Den 4 maj i år spelade Landskrona Bois en tidig seriefinal borta mot Degerfors IF. Laget hade inlett säsongen med elva poäng på fem matcher och ledde Superettan. Förväntningarna hemma i Skåne hade höjts. Allsvenskan hade nämnts i lokalpressen. Och på Stora Valla i Degerfors hade Landskrona chans att rycka ifrån konkurrenterna i tabelltoppen.
När spelarna samlades i omklädningsrummet efter första halvlek var tränaren Max Mölder förbannad. Han höjde rösten och lät spelarna veta att speluppbyggnaden fungerade för dåligt. Därefter riktade han sig till anfallaren Frederik Ihler. Den då 20-årige dansken fick sig en rejäl avhyvling för att han hade tappat bollen i fel läge. Det var säsongens första riktiga utskällning. Tränaren behövde inte ens göra sig till. Han var så irriterad att uppsträckningen kom naturligt.
– Jag gillar inte att skälla för sakens skull, säger Max Mölder. I år har det nog bara hänt en gång, och det var i Degerfors.
En liten detalj: Landskrona Bois ledde med 1–0. Första halvlekens enda målskytt? Frederik Ihler.
Oddevolds tränare Rikard Nilsson skrattar uppgivet.
– Det spelade ingen roll vad vi gjorde, säger han. Om vi pressade högt spelade Landskrona förbi oss. Om vi försvarade lågt fick vi inte låna bollen.
Han refererar till nykomlingens 2–1-förlust på Landskrona IP i april. I första halvlek fokuserade Oddevold på att hålla tätt bakåt. De lyckades hindra motståndaren från att skapa »överdrivet mycket chanser«. Men i paus ledde Landskrona matchen med 1–0 och bollinnehavsstatistiken med 80–20. Då ska det sägas att Oddevold är ett lag som vanligtvis gärna håller i bollen. I 1–1-matchen mot Degerfors hade Oddevold 64 procents bollinnehav och vann skottstatistiken med 14–4.
»De vill vara bollförande och är jävligt duktiga på det«
I andra halvlek mot Landskrona flyttade Oddevold fram i planen för att komma till fler anfall.
– Men de var minst lika farliga i det snabba anfallsspelet, säger Rikard Nilsson. Utmaningen var hur vi skulle »approacha« matchen, för Landskrona är lika skickliga i alla spelets skeden.
Oddevoldtränaren tror att kontinuitet och smarta, duktiga spelare är de främsta förklaringarna till Bois poängrika vår.
– De har följt sin tråd. De vill vara bollförande och är jävligt duktiga på det. Sedan har de blivit vassare i motståndarens box och bättre på att ta sig in i sista fjärdedelen. Sånt kräver tid. Det har Max Mölder fått, och utnyttjat.
Landskrona vann matchen på Stora Valla med 3–1 efter utskällningen i paus. Sedan dess har de vunnit ytterligare sex matcher, förlorat en och kryssat en. Båda de två senaste matcherna har slutat 4–3 till Bois efter sena avgöranden. När Superettan nu tar sommarledigt leder laget tabellen klart, sju poäng före närmast jagande Öster och Degerfors. Landskrona har också gjort flest mål och haft mest bollinnehav av alla lag i serien.
Nyligen sammanställde Helsingborgs Dagblad en lista över »Europas mest passningsskickliga lag«. De utgick från passningsprocent, alltså andelen passningar som når rätt mottagare. Lagen högst upp på listan var Manchester City, Real Madrid och PSG. Strax därefter: Landskrona Bois. Bättre än Bodö/Glimt, Chelsea, Bologna och Milan. Inte mycket sämre än Arsenal, Bayer Leverkusen, Barcelona och Bayern München.
Bland svenska lag har bara Malmö FF högre passningsprocent. I Superettan är Landskronas 88,4 procent överlägsna. Resten av lagen ligger någonstans mellan 76 och 85 procent.
»Då kanske de aldrig får möjlighet att ta steget till typ NAC Breda«
– Helt taget ur sin kontext spelar det ingen roll, säger Boistränaren Max Mölder. Men med tanke på vilka andra lag som är med på listan kan det vara av intresse. Det viktiga är att vi kan kombinera hög passningsprocent med att vara kreativa med bollen. Och det har vi lyckats med den här våren.
