Allt eller inget

Med klappande händer över huvudet joggar Fredrik Hammar fram mot den helt vitklädda bortaklacken på Gamla Ullevi. Supportrarna sjunger:

– Hammar, Hammar, Hammar, Hammarbyyyyy, Hammarbyyyyy, Hammarby-y-y!

Sekunderna före avspark njuter han alltid lite extra av stämningen, särskilt när matcharenan är fullsatt. Inte för att han behöver extra tändvätska för att tagga i gång – Fredrik är uppväxt med att »man hatar Gais« och älskar att spela den här sortens match.

När domaren visslar i gång den allsvenska återstarten är det som om Fredrik kopplar i ett par hörlurar med noise cancelling i öronen. Bara vid spelavbrott i form av inkast och frisparkar släpper öronen in den mäktiga ljudkulissen i hans hjärna. Som nu, när hemmalagets mittfältare Axel Henriksson tacklar ner honom i gräset på mittplan. Fredrik Hammars skalle kokar. Han uppskattar hårt spel men inte att själv bli klippt. Till Henriksson ryter han:

– Får jag chansen kommer jag döda dig!

Ingen reaktion från Gaisspelaren, utöver en retsam blick.

Fredrik tänker att de grönsvarta motståndarna är »katastrofdåliga« på att spela fotboll men duktiga på att vinna andrabollar och spela grisigt. Helt rätt inställning av en allsvensk nykomling, anser han, för det är ett jobbigt spelsätt att möta. Han vet också att det leder till en duellrik matchbild som passar honom. Av tränaren Kim Hellberg har han fått i uppdrag att »halvt punktmarkera« Gais tvåvägsspelare William Milovanovic, som är skicklig på att ta sig in i offensivt straffområde.

»Fredrik Hammars känslostyrda utspel och beteenden har också lett till situationer som varit påfrestande för honom.«

Fredrik Hammar gör som han brukar – försöker psyka sin motståndare genom vrickat trashtalk. Han vill att Gaismittfältaren ska tänka att han är knäpp i huvudet.

– Du kommer inte förbi mig, säger Fredrik nära Milovanovics öra. Inte en enda gång, inte en gång, inte en gång, inte en gång …

Den intensiva julimatchen slutar 0–0, och efter slutsignalen konstaterar Fredrik Hammar nöjt att han hindrade William Milovanovic från att komma till ett enda farligt avslutsläge. Sedan riktar han blicken mot arenans södra kortsida där över 5 000 tillresta stockholmare skanderar att de älskar Bajen.

Fredrik stegar raskt fram till bortaklacken, först i ledet av vitklädda spelare, och vinkar med sig alla sina lagkamrater. Han höjer båda sina tatuerade armar mot Göteborgshimlen, applåderar i takt med supportrarna och skrålar att han också älskar Bajen.

 

Till skillnad från nästan alla andra allsvenska spelare sjunger han orden från hjärtat. Som barn var han själv en del av den grönvita läktaren, och det faktumet har han knappast gjort en hemlighet av. I intervjuer bedyrar han gärna sin djupt rotade kärlek för Hammarby och förståelse för bajarnas perspektiv.

En hårt jobbande spelare som supportrarna vet bryr sig lika mycket om klubben som dem? I en fotbollsvärld där antalet klubbhjärtan verkar minska för varje säsong som går låter det privilegierat, nästan fotbollsromantiskt. Men Fredrik Hammars känslostyrda utspel och beteenden har också lett till situationer som varit påfrestande för honom. Efter kontroversen med Alexander Axén i våras, där TV-experten irriterade sig på att Hammarbymittfältaren högmält firade att han fick en AIK-spelare utvisad, upplevde Fredrik att det blev för mycket. Andra gånger har han känt sig utnyttjad av mediekåren.

»Tacksamt för journalister, charmerande för bajare och störigt för rivaliserande klubbars sympatisörer.«

Efter matcher vet reportrar vad de får av Fredrik Hammar: laddade, enögda citat som alltid utgår från Hammarbys bästa och därför rör upp känslor hos andra lags anhängare. Han svarar som vilken adrenalinstinn läktarröst som helst.

