»Vi börjar med den viktiga fotbollen.«
Orden är från en sketch i Galenskaparna och After Shaves En himla många program. I en fiktiv nyhetssändning framgår det att Sveriges herrlandslag i fotboll har spelat en »oerhört viktig« match mot Albanien och förlorat med 11–0. Gång på gång påpekar karaktärerna hur viktig matchen är. I slutet av inslaget avslöjar programledaren, spelad av Jan Rippe, mer information om Albanienmatchen. Han säger:
»När vi nu har förlorat denna viktiga vänskapsmatch, som var ett viktigt test inför det viktiga EM-kvalet, är chanserna inte stora till avancemang som ändå är det viktigaste av allt. Just det!«
25 år senare sitter Claes Eriksson, som var med och skapade sketchen, i en fåtölj i sitt vardagsrum. Han är nervös. Favoritlaget Barcelona har precis släppt in 1–1 i Champions League-matchen mot Röda Stjärnan. Eller egentligen gjorde de det för många timmar sedan, men Claes ser matchen i efterhand. Han gör ofta så och tycker inte att det förtar något från upplevelsen.
»Hans pappa Ingvar drömde om att bygga en balkong varifrån han skulle kunna titta på matcherna.«
Claes såg först inte 1–1-målet. Han var i färd med att hämta en gammal fotbollsinstruktionsbok i sitt hemmabibliotek för att stödja sin tes om att tröj- och armdragningar borde beivras hårdare. När han återvänder till TV:n för att se reprisen suckar han och skakar på huvudet, likt en besviken förälder som får höra om hyss som barnet har ställt till med i skolan.
– Nu behöver Barcelona ta tag i matchen, säger Claes Eriksson. De får inte sumpa den här CL-säsongen.
Matchsällskap: Claes Eriksson, manusförfattare, skådespelare, komiker och regissör.
Match: Röda Stjärnan–FC Barcelona i Champions League.
Plats: Claes våning i Göteborgsstadsdelen Vasa.
Dryck/Tilltugg: Dammsugare, morotskaka, bryggkaffe.
Claes Eriksson växte upp i ett radhusområde tätt intill Edsborgs IP i Trollhättan. Från hemmet kunde han se halva fotbollsplanen, och hans pappa Ingvar drömde om att bygga en balkong varifrån han skulle kunna titta på matcherna. Ingvar spelade många säsonger i IFK Trollhättan, bland annat när laget nästan kvalificerade sig för Allsvenskan. I den avslutande division två-matchen mot Örgryte 1943 hade en IFK-seger räckt för uppflyttning, men Öis vann med 1–0. Då var Claes inte född, men han har hört historien många gånger och kan än i dag beundra lagbilden från Öismatchen. Särskilt en detalj: Nedanför hans pappas knä syns en blodfläck som fick Claes att skryta för sina klasskamrater om vilken tuff spelare Ingvar var.
Efter spelarkarriären tränade Ingvar flera klubbar i trestadsområdet och sönerna Anders och Claes började tidigt spela i IFK Trollhättans pojklag. Anders var målvakt, Claes anfallare. Han spelade med strumporna nerhasade, som sin idol »Kurre« Hamrin. Som tolvåring vann Claes skytteligan i knatteserien med tolv gjorda mål. Vid ett tillfälle kom han hem och klagade på en skada.
– Pappa sa bara att han aldrig var skadad, berättar Claes. Och när min bror blev liggande efter att ha krockat med en anfallare sa pappa: »Upp med dig, prinsessa!«
»Ingen frågade om de 30 år som gått eller något annat. Det var precis som om det bara gått ett par dagar sen vi sågs sist.«
I gymnasieåldern tappade Claes intresset för att spela fotboll. Han började umgås med sina klasskamrater på ett annat sätt. De »drack rödvin och citerade Sartre« om nätterna snarare än att sparka boll på dagarna. Följden av det förlorade intresset blev att Claes slutade i IFK Trollhättan. Det kändes naturligt.
I efterhand har han, trots vetskapen om att det inte hade blivit någon storartad karriär, ibland ifrågasatt beslutet att lägga skorna på hyllan.
– Jag kunde göra mål men var varken snabb eller stark. Jag kom med i juniorlaget med 17- och 18-åringar redan när jag var 16. Det är jag stolt över! Och jag vann Läkerolpokalen. Den står där borta.
Han pekar mot en pokal som när den kom i hans ägo innehöll en drös halstabletter. Han fick den 1966 när han utsågs till den mest lovande pojklagsspelaren i föreningen.
– Nu kom jag på en sak som jag måste berätta!
Claes ler. Han erinrar sig en återträff med IFK Trollhättans juniorlag, 30 år efter att de senast varit samlade. Laget skulle möta Vänersborgs dito i en vänskapsmatch. När spelarna möttes på grusplanen utanför Edsborgs IP för att invänta bussen till Vänersborg hälsade de avmätt på varandra.