Max Mölder har tillhört Landskrona Bois ledarstab sedan 2019, då han blev assisterande tränare till Billy Magnusson. Klubbens herrlag hade nyligen slutat sist i Superettan efter en säsong som inletts med en konflikt mellan styrelsen och medlemmarna. Styrelsen hade avgått på våren. Senare tackade även tränaren för sig. Sportchefen fick sparken. Klubben kämpade med ett negativt eget kapital.
En nystart var nödvändig. Den skulle ledas av Billy Magnusson och Max Mölder, båda före detta Boisspelare.
Redan innan de påbörjade sina uppdrag kom tränarna överens om att förvandla Landskrona Bois till ett possessioninriktat och spelförande lag, som dominerar många av sina matcher.
– Klubben ville bli bättre på att utveckla och sälja vidare unga spelare, säger Max Mölder. Ett lag som styr matcherna och spelar »attraktiv fotboll« har lättare att locka unga talanger, de är uppväxta med den typen av spel. Visst, de kan gå till en klubb som gör resultat på andra sätt, men då kanske de aldrig får möjlighet att ta steget till typ NAC Breda, som vill ha begåvade och bolltrygga spelare.
Max Mölder stoppar sig själv. Hans argument stämmer, men i själva verket tänkte varken han eller Billy Magnusson primärt på spelarförsäljningar när de fastställde sin spelidé.
– Som tränare måste man göra det man tror på, säger han. Sedan kan det vara vad som helst. Men för mig hade det inte blivit trovärdigt att spela på ett helt annat sätt. När jag var assisterande tränare i Lyngby bestämde vi oss för att bli ett »spelande« lag, men så hände en massa saker. Klubben höll på att gå i konkurs, spelare kunde lämna gratis och plötsligt stod vi där med 16 spelare och uppgiften att klara oss kvar i Superligan. Då bestämde chefstränaren att vi skulle gå tillbaka till hur laget hade spelat tidigare. Så jag stod där och instruerade saker som jag själv inte trodde på. Det var en jobbig känsla som jag inte vill uppleva igen.
Om du varit chefstränare då, hade du fortsatt spela »ditt spel« även om ni slagits i en bottenstrid?
– Jag hade fortsatt, och försökt göra de sakerna ännu bättre. Vi hade inte klarat av något annat heller. Om du har tränat på ett spel från 9 januari till i dag kan du det spelet. Det går inte att på en vecka förvandla laget till något helt annat. Jag blir lika ledsen varje gång en klubb byter riktning helt och hållet. När de byter till en tränare som vill något helt annat än den förra. Då är det inte konstigt om spelet bara blir sämre. Tyvärr kan det nog vara lite populistiskt ibland, att man ändrar för mycket på en gång för att visa handlingskraft. För mig är det oprofessionellt.
Frågan är än så länge hypotetisk. För någon riktig kamp för överlevnad har Max Mölder inte behövt gå igenom med Landskrona. 2019 slutade laget tvåa i division ett men misslyckades med att kvala sig upp till Superettan. Året därpå var de mer lyckosamma och säkrade avancemang efter kvalseger mot Dalkurd. Tillbaka i Superettan kom Bois sexa två år i rad.
Sommaren 2023 hamnade Billy Magnussons gäng i en formsvacka. Det eviga hotet i Superettan, bottenstriden, såg ut att kunna drabba även Landskrona. Samtidigt hade lagets offensiva stjärnor, Camil Jebara och Melker Widell, sålts till Elfsborg respektive Ålborg. Då agerade huvudtränaren Billy Magnusson. Han gjorde sig själv till manager (senare sportchef) och lät sin parhäst ta över den dagliga verksamheten. Max Mölder hämtade in en assisterande tränare i form av Adrian Iglesias, Malmö FF:s spanske U19-tränare. Omorganisationen innebar ingen drastisk riktningsförändring. Ändå fick den effekt.
– Det var lite kris, säger Max Mölder. Utöver att vi låg pyrt till i serien och hade sålt Jebara och Widell – två av Superettans bästa spelare – blev Philip Andersson skadad och Erik Hedenquist bröt foten. Därför bestämde vi oss för att bli bäst på en sak. Det var viktigt för oss att få känna att vi är bättre än alla andra på något. Vi valde speluppbyggnaden, och manglade laget fullständigt på det i ett halvår. Det gav resultat och ett självförtroende.
Varför just speluppbyggnad?
– Vi vill känna att vi har kontroll. Att slumpen avgör så lite som möjligt på planen. Speluppbyggnaden ger oss den känslan allra mest.
Vad är vinsterna med att ha kontroll?
