En ny Hugo

Utanför Eleda stadion, i riktning mot Pildammsparken och gamla Malmö stadion, finns det ett par 20 meter långa bänkar i ljusblått. På matchdagar nyttjas de av supportrar som häller i sig en sista medhavd ölburk eller letar fram sin digitala biljett innan de traskar vidare mot läktaren. Annars står de oftast tomma. På en av dessa långbänkar har 21-årige Hugo Bolin slagit sig ned i septembersolen för att genomföra dagens andra långa intervju. Efter en timme i pressrummet behövde han frisk luft.

Det har inte ens gått ett dygn sedan han firade en 4–0-seger mot BK Häcken inne på Malmö FF:s hemmaplan. Hugo spelade 72 minuter i en wingbackliknande roll till vänster. Han gjorde varken mål eller assist och tvingades ta mer defensivt ansvar än vanligt.

– Det var kanske inte min bästa match, säger han på sin något nedslipade västgötska. Men jag spelade väl helt okej.

För några månader sedan hade han grämt sig efter en sådan insats. Han hade oroat sig över att ha sumpat sin chans i startelvan genom att inte glänsa offensivt. Men det var en annan Hugo Bolin.

»Efter de senaste månaderna finns det ingen tvekan om vem som åsyftas när det talas om Hugo i Malmö.«

En ung kille med ljusblå MFF-tröja passerar förbi, på väg till en träning med ungdomslaget. Hugo vinkar och förklarar vem killen är.

– Här har vi … eller ser du vem han liknar?

Han svarar sig själv.

– Mig! De säger att det här är Hugo nummer två.

Det är inte länge sedan han själv beskrevs som »Hugo 2« i en Sydsvenskanrubrik. Då var hans ett år yngre kompis Hugo Larsson den uppskrivna talangen. Och även om det i vissa Malmökretsar har viskats om att »Hugo 2« kan bli ännu bättre än Eintracht Frankfurt-proffset dröjde det innan Bolin utmärkte sig i Allsvenskan. Men efter de senaste månaderna finns det ingen tvekan om vem som åsyftas när det talas om Hugo i Malmö.

 

Hugo Bolin växte upp i det lilla samhället Sjömarken utanför Borås. Han minns knappt något i livet som inte handlar om fotboll, och hans mamma har berättat för honom att han sparkade på bollar nästan direkt efter att han hade lärt sig gå. När Hugos tre år äldre storebror började i fotbollsskola hängde han på. Han vande sig vid att vara minst på planen och anpassade sig efter det.

När ett 03-lag startades i Sjömarken började Hugo Bolin spela där, men han fortsatte parallellt i sin storebrors lag. Länge spelade han regelbundet med tre olika årgångar. Och när 03:orna hade anmält sig till två serier tjatade han om att få dubblera. En gång ställde han sig i mål, bara för att få vara med och spela.

– Jag tror att jag gjorde två mål i den matchen, säger Hugo Bolin. Jag dribblade bara. Det var nog under sjumannatiden, så det var inte lika många spelare att passera på vägen.

Johan Bäck, tränare för Sjömarkens pojkar födda 2003, minns en liten kille som alltid var bäst i sitt lag.

– Man brukar säga att det inte går att avgöra vem som kommer blir bra. För mig är Hugo ett undantag. Ända sedan han var sex år gammal hade han en talang och teknik som stack ut, men han älskade också att spela och springa mest av alla. Och han klarade inte av att förlora.

Blev han divig av att alltid vara bäst?

– Aldrig divig. Tvärtom. Han tog hemjobbet mer än någon annan, just för att han så gärna ville vinna. Däremot ställde han krav på medspelarna att de skulle bry sig lika mycket och ta ut sig lika mycket som han själv. Hugo var arg på mig ibland och jag skällde på honom mer än en gång.

»Jag har insett att det går att vara en vinnarskalle utan att missköta sig.«

Hugo Bolin skäms över hur han kunde bete sig på fotbollsplanen som barn.

– Jag var gnällig som fan. När jag spelade med min brors lag tyckte han nog att det var lite jobbigt. Mina föräldrar skämdes säkert också. Jag klagade på medspelare, domare, motståndare, allting. Det berodde nog på min vinnarskalle. Mina föräldrar var alltid på mig och till slut insåg jag att det inte ser bra ut att gnälla på sina lagkamrater.

Även utanför planen har hans tjurighet satt avtryck. Sjömarkens gamla ungdomstränare Johan Bäck minns när hans familj semestrade ihop med familjen Bolin och spelade gris på stranden.

