Hugo Larsson: »Jag har fått en bra start, men det är mycket kvar«

Hugo Larsson är klar för dagen och hade kunnat åka hem till sin takvåning i centrala Frankfurt. Istället: ytterligare några timmar på träningsanläggningen.

– Det är helt sjukt, ibland när jag kommer hem på kvällarna undrar jag var dagen tog vägen, säger han och flinar så att han inte blir helt olik killen på Kalles Kaviar-tuben. 

Han är tämligen säker på att han är den i laget som tillbringar flest timmar på anläggningen. Att bara hänga runt, både före och efter Dino Toppmöllers lagträningar, har blivit hans vardag. Han lufsar omkring och snackar med personalen, bränner av ett extra pass i gymmet och söker upp massören för en skön behandling. Eller så knackar han på dörren till analysgänget. 

– Jag fattar att mina lagkamrater som har familj och barn inte kan göra som jag, säger han. Men jag bor själv och har inte så mycket att komma hem till. 

Han garvar igen.

– Nä, det där lät ju sorgligt. Alltså, jag älskar det här livet. Tänk om jag ger sken av att vara missnöjd eller beklagande. Det hade inte varit snyggt eller rättvist när jag vet hur många det är som drömmer om det här. 

Hugo vill »utnyttja möjligheterna« till fullo, maximera de faciliteter och den personalstyrka som hans nya klubb erbjuder. Han menar att han redan i de yngre tonåren var ovanligt noggrann med allt utanför fotbollen, men att han i och med flytten till Tyskland insåg att det behövdes ännu mer. I Malmö FF kunde han imponeras av de erfarna och äldre spelarna, som Anders Christiansens disciplin och inställning till träning, men i Frankfurt är det ytterligare en nivå. Han nämner japanen Makoto Hasebe som ett exempel, 40-åringen med 240 matcher i Eintracht Frankfurt, och som är »galet fit« och gör stretchövningar som Hugo försöker memorera. 

– Det var ju inte som så att mina lagkamrater i Malmö var slappa, långt ifrån. Men jag har sedan min flytt hit i somras insett hur mycket proffsigare man måste vara när man är på den här nivån. Ingen slarvar med kost, alla tar hand som sina kroppar på ett ännu mer dedikerat sätt, alla vet värdet av att vila och komma förberedd till varje träning. Inga sticker ut åt det lite mer avslappnade hållet, om man säger som så. Man ser någon i gymmet som gör övningar för att bli ännu starkare eller smidigare, det smittar av sig och så ligger man där själv någon timme senare. 

»Jag är ingen robot eller så. Jag hittar på saker utanför fotbollen också.«

Kan det bli för mycket fokus på att maximera och prestera och för lite tid för annat än fotboll? Hugo fattar vad som antyds, men slår bort farhågan.

– Fan, jag är ingen robot eller så. Jag hittar på saker utanför fotbollen också, jag testar restauranger i stan och har fått ett par kompisar här som inte är fotbollsspelare. 

Han pausar utläggningen. När han tar upp tråden igen får hans sydskånska en allvarligare ton.

– Ska jag vara helt ärlig var jag ganska nervös för hur livet och tillvaron utanför fotbollen skulle bli när jag flyttade till Tyskland. Hur skulle jag, som aldrig bott ensam, klara av livet utan familj och vänner? Jag visste att jag skulle lösa fotbollen, den oroade mig inte alls. Men det sociala, hur jag skulle passa in i spelargruppen, om alla skulle vara snälla … det tänkte jag mycket på efter att jag skrivit på kontraktet. 

 

Det rapporterades att prislappen låg på 130 miljoner kronor när det i maj 2023 blev officiellt att den då snart 19-årige killen från det lilla samhället Svarte utanför Ystad var klar för Eintracht Frankfurt. Aldrig tidigare hade en allsvensk spelare varit dyrare, och som alltid när en ung spelare flyttar utomlands – i det här fallet en med färre än 40 allsvenska matcher under bältet – väcktes frågan: Var det för tidigt? Betydligt mer erfarna spelare har misslyckats i sämre klubbar, här handlade det om en kille som precis tagit studenten och som skulle slå sig in i på ett mittfält i en Bundesligaklubb som aspirerar på Champions League-fotboll. 

Efter ett par matcher i ligan som inleddes på bänken startade Hugo Larsson i omgång fyra borta mot Bochum. Därefter spelade han samtliga minuter i nio raka ligamatcher. Ytterligare någon match senare gjorde han mål när Frankfurt besegrade Bayern München med 5–1. 

»Hans beslutsfattande i de höga hastigheterna och på små ytor är av yttersta klass.«

Hans tidigare tränare i MFF är imponerade.

