Ponne från Arlöv

Burlöv Center har fattat: man får jobba med det man har. Köpcentret intill järnvägsstationen i orten som är Arlöv men där kommunen heter Burlöv är varken anmärkningsvärt stort eller mysigt. På hemsidan lyfts därför i stället att de 55 butikerna och restaurangerna ligger »på ett enda och lättillgängligt våningsplan«. Vidare skryts det om hur smidigt det är med en ingång i varje väderstreck. »Extra trevligt när det regnar«, påpekar centret.

Ett lätt decemberdugg faller också över Pontus Jansson under de 20 sekunder det tar honom att knalla från sin svarta Mercedes till närmaste entré. Eftersom han går så upprätt ser han längre ut än sina 194 centimeter. Man missar honom inte och detta är hemmaplan. Han morsar på restaurangägare, blir fotograferad av beundrare och hamnar till slut på en kaffekedja med en espresso framför sig.

Malmö FF har en match kvar för året, men Pontus Jansson ska inte spela mot Galatasaray. Är han skadad? Ja. Nej. Hade Europa League-mötet med turkarna gällt allt hade han väl varit med. Men den stora kroppen, särskilt knäna, bad om en paus efter det säkrade SM-guldet. Huvudet tyckte likadant. När Allsvenskan var slut flög han till London för att välkomnas in i Brentfords Hall of Fame.

– Det var typ jag och ett gäng gubbar, säger han. Men Henke [Rydström] tyckte absolut att jag skulle åka och väl där kändes det faktiskt stort.

»Advokater i telefonen, hans namn på nyhetssajterna och känslor huller om buller. Ilska. Skam. Oro.«

Festkvällen med sin gamla klubb gjorde att han missade Allsvenskans Stora Pris, där han utsågs till seriens bästa back. När han summerade säsongen hade han vunnit dubbla titlar med MFF, varit bäst i Sverige på sin position och blivit legendarstämplad av en Premier League-klubb.

Ett fantastiskt år. Och hans värsta i karriären.

De där febriga försommardagarna när han var ensam på familjens sommarställe utanför Kalmar. Advokater i telefonen, hans namn på nyhetssajterna och känslor huller om buller. Ilska. Skam. Oro. Ett huvud på högvarv som försökte reda ut vad som var självförvållat och vad som var orättvist. En av många tankar: 

– Är jag körd nu? 

 

På Wikipedias sida om Arlöv listas två kända personer från orten. Bara en av dem har fått ett regelrätt hyllningstifo av MFF-publiken och det är inte Pontus Jansson. 

Den 7 maj 2023, när nyheten om mittbackens hemkomst från Premier League var färsk, löpte en enorm banderoll längs med norra läktaren inför hemmamatchen mot AIK. Texten »Jag vill leva fri, jag vill göra vad jag vill« kom från Kal P. Dals debutalbum Till mossan! och talade till ultrassupportrarna. Vem Kal P. Dal var? Ett vilt rockhjärta från Arlöv som inte ville tämjas, som tryckte gasen i botten på varje spelning, som höll konsert på en åker bredvid Kronetorps mölla. Titlarna på debutskivans två första spår – Raka rör och Bara Rock n’ roll – säger något om inställningen. Liksom det faktum att plattan tog fem timmar att spela in. Enkelt och passionerat, inget avstånd mellan publik och artist. 

I Kal P. Dals Arlöv var sockerbruket fortfarande samhällets kroppspulsåder. Och under årtiondet han blev omtalad för sina framföranden var hans favoritlag herrar över svensk klubblagsfotboll. Samma år som Till mossan! gavs ut, 1977, vann Malmö FF sitt tredje SM-guld på fyra säsonger. 

