Taha Ali: »Stark i huvudet är viktigare än stark i kroppen«

Direkt när Taha Ali kom tillbaka till Malmö efter landslagssamlingen på Cypern fick han göra ett löptest. Efter det enkla men jobbiga upplägget, tio vändor från kortsida till kortsida i högsta möjliga fart, stod Oliver Berg som klar och väntad segrare. Men vem kom tvåa: Taha Ali eller Pontus Jansson?

– Det tjafsades hela kvällen i lagets Whatsapptråd, säger Malmös tränare Henrik Rydström. Men jag tror att Taha klockades en sekund före Pontus.

Ett par dagar senare, i en loge på arenan med snöslaskig utsikt över planen, bekräftar Taha Ali att han fick den näst bästa tiden. Men han erkänner också att han tjuvade till sig några meter i vändningarna.

– Jag kan inte snacka bort det, säger han. Det finns på film. Men Pontus fuskade också.

Gillar du att springa, även utan boll?

– Faktiskt, ända sedan jag var liten. Skulle jag någonstans så sprang jag dit. När mamma skickade mig till affären stack jag så snabbt jag kunde, räknade sekunder i huvudet och försökte slå rekord. Och jag har alltid legat högt upp i löptesterna i mina lag.

Du spelade i samtliga 30 allsvenska matcher förra året, men i bara fyra av dem fick du 90 minuter. Behöver du bli mer uthållig?

– Så är det. Hade jag klarat 90 hade jag inte blivit utbytt heller. Vi vill pressa högt hela tiden, ta många löpningar och dominera. Jag har dessutom en krävande spelstil med dribblingar som tar mycket energi. Om jag är fräsch i 80:e minuten får jag mycket betalt, för det är ofta då våra matcher öppnar upp sig. Folk tror nog att jag behöver bli kraftigare, men jag tänker mer på uthålligheten. Där har jag fortfarande stora kliv att ta.

»Jag har gått igenom mycket för att komma hit. Men jag behövde tid för att mogna.«

Har du ofta fått höra det, att du behöver bli starkare?

– Varje år har jag fått höra att jag är för tunn. Ibland från medier, ibland från fotbollsfolk. »Du måste bli starkare för att hålla högre upp.« Så säger folk när man inte spelat tillräckligt bra fotboll. Då måste de hitta på anledningar.

Behöver du inte bli starkare?

– Alltså, jag behöver stärka vissa saker – höfter, fotleder – men det handlar inte om att jag ska bygga mer muskler och bli kraftigare. Jag vill inte tappa mitt flyt och min flärd.

Har det varit jobbigt med folk som pratat om din vikt?

– Det kommer alltid att vara så, jag får bara leva med det. Men jag tror också att stark i huvudet är viktigare än stark i kroppen.

Ser du dig som stark i huvudet?

– I dag gör jag det, jag har gått igenom mycket för att komma hit. Men jag behövde tid för att mogna.

 

Taha Ali gjorde sex mål och sju målgivande passningar under sin debutsäsong med Malmö FF. När den var slut och SM-guldet firats färdigt åkte han hem till Stockholm för att umgås med familj och vänner. Han bodde hemma hos sin mamma Sucad i Tensta. Han hade förhoppningar om att tas ut till landslagets januariturné, men när den vikarierande förbundskaptenen Daniel Bäckström den 6 december presenterade truppen låg han och sov. Sucad väckte honom och meddelade nyheten. Hon hade tårar i ögonen.

– Det var väldigt känslosamt för oss båda, säger Taha. Landslaget? Det var så osannolikt bara några år tidigare.

Efter beskedet åkte Taha på semester till Zanzibar. På stranden spelade ett gäng lokalinvånare barfotafotboll varje dag. Mest stod de bara i en klunga och höll bollen i luften, försökte bräcka varandra med olika typer av avancerade tillslag. Taha och hans kompis gick nyfiket fram och blev inbjudna till leken. Men ingen i gruppen blev särskilt imponerad av honom. Det var knappt att de trodde honom när han sa att han spelade fotboll på riktigt, och snart skulle göra det för sitt land.

