Jack Lahne och jakten på trygghet

Den nyblivna 17-åringen Jack Lahne hade redan charmat Studio Allsvenskans poddtrio i en knapp timme när han fick frågan om hur kroppen mådde efter genombrottssäsongen 2018. På sin oskuldsfulla Brommadialekt berättade han om hur trött han var efter höstens kval, som hans moderklubb IF Brommapojkarna förlorade mot AFC Eskilstuna.

»Jag är dålig på att stretcha och återhämta mig«, erkände Jack. »Efter sista matchen gick jag hem och beställde hämtmat, pizza, för att lata till det. Sedan tittade jag ut och såg att det var minusgrader när jag tänkte gå ut och springa. Så jag bara ›naaae‹ och så satt jag där och åt Ben and Jerrys-glass istället.«

Marcus Birro och hans poddkompanjoner skrattade och delade ut verbala ryggdunkningar. För visst var det skönt att höra om en hårt satsande fotbollstalang som också kan vara bekväm.

Jack Lahne levererade nästa replik med perfekt komisk tajming.

»Och så öppnade det ett KFC precis där jag bor…«

Fler garv. Mer igenkänning. Efteråt beskrev en till synes förtrollad Marcus Birro avsnittet med Jack Lahne som episkt. »Fantastiskt roligt med en hel massa ungdomlig frenesi«, skrev han på Twitter.

När intervjun spelades in hade Jack Lahne gjort fyra mål på sju starter och ett gäng inhopp i Allsvenskan. Han hade burit BP till en kvalplats och gett laget ledningen i första mötet med AFC. Året före hade han som 15-åring debuterat i Svenska cupen och blivit BP:s yngsta målskytt efter att ha nätat mot Åtvidaberg i Superettan. Epitetet supertalang hade använts frikostigt om anfallaren. BP:s tränare Luís Pimenta sade till Svenska Dagbladet att Lahne hade »en helt fenomenal potential«.

»På hösten var han inne i ett sånt galet flow. Han kunde skjuta dåligt, men bollen gick in ändå.«

Den mångårige BP-kaptenen Gustav Sandberg Magnusson minns känslan av att allt Jack Lahne gjorde hösten 2018 blev rätt.

– Han stack så klart ut med sin extrema snabbhet och explosivitet, säger Sandberg Magnusson. Vi låg sist i Allsvenskan när Jack började få mer speltid. Medan vi andra var lite stukade gick han in och bara körde. Och på hösten var han inne i ett sånt galet flow. Han kunde skjuta dåligt, men bollen gick in ändå. Han gjorde finter, mottagningar och klackar som man inte ens hade sett på träningar tidigare. Jag tänkte bara »vad är det som händer?«

Efter BP:s degradering till Superettan 2018 ryktades det hela vintern om klubbens guldgosse. Jack Lahne njöt av uppmärksamheten. När han läste i medier om FC Köpenhamns intresse startade han en tränarkarriär på TV-spelet Fifa och köpte sig själv till det danska laget. Han talade om möjligheten att representera Zambias eller Sveriges landslag och slängde utan eftertanke ur sig att han kommer välja den nation som ringer först. När proffsdrömmarna såg ut att kunna bli verklighet frågade han BP-förebilderna Joel Asoro och Dejan Kulusevski om hur det var att lämna Stockholm i tidig ålder. Under vinterledigheten besökte han franska Amiens och träffade Ligue 1-klubbens svenske anfallare Saman Ghoddos, men det var fortfarande osäkert om en flytt skulle bli av.

På det internationella transferfönstrets sista dag, när Jack befann sig på träningsläger i Spanien och var på väg att gå till sängs, fick han veta att Amiens var redo att värva honom. Kvällen blev kaotisk – eftersom Jack var minderårig behövde hans mamma Gunilla skriva på ett avtal hemifrån Sverige. Dagen efter offentliggjordes ett lån med utköpsklausul. Fifa hade visserligen inte godkänt övergången än, men 17-åringen reste lycklig och förväntansfull till Frankrike.

»Jack är redo att ta nästa steg«, sade BP:s manager Roberth Björknesjö till klubbens hemsida. »Det han visade under hösten var självklart en upplevelse för oss alla.«

I artikeln på Brommapojkarnas sajt etablerades hashtaggen #TackJack och en kommande avtackning utlovades. Huvudpersonen själv kärleksbombade BP och talade om vikten av att moderklubben fick bra betalt. Enligt Björknesjö var bara lånet en av BP:s bästa affärer, och om köpoptionen aktiverades skulle det bli den i särklass dyraste försäljningen föreningen gjort.

Jack Lahne tog farväl med orden: »Amiens känns som en bra förening för mig att fortsätta utvecklas i.«

 

Det är dagen före nyårsafton 2024. Jack och Fanny Lahne, som firade ett halvår som gifta för några dagar sedan, är nyss hemkomna efter att ha handlat inför morgondagens nyårsmiddag. Fanny serverar honom kaffe och ställer fram ett fat med saffransknutar i vardagsrummet. Jack avvaktar med bullen och tar istället en prilla vitt snus.

– Jag har ingen aning om vad som händer eller vilken klubb som är intresserad, säger han. Och jag vill inte veta något heller, så länge det inte är konkret.

Med åren har Jack Lahne lärt sig att han mår bäst av att leva i ovisshet när det vankas klubbyte. Tidigare törstade han efter information, vilket bara ledde till besvikelse när han förstod att en klubb hade tappat intresset – eller kanske aldrig varit så angelägen som han trott. Han har också kommit att tröttna på »spelet« i transfertider. Som när han vill till en klubb men bara är deras tredjeval. Eller när sportchefer och tränare inte verkar helt ärliga med hur de tänker. Han vill ha alla korten på bordet. Efter att ha representerat fem olika klubbar de senaste tre åren står Jack Lahne nu utan kontrakt. Sedan han lämnade Brommapojkarna har han behövt flytta nästan två gånger per år. Den här gången måste det bli rätt.

»Jag tänkte: ›Vad är det här för snorunge?‹ Och så var det Lucas Bergvall!«

För en månad sedan kom Jack hem till Stockholm efter ett halvår i det norska andraligalaget Egersund. Den senaste tiden har han tillbringat i sin barndomsvilla i Brommastadsdelen Höglandet. Han har tränat några gånger i veckan med Pre season gathering – ett initiativ där fotbollsspelare från Stockholm samlas för att spela boll ihop under ledigheten. I övrigt har Jack Lahne prioriterat saker han inte har hunnit tidigare. Som att ta körkort.