»Han och kompisarna åkte från Arlöv för att stå i klacken på hemmamatcherna.«

Kal P. Dal var bara 35 år när han dog, 1985. Pontus Jansson föddes sex år senare i ett Arlöv på väg att ömsa skinn. Arbetarna på sockerbruket hade blivit färre och redan under 90-talet började nedläggningshoten. Under samma decennium tog MFF exakt noll titlar. Pontus såg laget åka ur Allsvenskan före det nya millenniet men blev också en del av den nya supportervåg som växte fram när föreningen slagit i botten. Han och kompisarna åkte från Arlöv för att stå i klacken på hemmamatcherna. Nedre etage på gamla Stadion. När MFF 2004 vann sitt första SM-guld på 16 år var han en av de första att hoppa över reklamskyltarna.

– Jag visste inte hur jag skulle bete mig, säger han. Jag sprang för att alla andra gjorde det, bara jagade spelarna. Det är ett starkt minne.

 

Efter kaffet kör vi runt i Arlöv. Förbi Beijers bygghandel där Pontus Jansson brukade köpa tyg, pinnar och annat som han och vännerna gjorde MFF-flaggor av. Ibland satt de på skolan och tifofixade, oftare i Pontus källare som han hade för sig själv sedan storebröderna Peter och Stefan flyttat ut från radhuset. Utanför sitt gamla fritids pekar han ut en vägg som han och gänget fick tillåtelse att »MFF-måla på«. 

– Halva väggen fick vi, säger Pontus och skrattar. Efter förhandling.

Han kör vidare genom uppväxten, berättar och pekar. Där är hans barndomshem, där ligger »kebaben där man hängde«, där bor hans bästa kompis som inte ser någon anledning att flytta från Arlöv. Pontus Jansson har gjort det men har alltid haft själen kvar. Hans uppväxt var inte fattig, men enkel. Pappa glasmästare, mamma sjuksköterska. Sommarsemestrar i en stuga utanför Höör. Han flög utomlands första gången när han var 16. Ett MFF-läger i Italien. 

Två år senare gjorde han allsvensk debut och tidigt etablerades bilden av honom som en spelande supporter. Han som köpte matchbiljetter och delade ut till kompisarna hemifrån. Han som tränade ett pojklag i Arlöv parallellt med det allsvenska genombrottet. Han som i intervjuer gärna berättade om sin gamla hyllningsflagga till Jörgen Ohlsson – en Malmöspelare som sällan glänste men som läktarrävar visste att uppskatta eftersom han gav allt och gjorde nytta var han än placerades på planen.

Under proffsåren i England uppmärksammades Pontus supporterskap både av tidningar och andra fans. I såväl Leeds som Brentford uppskattades han för sitt spel, men också för att han i någon mån var som dem. En Kal P. Dal ute i världen, raka rör och rock n’ roll. En fotbollsrockande påg som sket i att demontränaren Marcelo Bielsa var skeptisk till att han ville ta tåget från Leeds till London 2019 för att leda supporterramsor inför Malmös bortamatch mot Chelsea. Alla andra älskade det. Vem av de andra oåtkomliga miljonärerna som de sjöng fram från läktaren varje helg skulle göra så?

Själv minns jag en decemberdag senare samma år, då jag satt framför Pontus stora TV i Londonstadsdelen Twickenham dit han då hade flyttat. MFF skulle spela borta mot FC Köpenhamn i Europa League. Han var irriterad över att inte kunna vara på plats och försökte genom ivrigt SMS:ande hjälpa några kompisar som inte släppts in på Parken i tid till avspark. 

Han minns inte händelsen när jag återger den. Kanske för att den var så naturlig för honom.

 

Det var också under tiden i London som han gick med i den chattgrupp vars innehåll senare exploderade i offentligheten. Två av gruppens medlemmar var hans barndomsvänner, de övriga två kände han sämre. MFF var den gemensamma nämnaren. 

På senvåren i fjol fick Pontus Jansson höra om en förundersökning om brott begångna av våldsamma MFF-supportrar. Han misstänktes själv inte för något brott men fanns med i åklagarens material. När han sedan, ett par veckor innan de nådde publikens ögon, fick se chattloggarna i förundersökningen förstod han att stormen var på väg. På inlägget »Ponne, hell seger och knulla jude« svarade han med gråtskrattande emojis. Eller: det såg ut som att han svarade så. I själva verket var loggarna ofullständiga. I originalchatten låg Pontus garvande gubbar inte direkt efter det antisemitiska inlägget. 

