Asper och Mjällbyandan

Det var tidigt 2000-tal och AIK-målvakten Mattias Asper hade barndomsvännerna från Blekinge på besök i Stockholm. De färdades runt i staden med buss och när de passerade Solna centrum utbrast Mattias: 

»Där inne spelade jag hockey mot några ungar för ett tag sedan.«

Han berättade glatt om triumfen. Det hade varit invigning av en ny McDonald’s-restaurang, dit han och lagkamraten Daniel Tjernström bjudits in för att möta barn i bordshockey. Vinnarna skulle få biljetter som innebar gratis Big Mac-menyer och snart hade de förväntansfulla barnen radat upp sig för att utmana AIK-spelarna.

I bussen vände sig Mattias stolt mot sina barndomsvänner och sade:

»Och vet ni, jag förlorade inte en match på tre timmar! Jag vände till och med ett hotande 0–2-underläge till seger när jag fick ett psykologiskt övertag vid ställningen 2–2.«

Vännerna satt häpna. Till slut fick Patrik »Bagarn« Rosengren, som känt Mattias ända sedan ungdomsåren i Mjällby, ur sig:

»Du fattar väl att det var meningen att du skulle förlora så att barnen fick sina biljetter?«

Mattias Asper verkade inte förstå frågan. 

Det är onekligen en anekdot som säger något om en människas vinnarskalle. Men kan den verkligen vara sann? Även den mest drivne elitspelaren måste väl kunna skilja på riktig tävling och ett jippo för hamburgersugna barn?

 

Listerlandet sent i november är en utmaning för livsglädjen. Den som fraktar sig hit får passera åkrar och ängar som på sommaren är grönskande ljuva, men som denna tid på året ligger bruna och övergivna. Vägskyltarna med pilar ner till lockande badplatser framstår mest som hån. Det är grått och vinden från Hanöbukten biter i kinderna. 

Särskilt på Strandvallen.

– Det kan vara stilla runt omkring, men här blåser det alltid, säger Mattias Asper. Dessutom ska vi dit upp, till det riktiga blåshålet.

Han ler och pekar mot konstgräsplanen på kullen bredvid campingplatsen. Elljusen är tända trots att klockan bara är två på eftermiddagen. 

Mattias är klädd i svarta träningsbyxor, identiska med typen han bar som målvakt och som blev hans signum så till den grad att Gais supportrar i samband med en match på Strandvallen 2012 vräkte mjukisbyxor över hemmamålvakten. Nu stegar han med långa kliv upp mot ännu en match – men denna gång som tränare för det P17-lag han ansvarar för sedan två år tillbaka. Mjällby AIF ska möta Kalmar FF i Ligacupen, en turnering som skapats för att ge talangerna matchspel en lång bit in på hösten.

– Ja, det är inte sommar precis, huttrar Mattias. Fast bara matchen startar så tänker man inte på det.

Just denna söndagseftermiddag är han lite trött. Kvällen före hade Mjällby säsongsavslutning på Ronneby Brunn och eftersom A-laget i höstas skrällde sig hela vägen upp till Allsvenskan fanns det goda skäl att festa.

– Vi gick upp med vårt P17-lag också, i kval mot Gais och Jönköpings Södra, säger Mattias. Så nästa år spelar vi i Allsvenskan där också.

Att lilla Mjällby från Hällevik – ett samhälle med 1 500 invånare – kan avancera hela vägen till högsta serien är förstås anmärkningsvärt. Men än mer överraskande är att klubben gör om reptricket gång på gång, efter perioder då allt har tyckts vara över och förbi. Det började redan på 1980-talet då klubben gick upp i Allsvenskan tre gånger – och åkte ur lika många. Årtiondet därpå rasade man till och med ner i division två, och lite tydde då på att det skulle bli något mer allsvenskt spel på Listerlandet. Men så ryckte man upp sig. Snart var klubben etablerad i Superettan och 2009 toppade man tabellen och var plötsligt tillbaka i högsta serien. Det blev fyra säsonger innan det bar neråt igen; först för spel i Superettan, sedan i division ett. Där lyckades man bara med en hårsmån hänga kvar efter att ha slagit Prespa Birlik i sista omgången 2017. Två raka uppflyttningar senare väntar åter allsvenskt spel. Det har inte varit helt enkelt att hänga med i svängarna men den övergripande poängen lyder: varje gång Mjällby AIF räknats ut har den lilla klubben överraskat omgivningen.

