Jag och min rival

En förmiddag i början av mars sitter jag på Citadellkonditoriet i Landskrona med en kopp kaffe på glasbordet framför mig. Det är en av de första vårdagarna för året, kanske den allra första, och på uteserveringen är jag skyddad från vinden. Det är onsdag, vilket innebär att jag är ledig från träning. Helst hade jag velat vara på ett jobb, men arbetssökandet går segt sedan min anställning som skolkurator tog slut. När vi adderade förmiddagsträningar i laget gick det inte längre att arbeta åttio procent, och arbetsmarknaden svämmar i dessa tider inte över av fyrtioprocentiga tjänster. I Superettan är det svårt att leva på lönen, men det är också svårt att hitta ett jobb som inte krockar med träningar och matcher i både Superettan och U21-serien.

Inom mig har jag två röster. Den ena säger att jag är kräsen, att jag borde ta ett lagerjobb eller åtminstone anmäla mig till kommunens vikariebank. Den andra påminner mig om att mina 264 högskolepoäng (och 304 122 kronor i CSN-skuld) borde kunna leda till något som stimulerar mig.

Parallellt med bryderier kring min allt mer akuta ekonomiska situation närmar sig premiären av Superettan. Det är en knapp månad kvar till bortamatchen mot Sundsvall och om fyra dagar ska vi möta Örebro i den sista matchen av Svenska cupens gruppspel. Jag må ha tillbringat hela fjolåret på bänken, men jag gjorde en bra match i segern mot Brommapojkarna förra helgen. Dessutom klev min konkurrent av träningen i går med en liten skadekänning. Kan det vara så att jag startar i helgen? Det var sådana funderingar som drev mig ut på promenaden till kaféet där jag nu sitter och lajvar fotbollsproffs.

 

AV EN SLUMP dyker ett gäng lagkamrater upp på uteserveringen och slår sig ner hos mig. En av dem är Amr Kaddoura – min vän och värsta rival. Det var han som höll mig på bänken i samtliga matcher förra säsongen. Hans fjolår har av Helsingborgs Dagblad beskrivits som »hans livs säsong«, och nyligen prisades han som årets BoISare. De underliggande siffrorna visar att han till och med var Superettans bästa målvakt.

»Det vore väl rimligt att som kompis undra hur han mår? Samtidigt vill jag inte att det ska framstå som att jag frågar i egenskap av rival.«

Vi småpratar om vädret, om Örgrytes senaste värvning, om huruvida det egentligen finns någon fisk i citadellets vallgrav eller om mannen i stövlar ett tiotal meter bort försöker i onödan.

Egentligen vill jag bara fråga »Kaddo« hur det är med hans skada. Det är ingen konstig fråga egentligen. Det vore väl rimligt att som kompis undra hur han mår? Samtidigt vill jag inte att det ska framstå som att jag frågar i egenskap av rival. Det känns på något sätt förbjudet, som att det jag egentligen frågar är om jag kommer att spela mot Örebro i helgen. Men vore det så fel då? Det är väl inte så konstigt att jag vill veta om jag ska förbereda mig på att stå i den första tävlingsmatchen för säsongen på hemmaplan?

Jag landar i att jag vid det här laget har lagt alldeles för mycket tankeverksamhet på en så simpel fråga, och låter helt enkelt bli att ställa den. Utanför min hjärna pågår verkligheten och mittbacken Erik Hedenquist kommer ut med påtår.

Då ringer min telefon, jag går iväg och tar samtalet som mynnar ut i ett jobberbjudande. Precis vad jag behöver! Samtidigt är jag kluven eftersom uppdraget går ut på att skriva om min fotbollsvardag med intern rivalitet som tema. Det kan vara känsligt att skriva om, så jag ber att få återkomma. Jag går tillbaka till uteserveringen och sätter mig i fåtöljen bredvid min konkurrent, vänder ansiktet mot solen och försöker reda ut mina tankar.

