Vilse i toppfotbollen

 

17 september:

Juventus–PSV Eindhoven, Champions League.

Jag vaknade med en underlig känsla i magen. Först var det svårt att urskilja vad den lindriga smärtan signalerade. Var det oro? Förväntan? Min inre hypokondriker slängde fram blindtarmsinflammation som förslag. Eller var det kanske kopplat till kvällens tillställning?

Den här tisdagen markerar nämligen starten för både Champions League-säsongen och ett experiment som innefattar att jag ska konsumera betydligt mer toppfotboll än tidigare. Sydeuropeiska stormöten, vetenskaplig Xabi Alonso-fotboll, engelska drömmål och framför allt: mängder av stjärnspäckade CL-matcher. 

Av någon anledning känns det lämpligt att börja med en av premiärkvällens tidiga matcher: Juventus mot PSV Eindhoven. Jag har aldrig hyst särskilt varma känslor för Turinklubben, men under mina fotbollstokigaste år i början av 2010-talet fanns det en tydlighet som jag kunde uppskatta. Alltid Buffon i mål bakom en trebackslinje innehållande de italienska seriefigurdoftande namnen Chiellini, Barzagli och Bonucci. Alltid två löpstarka och mångsidiga innermittfältare (ofta Claudio Marchisio och Arturo Vidal) ihop med den långsamma men bollbegåvade passningsstrategen Andrea Pirlo. 

I dag finns det inte längre något som särskiljer Juventus från andra lag i världen. Det är i alla fall min fördom. 

Efter 20 minuter rullar bollen ut mot Juventus 19-årige vänsterytter Kenan Yıldız. Han klackar den mjukt med högerfoten bakom andra benet och sätter fart mot mål. Elegant. Jag minns den unge turken från EM men vet inte mycket om honom som spelare. Några av hans lagkamrater har jag aldrig hört talas om. Jag funderar ett ögonblick på om okunskapen är till min fördel eller inte. Ibland är det en frihet, man blir mer nyfiken och förlåtande. De mindre smickrande sidorna hos en människa märks först när man kommer henne nära. Å andra sidan har jag större anledning att bry mig om hur det går för Gais August Wängberg som jag känner lite och har sett spela från nära håll, än hur det går för Teun Koopmeiners, Juventusmittfältaren som dök upp i mitt liv för en halvtimme sedan.

Kenan Yıldız smeker iväg ett hårt, skruvat skott som träffar högt upp på stolpen och studsar vidare in i mål. Det är vackert. Jag blir glad, tror jag. 

»Man kan vakna en morgon och tänka ›åh vad jobbigt‹, men så ser man att det är Champions League-match i kväll.«

För några veckor sedan gav författaren och forskaren Nina Björk ut självhjälpsboken Medan vi lever: tankar om existensen. Den av bokens livsvisdomar som har diskuterats mest sedan dess handlar förenklat om att man inte ska fråga sig vad man vill, utan vad man vill vilja, för att på så sätt ta kontroll över sitt liv och ägna sin tid åt det som känns meningsfullt. När jag trillar ned i soffan efter att ha ätit kvällsmat en vardag vill jag instinktivt läsa en underhållande bok, se en TV-serie som jag har sett förut eller ögna igenom sociala medie-flöden, Wikipediasidor och lokaltidningsartiklar. Ibland vill jag se en bottenmatch i Allsvenskan eller en toppmatch i Superettan, följt av Alexander Axén-gnäll om Kalmars naiva speluppbyggnad. Det är trygghet för mig.

Men vad vill jag vilja? En av många saker är att jag gärna hade sett en uppsnackad match mellan två världsklasslag, utan att reagera med ointresse och en ihålig, ibland nästan ångestfylld, känsla. Jag vill bry mig om Manchester Uniteds svaga säsongsstart, Lamine Yamals genombrott och vilket klubblag som blir bäst i Europa. 

Det jag saknar mest med att engagera mig i fotbollens största matcher är pirret i magen som föregår en sådan. I dokumentärfilmen Det ska va gôtt å leva om Galenskaparna och After Shave pratar gruppens kreativa motor Claes Eriksson om känslan av laddad förväntan inför en stor fotbollsmatch.

»Förvillelser«, säger han. »Det är det jag jobbar med. Jag fascineras av det ibland, hur lätt man förvillas i livet. Man kan vakna en morgon och tänka ›åh vad jobbigt‹, men så ser man att det är Champions League-match i kväll. Då blir allt jätteroligt fram till det och jag slutar tänka på alla tillkortakommanden, döden och pandemier och allt vad det är, utan då tänker jag på den här jävla matchen.«

Toppfotbollens förvillande kraft biter sällan på mig numera. Den underliga känslan i magen var inget förväntansfullt pirr. Det var matförgiftning.

 

Två dagar före CL-premiären såg jag Arsenal besegra Tottenham med 1–0. En tråkig match som skänkte mig gubbåsikter som att »dagens fotbollsspelare inte bryr sig om rivalmöten«. Jag såg även slutet av Tottenhams Premier League-premiär mot Leicester, mest för att jag var nyfiken på Lucas Bergvalls inhopp. I övrigt har jag inte konsumerat en enda klubblagsmatch på hög nivå sedan Champions League-finalen mellan Real Madrid och Borussia Dortmund förra säsongen. Trots att jag hela livet har sympatiserat med Borussia brydde jag mig knappt om slutresultatet.

Senast jag blev exalterad av en toppmatch i klubblagssammanhang var när Porto och Arsenal möttes i åttondelsfinalen av Champions League i mars. Då var det geniet Martin Ödegaards mjuka fotbollsfötter och hans motståndare Pepes krigsveteranpondus som charmade mig. Att matchen avgjordes med en straffläggning bidrog säkert till upplevelsen. Men den kändes inte som något mer än ett undantag.

»Som barn hade jag inte några problem med hur fotbollsvärlden såg ut, eller att det fanns nyrika klubbar som Chelsea, Manchester City och PSG.«

Jag vet inte exakt när eller varför mitt intresse för toppfotboll dalade. För vissa likasinnade blev en enskild händelse eller skandal den sista droppen. Kanske redan när den ryske oligarken Roman Abramovitj pumpade in externt kapital i Chelsea 2003? Eller när Real Madrid betalade 80 miljoner pund för Cristiano Ronaldo 2009, bara ett år efter den världsomspännande finanskrisen som kostat människors jobb, bostäder och besparingar. Ännu fler fick nog när korruptionshärvan som föranledde Qatar-VM avslöjades eller när just deras favoritklubb köptes av en skrupelfri ägare. 