– Vi är en jojo-klubb, konstaterar Mattias Asper. Något annat går inte att säga. Och det är ju inte konstigt, det är svårt för en liten klubb att hänga sig kvar år ut och år in.

Jag påpekar att det finns mängder av små klubbar i Sverige och att ytterst få lyckas göra det som Mjällby tycks klara.

– Sant, säger Mattias kort.

Han har inte tid att analysera saken vidare just nu. Det vankas match. Och när avsparken i P17-matchen gjorts börjar Mattias mun genast jobba. Varje passning och situation kommenteras. Ibland vill han få ut något budskap till spelarna, men oftast verkar det mer vara tränarens sätt att hantera sitt eget adrenalin.

– Håll i den! Så ja. In i box! Andra vågen! Smäll på där! Spela här då. Spela här då!! Tredje vågen! Fötter, fötter, fötter. Halvvänd! Djupet. Djupet! Djupet!!!

På en ödslig konstgräsplan på Listerlandet i november sticker Mattias ut. Medan han själv står upp och gastar i 90 minuter sitter Kalmar FF:s tränarteam hopsurrade i avbytarbåset, i skydd från en snålblåst som letar sig ända in i märgen. Enda gången han tystnar är när Kalmar i början av andra halvlek springer igenom och sätter 1–0. Efter några sekunders betänketid väser Mattias tyst för sig själv:

– Helvete.

Det blir matchens enda mål. När Mattias muttrande har samlat ihop alla de tolv bollar de hade med sig upp och vandrar tillbaka mot omklädningsrummen, släpande på en materialvagn, tittar han på mig och suckar:

– Kul att träffa mig efter en förlust.

När han når fram till omklädningsrummet och går in till de deppiga 17-åringarna skiftar han humör, eller om han bara tar på sig en mask. Hur som helst låter han glad och entusiastisk när han peppar talangerna som just har förlorat.

– Fantastisk laginsats! Inställningen var det verkligen inget fel på i dag. Det var underbart att se. Vi har att jobba på, men så ska det också vara.

Mattias Asper vet vikten av hårt jobb. Som uppvuxen i Hällevik, och med en pappa som var ungdomstränare i Mjällby AIF, följde han klubbens enträgna gnetande på nära håll redan under jojo-åkandet på 1980-talet. Som barn bodde han i princip på Strandvallen och såg de knutna nävarna i fickorna efter varje degradering.

När han själv började spela fotboll tog han plats som mittfältare. Han blev lång tidigt. Motoriken hängde inte med, men Mattias envisades med att fortsätta spela ute trots att tränare vädjade om att han borde ställa sig i målet istället. Han gjorde dem till viljes ibland, men långtifrån alltid. Sin sista match som utespelare gjorde han som 18-åring.

Och när han väl hade accepterat målvaktsposten bemöttes beslutet inte enbart av hurrarop. Smeknamnet »Bommen« – som myntades av en granne som tyckte att han var lika långsam som en järnvägsbom när han slängde sig för att rädda – anammades snart av halva trakten. Särskilt talangfull ansågs han inte vara, Blekingelaget höll han inte för, och när han 1991 flyttades upp till A-truppen var det mest för att förstemålvakten Ola Wendel behövde sällskap.

Men i takt med att Mattias fick bättre kontroll över sin gängliga kropp hände något. När Mjällby mötte Elfsborg sommaren 1993 var Ola Wendel skadad och Mattias fick A-lagsdebutera på riktigt. Mjällby vann med 2–0 och nykomlingen i målet utsågs till planens bästa spelare. Och när Mjällby senare den hösten åkte ur dåvarande division ett flydde A-lagsspelarna truppen, varpå de yngre tvingades ta mer ansvar.

Det visade sig vara ett välbehövligt generationsskifte, för snart avancerade klubben uppåt i systemet igen. Den nya stommen satte avtryck när de 1995 skrällde med en seger mot Malmö FF i Svenska cupen, den visade sig också hålla klassen genom att placera laget på övre halvan i division ett södra år ut och år in. Och de allsvenska klubbarna sneglade snart nyfiket på lagets unga målvakt. Trelleborg var intresserade, men det blev till slut AIK, som var i behov av en ersättare till Magnus Hedman som hade flyttat till Coventry.

