och välkomnade honom till Mjällby. Då spelade laget i division ett. Bergström klarade sig hyggligt där, och att han även visade sig hålla i Superettan var en ren bonus. Att han levererar i Allsvenskan är sensationellt. Lustigt nog tycks han också bara kunna göra det i Mjällby: utflykterna till Djurgården och norska Mjøndalen resulterade i exakt noll mål.

»Vi måste vara beredda på att det kanske går åt helvete. Se på Kalmar. De slarvar, pang! Rakt ner.«

Magnus Emeus har sett det förr, spelare som slutar prestera bra när de lämnar den miljö som ordföranden vårdar så ömt. I takt med framgångarna kan Mjällby i dag ta bättre betalt för sina spelare (Emeus retar sig dock på större klubbar som fortfarande ser på Mjällby som en fyndlåda). 4,5 miljoner minus i det egna kapitalet för några år sedan har vänts till ett eget kapital på 40 miljoner kronor. Och den där försiktigheten som Magnus Emeus lyckats inpränta i klubben råder enligt honom fortfarande.

– Vi pratar ju om att vi ska till Europa, säger han. Det är klart att vi ska, men vi måste vara beredda på att det kanske går åt helvete. Se på Kalmar. De slarvar, pang! Rakt ner. Har man då inte byggt upp ett tillräckligt bra eget kapital så går klubben i konkurs.

»Vi måste släppa spärrarna om att vi är den minsta klubben på den här nivån. Det blir bara en broms.«

 

Magnus Emeus ursäktar sig. Han har varit krasslig en tid och måste vidare till vårdcentralen. Snart kliver istället en annan Mjällbyprofil in på Ritz. Till skillnad från ordföranden är han inte från trakten. Kanske är det därför han är mindre förtjust i att diskutera katastrofscenarier. Kanske är det därför han inte förstår varför en rekordsäsong är något att jubla över.

– Vi har liksom kommit femma, säger Tom Pettersson. Vad är det vi har lyckats med? Fått en hemmamatch till i Svenska cupen?

Tom Pettersson kom till Mjällby från norska Lillestrøm inför säsongen 2023. Innan dess spelade han en säsong i USA. Han hade också med sig allsvenska erfarenheter från Åtvidaberg, IFK Göteborg och Östersund. Att Mjällby 2024 var det enda laget bland Allsvenskans sex bästa som inte hittas i någon av de tre storstäderna, utan i Sölvesborgs kommun med drygt 17 000 invånare, tycker han är ointressant.

– Vi måste släppa spärrarna om att vi är den minsta klubben på den här nivån, säger han. Det blir bara en broms. Det spelar väl ingen roll om det är 25 personer eller tio miljoner som bor här? Det handlar om spelarna vi har. Kolla kvaliteterna, kolla gruppdynamiken. Att alla var skitbesvikna i omklädningsrummet när vi kom femma säger ändå mycket.

»Klubben har varit duktig på att få in spelare med rätt personlighet.«

Det är inte så att Pettersson saknar förståelse för de mentala ärr från hundåren i division ett som fortfarande påverkar hur de gamla klubbrävarna agerar och uttrycker sig. Men själv är han mer präglad av den »no blame culture« som Graham Potter etablerade i Östersunds omklädningsrum. Han tycker att den finns även i Mjällby. När han var ny slogs han av hur lätt det var att komma in i gänget och att lagkamraterna var »genuint ödmjuka« – oavsett om de talade listerländska, göteborgska eller danska. 

– Miljön i ett omklädningsrum är fundamental om du ska nå framgång, säger han. Klubben har varit duktig på att få in spelare med rätt personlighet.

Mer specifikt lyfter han fram Hasse Larsson. Han tror också att sportchefens lidelse för klubben betyder något när spelarna kommer till träning och matcher.

– Hasse är en jävla inspiratör, säger Pettersson. Han är Mjällby, han gör allt för Mjällby, det är som om klubben är ett av hans barn. Varför ska jag då inte gå ut och förvalta det?

 

Mitt i julbestyren fortsätter Hasse Larsson att se om sitt klubbhus. Fler spelare är på väg in, några ska säljas. På lucia offentliggörs Imam Jagnes övergång till IFK Göteborg. Och även om ingen i Mjällby vill säga det finns det något talande i att klubben med 18 SM-guld och två Uefacuptitlar, som i november undslapp kval på målskillnad genom att i sista omgången på Strandvallen nästan fira att man bara förlorade med 1–0, nu förstärker sitt lag genom att köpa en spelare från Mjällbys avbytarbänk.