– När jag såg hur de hade klippt och klistrat fattade jag ingenting, säger han. Jag är inte van vid förundersökningsprotokoll. Först tänkte jag att så här får man kanske göra? Det var tur att jag hade originalet av chatten.

»Riv kontraktet, tyckte somliga. Free Ponne! menade andra.«

Vi är tillbaka på Burlöv Center. Pontus har serverats en tallrik pasta av en krogägare som han känt länge. På frågan om han såg åklagaren Henrik Nordquists misstag som en ren klantighet svarar han:

– Jag vet vad jag tror. Du råkar inte bara klippa bort fyra meddelanden och sedan in igen där jag skrattar åt något hemskt. Vi gjorde en JO-anmälan, men den lades ner efter två dagar. 

När nyheten blivit känd och tagits vidare av medierna blev allmänhetens dom svartvit. Riv kontraktet, tyckte somliga. Free Ponne! menade andra.

Huvudpersonen själv var splittrad. Redan när han pratade med MFF:s klubbledning och styrelse hade han sagt att åklagarens bild inte skulle ge hela sanningen. Han kände sig orättvist utpekad och ville försvara sig. Samtidigt ville han be om ursäkt. Han hade inte uppmuntrat nazistiska slagord, inte skrattat åt antisemitism. Men han hade inte markerat mot det heller. Och vad fasen gjorde Malmö FF:s lagkapten ens i en sådan grupp?

– Det där var svårt, säger han. Du vet att du har gjort fel, samtidigt målas det upp på ett sätt som inte är korrekt.

Vad ångrar du mest?

– Jag borde så klart ha lämnat gruppen när jag flyttade hem. Ordvalen och språkbruket – det var sorgligt. Det är en del av min uppväxt, hur man använder slang och ord, och jag har varit dålig på att förstå hur det framstår för någon annan. Det ångrar jag mest, att jag inte fattade det och satte ner foten i chatten. Men det fanns aldrig någon ond avsikt.

»Jag var tvungen att ta mig tid och försöka förklara mig så gott jag kunde. Och be om ursäkt.«

Vad upplevde du som svårast när det blåste som mest?

– Rent egoistiskt funderade jag på min karriär. Jag hade byggt upp så mycket, fått ett stort nätverk och mycket beröm för den person jag hade varit. »En man av folket« eller vad man ska säga. Hade jag raserat allt det nu? Det tyngde mig enormt. Men det värsta var skammen inför människor som på riktigt blivit besvikna på mig. Den judiska mannen som skrev till mig att han brukade titta på MFF men som nu blivit så besviken.

Svårt att vifta bort.

– Ja. Skriver någon »din jävla idiot« kan man inte göra så mycket, det är bara att ta. När en judisk man som håller på MFF uttrycker sin besvikelse blir det något helt annat. Då var jag tvungen att ta mig tid och försöka förklara mig så gott jag kunde. Och be om ursäkt.

Vad har du i dag för relation till medlemmarna i chattgruppen?

– Två var jag aldrig nära och vi pratar inte i dag. De andra två, som jag känt sedan jag var ung, pratar jag fortfarande med. Men inte lika mycket. Relationen skadades, det måste man säga. Jag har nog överhuvudtaget blivit mer försiktig och kanske tråkigare efter det som hände. 

Efter premiärträningen 2024 som bojkottades av vissa supportergrupper gav du intervjuer där du verkade ta in fler läktarperspektiv än tidigare. Före det kändes det som att du mest pratade för ståplats.

– Jag hade inte varit med om en säsongsupptakt i Sverige på tio år. Jag hade blivit pappa. Och när ens äldsta dotter får panik för att brandlarmet går är det klart att man påverkas. Det var förresten samma dag som det sista inlägget i chattgruppen gjordes. Vi pratade om de här bitarna, dialogen mellan supportergrupperingar och klubben. Att jag inte kan springa omkring och vara sändebud hela tiden.