Klubbytet innebar en rejäl kulturkrock för Mattias Asper: från trygga Hällevik till storstaden Stockholm, från den lilla klubben med de minimala resurserna till AIK som med tränare Stuart Baxter i spetsen siktade mot Europa.

– Första intrycket av Mattias var att man inte förstod honom, minns dåvarande AIK-mittfältaren Ola Andersson. Jag var lagkapten, bjöd hem honom till mig en kväll och han satt där och mumlade på sin dialekt. När han gått några timmar senare kollade jag på »Dicken« [Dick Lidman] och frågade: »Fattade du vad han sa?« »Dicken« bara skakade på huvudet.

Och där lagkamraterna hade svårt att begripa listerländskan, hade Mattias själv svårt att hänga med ute på planen. Våren 1998 satsade Stuart Baxter på sin son Lee som förstemålvakt. Allt var nytt, särskilt målvaktsträningen under Gerry Peytons ledning. Hemma i Mjällby hade Mattias inte ens haft någon regelbunden specialträning utan bara drillats extra någon gång i veckan av Håkan »Fotbollsdoktorn« Håkansson.

»Jag hade aldrig slagit igenom i dagens fotboll. Tittar man i dag är det specialisering från tio, tolv års ålder, jag var 18 när jag bestämde mig.«

– Upplevelsen var att Mattias var rätt tung när han kom till oss, säger Ola Andersson. Och så drog han på sig målvaktsbyxor och ett par långbyxor till över dem. Han såg ju gravid ut! Men han utvecklades snabbt med den träning han fick. Och när han väl fick börja stå den sommaren vände det för oss.

Mattias debut mot Öster den 8 juni slutade 1–1. Det satte punkt för en tid av kaos och kris i klubben – och blev starten på en imponerande svit. Laget förlorade inte en enda av de 18 återstående matcherna den säsongen, Mattias släppte bara in sju mål och AIK knep SM-guldet. Att Mattias höll nollan i premiären året därpå innebar också att han, genom att ha spelat 20 matcher från sin debut utan att ha förlorat en match, satte ett allsvenskt rekord som står sig än i dag. Sommaren 1999 fortsatte Mattias att rada upp hållna nollor. Totalt blev det 796 minuter i Allsvenskan samt 360 minuter i Champions League-kvalet utan ett enda insläppt mål.

Framgångarna uppmärksammades. I november 1999 landslagsdebuterade han mot Sydafrika och året efter ingick han i Sveriges EM-trupp. Samma säsong skrev han på för den baskiska klubben Real Sociedad. Övergångssumman landade på drygt 20 miljoner kronor.

Köpcentret C4 i utkanterna av Kristianstad är julpyntat och stressade kunder rusar in och ut ur butikerna. Även Mattias Asper kommer med andan i halsen.

– Vi har nationella prov, förklarar han.

Jobbet som NO- och mattelärare i årskurs sju till nio på Fjälkinge skola har han haft i två år. Han började plugga redan 1996 och fortsatte med det i större eller mindre utsträckning under hela fotbollskarriären, med resultatet att han hade »en jävla massa poäng« när han väl lade av med sin egen fotbollskarriär för fyra år sedan.

– Då kunde jag pussla ihop till en lärarexamen, säger han.

Vi slår oss ner för att ta en kaffe. Mattias berättar om sitt jobb. Han gillar att förmedla kunskap, och säger att det också är därför han valt att bli tränare.

– Det är lite samma sak. När jag ändå var lärare kunde jag lika gärna ta ett lag också. Många frågar varför jag inte är målvaktstränare, för jag har utbildning för det också, men jag vill hellre analysera spelet och gillar helheten i att ha ansvar för ett helt lag.

Det var också anledningen till att han för två år sedan valde att ta steget ner till P17 efter att ha haft rollen som assisterande tränare i Mjällbys A-lag.

– Att träna 17-åringar är rätt tacksamt också, med tanke på mitt jobb, för jag vet lite vad som rör sig i deras skallar.

Jag frågar om hans roll som lärare också gör att han agerar på ett annat sätt än de fotbollstränare han stött på genom karriären. 

– Många tränare förstår inte pedagogik, säger han. Det har jag gratis från jobbet. Ska jag lära ut ett mattetal räcker det inte att jag berättar hur man gör, utan jag måste säga det om och om igen, och ibland visa praktiskt. Kunskap fäster olika på olika människor. I fotboll är förståelsen för det här ganska låg. Tränare tror ibland att det räcker att säga en sak en gång, och så har alla fattat.