Så även denna julikväll i Gamla Ullevis mixade zon. Eftersnacket handlar om en uppmärksammad straffsituation i matchens sista ögonblick. Fredrik Hammar har visserligen inte hunnit se Tesfaldet Tekies tackling på Alexander Ahl Holmström i repris, men han tycker ändå att Gaisanfallaren ska »skärpa sig«.

– Snälla någon, inleder Hammar och suckar uppgivet in i tre reportrars mobilmikrofoner. Jag förstår inte ens varför han ber om straff. Det är det sjukaste jag har sett.

Fredrik Hammar ser nästan ut att njuta av att uttala orden. Men mest av allt säger han bara vad han tänker. Eller snarare: han säger innan han tänker. Tacksamt för journalister, charmerande för bajare och störigt för rivaliserande klubbars sympatisörer. Men kanske döljer det beteendet också vissa av hans fotbollskvaliteter ibland? Enligt statistikappen Fotmob var Fredrik Hammar den spelare i matchen mot Gais som vann flest närkamper, tacklade mest och blev fälld flest gånger. Han var också en av spelarna som slog flest passningar och hade flest bollkontakter. Ändå hamnar fokus återigen på gnabbet utanför spelet.

 

Fredrik Hammar ler med hela ansiktet när han långsamt strosar ner för en ståltrappa på Årsta IP. 23-åringen är nyduschad och mätt efter Hammarbys förmiddagspass med efterföljande lunch. Över hans solbrända hud vilar en beige kortärmad skjorta av våffelvävd bomull och matchande shorts i samma färg och tyg. Intill Fredrik går parhästen Simon Strand i en liknande dress, fast ljusblå.

Precis här inleddes duons vänskap, på väg till ett lagmöte efter att Simon Strand nyligen hade anlänt till klubben. Den dåvarande tränaren Martí Cifuentes uppskattade inte när spelare kom till samling i sporttofflor, och just sådana hade Strand på fötterna. Fredrik Hammar knackade nyförvärvet på axeln och rekommenderade honom att byta till sneakers.

– Och nu är vi oskiljaktiga, säger Fredrik. Vi umgås efter nästan varje träning, Strand är en av mina bästa polare.

Fem dygn har gått sedan den mållösa matchen på Gamla Ullevi och Fredrik Hammar tycker fortfarande att Tesfaldet Tekies tackling på Ahl Holmström var regelrätt.

– Om det där är straff så är fan allt straff!

»Allt som man kan tävla i älskar jag, det spelar ingen roll vad det är.«

Han småpratar med några juniorer som tränar och vinkar hej då till Simon Strand på parkeringen innan han slänger in sin brunmönstrade Louis Vuitton-necessär i baksätet.

– En sån här dag måste vi sätta oss ute någonstans, säger han och blickar upp mot den klarblå himlen medan han styr sin svarta Volkswagen upp för backen från Årsta IP.

Han föreslår ett fik med bra uteservering på Södermalm.

– Där är jag faktiskt tydlig, fortsätter han. När solen skiner ska man utnyttja den och inte bara sitta hemma i lägenheten. Helvete, nu körde jag fel. Okej, vi drar hem en sväng ändå.

Han tar sikte på Kristineberg i Kungsholmens nordvästra hörn. Uppväxt i Hässelby var det »ganska standard« för Fredrik att köpa en lägenhet längs med den gröna tunnelbanelinjen. På Kungsholmen bor i dag även hans mamma och yngre bror samt flera av vännerna från västerort.

»När jag väl gör något vill jag göra det så bra jag bara kan, annars är det ingen idé.«

Den blonda, uppåtkammade luggen guppar till när han nickar mot en bar i Rålambshovsparken på vägens vänstra sida.

– Där spelade jag mycket boule förra sommaren. Otroligt kul! Allt som man kan tävla i älskar jag, det spelar ingen roll vad det är. Men … och det här är viktigt.