»En av Hasses viktigaste medarbetare är en 27-årig brevbärare i Eskilstuna.«

Elfsborg rycker i Rasmus Wikström, övergången väntas bli klar snart. Samtidigt tittar Hasse Larsson på möjliga ersättare. Men det är inte enbart sportchefens rutinerade fotbollsögon som letar och vill man förstå Mjällbys framgång är det faktiskt viktigt att känna till det.

Hasse Larsson uppfyller många kriterier för att kvala in som en föreningshjälte av den gamla stammen. Han är över 60, har jobbat maniskt – ibland gratis – för klubben i många år. Han har varken kontor eller dator och skojar gärna om hur oteknisk han är. Ändå går det inte att kalla honom konservativ. I så fall skulle han raljera över den moderna fotbollens utveckling, fnysa åt datascoutade spelare och beklaga sig över alla ynglingar som anställs av svenska klubbar. Det gör han inte. Istället var han förra året med och välkomnade den 34-årige Karl Marius Aksum till ledarstaben. Mjällby valde norrmannen från Odds P19-lag framför mer meriterade sökande och gav honom stort mandat på lagets träningar. Att Mjällby ägde bollen oftare (51,1 procent i snitt) än vad laget någonsin gjort under en allsvensk säsong tillskrevs till stor del Aksums intåg.

Ännu mer talande är att en av Hasses viktigaste medarbetare numera är en 27-årig brevbärare i Eskilstuna.

»Tre avlönade scouter i Mjällby? Det finns allsvenska klubbar som inte har någon.«

 

Till en början hörde Arvid Franzén av sig med gratistips om spelare till olika svenska klubbar. Han hade fördjupat sig i databasen Wyscout och lärt sig verktyget så ingående att drömmen om att få arbeta med professionell fotboll efter ett tag kändes realistisk. Men det krävdes en trollkarl för att ta honom till Mjällby.

På Twitter hade Arvid Franzén lärt känna Mjällbysupportern och illusionisten Douglas Nordenbelt. 2018 deltog Nordenbelt i TV-programmet Talang, där han fick jurymedlemmen Bianca Ingrosso att häpna med ett av sina korttrick. När den fingerfärdige trollkarlen diskuterade allsvensk fotboll med Franzén tyckte han att Twitterkompisen hade »bra koll«, vilket han nämnde för Mjällbys klubbchef Jacob Lennartsson som han brukar laga mat tillsammans med.

Arvid Franzén hade redan hjälpt Mjällby en tid när han i höstas anställdes som klubbens chefsscout. I teamet ingår även den tidigare lagkaptenen David Löfquist samt Labinot Bajrami, som också är rekryteringsansvarig i akademin. 

»Att för klubbens bästa ge plats åt personer som kan bredda registret. Det är en prestigelöshet som genomsyrar dagens Mjällby.«

Tre avlönade scouter i Mjällby? Det finns allsvenska klubbar som inte har någon. Men en fördel med att anställa en fotbollsdrömmande 27-åring är också att han sannolikt är billig i drift. Därför leds Mjällbys scoutingverksamhet just nu från en lägenhet i ett nybyggt flerfamiljshus i Eskilstuna. Ersättningen är ännu inte sådan att Arvid Franzén har kunnat säga upp sig från jobbet som brevbärare. Första halvan av dagen levererar han paket, andra halvan underlag till Hasse Larsson.

– Jag jobbar 06.30 till 15 eller 15.30, säger Franzén. Det är förmånliga arbetstider och helgerna är lediga. Då kan jag se många matcher.

Förutom Stockholmsområdet intresserar han sig särskilt för danska andradivisionen. Där hittade Mjällby bland andra Nicklas Røjkjær, Jakob Killerich och Abdullah Iqbal. Ganska logiskt, tycker chefsscouten. Eftersom danska högstaligan bara har tolv lag är det givet att det även finns många bra spelare en våning ner.

Telefonkontakten med Hasse Larsson är intensiv. Flera runt klubben är överraskade av hur smidigt deras samarbete har gått med tanke på att två helt olika arbetssätt möts: Hasses traditionella och Franzéns moderna. Möjligen är det just det sammanlagda värdet från dessa olika världar som har fått andra klubbledare att undra hur Mjällby »bär sig åt« för att få ut så mycket av sina förutsättningar. Hasse Larsson är fortfarande en arbetsmaskin som man för all del kan imponeras av. Men i dag ska han kanske snarare ha beröm för sin självinsikt? 

Att veta vad man är bra på, och inte. Att för klubbens bästa ge plats åt personer som kan bredda registret. Det är en prestigelöshet som genomsyrar dagens Mjällby. Och i inget fall syns den tydligare än hos den man som faktiskt leder laget.

