En liten by vid havet

Det är något som inte stämmer. Hällevik är ett litet fiskeläge med drygt 700 invånare, ändå ser jag från mitt hotellrum hur enstaka passerande nedanför fönstret blir allt fler, hur de bildar en lång smal orm utan slut. Från solsvedda trädgårdar t­ittar kaniner förvånat på.

Jag går ut från hotellet och ansluter mig. Ormen ringlar sig fram längs en stig utmed havet och viker sedan in på en smal cykelväg mellan sommar­stugorna. Det är människor i alla åldrar. Ingen bär klubbtröja, ingen skanderar och brötiga ynglingar dominerar inte. Framför mig går två målmedvetna medelålders kvinnor och talar lågmält om vardagsbestyr – eller är det om högerbacken?

Vi myllrar vidare, in på en stig som tycks gå genom någons trädgård, över en gärdsgård och ut på en grusväg.

Leden tätnar, surret stiger och mellan strand­tallarna skymtar plötsligt strålkastarmasterna fram – de reser sig högt över allt annat. De första gula hals­dukarna syns. Så otroligt mycket folk! Det här måste vara det perfekta tillfället för serieinbrott i Hällevik, man skulle kunna springa naken på gatorna, hela byn måste ha tömts på sitt innehåll.

För några dagar sedan, i Superettans omstart, mötte Mjällby serietvåan Falkenberg på bortaplan. Segern med 3-1 var i underkant och gapet ner till nya tvåan Åtvidaberg är sex poäng. Nu ska Mjällby AIF möta AIK i Svenska cupens kvartsfinal. Vid ingången till Strandvallen spelar ett tradjazzband: bastuba, tenorsax och washboard, alla i Maif-tröjor. Från en vagn säljs stekt sill från Nogersund – fiskeläget ett par stenkast bort. Och borta i klubbstugan flyter en strid ström av tanter, gubbar och pojkar genom köket. Stämningen bland dem som ska serva med kaffe och korv är avslappnad, trots att det verkar bli rekord­publik. I centrum står Laila Persson, pepparkaksbrun av ett liv vid havet, med en skarp haka och livliga ögon bakom glasögonen.

− Ibland vill man lägga av, men vi har ju så trevligt tillsammans.

Hon har jobbat på Mjällbys matcher i 30 år. ­Birgit Mattisson är värre. I 50 år, så länge »damklubben« ­funnits, har hon hjälpt till på Strandvallen.

− Min man spelade vänsterytter i många år förstår du, och halva syskonskaran är engagerad. Vi är tio syskon. Det är som ett andra hem, utan detta vet jag inte vad jag gjort, säger Birgit.

Hur går det, tar Mjällby steget upp i Allsvenskan?

− Ska de hålla på så här så…, säger Laila. Jag både hoppas och inte hoppas. Det kostar mycket pengar och det blir mer jobb. Men det är klart det vore kul för ­killarna.

Hela tiden tittar nya ansikten in i köket, det hälsas och undras: »Hur mås det?« Plötsligt lägger Laila en hand på min axel och nickar mot en nyanländ:

– Här ser du anledningen till att Mattias Asper ­spelar i Mjällby. För det är nämligen hans mamma.

 

Listerlandet var en gång kulturellt framstående. Men det är några tusen år sedan, under yngre stenåldern. På den tiden var halvön en ö, som i takt med landhöjningen blev alltmer sammanlänkad med östra Skåne. När konceptet stater blev populärt hamnade lister­länningarna under danska kungen. Men det som i dag är Blekinge var Danmarks utmarker och kungens inflytande var svagt. Man gjorde lite som man ville. Värre var det med svenskarna som under 1600-talet gång på gång föll ner genom Småland och brände Vä, regionens stora stad. På de platser där motståndet var starkast svarade svenskarna med utrensningar – Listerlandet låg precis intill Göinge, snapphaneland.

Mot slutet av seklet var vissa trakter ödelagda och när närmsta staden Sölvesborg dessutom tappade sina stadsrättigheter blev Listerlandet avkrokarnas avkrok. Vare sig det var danskt eller svenskt. Kanske började en självbild få sina konturer då. När jag pratar med ­Mjällbys gamle klubbdirektör Göran Bogren om hur spelare utifrån acklimatiserar sig på Lister, säger han:

− Vi är ju rätt speciella, det här är en bonnklubb. Det är världens ände, du kommer inte längre. Ja, det är Hanö ute i havet då som du kan åka till.