Jag frågar hur han som tränare hade hanterat en spelare som sig själv, som envisades med att spela ute trots att omgivningen såg att han  var bäst lämpad som målvakt.

– Jag hade aldrig slagit igenom i dagens fotboll, säger han. Tittar man i dag är det specialisering från tio, tolv års ålder, jag var 18 när jag bestämde mig.

Det måste ha varit unikt även då? Bara ett år senare A-lagsdebuterade du och fem år efter det vann du SM-guld trots att du bara haft riktig målvaktsträning i en säsong.

– Jo, men det var som om allt föll på plats i övre tonåren. Jag fick kontroll på mina grejer. Som målvakt var min längd en fördel istället för en nackdel. Och det första året i AIK tog jag jättekliv tack vare träningen. I Mjällby hade jag mest motat skott. Det hade jag visserligen gjort mer än de flesta, för Peter Antoine som tränade oss körde bara avslutsträning hela tiden.

Hur var det att flytta till Stockholm?

– Det tog hårt. Mycket nya intryck, folk överallt. Sedan gick det rätt tungt med fotbollen i början. Det fanns ingen uttalad etta, men Lee [Baxter] tog platsen och det blev mycket skriverier om det eftersom det var Stuarts son. Sedan hade jag tur att det inte gick så bra för laget den våren. Så är det ofta för målvakter, ska man få chansen måste resultaten gå emot.

Det talades mycket om dina långbyxor. Vad var historien med dem?

– I ungdomen handlade det väl bara om att jag hade en otymplig kropp och att det gjorde för ont att slänga sig. Sedan blev det lite skrock. Jag minns en match mot Motala med Mjällby då jag stod i shorts i första halvlek och de satte tre bollar. I halvtid bytte jag till långbyxor och höll nollan, matchen slutade 3–3. Efter det vågade jag inte byta. Jag trivdes i långa byxor, det gör jag än i dag.

Det var rätt mycket drama den första våren i AIK, Stuart Baxter mordhotades till och med. Hur upplevde du turbulensen runt klubben?

– Det störde inte alls. Som målvakt är man van vid att fans reagerar, man står framför klackar hela tiden. Och för mig är det betydligt värre att stå i mål på Strandvallen där man hör alla personliga påhopp – och dessutom känner igen rösten på den som skriker.

Dessutom gick det bra när du väl fick debutera. Du tog SM-guld utan att ha förlorat en match, året därpå tog ni er in i Champions League och mötte Barcelona i den famösa matchen där Baxter läxade upp domaren Alain Sars. 

– Du, jag såg om den matchen för ett tag sedan och blir fortfarande förbannad. De har hörna, våra spelare står vid mittplan för att byta och så får Barcelona ändå lägga hörnan. Och båda våra killar vid sidlinjen har förstazonen! De gör 1–1 där och sedan 2–1 bara för att vi är så frustrerade. Det kokade i mig än i dag när jag såg det.

Jag påpekar att han skulle möta Barcelona snart igen – med Real Sociedad. Då skrevs spansk fotbollshistoria genom att Mattias Asper släppte in sex mål redan under första halvlek.

Mattias skakar på huvudet.

– Tiden i Spanien var tuff. Att stå i mål där är något annat än i Sverige. Det är mer instick, mer närspel och få inlägg och skott som jag var bra på. Det gick okej de första fyra, fem matcherna, men sedan började det surras eftersom vi inte vann. Så kom Barcelonamatchen, och i nästa släppte jag in två frisparkar från samma spelare …

Efter sju förluster fick tränaren Javier Clemente sparken och Mattias förstod snart att han inte längre var önskvärd. Lösningen blev en utlåning till turkiska Beşiktaş, där han under ett knappt halvår lyckades över förväntan. Det talades om kontraktsförlängning, men den rann ut i sanden. Istället vände han hem till Sverige, till Malmö FF 2002.

 

På den tiden var det ett på många sätt nytt MFF som höll på att skapas. Laget gjorde sin blott andra säsong i Allsvenskan efter att ha varit nere och vänt i Superettan, och tränaren Tom Prahl hade till uppgift att återetablera vinnarkulturen i klubben.