I England ansåg vissa supportrar att något gick förlorat redan på 1990-talet, när ståplatsläktare förbjöds, biljettpriser höjdes och vanliga arbetare inte längre hade råd att se Arsenal eller Manchester United varje helg. 

Under samma period kommersialiserades fotbollen mer än någonsin tidigare. 1992 bildades både Premier League och Champions League. Följderna blev en ökad mediebevakning, fler TV-sända matcher och högre intäkter för såväl klubbar som förbund. Säkert tyckte somliga redan då att toppfotbollen började bli mer produkt än passion och lek. Jag var inte född och känner inte till något annat än den nya, penningstinna toppfotbollen. Summorna har blivit högre, kritikernas röster likaså. Men systemet och dess bakomliggande ideologier står fast. Som barn hade jag inte heller några problem med hur fotbollsvärlden såg ut, eller att det fanns nyrika klubbar som Chelsea, Manchester City och PSG. Snarare tillförde det en extra krydda att förakta lagen som enligt mig fuskat eller köpt sig till framgång, i vissa fall med en diktatur i ryggen.

»Det enda jag känner är en allmän trötthet som är svår att sätta ord på.«

I dag orkar jag inte längre hålla koll på vem som är ond och vem som är god. Det enda jag känner är en allmän trötthet som är svår att sätta ord på. Om den beror på min eller sportens utveckling vet jag inte. Därför hoppas jag de närmaste månaderna kunna reda ut vad fan som hände, parallellt med att jag försöker hitta ett sätt att njuta av fotboll i världsklass.

 

Efter Kenan Yıldız mål tappar jag intresset för Champions League-premiären. Jag slår bittert fast att ränderna på Juventus matchtröjor är för breda och att PSV-spelarna knappt verkar förbannade efter att ha släppt in 3–0-målet, trots att detta borde vara årets match för dem. Eller är den i själva verket betydelselös? I turneringens nya ligaformat har PSV trots allt sju ytterligare matcher på sig att säkra en slutspelsplats.

Sista halvtimmen följer jag med ett halvt öga, samtidigt som jag förbereder mig för egen fotbollsträning. Innerst inne har jag bestämt mig för att sluta spela, och de senaste sju tisdagarna har jag valt andra aktiviteter. Men den här kvällen, när Milan och Liverpool ska mötas och min mage krånglar, tycker jag plötsligt att en trött träning är det viktigaste att prioritera. Beteendet tyder på att jag aktivt letar efter förvillelser från toppfotbollen snarare än att fly till den. 

Jag har en del att jobba på. 

 

18 september:

Häcken–Arsenal, kval till Women’s Champions League.

Bravida Arena är så gott som fullsatt när Häcken tar emot Arsenal och ska försöka återupprepa fjolårets succé: att kvalificera sig för den största och enda europeiska klubblagsturneringen. På herrsidan spelar numera 36 lag i Champions League och lika många kvalar in till både Europa League och Europa Conference League. På damsidan spelar 16 lag Champions League-fotboll. Missar man den turneringen blir det inget Europaspel. Det är en enkel dörr att sparka in, men nog finns det något lockande med det avskalade tävlingsupplägget.  

Hemmapubliken består av barnfamiljer, flickfotbollslag samt äldre och mer högljudda Häckensupportrar. På bortasektionen står svenska »Gooners«, men också några som rest hela vägen från England till Hisingen. Tillsammans skrålar de »Aaaarsenal!« med jämna mellanrum. Bredvid mig på läktaren sitter Offsidekollegan tillika Arsenalsupportern Fredrik Tillberg. Själv hoppas jag att Häcken vinner, mest för att det vore »kul för svensk fotboll«. 

En tjej i tioårsåldern sitter snett bakom oss och rabblar världsvant namn på spelare. När Arsenal byter in Katie McCabe informerar flickan sina vänner om irländskans mest utmärkande karaktärsdrag. 

– Hon blir arg. Hela tiden!

Fredrik som har koll på Arsenal konstaterar att det knappt finns något bättre sätt att beskriva McCabe. Jag blir varm i bröstet, men min plötsliga salighet för med sig en sorts nostalgisk smärta.

 

En gång i tiden var jag det där fotbollshungriga och vetgiriga barnet. Jag läste allt fotbollsrelaterat jag kom över (vilket för 15 år sedan var betydligt mindre, och oftast bättre, än i dag), lusläste TV-tablåerna i jakt på sportsändningar och fantiserade om David Beckhams mytomspunna inåtskruv som jag själv aldrig hade sett. När tillfälle gavs briljerade jag gärna med mina nördiga kunskaper. 

Många av mina tidiga fotbollsminnen handlar om IFK Norrköping, som jag lärde mig älska innan jag kunde göra tre på foten. Men även Manchester United blev mitt lag, och varje önskelista jag skrev innehöll ett par rader om kanalen som sände lagets matcher. 

Ibland var jag hemma hos min något bortskämda granne för att »kolla på Ronaldinho« på hans gigantiska plasma-TV. Andra gånger upptäckte jag med förtjusning att en Champions League-match skulle sändas i sexan. Senare såg jag Manchester United spela CL-fotboll i HD-kvalitet hos min mer sympatiska granne. Linjerna var så vita att de såg ut att sticka ut från skärmen, Wayne Rooneys glöd var lika skräckinjagande som fascinerande och Nanis teknik var förtrollande. Toppfotbollen omgärdades av mystik och en känsla av lyx. Säkert bidrog det att den för mig länge var svårtillgänglig.  

Mitt fotbollsintresse kulminerade med VM i Brasilien 2014. Jag såg allt, även matcherna som spelades på nätterna. Jag charmades av Costa Ricas kampvilja, förälskade mig i Toni Kroos bredsidor och förbannade det grekiska fusket (jag hävdar än i dag att Samaras straff var feldömd) som krossade Elfenbenskustens slutspelsdrömmar. 

»Det rämnade totalt när Saudiägarna kom in, men redan då hade jag brottats i mer än tio år med mitt supporterskap.«

Under klubblagssäsongen som föregick det sagolika mästerskapet fastnade jag på riktigt för Manchester United, som ironiskt nog gjorde sin sämsta säsong på tiotals år efter att David Moyes ersatt Sir Alex Ferguson. Någon gång det året gick pappa med på att betala halva kostnaden för Viasats sportpaket med villkoret att jag undvarade en del av mina besparingar för att finansiera resten. En ny värld öppnades. Sannolikt i helt rätt tid. Att mitt favoritlag efter så många års dominans visade upp en mänskligare sida gjorde att det blev lättare att bry sig. Varje seger var värd att fira, särskilt i Champions League. Jag skakade av nervositet och upprymdhet när ett stukat Manchester United vände 0–2-underläge mot Olympiakos till seger i returmötet, och jag drömde om fler magiska matcher när Patrice Evra bombade in 1–0 med en halvvolley borta mot Bayern München. När laget ändå åkte ur turneringen riktade jag istället min outtömliga källa av känslor till Atlético Madrids överraskande framfart som bar hela vägen till final. 