I början av 1900-talet hamnade halvön oväntat i fokus. Läkaren Herman Lundborg kom ut med en 700-sidig medicinsk avhandling om Listerlandet. Den visade på utbredd förekomst av en särskild epilepsi och författaren ansåg sig också ha belägg för en ovanligt hög andel kriminella, alkoholiserade och prostituerade. P­roblemet var enligt Lundborg inavel och boten stav­ades rashygien. Lundborg byggde en ­karriär på sina studie­r och blev den första chefen för Ras­biologiska institutet i Uppsala, medan befolkningen på halvön fått dras med öknamn och smutskastning i ett helt sekel. Så sent som 2005 fann Läkartidningen anledning att reda ut begreppen. Kusinäktenskap var förr vanligt på Lister­landet, ­menade man, vilket ledde till problem med den ärftliga maladitet som i dag k­allas Unverricht-­Lundborgs sjukdom.

Efter Lundborg hamnade halvön återigen i skugga, fram till omkring 1980.

 

Lagen tågar in på Strandvallens gräs. 6 661 åskådar­e, fler än på de övriga kvartsfinalerna tillsammans, jublar. De svartklädda presenteras: Dulee Johnson, Kenny Pavey, Bojan Djordjic … Sedan tar speakern ett djupt andetag: »MJÄLLBY AIF!!!« Förste man att presenteras är Marcus Ekenberg – kaptenen, född och uppvuxen i Mjällby samhälle, toppskytt i Superettan år efter år, med jubileumssiffran 70 på ryggen. Därefter: »­Mattias Asper!« Den långbyxade mål­vakten från Avenboks­vägen i Hällevik har återvänt hem från proffsliv i ­Spanien och Turkiet. »Johan Svensson!« Den ettrige mittfältaren från Sölvesborg tar emot applåderna med ett stolt leende. »Patrik ›Bagarn‹ ­Rosengren!« Fort­farande med spetiga pojkben trots sina 37 år. Smeknamnet kommer av pappans konditori i Mjällby, nu är han tillbaka efter SM-guldet med ­Kalmar förra året. Sist i raden, ända från ­Karlshamn, vars skorstenar man kan se från ­Listershuvud, står årets utropstecken som gjort 12 mål på 13 matcher i serien. »Erton Fejzullahu!« Han höjer armen mot publiken och det ser ut som han redan gjort mål. Det syns lång väg, Erton gör mål.

Av truppens 16 spelare kommer elva från ett område inom tre mils omkrets (det är inga tätbefolkade mil, och halva cirkeln ligger i havet). Laget har redan slagit ut allsvenska Malmö FF och Hammarby ur cupen. Och nu kommer AIK, dessa legoknektar från huvudstaden som har tvingats åka hela vägen ner till Listers slut för att möta bygdens pojkar, ihopsamlade bland några få församlingar.

Hemmalaget tar tag i taktpinnen omedelbart. Efter sju minuter får Erton Fejzullahu bollen; han ­driver, letar och hittar skottläge. Daniel Örlund ­räddar men returen går rakt ut, Erton dansar fram, snabbare och smartare än alla andra, han tar emot bollen, dribblar bort en försvarare och tåar in den under må­lvakten. 1-0! Mjällby fortsätter, AIK kan inte värja sig mot hemma­lagets virvlande offensiv och när de ändå sticker upp och Gabriel Özkan nickar från nära håll, så gör Asper – som vann SM-guld med AIK 1998 – en superb reflexräddning på linjen.

Tränarna korresponderar parodiskt med klubb­arna som möts. Den lågmälde skåningen Peter Swärdh i säckig träningsoverall och gympaskor. Mikael Stahre i mörk kostym och blankpolerade skor, idisslande sitt tuggummi, ofta ett steg utanför den tekniska zonen, skrikande på stockholmska. Snart börjar ­Stahres kommandon bita. Efter 25 minuter börjar spelet väga över. Iván Óbolo nickar in kvitteringen och i andra halvlek gör AIK 2-1 efter bara ett par minuter när Super­ettans bästa försvar agerar fullständigt oförsvarligt.

Sen kommer hemmalaget igen. Marcus Ekenberg har fem riktigt fina lägen men avsluten är för tama. Det blir en hedersam förlust.

Folket reser sig upp för att lämna Strandvallen. En förbipasserande riktar sig till gubben som sitter bredvid mig:

− Har du hamnat på pressläktarn i dag?

− Jag har abonnerat den här platsen i 40 år, blir det sura svaret.

Gubben ser ut som riktigt gamla bönder gör, illa­sittande kläder, högt uppdragna byxor och keps. Hans tal är otydligt av en genomliden stroke och utpräglad dialekt. Jag frågar försiktigt om han följt Mjällby länge.

− Jag var ordförande på 40-talet, jag tog över efter Henriksson och var med när klubben startade -39.

Vi talar om säsongen. Rune Eliasson är mycket nöjd med tränaren och »halvbackslinjen«.

Hur tror du det slutar? Går laget till Allsvenskan?