Hade den här möjligheten dykt upp i oktober förra året hade det varit lättare att tacka ja. Nu är det en ny säsong och jag har hittills presterat bra under försäsongen. Konkurrenssituationen är mer öppen än den varit på länge, är det då inte bättre om jag till hundra procent fokuserar på att spela fotboll? Samtidigt vet jag att jag inte fungerar så, men jag upplever att den gängse åsikten är att man ska dedikera sig fullt ut till fotbollen. Om jag bara har fotbollen går jag under. Om jag bara har fotbollen blir jag en sämre fotbollsspelare. Kan den här möjligheten rent av göra mig till en bättre fotbollsspelare? Kanske borde jag helt strunta i att se allt ur ett perspektiv där fotbollen står i centrum. Det kan väl räcka att jag som människa vill göra det här?

»Det var ambivalent att se min konkurrent släppa in så många mål. En del av mig kände en instinktiv självisk glädje.«

På min väg hem från konditoriet kvittrar fåglar. Det gjorde de säkert på vägen dit också, men nu känns allt förhöjt. Solen är varmare och jag lägger märke till krokusen vid allén längs vallgraven. Jag ringer vänner och familj för hjälp att fatta beslutet kring jobberbjudandet. De är unisont positiva:

– Klart du ska göra det, säger min kompis Tryggve och börjar spåna formuleringar.

– Du har ju alltid velat skriva, säger mamma.

– Se bara till att få betalt, säger min agent.

Bara en person uttrycker tveksamhet, en vän som också råkar vara en lagkamrat. Han förstår att det är en känslig fråga, på ett sätt som en utomstående har svårare att inse. Kaddo är däremot positiv när jag frågar honom hur han ser på en text om min, och vår, situation.

– Skitkul! säger han. Det är sällan man hör målvakter själva prata om konkurrens.

Jag låter tankarna mala ett par dagar innan jag bestämmer mig. Vi kör.

 

FÖRSTA GÅNGEN JAG befann mig i en konkurrenssituation var året jag fyllde 20. Jag hade då tillbringat två säsonger på Kristianstads FF:s bänk i Division 1 Södra samtidigt som jag spelade i U19-laget. Förstemålvakten försvann oväntat mitt under säsongen, och plötsligt var jag ordinarie. Som komplement valde klubben att låna in Sixten Mohlin från Malmö FF.

Sixten och jag är båda från Åhus, men våra fotbollsbanor hann aldrig korsas i Åhus Horna BK. När han i tidiga tonåren satsade hårt och gick till MFF valde jag att bli kvar hemma. När han skrev kontrakt med Malmö blev jag nekad att komma in på fotbollslinjen på gymnasiet. När han tog VM-brons med det svenska U17-landslaget satt jag på bänken i bortamatchen mot Husqvarna. Jag betraktade hans framgångar och förbannade mig själv för att jag inte satsat tidigare och hårdare, samtidigt som jag var stolt över honom.

I Kristianstad försökte man under den här tiden göra upp med sitt dysfunktionella förflutna. Fyra spelare hade stängts av i en matchfixningshärva och lokaltidningen Kristianstadsbladet gjorde en genomgång av de 103 spelare som kommit och gått det senaste decenniet. Som en del i att satsa ungt och lokalt hade man alltså nu lånat Sixten för att konkurrera med mig under resterande halvan av säsongen. Vi fick veta att vi skulle spela varannan match, ett beslut som vi båda avskydde lika mycket men som motiverades med att tränaren ville ha två målvakter i form. Sixten fick en tuff start – 17 insläppta mål på sina tre första matcher – medan vi tog poäng i de matcher jag spelade. Det hade ytterst lite med våra respektive insatser att göra, utan handlade snarare om att jag fick matcher mot Eskilsminne och Oskarshamn medan Sixten fick seriefavoriten Örgryte och IFK Göteborg i cupen.

»Där och då tillåter jag mig att tänka att min säsong också är körd.«

Kristianstadsbladet skrev en krönika om situationen med rubriken: »En psykolog hade inte agerat på det här sättet.« Upplägget var inte bra för någon av oss och det var ambivalent att se min konkurrent släppa in så många mål. En del av mig kände en instinktiv självisk glädje, eftersom det rimligen förbättrade mina chanser att spela mer. En annan del av mig kände skam över glädjen, en tredje kände sympati med min vän. En fjärde och mer retrospektiv del av mig kunde inse att det här ändå inte skulle betyda något för min speltid. Vi satt fast i alternerandet vad som än hände, och mitt i rivaliteten kunde vi enas om att ingen av oss trivdes med läget vi hamnat i.