Under åren som följde kände jag nästan lika starkt för Louis van Gaals Manchester United som för IFK Norrköping. I mitt kompisgäng diskuterade vi toppfotboll varje dag, och jag såg till att hålla mig uppdaterad för att vinna de livsavgörande debatterna om vilken nia som egentligen var bäst. 

Det är bara sju eller åtta år sedan, men allt det där förefaller mig avlägset i dag. 

För att förstå varför det har blivit så här behöver jag konsultera fler hjärnor än min egen. Det första samtalet går till Expressens fotbollskrönikör Noa Bachner, som 2023 gav ut boken Den sista utposten: en berättelse om svensk fotboll. Han var tidigare Newcastlesupporter och bodde en period i norra England för att följa laget, men har i dag förlorat sina svartvita känslor. Detsamma gäller hans intresse för klubblagsfotbollens största turneringar och matcher. 

– Newcastle upprätthöll mitt intresse för toppfotboll under en ganska lång period på slutet, säger Noa Bachner. Det rämnade totalt när Saudiägarna kom in, men redan då hade jag brottats i mer än tio år med mitt supporterskap. 

Han beskriver hur den tidigare ägaren Mike Ashley utnyttjade Newcastle för att marknadsföra sitt sportprylföretag Sports Direct, utan att bry sig om sportslig framgång eller supportrars önskemål. Ashleys mål var hela tiden att laget för så liten kostnad som möjligt skulle klara sig kvar i Premier League och på så sätt behålla en av världens främsta annonseringsytor. Samtidigt rapporterades det om usla arbetsvillkor för klubbanställda. 

– Länge fanns det en kampvilja hos mig och många andra Newcastlesupportrar, säger Noa Bachner. Vi protesterade högljutt och hoppades att det gick att påverka till förändring. Med tiden förstod jag mer om hur hela systemet fungerar och att Ashley kanske inte var grundproblemet. Jag hade börjat tappa tron på allting, och efter en lång nedbrytningsprocess kom saudierna in och tog kål på den sista lilla glöden i mig. De öppnade portarna till allt jag inte gillar med internationell fotboll. 

»Jag köper inte argumenten för att slå på den matchen, även om det är Champions League-kväll och världens 22 bästa spelare.«

Jag frågar Bachner hur hans relation till sporten ser ut i dag. 

– Newcastle hade kunnat lämna ett stort tomrum efter sig, säger han. Men min räddning blev att jag parallellt utvecklade ett starkare intresse för svensk fotboll, som erbjuder mycket av det jag tycker har gått förlorat i engelsk fotboll. Den lokala förankringen, närheten till supportrarna och någon form av svårdefinierad autenticitet. 

Hur mycket följer du Newcastle?

– Ganska mycket, faktiskt. Dels av gammal vana, dels för att se Alexander Isak. Men jag har ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till Newcastle i dag, och det spelar mig ingen roll om de vinner eller förlorar. 

Kan du fortfarande känna längtan och förväntan inför en toppmatch i Champions League?

– Nej. Ingenting. Även om jag försöker bry mig känner jag bara: »Vilken gång i ordningen är det jag ska se Real Madrid mot Manchester City?« För mig finns det inga berättelser kvar i den fotbollen, inget att gå igång på. Jag köper inte argumenten för att slå på den matchen, även om det är Champions League-kväll och världens 22 bästa spelare. Jag är inte intresserad av hur det går eftersom vi ändå får se samma match igen om ett år. CL-finalerna och titelmatcherna i Premier League är som en tombola där du lägger ned samma fem bollar varje gång, och det är bara de som kan dras. Jag behöver nya berättelser för att hålla spänningen vid liv. Illusionen har gått sönder och jag låter mig inte längre luras.

Det är deppigt, men till mångt och mycket delar jag Noa Bachners syn på toppfotbollen. Samtidigt är det just de tankarna och känslorna jag behöver utmana för att ge Manchester City och de andra gängen en ärlig chans. 

»Få saker gör mig så uppgiven och människofientlig som den hjärndöda diskussionen om vem som är goat, det vill säga greatest of all time.«

 

19 september:

Atalanta–Arsenal, Champions League.

Klockan är 21.33 när jag lämnar Gamla Ullevi efter att ha sett Örgryte besegra Landskrona Bois i Superettan. Till mitt försvar var jag där i tjänsten, annars hade jag givetvis prioriterat Feyenoord mot Bayer Leverkusen i Champions League.  

Däremot har jag bestämt mig för att se så mycket som möjligt av kvällens möte mellan Atalanta och Arsenal.  

På spårvagnen hem startar jag en repris av IFK Norrköpings match mot Elfsborg. Arsenal är långt borta i tanken. Däremot noterar jag i mitt X-flöde att Barcelonas underbarn Lamine Yamal har gjort mål i den parallella matchen mot Monaco. Flera konton skriver saker som »out of this world«, »GOAT« och »Unbelievable, this guy deserves all the respect and honor«. De flesta verkar också överens om att målet var extremt vackert, kanske det vackraste som har skådats.

På ett intellektuellt plan förstår jag det sensationella i Lamine Yamals genombrott och det vackra i hans fotbollskunskaper. Känslomässigt är jag likgiltig.

Yamal kan mycket väl vara en sympatisk och klok 17-åring. De intervjuer han har gjort talar för att så är fallet. Han har berättat om sin förhållandevis enkla uppväxt och hur värderingarna han har ärvt av sin mamma följer honom som en moralisk kompass. Samtidigt är hans värld så långt bort från min, och Noa Bachners ord om att inte låta sig luras ekar i mitt huvud. Jag vågar inte riktigt gilla Lamine Yamal. 

»Vissa klarar av att behålla en rimlig själv- och världsbild. Fler framstår som äregiriga och verklighetsfrånvända vuxenbebisar.«

Livet som ung fotbollsspelare på hög nivå går att likna vid en lång nyförälskelse, där man ständigt får bekräftat hur speciell och betydelsefull man är. Agenter och rådgivare delar ut beröm och gåvor för att vinna spelarens gunst, tränare och sportchefer gör allt för att locka till sig eller behålla just honom. Och det trillar in miljoner på kontot innan jämnåriga har fått sitt första riktiga jobb. Det är inte underligt om man förlorar sig själv. 