Fredrik höjer pekfingret från ratten innan han avbryter konstpausen.

– Vill inte den man tävlar mot vinna till hundra procent, då är det inte kul. En värdig förlorare som berömmer mig när jag vinner? Nej tack, jag vill tävla mot någon som blir lack!

Han gissar att personlighetsdraget bottnar sig i uppväxten med en tävlingsinriktad pappa, en sex år äldre bror som på grund av åldersskillnaden ofta låg steget före och en två år yngre lillebror. Inte sällan slutade aktiviteterna hemma i Hässelbyvillan med handgemäng.

– Allt var tävling när vi växte upp, säger han. Varenda lek och spel. Pappa uppmuntrade tävlingen, det kom nog mycket från honom. Han tävlade själv i fotboll, simning och amerikansk fotboll och fostrade oss i att inte bli för bekväma. Man ska ge allt för att vinna, och man klagar inte när man får ont. Bit ihop!

»Det är väl det livet handlar om, att leva ut sina känslor?«

Med blicken i ett rödljus tänker Fredrik efter i några sekunder.

– Det låter kanske hårt nu när jag säger det, men det var inte så. Det var alltid med kärlek och för att vi skulle ha så roligt som möjligt i livet. Och den attityden gjorde det naturligt för mig att gå all in i allt jag gör – egentligen överlag i livet. Om jag kör bil, om jag spelar boule med polarna, om jag städar lägenheten … det spelar ingen roll. När jag väl gör något vill jag göra det så bra jag bara kan, annars är det ingen idé. Förstår du?

 

Man behöver inte umgås länge med Fredrik Hammar för att slås av likheterna mellan hans personlighet och spelstil. Alltid »all in«, aldrig halvdant. En som upplevt den envisheten på nära håll är Jacob Kellgren, som tränade Fredrik i Brommapojkarnas juniorlag från det år mittfältaren fyllde 15.

– Han var redan då mogen för sin ålder, säger Jacob Kellgren. Vissa unga spelare säger inte så mycket under individuella samtal, men Fredrik var en av dem man kunde diskutera med. Det var tydligt när han inte höll med, då kom hans tjurskallighet fram. Han kunde resonera länge för att få sin vilja igenom. Och han tog för sig i omklädningsrummet: »Nu ska vi ut och vinna, killar, punkt slut!«

»Fredrik är en person som man får mycket energi av att vara kring. Han bjuder på sig själv och är en positiv kraft i gruppen.«

Jacob Kellgren berättar om ett gammalt fystest där segern stod mellan Fredrik och en lagkamrat.

– Fredrik upprepade hela tiden: »Jag ska vinna, jag ska vinna, jag ska vinna!« Och han slutade inte förrän han gjorde det, hur mycket det än tog emot. Efteråt stod han bara och skakade. Det där är något driv han har.

Som tongivande spelare för sin årgång fick Fredrik Hammar debutera i Superettan som 16-åring och provspela med såväl engelska som tyska akademier (Everton, Freiburg, Köln). Efter tolv Superettanmatcher med Akropolis hösten 2018 skrev han på för Brentfords B-lag. Under sina två år där tränades han av bland andra svenske Andreas Georgson, nu i Manchester Uniteds ledarstab.

– Fredrik är en person som man får mycket energi av att vara kring, säger Andreas Georgson. Han bjuder på sig själv och är en positiv kraft i gruppen oavsett vilket känslotillstånd man är i. Alltid med ett leende, men ändå småful och »jävlig« på planen.

Andreas Georgson beskriver Fredrik Hammars attityd till träning som »unik«.

– Han är en tränares dröm. Varje gång han går ut på planen ligger han nära sin topprestation. Som tränare skapar det en förutsägbarhet, man vet exakt vad man får. Fredrik ser till att maximera varenda sekund innanför linjerna och gör varje träning till en tävling. Få spelare klarar av det i 365 dagar om året.