Taha tänkte att om han hade valt en annan väg hade han kunnat bli en sådan: en bollkonstnär som kan utföra artistiska nummer lämpade för TikTok – men som har för lite att erbjuda riktig fotboll på hög nivå.

»Jag var pytteliten. Och inte bland de bästa i min ålder.«

När han anlände till landslagslägret på Cypern var han inte nervös. Han tog för sig på träningarna och fick starta i matchen mot Estland. När den var över hade han förarbetat på högerkanten till Isaac Kiese Thelins 2–1-mål och utmanat så gott det gick på en vattensjuk plan. Sportbladet tillägnade honom en egen artikel under rubriken »Taha Ali hyllas efter landslagsdebuten«. Fotbollskanalen gav honom högst betyg, en fyra, av samtliga spelare. Fotbollsförbundet försökte vara moderna genom att spela in en »reaction video«, där Taha filmades samtidigt som han betraktade sin framspelning på en telefonskärm.

I efterhand beskriver han upplevelsen som »fantastisk«.

– Jag hamnade i flera en mot en-lägen, där jag är bekväm. Fick flera chanser att visa vad jag kan. Det var en viktig match.

Viktig, men inte den viktigaste. För när Taha Ali talar om sin karriärs hittills mest betydelsefulla match utspelar den sig varken i landslags- eller Malmömiljö. Det handlar heller inte om Superettans sista omgång 2021, då han som Västeråslån showade på Olympia mot laget som senare skulle värva honom till Allsvenskan och fick Helsingborgs dåvarande målvakt Anders Lindegaard att utbrista: »Han är nog seriens bästa spelare, om inte svensk fotbolls bästa spelare.«

Nej. Den insats som Taha Ali oftast återkommer till och aldrig glömmer är en B-lagsmatch mot Vallentuna.

 

Som barn spelade Taha Ali med Spånga och Bromsten, men framför allt på gården med kompisarna i Tensta. Han var snabb i steget och skicklig med bollen, tränade in finter och utvecklade egna. Men skickligare än andra bollbegåvningar i samma ålder?

– Jag var alltid kreativ och snabb med bollen, säger Taha. Men om du tycker att jag är liten i dag – du skulle ha sett mig då. Jag var pytteliten. Och inte bland de bästa i min ålder.

Försökte du komma till någon av de stora klubbarnas ungdomslag?

– När jag var 15 testade jag i AIK:s tredjelag, AIK Bas. Det var ett breddlag där alla var välkomna och där fanns en kille som hette Alan Naib. Han slaktade oss alla och kom med i ungdomslandslag senare. Då märkte jag att det fanns en nivå som var mycket högre än min.

Hade du ändå proffsdrömmar?

– Hade jag det då? Jag vet inte, jag var från Tensta. Ingen från Tensta hade blivit något stort. Det fanns inga förebilder, ingen blueprint. De bästa i Stockholm spelade Gothia Cup och åkte utomlands på turneringar. Det kändes helt avlägset för mig. Jag var inte tillräckligt bra för att spela i ett akademilag. Det är sanningen. Jag var inte ens tillräckligt bra för Älvsjös juniorlag.

Du provade där också?

– De låg i botten av juniorallsvenskan. Jag skrev mejl till tränaren och frågade om jag fick komma dit. Jag tänkte att jag skulle glida in där, dribbla, göra mål. Men redan första träningen … nej. Nej, nej, nej. Jag var mindre än de andra spelarna, kanske mer teknisk men inte snabbare. Sämre utbildad. De andra förstod fotboll på ett annat sätt. När jag var där i Älvsjö kände jag att jag nog aldrig skulle lyckas.