»Jag har inte haft vare sig tid eller energi till att nörda ner mig i den moderna fotbollens detaljer.«

 

Även Anders Torstensson föreslår Ritz som mötesplats. Den tidigare officeren och rektorn har nyligen kommit hem från två veckors decembersemester på Kap Verde. Första arbetsdagen efter ledigheten åt han panerad torsk med potatispuré, tartarsås, rårörda lingon och pressgurka tillsammans med Calvin Kabuye, klubbens senaste nyförvärv.

Det hade han inte trott när han 2021 lämnade Mjällby för andra gången. Då hade han räddat laget kvar i Allsvenskan sedan Christian Järdler fått sparken som tränare efter åtta raka matcher utan seger. Efter det återgick Torstensson till sin rektorstjänst utan tanke på att återvända till elitfotbollen. Men när Andreas Brännström skrev på för AIK efter bara en säsong på Strandvallen var det till rektorn som Mjällbyledningen vände sig inför 2023.

– Sedan 2014 hade jag haft ett heltidsjobb som rektor, säger Torstensson. Jag har inte haft vare sig tid eller energi till att nörda ner mig i den moderna fotbollens detaljer. Det sa jag när Jacob [Lennartsson] och Hasse [Larsson] hörde av sig.

Torstensson undrade varför de ville ha honom. Han förklarade att han inte var »up to date« med fotbollen på högsta nivå, att han inte var den bästa instruktören och knappast heller den vassaste taktikern.

»Vi vet«, svarade Mjällbyledningen.

– Men de hade andra kvaliteter som de såg i mig, säger Torstensson.

Även om yrket nu är fotbollstränare säger han att han i viss mån fortfarande ser sig som en rektor. Som sådan var han beroende av en skicklig mattelärare, en god ekonom och en kompetent vaktmästare. I hans fotbollslag behöver han andra expertkunskaper, men principen är densamma. Han ska vara chefen som ger utrymme åt dem med kompetenser han själv inte besitter.

– I skolan är det eleverna som är slutprodukten, säger han. Här är det spelarna. 

Han berättar att han ger ett stort ansvar till sina assisterande tränare, Christofer Augustsson och Karl Marius Aksum. 

– Har vi en övning som går ut på att spelarna ska spela sig ur en hög press och jag tycker att Karl är bäst på det, då sätter jag Karl på att leda övningen. Jag vet själv från när jag var assisterande att det värsta var när man fick leda uppvärmningen och sätta koner. Det passar inte mig att peka med hela handen, jag vill lyssna på alla och få fram allas idéer. Jag gör utvärderingar och vet att de uppskattar jobbet vi gör tillsammans – i utvärderingen satte de att vi är ett hundra procent fungerande team.

»Vi gjorde vår mest överlägsna match mot Norrköping, men alla rubriker handlade om en tweet från Runar Søgaard.«

Det finns givetvis en skarp fotbollshjärna även innanför Torstenssons skallben. Men det är ändå typiskt att han framför allt framställer sig själv som en bra arbetsledare. Mjällby vet vad de får av honom, och till skillnad från de flesta andra klubbar behöver ledningen inte vara rädd för att det ska gå »för bra«. Trots femteplatsen blev Torstensson inte nominerad till årets tränare. Och ingen större klubb tycks vilja rycka i honom.

– Jag tror inte att jag är speciellt het, säger han. 90 procent av tränarna i Allsvenskan har agenter, det har inte jag. Jag har insett att jag på ett sätt har karriären bakom mig.

Anders Torstensson strävar inte vidare eller efter mer personlig uppskattning. Däremot kan det reta honom att lagets prestationer sällan ger stora rubriker utanför Blekinge. 

– Vi gjorde vår mest överlägsna match mot Norrköping, men alla rubriker handlade om en tweet från Runar Søgaard. Fotbollskanalen hade sju artiklar om vår sista match mot Göteborg – ingen nämnde Mjällby i rubriken.

Han påpekar att han är luttrad efter sina två tidigare sejourer i klubben. Och innan han reser sig för att hämta påtår lägger han till:

– En annan sida av myntet är ju att vi får vara i fred.

 

Lagom till Mjällbys premiärträning 2025 tittar solen tveksamt fram över Strandvallen. Den syns där men värmer inte. Ilskna vindar piskar in från Hanöbukten och asfaltsplanen mellan omklädningsrummet och gymmet är rena isgatan. Spelarna trippar försiktigt framåt för att inte halka. Två av dem – Calvin Kabuye, 21, och Måns Isaksson, 17 – är nya sedan gänget sågs sist. En stund tidigare pratade Anders Torstensson med truppen om vad de ska förbättra under året. Men det blev inget eldigt inspirationstal och inga lära känna varandra-övningar. Förmodligen för att truppen inte är färdig än, fler förändringar är på gång.