En mental egenskap som tränare söker hos unga spelare är balansen mellan ödmjukhet och självförtroende. Att tro på sig själv men också göra jobbet som krävs. Det var aldrig några problem för en tonårig Fredrik Hammar, menar Georgson. Men trots att tränaren beskriver Brentfordversionen av Fredrik som en »bra, ung träningsspelare« som smälte in i klubbens tävlingsinriktade och intensiva vardag, var mittfältaren en bit från speltid i Championship.

»Jag kan tänka mig att Hammarbyhjärtat tar fram det sista lilla extra för att han ska orka det.«

För att spela på seniornivå flyttade Fredrik Hammar hem till Sverige. Via Hammarbys talanglag i Ettan spelade han in sig i klubbens allsvenska trupp under säsongen 2022. Andreas Georgson blev inte överraskad, för även om Fredrik under deras gemensamma tid i Brentford drömt om en karriär i England så hade han ofta talat om sitt svenska favoritlag.

– Det var uppenbart att kärleken till Hammarby satt väldigt djupt inne i kroppen och blodet på honom.

Den tidigare BP-ungdomstränaren Jacob Kellgren tror att hans gamla adept hade haft samma inställning och sprungit lika mycket om han spelat för ett annat lag än Hammarby, men att klubbhjärtat ändå gör sig påmint i enstaka matchsituationer.

– Jag tror att kemin som finns mellan honom och fansen gör att han kan känna »nu tar jag det där ytterligare klivet« för att hinna vara på rätt plats i en omställning. Jag kan tänka mig att Hammarbyhjärtat tar fram det sista lilla extra för att han ska orka det.

»Jag lever så nära supportrarna och vet själv vad det betyder, så när jag väl lyckas åstadkomma något betyder det tio gånger mer.«

 

Fredrik Hammar drar igen hissens veckade skjutdörr och fiskar upp sina lägenhetsnycklar ur necessären. För tredje gången på en minut uttrycker han oro för att det inte är städat. Han »gillar ordning och reda« och brukar se till att allt »ser okej ut« innan han går och lägger sig, men vad sambon Stella gjorde efter att han åkt till träningen i morse kan han inte styra över.

– Ah, du ser ju! säger han direkt när han stiger in i tvårummaren. Inte diskat.

Han öppnar kylskåpsdörren och frågar om han får bjuda på en öl. På översta hyllan samsas burkar av olika sorter. Han har alltid ett gäng på lager om någon polare tittar förbi. Själv dricker han bara efter viktiga vinster, och då dricker han ordentligt. Först i bastun på Tele2 Arena, därefter på Södermalm med sina Bajenvänner, bröder och andra supportrar. Blötast blev det efter derbysegern mot Djurgården som avslutade vårsäsongen.

– Den natten tog aldrig slut, säger han. Det är den känslan som jag dag ut och dag in krigar hårt för att få uppleva. Då måste man tillåta sig själv att njuta efteråt. Det är väl det livet handlar om, att leva ut sina känslor?

Fredrik ler med hela ansiktet medan han låter sin retoriska fråga landa. Sedan ser han sig rastlöst omkring i lägenheten och slår ut med händerna.

– Äh, nu åker vi tillbaka till Söder!

En halvtimme senare beställer Fredrik Hammar en smoothie på det veganska caféet Mahalo i Hornstull. Han låter kassörskan välja ut sin egen favorit åt honom och går sedan ut på innergården med en turkosfärgad smoothie vid namn »Pussy power« i näven. Innan han sätter sig ägnar han en halv minut åt att borsta bort omärklig smuts från stolen. 

– Nu kommer pedanten i mig fram, säger Fredrik och pekar på sina ljusa byxor. Acai Bowl-skit på de här, du vet, det går aldrig bort. Jag hatar fläckar!

»Så fort jag inte ger mitt max känner jag att jag latar mig. Och jag klarar inte av att känna mig lat.«

Det framstår som motsägelsefullt att han tänker på konsekvenserna när materiella ting riskerar att besudlas av bärbaserade mellanmål men i övrigt mest drivs av impulser. Fredrik registrerar inte betydelsen av betraktelsen utan är i färd med att testa sin smoothie.