− Nej, nej, de kommer inte dit! Där är bara en massa inköpta spelare. Det handlar bara om pengar numera. Och det fattas bra spelare på några positioner. Det gaur inte.

 

Egentligen borde klubben heta Hällevik. Strandvallen och träningsplanerna ligger i utkanten av fiskeläget och många spelare, tidigare och nuvarande, har sina hem där. Men 1939 slogs de unga föreningarna Listers IF och Hälleviks IF ihop och bildade Mjällby AIF. Fram till 1971 utgjorde Mjällby centralorten i en egen kommun och troligtvis har namnet haft en roll i klubbens framgångar – man blev hela kommunens lag i stället för bara Hälleviks.

I år firar klubben 70 och man kan dela in dess historia i två halvlekar. De första 35 åren är inte mycket att orda om, en landsortsklubb som harvade bland andra lokala lag i division fyra Blekinge. 1975 började marschen uppåt. Med de legendariska minkfarmarbröderna Andersson – Sven-Bertil, Rolf-Inge och Bo – vann Maif fyran överlägset med ett målsnitt på fyra mål per match. Klubben fortsatte rakt igenom trean och 1977 spelade laget i division två södra – näst högsta serien i landet. Det året gick Mjällbyledningen utanför Listerlandet för att spetsa laget. Det var naturligt att vända blickarna mot Danmark, en del äldre på halvön räknar fortfarande med »halvfems« och »halvfjerds«.

Ett par dagar efter AIK-matchen vandrar jag upp till en villa på Gullvivevägen i Hällevik.

− Jag hade bestämt mig för att det skulle bli två år i Mjällby, sen skulle jag tillbaka och starta sportaffär, det var jag helt inställd på.

Första gången jag hörde talas om Flemming ­Pehrson var genom en gammal andramålvakt i MFF som legat efter Jonnie Fedel i rangordningen. Han berättade om en turnering där Malmö avfärdat det ena allsvenska laget efter det andra för att i finalen stöta på Mjällby med »den lilla, jävla svarta råttan!« ­Nästan 30 år senare blev målvakten, vars namn jag glömt, fort­farande förbannad när han tänkte på dansken som sköt MFF i sank.

Flemming Pehrson hade spelat några danska U-landskamper men inte lyckats slå sig in i A-landslaget där Allan Simonsen – Ballon d’Or-vinnare 1977 – styrde anfallet. Listerlandets representanter åkte till Danmark för att hitta en anfallare, men just i den matchen tvingades Flemming spela mittback. Ändå blev det affär.

– Mjällby var också intresserade av Jesper Olsen som spelade i andra laget. Anledningen till att de inte tog honom också var att de resonerade som så: »Vi kan inte komma hem med två dvärgar!« Där kunde de ha gjort ett klipp, han spelade ju i Manchester ­United sen.

Ett klipp blev det ändå. Flemming Pehrson gjorde succé i Mjällby liksom Listerlandet gjorde succé hos Flemming. Även om han kom från Köpenhamn till ­pyttiga Hällevik.

− Jag kom i juni och de körde mig rakt ner till Hanöhus, hotellet var väl Sveriges bästa ställe på den tiden. Jag satt där i tio minuter, sen var det flickor överallt runtomkring mig. Helt otroligt!

Flemmings Mjällbykarriär började med ett oväntat möte.

− Det var roligt, Puskás tränade dem, jag fick träffa en idol det första jag gjorde när jag kom till Strand­vallen.

»Sticker man upp är det kört… Och sen är de nästan släkt allihopa. Man får passa sig för att snacka skit, för då är det någons kusin man pratar om.«

Laget som Ferenc Puskás basade för var Saudi­arabien, som på sin första utlandsturné stannade till på Listerlandet för en vänskapsmatch som också var danskens debut. På middagen efteråt fick saudierna inte dricka öl men eftersom de satt varannan längs med bordet så stjälpte Mjällbyspelarna i för de sydländska landslagsmännen också, vilket uppskattades.

Flemming berättar om sina tidiga intryck av spelarna i klubben.

− Det var min första seniorklubb där någon, när träningen var slut, började springa på egen hand. Det var en av Anderssons som drog iväg. Jag tänkte: »de är inte kloka«, och det var de inte heller! Klubben hade tur med de tre brödraparen som var samtidigt i laget. De var kanske inte stora fotbollsspelare allihop men de hade stort hjärta, och jag minns att jag tänkte när jag såg dem spela: »Fan, de kompletterar varann så snyggt!«

Flemming fann sig tillrätta bland halvöborna.

− Folket är lättillgängliga här, de har tid och ­ställer alltid upp. Men sticker man upp är det kört… Och sen är de nästan släkt allihopa. Man får passa sig för att snacka skit, för då är det någons kusin man pratar om.