Ett inlägg i gruppen kom från en medlem som påminde dig om att det fanns en förväntan från Malmös ultras att du skulle driva deras frågor. Ska det behöva vara din uppgift?

– Alltså, jag har ju älskat att driva läktarfrågor, ingen har tvingat mig. Men jag fattar vad du menar. Jag har alltid velat vara så mycket, även som spelare. Pusha andra, vara en ledare, den som tar upp gruppens funderingar med tränaren. Thomas Frank [Brentfords manager] pratade mycket med mig om det där, att jag inte får glömma min egen fotboll. Han sa att jag inte skulle orka som fotbollsspelare om jag tar ansvar för allt.

Han satte fingret på något. Och alla roller går kanske inte att förena?

– Kanske inte. Ibland måste man också fokusera på sig själv.

»När jag plötsligt ›bara‹ spelade fotboll återupptäckte jag hur jävla kul det kan vara.«

Det känns som om du alltid har varit rädd för att inte framstå som äkta. Ingen ska kunna säga att Pontus Jansson har blivit dryg eller tappat kontakten med rötterna. Och att det spelar roll i allt det här.

– Dryg skiter jag i. Det får folk gärna tycka att jag är!

Han skrattar till innan han fortsätter, mer allvarligt.

– I övrigt håller jag med. Varje person som har frågat om biljetter, jag har aldrig sagt nej. Ofta har jag köpt från egen ficka. Det har varit viktigt för mig att visa att jag inte fått storhetsvansinne eller glömt var jag kommer ifrån. Ibland har det kanske försatt mig i situationer som inte varit optimala för en fotbollsspelare. Eller för en lagkapten i Malmö FF.

 

När vi träffas är han inte det längre. Bindeln togs ifrån honom under sommaren. Han blev besviken men förstod beslutet. På MFF:s träningsläger på Öland under EM-uppehållet förklarade han sig för hela truppen och när tävlingsmatcherna väl började igen var det en tystare Pontus Jansson som uppträdde. Inga frispråkiga intervjuer, inga citat i mixade zonen efter matcherna. Till sin förvåning upptäckte han att det var behagligt.

– Att göra intervjuer har alltid varit en del av mitt fotbollsliv och jag har tyckt om det. Men när jag plötsligt »bara« spelade fotboll återupptäckte jag hur jävla kul det kan vara. Det är annars så mycket pressa sig själv, pressa sin omgivning, representera. Nu kunde jag tänka mer på mig själv och min fotboll.

»Europaspelet är den ömma punkten på senare år.«

Under hösten gav han två större intervjuer, till Fotbollskanalen och Expressen. Samtidigt försökte han hålla ihop ett försvar där succébacken Derek Cornelius sålts till Marseille och där Malmö spelade för Europa League-slutspel och allsvensk pokal samtidigt. Hemma mot BP i slutomgången var bensintanken tom.

– Man vill ju spela när pokalen ska lyftas, men jag hade noll energi. Jag reagerade en halv sekund för sent hela tiden och hade även lite ont.

Efter det bestämde han i samråd med klubben att kliva åt sidan och bygga upp sin kropp i lugn och ro inför 2025. Malmös Europa League-äventyr hade trots en gynnsam lottning startat skakigt och fortsatte som en utdragen besvikelse i hans frånvaro. 

– Malmö har tagit enorma kliv sedan jag stack 2014, säger Pontus. Vi är mer dominanta i Allsvenskan både sett till spel och resultat, vi är regerande cupmästare, vår damverksamhet håller på att bli grym, organisationen har växt enormt.

Han svarar på min invändning innan jag hinner yttra den.

– Europaspelet är den ömma punkten på senare år. Har man vunnit en av de 18 senaste gruppspelsmatcherna kan man inte säga att man tar kliv. 