Så skedde också. Snart hängde Mattias Asper dagligen med lagkamrater som Andreas Yngvesson, Thomas Olsson, Jon Inge Høiland, Lee Baxter och Niklas Skoog – och gänget tävlade om allt. Vid bussresans kortspel skulle förloraren bära upp allas väskor på rummet. Vid träningens utmaning »träffa ribban« fick förloraren putsa de andras skor. Och en gång tvingades Mattias Asper åka ett helt varv på bagagebandet på Arlanda efter att ha förlorat en utmaning.

– De största antagonisterna var Mattias och Niklas Skoog, minns Andreas Yngvesson. De kunde hålla på och gräla under en hel träning om en boll hade varit inne eller ej. »Nicke« sprang och jublade och Mattias spottade och fräste. Det är kul så här i efterhand, men då var det faktiskt mest jobbigt.

Yngvesson minns att även spelarnas respektive blev inblandade i dusterna. När gänget samlades med sina fruar, flickvänner och sambor för att spela brädspelet Kampen mellan kvinna och man slutade det ibland i tårar.

– Vi fick lägga av med det spelet, säger Andreas Yngvesson. Det förstår man ju själv, där ville tjejerna ha en trevlig kväll och så satt det ett gäng idioter på andra sidan bordet.

Niklas Skoog minns spelkvällarna väl men vill försvara sig.

– Grejen var att det gick till ytterligheter – och när det gör det är ju allt tillåtet.

Han medger att han har haft sina duster med Mattias. En gång råkade han vid en vanlig hörnträning i Kombihallen träffa målvakten med en armbåge. När nästa hörna skulle slås såg han hur Mattias tog sats för att mangla honom, varpå Niklas backade undan.

– Det hände inget utan såg nog mest lite löjligt ut, säger Niklas. Men Tom Prahl såg allt och skrek: »Bryt! Ni två går in i omklädningsrummet NU!«

Niklas Skoog minns också ett lunchbesök på en välfylld restaurang. Efter maten körde spelarna sten, sax, påse om vem som skulle hämta kaffe åt alla andra. Mattias förlorade.

– Han slog näven i bordet och skrek … ett inte så fint ord. Alla vände sig om, så vi fick sitta och peka på Asper för att förklara att det inte var vi. Han hade så mycket vinnarskalle att till och med en förlorad klunsning gjorde ont. Och jag förstod honom där.

Andreas Yngvesson – som lärde känna Mattias redan under åren i AIK då de bodde grannar – menar att tävlingsinstinkten visserligen är markant hos målvakten, men att det i sig inte är något unikt inom elitfotbollen. Det som utmärker Mattias är snarare att han är så självkritisk på sin väg mot framgången.

– Man kunde dundra en volley rakt upp i krysset från en meter och ändå höra Mattias skrika: »Fan, den ska jag ha!« Han ställde oerhörda krav på sig själv och var aldrig nöjd. Om solen lyste över oss andra kunde man ge sig fan på att det ösregnade över Mattias. I MFF hade vi alla symboler vid våra platser i omklädningsrummet. Ovanför min hängde en clown, ovanför Mattias hängde åsnan Ior.

»När de låg i lumpen tillsammans kunde Mattias välta skåp efter att ha förlorat i Yatzy.«

Att Mattias Asper har en personlighet som sätter avtryck råder det inget tvivel om. Oavsett vem man talar med nämns dubbelnaturen. Forne tränaren Tom Prahl talar om en »Dr Jekyll och Mr Hyde«-person – snäll, sund och intelligent vid sidan av plan, men motsatsen på träning och match.

– Mattias är välmöblerad i huvudet, men han kan ändå väcka liv i en mer primitiv sida, och den var ett måste. En snäll målvakt kommer inte någonstans.

Mångårige medspelaren Patrik Rosengren menar att Mattias är den största vinnarskalle han stött på och anger den som förklaring till målvaktens långa karriär. Och Robin Nennesson, barndomsvän och numera i Mjällby AIF:s styrelse, säger att »det finns hur många historier som helst« som illustrerar Mattias egenheter. När de låg i lumpen tillsammans kunde Mattias välta skåp efter att ha förlorat i Yatzy. Vid en skjutövning på tid blev han en gång så exalterad att han glömde alla säkerhetsföreskrifter och sköt från höften för att hinna först. Och under alla år de firat midsommar tillsammans har föräldrarna aldrig fått stryk av barnen i den obligatoriska fotbollsmatchen – för att Mattias aldrig hade godtagit det.