Talanger utbildas till att fatta rätt beslut, löpa smart och kämpa för laget på planen, men jag tvivlar på att de uppfostras till goda medborgare. Vissa klarar av att behålla en rimlig själv- och världsbild. Fler framstår som äregiriga och verklighetsfrånvända vuxenbebisar. Statistiken är inte på Yamals sida här. 

IFK Norrköping tappar en 2–1-ledning till oavgjort, trots en man mer. Jag lägger mig besviken och har svårt att sova. Sent på natten undersöker jag hur kvällens Champions League-matcher slutade. Arsenals målvakt David Raya räddade en straff mot Atalanta och stoppade även den efterföljande returen. I övrigt verkar jag inte ha missat mycket av värde i den 0–0-matchen. Jag skrollar förbi fler hajpade Lamine Yamal-inlägg. Sedan ser jag det. Vad fan! Barcelona förlorade matchen mot Monaco med 2–1! Och så sitter folk och skriver om hur viktig och omänskligt vass Yamal har varit i matchen. Jag tycker inte ens att målet var något särskilt.

»Jag undrar allt oftare vad det är för dårar jag delar mitt intresse med.«

Det finns mycket att störa sig på i sociala medier, och innehåll om toppfotbollen är inget undantag. Få saker gör mig så uppgiven och människofientlig som den hjärndöda diskussionen om vem som är goat, det vill säga greatest of all time. I valfritt sociala medie-inlägg om Cristiano Ronaldo eller Lionel Messi fylls kommentarsfälten snabbt av unga fanboys som hånar varandras goat-kandidat och ständigt upprepar samma seglivade argument. Messi slog fler målpassningar. Ronaldo vann fler Champions League-titlar. Messi är mer ödmjuk. Ronaldo har snyggare magrutor. Det tillkommer aldrig något nytt. Ingen lär sig något. Men diskussionen tar aldrig slut. 

Jag inser att mitt konsumtionsbeteende är det stora problemet. En 23-åring som växte upp utan Smartphone och Playstation har inget att göra i kommentarsfält för Tiktokskadade barn som förmodligen varken har sett Ronaldos eller Messis bästa dagar (paus för djupt andetag).

Hur sjuk den än ter sig går goat-debatten att skratta bort. Fanboykulturen som helhet är svårare att leva med. När Manchester Uniteds supertalang Mason Greenwood anklagades för kvinnomisshandel och försök till våldtäkt bestämde sig tusentals fotbollskillar för att i blindo ta hans parti. Uppriktigt obehagliga bildbevis och ljudinspelningar fanns för allmänhetens beskådan. Greenwoods anhängare slog fast att allt var fejk – han var ju deras idol och behövde försvaras från avundsjuka haters. Många äcklades förstås av historien, men de som inte gjorde det tycktes bara bli starkare i sin övertygelse om Greenwoods storhet. En form av okritisk sekt växte fram, precis som när Cristiano Ronaldos våldtäktsaffär avslöjades några år tidigare. 

Att starka och ibland provocerande åsikter gynnas av sociala mediers algoritmer är ingen hemlighet. Ändå undrar jag allt oftare vad det är för dårar jag delar mitt intresse med. Allt ska hajpas tills ingen längre vet vad som är stort. Alla ska hyllas tills de inte längre är av kött och blod. Och personer som invänder är haters. Vill jag verkligen vara en del av den här världen?  

 

21 september:

West Ham–Chelsea, Premier League.

Jag har prickat in den tidiga lördagsmatchen i kalendern, i första hand av nyfikenhet på Chelseas omtalade poängmaskin Cole Palmer. När jag letar efter matchen i Viaplayflödet går den inte att hitta, och jag minns plötsligt de upprörda och raljanta texter som skrivits om att delar av sändningsrättigheterna har sålts till Prime Video, som exklusivt sänder en match per omgång i Premier League. 

I mitt diffusa samlingsabonnemang ska Prime ingå, men jag har inte lyckats skrapa fram en inloggningskod och ger det bara ett halvhjärtat försök i dag. Istället läser jag en två dagar gammal artikel i Aftonbladet om fotbollspappan och TV-journalisten Lennart Ekdal. Han har drabbats betydligt värre av streamingdjungeln och rasar över att Champions League inte längre ingår i hans Tele2-paket, trots att det var en stor anledning till att han betalade dyrt för tjänsten. Tydligen har Tele2 inte kommit överens med Viaplay, och enligt Ekdal inte heller informerat om att kunderna måste vända sig någon annanstans för att följa CL. 

»Branschen är förfärlig«, säger Ekdal till Aftonbladet. »Det är en otrolig röra för oss konsumenter. Rättigheter och avtalstider går fram och tillbaka och det är svårt att veta med vem man egentligen har ett avtal som kund.«

»Man blir ledsen över att folk blir så illa behandlade och att fotbollen bara är tillgänglig för dem som har det gott ställt.«

Dagens Nyheters TV-krönikör Johan Croneman är också arg. För en månad sedan anklagade han Viaplay för bondfångeri. 

– Jag betalar minst 2 500 kronor på olika TV-abonnemang varje månad, säger Croneman när jag ringer upp. Till slut vet man inte vad man har längre. Det är totalt kaos. Man köper Viaplay för att se Premier League, och plötsligt har de sålt ut 38 matcher. Man köper Discovery för att se Allsvenskan, och plötsligt visar det sig att man kan se matcherna gratis via en annan streamingtjänst. Man önskar ibland att det kunde bli något konsumentuppror, men det lär det inte bli.

Många konsumenter väljer en annan väg. De senaste åren har det blivit vanligare med olagliga IPTV-tjänster, där i princip alla kanaler som finns ingår för en dryg tusenlapp om året. Utvecklingen går i linje med streamingjättarnas prishöjningar och har skapat ett slags moment 22. Priserna höjs för att kompensera uteblivna intäkter. Konsekvensen blir att ännu fler väljer det billigare alternativet.

Johan Croneman lägger skulden på streamingbolagen. Han menar att de utnyttjar människors sportintresse för att rädda sig själva.

– Man blir ledsen över att folk blir så illa behandlade och att fotbollen bara är tillgänglig för dem som har det gott ställt. 

Jag invänder att man kanske inte måste ha tillgång till allt, att det till och med kan kännas skönt att välja bort vissa ligor. När jag bara kunde se Champions League de gånger det sändes i sexan blev upplevelsen starkare. Kanske förstörs magin av att alla matcher går att se.