De första åren i södertvåan överraskade nykomlingarna genom att sluta på övre halvan. 1979 blev Bosse Nilsson, i dag i HIF, ny tränare i Mjällby.

− Han är den bäste tränare jag haft, han kunde skonummer på motståndarna. Inför en match kunde han säga: »Mittbacken fintar ofta höger och går sen till ­vänster. Går du bara till vänster så har du bollen.« Och så var det!

Flemming gjorde 18 mål den säsongen, Mjällby vann serien och plötsligt talade hela Fotbollssverige om det lilla laget som skulle spela med de stora. Det hade tagit 70 år att motbevisa Herman Lundborgs påstående om den dåliga genbanken på Lister, och man gjorde det med mestadels lokala pojkar.

 

Till den allsvenska debutmatchen hemma mot ­Kalmar kom 8 438 personer, vilket fortfarande är publikrekord. Efter elva minuter skadades Flemming Pehrson och målskyttens säsong var över. Matchen slutade 0-1 och följdes av ytterligare tre uddamåls­förluster. Under sommaren lyckades man låna in Frank Worthington, den engelske landslagsmannen och playboyen som året före vunnit skytteligan i England med Bolton. Trots att Worthington tog vistelsen med en klackspark gjorde han bra ifrån sig och såg till att laget tog sina första poäng i Allsvenskan. Också Anders Linderoth kom till Listerlandet under säsongen, direkt från Marseille. Men Linderoth skadade sig och hade därmed gjort sitt i elitfotbollen. Mjällby skrapade bara ihop 11 poäng och åkte ur. Trots det utsågs Sven-­Bertil Andersson till Allsvenskans bästa spelare av både Expressen och DN.

Bönderna hade fått sina 15 minuter. Det borde varit »en gång och aldrig mera«. Men redan 1982 vann Mjällby tvåan igen. Med färsk allsvensk erfarenhet stod sig laget bättre och ledde Allsvenskan efter tre omgångar. Till slut hängde allt ändå på sista matchen hemma mot MFF. Bosse Andersson satte frisparken som innebar förnyat kontrakt. Men med mindre än en minut kvar kvitterade Malmö och Mjällby åkte ner igen.

Södertvåan 1984 inleddes med tre förluster och 0-5 i målskillnad. Då kom Flemming Pehrson tillbaka till klubben. Sedan 1981 hade han hunnit med två säsonger i Gais (31 mål på 42 matcher) samt en tripp till USA och inomhusserien som hade George Best och Franz Becken­bauer som affischnamn. Med ­dansken i laget fick Mjällby flyt. 17 matcher med tolv segrar och endast en förlust följde och laget gick upp i högsta serien en tredje gång. Men Flemming Pehrson och Allsvenskan blev aldrig någon lyckad kombination. I bortamötet med Hammarby gjorde han först mål men tvingades sedan avbryta matchen och säsongen med trasigt korsband. Och Mjällby fick återigen lämna Allsvenskan.

1986 lyckades den gamla generationen vrida ut det sista av sitt fotbollskunnande. Södertvåan avslutade­s med 23 raka matcher utan förlust och Flemming gjorde 23 mål på 20 matcher. Ändå blev det Västra Frölunda som tog steget upp. Efter nästa säsong slutade bröderna Andersson. Det var slutet på en era och samtidigt blev det strängare tider på Listerlandet. Den svenska varvsdöden stängde varvet i Sölvesborg och yrkesfisket gick på knäna när Östersjön blev allt tommare på liv.

1994 kämpade Mjällby mot nedflyttning från tredje­divisionen. Tränaren Peter Antoine fick själv laga maten till laget när det var bortamatch. ­Paradoxalt nog kom fler unga talanger än någonsin fram i Mjällby under de här åren: Tobias Linderoth fostrades i Mjällby, men försvann när pappa Anders började ta större tränaruppdrag än Näsby, Mjällby och Hässle­holm. Patrik Rosengren debuterade i A-laget redan 1989 och Mattias Asper några år senare. Christian ­Wilhelmsson chippade in segermålet mot Norrby 1998 och säkrade nytt kontrakt i tvåan, men lämnade också Mjällby tidigt. Klubben verkade dömd att bli en talangleverantör som levde på minnen från de glada åren.

 

Jag kör runt halvön lite på måfå. Tätorten Mjällby är hopplös, skyltar pekar mot »centrum«, men var är ­centrum? De flesta butiker verkar nerlagda. På pizzerian kan man köpa vertikalklippare och mossrivare. ­Bristen på något att göra kanske skapar fotbollsspelare, på samma sätt som bristen på pengar kan skapa boxare. Men här bor bara 1 200 människor, på hela Lister­landet 5 000! I fiskelägena är det glest med båtar numera. Och minkfarmarna har opinionen emot sig och hotas ständigt av strängare lagstiftning. Det enda som finns kvar är potatisen och förhoppningar om en blomstrande turism.