Parallellt med att jag tappade lusten för fotbollen tappade jag den här säsongen, 2015, lusten för det mesta i livet. Det var också under det här året jag gick in i min första depression. Under nattpassen på äldreboendet där jag jobbade satt jag ofta och läste pretentiös poesi. Jag romantiserade ett uppbrott från min tillvaro och bestämde mig en natt för att jag måste bort.

 

DET ÄR LÖRDAG förmiddag och cupmatchen mot Örebro är ett par timmar bort. Teoretiskt sett kan vi fortfarande kvalificera oss för slutspel, så länge gruppens jumbo BP slår Djurgården samtidigt som vi vinner med sju mål. I två dagar har jag vetat att det är jag som ska stå, nerverna känns stadiga. Jag placerar den bildliga kniven mot min strupe när jag tänker: Gör jag bara en perfekt match i dag kan de inte flytta på mig.

Jag kontrollerar att de nya handskarna jag sköljde och la under elementet i går har uppnått rätt grad av torrhet. Från mitt sovrumsfönster ser jag strålkastarstolparna på Landskrona IP. Jag ser också på björken i förgrunden att matchen kommer att präglas av vind. Om vi får välja ska vi alltså börja anfalla österut, tänker jag och cyklar till samlingen.

Örebro vinner slantsinglingen och vi börjar anfalla västerut, mot vinden. Trots att vi de senaste träningarna har arbetat med hur vi ska ta oss förbi den första försvarslinjen lyckas vi inte få det att stämma. Jag har svårt att hitta de lösningar som på taktiktavlan såg uppenbara ut och vi slarvar över hela planen. Jag gör ett par enkla räddningar innan domaren blåser för halvtid. Medvinden räcker inte för att vi ska rycka upp oss i andra halvlek. Örebro gör 0–1, förvisso från nära håll men ur dålig vinkel. Avslutet går precis ovanför min axel och med lite mindre självbevarelsedrift hade jag kanske kunnat rädda den med ansiktet. 0–2 kommer efter ett bolltapp som friställer Sebastian Crona. Han tar en touch framåt och slår bollen i en perfekt båge över mig. Helvete, det ser ju så dumt ut att bli lobbad.

»Berömde sportchefen mig för att det är bäst för klubben om jag tror att jag har presterat bra?«

Matchen blåses av och den perfekta eftermiddag jag sett framför mig, den som skulle cementera min plats i startelvan, är förlorad. Där och då tillåter jag mig att tänka att min säsong också är körd.

Jag är av naturen lagd åt det pessimistiska hållet och har alltid hävdat att ingenting kan göra mig besviken om jag alltid förväntar mig det värsta. Med åren har jag försökt revidera min livsåskådning, men i stunder som dessa har jag lätt att tänka med känslorna. Då blir jag skör och mottaglig för alla intryck, reella som fantiserade. Kan målvaktstränarens lite för långa blick betyda att han är besviken trots att han säger att jag gjorde en bra match? Berömde sportchefen mig för att det är bäst för klubben om jag tror att jag har presterat bra? Det är sällan rationella tankar i just de där stunderna. Men i den situation jag befinner mig blir det som om jag behöver maxprestera varje gång jag får chansen, medan min konkurrent har en buffert av 30 fjolårsmatcher att luta sig mot.

Med mer nykter blick inser jag att det också är rimligt att det är så. Jag har även lärt mig att i mörka stunder stanna upp och tänka på hur sjukt det är att jag ens är här och konkurrerar, med tanke på hur mitt liv såg ut för fem år sedan.