– Jag är så gammal att jag blev fotbollsintresserad före Tipsextra, säger Croneman. På den tiden såg man fram emot finalen i FA-cupen och i Europacupen. Mycket mer internationell klubblagsfotboll än så gick inte att se på TV. Min 21-årige son är väldigt fotbollsintresserad och ser många matcher, men min känsla är att han inte brinner för toppfotbollen på samma sätt som jag gjorde. Han är lite mer blasé, säkert för att han är uppvuxen med ett enormt utbud och massa andra saker som konkurrerar. 

»På den högsta nivån har fotbollen blivit en sport för medel- och överklassen.«

Trots att det skiljer 45 år mellan oss delar Croneman och jag syn på mycket inom toppfotbollen. Han provoceras av miljardhöga årslöner, multiklubbsägarskap och den växande klyftan mellan gräsrötterna och den största scenen. När Champions League-slutspelet drar ihop sig tittar han gärna, men det är inte lika viktigt som förut. 

– Egentligen vill jag se den bästa fotbollen, men ibland föredrar jag ändå till exempel Conference League. Det brukar vara mer öppet och oförutsägbart spel. Publiken är också mer som den var förr. På den högsta nivån har fotbollen blivit en sport för medel- och överklassen. Folk är där för att ta bilder utanför arenan, inte för att de brinner för … 

Johan Croneman avbryter sig själv för att konstatera att han säkert låter som en nostalgisk gubbe. Sedan påbörjar han en utläggning om hur spelet har förändrats.

– Fotbollen har blivit för mallad. Det finns plats för några få superindividualister, och alla andra tvingas underordna sig dessa och lagets metodik. Positionsspelet in absurdum tar död på fotbollen.

Han säger det aldrig, men nog fan saknar han också Ronaldinho? 

 

22 september:

Manchester City–Arsenal, Premier League.

Det är tidig seriefinal i Premier League. Jag ser matchen med min vän Eric och hans pappa. De båda är Manchester United-supportrar och mer PL-intresserade än jag. När jag berättar om min trötthet inför toppfotbollen utbryter en lång diskussion om den pågående utredningen rörande Manchester Citys ekonomiska fusk. Vi enas om att klubben säkert kommer att slippa undan värre straff än ett bötesbelopp som för ägarna från Förenade Arabemiraten går att jämföra med fickpengar.

Erics pappa berättar att han förra säsongen gärna valde bort Champions League till förmån för The Championship på vardagskvällarna.

– Det händer mer där, säger han. Spelarna sliter och kämpar, lagen bara kör och publiken lever med. 

Jag njuter av bilden han målar upp. Ändå vet jag att dagens seriefinal lockar mig mer än den engelska andraligan – hur ointresserad jag än är av Premier League. Erling Haaland gör ett fint mål tidigt. Riccardo Calafiori med det vajande italienska håret pangar in kvitteringen från distans kort senare. Hans försvarskollega Gabriel Magalhães nickar in 2–1 under den första halvlekens övertid. Jag njuter av att tillsammans med mitt matchsällskap agera självutnämnd expert och tycka till om den taktiska screeningen som föregick målet. Senare har jag lika starka åsikter om belgaren Leandro Trossards (felaktiga) utvisning. 

»Det för inget gott med sig att ständigt hålla en armlängds avstånd till sin sport, att vara så jävla cynisk hela tiden.«

I andra halvlek ställer hela Arsenals lag upp sig i straffområdet och låter Manchester City styra spelet. Matchbilden är egendomlig. City passar runt bollen utanför straffområdet, ibland i flera minuter, och de flesta anfall avslutas med ett distansskott som täcks undan. Tråkigt, enligt vissa. Intressant, tycker jag. Fler expertutlåtanden sipprar ur min mun. Jag slår fast att Arsenal borde försöka hålla i bollen mer och att Citys offensiva stjärnor är för stillastående. Det är som om överläggningarna i TV-soffan ger mig mer energi än själva matchen. Det kanske inte är så märkligt att folk diskuterar vem som är goat ändå?

Manchester City kvitterar sent och jag lider med de tappert försvarande Arsenalspelarna. 

 

Söndagskvällen fortsätter med Bundesliga. Jag hinner se Bayer Leverkusens Victor Boniface göra 4–3 mot Wolfsburg i den 93:e minuten. Därefter slötittar jag en stund på 0–0-matchen mellan RB Leipzig och St. Pauli. Eric påpekar att det är som ett möte mellan den kommersiella och den traditionella fotbollen. Egentligen håller jag med honom. Ändå invänder jag att St. Pauli kanske inte är så älskvärda som alla tror, att Hamburgklubben också är en sorts varumärke som tack vare sin rebelliska image säljer souvenirer till människor från hela världen. Jag säger att berättelsen om St. Pauli är fascinerande, men där bakom finns en fotbollsklubb som egentligen inte är särskilt speciell. Sedan tröttnar jag på mig själv. Det för inget gott med sig att ständigt hålla en armlängds avstånd till sin sport, att vara så jävla cynisk hela tiden. 

En timme senare spräcker Milans Christian Pulisic målnollan i Serie A-derbyt mot Inter. Innan spelet hinner återupptas signalerar domaren att spelarna ska avvakta. VAR-granskning på gång? Nej, avbrottet beror på att bollen som Pulisic nätade med ska packas ned i en liten påse för att lottas ut till en supporter. Jag skrattar. Inför matchen släcktes hela San Siro ned, och en trumslagare dunkade igång stämningen. Jag skrattade även då, men motarbetade reflexen att kalla det trams. Påfundet skadar väl ingen? Jippo är ett skällsord i fotbollen, men trumdiscot och pausen för att packa ned »the match scored ball« förhöjde min matchupplevelse, om än inte på sättet det var tänkt. 

 

23 september:

Real Betis–Mallorca, La Liga.

De två höjdpunkterna för mig den här kvällen är IFK Göteborgs match mot Halmstad i Herrallsvenskan och Djurgården mot IFK Norrköping i Damallsvenskan. Därefter varvar jag ned med spansk underhållning. Jag blir glad av fotbollshipstern Héctor Bellerín i Real Betis, saknar den gamle eleganten Joaquin och tänker på när Real Mallorca besökte Parken i Norrköping. Betis nummer tio Abde Ezzalzouli gör några snygga dragningar, jag får veta att han är 22 år gammal och slänger ur mig att han är »the next big thing« i Fotbollseuropa. Lite senare skriver jag i ett anteckningsblock: »Navarro, fan han är för dålig för den här nivån.«

Vilket engagemang, toppfotbollen lever! Det är bara det att en bortglömd men frejdig nagelbitare mellan Betis och Mallorca inte direkt representerar toppfotbollen. Det är inte mycket högre nivå än i Zweite Bundesliga. 