– Jag var nervös, säger han. Det läskiga var att jag hade haft körlektioner men aldrig kört på motorväg. Efter en av de första svängarna förstod jag att vi skulle ut på landsväg. Skönt. Men jag hade svårt att hålla rätt fart, och efter en stund sa förarprövaren att vi skulle åka tillbaka. Jag trodde att det hade gått en kvart och att han redan sett tillräckligt för att kugga mig. Så jag parkerade snett och slarvigt, jag behövde ju inte bry mig längre.

Han tar en konstpaus.

– Då visade det sig att det hade gått 40 minuter och han sa att min körning var godkänd. Och jag bara »jaaaa!«

Jack sträcker ut armarna och imiterar sitt glädjevrål med en timid falsettröst. Att Marcus Birro blev så hänförd för sex år sedan är enkelt att förstå. Den som träffar Jack Lahne märker snabbt att han är en skicklig och engagerad historieberättare. Han skrattar mycket och har sinne för lustiga detaljer. Som när han spottar ur sig Andy Carroll-anekdoter från tiden i Amiens eller berättar om sitt första möte med Lucas Bergvall. Jack var 15 och tillhörde A-truppen men hade inget att göra, så han och den jämnårige Oskar Fallenius gick ner och tränade med BP:s 06:or.

– Jag tänkte att killarna som var fem år yngre skulle bli lite imponerade när jag som spelat i A-laget kom dit. Men en kille var så jävla kaxig och jobbig. Han försökte tunnla och dribbla förbi för att få mig att se dum ut. Det värsta var att han lyckades. Jag tänkte: »Vad är det här för snorunge?« Och så var det Lucas Bergvall!

Jack Lahne känner de flesta spelare som har passerat BP:s ungdomsled. Han kan tala länge om Viktor Gyökeres brinnande ögon under ett matchavgörande, Dejan Kulusevskis fysiska utveckling efter tonårsflytten till Italien eller Joel Asoros snabbhet (han är en av få som Jack är osäker på om han slår i en sprintduell).

»Om jag får landa på en plats där jag känner mig hemma med en tränare som tror på mig …«

Gyökeres öser i dag in mål i Champions League. Kulusevski är nyckelspelare i både landslaget och Tottenham. Asoro spelar regelbundet i Frankrike, där Jack Lahne en gång krattade för sin egen framtid. Och lagkamraterna från BP:s 2001-kull? Fredrik Hammar har blivit Hammarbypublikens kelgris. Oskar Fallenius spelar Conference League-fotboll med Djurgården. Jesper Ceesay har fått en betydelsefull roll i IFK Norrköping. Samtliga tre betraktas som spelare med potential att utvecklas de närmaste åren.

Historien om Jack Lahne skrivs inte sällan dystrare, med en annan utgångspunkt. För många är han killen som fastnade i en portabel frysbox som flyttades runt mellan olika länder. I takt med att lånekarusellen stannade på mer obskyra platser blev det svårare för publiken att hänga med. Om den ens brydde sig om Jack Lahne längre. För de som fortfarande noterade alla klubbyten fick han symbolisera supertalangen som »aldrig blev något«.

Jack Lahne skjuter undan sin kaffekopp trots att det är ett par klunkar kvar, han försöker dra ner på koffeinet. Sedan ler han.

– Jag är bara 23.

Han säger det som om han behövt påminna även sig själv om siffran.

– När man slår igenom väldigt ung är det lätt att glömma hur tid fungerar. Tidigare kunde jag bli stressad, men jag är fortfarande ung och känner mig som en bättre spelare än någonsin. Jag kom som en snabb person bara, men varje år, i varje klubb, har jag behövt bygga på något mer. Om jag får landa på en plats där jag känner mig hemma med en tränare som tror på mig … jag vet att jag är bra.

Men för att »bli något« i fotbollsvärlden har Jack Lahne också behövt förstå vem han är utanför den.

 

Väggarna i hans pojkrum pryds av blåröda ränder. Tidigare hängde där även bilder på Messi, Xavi, Iniesta och andra Barçaidoler, men dessa har hans mamma Gunilla plockat ner. Det gör inget, Jack har insett att han snarare hejade på Messi än FC Barcelona.

– Nu ska detta bli ett fotbollsrum med alla mina gamla grejer, säger Jack och pekar på ett par gulglansiga fotbollsskor.

Han vecklar ut ett ihoprullat papper, en poster som föreställer honom själv i en rödsvart BP-tröja. Han fick den av sin ena storasyster. Jacks två systrar var nästan vuxna när han blev deras lillebror. I nästan fem år hade han bott i Zambia, varifrån Gunilla adopterade honom sedan Jacks biologiska mamma hade dött i aids. Bara några hundra meter från hans nya hem i Bromma fanns hans biologiska lillebror Daniel, som adopterades av en annan svensk familj, men det var Gunilla som var konstanten under uppväxten i Sverige. Det var hon som gav honom ett annat liv, det var hon som blev hans största supporter.

Men kanske också den största skeptikern gentemot den fotbollsvärld han lever i.

– Jag tycker att det är hemskt hur vissa klubbar har behandlat Jack, säger hon. De lovar och säger en massa saker. Sedan blir det inte alls så.

Gunilla är uppväxt i en idrottsfamilj men har själv aldrig spelat fotboll eller varit intresserad av sporten. Hennes två äldsta barn utövade inga idrotter, men hon märkte snabbt att Jack var en sprallig och atletisk pojke. Som fyraåring sparkade han på bollar och redan då var han duktig. Senare höll han på med flera sporter. Tennis, ishockey och friidrott. Men framför allt fotboll. Tidigt började han prata om att en dag bli proffs.

– Jag brukade fråga om han verkligen skulle bli fotbollsproffs, berättar Gunilla. Jag tyckte att han skulle utbilda sig på högskola. Men Jack ville inte det. Till slut förstod jag att fotbollen var på allvar, att det var hans stora intresse och dröm i livet.

Själv vet inte Jack vad han hade jobbat med om han inte blivit fotbollsspelare. Point guard i Los Angeles Lakers kanske, fast han egentligen är för kort. Eller sprinter? Hade han växt upp i USA tror han att han hade blivit en duktig running back i NFL. Det mer ödmjuka svaret blir elektriker. Varför vet han inte riktigt.

Jack kliver ut ur sitt Barcelonarum. Han använder fortfarande den katalanska klubben som exempel när han försöker förklara olika transferscenarion, men drömmen om att en gång spela på Camp Nou har han mer eller mindre släppt.

– Det bästa som hade kunnat hända nu är att jag får en klubb i tyska andraligan, säger han. För att på sikt ta steget vidare till Bundesliga. Där hade jag kunnat skriva livstidskontrakt, alltså. Tänk att spela i Frankfurt! Det är ett riktigt lag. 50 000 med årskort som är där även om de ligger sist i ligan. De har suttit där sedan 1800-talet och bara mår.