– Mm, god! Jag gillar ju ingefära och mynta och grejer. Fattar inte varför färgen blir så här bara?

Han tittar förbryllat ner i sin lilla plastflaska med turkosfärgat innehåll. Sedan tänker han tillbaka på dagens träningspass, det sista innan morgondagens vila och matchförberedande träning på söndag.

– Vi har kört tuffa dubbelpass hela veckan, så när jag kom upp till Årsta i morse kände jag att kroppen »sa ifrån«. Sedan tog det fem minuter innan jag slog ett målgivande inlägg till Erabi och låtsades fira som hans farsa på läktaren. Jag älskar Josefs pappa, tycker han är klockren. När han firar är det som om läktaren inte ens är på plats, utan han är läktaren. Så när Erabi gjorde mål på mitt inlägg i dag ställde jag mig bara och skrek: »Min soooon!« Då var jag där igen, helt inne i träningen med en jävla energi för att vinna. Det är väl det som gett mig mest i livet hittills. Att ligga på 90 procent finns inte.

»När jag hade sprungit i typ en timme fick jag världens migrän. Då råkade jag ramla ner i ett bajsträsk.«

Sker det där alltid naturligt eller behöver du ändå påminna dig själv ibland?

– Ibland säger »medteamet« [medicinska teamet]: »Du behöver inte maxa i dag, Fredrik. Städa av träningen snyggt och tänk på din kropp.« Jag har inte bemästrat den grejen än.

Tror du att det skulle göra dig bättre?

– Nej, det är en del av mig. Så fort jag inte ger mitt max känner jag att jag latar mig. Och jag klarar inte av att känna mig lat. Det har alltid varit så. Jag tävlade med mig själv i att cykla snabbast till skolan och utmanade mig själv i poolen när jag var ensam hemma: »Hur många vändor klarar jag under vattnet? Jag klarar en till, jag klarar en till, jag klarar en till.« Det går att hitta skit i allt.

Har den mentaliteten lett till ödesdigra konsekvenser någon gång?

– Jag var i Thailand med tjejens familj och kände att jag hade latat mig för länge. Så gick jag ut och sprang så långt jag kunde, i 35 graders värme mitt på dagen. När jag hade sprungit i typ en timme fick jag världens migrän. Då råkade jag ramla ner i ett bajsträsk på vägen hem. Jag försökte gena genom att hoppa från sand till sand men nådde inte. Och därnere var det avloppsvatten. Du vet, deras avlopp rinner ju bara.

Då var du fräsch sedan.

– Nehej, då var jag … men det var också mitt minsta problem! Jag försökte bara ta mig hem. Sprang där på stranden med min migrän och tänkte »var fan är det här jääävla hotellet nånstans?!« Sedan låg jag helt utslagen vid poolen. Första semestern med tjejens föräldrar, som undrade: »Alltså vad är det här för människa?« Men det bara är så, när jag väl bestämmer mig finns inga spärrar. Jag tänker liksom inte på eventuella konsekvenser.

Lär du dig någonsin av det?

– Nej. Ingenting. Det finns något härligt i det också. Jag tror att mamma och pappa tyckte det var jobbigare när jag var yngre, de visste att om någon kommer med en halvkass idé så är inte Fredrik den som säger nej. Om ägg skulle kastas mot hus var inte jag den som gick hem direkt. Fy fan vad jag har sprungit, alltså!

Fredrik skrattar åt sig själv. Han gör ofta det. Personer som känner honom beskriver en glad och energisk personlighet med en stor dos självdistans. I Hammarbys omklädningsrum slänger han gärna in små vedträn i brasor så fort han anar minsta lilla antydan till intrig.

– Jag är väl i centrum ganska ofta, säger han och flinar. Så fort det är något gnabb så är jag där och skapar någonting mer. Sen lutar jag mig tillbaka och njuter av elden som brinner.