För några år sedan bodde jag tillfälligt i norra Bayern och började se svensklaget Greuther Fürths hemmamatcher i tyska andraligan. Jag köpte en halsduk, förtjusades snabbt av Branimir Hrgota och kände mig hemma – det mesta runt »Kleeblatts« matcher påminde om Allsvenskan. En del av dragningskraften med både Fürth och Zweite Bundesliga var att världen kändes outforskad. Jag hade dålig koll på spelarna och ingen hemma i Sverige eller resten av världen brydde sig. Matcherna var vår lokala angelägenhet på den grönvita läktaren. 

Fotbollen fascinerade också. Min analys är att de flesta lagens taktik förenklat går ut på att bollhållaren springer i maxfart mot mål tills han stoppas. Tempot är högre än vad spelarna behärskar och matcherna kan svänga när som helst. I efterhand har jag insett att den uppfattningen delvis beror på att jag slapp skedmatas med information och analyser från TV-experter, poddar och krönikor. 

»Något av det mest fascinerande är att se när spelare på den högsta nivån bryter ny mark.«

Den gamle Hammarbyprofilen Hasse Eskilsson har också besökt Sportpark Ronhof i Fürth vid flera tillfällen. Han reser runt som en regelrätt groundhopper och älskar att upptäcka nya fotbollsklubbar, städer och idrottsplatser, gärna obskyra sådana. Alldeles nyligen var han också en av 56 åskådare som såg division fyra-matchen mellan Parsian IF och Sundbybergs IK på Vilundavallen i Upplands-Väsby. Men han har också varit mer än tio gånger på Santiago Bernabéu i Madrid, senast när Real mötte Celta Vigo, där sonen Williot Swedberg spelar.

Jag ringer upp Hasse Eskilsson för att fråga hur det går ihop. 

– Om jag måste välja föredrar jag alltid att se så bra lag som möjligt, säger han. Men jag tycker att det finns en tjusning i all fotboll. När jag reser handlar det lika mycket om att se världen och komma till platser som jag annars aldrig hade besökt. Och eftersom jag är fostrad i idrotten känner jag mig alltid hemma på idrottsplatser. 

Kan du uppskatta en fotbollsmatch lika mycket framför TV:n?

– Inte på samma sätt. Men då kan jag intressera mig för taktiken eller att en viss spelare är väldigt rolig att titta på. 

Varför vill du se så bra fotboll som möjligt?

– Det kanske hör ihop med att jag har varit fotbollsspelare i så många år. Något av det mest fascinerande är att se när spelare på den högsta nivån bryter ny mark, hur kompetensen hela tiden ökar. Jag är nyfiken på fotbollen och hur den utvecklas.

»Tänk så enkelt livet var när man kunde underhålla sig själv en halv förmiddag med lokaltidningens resultatbörs.«

Jag förklarar mitt bekymmer för Hasse Eskilsson. Han bidrar med några ord om att omfamna förändring och att våga bryta sig loss från fördomar om den moderna fotbollen. Han ger ett exempel för att förklara varför sporten ibland behöver förnyas.

– När jag spelade i Allsvenskan pratades det om att man inte skulle visa matcherna i TV, för då skulle inte publiken dyka upp. Det visade sig bli tvärtom, att TV ökade intresset och trycket på läktarna. Frågan är om den läktarkultur vi har i dag i Allsvenskan hade växt fram utan TV-sända matcher.

Hasse Eskilsson ger mig rådet att glädjas åt mitt intresse för Zweite Bundesliga, och kanske testa att se några matcher på plats i Spanien, men inte gräma mig så mycket över det jag inte går igång på. 

 

3 oktober:

Elfsborg–Roma, Europa League. 

Egentligen är det mitt intresse för svensk fotboll som lockar mig att se matchen. Det är lätt att få höjd fotbollspuls när mäktiga Roma besöker lilla Borås. Jag märker att jag blir lite stolt som svensk över hur Elfsborgs genomför matchen. Pojken i mig stirrar sig blind på slutställningen. Allsvenskan: 1. Serie A: 0. Tänk så enkelt livet var när man kunde underhålla sig själv en halv förmiddag med lokaltidningens resultatbörs. 

»Det finns de som snittar tre toppfotbollsmatcher om dagen. För mig känns det överflödigt att se lika många på en vecka.«

 

5 oktober:

Arsenal–Southampton, Premier League. 

Ett par dagar tidigare pratade jag i telefon med Viaplays expert Martin Åslund som ska kommentera matchen. Han berättade länge och inlevelsefullt om det intressanta i att Southampton kommer försöka »spela sitt spel« trots att de möter ett topplag. Åslund spådde en matchbild där Southampton håller i bollen men blir sönderkontrade av Arsenal. 

Jag ser matchen på O’Learys som uppladdning inför en konsert och försöker till en början tänka på Southamptons naiva passningsspel. Snabbt dras jag in i olika samtal och fotbollen blir sekundär, men jag noterar att bottenlaget från södra England spelar bra och att deras 1–0-mål är förhållandevis rättvist. 

Arsenalsupportrarna runt mig fylls av glädje när deras lag vänder till 3–1. Jag mumlar något om att Saka är fin och beställer en öl. 

 

16 oktober:

Barcelona–Hammarby, Women’s Champions League.

Herrfotbollen har tagit landslagsuppehåll. Jag saknar Allsvenskan och Superettan lite grann men är glad över att slippa anstränga mig för att se toppfotboll. Det finns de som snittar tre toppfotbollsmatcher om dagen. För mig känns det överflödigt att se lika många på en vecka. 

Under uppehållet har jag fått tid att reflektera. Jag tänkte mycket på Champions League-säsongen 2021/22, då jag utvecklade någon typ av känslor för Real Madrid. De var nere för räkning i många av slutspelsmötena, men varje gång hittade de sätt att vinna. Lagets spelidé var inget för De Zerbi-fantaster och Wyscoutnördar, men lik förbannat var de bäst i världen. Det fascinerade mig. Jag fick upp ögonen för Karim Benzema, som kanske var i sitt livs form, och lät bli att gräva djupare i hans många snedsteg genom åren. Även Federico Valverde blev en favorit, och Toni Kroos har jag alltid brunnit för. 

Real Madrid symboliserar på många sätt den moderna fotbollen, men klubben har åtminstone inte förändrats särskilt mycket sedan David Beckham och Zinedine Zidane sparkade boll på Bernabéu. Real är fortfarande laget att slå, klubben som lockar världens främsta tekniker och egon. Jude Bellingham, Kylian Mbappé, Vinicius Júnior och Rodrygo är fyra av världens bästa offensiva spelare, och de ska samarbeta! Det låter lockande. 