Lockar Tyskland mer än andra länder?

– Jag är lite fotbollsromantiker. Premier League är för plastigt. La Liga är bara wääh. Serie A har för mycket regler. Men Bundesliga är perfekt. Det känns äkta och alla fans brinner för det. Jag var i Tyskland och mötte Leverkusen när jag var typ tolv. Det var bara »wow«, och den upplevelsen fastnade hos mig. Tänk Hamburg! Så mäktigt. Så mycket historia och så många historier. Fans! Man ska bara springa där, fira med supportrarna.

Det låter som att du riskerar att bli besviken om du, till exempel, hamnar i Rikard Norlings FC Stockholm istället?

– Nej, FC Stockholm är najs! Det är det som är skönt med att jag är 23 och inte 33. Inget lag är för litet för mig. Det är kul att spela fotboll, och det är det jag vill göra.

Hur bråttom har du?

– Allt kommer ta fart mer efter nyår. Jag känner mig inte stressad och kan vänta ett tag om inget känns rätt, men jag vill samtidigt komma före träningslägret om det blir en svensk klubb. Så man hinner lära känna laget ordentligt.

Jack nyper med fingrarna i sitt svarta skägg.

– Det viktigaste är att jag får skriva ett längre kontrakt och verkligen landa på platsen jag kommer till.

 

Fifa godkände aldrig Amiens lån av Jack Lahne. Dokumenten som färdigställdes under tidspress den 31 januari 2018 blev inte korrekt ifyllda. Att registrera en minderårig spelare är krångligare än en vanlig övergång, och Amiens hade inte värvat utländska tonåringar tidigare. Såväl BP som Amiens överklagade beslutet, men Fifa stod fast. Jack förvägrades speltillstånd.

– Utifrån det jag vet i dag hade jag aldrig låtit Jack åka, säger Gunilla Lahne. Han var långt ifrån redo. Men det var svårt. Han jagade sin dröm och jag förstod att han hade hatat mig om jag satte stopp.

Trots att han bara fick träna betraktar Jack Lahne sina första månader i Amiens som de fotbollsmässigt bästa han har upplevt. Gunilla var med i Frankrike, Saman Ghoddos tog honom under sina vingar och lagets dåvarande tränare Christophe Pélissier visade stort förtroende för honom. Redan efter Jacks första träning med B-laget bestämde Pélissier att 17-åringen skulle rakt in i A-truppen.

– Jag såg det som att jag kom dit för att ta en startplats i Ligue 1, säger Jack. På träningarna var jag med i den tänkta startelvan. Tränaren sa hela tiden till mig att han ville spela mig, att det var Fifa som inte tillät det. Det är klart att det kändes lite frustrerande, men det var mest intressant och kul. Nivån på träningarna och spelarna var så hög. Även om jag var småskadad ville jag gå ut och titta på träningarna, för det var så roligt att kolla på den fotbollen.

Jacks knepiga situation löste sig till slut genom att Amiens avslutade lånet och samtidigt aktiverade sin utköpsklausul i förväg. Det gjorde att BP kunde låna ut honom i väntan på att den permanenta övergången skulle träda i kraft. Den 4 april, på det svenska transferfönstrets sista dag, presenterade de regerande mästarna AIK ett korttidslån av Jack Lahne. För honom var det en perfekt lösning. BP hade alltid varit hans familj och hemmaklubb, men AIK blev tidigt hans allsvenska favoritlag. Han hade ofta följt med kompisar till Norra stå och fantiserat om att spela framför den svartgula väggen.

»Jag var så utmattad. Nästa match var jag skadad och kunde inte spela.«

Fyra dagar efter återkomsten till Allsvenskan debuterade Jack med ett inhopp i halvtid borta mot IFK Norrköping. Efteråt talade en hänförd Rikard Norling om tonåringen på presskonferensen. »Det är som att han lär sig att köra en riktigt jävla snabb motorcykel«, sade AIK-tränaren. »Men han vet inte riktigt när han ska släppa kopplingen. För det bara smäller helt plötsligt. Han behöver komma in och lära känna hur vi funkar, hur vårt chassi funkar. Det är mitt jobb att se till hur han gör det. Men han skapade egentligen på egen hand en av våra största chanser.«

I sin hemmadebut en vecka senare nätade Jack Lahne när AIK vände och vann mot Sirius. Aftonbladets Robert Laul slog fast att 17-åringen redan efter tio dagar hade blivit »fundamental för AIK:s anfallsspel«. Men Rikard Norling lyckades inte tygla hans spetsegenskap. Målet mot Sirius blev Jacks enda. Istället fick han ibland en otacksam, wingbackliknande roll. Till exempel minns han en särskild kraftansträngning mot IFK Göteborg.

– Jag och Obasi spelade på varsin kant och skulle spela man-man mot deras ytterbackar. Och de hade världens mest offensiva ytterbackar, så jag blev wingback och ytterforward samtidigt. Jag sprang upp och ner, upp och ner. En gång hamnade jag en mot en med Calisir och tänkte »gött, nu gör jag bort honom«. I mitt huvud gick jag förbi till vänster, men bollen låg till höger och min kropp nere på marken. Jag var så utmattad. Nästa match var jag skadad och kunde inte spela.

Efter nio matcher i AIK återvände Jack till Amiens, den här gången permanent. Christophe Pélissier, tränaren som tidigare velat satsa på honom, hade lämnat klubben för Lorient. Jack lämnades utanför matchtruppen nästan hela hösten. I november fick han hoppa in mot Montpellier och gjorde sitt första mål i Ligue 1. Det blev också hans enda. Redan i efterföljande match petades han återigen från truppen.

Den 28 februari 2020 lånades han ut till Örebro SK i Allsvenskan för att få speltid. Samma dag förbjöd Frankrikes hälsomyndighet folksamlingar på mer än 5 000 personer på grund av pandemin. Senare kom besked om att Allsvenskan skulle skjutas upp.

»Jag tyckte att han slösade bort sin potential. Det var en jäkligt härlig, snäll kille och han hade alla förutsättningar att bli riktigt bra.«

Jack trivdes med den omtänksamme Örebrotränaren Axel Kjäll, men när serien till slut startade fick han det inte att lossna. I medier började Jack få ett rykte om sig som misslyckad och en lite strulig talang. Under den matchfria perioden försov han sig till en intern träningsmatch efter att mobilen hade laddat ur. Jack skämdes och bad om ursäkt till laget. Kjäll och flera tongivande spelare tydliggjorde att incidenten inte var okej, men det blev ingen särskilt stor grej i klubben. Däremot blev hans misstag nyhetsstoff högst upp på kvällstidningarnas sajter.