»Jag letade ofta i kärleken, där jag tänkte mig att min identitet skulle finnas.«

 

EFTER DET SOM kom att bli min sista säsong i Kristianstad ville jag bort. Det spelade egentligen inte så stor roll vart, bara det var bort. Mitt bildningskomplex tog mig till Lund, där jag började plugga historia – trettio procent av intresse, sjuttio för att få leva i en studentmiljö. Jag var inte redo att släppa fotbollen helt, så jag provtränade med division ett-laget Höllviken. Under en iskall februariträning bröt jag lillfingret, en tråkig men inte karriärhotande skada. Trodde jag. Läkningen gick inte som den skulle och när jag ringde tillbaka till akuten några veckor efter skadan visade det sig att personalen glömt skicka remissen för operation till handkirurgen. Fingret var läkt, men på ett sätt som gjorde det obrukbart för en fotbollsmålvakt. Det första beskedet löd att det nu var för sent att operera utan att riskera komplikationer, och jag fick finna mig i ett fotbollslöst liv.

På ett sätt var det skönt. Mitt falnande intresse för fotboll och min tilltagande aptit på studentliv gjorde att det nästan var en lättnad att beslutet nu hade fattats åt mig. I det skedet av livet kände jag att ankaret som var fotbollen hade lossnat, och ett vidsträckt hav låg framför mig. Jag skulle komma att märka ett ankares förtjänster. Ett ankare är bra att hålla fast vid på ett stormigt hav.

Befriad från ansvar och rutiner tog det inte lång tid för mig att slukas upp av Lunds kultliknande nationsliv. Det blev snabbt självklart för mig att skippa seminariet om Mesopotamien och istället tillbringa 16 timmar i kö för biljetter till Kvalborg på Västgöta nation. Tidigare år hade jag åkt buss till Göteborg för att spela bortamatcher, nu gjorde jag samma resa för att delta i Tandemstafetten – ett koncept som går ut på att under mer eller mindre berusade former cykla tandemcykel från Göteborg till Lund. Medaljerna på fracken blev en ny statusmarkör. När jag nu inte längre kunde identifiera mig som fotbollsspelare, vem skulle jag då vara?

 

Jag letade ofta i kärleken, där jag tänkte mig att min identitet skulle finnas. Det ledde mig in i flyktiga och intensiva relationer som tog slut innan de ens hade börjat. Medan jag sökte svaret på frågan i de mest destruktiva vrår jag kunde hitta försämrades min psykiska hälsa. Mitt mående präglades av höga toppar och de djupaste av dalar. I botten av en sådan dal hittade jag en natt en burk med tabletter.

För dramaturgins skull hade jag önskat att mitt misslyckade suicidförsök blev startskottet för en spikrak väg uppåt, men riktigt så filmiskt var det inte. Det mynnade dock ut i att jag via ett kort stopp på psykakuten började gå i terapi. Det ledde i sin tur till att jag blev diagnosticerad med borderline. Då började jag se mönster i mina beteenden. Jag kunde överblicka de relationer jag förverkat under mina dittills två år i Lund och se hur jag missbrukat dem. Insikt var första steget. Därefter kom frustration, för trots att jag blev medveten om min problematik fortsatte mitt dekadenta liv. Under tiden pluggade jag neuropsykologi och läste studier om hur min diagnos faktiskt syns på hjärnröntgen. Perfekt, nu kunde jag dessutom skylla destruktiviteten på en uppenbar defekt i min hjärna. Jag hade inget ankare och kunde inte längre se land.

 

JAG FYLLDE 23 och hade i och för sig spelat några matcher som mittback i Korpen under det senaste året, men jag kände en molande längtan efter riktig fotboll. Jag hade vid det här laget tjatat mig till ett möte med en kirurg som var mer villig att operera mitt finger, och fått grönt ljus. Från mitt sommarjobb på Socialförvaltningen skickade jag ett SMS till tränaren för Lunds SK, då i division tre, och frågade om jag kunde träna med dem i väntan på operation. Till svar fick jag att de hade fullt på målvaktsbesättningen, men att jag borde höra av mig till Kalle Ringhov i division ett-laget Torns IF. Trots att jag bara hade ett funktionellt lillfinger och inte spelat fotboll på två år var jag välkommen att träna med dem.