Jag svänger förbi Hanöhus där jag bor. Här kan alla historien om när Frank Worthington fick ­frågan om vilken som varit karriärens bästa klubb och ­svarade: »Hanöhus Night Club«. Men stället är fult och ­misskött, på frukostbuffén står den stekta sillen bland y­oghurten.

»Ärligt talat var han totalt värdelös, han gjorde inte ett skit, inte ett mål på träning. Så åkte vi till Enköping och behövde fem mål och han gjorde dem själv…«

Jag närmar mig Strandvallen igen och tänker på ännu en historia om Frank Worthington. Klubben hade hämtat honom vid färjeläget i Helsingborg för att köra honom till Hällevik. När de kom till Kristian­stad frågade nyförvärvet: »Är det i den här hålan jag ska spela?« Bilen åkte vidare och i Sölvesborg, som Frank tyckte var oerhört pyttigt, upprepade han frågan. Då hade han en bra bit kvar ut till Lister­landet. När jag pratade med Mattias Asper, som lämnade Mjällby för AIK, berättade han hur det kändes att återvända för en vänskapsmatch med sina nya ­klubb­kamrater från Stockholm:

− Det är så långt och vägen blir mindre och man undrar vart man kommit – det finns ingenting. Det är en väg ut och en väg in.

Vägen tar bokstavligen slut vid Strandvallen.

Framför motorhuven ligger havet.

Och ändå.

 

Av Sveriges 3 375 klubbar finns tusentals med liknande förutsättningar som Mjällby och hundratals med bättre. Men det är Mjällby som nu rusar mot ­Allsvenskan medan ett halvdussin lag från Stockholm och Göteborg står i kö för nedflyttning till Superettan.

Jag träffar Mjällbytränaren Peter Swärdh i klubbstugan, eller »bygdegården«, som han kallar den. Det är högt i tak och allt går i trä. Längst fram finns en liten scen och på väggen hänger bonader, såna som brukar ha visdomsord eller naturmotiv. När jag går närmare ser jag att de föreställer jublande fyrkantiga spelare i gult och svart mot en mossgrön bakgrund.

Peter Swärdh blev känd för en större publik då

han gick från andra- till förstatränare i Helsingborg efter att Sören Cratz fått kicken för sitt famösa ärevarv på Söderstadion 2002. Tränaren för laget som leder Super­ettan i överlägsen stil frågar om jag vill ha kaffe och bulle, går ut i köket och häller upp åt mig. Han ursäktar den enkla serveringen med »sånt är det här«.

− Óbolo är bra, riktigt smart, och AIK är ett av Allsvenskans vassaste lag framåt, kommenterar han cupmatchen.

Jag påpekar att baklängesmålen såg billiga ut. Peter förklarar att de inte är vana att hamna under sådan press, och att mittbacken Juan Robledo låg ett par meter fel i förhållande till främre stolpen när Óbolo nickade in 1-1 på inlägg från kanten.

− Det är svårt att säga något generellt, men det där kan man se som ett exempel på skillnader mellan syd­amerikanskt och skandinaviskt försvarsspel.

Hur menar du?

− Traditionellt sett är innerbackarnas aktions­område i bredledd större i Sydamerika eftersom deras vingbackar går framåt mycket mer. En annan skillnad är hur man prioriterar markeringsspel och positionsspel. I Sverige tar vi ofta in spelare från sydligare ­länder för att de är bättre på att hantera man-man-situa­tioner, bättre individuellt, men det händer ju att de går bort sig och öppnar överraskande ytor åt motståndarna. Det handlar om att de prioriterar markeringsspel och gärna följer någon ur position. Här är positionsspelet viktigast.

Peter Swärdh kom från Åtvidaberg inför säsongen och hittills verkar allt han gör i Mjällby lyckas. Han kommer från Hässleholm i norra Skåne, drygt sex mil bort, och då har man, som han säger »en bild av vad Mjällby är«. På lite håll har han följt klubben under lång tid, senaste halvåret har han varit mitt i. Jag går rakt på sak.

Hur kan Mjällby ha såna framgångar, vad är hemlig­heten?

− Om man lyfter blicken och ser var vi är, upptagningsområdet Blekinge, södra Småland och Göinge, det är tillräckligt underlag för ett elitlag. De som varit bäst på att ta rätt beslut runt fotbollen är Mjällby – man kunde förvänta sig exempelvis Kristianstad, men nu råkade det bli Mjällby.