När Henrik Rydström ledde sina första Malmöpass med Hugo på planen upplevde han att tonåringen var en »automatiserad spelare, mycket one touches – boom, boom, boom liksom«. Rydström och hans tränarkollegor ville att han skulle förstå tempot i matcherna bättre, att det inte alltid behövde gå så fort. De tog fram övningar, visade några klipp på spelare som de önskade att Hugo skulle inspireras av. 

– Jag minns att jag tänkte: »Det här är en process, det kommer att ta tid, killen har inte ens flyttat hemifrån«, säger Rydström. Dagen efter hade vi träning igen, och han gjorde inte bara det vi önskade av honom, han gjorde det ännu bättre! Det var som om han gick hem och la sig, kopplade upp sig till ett slags mackapär, vaknade upp och gjorde det nästan fulländat. Med andra spelare kan man prata om samma saker i sex månader utan att de riktigt begriper. 

Andreas Georgson, som var i Malmö FF när Hugo anlände till akademin som tolvåring, och som ledde A-laget under några månader efter att Milos Milojevic fått sparken, beskriver en spelare som tidigt trivdes när tempot skruvades upp.

– Hugo är ingen Youtubespelare, säger Georgson. Han har inte den där silkeslena tekniken, är ingen trickskille, inte supermjuk i sitt rörelsemönster. Men jäklar vad han är funktionell i allt han gör, även om det är en grå beskrivning. Han är nästan 190 centimeter lång och det är ovanligt att kunna röra sig framåt i såna hastigheter med den kontroll över bollen som Hugo har. Och kanske framför allt: hans beslutsfattande i de höga hastigheterna och på små ytor är av yttersta klass. 

»Han kan löpa i oändlighet, som en hundvalp.«

Henrik Rydström igen:

– Jag upplever, när jag ser honom i dag, att han vuxit in mer i sin kropp, det är inte lika mekaniskt rörelsemönster och beslutsfattande som när han kom fram i MFF. Det är som om han har skruvat på sig lite, kanske med hjälp av staben i Frankfurt och den där »mackapären« som han verkar processa saker med, och tagit sitt spel till ytterligare en nivå. 

Det märks att Rydström är förtjust i sin tidigare mittfältare. 

– Han kan löpa i oändlighet, som en hundvalp, säger han. Blir han trött vilar han i någon sekund för att sedan jaga bollen med samma frenesi igen. Han är girig på planen på ett sätt som man älskar som tränare, han vill alltid ha bollen och är helt orädd.  

Även om Rydström och Georgson pratar i superlativ om fotbollsspelaren Hugo Larsson är det personligheten som båda är mest förtjusta i. 

– Hugo är ju en liten »bonne« från landet egentligen, säger Georgson. Oförstörd trots framgångar i så ung ålder, jordnära och en av de spelare som alltid frågade hur man mådde, och som var intresserad av svaret. Äkta på ett sätt som inte går att fejka. Men också med inslag av den malmöitiska kaxigheten, den där självklarheten när han kommer in i ett rum. 

Han berättar om ett tillfälle när han var sportchef i MFF. Hugo var missnöjd över något, troligtvis speltid i senaste matchen. Den unge spelaren knackade på dörren till Georgsons kontor och bad om att få prata.

– Nästan alla spelare går via agenten i ett sånt läge, säger Georgson. Inte Hugo. Han sa till mig att han ansåg att vi gjorde fel och argumenterade för sin sak, och efter bara någon minut kände jag: »Fan, han har ju rätt!« Han hade knappt fyllt 18 och visade både en pondus och en självkänsla som stack ut.

»Jag ser att jag kan göra samma grejer som de bästa i världen, det handlar bara om att jag ska göra det oftare.«

Henrik Rydström:

– När jag pratar om spelare använder jag inte sällan Rasmus Elm som referens. Han har och hade en nästan unik grundtrygghet, en självkänsla som Hugo också har. De är sig själva i alla situationer, och ska man slå sig in i Malmö FF som 17-åring, eller i Frankfurt som 19-åring, måste man vara en väldigt sammansatt person. Trygg. 

Han skrattar.

– Precis när jag skrivit på för Malmö FF ringde jag några utvalda spelare som jag ville träffa innan min första riktiga dag. Hugo var en av de här spelarna. Jag frågade om vi kunde ses, men han svarade: »Nej, det går tyvärr inte. Jag har mycket i skolan just nu.« 

 

När Hugo Larsson får höra att Henrik Rydström sagt att mittfältaren har en »unik förmåga att processa information«, skrattar han och säger att han tycker synd om sin gamle tränare som måste prata om honom med så många journalister. Han säger också att han vet att den där processförmågan är en spetskompetens. 

– För mig har det alltid varit enkelt att förstå, medan jag under de få år jag spelat elitfotboll märkt att det inte är lika enkelt för andra. De här nere i Frankfurt har nog också den bilden av mig, analysteamet och jag har blivit ganska bra kompisar. De har väl plockat upp att jag är mer intresserad än den genomsnittlige spelaren och jag inser att de tycker att det är extra kul då. Jag älskar när de kommer med klipp och detaljer som de tagit fram för att de tror att det kan göra mig och laget bättre. 