När försäsongen 2019 började hade mycket hänt. Mitt finger var opererat, förstemålvakten Philip Mårtensson hade lämnat Torn för Trelleborgs FF och jag hade signerat ett kontrakt. Det hade även Felix Jakobsson gjort. Vi var kvalitetsmässigt jämna och parodiskt nog hamnade jag för andra gången i livet i en situation där jag spelade varannan match. Felix kom från division två och jag från ingenstans, så ingen av oss hade riktigt mandat att klaga.

Båda presterade dessutom tillräckligt bra för att upprätthålla dödläget, men Felix ringa ålder och uppenbara kvaliteter gjorde att han efter säsongen värvades av IFK Norrköping. Nu skulle jag äntligen få ett år som uttalad förstemålvakt.

»Inte nu. Inte den här veckan. Vilken vecka som helst förutom premiärveckan.«

Under våren 2020 kom pandemin. Jag hade precis lämnat in min kandidatuppsats och pluggade nu en kurs i media och kommunikation. Studentlivet hade mojnat. Dels på grund av pandemin, dels för att jag hade gjort allt man skulle göra – men framför allt för att fotbollen hade gett mig en inrutad vardag igen. Dessutom hade terapin börjat ge effekt, och mitt mående blev jämnare. Jag hade börjat ta kontroll över mitt känsloliv som de senaste åren hållit mig fast i en berg- och dalbana.

I juni det året hade jag införskaffat en dosa Siberia, en sådan där dunderstark snus som Darijan Bojanic brukade lägga upp bild på efter Hammarbysegrar. När jag köpte den tänkte jag att jag skulle ta den första vid ett ceremoniellt tillfälle, efter att något särskilt bra hade hänt. Först trodde jag att det skulle ske när vi i slutminuterna av förlängningen tog ledningen mot Trelleborg i Svenska cupens kvalspel. Två insläppta mål på två minuter sköt upp min ceremoni. Nästa chans dök upp när jag efter säsongen utnämndes till årets målvakt i Ettan, men det kändes vulgärt att fira en personlig bedrift på det sättet. Istället öppnade jag dosan dagen före julafton. Eftersom påsarna legat och torkat i sex månader blev själva snusupplevelsen ett antiklimax, men det kunde kvitta. Jag hade precis skrivit på för Landskrona BoIS.

Under mitt första besök i Landskrona under julhelgen möttes jag av en upplyst skylt på vilken staden gratulerade BoIS till avancemanget. Laget hade två veckor tidigare vunnit kvalet mot Dalkurd och tagit sig upp i Superettan. Övergången blev en brytpunkt för mig, inte bara för att jag tog steget in i elitfotboll, utan för att jag gjorde det med en klubb som BoIS. Det är en förening vars identitet är precis i linje med vad jag står för. I Landskrona brukar det sägas att »om BoIS mår bra, mår staden bra«. Tittar man i historieböckerna kan man till exempel se klubbens degradering till tredjedivisionen på 80-talet korrelera med varvskrisen som präglade staden hårt. BoIS är navet i staden som jag nu blev en del av.

 

EXAKT EN VECKA återstår till premiären av Superettan 2023. På Strandvallen i Hällevik står målvaktstränaren Thomas Kozma och jag ansikte mot ansikte. Han håller händerna på mina axlar och säger att jag ska göra min grej, att jag har gjort en bra försäsong och att jag i dag bara ska släppa loss. Det är genrep mot allsvenska Mjällby och vi ställer upp med en tilltänkt premiärelva, med brasklappen att Kaddo är i Bahrain med Palestinas landslag. Är det därför jag spelar, eller hade jag fått starta ändå?

Trots tre insläppta mål står jag för en bra prestation i matchen som slutar oavgjort. Det är inte en insats som gör det omöjligt att flytta på mig, men en insats som håller frågan aktuell. När jag ringer min agent efter matchen gör jag det med en känsla av att jag gjort allt jag kan.

– Ska jag bli bänkad nu är det för att Kaddo varit väldigt bra, snarare än att jag inte har presterat, säger jag.