»Jag stängde in mig själv, även från vänner.«

 

När Taha Ali började gymnasiet tillhörde han Sundbybergs IK. Han spelade med juniorerna, och ledarna tyckte att han utvecklades snabbt. De försökte peppa honom att satsa hårdare, men Taha var tveksam. Han var less på fotboll. När han gick i tvåan var han trött på det mesta, förutom dataspelet League of Legends. När han satt framför skärmen var det som att kliva in i en bubbla där tid och rum blev oviktigt. Han slutade göra läxor, slutade gå till skolan. Tänkte sällan på fotbollen.

– Jag var seriöst databeroende. Spelade kanske åtta, nio timmar varje dag. Jag stängde in mig själv, även från vänner. Och jag började ljuga för att kunna spela ännu mer.

»Jag rös. Farten, flytet, dribblingarna. Vad var det här för jävla spelare?«

Varför funkade inte skolan för dig?

– Det berodde mest på mig själv. Jag älskade att spela League of Legends så mycket att inget annat betydde något. Skolan blev bara något jobbigt. Som jag prioriterade bort.

Hade du inga krav på dig hemifrån?

– Jo, men jag ljög om läxorna och skolan. Mamma fattade nog inte hur lite jag var där, men mina två storebröder gjorde det efter ett tag. Då kom lögnerna i kapp mig. De fick mig att förstå att jag inte mådde bra av allt spelande, och jag trappade ner. Till slut la jag undan datorn helt.

Du måste ha blivit ganska bra på League of Legends. Tänkte du att skulle kunna bli proffs på det?

– Ja, ett tag tänkte jag att jag verkligen skulle satsa på det. Men mina bröder gjorde allt för att få mig att förstå att jag borde ge fotbollen en chans istället. Det var flera som förstod min fotbollstalang bättre än vad jag själv gjorde.

 

Inför säsongen 2017 fick Sundbybergs seniorlag i division två en ny tränare. Han hette Kaveh Magnusson och fick en tuff start. Våren gick knackigt, laget harvade i botten. Pengar till förstärkningar saknades, så Magnusson letade desperat bland juniorerna. Kanske fanns det någon oslipad diamant där?

– Det är ju en fåfäng tanke egentligen, säger Kaveh Magnusson. Mer handlade det nog om att visa de yngre att föreningen såg dem och hade en vision.

En junidag spelade några av tonåringarna en reservlagsmatch mot Vallentuna. Kaveh Magnusson åkte dit tillsammans med sin assisterande tränare, Bashar Asmar. De fick se en av Sundbybergs 19-åringar göra fyra mål.

– Jag rös, säger Magnusson. Farten, flytet, dribblingarna. Herregud, vad var det här för jävla spelare? Min assisterande sa: »Han heter Taha men är inte så seriös.«

Kaveh Magnusson bjöd in honom till A-lagets träning. Men Taha Ali var inte säker på att han ville.

– Det var flera samtal där jag fick pusha honom ner till träningen, säger Kaveh Magnusson. Jag såg hur mycket han älskade att spela fotboll, jag såg hur bra han faktiskt kunde bli. Men det fanns ett litet motstånd från Taha.

»Hans kompisar följde med i hans dribblingar längs sidlinjen …«

Det här var under perioden då Taha Ali fortfarande levde i League of Legends-bubblan.

– Jag tyckte också att A-lagsfotboll verkade lite tråkigt, säger Taha. Fotbollen var tuffare, det var bekvämare att dominera på U16-nivå. Men till slut sa Bashar: »Om du kommer till träningen får du vara med i A-lagstruppen mot Karlslund.«

Taha kom och fick spela mot topplaget Karlslund på sin 20:e födelsedag. Sundbyberg förlorade, men tränarna imponerades ändå av debuten. Taha fick fortsatt förtroende, dribblade och gjorde mål, och under andra halvan av säsongen lyfte Sundbyberg i tabellen. Tidigare Sundbybergsbon Henrik Kullberger, som 2017 följde laget för ett fotoprojekt, noterade också hur publiken växte.