»Jag är kanske också ganska bra på att veta var gränserna går? Vissa spelare blir varnade alldeles för ofta.«

Han berättar att han så sent som i går satt i en timme med analytikerna och tittade på klipp. En i analysteamet hade några dagar tidigare skickat sekvenser med tre mittfältare som han tyckte att Hugo kunde studera lite extra noga: Manchester Citys Rodri, Arsenals Declan Rice och Bayern Münchens Joshua Kimmich. 

– De hade hittat några saker som de ville att jag skulle fundera på. Vilka ytor de söker upp, hur de värderar i olika ögonblick, hur de fyller på efter att man lämnat ifrån sig bollen. Men de visade också klipp på när jag gjort liknande saker som varit minst lika effektiva. Jag ser att jag kan göra samma grejer som de bästa i världen, det handlar bara om att jag ska göra det oftare.

Hur skulle du beskriva din relation med tränaren Dino Toppmöller?

– Det är skillnad i Sverige och här. Ju större spelare man hanterar, desto mer distans tror jag att tränarna behöver ha. I Sverige kunde man nästan bli kompis med tränaren, man hade en jargong som jag inte tror så många har på den här nivån. Men jag tycker om honom, han är ganska lik Rydström i sättet som han vill äga bollen och spelet på, även om han inte är lika extrem som Rydström med möten.

Vad är det mest återkommande du får höra att du kan bli bättre på?

– De vill att jag ska smälla på lite extra i duellspelet. De tycker jag kommer in nära och bra i situationer, men att jag ibland kan gå in med mer kraft. De önskar att jag vinner ännu fler bollar, men också att jag ibland ska hitta framåt med mina passningar istället för att ta den säkrare lösningen. Lite mer risk, helt enkelt. Samtidigt vet både de och jag att det är en av mina styrkor, jag tappar sällan bollen. Det kan vara en liten kroppsvinkel som ska justeras så att jag får med mig farten och bollen vid mottagningen. 

Du har ett gult kort på 26 matcher i Bundesliga. Är du för snäll?

– Lite så, men jag är kanske också ganska bra på att veta var gränserna går? Vissa spelare blir varnade alldeles för ofta, i den zonen ligger inte jag. Ett gult kort med 30 minuter kvar av matchen gör nog att en tränare funderar på att byta ut dig, precis som det också innebär att jag inte kan gå in hårt om det krävs. Det drabbar både mig och laget. 

»Man blir hela tiden påmind om vad som krävs för att nå de högsta höjderna i världen.«

I Malmö FF använde du Anders Christiansen som mentor, någon som du lyssnade extra noga på. Har du hunnit skaffa dig någon liknande i Frankfurt?

– Ja, och det är något som jag tänker att alla unga spelare borde göra oftare. Det är en enkel grej: försök hitta någon som du kan lära dig av i en ny miljö, någon att ta rygg på. Helst någon som har samma position. Min »nya AC« är Elyes Skhiri [defensiv mittfältare med 250 matcher i Ligue 1 och Bundesliga]. Vi spelar en del tillsammans på mittfältet, han är 28 år och verkar tycka det är kul att hjälpa mig lite extra. Både med fotbollsbitar och saker utanför. 

Frågar du Mario Götze om vad som krävs för att avgöra en VM-final?

– Nej, men jag tittar lite extra noga på honom. Det märks att han spelat på ytterligare en nivå än den här i Frankfurt. Det var som »AC« och några andra i Malmö, de var liksom lite för bra för Allsvenskan när de var i form. Så är det med Götze också. Det är lyxigt att ha sådana spelare i sin vardag, man blir hela tiden påmind om vad som krävs för att nå de högsta höjderna i världen. Ändå kanske jag beundrar honom mest för hur han är mot oss lite yngre, han hjälper oss med tips utan att vi ber om det. 

Är det annars stor skillnad på rivaliteten mellan er spelare, om du jämför med hur det var i Malmö? 

– Det får man nog ändå säga. Det är liksom … alla har offrat ännu mer för att nå hit och då blir känslorna starkare i motgångar eller om man känner sig hotad. Samtidigt tror jag att jag har haft tur, det är bra gruppdynamik här och en miljö som är vänlig. Sånt kan man inte veta när man flyttar till en ny klubb. Men visst, det smäller på när det är träning på ett sätt som det kanske inte alltid gjorde i Malmö. Jag är också medveten om att jag inte vet något annat än att få en bra start. Hade jag inte tagit plats i startelvorna hade kanske de andra i laget sett och behandlat mig annorlunda. Kanske inte på ett negativt sätt, men det gör givetvis skillnad att jag visat att jag håller på den här nivån.  