– Även då försökte Hugo fuska! Bland vänner, i en oviktig lek. Jag tror att den inställningen har spelat stor roll för hans utveckling. Han skulle alltid vinna. Därför slet han som ingen annan och blev bättre på köpet.

Hugo Bolin:

– Jag minns griskastningen. Bäck betedde sig som ett svin mot mig. Han kastade för hårt eller något. Då fick jag en låsning och blev orimligt arg. Men det var många år sedan. Jag kan fortfarande bli väldigt förbannad, det räcker med att jag förlorar på träning, men jag har blivit bättre på att kontrollera de känslorna.

Hugo Bolin blickar mot sin hemmaarena. Han vet hur stolt Malmöpubliken är över klubbens vinnarkultur.

– Jag har insett att det går att vara en vinnarskalle utan att missköta sig.

 

Ett gäng killar mellan tio och 15 år traskar förbi de himmelsblå långbänkarna. Med sig har de en kundvagn som innehåller hopvirade tygbitar. Hugo känner inte igen killarna, men gissar att de ska förbereda något tiforelaterat inför Europa League-matchen mot Rangers om tre dagar. En av dem tar mod till sig och ropar:

– Hej Hugo! Bra match i går. Jag tycker att du var bäst.

En annan tifokille tar vid:

– Hälsa »AC« att han är grym!

Att en av dem säger att Hugo var bäst mot Häcken, trots att Anders Christiansen gjorde två mål, är kanske inte bara smicker. Hugo Bolin har märkt att supportrarna gillar honom. Redan efter sin debut förra säsongen, ett inhopp på två minuter mot Hammarby, fick han kliva upp på läktaren och dra igång en ramsa. Sedan dess har han agerat klackledare ytterligare två gånger: Efter sitt mål mot Elfsborg i maj och efter 4–0-segern mot Djurgården den första september. I den matchen skruvade han in ett högerskott i krysset och dribblade in ytterligare en boll. Även om djurgårdsinsatsen ägde rum i september kan den betraktas som höjdpunkten på den formtopp som medförde att Hugo Bolin utsågs till månadens allsvenska spelare i augusti.

– Det är höga krav här i Malmö, men jag har faktiskt inte känt särskilt mycket press, säger Hugo. Det bästa jag vet är att spela fotbollsmatch och jag förknippar det bara med glädje. Inga jobbiga tankar. Sedan kommer man ganska lindrigt undan om man har tagit sig upp från de egna leden. Många i Malmö vill se mig på planen och ger mig lite extra kärlek. Även om jag gör en dålig match känns det som att de ger mig förtroende.

»Det borde ha känts sjukt att åka och träna med Chelsea. Jag tyckte mest att det var en rolig grej.«

Hugo Bolin tittar ned i sin mobil och konstaterar att klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Han är ledig i morgon och funderar på om han ska passa på att åka hem till Borås. Där finns hans familj och många av de barndomskompisar han växte upp med på olika fotbollsplaner i Sjömarken.

– När det var som mest spelade jag kanske sex timmar fotboll varje dag. Vi var ett gäng på runt 15 grabbar som spelade fotboll varenda rast, och efter skolan cyklade vi till Sjömarkens idrottsgård och spelade ännu mer. Hela sommarloven tillbringade vi också på fotbollsplanen. Och när jag var hemma spelade jag själv på altanen. Det är från alla de timmarna jag har fått min grundteknik.

Kan du sakna det där med att bara spela spontanfotboll hela dagarna?

– Ibland. Fotboll är fortfarande lika roligt, men när man har det som jobb blir det inte samma frihetskänsla. Om jag åker till Borås nu hade jag gärna samlat det gamla gänget och lattjat i flera timmar, men jag tror inte att Malmö hade uppskattat om jag spelar barfota på konstgräs.

Med Hugo i laget blev Sjömarken ett av landets bästa ungdomslag. De tränade mycket och hårt. I tidiga åldrar krossade de granngiganten IF Elfsborg. Senare blev det jämnare, men Hugo såg aldrig någon anledning att lämna sin moderklubb. Dessutom hörde inte Elfsborg av sig. Det gjorde andra.

I tioårsåldern spelade Hugo Bolin en cup i Varberg. Han visste det inte under spelets gång, men en scout från Chelsea var på plats. Scouten blev så imponerad av den lille Sjömarkenspelaren att han bjöd ned honom till London.