»Det kändes märkligt att bry mig om en klubb vars hemmaplan jag aldrig besökt.«

När jag nästan hade bestämt mig för att följa Real Madrid mer intensivt rapporterade våra kvällstidningar att Kylian Mbappé misstänks för en våldtäkt i Stockholm. Mbappé som för några år sedan hyllades för sin intelligens och vältalighet, som verkade vara en stjärna med hjärtat på rätt ställe. 

 

Hela dagen har jag sett fram emot att se Hammarby möta världens bästa lag. När spelet väl har startat dröjer det inte lång tid innan jag tröttnar. Bajen skapar några bra chanser i början, men snart tar Barcelona över och målsiffrorna rinner iväg. När det står 4–0 klickar jag mig in på SVT Plays arkiv och hittar finalen i Svenska cupen 1991 mellan IFK Norrköping och Öster. Utöver att ha sett någon repris från VM 1994 har jag aldrig gjort något liknande. Men det är som om ett lugn infinner sig när jag ser en helikopter leverera matchbollen på ett nästan tomt Råsunda inför en match vars tempo och kvalitet bäst jämförs med dagens division tre. För det första blir jag fascinerad av hur stor skillnad det är, för det andra längtar jag tillbaka till en tid som jag aldrig har upplevt. En tid med desperata helikopterjippon och tysta läktare? Nja. 

Ofattbart nog engagerar jag mig också känslomässigt i cupfinalen. Jag jublar högt när Sulo Vaattovaara styr in 1–0 till IFK Norrköping. Det var länge sedan jag kände något liknande för det Manchester United som jag en gång brydde mig så mycket om. Jag inser att det är dags att konfrontera den delen av min relation till fotbollen. 

På IFK:s tränarbänk i cupfinalen 1991 sitter Sanny Åslund, och lustigt nog är det hans son Martin som jag vänder mig till för att lämna nostalgin bakom mig. 

 

19 oktober:

Manchester United–Brentford, Premier League.

Matchsällskap: Martin Åslund.

Mina känslor för Manchester United svalnade parallellt med mitt intresse för toppfotboll. De möjliga förklaringarna är många. Jag blev äldre och bredare i mina intressen, flyttade hemifrån och umgicks mer sällan med mina Premier League-kompisar. Kanske insåg jag också varför IFK Norrköping alltid har betytt mer än något annat lag för mig. Fotbollens roll i mitt liv förändrades. Jag satte ett högre värde på närhet och lokal förankring. Det kändes märkligt att bry mig om en klubb vars hemmaplan jag aldrig besökt.  

I slutet av 2010-talet skedde också saker i Manchester United som jag inte gillade. Spelet var ofta trist. Värvningar var dyra och tanklösa på ett sätt som gick emot allt jag hade lärt mig om klubbens »identitet«. Hela livet hade jag föreställt mig att Manchester United hade någon typ av själ, ett arv efter Matt Busby och Alex Ferguson som skulle leva vidare för evigt. 

Första gången jag på allvar reflekterade över min relation till Manchester United var när de värvade en våldtäktsanklagad Cristiano Ronaldo. Jag vet, han har inte dömts, men kom igen. Författaren Fredrik Backman berättade i en intervju med Aftonbladet att Ronaldovärvningen fick honom att »göra slut« med Manchester United. Jag blev besviken men fortsatte ändå se laget spela, och med risk för att framstå som en poserande wokeman: jag firade alla mål förutom dem som gjordes av Ronaldo. 

»Du kan inte sluta hålla på United. Är du en kappvändare?«

När Ronaldo stack till Saudi Pro League var det som om såret hade växt sig för stort för att läka. Med tiden hade jag börjat störa mig på det mesta. Antonys osköna uppsyn, den ljumna läktarstämningen, Erik ten Hags skrävlande om hårda tag och disciplin (typ att spelarna måste vara på plats klockan nio på morgonen varje dag). Den allra sista glöden slocknade när min favoritspelare Scott McTominay tvingades bort till Napoli i somras. 

Samtidigt saknar jag en fast punkt att förhålla mig till i världsfotbollen. Sedan jag lämnade United har det känts som om jag orienterar utan karta. 

 

Martin Åslund pekar mot sin expertkollega. 

– Det är ju perfekt att du får se United med Bojan, säger han.

Manchester United-supportern Bojan Djordjic, som även tillhörde klubben i fem år, stirrar på mig. 

– Är du Unitedsupporter?

– Jag var, svarar jag. Nu har jag tappat känslorna.

Bojan brusar upp. Jag har svårt att avgöra om han är allvarlig eller inte. 

– Du kan inte sluta hålla på United. Är du en kappvändare?

Jag försäkrar honom om att det inte har med resultaten att göra och byter ämne till IFK Norrköping, där hans pappa Ranko spelade på 80-talet. 

Martin Åslund flinar. Han vet varför jag är här och har tagit sig an det luddiga uppdraget att lära mig hur man njuter av toppfotboll. Att IFK Norrköping kommer på tal så tidigt är ingen bra start. Jag vågar inte säga vilken match jag grävde fram ur SVT:s arkiv för några dagar sedan. 

 

Det hade varit lätt att framställa Martin Åslund som min motsats i fotbollsvärlden. I sin expertroll ser han mängder av matcher i Premier League och Champions League, och på fritiden sätter han gärna på en stormatch i Serie A eller La Liga. Även när han försöker har han svårt att relatera till mitt problem med toppfotbollen. För honom är all fotboll intressant.

Den hållningen innebär att han också älskar mycket av det jag lockas till. Han följer Allsvenskan och serierna där under, tränar sin sons pojklag i Brommapojkarna och närmast romantiserar att »ställa sig på sin lokala IP«. 

Men det finns ideologiska skillnader. 

– Jag är ingen romantiker eller nostalgiker, säger han. Jag är rationell. Min kollega Erik Niva och jag har haft många diskussioner om det här. Han kan ta upp sportswashing, men då menar jag att det är inget nytt. Sportswashing har funnits i alla tider. Och för mig är det bara bra att de väljer att lägga pengar på fotbollen, vilket i förlängningen måste innebära att ännu fler kan leva på sporten. Jag är en av få som tycker att Uefa borde ta bort Financial Fair Play, släppa marknaden fri, så att mer pengar går till fotbollen som ändå är något bra. Och om man inte gillar det kan man följa sin lokala klubb istället. Det har jag inga problem med.

»Jag är nog romantiker, men inte när jag bedömer den moderna fotbollen.«

Till en början har Martin Åslund svårt att förstå varför jag inte nöjer mig med mitt intresse för svensk fotboll. Han har säkert en poäng. Jag försöker förklara det där med galenskaparen Claes Erikssons längtan inför en toppmatch. 