– Det var jobbigt, säger han. Jag brydde mig väldigt mycket om vad som skrevs om mig och vad andra tyckte. Det kändes orättvist. De flesta andra 19-åringar kan försova sig en gång utan att det får konsekvenser. För mig blev det rubriker och sågs som en förklaring till varför jag inte hade lyckats utomlands. I mitt huvud kändes det som om medier och folk på Twitter ville trycka till mig och gotta sig åt mina motgångar. »Jack är i frysboxen.« »Jack är si och så.« Såna saker bröt ner mig lite.

Örebros dåvarande lagkapten Nordin Gerzic minns Jack Lahne med värme. Men han kände också frustration under deras halvår tillsammans.

– Jag tyckte att han slösade bort sin potential, säger Gerzic. Det var en jäkligt härlig, snäll kille och han hade alla förutsättningar att bli riktigt bra. Sjukt snabb och teknisk, men han fick inte ihop helheten. Någon morgon kom han in och drack en festis istället för att äta frukost. Han hade inte tillräcklig disciplin och levde inte tillräckligt proffsigt. Inställningen var lite att så länge man presterar kan man äta och sova hur man vill.

Nordin Gerzic säger att han själv slarvade med detaljer utanför planen tills han var 28 år. Först då insåg han vilka uppoffringar som krävdes för att spela elitfotboll. I egenskap av Örebros kapten och mest rutinerade spelare försökte Gerzic ge råd till sin 19-årige lagkamrat.

– Han lyssnade och det kanske blev bättre ett tag, men jag upplevde aldrig någon förändring över tid. Det var lite som att prata med ett barn. Han saknade konsekvenstänk, han förstod inte varför han behövde bli mer seriös. Och det var nog svårt för honom. Han kom fram och blev proffs väldigt tidigt och fick aldrig kontinuitet för att få ordning på sina grejer.

När Allsvenskan väl startade hann Jack bara spela tio matcher innan lånekarusellen snurrade vidare. Efter fyra inhopp i Amiens under hösten 2020 lånades han ut till BK Häcken. Andreas Alm hade visat stort intresse för honom och sålt in sin filosofi väl. Sedan bänkade han nyförvärvet hela våren medan laget kämpade i Allsvenskans bottenskikt. Jack fick ingen förklaring. Till hösten återvände han till Amiens, där en ny tränare gjorde honom hoppfull igen.

– Han sa: »Du är min anfallare«, berättar Jack. Så var det nästan varje gång jag kom tillbaka till Amiens. Först ville de satsa på mig och jag gjorde några bra matcher. Men när jag var inne i det blev jag bänkad. Och på vintern kom en ny tränare som ville låna ut mig. Jag fick heller aldrig spela två matcher i rad om jag inte hade gjort mål i den första. Ibland spelade jag skit men gjorde mål. Då fick jag starta. Sedan kunde jag göra en jättebra match men inte göra mål. Då blev det bänken.

Jack stötte på motgångar i både Örebro och Häcken, men då var han åtminstone i ett land han kände till, omgiven av ett språk han kände igen och med familj på nära avstånd. Även Amiens kunde vara en hård miljö, särskilt efter att Saman Ghoddos lämnade klubben under sensommaren 2020.

– Han var min trygga punkt, säger Jack. Och genom honom fick jag en form av status i truppen. Jag satt alltid bredvid honom på spelarbussen. Dagen efter att han hade stuckit till Brentford blev jag bortkörd från den platsen. En kille kom fram och sa: »Saman är inte här och kan försvara dig längre, du ska härifrån.« Just då var det tufft att komma till träningarna.

Trots det: Frankrike hade han lärt sig att leva i. Han hade även hunnit skaffa sig andra vänner i truppen, bland annat sydafrikanen Bongani Zungu som ersatte Ghoddos i rollen som extra storebror. Nästa utlåning skulle bli tuffare.

 

Våren 2022 tillbringade Jack i bulgariska Botev Plovdiv, vars tränare Azrudin Valentić tillsammans med Olof Mellberg hade flyttat upp honom till BP:s A-lag fem år tidigare. Fotbollsmässigt fick han mycket individuell coachning och kände att han tog kliv. Samtidigt försämrades hans mående utanför planen. Bulgarien var ett tufft land att bo i för en känslig 21-åring från Sverige. Förutom Valentić kände han ingen. Han oroade sig för kriget i Ukraina som kändes närmare än det faktiskt var. Framför allt tyckte han att det var läskigt att klara sig helt själv i ett främmande land när Europa stod inför en så osäker framtid. Jack kände sig ensam, otrygg och vilsen. Andra dagen i Plovdiv fick han sitt livs första panikångestattack. Hela kvällen satt han i sitt rum och grät.

– Jag ville bara bryta kontraktet och åka hem, säger han.

Tillvaron blev inte enklare av att Jack upplevde rasism från läktarna. När inte ens lagkamraterna sade ifrån undrade han varför han skulle slita för att hjälpa laget till poäng.

Jack Lahnes vän och rådgivare Matinou Inoussa förklarade att låneavtalet säkert gick att bryta, men att han då inte skulle få spela fotboll på nästan ett halvår. Så Jack bestämde sig för att stanna och tog kontakt med en psykolog i Sverige. Några dagar senare hälsade hans mamma på. När hon åkte hem fick Jack besök av sin kompis Boris, som själv kom från Bulgarien och hade bott i landet. Boris förstod och kände igen sig i Jacks beskrivning av det som kändes främmande och konstigt.

Efter Plovdivvåren uppstod nya problem. Jack fick veta att han inte behövde återvända till Amiens förrän om en månad. Klubben lät honom också träna med BP under sommaren, något de aldrig gjort förut. Han kände på sig att något var fel. Mycket riktigt meddelade tränaren snabbt att Jack Lahne inte ingick i hans planer. Jack ställde in sig på att lämna Amiens, den här gången för gott. Kontraktet skulle ändå gå ut om ett år.

Då berättade sportchefen att tränaren sannolikt skulle sparkas snart. Han uppmanade Jack att ha tålamod och pratade om att förlänga hans kontrakt.

– Jag fattade inte varför, när de bara lånade ut mig hela tiden. Men till slut förlängde jag med ett år och gick till Újpest i Ungern.