– Att det sedan har slutat med gråtande barn är en annan sak, säger Robin Nennesson.

Han kommer också ihåg när han en dag skulle få skjuts av vännen då Mattias spelade i MFF. Ur bilens högtalarsystem strömmade fågelsång. När Robin bad om en förklaring berättade målvakten att en av hans MFF-medspelare »var grym« på att känna igen fågelläten, men att Mattias ändå slagit vad om att slå honom i en kvittertävling. 

– Så han satt och pluggade stenhårt i bilen.

Mörkret är kompakt när Mattias rattar Volvon ut mot E22:an. Det är onsdag kväll, en helig stund för honom. Det vankas seriespel i den nybyggda hallen House Of Padel i Sölvesborg. Förutom tränaruppdraget i Mjällby är det numera med racket i handen som han bäst får utlopp för sin tävlingsinstinkt, tillsammans med dubbelpartnern Henrik Settergren som också han är lärare. De två har känt varandra sedan mellanstadiet och fungerar bra tillsammans på banan.

– Nu har vi vunnit serien två år i rad, säger Mattias.

Jag säger att just vinster verkar vara extra viktigt för honom. Han nickar.

– Jo, det är väl en av mina sidor. Hemma spelar vi inte spel längre. Barnen har jag väl spelat med, men min sambo vill inte längre.

– Sedan när?

– Ja, sedan … 20 år kanske. Alltså, problemet är att jag är en dålig förlorare men också en halvtaskig vinnare. Det är en rätt dålig kombination.

Han säger att han ändå har blivit något bättre med åren på att ta en förlust. I dag kan han tolerera ett nederlag i rena turspel.

– Som skitgubbe, till exempel. Men blir det whist eller bridge är det mer hjärna och då kokar jag lätt över.

»Det kändes fel att lägga sig mot dem som var dåliga, och dem som var bra ville jag slå. Det blev ett moment 22.«

Jag frågar om han aldrig har lagt sig, ens i möte med sina barn. Han funderar länge.

– Kanske i Memory eller något när de var små? föreslår jag.

– Nej, säger Mattias. Memory är svårt. Det är ett tänkaspel.

– Yatzy?

– Tänkaspel.

Det blir tyst ett tag.

– Jag har nog lagt mig någon gång i kortspel med barnen, säger Mattias. Så att det har slutat 10–8 istället för 10–2. Att förlora helt har jag svårt för.

Jag berättar att jag har hört en historia från en invigning av en McDonald’s-restaurang i Solna, men att jag inte riktigt trott på den.

– Jo, den är helt sann, erkänner Mattias. I varje fall nästan. Jag höll på i flera timmar utan att förlora en match. Grejen var att jag hamnade i ett dilemma. Det var ju bordshockey, som jag har växt upp med och spelat så oerhört mycket. Och det kändes fel att lägga sig mot dem som var dåliga, och dem som var bra ville jag slå. Det blev ett moment 22.

Han säger att han förstår att det ibland är »politiskt korrekt att förlora med vilje«, men att han inte har det i sig. Han vill dock betona att han delade ut alla sina McDonald’s-biljetter till slut. Några fick biljett om de lyckades göra mål på honom, andra för att de visade envishet och kämpaglöd genom att utmana honom gång på gång.

– Och innan jag gick delade jag ut de biljetter jag hade kvar. Men jag förlorade inte en match.

Han ler och säger att han lärt sig leva med sin vinnarskalle, även om det än i dag kan gå överstyr och uppstå incidenter där han själv inser att han gått över gränsen. Som avslutningsfesten med lärarkollegorna för något år sedan, där de delades upp i lag och fick i uppgift att balansera en golfboll i ett plaströr. Röret skulle sedan flyttas mellan händerna på deltagarna och nå ett utsatt mål längre bort, bollen fick inte rinna ur och nudda golv.

– Då kom jag på ett kryphål. När alla hade hållit i röret en gång, vilket var en regel, tog jag det själv och sprang hela vägen in i mål. Då blev det liv. »Alla gjorde som man skulle, men du var tvungen att hitta ett sätt att fuska.« Men det var inte fusk! Jag funderade bara ut ett sätt att vinna på.