– Att det känns skönt för mig som står på sidan! Nej, men svaret är faktiskt inte långt därifrån. Spelarna får ett mentalt övertag på motståndarna. Och det är stimulerande, vilket gör att man vill lära sig mer. Jag har blivit äldre och klokare. Tidigare tyckte jag att vissa spelsätt var »fel«. Inte längre. Fotbollen får se ut hur som helst. Men det är det här som ger mig något. Jag har slutat titta på fotboll som inte ger mig något.
Vilken typ av fotboll?
– När man alltid viftar upp laget vid inspark för att slå en långboll, håller tummarna och hoppas på att vinna en duell. Eller när man säger »nu är vi cyniska i tio minuter«. När det inte finns så många idéer, när man förlitar sig på skickliga spelare eller misstag från motståndarna. Jag vill se att man kollektivt, utifrån upparbetade strukturer, erövrar yta för yta, samtidigt som det smäller och man fajtas.
Landskronas målvakt Svante Hildeman, som skrivit för Offside, minns hur mycket speluppbyggnad laget »manglade« under förra hösten.
– Vi slipade i flera månader på små detaljer i positioneringen, säger han. Som att en mittback flyttar ned en halvmeter för att öppna en yta som vi kan använda. Vi hade en helt okej positionering tidigare också, men uppenbarligen gick det att bli mycket bättre. Vi har smarta spelare som kan lösa svåra situationer, men vi har fått verktygen att göra det som lag.
»Vi är säkra på det vi gör. Det ligger väl något i tjatet om kontinuitet.«
När Svante Hildeman pratat med motståndare i samband med matcher har de ofta berömt Landskronas tempo och passningsskicklighet. Få lag tycks hänga med när skåningarna sätter fart.
– Jag är ingen expert, men allt handlar nog om att vi är säkra på det vi gör. Det ligger väl något i tjatet om kontinuitet. Vi vet var vi har våra medspelare och då är det lätt att ta snabba, bra beslut.
Fler än Svante Hildeman har återkommit till »tjatet om kontinuitet« när de försökt analysera Landskrona Bois starka vår. Det går att invända mot den framgångsförklaringen. Varje år har flera av de viktigaste spelarna lämnat klubben. När Camil Jebara och Melker Widell försvann förra sommaren gnisslades det en del bland boisare. »Vi kommer aldrig gå upp om vi måste börja om hela tiden.«
Det eviga dilemmat för klubbar som Landskrona är att strategin för att ta nästa steg oftast bygger på försäljningar, men att spelartappen ibland står i vägen för kortsiktig framgång. Billy Magnussons och Max Mölders lösning har varit tålamod, men också noggrann scouting och nyförvärv som passar in i den redan uppbyggda strukturen. Det dröjde inte länge innan Malmölånet David Edvardsson hittade sin plats i laget förra året. Klubbledningen hade från håll noterat att han var som gjord för att spela i Bois. Och i år, med en säsong i benen, har Edvardsson tagit nya kliv. Enligt Oddevolds tränare Rikard Nilsson är han seriens bästa mittfältare. Förklaringen: kontinuitet. Inte nödvändigtvis bland alla medspelare, men i form av två nyckelpersoner (Magnusson och Mölder) som i flera år hållit sig till sina idéer om hur ett fotbollslag ska fungera.
Samtidigt kanske viss förändring har varit välbehövlig. Spanjoren Adrian Iglesias, som blev assisterande tränare sommaren 2023, hyllas av både Svante Hildeman och Max Mölder för sin kunskap.
– Jag har lärt mig mycket av honom, säger huvudtränaren. Han är uppväxt med spansk fotboll och kom hit med nya ögon. Både jag och spelarna triggades och fick en liten nytändning. Samtidigt har han kunnat lära sig nya saker av oss. Mixen är bra. Lite »nytänk« utan att rucka på grunderna.
Utöver tjatet om kontinuitet har variationen i Landskronas spel bollats upp som en framgångsfaktor. Om de i höstas var bäst i serien på speluppbyggnad har de i år blivit bäst även i kontringsspelet och sista tredjedelen (sista fjärdedelen enligt somliga). Det sedan länge intränade passningsspelet har blivit mer vägvinnande.
– Vi har en otrolig fart i våra offensiva spelare, säger Max Mölder. Jag hade varit rädd som motståndare. Att vi blivit mer oförutsägbara och mångsidiga beror mycket på spelartyperna.