Efter bara ett par dagar i sin nya klubb hoppade Jack Lahne in i halvtid. Han saknade matchträning och kunde inte namnet på mer än en handfull lagkamrater, men när tränaren skickade in honom fick han försöka göra sitt bästa. Det gick sådär. I nästa match spelade han 90 minuter och kände sig nöjd med insatsen. Efter ytterligare några framträdanden meddelade tränaren att han var för dålig. Jack efterfrågade en motivering och fick höra att han passade för mycket bakåt, att han borde dribbla i alla lägen. Han följde instruktionen. Då fick han istället höra att han var för dåligt tränad. Så i nästa inhopp drog han på sig skygglappar och sprang allt han kunde, oavsett var på planen bollen befann sig. Efteråt sade tränaren inför hela truppen att Jack hade gjort »ett otroligt bra inhopp, eftersom han sprang så mycket«. I nästa match hamnade han utanför truppen.

»Det räcker med så lite för att ändra hur man känner för fotboll. Eller hur man ser på livet och allting.«

Relationen med tränaren i Újpest gick aldrig att reparera. Dispyter uppstod, och när lånet avbröts i förtid i slutet av februari var Jack Lahne knäckt. Han beskriver de sista månaderna som mental tortyr. Han ville knappt gå och träna.

När han beskriver sin inställning till fotbollen under den här tiden får man intrycket av en skör spelare som snabbt kastas mellan hopp och förtvivlan.

– Det är det som är så sjukt med fotboll, säger Jack. Ibland kände jag en lust att lägga av, men så kunde en bra »kvadde« ändra allt. Eller bara känslan av att springa förbi en motståndare. När man ser försvararen bli långsammare och långsammare, fast det i själva verket är jag som accelererar. Det är som att glida, jag vet ingen skönare känsla. Det räcker med så lite för att ändra hur man känner för fotboll. Eller hur man ser på livet och allting.

I mars 2023 blev det klart att Jack Lahne skulle lånas ut till IK Start i norska andraligan resten av året. Journalisten Pål Wollebæk Jørgensen bevakade laget för lokaltidningen Fæderlandsvennen.

– Jag märkte snabbt att Jack var en fantastiskt fin kille, säger han. Man unnade honom verkligen att lyckas. Han hade haft det tufft, var lite dåligt tränad och skulle starta om karriären. Det gick snabbt för honom att komma i gång, och i första matchen såg han pigg ut. I hemmapremiären en vecka senare gjorde han sitt första mål. Jag minns att jag tänkte att han skulle bli Starts främsta vapen offensivt.

Efter alla struliga år med korta utlåningar och velande tränare talade mycket för att Jack Lahne äntligen hade hittat rätt. Sportchefen Magni Fannberg fick honom att känna sig sedd och uppskattad. Tränaren Sindre Tjelmeland gav honom stort förtroende som anfallare. Jack trivdes i Kristiansand och kände sig i bättre form än på länge. Tio minuter efter hans mål i hemmapremiären sköt den förre AIK-spelaren Tom Strannegård in 2–0. Jack stod mitt i bollbanan och hoppade för att inte stoppa skottet. Medan lagkamraterna firade låg Jack Lahne på marken. I landningen hade hälsenan gått av. Hans säsong var i princip slut.

Detta var hans första långtidsskada, och Jack var osäker på om han någonsin skulle bli lika bra eller snabb igen. Han åkte hem till Stockholm och ventilerade mycket med sin nära vän Eric Belezika, som själv hade gått igenom liknande saker på en lägre fotbollsnivå. Samtalen och skadan fick Jack att fundera i de banor Nordin Gerzic försökt föra in honom på några år tidigare. Hade han uppskattat fotbollen tillräckligt mycket? Hade han gett tillräckligt av sig själv?

»Min mamma är läkare och räddar människors liv. Det kommer jag aldrig kunna göra. Men jag kan höja deras humör med min fotboll.«

Efter fyra månaders rehab, när inte ens kvaddens kraft kunde lyfta honom ur mörkret, ställde han sig själv den avgörande frågan: Tycker jag om fotboll? Svaret blev ja. Nästa fråga: Varför tycker jag om fotboll?

– Jag kom fram till att det ger mig glädje att se andra bli glada av det jag gör, säger Jack. Min mamma är läkare och räddar människors liv. Det kommer jag aldrig kunna göra. Men jag kan höja deras humör med min fotboll. Jag har sett hur mycket glädje ett mål kan ge människor som kanske har det tufft i livet. Den vetskapen ger mig mitt syfte.

Under rehabiliteringen lärde sig Jack att älska hård träning. Tidigare hade han mer sett det som ett nödvändigt ont. Han blev också medveten om att han faktiskt inte hade krämat ur allt han kunde tidigare i karriären. Det skulle han göra nu. Han tog sig tillbaka från skadan och gjorde comeback i seriespelets sista omgång.

– Jobbet han gjorde för att komma tillbaka från skadan imponerade väldigt mycket, säger journalisten Pål Wollebæk Jørgensen. Ingen trodde att det skulle gå så snabbt. Han visade stark karaktär.

Helst hade Jack Lahne velat stanna i Start. Redan tre dagar efter skadan hade både han själv och sportchefen Fannberg öppnat för att klubben skulle kunna köpa loss honom. Men säsongen slutade i kaos.

Ett ekonomiskt pressat IK Start förlorade uppflyttningskvalmatchen mot Bryne på walkover efter att de inte värmt upp sin konstgräsmatta. Samma kväll avgick klubbens VD. Senare lämnade både Magni Fannberg och Sindre Tjelmeland klubben. Personerna som hade fått Jack att trivas så bra var borta, och för Start låg allt fokus på att släcka bränder. Ingen hade tid att bry sig om Jack Lahnes framtid. Han återvände till Amiens och fortsatte att bygga upp sig efter skadan. Efter ett tag kände han att instinkterna och snabbheten fanns kvar, och han fick faktiskt spela elva matcher i Ligue 2 under våren.

– Jag har haft två bra tränare i Amiens, säger han. Två som jag verkligen har tyckt om, och han jag hade på slutet är en av dem. Vid ett tillfälle hade jag spelat horribelt i första halvlek och ville byta ut mig själv. Då sa tränaren bara: »Det är okej. Ibland gör du bra matcher, ibland dåliga. Det viktigaste är att du fortsätter kämpa och tro på dig själv.« Efter det kände jag att jag kunde dö för honom och det här laget. Den tränaren ville jag inte lämna. Men det blev ingen förlängning till slut och på ett sätt kändes det skönt med en nystart.

Mer än fem år av kortsiktiga låneflyttar, osäkerhet och pendlande självförtroende var över. För första gången i sin fotbollskarriär kände sig Jack fri att styra sin egen framtid. Visst hade han själv valt att skriva på för Amiens en gång i tiden – och han var knappast livegen – men ofta hade han ändå känt sig mer som en handelsvara än en värderad lagkamrat. Han valde ett korttidskontrakt i Egersund, ett lag som kämpade i botten av norska andraligan.