– Mest var det en massa kompisar till Taha, säger Kullberger. De följde med i hans dribblingar längs sidlinjen, ungefär som en linjedomare som måste röra sig med spelet. Efter den jobbiga våren var det som om glädjen kom tillbaka med den här killen, som inte såg mycket ut för världen. Han var alltid glad och aldrig kaxig. Långt ifrån klichébilden av den dribblande förortskillen.

»Han var också en fighter på planen som tog jättelöpningar hem …«

Kaveh Magnusson, som själv hade fått höra att han som spelare dribblade för mycket, uppmuntrade Taha att fortsätta finta. Även om det ibland gjorde att tränaren »fick puls som en jävla kanin«.

– Så här skrev jag om Taha i en gammal text på Linkedin: »Är det fel att invänta två försvarare när du är fri med målvakten, låta dem hamna framför dig, för att sedan finta bort dessa och skjuta upp bollen i bortre krysset från en minimal vinkel? Är det dumdristigt eller bara en spelare som kontrollerar sin atmosfär?«

Kaveh Magnusson skrattar högt åt sina egna formuleringar.

– Det där hände på riktigt! säger han. Det var Tahas debutmål i »Sumpan«.

Sundbyberg arbetade sig upp till en mittenplats i tabellen och som Magnusson minns det gnällde inga lagkamrater på Taha Alis spelstil.

– Han var också en fighter på planen som tog jättelöpningar hem de gånger han tappade bollen. Däremot var det snack om att hans kropp inte skulle räcka till högre upp. Jag var inte så orolig över det. Jag menar, hur kraftig var Neymar när han kom fram?

Taha kände likadant. Viktigare, tyckte han, var att bli bättre på att tänka fotboll. Få en större förståelse för helheten. Och då räckte inte längre Sundbyberg.

»Fattar du inte att du kan bli bra i fotboll på riktigt?«

 

Stocksund spelade visserligen division två-fotboll, men miljön var mer ambitiös. Den trupp som Taha Ali anslöt till 2018 var full av spelare som satsade uppåt och innehöll flera namn som senare skulle nå eliten: David Seger, Robin Frej, Ousmane Diawara, Kristoffer Khazeni. Där fanns också Alan Naib, det tidigare löftet som »slaktat« Taha och de andra under provträningen med AIK:s breddlag fem år tidigare. Och nu kände sig Taha Ali inte underlägsen längre.

– Jag glömmer aldrig Tahas första träning med oss, säger den tidigare Stocksundspelaren Fabian Ahlstrand. Han gjorde ett otroligt mål efter att ha dribblat sig fram längs kortlinjen, ungefär som han gjorde mot Värnamo med Malmö i fjol.

Fabian Ahlstrand tyckte att nyförvärvets en mot en-spel var »unikt bra«. Och tränaren Onur Ekici njöt när han på träningarna såg Taha och Kristoffer Khazeni försöka överglänsa varandra med olika finter. Men både Ahlstrand och Ekici såg också en spelare som fortfarande var under utbildning. Första säsongen i Stocksund var Taha inte given i startelvan.

– Det var fortfarande rätt mycket gatufotboll, minns Onur Ekici. I Stocksund var det mer seriöst och taktiskt än vad Taha var van vid. Han behövde gå igenom det. Och så fick han visa att han kunde kämpa också. Andra året flöt han fram.

»Lagkamraterna i Stocksund fnissade när deras lättviktarkompis drog på sig väktaruniformen.«

Division två-livet är i grunden kämpigt. Ambitiösa lag tränar nästan lika mycket som ett allsvenskt, men oftast på kvällstid eftersom spelarna studerar eller jobbar om dagarna. Här finns gott om drömmar, både färska och spruckna. Och tvivel när tonårstiden hamnar allt längre bort i backspegeln. Har mitt tåg gått? Är det värt att försaka så mycket för en fattig fotbollstillvaro som ytterst få bryr sig om? Samtidigt finns alltid den lilla möjligheten där. Man ser spelare i sin omgivning som plötsligt plockas till högre divisioner. Man ser andra kasta in handduken. Man är en riktigt bra säsong från att bli upplyft, och samtidigt en korsbandsskada från att lägga av.