Samtidigt känns det som ett vanligt fenomen att lag med mycket bollinnehav först blir bra på att rulla boll, och först därefter utvecklar förmågan att utnyttja övertaget. Samma trend går att se i Malmö FF som i år lagt till ett rakare spel och därför blivit ännu svårare att möta. Gäller det även er?
– Kanske. Jag tror att man måste börja med passningsspelet eftersom det ger självförtroende och den där tryggheten man vill åt. Sedan kan man addera djupledshot och den typen av grejer. Motståndarna måste reagera på det vi gör, och oavsett vad de gör uppstår ytor. Då måste vi jobba in hur vi kan använda ytorna. I år har vi tvingats lära oss flera nya saker eftersom motståndarna har sett att vi är bra och agerar på ett annat sätt mot oss.
Hur agerar de?
– Det är olika. När vi mötte Gefle försvarade de lägre ned än vi hade trott. Vi hade total kontroll och typ 82 procent av bollinnehavet, men vi skapade inte så mycket chanser. Det försökte vi jobba med. Sedan mötte vi Örgryte och gjorde fyra mål, två av dem på det vi hade jobbat med. Samtidigt släppte vi in tre, Öis var mer modiga och skickliga offensivt.
Vad var utmaningarna med det ert sätt att spela i början? Innan allt satt ihop som ni ville.
– Det handlade om att våga använda vårt passningsspel fullt ut. Det kan kännas trångt, men motståndarna försvarar aldrig man-man i sin höga press. Det brukar sägas att ett lag försvarar man-man när många spelare pressar, men ingen markerar målvakten. Och om någon försvarar mot honom innebär det att en back eller defensiv mittfältare lämnas fri. För inget lag lämnar ett undertal i sin sista linje.
Max Mölder är uppjagad. Så uppjagad att han går vilse i de fotbollstaktiska termerna. Efter en tre minuter lång utläggning som jag misstänker att Landskronas spelare har fått höra mer än en gång ber han mig upprepa frågan.
Utmaningarna med spelet i början.
– Just det. 2020 var vår målvakt Kaddoura korsbandsskadad och vi lånade in Philip Mårtensson från Trelleborg. Han visste att vi använde målvakten mycket i offensiven och att Kaddoura är Sveriges bästa med fötterna. Han lade otroligt stort fokus på det och tappade sitt vanliga målvaktsspel. Så jag sa till honom: »Släpp det bara. Du har tillräckligt bra teknik, organisationen är uppbyggd och vi finns där för dig. Du kommer lösa allt.« Det var likadant med Andreas Murbeck. Han kom från Ljungskile som bara skickade upp bollen varje gång. Han oroade sig och glömde spelaren han var, en försvarsgigant vars fötter är tillräckligt bra. Mycket handlar om att få spelarna att känna sig trygga i spelet vi vill spela. Det är där ledarskapet kommer in.
Så, över till ledarskapet. Svante Hildeman tror att Max Mölder har utvecklats sedan han blev huvudansvarig.
– Min känsla är att han har blomstrat och växt in i sitt ledarskap, säger målvakten. Han har blivit bättre på att känna truppen och veta vilken sorts styrning vi behöver beroende på situationen. Eller så har jag bara börjat se det mer sedan han blev huvudtränare.
Svante Hildeman beskriver sin tränare som »väldigt bra«, men också »lite läskig«. Det sista är sagt som ett skämt, men kanske ligger det en gnutta sanning i det med tanke på Max Mölders vinnarskalle och bestämdhet.
När Offside skrev om Hammarbys framgångsrika ungdomslag födda 1984, som Max Mölder var en del av, blev det tydligt att Landskronas tränare var »lite läskig« redan som ung. När han var nio år spelade laget cup i Trosa och sov i en gympasal. En av mammorna som följt med ville skoja med sin son och spred ut knäckebrödssmulor i hans sovsäck. Problemet var bara att hon förväxlat sovsäckarna. När Max Mölder kröp ned och upptäckte smulorna stormade han in i rummet där föräldrarna satt och drack kaffe. När mamman erkänt sitt misstag sade nioåringen förtvivlat: »Fattar du inte hur mycket tid vi lägger ned på det här? Vet du hur mycket vi vill vinna den här turneringen? Jag vill sova och vakna utvilad i morgon och så gör ni sånt här?«
Svante Hildeman skrattar något igenkännande när jag berättar om knäckebrödssmulorna. Samma tävlingsmänniska som ville vakna utvilad i Trosa visar sig i dag också, om än i andra skepnader.