– Jag behövde bara få speltid då, säger han. Och jag var inte superhet på marknaden, så det var bara att ta det som fanns. Det blev ganska bra, men efteråt kände jag att jag vill spela på en högre nivå.

Halvårsavtalet med Egersund var en bra lösning i somras, men Jack Lahne vill inte upprepa något liknande.

– Snarare tre eller fyra år. Nu har jag en grund där jag är ung men ändå har erfarenhet. Utifrån det vill jag få tid och tålamod att bara jobba på.

 

En vecka in i januari sitter Jack Lahne hemma i Bromma och väntar på att hans gamla BP-kompis Paulos Abraham ska presenteras för Hammarby. Spelarna från Pre season gathering har återvänt till sina klubbar och Jack får numera nöja sig med att lattja själv på Stora mossen, precis som när han var barn, eller träna intervaller på löpband. Utöver Abrahamryktena har han noterat att Fredrik Hammar lämnat Hammarby för belgiska Mechelen. Han märker att det har börjat hända saker på transfermarknaden. Men själv har han inte hört något.

– Jag är lugn, säger han. Det är ändå bara segt att träna i kylan nu i januari, med så många månader kvar till säsongsstart. Helst vill jag börja med ett läger i Marbella.

Samtidigt kan Jack inte undgå att tvivla. Han känner sig trygg med sin egen kvalitet men kan omöjligt veta om sportchefer och scouter delar hans åsikt.

– Jag har inte försökt synas i medier eller tryckt upp i folks ansikten hur mycket bra jag gör, säger han. Och mina prestationer har ärligt talat inte varit tillräckligt bra för att jag ska få en massa uppmärksamhet. Jag har inte fått den kontinuiteten. Folk kanske tror att jag är slut och jag kan förstå det. Men det gör också att det kommer kännas ännu roligare när jag slår igenom på nytt.

De närmaste veckorna får Jack Lahne höra ett antal namn på klubbar som erbjudit något konkret. Några tackar han omedelbart nej till för att han inte vill bo i det landet. Ingen svensk klubb, varken i Superettan eller Allsvenskan, hör av sig.

Den 24 januari rapporterar Expressen att Jack Lahne är nära en flytt till Austria Lustenau i österrikiska andraligan. Hur tidningen har fått nys om det förstår han inte, men samma eftermiddag bekräftar Jack att Lustenau är ett intressant alternativ för honom.

– Jag ska prata med tränaren om en halvtimme, säger han. Men inget är klart förrän jag bestämmer att det är klart. Och jag har inte tagit något beslut.

Han berättar att Austria Lustenau visade konkret intresse redan i somras, när han istället valde Egersund. Det ser han som ett bevis på att de verkligen vill ha dit honom. Dessutom har han fått veta att både laget och ligan passar för unga spelare som vill utvecklas och ta nästa kliv. Stora klubbar från Tyskland och Frankrike scoutar ofta spelare i Österrikes andraliga. Jack skrattar till.

– Det kanske blir Zweite ändå! Men i Österrike.

Utöver att berätta om sig själv under videomötet med Austria Lustenaus tränare Markus Mader är Jack noggrann med att ställa många frågor. Om det är något han har lärt sig genom åren är det vikten av att ha så mycket information som möjligt innan han tar ett beslut.  Han vill veta vilken fotboll tränaren tänker spela, vilken ledarstil han har och hur han ser på Jacks egenskaper. Framför allt försöker han ta reda på om tränaren själv är intresserad. Mer än en gång har han suttit i möten med oengagerade tränare som tycks dittvingade av en sportchef.

»Sverige är ändå mitt hem, och det känns lite jobbigt att ingen här verkar tro på mig längre.«

Samtalet med Markus Mader känns bra. Tränaren berättar att han tog upp laget till Österrikes Bundesliga 2022 och har återvänt för att stabilisera dem i andraligan efter förra årets degradering. Nu ligger de på nedre halvan i tabellen men målet är att gå upp igen redan nästa säsong. Jack ler för sig själv när han hör att laget vill spela offensivt med passningar längs marken. Men framför allt går han från mötet med en känsla: Att han och tränaren kommer att kunna ha en ärlig och respektfull relation.

– Det är viktigast för mig, säger Jack Lahne. En tränare kan vara på massa olika sätt, men så länge han är ärlig mot mig spelar det andra inte så stor roll.

Under helgen pratar Jack med sina nära och kära och bestämmer sig för att tacka ja till Austria Lustenaus erbjudande. De kommer överens om ett kontrakt på ett och ett halvt år, med option på ytterligare ett år.

– Det är en klubb som inte vill behålla sina spelare för länge. De vill att man ska utvecklas och ta steget till en ny klubb.

Hur känns det för dig?

– Jag är nöjd. Jag vet att jag har sagt att jag ville ha ett längre kontrakt. Men ett och ett halvt år är ändå mer långsiktighet än jag fått sedan jag var i BP. Det här är ett steg jag tar för fotbollen, för att få speltid och visa vad jag kan. Hade jag varit ute efter pengar eller status hade jag valt något annat.

De senaste veckorna har Jack Lahne intensifierat sin konditionsträning. Samtidigt har han inte tränat riktig fotboll på en månad.

– Det jag ser mest fram emot är att bara få träna med ett lag igen. Att få värma upp, spela kvadraten och smålagsspel, vara helt slut efter en träning i solen. Såna saker!

Han packar sina väskor med ett skönt pirr i magen och övertygelsen om att detta kan bli bra. Samtidigt kan han inte helt mota bort de högt ställda förhoppningar han närde före transferfönstrets början.

– När jag var 17 ville alla svenska lag ha mig, nu har jag inte hört om någon klubb som är intresserad. Sverige är ändå mitt hem, och det känns lite jobbigt att ingen här verkar tro på mig längre. Men jag vet vad jag kan och nu ska jag bevisa för mig själv och andra hur bra jag är.

Så vad talar för att det blir rätt den här gången? Jack har lärt sig mycket av sina åtta år i elitfotbollen och känner sig mognare i sitt beslutsfattande. Men även när han lånades ut till BK Häcken verkade allt tryggt och lovande. Kanske går det helt enkelt inte att veta säkert vad som är ett bra val.

– Jag har min egen väg som är utstakad av Gud, säger Jack. Jag litar bara på honom och gör allt jag kan.

Utifrån hade det varit lätt att ge Jack en stämpel som strulig. Varför skulle han annars ha blivit så kortvarig i alla klubbar han har tillhört? Men de som har spelat med honom förmedlar bilden av en vänlig glädjespridare som vill lagets bästa. Har han snarare varit för snäll? Inte haft tillräckligt vassa armbågar?