 

För Taha Ali var lusten avgörande. Och när han blev nyckelspelare i Stocksund under sin andra säsong var fotbollen verkligen rolig. Men kanske var futsal ännu roligare? Första gången han testade på riktigt, med futsallaget Nacka Juniors, kändes det som om han »fick Super Mario-stjärnan och bara flög fram«. Dessutom var det drag på läktaren. Man var inomhus och hade bollen nästan hela tiden. Futsal var bekvämt. Och kul så in i helvete.

Taha Ali kombinerade den vanliga fotbollen i Stocksund med futsal om vintrarna. Först i Nacka, sedan i Hammarby. Han blev snabbt en av de främsta, och när han togs ut i landslaget ringde han till sin storebror och sade att han nog skulle satsa på att bli utlandsproffs i futsal istället. Brodern svarade med att skälla ut honom. »Säg aldrig de där orden igen!«, sade han. »Fattar du inte att du kan bli bra i fotboll på riktigt?«

Taha lyssnade. Innerst inne hade han också börjat tro det. När han inför säsongen 2020 värvades av division ett-laget Sollentuna lade han ner futsalsatsningen. Han bestämde sig även för att inte jobba på ett år.

»Efteråt pratades det i laget om Taha. Han är futsal, sa någon. Jag tyckte att han var mer än så.«

Tidigare hade han, som inte tagit studenten, arbetat som inhoppande skolresurs för barn med särskilda behov. Han hade även jobbat som trygghetsvärd i tunnelbanan och på pendeltågen. Lagkamraterna i Stocksund fnissade när deras lättviktarkompis drog på sig väktaruniformen efter vissa träningar och matcher. Ett typiskt pass utgick från T-centralen och pågick mellan 19.00 och 02.30. Det var sena, mörka timmar. Ofta händelsefattiga, ibland stökiga. Knappast en idealisk återhämtningsmiljö för en spelare på gränsen till genombrottet.

Inte heller Sollentuna betalade en lön som det gick att leva på. Men den var lite högre än i Stocksund och Taha bodde fortfarande hemma hos mamma i Tensta. Nog kunde han leva riktigt snålt i ett år för att verkligen ge fotbollen chansen?

 

Hans första tävlingsmatch för Sollentuna var i Svenska Cupen mot allsvenska Sirius. Taha kvitterade till 1–1 efter nio minuter. Vid bortabänken stod Sirius tränare Henrik Rydström.

– Vi vann med 8–1 sedan, säger Rydström. Men efteråt pratades det i laget om Taha. »Han är futsal«, sa någon. Jag tyckte att han var mer än så.

Efter det första intrycket följde Henrik Rydström spelarens utveckling på avstånd. Han såg hur Örebro värvade honom efter att Taha gjort tio mål och 14 målgivande passningar under sin debutsäsong i Ettan. Han konstaterade att ÖSK ändå bara gav honom tolv allsvenska minuter under våren 2021 och under sommaren lånade ut honom till Västerås i Superettan. Och hur det lossnade där, så pass att Helsingborg värvade tillbaka honom till Allsvenskan.

– När han var i Västerås var jag i Kalmar, säger Rydström. Vi var bra på att passa runt bollen, men hade mått bra av en mönsterbrytare som kunde göra det oväntade. Jag tog upp hans namn internt men fick höra att det inte fanns pengar.

»Han är bra, men är han Malmöbra?«

Nästa säsong, 2022, möttes de igen. Och efter en 1–1-match på Olympia klev den dåvarande Kalmartränaren fram till Taha. Rydström sade att han hade velat värva honom och att han fortfarande hoppades kunna göra det en dag.