– Jag minns att vi vann cupen så jag spelade säkert bra. Under den tiden var jag ganska överlägsen bland spelarna i min ålder. Jag fattade nog inte riktigt vad som hände, för det borde ha känts sjukt att åka och träna med Chelsea. Jag tyckte mest att det var en rolig grej.

Londonbesöken blev fler. Hugo testade även att träna med jämnåriga spelare i Manchester City, Genk och … Malmö FF.

– Chelsea ville att jag skulle få fler svåra matcher på nära håll, så att jag inte behövde åka så långt varje gång. Då började jag spela turneringar med Malmö FF, samtidigt som jag fortfarande tillhörde Sjömarken.

Hur var det att komma in som en outsider till turneringar på det sättet, kanske till och med ta någon annans plats?

– Det var ganska vanligt då. Fotbollen tog mig ofta till nya miljöer och för mig var det inget konstigt. Jag bara spelade på.

»Jag försökte bara spela fotboll och överleva, för att när jag väl växte skulle jag bli bäst igen.«

Hugo Bolin spelade cuper med MFF från 12 till 15 års ålder. Samtidigt började Chelseas intresse svalna. När hans årskamrater kom in i puberteten, blev längre och fick explosiva muskler hängde inte Hugos kropp med.

– Jag hade alltid varit överlägsen teknisk, men när andra växte fysiskt räckte det inte längre. Motståndarna blev snabbare och hade mer kraft i löpsteget. Kom de nära mig var det kört, för jag hade inget att trycka emot med. Istället tvingades jag lära mig att ta snabbare beslut, kombinera mig fram istället för att göra allt själv.

Kändes det jobbigt att inte växa, och att inte vara lika överlägsen längre?

– Lite. Jag var inte ensam om det, utan några av mina kompisar började också växa sent. Men jag var nog allra minst. Mina föräldrar sa till mig att jag också kommer växa till slut. Jag lyssnade på det och försökte bara spela fotboll och överleva, för att när jag väl växte skulle jag bli bäst igen.

»MFF var den enda klubben i Sverige jag kunde tänka mig att gå till. Här finns förutsättningarna att nå toppen.«

När Hugo fyllde 15 och fick lov att bli ungdomsproffs var Chelsea inte längre intresserade.

– Jag var för dålig, för liten. Eller det är bara en ursäkt. Man ska aldrig skylla på att man är för liten. Då är man bara inte tillräckligt bra. Så jag var helt enkelt för dålig, skulle jag vilja säga.

Istället började Hugo på fotbollsgymnasiet i Malmö. Det var naturligt. Han gillade laget och trivdes under de cuper han spelade med klubbens 03-lag. Elfsborg hörde av sig till slut, men då hade Hugo Bolin redan bestämt sig sedan länge. Hans föräldrar hade lovat att flytta med till Skåne.

– MFF var den enda klubben i Sverige jag kunde tänka mig att gå till. Här finns förutsättningarna att nå toppen. Jag var på några stormatcher med Elfsborg som barn, men har aldrig hejat på laget.

Säger du bara det för att göra Malmösupportrarna glada?

– Faktiskt inte! Det enda laget jag höll på som barn var Chelsea. Ingen i min familj är Elfsborgssupporter, mamma och pappa blev fotbollsintresserade först när jag och brorsan började spela.

 

Under ungdomsåren i Malmö var Hugo Bolin inte längre en stjärna. Alla kunde se att han var teknisk, men andra spelare låg längre fram i utvecklingen. Han var sist i sin ålder att flyttas upp från U16 till U17 och sist upp även därifrån till U19. 2022, medan den ett år yngre Hugo Larsson tog Allsvenskan med storm var Hugo Bolin utlånad till BK Olympic i division ett. Då hade han till sist börjat växa.

– Jag blev snabb igen någonstans när jag var 17 eller 18. Sedan började de andra bitarna falla på plats. Även om jag har växt till mig kan jag inte stå emot om en stark spelare tacklar mig, men nu kan jag i alla fall rycka förbi och ifrån eller spela bollen vidare om jag använder min smartness.

»Det var nog en bra erfarenhet att komma till en annan typ av klubb med andra utmaningar än Malmö.«

Efter sitt år i ettan skulle Hugo Bolin konkurrera på allvar om en plats i Malmö FF:s trupp. Då hade den nye huvudtränaren Henrik Rydström precis tagit över. Även den assisterande tränaren Theodor Olsson var ny i klubben.