Klubbledningen jobbar för att locka hem den egna produkten Axel Norén som fick sitt allsvenska genombrott i Gais 2024. Tanken är att han ska ersätta Rasmus Wikström som vid jul blev klar för Elfsborg. Hasse Larsson vill gärna ha en »nia« också. Samtidigt visar klubbar intresse för mittbacken Arvid Brorsson, men buden är än så länge för låga. Mjällby har råd att avvakta.

Knappt hundra supportrar har trotsat kylan. När spelarna går ut på träningsplanens konstgräs har de flesta bylsat på sig ordentligt. Tom Pettersson, äldst i laget, är den enda som spelar i shorts. I ett av de gula avbytarbåsen tar den defensiva mittfältaren Jesper Gustavsson skydd från blåsten. Han har varit sjuk och är inne på sin andra penicillinkur men är givetvis på plats ändå.

Den 30-årige lagkaptenen har representerat Mjällby i halva sitt liv. Innan han fyllde 15 hann han även med att spela division sex-fotboll i moderklubben Björkenäs/Pukaviks IF, samma förening som Hasse Larsson fostrades i. På Strandvallen har Jesper Gustavsson varit en given start- och nyckelspelare i flera år. Ändå är det sällan honom som journalisterna vill prata med efter matcherna. Det passar Gustavsson bra.

– Jag bryr mig inte så mycket om uppmärksamheten, säger han.

Situationer som följer med att lyftas fram gör honom bara nervös, berättar han. Exempelvis ett kort samtal med en journalist vid sidan av en kylig premiärträning.

– Det är skönt att stå bakom och lyssna på »Bergan« [Jacob Bergström], säger han. Jag trivs i den rollen. Jag gör det jag är bra på och hjälper laget.

Ordföranden Magnus Emeus resonemang om att Jesper Gustavsson hade nämnts i landslagssammanhang om han spelat i Malmö väljer han att vända på. 

– Jag kanske inte hade varit elitfotbollsspelare om jag inte hade spelat i Mjällby, säger han.

Hur menar du?

– När jag fick chansen i Allsvenskan var jag kanske inte redo för det. Sedan var jag inte helt ordinarie i division ett, och när vi gick upp i Superettan var jag kanske inte redo för det heller. Men det har jag blivit med tiden. Mjällby gav mig chansen, och det hade nog inte något annat lag gjort vid den tiden.

»Det är inte bara ett jobb, många bor också tillsammans. Man grillar och bjuder in till spelkvällar.«

Jesper Gustavsson var med på planen i ödesmatchen mot Prespa Birlik 2016. Han säger att han troligen hade »lagt av med den seriösa fotbollen« om Mjällby åkt ner i tvåan då. Nu är det istället höjda förväntningar och mer seriöst än någonsin. Men fortfarande, poängterar han, präglas laget av ett kamratskap han värdesätter högt.

– Vi har varit en stomme som bryr sig om klubben. Det tror jag är jävligt viktigt, att man inte bara bryr sig om sig själv. Och så har vi roligt ihop. Det är kul att komma hit varje dag. Den dagen man är ledig är det nästan: »Fan att vi inte tränar varje dag.«

Han har hört flera tidigare medspelare tala nostalgiskt och längtande om sammanhållningen i Mjällby. Sådant gör honom stolt.

– De har fått större lönekuvert, men omklädningsrummet här saknar de. Det är inte bara ett jobb, många bor också tillsammans. Man grillar och bjuder in till spelkvällar.

Och vad är din roll i det?

– Jag försöker bara vara mig själv.

 

Det får han vara här. Trygg nog att medge att en simpel intervju på hemmaplan gör honom nervös. Det är svårt att tänka sig en lagkapten i en storstadsklubb uttrycka samma sak. Och om någon ändå hade gjort det: hur hade medspelare och supportrar reagerat? En så blyg ledare kan man väl inte ha? Springer han och gömmer sig när det blåser upp?

Det kommer Jesper Gustavsson inte att göra. Precis som ordföranden, sportchefen och tränaren har han upplevt stormar tidigare. De har ridit ut dem tillsammans och växt av prövningarna. Nu har de vinden i ryggen och Europa i tankarna.

Hundår och framgångar har också gett dem en gemensam insikt, så självklar för Mjällby att den inte behöver skrivas ner i en manual. Den förklarar varför Hasse Larssons fyndjakt aldrig tar paus, varför Magnus Emeus har en krisplan i bakfickan, varför Jeppe Gustavsson är lagkapten och varför Tom Pettersson spyr på pittoreska beskrivningar om ett lag »där världen slutar och havet börjar.«

Hur mycket man pratar och vad som sägs är egentligen inte så viktigt. Det som räknas är vad man gör.