Fredrik gör ingen hemlighet av att han vill bli lagkapten för Hammarby en dag. Och han är tacksam för att lagets stjärna och kapten Nahir Besara låtit honom ta plats som en sorts »miniledare« bredvid honom.

– Det är inte många som hade tillåtit en yngre, så oprövad få ta en så stor roll så snabbt. Jag får växa, jag får synas, jag får prata. Och ger han mig ett råd så … även om jag tycker det är helt efterblivet så kommer jag att följa det.

»Jag känner att jag har en roll att fylla i ansvaret gentemot de som följer oss, de ska känna att de kan lita på mig.«

Tror du att du hade kunnat hålla uppe samma inställning i en klubb som inte betyder lika mycket för dig?

– Ja. Jag har alltid tränat på det sättet. Men jag tror inte att jag hade gjort det med samma kärlek. Jag lever så nära supportrarna och vet själv vad det betyder, så när jag väl lyckas åstadkomma något betyder det tio gånger mer. Det är inte bara att vi tog tre poäng, utan vi tog tre poäng. Och jag känner att jag har en roll att fylla i ansvaret gentemot de som följer oss, de ska känna att de kan lita på mig. Men annars … alltså, jag har alltid vetat till hundra procent att jag ska bli fotbollsspelare. Aldrig tänkt på att plugga, aldrig funderat på att göra något annat. »Det är inte så många som lyckas«, säger folk. Nej, men tanken har inte ens gått vidare därifrån!

Är det en del av drivkraften för dig, att inte ha någon back up-plan?

– Garanterat. Men man har ju sett många som suttit i samma sits och sagt att de kör all in, men så ser man att nej, du ger ju inte allt? Du tränar på 65 procent? Då är det jävligt jobbigt om man satsar allt på en grej och ändå inte maxar.

»Jag har aldrig haft ett ›riktigt‹ jobb, har dyslexi och hatade skolan.«

Han häller i sig det sista av smoothien och kontrollerar så att skjortan är fri från turkosa fläckar innan han fortsätter.

– Jag blir jävligt … så här manisk med det jag väljer att göra. När padel blev en stor grej körde jag två timmar på morgonen och två timmar på kvällen – varje dag. Helt besatt var jag! Sedan var det badminton i tre månader. Under tiden i England var det golf, jag spelade 18 hål efter varje träning. Och ett tag snöade jag in mig på att lägga pussel, då lade jag bara pussel konstant.

Vad handlar det där om, tror du?

– Jag är väl rastlös bara. Vill att det ska hända grejer hela tiden, annars är det inte kul. Det är därför jag aldrig vill gå hem och lägga mig på soffan efter träningar, för då fastnar jag där och gör inte ett piss på hela dagen sen. Ligger och stirrar upp i taket, typ. Så det är verkligen allt eller inget för mig även i vardagen.

Av någon anledning slås han av hur olika han och hans två bröder är varandra i vissa av sina personlighetsdrag. Tanken får honom att skratta till.

– Lillebrorsan är världens knegare och jobbar på Ica. Jag har aldrig haft ett »riktigt« jobb, har dyslexi och hatade skolan. Storebrorsan är skitduktig på matte och pluggade nationalekonomi i Linköping. Så vi är väldigt olika. Men vi har ändå lika intressen.

 

Alexander Hammar missade sin lillebrors allsvenska debut. Fredrik tillhörde utvecklingslaget HTFF och hade visserligen tränat med Hammarbys allsvenska trupp de senaste veckorna, men att han skulle sitta på bänken och hoppa in i hemmamötet med IFK Göteborg den 11 juli 2022 väntade sig ingen. Fredriks sex år äldre bror var just då i väg på tågluff efter sin fullbordade masterutbildning.

– Men jag har sett mycket sedan dess, säger Alexander med ett leende. Jag åker på nästan alla bortaresor.

Hittills i år har storebror Hammar missat två matcher, i fjol missade han lika många på hela säsongen. Om två timmar ska han stå på sin sedvanliga klackplats när Hammarby tar emot IFK Göteborg, drygt två år efter Fredriks debut mot samma lag. Men först: uppladdning på Willis pub i Hammarbyhöjden, där Alexander bor.