»Hon ville ge den späda pojken ett bättre liv och frågade om hon fick adoptera honom. Både familjen och Jack sade ja.«

I Amiens såg Jack Lahne hur en annan anfallare gick in på tränarens kontor för att fråga om han skulle starta nästa match, varpå tränaren sade att han tänkte bänka spelaren. Anfallaren blev förbannad, tog sitt pick och pack och gick. När laguppställningen presenterades fanns han med i startelvan. En annan Amiensstjärna sköt en boll på sin tränare av ilska mot ett domslut under en träning. Konsekvensen blev att tränaren bad om ursäkt. Jack kände att det han beskriver som »dickheadbeteende« ofta lönade sig för hans medspelare, medan han själv kunde bänkas efter att ha kommit fem minuter för sent till en samling.

Ändå bestämde han sig tidigt för att inte bli som sina anfallskollegor. Och det kunde han nog aldrig heller. De gånger Jack ville ifrågasätta tränarens laguttagning blev han nervös och frågade bara hur tränaren mådde istället för det han hade tänkt. I dag vågar han stå upp för sig själv på ett annat sätt, men han känner sig fortfarande som en ganska osjälvisk spelare. Kanske borde han tänka mer på sig själv? Alltid gå på eget avslut istället för att assistera en medspelare. Helst vill Jack Lahne fortsätta vara som han är, och han vill tro att den vägen är bäst för att vinna medspelarnas och tränarens förtroende.

Den som letar efter röda trådar i Jack Lahnes stökiga karriär tvingas snabbt ge upp. Ibland hade han otur med tränarbyten, andra gånger var han själv inte tillräckligt disciplinerad och målmedveten. I Start satte en skada stopp. Och innan han flyttade dit kämpade han med saker utanför fotbollsplanen.

 

Jack Lahne har några få minnen från sin tidiga barndom i Chikankata, Zambia. Han minns att de lagade väldigt god mat och att han en gång brände sig på het olja när familjen friterade pommes. Det finns fortfarande ett ärr på ena ljumsken. Jack minns också att hans mormor ställde en fråga som skulle förändra hans liv: Vill du bo med Gunilla istället?

Efter att Jacks mamma dog i aids togs han om hand av sin mormor. Hon uppfostrade också ett tiotal andra barn och resurserna räckte inte till. Gunilla Lahne arbetade under en period som läkare i byn hans familj bodde i. Hon ville ge den späda pojken ett bättre liv och frågade om hon fick adoptera honom. Både familjen och Jack sade ja. Egentligen vet han inte om hans eget svar spelade någon roll, men det har alltid varit viktigt för honom att tänka att han själv tog beslutet.

Under uppväxten i Bromma kände Jack alltid att han var lite annorlunda. Det var märkligt för honom att inte se ut som sin mamma och sina syskon. Och han kunde bli irriterad när kompisar frågade om Gunilla verkligen var hans mamma. 2013 åkte han tillbaka till Zambia för att hälsa på sina släktingar. Sedan dess har han haft kontakt med några av dem. Pappan till hans systerdotter är fotbollsintresserad och har alltid sagt att Jack borde spela i Manchester United.

I skolan hade han det tufft. Jack hade mer energi än sina klasskompisar, och lärarna på Höglandsskolan fick ofta säga till honom.

– Det var mycket att Jack är si, Jack är så, säger han. Alltid klagade de på något.

Efter en utredning visade det sig att Jack hade ADHD. När han bytte till Klara grundskola kändes det bättre. Där såg fler barn ut som honom, och han stack inte längre ut med sina svårigheter att sitta still. Men han hade fortfarande problem med att koncentrera sig. Det blev inte lättare av att han var mycket sämre än sina klasskompisar på att stava. Jack fick veta att han hade dyslexi och tilldelades en egen dator.

Han var alltid duktig på retorik, och när han verkligen gick i gång på en uppgift utförde han den bra, med höga betyg som belöning. Problemet var att det sällan var skolan som fångade hans intresse. Oftast var det fotbollen.

»Jack har haft en annorlunda resa och det har tagit honom dit han är i dag, med många lärdomar och en livserfarenhet som få andra 23-åringar har.«

Under ungdomstiden i Brommapojkarna fick Jack en tränare som skulle komma att betyda extra mycket för honom. Matinou Inoussa hade som uppdrag att coacha mer individuellt och finnas där för spelare som behövde extra stöttning. Han var svart precis som Jack och blev snabbt något av en fadersfigur. När laget var på läger utomlands bad Gunilla honom att hjälpa Jack lite extra. Hon visste att hennes son kunde känna sig osäker och behövde en trygg punkt.

– Jack har aldrig haft någon pappa i sitt liv, säger hon. Jag tror inte att han har saknat det. Det har han aldrig sagt i alla fall. Men jag tänkte att det var bra för honom att känna en vuxen person som såg ut som han själv gör.

Matinou Inoussa blev snabbt mer än en tränare. När Gunilla var i väg och reste kom han hem till Jack och lagade mat. De blev vänner. Jack beskriver honom som en extra storebror.

– Jag fick en nära relation med många spelare i det laget, säger Inoussa. Men Jack var den jag jobbade allra närmast. Jag fick en relation med familjen. Ibland skjutsade jag runt honom eller påminde om olika saker som var viktiga. Jag har alltid försökt se människan snarare än fotbollsspelaren i det jag gör.

Senare blev Matinou Inoussa rådgivare till Jack, och i perioder även agent. Själv föredrar han den förstnämnda beteckningen och i nuläget har han inget agentcertifikat, men han jobbar med agenturen CLS Mundial som har flera licenserade agenter.

­– För mig har det varit ännu viktigare att hjälpa och vägleda Jack i livet än att försöka planera hans fotbollskarriär.

När Inoussa ser tillbaka på de många turer Jack har bakom sig är han till vissa delar självkritisk.

– Vissa klubbval kunde ha gjorts bättre, men ibland har det varit utom vår kontroll. Jag tycker inte att Amiens tog sitt ansvar med att undersöka vilken miljö de lånade ut Jack till. Sedan vet jag inte vad som hade hänt om Jack aldrig skrivit på för Amiens. Han har haft en annorlunda resa och det har tagit honom dit han är i dag, med många lärdomar och en livserfarenhet som få andra 23-åringar har.

Under tonåren tänkte Jack sällan på hur han faktiskt mådde. Livet i Bromma var så tryggt och han fick mycket kärlek. När tryggheten var borta och han drabbades av panikångest i Bulgarien förstod han att något alltid varit fel. I samtal med psykolog insåg han att det fanns trauman som han aldrig hade bearbetat. Han hade aldrig behövt. Med psykologen pratade han för första gången om hur det kändes att förlora en familjemedlem, hur det var att växa upp runt människor som inte såg ut som han själv. Han började reflektera över frågor om ursprung och identitet.