– Truppen var stor när vi anlände, säger Olsson. Vi hade ett ungdomsgäng med killar som hade spelat i Olympic. Av dem var det tydligt att Hugo stack ut lite extra med sin bollbehandling och sitt avslut. Samtidigt blev han nedtacklad lite väl enkelt på träningarna.

Rydström gav Hugo ett par chanser i Allsvenskan under våren. I sin startdebut mot Degerfors spelade han fram sin kompis och namne Larsson till ett mål. Sedan lånades han ut till just Degerfors som slogs för sin överlevnad i högsta serien.

– Det var tufft. Under min tid där vann vi bara en match. Samtidigt lärde jag mig mycket. Det var en fin och familjär klubb, där alla kom varandra nära och man alltid sprang på folk som man kände. Så även om vi inte löste ett nytt kontrakt är jag nöjd med vad jag personligen fick ut av låneperioden.

Under den långa nedflyttningsstriden tvingades Hugo Bolin ta sig an en lite ovan roll. I presspelet agerade han nia. Offensivt droppade han ned som en tia.

– Jag blev bättre i det defensiva arbetet, vilket verkligen behövdes eftersom jag var ganska dålig där innan. Och en av mina bästa egenskaper i dag är mina löpningar in bakom för att hota backlinjen. Det var något jag plockade med mig från Degerforstiden.

Theodor Olsson följde Hugo Bolins höst i Degerfors från avstånd.

– Jag kände med honom eftersom de inte fick med sig resultaten. Samtidigt var det nog en bra erfarenhet att komma till en annan typ av klubb med andra utmaningar än Malmö. Jag upplevde inte att han blev så mycket bättre just under hösten. Men han lärde sig säkert massor som har gett utslag först den här säsongen.

Hugo Bolin delar den bilden.

– Det tog tid när jag kom tillbaka till Malmö, med högre träningsdos och kvalitet. I våras hade jag det tufft, men när det väl släppte så släppte det rejält. Då kom självförtroendet och nu har det bara flutit på.

 

»Släppet« han pratar om kan sägas ha kommit under sommaren. Det började med ett mål mot Kalmar i maj. Hugo Bolin tycker inte att han gjorde en särskilt bra match, men målet betydde mycket. Det gav honom förtroendet att bygga vidare på det han egentligen behövde förbättra: Att bli jämnare i prestationerna.

– Det låter inte så spännande, men jag tror att nyckeln har varit att jag insett vikten av att göra varje aktion bra, och sköta mitt uppdrag på planen. Tidigare tänkte jag mer på att hela tiden vara avgörande, men man kan inte alltid vara avgörande och då måste man genomföra de grundläggande delarna av spelet så bra som möjligt. Henke [Rydström] och de andra ledarna har pratat mycket med mig om just jämnheten. Jag jobbar fortfarande med det.

Theodor Olsson:

– Hugo är härlig på så sätt att han spelar mycket på sina instinkter, lite som en kille på skolgården. Han ser verkligen ut att ha roligt. Om han blir av med bollen ska han bara ta tillbaka den och då kan han jaga över hela banan, trots att tränaren har sagt att han ska springa hem till sin yta. I grunden gillar jag det. Man ska inte alltid lyssna på tränaren.

»Om du sätter Nanasi ensam mot en motståndare är det inte säkert att han tar sig förbi. Det kan man nästan räkna med att Hugo kommer göra.«

 

I slutet av augusti sålde Malmö FF sin offensiva nyckelspelare Sebastian Nanasi till franska RC Strasbourg. Många oroades över hur lagets prestationer skulle påverkas när killen som spelat huvudrollen i anfallsspelet försvann. Hugo Bolin tog Nanasis plats till vänster och gjorde mål i de två första matcherna efter rekordaffären.

– Jag spelade ganska mycket innan Sebbe stack, säger Hugo. Så det påverkade mig inte jättemycket, men jag kände ändå att det var dags för mig att ta en ännu större roll och visa att jag kan prestera på högsta nivån. Samtidigt har AC kommit tillbaka, och han är lite mer den spindeln i nätet som Nanasi var. Jag har en annan roll i laget.

Theodor Olsson tycker att Hugo Bolin har egenskaper som Nanasi saknade.

– Nanasi var väldigt beroende av att ha spelare runt sig. Hans främsta styrkor var att lirka sig ur trånga situationer, vägga sig fram och hitta passningar som ser omöjliga ut. Efter att han lämnade har vi också märkt att det blivit svårare för oss att ta oss igenom den där gröten många motståndare bjuder oss på i straffområdet. Det försöker vi hitta nya sätt att göra. Men om du sätter Nanasi ensam mot en motståndare är det inte säkert att han tar sig förbi. Det kan man nästan räkna med att Hugo kommer göra. Han har mer tryck i steget och ett väldigt bra skott.