Swärdh visste vad som väntade i Mjällby men han blev ändå överraskad över hur stark den lokala förankringen är, överallt, från spelare och ledare vidare ut i cirklar genom hela bygden.

– Folk kommer ner och sköter anläggningen på sin fritid, och vi har väldigt bra planer. De ser det som sitt kall.

I viss utsträckning håller också listerlänningarna spelartruppen med mat. En motsvarighet till dam­klubben är en samling män som turas om att laga mat en gång i veckan, och sedan dukar upp i klubbstugan.

− Det är gubbar som följt klubben i alla år och som vill vara lite närmare laget. Det är enkel mat, men ibland är det något extra. Häromveckan var det två som varit ute och fiskat tolv kilo torsk. Men det viktiga med samlingarna är det sociala och samhörig­heten snarare än att en spelare får mat efter tallriks­modellen.

Det tycks finnas goda spiraler runt Mjällby AIF. Engagemanget blir större av lagets framgångar och ju fler som engagerar sig desto viktigare och roligare blir det att engagera sig – eftersom klubben har ­blivit den viktigaste mötesplatsen på halvön. Den sociala betydelsen är samtidigt större än betydelsen av några dåliga säsonger.

− Det är bygdens lag, här finns inte en minkfarmar­e eller ett litet företag som inte sponsrar. Men alla betalar efter förmåga, säger Flemming Pehrson.

Väldigt mycket av Listerlandets mänskliga tillgångar arbetar på något sätt för föreningen. Här finns Göran Bogren från Ysane som varit hjälptränare, huvud­­tränare och klubbdirektör. Här finns Hans Larsson, s­pelare under guldåren på 80-talet och som tränare snubblande nära att nå Allsvenskan tre år på raken runt millennie­skiftet. Här finns Tomas Andersson-Borstam, också en före detta spelare som blev assisterande tränare och sedan ryckte in som huvudtränare när klubben praktiskt taget var ur Superettan 2005. Laget vann sex av sju matcher i spurten och klarade sig precis. Sedan blev han sportchef och när det såg lite tomt ut i klubb­kassan omdefinierade han mer eller mindre samma arbetsbörda till halvtid.

Och här finns Flemming Pehrson, som blivit kvar som egenföretagare i maskinbranschen och som säger att han redan efter något år på Listerlandet »hade ­dubbelt så stor vänkrets här som i Danmark«.

Det verkar också finnas något som får fotbolls­spelare att trivas och växa i Mjällby.

Göran Bogren beskriver hur kanadensaren Garret Kusch dök upp under hösten 2000:

− Ärligt talat var han totalt värdelös, han gjorde inte ett skit, inte ett mål på träning. Så åkte vi till En­köping och behövde fem mål och han gjorde dem själv… Sen var han otroligt bra.

Enköping besegrades med 6-1 vilket innebar kvalspel mot Häcken. På Strandvallen hamnade Mjällby i 2-0-underläge innan Kusch med ett äkta hattrick i andra halvlek såg till att vända matchen. På Rambergsvallen låg Maif under när Kusch gjorde 2-3 och tog matchen till straffar. Säsongens sista spark blev en missad straff – av kanadensaren. Han hade gjort nio mål på tre matcher, till ingen nytta.

Eller ta Juan Robledo.

− Det var nån saftblandare i Stockholm som hade sett honom på youtube, säger Göran Bogren.

Saftblandare?

− Nja, han handlade med juicer och förmedlade kontakten. Vi sa att Robledo kunde komma hit och provträna om han bekostade resan själv. Först tyckte vi han var värdelös på träningen men så i en träningsmatch mot Kalmar var han för jävla bra. Så på bussen hem sa vi: »Han tar vi!« Det gick fort där.

Den chilenske mittbacken var en av Superettans bästa redan första året. Trots att Robledo kommer från huvudstaden Santiago så trivs han i Mjällby. Det enda kruxet är att han redan läst ut hela spanskabokhyllan på biblioteket i Sölvesborg och har fått börja med fjärrlån.

 

En vecka efter cupmatchen mot AIK är det dags för ny hemmamatch och nytt toppmöte, mot Åtvidaberg. Under veckan har proffsryktena kring Erton ­Fejzullahu snurrat allt snabbare. Alla är införstådda med att han kommer att lämna klubben snart. Mjällby har varken pengarna eller ambitionen att behålla en så talangfull ­spelare. Frågan är hur det påverkar slagstyrkan i laget? Anfallaren har gjort fantastiska tolv mål på ­tretton matcher.