– Det var bara en nick och ett hej, säger Claes. Från allihop. Sedan var det klart. Ingen frågade om de 30 år som gått eller något annat. Det var precis som om det bara gått ett par dagar sen vi sågs sist. Det var fantastiskt!
Medan han berättar tar Barcelona ledningen med 2–1 på TV:n och skapar chanser för fler mål. Ytterkreatörerna Lamine Yamal och Raphinha serverar Robert Lewandowski ett friläge centralt i straffområdet. Polacken ser behärskad ut, men hans skruvade avslut går tätt utanför. Matchkommentatorn påpekar att Lewandowski inte brukar missa den typen av chanser. Claes Eriksson besvarar TV-rösten.
– Jo, tyvärr tycker jag att han brukar göra det. Lite för ofta till och med.
»VM i fotboll kommer alltid att vara det största som finns i min värld. Ändå säger vissa ›världens största match‹ om Champions League-finalen.«
Trots favoritlagets ledning är han oroad och sammanbiten. Barcelonas spel är inte så övertygande som Claes hade velat. Han tänker på den senaste ligamatchen mot lokalrivalen Espanyol, då Barca slappnade av och tappade kommandot i andra halvlek. De vann matchen med 3–1 till slut, men han hade velat se fler mål och större marginal.
Först när Lewandowski några minuter efter sin stora miss petar in 3–1 kan Claes slappna av.
– Han är i alla fall bra på att dyka upp i rätt yta, säger han. Men jag tycker fortfarande att Lewandowski missar för mycket.
Det låter hårt, men egentligen gillar han Barcelonas store målskytt. Även målmaskiner som Viktor Gyökeres och Erling Haaland fängslar honom i TV-fåtöljen. Men allra högst håller Claes kreatörerna och underhållarna, spelarna som sticker ut med sina dribblingskonster. Det är Ronaldinho, Lionel Messi och Lamine Yamal som har gjort att han sett de flesta matcher FC Barcelona spelat genom åren. Kanske går det att dra en parallell mellan de sevärda bollgenierna och Claes eget yrkesliv.
Han grundade humorgruppen Galenskaparna tillsammans med sin bror Anders och Kerstin Granlund. Senare slogs de ihop med After Shave och blev rikskända med mängder av revyer, sketcher samt radio- och TV-program.
»Fotbollen kan kännas viktig för mig och många andra, samtidigt som vi förstår att den är oviktig utifrån ett större perspektiv.«
Claes Eriksson skrev låtar och manus till många av gruppens produktioner. Syftet var alltid att underhålla och ge människor ett skratt. Ofta med hjälp av parodiska inslag, som i sketchen om den viktiga vänskapslandskampen mot Albanien.
– Vi drev lite med att så jävla mycket är »viktigt« tills inget längre känns viktigt på riktigt, säger Claes Eriksson. Jag kan störa mig på det i dag också. Att man överdriver hur stora saker är. VM i fotboll kommer alltid att vara det största som finns i min värld. Ändå säger vissa »världens största match« om Champions League-finalen.
Jag flikar in att det blir svårare att tycka att fotbollen är intressant om man inte betraktar den som viktig.
– Ja, och fotbollen kan kännas viktig för mig och många andra, samtidigt som vi förstår att den är oviktig utifrån ett större perspektiv.
Stora delar av Galenskaparna och After Shave-gänget var idrottsintresserade, och under åren de uppträdde som mest hände det ofta att Claes såg olika matcher tillsammans med sina »lagkamrater«. Ofta IFK Göteborg, ibland VM eller Champions League. Tre gånger har Claes sett Barcelona på plats. En gång mot Real Madrid på Santiago Bernabéu och två gånger på Camp Nou, bland annat mot Henrik Larssons Celtic. Den matchen slutade 1–1.
– En tråkig match, säger Claes. Det är lite kul att ha upplevt, men egentligen tycker jag att fotboll är roligare på TV. Jag har svårt för folksamlingar. För några år sedan såg jag Gais mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi med mina barnbarn. Då satt vi nära Gaissektionen där de eldade upp en flagga, vilket ledde till hotfull och tråkig stämning. Det är mer bekvämt att titta hemma på TV:n, och jag gillar att kunna se en match i efterhand så jag kan kontrollera tempot i sändningen.
I den här matchen behöver han inte spola framåt. Barcelonas anfallsspel underhåller och tiden springer i väg. Likaså resultatet. Bortalaget från Spanien skönspelar och jagar mål även när matchen är avgjord. Röda Stjärnan får in ett tröstmål som ger hemmapubliken något att glädjas åt. Till slut vinner Barcelona med 5–2. Claes Eriksson lägger armarna i kors.
– Jag är nöjd! Det var väl inget att säga om. Nu blir det en skön känsla resten av dagen.
Mer om mötet med Claes Eriksson och hans tankar om toppfotbollen kan du läsa i vårt reportage »Vilse i toppfotbollen«.
Du har väl inte missat?