Det är lätt att betrakta Mattias Aspers karriär utifrån sådan vinsthunger och envishet. Som när han i ungdomsåren envisades med att spela ute trots omvärldens protester. Som när han gnetade vidare trots att han inte fick uppmärksamhet som exceptionell talang. Som när han kom hem med svansen mellan benen efter sitt proffsförsök i utlandet för att bevisa att han dög.

Men tydligast blev det åren efter MFF. Först flyttade han till norska Viking, där Tom Prahl var tränare. Klubben var på dekis och fick strida i botten av tabellen, och när väl kontraktet säkrats fick Mattias besked om att han inte längre var önskad eftersom Viking skulle få hem klubbens son, målvakten Thomas Myhre. Mattias accepterade och flyttade till Brommapojkarna – för ännu en bottenstrid och med totalsågningar i medierna som följd.

– Det fanns många tankar på att lägga ner då, säger Mattias.

Nu gjorde han inte det. I november 2007 blev han istället klar för moderklubben. Att han sedan barndomen närt en dröm om att ta Mjällby upp i Allsvenskan var en orsak. Ett tyngre vägande skäl var att han vägrade »sluta på det där sättet«.

– Jag körde stenhårt på vintern för att få tillbaka grundkonditionen.

Dessutom åkte långbyxorna på igen. Efter att ha spelat i shorts i Spanien fortsatte Mattias med det åren som följde, men väl hemma på Strandvallen igen ville hans gamla specialtränare Håkan Håkansson gå tillbaka till grunderna.

– Han sa: »Nu ska de på, så du får tillbaka Samsons hår.« Och jag lydde. Det är lite kul faktiskt, jag har spelat i fler klubbar utan långbyxor än med, ändå är det dem som alla kommer ihåg.

Såväl träning som långbyxor gjorde susen. Hösten 2009 gick Mjällby, med Mattias i målet, upp i Allsvenskan.

– Den känslan var lika skön som de SM-guld jag har vunnit, säger Mattias.

Det blev fem säsonger i Allsvenskan. Hösten 2014 stod det klart att Mjällby skulle rasa ner i Superettan och många trodde då att den 40-årige målvakten skulle sluta för gott.

– Jag var på väg, säger han. Men så frågade klubben. De hade inte så mycket annat, så jag körde ett år till. Trots att kroppen sa ifrån, axlarna och ryggen gjorde ont.

Det visade sig inte hålla. Mjällby rasade ur en serie till, Mattias genomförde varje träning och match med smärtor och plågade kroppen så till den grad att han inte skulle kunna vare sig springa eller gå några längre sträckor på ett års tid.

– Det var knappast värt det, säger han. Men det var väl ett sätt att få slut på allt.

 

Fyra inglasade banor, några omklädningsrum, en läktare med utsikt över spelet och självservering ur en kaffeautomat. Inne på House of Padel i Sölvesborg svävar också Mjällby AIF:s ande över hela stället. En av delägarna är Hasse Larsson – ikon som spelare på 1980-talet och numera sportchef i klubben – och hit kommer många av de gamla fotbollsspelare som fastnat för den nya innesporten. Mattias Asper är en, »Bagarn« Rosengren en annan.

– En fritidsgård för gubbar, som Mattias padelpartner Henrik Settergren sammanfattar det.

Denna kväll är inte Bagarn på plats, men den förre Kalmar FF- och Mjällbyspelaren har bidragit ändå.

– Vi bor grannar, säger Henrik Settergren. Så jag gick över till honom tidigare för att få min fot tejpad. Något har ju de här fotbollskillarna lärt sig efter alla år i omklädningsrum.

Som varje onsdagskväll under hösten är det seriespel i Sölvesborg Padel League. Åtta divisioner, sex lag i varje serie, deltagare från staden men också från flera av de kringliggande kommunerna. Asper/Settergren spelar i första divisionen och den här kvällen ska de möta ett par som de brukar spela jämnt med, men också för det mesta slå. När matchen börjar hörs snart Mattias röst eka i hallen.

– Piss!

– Nej! Skärpning!

– Åh, vad fan ska jag vara på den för!

Med- och motspelare kommenteras också. Med den skillnaden att han hyllar deras spel.

– Fan, vad bra du är, »Setter«!

– Grymt spelat, Jonas!

– Bra boll där! Bra jobbat, alla!