Före matchen möter jag en man som lever sin dröm. Tänk dig ett litet pittoreskt fiskeläge där hälften av din älsklingsklubbs profiler och legendarer är samlade. Hugo Sánchez bor på samma gata som Butragueño och Hierro. Högst upp i en backe är Casillas hus och häromåret köpte Raúl en av villorna vid vattnet. Guti har öppnat krog precis intill Santiago Bernabéu som ligger ett stenkast bort och på vägen dit kan man stanna till vid strandbaren där di Stefano älskar att sitta. I bastuklubben där du själv är medlem finns också Del Bosque, Jorge Valdano och Hugo Sánchez. På syltan Carmen mitt i byn brukar man träffas på fredags­kvällarna under den mörka fotbollslösa tiden på året för att äta tillsammans, sjunga gamla sånger och tala om tider som gått.

− Det var en dröm sen jag var liten, att bo i Hällevik, säger Sillastrybarnas ordförande Niklas Joelsson som är uppvuxen i samhället Mjällby en halvmil bort.

Vi träffas på nyöppnade Strandträffen för en öl. Ägare till stället – som är glasskiosk, livs, pizzeria och bar – är Hans Larsson, 80-talsspelaren och tränaren från »nära-säsongerna« 1999-2001.

Niklas Joelsson är grundare av supporter­klubben och så mycket Maif man kan bli, han har suttit på bänken i tre A-lagsmatcher och är till och med mink­farmare – som bröderna Andersson. Både hans fru och mor är med i damklubben. Han berättar att han som spelare på gränsen till A-laget hade ett dilemma.

− Man hade svårt att gå in för fullt, man ville inte skada nån som man hejar på.

Medlemsantalet i Sillastrybarna har gått upp till 200 under året. Medan vi pratar stannar många gulklädda till, på väg mot grindarna på andra sidan gatan.

− Jag blir intervjuad för Playgirl, förklarar Niklas min närvaro gång på gång.

Lagets form gör honom så lyrisk att vi håller på att missa avspark, men det tar bara två minuter från att vi ställer ner ölen på Strandträffen till att vi landat bland Sillastrybarna på läktaren. Sångerna ljuder högt under det låga läktartaket. När Asper gör ett ingripande i matchinledningen, påpekar Niklas:

− Jag spelade med Asper i B-laget, och intill Rosengren. Jag och »Bagarn« är gamla kompisar.

Mjällby inleder strålande och Marcus Ekenberg gör 1-0 efter elva minuter. Halvvägs in i halvleken går ­tempot ner och resultatet står sig till paus. I andra halvlek har delar av publiken inte hunnit sätta sig när Ekenberg skruvar in en frispark. Daniel ­Nicklasson som lånats från Gais hoppar in. Mittfältaren från Hässle­holm spelade i Mjällby för några år sedan och det är som om ingen tid gått. Han finner sin plats direkt och bidrar rejält till lagets offensiv. Åtvidaberg reducerar men Ekenberg lugnar publiken omedelbart med 3-1 – Nicklasson står för förarbetet. Ett par minuter senare gör Gaislånet 4-1. Ekenbergs 5-1 är ett skott i krysset. Återigen lyser »Maooool kaaa!« från resultattavlan på ren listerländska (de säger att »kaa« betyder »du«, och en hel del annat). Vem kommer att sakna Erton ­Fejzullahu? Den gamle mästaren har gått om talangen i antal gjorda mål under säsongen. 6-1 blir en passande slutvinjett för matchen, Fejzullahu ser till att forwardsparet delar skytteligatoppen på 13 mål ­vardera.

Mjällby har gjort i särklass flest mål i serien, och släppt in i särklass minst. Speakern meddelar att ­Hörvik-Krokås hembygdsförening har utsett Ekenberg till »Matchens ålakung« med motiveringen: »För att han slingrade sig in i Åtvidabergs straffområde och satte fyra hala skott.«

Jag stöter på en gammal bekant som aldrig kommer att byta klubb: Laila Persson skrattar när hon ser mig.

− Är du kvar än? Det var bra detta!

Jag frågar henne om hon haft möjlighet att se matchen.

− Nej, jag såg inget, det hinner man inte. Men, bara att få uppleva detta! Vi hör från köket, så springer vi ut och lyssnar på jublet och hör vad speakern säger… Tänk va, lilla Mjällby!

På Lailas vibrato hör man att det inte bara vore »roligt för killarna« om laget vann Superettan.

Det är Tomas Andersson-Borstam födelsedag men sent på kvällen har han inte varit hemma än. Han vaknade på ett hotell i Norrköping efter att ha spionerat på IFK inför kommande match. Sedan förhandlade han om Erton Fejzullahu med holländska NEC Nijmegen. Nu står han med sina två barn och tar emot laget vid spelargången. Han vill ta hela världen i famn, hittar på nya beröm till varje spelare, gör highfive, alla är bäst i världen.

Det är en sådan kväll. Alla som älskar Mjällby ­surrar omkring. Niklas Joelsson dyker upp, han är så glad att han inte kan gå rakt.