När jag vaknar på premiärveckans måndag är jag seg i kroppen. Jag tänker att det säkert har att göra med att Strandvallens tunga gräsmatta tagit ut sin rätt på mig. Då kommer ett SMS från målvaktstränaren: »Jag ligger hemma med feber. Kommer inte i dag«.

I mitt huvud rullar scenen från Strandvallen två dagar tidigare, hans intensivt pratande mun 15 centimeter från mitt ansikte. Fan. Inte nu. Inte den här veckan. Vilken vecka som helst förutom premiärveckan.

»En av mina bästa matcher i karriären spelade jag med feber.«

Jag åker ändå och tränar – kanske kan jag svettas ut skiten? En gång under min studietid försökte jag på natten basta bort nästa dags bakfylla. Det gick jättedåligt. Och uppenbarligen lärde jag mig inte läxan.

När febern under kvällen greppar tag i mig går min hjärna på högvarv. Jag önsketänker att det kanske ändå blåser bort till i morgon. Och om inte, kan jag i så fall mörka sjukdomen? En av mina bästa matcher i karriären spelade jag med feber. Klandervärt, så klart, men också preskriberat. Om jag vilar i morgon hinner jag kanske bli frisk till helgen, men vad innebär det för min chans att starta om jag missar träningar i veckan?

Allt visar sig vara bortom min kontroll. Under tisdagen mår jag ännu sämre, och även om febern avtar under onsdagen är min hals så ond att dubbelpasset på torsdagen inte heller är aktuellt. Beslutet att jag ska stanna hemma från resan till Sundsvall är inte mitt, det hade jag varit för tjurskallig för att ta. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser att jag är omgiven av förbrukade näsdukar och halstablettkartor får jag motvilligt erkänna att ledarstabens dom är befogad.

Resten av veckan är en lektion i acceptans. Medan jag uttråkat petar i mitt allsvenska fantasylag publiceras nyheten att Amr Kaddoura har förlängt sitt kontrakt med två år. Samtidigt sitter jag på ett avtal som går ut efter säsongen. Jag tänker på vad det signalerar, och tänker på att jag tänker för mycket.

 

I SAMBAND MED att jag i oktober förra året förlängde mitt kontrakt skrev Helsingborgs Dagblad att jag var »den perfekte reserven«. Epitetet indikerar att jag när som helst är redo att utföra samma jobb som min konkurrent. Det antyder också att jag i min roll som reserv fyller en viktig funktion. Men det går också att tolka som en förolämpning. Vill man verkligen bli bekräftad som andraval? »Du är så himla bra på att sitta på bänken!«

En perfekt reserv är lättpetad. En perfekt reserv är någon som finner sig i att vara nummer två, som kanske till och med nöjer sig med det. Och att nöja sig är en svordom i fotbollsvärlden, för om man nöjer sig slutar man sträva. Jag upplever att det finns en förväntan på mig i min situation att jag ska vara missnöjd, att jag ska tycka illa om min rival och göra allt för att få bort honom. En kollega från min tid som skolkurator brukade varje gång vi sågs påminna mig om Tonya Harding, konståkaren som orkestrerade en misshandel av sin konkurrent Nancy Kerrigan. Han sade det på skoj, men jag upplevde det som en del i en förväntan från omgivningen att jag skulle hata tillvaron.

»När det inte är roligt tycker jag om att fotbollen får mig att känna riktiga känslor.«

Jag skulle varken säga att jag nöjer mig eller har slutat sträva. Jag utvecklas fortfarande både som person och som fotbollsspelare, och gör allt jag kan för att ta förstaplatsen. Samtidigt kan jag ibland tillåta mig att vara stolt över vart jag tagit mig. Jag intalar mig också att jag har en del i min konkurrents framgångar, att Kaddos räddningar i matcherna är en produkt av oss som målvaktsgrupp. Att mitt flåsande i hans nacke påverkar hans prestationer positivt och gör oss bättre som lag.