Det dröjde bara ett halvår. Som ny tränare i Malmö hade Henrik Rydström en betydligt högre budget att förhålla sig till, och den 9 januari 2023 presenterades Taha Ali. Rekryteringen och fyraårskontraktet förvånade somliga. Taha hade just åkt ur Allsvenskan med HIF, blixtrat till ibland men knappast varit en bärande spelare.

– För det första, säger Rydström med ett tonfall som skvallrar om en stundande föreläsning.

Han pratar också länge. Om att poäng inte är allt och att man inte ska underskatta den »psykologiska skräcken« en sådan spelare kan sprida i motståndaren. Om att vissa spelare kommer ännu mer till sin rätt i spelförande lag. Om att Malmöbacken Lasse Nielsen beskrivit Taha som »en otäck en« efter ett Skånederby 2022.

– Och så får jag väl erkänna att jag i min hybrishjärna tänkte: »Ge mig honom, så ska jag se till att det blir bra.«

Men du noterade en viss skepsis mot värvningen?

– Ja, det finns nog många gamla tweets man skulle kunna dra fram. Här var det också en del: »Han är bra, men är han Malmöbra?«

»Varför ska han lägga på sig X antal kilo? Han kommer fortfarande att väga för lätt i duellerna.«

Rydström gav Taha Ali 17 allsvenska starter under deras första säsong tillsammans. Att det inte blev fler kan inte bara förklaras med att teknikern behöver bli mer uthållig.

– Han och Sebastian Nanasi är nog de spelare som får mest skit av mig på genomgångarna, säger Rydström. När Taha var helt genomskinlig i försvarsspelet mot Öster i genrepet fick han veta det. Men jag är också på dem eftersom det är två spelare jag tror och litar mycket på.

Hur ser du på hans fysik?

– I en akademimiljö får dagens spelare lära sig allt om fysik och sina kroppar. Mycket av det är fortfarande nytt för Taha. När han var sliten förra året trodde han att han var skadad. Jag fick förklara att det bara var musklerna som var trötta.

Skulle han bli ännu bättre med en starkare kropp?

– Inte starkare som i tyngre. Varför ska han lägga på sig X antal kilo? Han kommer fortfarande att väga för lätt i duellerna. Jag vill snarare att han ska träna så att han blir ännu bättre på att undvika tacklingar.

 

I logen i Malmö nickar Taha Ali när han får höra vad hans tränare sagt om honom.

– Han har rätt. Jag lär mig fortfarande. Det är ändå inte så längesedan jag … vänta, jag måste visa en sak.

Han halar upp sin telefon och sätter i gång ett klipp från 2019.

– Här har jag precis spelat match med Stocksund och mitt jobbpass skulle börja 30 minuter efter slutsignalen.

På videon står Taha med fotbollsväskan framför fötterna. Så drar han hastigt på sig väktaruniformen och skyndar i väg. En gammal lagkamrat filmade och Taha skrattar när han visar upp klippet. Men på skärmen ser han obekväm ut.

– Jag var nog lite sur, säger han. Det var också ett tufft jobb. Som väktare får man träffa ganska många hemlösa, folk som kanske sover i tunnelbanan. Folk med olika typer av problem. Ibland var det bråkigt. En gång fick min kollega ta hand om en person som dött efter att ha rört strömlinan.

Det var inget jobb du trivdes med?

– Du vet, T-centralen sent en kväll. Det är inte den roligaste arbetsplatsen. Du får se allt möjligt och en del saker du helst inte vill se. Och inget ont om kollegorna, men det fanns ingen utveckling bland oss som jobbade där. Vi snackade mest skit bara. Det var fan ingen fin bubbla.

»När guldstriden pågick som mest med Malmö förstod jag att jag hade blivit ganska viral på TikTok.«

De flesta av dina lagkamrater i Malmö har nog aldrig ens haft ett jobb utanför fotbollen.