– Jag fick jobba mycket med mig själv under den tiden, säger Jack. Egentligen har jag aldrig mått riktigt bra, men det har inte märkts. Först efter att jag fick bearbeta mina trauman började jag bygga upp en självkänsla. Tidigare har jag brytt mig för mycket om vad andra tycker. Det var därför jag blev så ledsen av att läsa när folk på Twitter tyckte att jag hade varit dålig. I dag känner jag mig trygg i vem jag är och vad jag kan.

 

Jack hivar in sin necessär och sätter sig bakom ratten i den lilla Jeepen han har fått av klubben. Det är den 12 februari och Austria Lustenau har precis spelat genrep inför serieåterstarten. De vann med 3–0 mot FC Dornbirn och Jack byttes in i paus. Han spelade till höger i en 3–4–3-formation, ordnade en straff och stod för ett par fina framspelningar.

– Jag kunde ha haft två assist, säger han. Mina lagkamrater borde ha gjort det bättre, och det vet de också.

I en tidigare träningsmatch gjorde Jack ett mål. Han känner att formen är på väg åt rätt håll, men de första dagarna var tuffa. Naturgräsmattan, som knappast är i toppskick några veckor in i februari, suger mer energi än konstgräset på Stora mossen. Och han har fortfarande inte vant sig vid de nya bollarna. Skotten går åt alla möjliga håll. Däremot trivs han i laget.

– Lagkamraterna har varit fantastiska sedan dag ett, säger han. Det var nästan så att man blev misstänksam. Varför är de så trevliga? Men jag förstod snabbt att det var genuint. Under min första träning slog jag någon felpassning och blev irriterad. Då kom lagkaptenen fram och berömde mig. »Fortsätt så«, sa han. Alla är bra på att lyfta varandra. Jag har nog aldrig varit med om en så positiv träningsmiljö förut.

Efter genrepet åker Jack till McDonalds och köper en kycklingwrap.

– Det får man göra efter match, säger han. Och på McDonalds i Sverige finns inte wrap, så jag måste passa på. En av de första dagarna här köpte jag flera stycken.

Han skrattar. I nästa andetag berättar han att han som ung och nyrik fotbollsspelare slösade bort orimligt stora summor på mat. Friheten att få äta vad han ville gjorde att han ibland köpte fyra eller fem olika maträtter bara för att smaka på allt.

I dag är han mer sparsam – och bättre på att inte ge efter för sina begär. Sedan flytten till Österrike har han slutat snusa. Inte för att det är svårare att få tag i en dosa, han vill bara bevisa för sig själv att han klarar sig utan.

»Religionen har gjort min tillvaro mer strukturerad. Och min tro på Gud skänker mig ett inre lugn.«

Dagen efter genrepet står en lagaktivitet på schemat. Spelarna ska vandra i de snötäckta fjällen som ligger bara ett par hundra meter från Austria Lustenaus hemmaarena. Därefter har de några dagar ledigt. Jack planerar att ta med sin hustru Fanny på en Alla hjärtans dag-middag i Zürich, som ligger en timme bort.

– Jag var i Zürich som barn och åkte skidor. På den tiden var jag livsfarlig i backen och ville bara hänga i freestylezonen. Jag åkte runt och gjorde volter och trodde att jag var sponsrad av Red Bull. Det hade nog inte klubben gillat om jag gjorde i dag.

Han är på gott humör. Segrar får den effekten på honom. Med tiden har han också lärt sig att hantera förluster bättre. Förr kunde han vara arg i flera dagar, men när han förstod hur hans humör påverkade omgivningen insåg han att det behövde förändras. Numera sätter han en timer på 30 minuter efter varje match. Under den tiden får han gnälla och tycka synd om sig själv. Därefter måste han släppa all irritation.

Jack Lahne får snabbt nytta av sitt knep för att hantera förluster. Lustenau förlorar både vårpremiären mot St. Pölten och den efterföljande matchen mot Rapid Wiens andralag. Han byts in i den ena matchen och spelar hela den andra. Han springer mycket och gör vad han kan men känner sig också lite frustrerad. Bollarna kommer inte och laget har svårt att hitta rätt i offensiven. Den tidigare så positiva stämningen ersätts delvis av irritation, och laget riskerar att blandas in i bottenstriden.

Jack får beröm för att han är den i laget som tar flest maxlöpningar och utgör ett djupledshot. Samtidigt märker han av sin astma, den blir ofta värre på våren när det är pollensäsong. Dessutom spelar han på fastande mage eftersom det är ramadan.

Hans mamma och storasystrar är kristet troende, men Jack var länge sökande. Efter att ha läst på om islam kände han att den religionen gav bättre svar på hans frågor. Redan som 15-åring hade något väckts i honom. Han pratade med Matinou Inoussa, som är muslim, om sina funderingar. Jack uppmanades att vänta och läsa på mer för att inte göra något förhastat. Men tankarna fanns kvar. För ungefär tre år sedan gjorde Jack sin Shahada och konverterade till islam.

– Religionen har gjort min tillvaro mer strukturerad, säger han. Och min tro på Gud skänker mig ett inre lugn.

Den 7 mars, i Jacks tredje tävlingsmatch, vinner Austria Lustenau hemma mot SV Horn med 1–0. Han spelar återigen hela matchen och är involverad i målet. Veckan efter spelar laget 0–0 mot FAC Wien. Lustenau har utvecklat ett av ligans bästa försvar efter vinteruppehållet och Jacks löpdata från matcherna ligger på en bra nivå. Som om det spelar någon roll. Jack känner fortfarande att anfallsspelet inte fungerar. Och under landslagsuppehållet tänker han mer på sin hunger att göra mål än på magen som kurrar.

Varken Jack eller någon annan kan veta hur hans tid i Austria Lustenau kommer att betraktas om fem år. Kanske blir detta starten på det han själv beskriver som sitt andra genombrott? Studsbrädan som tar honom till Tyskland. Eller så blir sejouren i Österrike bara ännu en notering på fotbollsdatabasen Transfermarkt.

En av Jacks första lediga dagar under landslagsuppehållet tittar våren in i Lustenau. Det är 20 grader och solen skiner rakt in på Jacks balkong. Under dagen har han letat nya kläder och köpt donuts, som han planerar att bryta fastan med i kväll.

– Vi har jobbat hårt, säger han.

Jack ler med tänderna och kisar bakom sina stora solglasögon.

– Så det här har jag gjort mig förtjänt av.