»Det handlar om att hålla en hyfsad nivå, även om det går överstyr ibland. Men samtidigt försöker jag väl också få in något slags vinnarinstinkt i dem också.«

Mattias och Henrik vinner första set med 6–4. Sedan höjer lärarna tempot ytterligare och tar hem andra set med 6–0. Efteråt pustar Henrik Settergren ut på en bänk medan Mattias fortsätter spela »eftersom banorna ändå är lediga«. 

Samtidigt som SO-läraren masserar sin stukade fot berättar han om sin padelpartner:

– Mattias är sjukt positiv till allt jag gör, och sjukt negativ till sig själv. Han kan ha servat rent en hel match och så missar han en förstaserve och ropar: »Fan, vad dåligt jag servar i dag!«

Henrik Settergren menar att det är ett släktdrag, från Mattias pappa Ingmar.

– Min farsa är en grinig gubbe. Men Mattias pappa är en nivå till.

Han skakar på huvudet och säger att det inte bara gäller familjen Asper, utan är något som illustrerar hela Mjällby AIF. Som barn spelade Henrik fotboll i Sölvesborg Goif och laget var överlägset de jämnåriga ute i Hällevik. Men i takt med att åren gick förändrades styrkeförhållandena. 

– Plötsligt en dag började Mjällby slå oss – och vips så stod Mattias i A-laget! I division ett! Vad fan hände? Det var ju han vi kallade »Bommen«.

I padelburen dundrar Mattias in en sista smash. En och en halv timmes spel är till ända och Mattias summerar kvällen.

– 2–0 i set i matchen, sedan två vunna set efteråt. Finns inget bättre än att vinna.

 

Den 4 december spelar Mjällby AIF:s P17-lag sin sista match för säsongen, i Ligacupen mot ärkerivalen Karlskrona på Strandvallen. Det slutar med Mjällbyseger, 3–1.

– Välbehövligt för killarna, säger Mattias när han några dagar senare summerar säsongen. Att slå Karlskrona är något extra, killarna känner ju varandra från regionslag och så. Nu blev vi tvåa i tabellen och det är helt okej.

Mattias säger att han ser fram emot säsongen som stundar – med allsvenskt spel på Strandvallen både för A- och P17-lag. Den egna tränarkarriären är bara i sin linda och han erkänner att han siktar högre, mot en framtid som elittränare för seniorer, men att han behöver »mer kött på benen« innan det är dags. För tillfället är han nöjd med att se och praktisera för att lära sig mer.

Jag frågar om hans utpräglade vinnarskalle är något han måste förhålla sig till när han tränar ömtåliga 17-åriga talanger. 

– Till viss del. Jag försöker lägga band på mig eftersom utvecklingen är det primära i den åldern. Det handlar om att hålla en hyfsad nivå, även om det går överstyr ibland. Men samtidigt försöker jag väl också få in något slags vinnarinstinkt i dem också. 

Jag påpekar att allt annat vore fel, med tanke på hans egna erfarenheter. Han håller med.

– Jo, jag vill få dem att förstå att hårt jobb är allt, det finns ingen som är så talangfull att han inte behöver ge 100 procent i alla lägen. Det finns alltid mer att lära, alltid mer att utveckla, alltid mer att slipa på. Om det är något jag vill förmedla så är det att aldrig vara nöjd och aldrig ge upp. Det kan jag ta från min egen karriär. 

Jag tänker på Ior, MFF-målvakten som tryckte ner sig själv efter att inte ha klistrat en stenhård volley från en meter. Jag tänker på padelspelaren som öste beröm över sina medspelare men dissade sig själv konstant. Jag tänker på AIK:aren som vägrade förlora i bordshockey och bara delade ut matbiljetter till dem som visade sig förtjäna det – genom hårt jobb och dedikation. Och jag påpekar att det låter som om han tror på att energi föds i motvind, och att det är motgångarna som har fått honom att studsa tillbaka gång på gång, liksom hela Mjällby AIF alltid tycks göra. 

– Jo, kanske är det så, säger Mattias. Det är när det varit tufft som jag har velat bevisa mig själv, det är då jag har bestämt mig för att öka lite till, köra lite hårdare, vara lite vassare, jobba lite mer, träna lite tuffare. Och det har alltid gått vägen. 

Han tystnar och funderar ett slag. Sedan säger han:

– Men allt det där går ju också att beskriva som engagemang och att brinna för det man gör. Och det, det har jag faktiskt alltid varit bra på.