Puben ligger på tio minuters gångavstånd från Tele2 Arena och är inför matcher ett populärt tillhåll för de Bajensupportrar som bor på den här sidan Nynäsvägen. Under sommaren har uteserveringen solläge hela eftermiddagar och kvällar. Därför är den redan stimmig och fullsatt när Alexander Hammar och hans barndomsvän Felix anländer. Duon tränger in sig vid ett av de större träborden närmast entrén, där Alexanders sambo Nadine och hennes kollegor i den populära supporterpodcasten Bajenpodden redan sitter. Allihop, liksom de flesta andra här på puben, bär grönt på överkroppen – dagens klädkod på uppmaning av Bajen Fans.

Den kommande timmen avhandlas krysset mot Gais, framtidsutsikterna för anfallstalangerna Josef Erabi och Deniz Gül, nye mittbacken Viktor Eriksson och den omtalade utredningen innehållande Pontus Janssons chatthistorik med Malmö FF-ultras.

Alexander påstår att många supportrar till allsvenska lag länge varit avundsjuka på att Malmö haft en så stark supportersymbol i Jansson, som offentligt alltid har backat upp sina MFF-vänner trots att han själv spelat utomlands. Nu har Alexanders lillebror blivit den symbolen för deras gemensamma favoritlag.

– Det är så klart sjukt häftigt, säger han. Och jag märker att fler och fler supportrar förstår vikten av att ha en sån som Fredrik i klubben. Jag är ofta ute på Söder och då kan han dyka upp, vilket gör folk glada. Han blir lite som en brygga mellan laget och fansen.

Hur ser gemene supporter på Fredrik som spelare?

– Ingen ifrågasätter hans hjärta för klubben, men det har varit lite … ja, men typ som Axéns snack. Vissa säger: »Har han vad som krävs?« Men generellt är bilden positiv.

Felix nickar till kompisens utlåtande och fyller i:

– Ibland slår det mig hur coolt det är att Fredrik fått en så betydande roll i Bajen. Den lille killen man såg härja runt där hemma i trädgården i Hässelby som tolvåring!

Alexander skrattar:

– Det var smått ungdomsgård hemma hos oss i många år. Jag ville inte att Fredrik skulle hänga med mig och mina kompisar – »måste lillbrorsan vara med?« liksom. Men de tyckte att det var kul. Fredrik fick torsk väldigt mycket när vi var yngre. Jag tror att det byggde tävlingsdjävulen i honom.

Bröderna spelar fortfarande ofta brädspel när de umgås – allt från Fyra i rad till Catan och Ticket to Ride. Då vill de vinna lika mycket. Men Alexander hanterar förluster bättre, hävdar han.

– Fredrik tror alltid att jag fuskar när jag vinner: »Varför, varför, varför vann inte jag? Någonting är fel!«

»Det är som om han har bestämt sig för att inte ge reportrarna något rubrikgodis.«

Då och då stämmer någon på uteserveringen upp i en ramsa för att höja stämningen. När promenaden mot arenan närmar sig säger Alexander Hammar:

– Jag har en rätt okej pipa faktiskt. Vill du höra?

– Jag tänkte precis säga det, flinar Felix. Den måste du bränna av nu.

Alexander lutar huvudet bakåt, samlar kraft i lungorna och placerar ena handen över bröstkorgen. Den andra håller ett stadigt grepp om en flaska Norrlands guld. 

– BIIIIIIRA, BIIIRA, BIIIRA!

Det djupa vrålet får alla samtal på puben att tystna.

– BÄRS, BÄRS, BÄRS! svarar övriga supportrar.

Och så är den lakoniska växelramsan i gång. Alexander matar på med några »bira« till och får samma gensvar, innan alltsammans mynnar ut i gemensam sång om »mera öl«.