− Det är som en tredimensionell värld!

Jag frågar hur han menar.

− Jag menar… det är inte sant! Först tvålar vi dit Falken­berg borta, sen kunde vi lika gärna slått AIK och så nu detta! Två seriefinaler och 9-2 i målskillnad!

Göran Bogren går omkring och myser och drar ordvitsar. Serien har inte ens kommit halvvägs, ändå känns frågan befogad:

Vad kan stoppa er från den allsvenska platsen nu?

− Det finns alltid fallgropar, vi kan bli av med för många spelare.

Men nog måste ni börja planera för ett år i All­svenskan?

− Vi har börjat så smått… Målet är alltid att reta de stora, nån gång ska vi tillbaka till Allsvenskan, och nu ser det ju rätt bra ut.

På presskonferensen säger Åtvidabergs tränare Daniel Wiklund angående förnedringen ute på planen:

− Ibland som tränare kan man, även om det låter konstigt, njuta av det man ser.

Till slut går Tomas Andersson-Borstam upp mot klubbstugan. Han har just fått se ett nyförvärv gå in och göra succé och den anfallare som inte ska säljas smälla in fyra mål.

Det var väl en fin födelsedag det här?

− Det är härligt när man får ihop pusslet.

Vad betyder en sån här seger för föreningen?

− Det blir snack på byn. Det är sommar, solen ­skiner. Man får energi till att jobba dygnet runt. Det kan inte bli bättre.

Tidigare i veckan sa Ekenberg att han kan tänka sig att lämna klubben om han får ett bra anbud och allt stämmer. Är du inte rädd för att klubbar kommer rycka i honom nu?

− Han har haft ett antal såna anbud som han har nobbat kan jag säga, så jag är inte orolig. Jag tror han har en dröm om att vara Mister Mjällby, jag tror att han vill vara kvar och försöka ta upp laget.

Och Peter Swärdh, får ni behålla honom nästa år? Det finns en del underpresterande elitklubbar som kan vara intresserade.

− Peter har gjort det jättebra och vi vill behålla honom, men, det är som med Erton – ingen är oersättlig. Ingen får bli större än klubben. Tränaren är viktig, men det är inte allt. Det blir lätt fokus på en person, framför allt i media – men vi är ett helt lag som jobbar bakom Peter och vi har bra kontinuitet på ledarsidan som gör att vi klarar om folk försvinner.

En del supportrar säger att om ni når Allsvenskan kommer »Chippen« tillbaka. Vad säger du om det?

− Det hade passat perfekt in i vårt koncept om hemvändare, hehe, och vi håller kontakten, jag ­pratade med honom senast i dag. Men jag tror det kan dröja några år till… Du förresten, när jag åkte ner från Norrköping satt jag och tänkte på det du frågade om –  minnen som säger nåt om klubben. Det finns en ­historia om  »Stora grabbars märke«, det är något man får om man har nått stora framgångar. Har man det märket ska man gå in gratis på alla arenor i hela ­landet. Det kom hit nån, jag minns inte vem, med ett sånt och skulle komma in på Strandvallen. »Va e det? Nej, det gäller inte här!« hade han i insläppet sagt. Det där är typiskt, ingen får tro att man är något.

− Å andra sidan brukar man säga: Har du fått en vän på Lister, har du fått en vän för livet.

 

När jag tar bilen inåt land och far över Mjällby­slätten tänker jag på förstasidan i Asterix: kartan där ­romarnas standar står nedslagen mitt i Gallien och kastar sin skugga över landet. En enda liten landsända gör fortfarande motstånd men den är så liten att man behöver förstoringsglas för att se den ordentligt. Där ligger en by med en särskild sorts invånare, eller är det flera byar? Hällevik, Nogersund, Västra Näs, Mjällby och Ysane. Asterix, den tappre lille gallern med den outsinliga energin och urstark om han får i sig trolldryck: Kanske Flemming Pehrson, Garret Kusch eller Erton Fejzullahu? Marcus Ekenberg är en given ­Obelix, han har uppenbarligen fallit i grytan som liten och är alltid stark. Festerna som avslutar varje Asterix­album, då hela byn är samlad runt en eld, mot­svaras av fredags­kvällarnas byaöl på Dagmars i Hällevik. Jag tänker på fiskeskutan som jag såg lasta av dagens fångst i Nogersund, som inte hette något kvinnonamn utan… Miraculix. Han, druiden, som gör trolldrycken med de magiska egenskaperna.

Och jag tänker att om listerlänningarna har ett recept, om de har någon trolldryck, kanske gjord på ålleverolja, ja, då lär de ändå aldrig lämna ut receptet till någon utsocknes.

I alla fall inte förrän man blivit vänner.