Jag förstår att det är en försvarsmekanism, eventuellt självbedrägeri, men kanske behöver jag den för att inte känna mig överflödig och bortglömd när jag inte spelar. Det vore det värsta. Som Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas, en roman om två fotbollsmålvakter som slåss om utrymmet mellan stolparna: »Man vill ha speltid, i brist därpå U21-matcher, i brist därpå uppmuntran, i brist därpå ett annat liv.«

 

LÖRDAG. MATCHDAG. Premiärnerverna härjar trots att jag är hundra mil från att vara inblandad i den. Precis som en vanlig matchdag promenerar jag till havet. Jag slås av att det är första gången jag har byxor på mig sedan i måndags. Jag försöker lura min hjärna att glädjas åt att jag i alla fall går omkring i ett åttagradigt och soldränkt Landskrona, snarare än i ett svinkallt Medelpad. Det lyckas inget vidare. När jag slår mig ner på en bänk vid stranden och blickar ut över Öresund blir det uppenbart för mig att jag hellre hade suttit på en bänk på NP3 Arena i Sundsvall.

Hur motiverar jag egentligen det? Varför spelar jag fotboll? Jag har utbildning och gott om vänner utanför sporten, vänner som jag ser göra karriärer, köpa sina första lägenheter och stadga sig. Jag hade kunnat ha ett välbetalt civilt jobb, och även om pengar är sekundärt för mig hade det varit skönt att slippa se mitt magra sparkonto sina.

»Min puls hinner gå upp innan min hjärna registrerar att jag är hemma i min soffa.«

För mig ligger svaret utspritt i flera olika anledningar som sammanlagda gör det självklart för mig att jag ska spela fotboll. På ett personligt plan stimulerar det mig att varje dag få göra något jag är bra på. Fotbollen har också tjänat rollen som mitt ankare och gett stabilitet, även om jag i dag nog hade hållit mig över ytan också utan sporten. Tycker jag att det är roligt? Det gör jag oftast, och när det inte är roligt tycker jag om att fotbollen får mig att känna riktiga känslor.

För att se de större skälen till varför jag fortsätter behöver jag zooma ut. I grunden finns den kärlek jag känner till sporten som samhällskraft. Till det kollektiva insuget av luft på en läktare som bryter ut i glädje. Till de ideellt arbetande Tommy och Janet som får verksamheten på Landskrona IP att gå runt. Till hur fotbollen som institution kan driva på förändring. Medan mycket i världen rör sig mot det auktoritära finns svensk fotboll, dess 51-procentsregel och demokrati som en envis motpol. Att få befinna mig i kärnan av den kraften och att representera Landskrona BoIS är den huvudsakliga anledningen till att jag hellre hade suttit på en iskall bänk i Sundsvall den här lördagen.

Jag slår mig ner i soffan med min laptop och försöker minnas lösenordet till mitt Cmore-konto. Det är tio minuter till matchstart och när jag kommer in i sändningen rullar startelvorna. Målvakt Landskrona: Amr Kaddoura. Jag skickar över streamen till TV:n och lägger fötterna på bordet. Det tar inte lång tid förrän Kaddo kolliderar med en motståndare och blir liggande. Min puls hinner gå upp innan min hjärna registrerar att jag är hemma i min soffa och varken behöver förbereda mig för fajt eller flykt.

Under första halvlek gör Kaddo ett par bra räddningar. Han får highfives av backlinjen och det hugger till i mig. Det där kunde ha varit jag. Jag noterar att det är jobbigare att se honom på TV än att följa honom från bänken. På bänken känner jag mig delaktig, i soffan förvandlas jag till en småsint och påverkanslös konkurrent. Trots att det slutar 2–0 till hemmalaget gör Kaddo en bra match.

»Hur skulle det hjälpa mig eller laget om jag gick runt och betedde mig illa mot dig?«

 

DET GÅR NÅGRA dagar. Jag blir långsamt friskare och hostar mig igenom en U21-match mot Halmstad. Jag släpper in fyra mål och får höra det av tränaren i omklädningsrummet efteråt.

På tisdagen söker jag upp Kaddo mellan två träningspass. Jag vill höra hans tankar om vår rivalitet, och det är med olika bagage vi sätter oss i restaurangen på Landskrona IP. Han med en bra insats mot Sundsvall bakom sig, jag med en svag prestation i gårdagens U21-match. Solen lyser in på väggen som täcks av en bild av tifot i Superettankvalet mot Öster 2019.