 

Tre timmar senare ser de sitt lag förlora med 1–0 mot IFK Göteborg. Fredrik Hammar byts ut i minut 58. När han lämnar planen är han den spelare som dittills tacklat mest och slagit flest lyckade passningar.

Efteråt får reportrarna från Aftonbladet, Expressen, Fotbollskanalen, Fotbolldirekt och GP vänta länge på Fredrik Hammars citat. Och när han väl kommer ut, sist av alla spelare, är han inte på humör. Han svarar fåordigt om gruffet med bortalagets Arbnor Muçolli, som efteråt hävdat att han var beredd på Hammars psykningar och bara garvat åt försöken. Det är som om han har bestämt sig för att inte ge reportrarna något rubrikgodis. Men så får han en fråga om den nya Uefaregeln som testades under EM, den som innebär att bara lagkaptener får samtala med domaren under matcher.

– Jag tycker den är lite fjollig, va? svarar Fredrik Hammar. Det tar ner känslorna på planen och då blir det mindre känslor på läktaren också.

Med trött blick och luggen hängandes ner över pannan lunkar han sedan ut ur arenan. Simon Strand har väntat in honom vid utgången. Fredrik vet att det blir en lång natt med jobbiga tankar. Han kan sällan sova natten efter match och särskilt inte efter förluster. Han ligger bara och grubblar med en oskön känsla i kroppen.

 

Kommande veckor ska de jobbiga tankarna bli fler. Fredrik Hammar insjuknar i covid efter Blåvittmatchen och ligger »helt däckad« i tre, fyra dagar. När han väl kan börja träna igen känner han sig långt ifrån samma fysiska skick som före sjukdomen. Såväl lungor som muskler har tagit stryk av viruset.

Efter tre raka starter inleder han bortamatchen mot moderklubben BP på bänken. Det blir ett 17 minuter långt inhopp i 2–0-vinsten, och även i efterföljande tremålssegrar mot Mjällby (3–0) och Kalmar (4–1) gör Fredrik Hammar bara kortvariga insatser från avbytarplats.

Utifrån framstår det som ett intressant psykologiskt läge; medan laget hittar formen tappar Fredrik sin roll i startelvan.

– Lite segt med mindre speltid, summerar han på telefon. Jag var krasslig länge och det tog tid att komma tillbaka, samtidigt som vi vann tre matcher på raken. Klart att jag alltid vill spela, men framför allt är det kul när det går bra. Alla i och kring klubben känns väldigt optimistiska just nu.

»Konkret intresse finns fortsatt från klubbar i Belgien och engelska Championship.«

Det är fredagen den 16 augusti och Fredrik har precis klivit av Hammarbys spelarbuss i Jönköping där laget ska övernatta inför det allsvenska mötet med Värnamo. Han sov under hela resan från Stockholm. Med dåsig skalle irrar han nu runt i en hotellkorridor i jakt på rum 310 där han och Simon Strand ska bo. De delar alltid rum på bortaresor.

– Var fan ligger det här rummet, alltså? Ey, Strand, 310:an är hitåt! Har du kortet eller?

För någon vecka sedan tackade Fredrik nej till en flytt utomlands. Det var ett bud »som inte kändes hundra« och som inte heller föll Hammarby i smaken. Konkret intresse finns fortsatt från klubbar i Belgien och engelska Championship. 

Men Fredrik Hammar är tydlig:

– Ska det hända något ska det inte bara kännas rätt för mig. För jag vill alltid komma tillbaka.

Mot Värnamo är han också tillbaka i Hammarbys startelva, trots att laget har vunnit tre av de fyra matcherna han inlett på bänken. Har han slitit extra hårt på träningarna för att återfå sin startplats? Det har han inte. Han har bara »tryckt på som vanligt«, menar han.

– Det blir inte så annorlunda för mig. Andra kanske tänker: »Shit, nu är jag petad så jag måste ge lite extra på träning.« 

En hotelldörr i Jönköping slås igen, rum 310 är hittat. Fredrik Hammar skrattar till.

– Det problemet har inte riktigt jag, säger han. Jag ger alltid lite extra.