När han pratar om förbättringar i spelet låter han som Henrik Rydström när han efterlyser mer offensiv fart, och som den gamla back han är när han funderar kring försvarsspelets utveckling. Han syftar inte på MFF specifikt när han frågar sig om själva försvarandet har tappat i status i Sverige.

– När en mittback i dag säger att hans främsta styrka är att vara bra med bollen, då ringer alla mina varningsklockor. »Bra uppspelsfot« är det sista jag vill höra. Jag vill höra att han är sjukt bra på att försvara. 

Han tycker själv inte att han var det under sin första tid i MFF:s A-lag. Han nämner en vilsen insats och fyra insläppta mål borta mot Mjällby våren 2010. Efter den sade han till tränaren Roland Nilsson och mittbackskollegan Daniel Andersson att han var osäker på hur han skulle bete sig defensivt. De äldre pratade med honom och gav tips, och Pontus antecknade – bokstavligt talat. Han skrev ner detaljer och misstag han gjort i matcherna. Sedan jobbade han med listan på träningar och i matcher.

– Är det något jag kan i dag så är det att försvara ett straffområde, säger han. Det är ingen mittback i Sverige som tar mig där. Men det tog tid att komma dit.

»Man behöver de här karaktärerna som kanske är lite knäppa.«

Han säger att han försöker få yngre medspelare att förstå hur mycket som krävs för att helheten ska funka, hur mycket kraft Arsenals stjärnytter Bukayo Saka också lägger på att försvara. Han brukar också uppmuntra Malmös ynglingar att ta mer plats. Han ber om ursäkt för att han »kanske låter som en gnällig gubbe« innan han inleder ett resonemang om att de akademiutbildade spelarna är så fina och skolade – men att han ibland tycker att de känns likadana. För hans del skulle de gärna få vara svårare att ha att göra med.

– Man vill ju ha en kaxig jävel som bara tar bollen och säger att han ska dribbla av allihop. När fick Malmö till exempel fram en riktigt bra »nia« sist?

Han tittar på klockan och säger att han snart måste hämta barn. Sedan berättar han att Niklas Moisanders farväl till fotbollen meddelas i morgon.

– Niklas märks kanske inte så mycket utåt, men vet du hur viktig han har varit för gruppen? Sören [Rieks] lämnar snart och Johan [Dahlin] är långtidsskadad. Man behöver de här karaktärerna som kanske är lite knäppa, men som är så jävla viktiga för sin klubb.

 

Nästa gång vi hörs är det den sista januari. En annan allsvensk profil som kanske är lite knäpp har nyligen sagt till Aftonbladet att han vill vinna Allsvenskan och »bråka med Pontus Jansson« i år. Pontus skrattar åt kompisen John Guidettis utspel.

– John behöver väl trigga i gång sig själv, säger han. När han vann en duell mot mig i höstas efter att jag sprungit i 90 minuter på deras parkeringsplats till plan jublade han som om han hade vunnit SM-guld.

»Det kostade kanske några poäng i Europa League, men viktigast är Allsvenskan.«

Under de knappa två månader som gått sedan våra dubbla sittningar i Arlöv har Malmö spelat ytterligare tre Europa League-matcher utan att vinna någon. När jättetabellen sluträknades hade bara en av 35 konkurrenter släppt in fler mål än MFF. En del har undrat varför Pontus Jansson fortsatt hållits utanför matchtrupperna. Men när vi pratar i telefon säger han att han bara följt planen.

– Nu har jag tränat fullt i två veckor. Inga bakslag, inga frågetecken. Jag behövde det här bara. Det kostade kanske några poäng i Europa League, men viktigast är Allsvenskan. Vi har fyra förmodade topplag på de fem första omgångarna. Jag behöver vara redo från start och orka hela vägen.

Han påpekar att hans hundrakiloskropp inte är som Hugo Bolins eller Taha Alis. Säger att han måste göra det som passar bäst för honom och att MFF nog också gynnas om han tänker så. 

– Man blir klokare, säger han. Jag är liksom inte 20 längre. Då kan jag inte springa runt och låtsas som att jag är det.