– Det är bra att du gör det här, säger Kaddo. Folk är så rädda att säga vad de tycker och känner. Det är alltid samma klyschor. Men det är en svår situation att vara tvåa, tro mig, jag har varit där själv. Man är rädd för hur saker ska tolkas.

Kaddo är ett år äldre än jag. Hela sitt 28-åriga liv har han tillbringat i Landskrona och förutom en utlåning till Höganäs 2015 har han enbart spelat för BoIS. Flera säsonger har han startat som tvåa. Han har konkurrerat ut både Viktor Noring och Ismael Diawara, han vet hur det känns att inte ha råd med misstag. Men han vet också hur det känns att tappa förstaplatsen. Under 2021 var Kaddo ifrågasatt och i sju raka matcher var det jag som fick stå. Jag är nyfiken på hur han upplevde den perioden. Jag minns att han ogärna pratade med journalister då och att han integrerade med supportrarna mindre än vanligt, men att han alltid var schyst mot mig.

– Det var piss, säger Kaddo. Hade jag varit yngre hade jag känt mer agg mot dig under den perioden, hundra procent. Men nu är jag bättre på att fokusera på mig själv och sådant jag kan påverka. Hur skulle det hjälpa mig eller laget om jag gick runt och betedde mig illa mot dig?

Han berättar att han lärt sig låta bli att kolla vad som skrivs på sociala medier efter matcher. Han förutsätter att de kritiska rösterna finns där och alltid kommer att finnas, oavsett hur bra han spelar.

»Hur svårt kan det vara att le och i alla fall låtsas vara glad efter en vinst?«

Medan planskötarna utanför fönstret förbereder IP för hemmapremiären mot Utsikten kommer vi in på det binära i att vara målvakt. Antingen spelar man, eller inte. För en målvakt spelar det också mindre roll vem som gör den bästa träningsveckan, så länge förstavalet sköter sig i matchen kommer tränaren inte att byta. För en utespelare finns alltid chansen att med ett bra inhopp påverka situationen – vi byts i princip bara in om den andra går sönder.

– Det är bra för mig när du är bättre än jag på träningarna, säger Kaddo. Det håller mig på tå.

Vi vet båda att om Kaddo bara håller sig frisk under veckan så är det han som spelar mot Utsikten på söndag. Men han vet också hur det är att vara jag. När han nyligen var iväg på landslagsuppdrag med Palestina satt han på bänken mot Bahrain. Därifrån fick han se landslagets etta göra flera monsterräddningar och nypa en straff. Vi enas om att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det går att känna avundsjuka gentemot rivalens framgångar och samtidigt vara glad för både hans och lagets skull. Och ibland får man helt enkelt hålla mörkare tankar för sig själv.

– Man kan vara hur besviken som helst över att man inte spelar, säger Kaddo. Men hur svårt kan det vara att le och i alla fall låtsas vara glad efter en vinst?

Vi återkommer till att intern rivalitet är ett känsligt ämne att diskutera. Att transparens öppnar för vantolkningar som kan hämma karriären. Jag frågar om han tror att det är ett karriärmässigt snedsteg att skriva den här texten.

– Skriv vad fan du vill, säger han. Det kommer alltid att finnas folk som tycker att det är dåligt eller töntigt eller för mycket eller fel på något sätt. Skit i dem.

Han gör en svepande gest mot resten av världen.

– De är ingenting!

Han reser sig upp och kliver rakt in i ett parti gurka som några av våra mer kortspelsglada lagkamrater dragit igång vid ett annat bord i restaurangen. Kvar sitter jag med mina funderingar.

Det finns mycket jag kan lära mig av Kaddos bekymmerslösa inställning till livet i allmänhet och till fotboll i synnerhet, liksom han kan snegla på mig för att förbättra sin positionering vid vinkelskott. Det är högt och lågt i vår relation och trots att han är min rival är jag glad att det är just honom jag konkurrerar med.

Jag trivs bra i vår målvaktsgrupp. Jag är inte nöjd. Men jag trivs bra.