Malmös assisterande tränare beskriver Bolin som ett mellanting mellan »de två extremerna« Sebastian Nanasi och Taha Ali. Nanasi är i första hand en spelfördelare och Ali en dribbler. Hugo Bolin kan göra båda delarna.

– Jag trivs bäst när jag får bollen till vänster och kan röra mig inåt, säger Hugo. Då kan jag utnyttja mitt skott eller kombinera mig fram. Samtidigt tror jag att jag kommer få fortsätta flytta runt på olika positioner. Det är en styrka att jag kan hantera många roller.

 

Efter tio starter och tio inhopp har Hugo Bolin gjort sju mål för Malmö FF. Han har blivit given i U21-landslaget, vunnit pris som månadens spelare i augusti och uppmärksammats på ett helt annat sätt än tidigare. Expressen har redan hunnit göra en vinkel om att Bolin kan bli MFF:s nästa rekordförsäljning. Saker har gått fort.

– När man är inne i ett bra flyt är det sällan man tänker eller reflekterar. Vissa menar kanske att det är så man ska göra, men i år när mycket har gått bra har jag känt ett behov av att stanna upp och tänka lite mer på saker som har hänt. Inte bara blicka framåt hela tiden. Dagen efter matchen mot Djurgården då jag enligt mig gjorde två mål [det ena blev dömt som självmål] åkte jag i väg på landslagssamling. Sedan kom jag hem och det var dags för nya matcher. Någonstans måste man ta in vad som händer, njuta lite och vara i nuet, inte bara i det som ska hända.

»Jag tycker det är roligare att titta på svensk fotboll, när kompisar eller bekanta spelar. Det behöver inte ens vara på hög nivå.«

Hugo Bolin har också lärt sig att ibland kunna släppa fotbollen genom att ringa någon och prata om annat. Det har varit svårt tidigare. Utöver att umgås med familj och vänner har han inga intressen utanför fotbollen. Sällan rör han sig längre från fotbollen än att spela TV-spelet Fifa [numera FC]. Lediga kvällar ser han gärna andra allsvenska matcher, men han kan lika gärna njuta av en match i division ett eller två.

– Jag har många kompisar i andra lag. Utöver Allsvenskan följer jag framför allt Landskrona, Varberg, Degerfors, Olympic, Lund. I år har jag varit på tre Olympicmatcher på Lindängen tror jag.

Inte Champions League och Premier League?

– Ibland kollar jag på det också men jag tycker det är roligare att titta på svensk fotboll, när kompisar eller bekanta spelar. Det behöver inte ens vara på hög nivå. Jag kan gå och se någon kompis i tvåan eller min bror som spelar division fem-fotboll med Länghem. Det behöver inte vara så bra fotboll, man ser att de har roligt och det kan hända intressanta saker även i de matcherna.

Kan du lära dig något av att se fotboll på lägre nivå?

– Absolut. Division ett är till exempel en bättre serie än man tror. Kanske den tuffaste att spela i. Spelet är väldigt fysiskt och taktiskt. I Olympic fick vi kämpa mycket med att bryta ned låga försvar. Flera spelare håller också hög klass, men kanske väger något kilo för mycket eller för lite. Ibland kan man se saker som går att plocka med sig in i Allsvenskan.

Gäller det även femman?

– Min bror är faktiskt en bra spelare. Han är högerback och har ett rörelsemönster som liknar mitt. Och jag tror faktiskt att han är snabbare än mig! Vi körde en springtävling för något år sedan och då vann han.

Hugo Bolin stannar upp och konstaterar att skillnaden inte alltid är så stor som man tror. Det gäller, lyckligtvis för honom, även uppåt. Han tänker på Bayern Münchens bollkonstnär Jamal Musiala, som tillhörde det Chelsealag som Hugo brukade provträna med.

– Han var bättre än mig. Helt otroligt bra. Även när han mötte världens bästa i vår ålder kunde han dribbla av hela laget. Samtidigt var jag ändå ganska nära, och det skänker hopp om att jag kanske också kan nå den absoluta toppen en dag. För det är målet.

Fotnot: Den 6 oktober kallades Hugo Bolin in till det svenska A-landslaget. Samma dag gjorde han mål i 1–1-matchen mot IFK Värnamo.