– Han är bra på att sprida energi. Jag går i gång som fan på hans snack inför matcher. Det är något alldeles speciellt. Jag har frågat om han förbereder sig innan. Han svarade nej, men jag vet inte om jag tror på det, för det är så bra!
Särskilt minns Svante Hildeman ett brandtal inför en bortamatch mot Gais, i en av de första matcherna under pandemin där 500 åskådare tilläts.
– Det var något han sa om »de där 500 idioterna på läktaren« som har fastnat i mig. Det låter löjligt och enkelt, men sättet han sa det på gjorde intryck. Man ville verkligen besegra »idioterna«.
»Gillade inte känslan av att man bara ville stå och skrika, för sakens skull«
Max Mölder håller fast vid att brandtalen är helt oförberedda när jag frågar honom. Han tror att det är en viktig del av ledarskapet, att inte göra sig till.
– Jag försöker vara mig själv hela tiden. Ledarskapet blir starkare och mer trovärdigt om jag utgår från den jag är. Det gäller även matchsnacken. Ibland säger jag något om motståndaren, ibland kan det handla om något jag har upplevt i mitt liv. Det kommer av sig själv.
Ge oss ett exempel! Finns det något brandtal som var extra minnesvärt?
– Jag minns ett tal när Billy var avstängd och vi skulle möta Lund i division ett. Då pratade jag om att det var ett derby, men att ingen jävel vill spela ett sånt derby. Vi vill möta Helsingborg och Trelleborg! Inte Torn och Lund. Jag kommer inte ihåg ordagrant vad jag sa, men många spelare har sagt att de tyckte om det och blev taggade.
Vad vill du få ut av brandtalen?
– Olika. I Danmark gillade jag inte känslan av att man bara ville stå och skrika, för sakens skull. Jag kan vara väldigt lugn ibland om jag tror att det behövs utifrån hur spelarna beter sig under uppladdningen. Vissa kanske hatar det jag säger och andra älskar det. Därför är det viktigt att variera sig, så att alla nås på olika sätt. Inför matchen mot Öis tror jag att min energinivå var för hög. Vi var väldigt aggressiva och hamnade i vårt höga försvarsspel över hela planen. Det kanske berodde på mitt tonläge inför matchen, att spelarna blev lite övertaggade.
Mot Degerfors skällde du på laget för att väcka dem. Var det också ett sätt att »ta ned dem på jorden«?
– Inte medvetet i så fall. Vi jobbar jättemycket med att fokusera på prestationerna. Det gör att spelarna vet varför vi är där vi är och vad vi behöver göra för att fortsätta vara där. I Superettan påverkar självförtroende alldeles för mycket vad som händer i matcherna. Det måste vi komma bort från. Efter en seger kan vi ha årets jobbigaste videomöte, för att vi har gjort så många dåliga saker under matchen. I år har vi inte gjort SÅ många dåliga saker, men om allt hade varit perfekt hade vi vunnit Svenska cupen och spelat i Europa.
Hur använder du utskällningar som ett verktyg?
– Jag gör det typ bara två gånger per säsong. Annars blir det inte trovärdigt. Men det är ett sätt att ge spelarna energi. Mot Degerfors blev jag arg på Ihler. I andra halvlek var han grym. Och det fick jag så klart höra efteråt. Precis så vill jag att man ska hantera det. Om jag ska vara ärlig kan det hända att jag skådespelar lite när jag skäller på spelarna, för att jag vill få den effekten.
Du sa ju att du alltid är dig själv som ledare!
– Jag vet, det är undantaget som bekräftar regeln. Samtidigt är det vanligare att jag håller tillbaka känslorna för att inte höja rösten i onödan.
Vad har du utvecklat som ledare sedan du blev huvudtränare?
– Jag har blivit lugnare och tryggare. Mer trygg i det jag kan och vem jag ska lyssna på. Eller … lyssna gör jag gärna, men jag vet vilka åsikter jag behöver bry mig om. Lugnet har bara kommit av sig självt. Tidigare kunde jag bli förbannad på domare och annat. Det har jag nästan släppt helt.
Hur har din roll förändrats?
– Jag har mer ansvar att delegera och se till att personerna runt omkring mig får chans att göra det de är bra på. Annars är det väl bara att de skriker »avgå Mölder« istället för »avgå Billy«.
Max Mölder skrattar. Han vet att ingen kommer be honom sluta på ett bra tag. Om säsongen fortsätter som den har börjat är chansen större att supportrarna visar upp en banderoll med texten: »Adla Mölder.«