– Nej, och även om det inte var någon drömtillvaro är jag ändå glad över den erfarenheten. Jag tror att det jobbet fick mig att mogna som människa. Att träffa människor som inte vet var de ska sova nästa natt eller när de får sin nästa måltid. Sånt gör en ödmjuk. Man blir bättre på att uppskatta det man har.

Hur gör man det utan att samtidigt bli nöjd?

– Det är inte svårt. Jag är fortfarande ganska färsk på den här nivån och vill nå ännu högre. I dag känner jag också ett ansvar för att ta mig så långt jag kan.

Ansvar gentemot vem?

– Gentemot mina föräldrar, som tog sig från ett krigsdrabbat land och sedan slet hårt i ett nytt för att sätta mat på bordet till sina barn. Vem är jag att inte ta vara på förutsättningarna då? Hur skulle det inte kunna vara en drivkraft?

Gav landslagsdebuten eko i Somalia?

– Faktiskt. Jag har blivit en ganska stor profil i Somalia. När guldstriden pågick som mest med Malmö förstod jag att jag hade blivit ganska viral på TikTok. Somaliakopplingen gör också att jag känner ansvar.

Varför?

– Det finns inte många professionella spelare med somalisk bakgrund. Det behövs förebilder. Nu känner jag att många barn och ungdomar ser upp till mig, även personer i Sverige med somaliska rötter. Det känns fint att visa dem att man kan ta sig någonstans, även om vägen var ganska lång för mig.

»Tänk om jag inte hade dykt upp? Blivit sjuk?«

Vad tänker du när du tittar tillbaka på den vägen?

– Jag känner stolthet över att jag fortsatte jaga drömmen, även när det inte såg så positivt ut. Jag känner tacksamhet gentemot Gud, min familj och olika fotbollspersoner som stöttat mig längs vägen. Sedan kommer man inte ifrån att fotboll också handlar om tillfälligheter. Hur hårt man än krigar.

När du åkte ur Allsvenskan värvade Malmö en tränare med ett gott öga till dig sedan tidigare, 2017 hade du kunnat sluta med fotboll, men blev pushad och återfann glädjen. Några år senare var du nära att välja futsal … Det har funnits många vägskäl?

– Det är det jag menar. Mest tänker jag på den där B-lagsmatchen med Sundbyberg, när jag hade varit för dålig för Älvsjö och var less på fotboll. Tänk om jag inte hade dykt upp? Blivit sjuk? Tänk om A-tränarna inte hade varit och tittat just då? Tänk om jag hade haft en dålig dag? Ouff!

 

Taha Ali lutar sig tillbaka i stolen och blåser ut luft. Ler och skakar på huvudet. Sedan blickar han ut över planen där han firade SM-guld några månader tidigare. En vän till familjen gratulerade med en specialdesignad tårta: en halv meter hög, med ätbar MFF-sköld, fotbollssko och boll på toppen.

Många fler blev glada för hans skull och samtliga som intervjuas till den här artikeln – gamla tränare, tidigare lagkamrater, före detta rivaler – verkar bli på gott humör av att prata om Taha Ali. Det tycks finnas en genuin önskan om att se den här killen lyckas. Ett talande exempel är att David Seger under Tahas provspel i Örebro 2021 ständigt passade sin tidigare mittfältskollega från Stocksund så att chansen till kontrakt skulle öka.

Allra gladast över framgången låter Kaveh Magnusson, den tidigare tränaren som gav Taha chansen på seniornivå när han inte ens visste om han ville ha den. Sedan dess har Magnusson följt hans karriär på håll (»men marknadsfört honom så hårt jag har kunnat«) och haft åsikter om klubbvalen. Henrik Rydströms fotboll passar Taha bra, tycker han. Även om han helst skulle se att Malmö lät honom utgå från vänster i planen.

Kaveh Magnusson tänker ofta tillbaka på deras år tillsammans i Sundbyberg.

– Jag kallade honom »Tolv kilo«, säger han. Han är väl fortfarande inte den starkaste i laget. Men vem har en starkare glädje i sin kropp?