 

När Jon Dahl Tomasson hade sin första landslagssamling i slutet av mars i år berättade spelarna att det var teoripass efter teoripass, särskilt dagarna före matchen mot Portugal. På kort tid behövde dansken få spelarna att förstå den fotboll som skulle skilja sig på många sätt från den de vant sig vid under Janne Anderssons ledarskap. Hög press, ett man-man-liknande försvarsspel, färre tillslag, ännu mer framåt än i sidled, offensivare utgångspositioner. Och offensivare spelare. 

Med tanke på Hugos »unika förmåga att processa information« är det inte otänkbart att Jon Dahl Tomasson grimaserade när han fick höra att spelaren hade dragit på sig en vadskada i ligaomgången före landslagssamlingen. 

»Spelare som jag visste att jag legat före i några år hade plötsligt gått om mig.«

Tomasson hade ringt honom strax efter att han utsågs till förbundskapten, och under samtalet stod det klart för Hugo att det skulle bli annorlunda för honom med den nya ledaren. Han förstod att Tomasson värderade hans egenskaper högre än vad Janne Andersson hade gjort. Trots imponerande insatser för Frankfurt under Jannes sista höst som förbundskapten, och trots att landskamperna var mer eller mindre betydelselösa, fick Hugo knappt någon blågul speltid. Samtalet med Tomasson fick Hugo Larsson att ta sig till samlingen i Portugal trots sin onda vad. Möjligheten att få en bra start med den nye förbundskaptenen lockade. 

Efter ett dygn och ett gäng teoripass åkte han tillbaka till Frankfurt. Mötet med den nya ledningen gav mersmak. Tomasson lyckades sälja in sina idéer och Hugo reagerade på danskens energi och vilja att bjuda in spelarna till diskussioner.

– Jag är inte den första som säger det, och jag var som sagt bara med i 24 timmar, men det var enbart positiva intryck. Det kändes som om landslaget behövde en omstart, en ny röst och nya tankar. Tomasson har en väldigt tydlig idé om hur han vill att vi ska spela och nu är det upp till oss spelare att visa att vi klarar av det.  

Kan du ibland känna att det är lite för bra för att vara sant? Du var en av de bästa spelarna i Sveriges bästa lag innan du drog utomlands för ett belopp som var oöverträffat, du har etablerat dig i en av världens bästa ligor och har i princip fått höra av förbundskaptenen att han ser dig som en nyckelspelare – allt innan du fyllt 20 år.

– Jag säger ju det, jag lever i en dröm. En dröm som jag visserligen kämpat och offrat mycket för och som jag aldrig kommer att ta för given. Det är därför jag sitter kvar här i dag på träningsanläggningen. Man kan påverka sina möjligheter mer än man kanske tror, genom hårt arbete. 

»Ibland går det långsammare än man önskar, ibland går det fortare än man tänkt.«

Har du haft någon riktig motgång?

– Det var tufft på riktigt när jag var i 15-årsåldern. Fram till dess hade jag alltid varit bland de bästa, även i MFF:s akademi. Men min kropp hängde inte med och jag var en av några som inte blev uppflyttade i MFF:s 16-årslag. Och jag fick ingen kallelse till juniorlandslaget. Spelare som jag visste att jag legat före i några år hade plötsligt gått om mig. I den åldern är det svårt att hantera motgångar om man inte haft några tidigare, jag levde för fotbollen och var bedrövad i några veckor. Många tårar. 

Gjorde du något på egen hand för att försöka komma i kapp?

– Det är nu jag ska svara att jag gick upp klockan fem på morgnarna och sprang intervaller, va? Nej, jag fortsatte bara som jag gjort hela tiden. Jag kunde nog inte ta min fotboll på mer allvar, så det var inte en inställningsgrej. Jag förstod att det handlade om det fysiska, och mina föräldrar sa bara att jag skulle lita på att min kropp någon dag skulle komma i kapp. Att somliga saker inte går att stressa fram. På ett sätt var det skönt att det fanns något att … liksom »skylla på«. Att det inte handlade om att min teknik var för dålig eller att jag låg efter i spelförståelse. 

Två år senare debuterade du i Allsvenskan.

– Ibland går det långsammare än man önskar, ibland går det fortare än man tänkt. Det är lätt att säga det här för att det gick bra för mig, jag vet givetvis att långt ifrån alla andra får samma resultat, men jag tänkte bara en sak under den jobbiga perioden: »Ingen ska vara bättre än mig i dag på träningen!« Jag var inte alltid bäst, men jag hade den inställningen, och det gjorde mig bättre varje vecka. Så har jag fortsatt att tänka, så tänker jag inför träningarna här i Frankfurt också. Det går inte att slappna av. Jag har fått en bra start, men det är mycket kvar.