– Just nu jobbar jag så mycket att jag knappt hinner se fram emot matcher, säger Martin. Men när matchen väl spelas är jag bra på att lura mig själv att det är viktigt vilka som vinner. Det är mitt sätt att meditera. Jag ser en match, noterar att ena laget spelar upp på tre backar mot de andra som pressar med ett visst antal spelare. Förresten, jag är nog romantiker, men inte när jag bedömer den »moderna fotbollen«. Faktum är att TV-tittarna och åskådarna ökar i världen, så ni som tycker att det har blivit sämre står i minoritet.

Det känns som om du även är lite kulturellt intresserad. Finns det någon kamp mellan den delen av dig och fotbollskillen i dig?

– Jag lyssnade mycket på musik och läste väldigt mycket när jag var yngre. I dag gör jag nästan aldrig det. Mitt kulturintresse är nästan bara fotboll. Jag identifierar mig som en hårt arbetande, vanlig människa som tycker om att göra investeringar. Och så har jag ett stort fotbollsintresse.

Kan du se en fotbollsmatch och känna att den inte ger dig så mycket?

– I så fall stänger jag av. Men du ska veta att jag är uppväxt i fotbollsvärlden. Min pappa var elitspelare och jag följde tidigt med på träningar och matcher. Jag har alltid varit runt fotboll, så det sitter väldigt djupt. Om det är en bra match sätter jag på den. Ibland tittar jag lite mindre, ibland mer. 

När jag radar upp mina problem med toppfotbollen har Martin Åslund ett optimistiskt svar på det mesta. Osympatiska stjärnor? Ju högre Martin nådde, desto trevligare var lagkamraterna. Om något sköter sig toppspelare bättre i dag än när de var ute och festade på stan. Överflöd? Topplagen i Premier League möts i regel två gånger per säsong, precis som det alltid har varit. 

Han är fast i sin åsikt, men också nyfiken. Jag fortsätter berätta. Till sist slutar jag argumentera och säger:

– I grunden handlar det nog om en känsla. Jag kan inte lura mig själv att toppfotbollen är viktig.

– Gå och ställ dig på din lokala »IP« då, säger Martin. Om det är Champions League eller division fem spelar ingen roll, mitt mål är bara att så många som möjligt intresserar sig för fotboll. Varför vet jag inte, men jag känner så.

»Du kanske har rätt om toppfotbollen ändå. Det här var ingen höjdare till match.«

 

Manchester United inleder matchen mot Brentford svagt och Bojan Djordjic suckar om att Erik ten Hag borde ha fått sparken för länge sedan. Martin Åslund överraskas av hur lågt hemmalaget försvarar. Själv fascineras jag mer av experternas arbetssätt än själva matchen. Men även för mig är detaljerna som Åslund pekar ut intressanta.  

Jag frågar honom hur han återställer hjärnan för att snabbt bry sig om en ny match. Bara i dag har Martin jobbat med Tottenham–West Ham (som sändes i Prime Video) och ska senare prata om Arsenals bortamatch mot Bournemouth. Kan man verkligen vara nyfiken på allt? Han förstår knappt frågan. 

Senare märker jag att han flera gånger uttrycker en önskan om att det ska bli spännande och underhållande. Efter en halvtimmes spel säger han:

– Du kanske har rätt om toppfotbollen ändå. Det här var ingen höjdare till match. 

I slutet av första halvlek tar Brentford ledningen. En svårfångad nerv fyller rummet. 

I halvtidsstudion pratar Bojan Djordjic om Manchester Uniteds förre anfallare Danny Welbeck, som till skillnad från sin barndomsklubb har hittat nätet mot slutet. Jag minns med värme när Welbeck i ett borträknat United uppehöll Bayern Münchens försvar på egen hand. 

»När en match pågår betyder bollen och de 22 spelarna allt.«

I andra halvlek vänder Manchester United och tar sin första seger på länge. 

– En lättnad, säger Bojan Djordjic. 

Själv är jag nästan mer glad för hans skull än för min egen, och då har vi bara »känt« varandra i ett par timmar. Unitedkänslorna kan vara borta för gott, men när jag lämnar Viaplayhuset känner jag mig ändå inspirerad. Inte av fotbollen jag har sett, men av Martin Åslunds nästan barnsliga nyfikenhet. Jag tänker att det finns något rent i hans sätt att förhålla sig till fotbollen. Spelet och spelarna är alltid det viktigaste. Visst kan han resonera påläst kring fotbollsekonomi och klubbpolitik, men när en match pågår betyder bollen och de 22 spelarna allt. 

 

22 oktober:

Real Madrid–Borussia Dortmund, Champions League. 

Tidigare under kvällen har Örebro vänt ett 0–1-underläge till 2–1 mot Degerfors i Superettan och på så sätt skjutit upp länsrivalens uppflyttningsfirande. Minnesvärt!

Inför reprisen av Champions League-finalen har jag låga förväntningar, men när Borussia Dortmund drar ifrån till 2–0 vaknar jag till. Ännu mer intresserar jag mig när Antonio Rüdiger och Vinicius Júnior tar Real Madrid in i matchen. Vändningar fascinerar alltid, och när Real Madrid spelar huvudrollen tenderar avslutningsminuterna att vara extra spektakulära. Så även den här gången. Carlo Ancelotti tuggar tuggummi och ser oberörd ut. Lucas Vázquez, en av få renodlade lagspelare i Real, gör 3–2, och sedan bjuder Vinicius på ytterligare två baljor. 

Tidigare har jag aldrig riktigt förstått brasilianarens storhet. De gånger jag har sett Real Madrid har jag ofta imponerats mer av hans anfallskompis Rodrygo. Den här dagen förstår jag. I Viaplays studio efter matchen hyllas hattrickhjälten Vinicius av Glenn Strömberg, men experten vill också lyfta fram Rodrygos betydelse. Jag knyter näven. Samtidigt vevas repriser på målen från matchen. Gång på gång ser jag Vinicius ta av sig tröjan efter sitt 4–2-mål och sedan dra ned byxorna några centimeter så att Nikeloggan på kalsongerna syns. 

Efter kvällens matcher står det klart att Aston Villa leder Champions League-tabellen. Det som tidigare var ett gruppspel har blivit en »ligafas« där lagen spelar åtta matcher vardera och poängen räknas ihop. Min impuls var att kritisera förändringen, men jag har valt att ge det nya systemet en chans.

 

23 oktober:

Barcelona–Bayern München, Champions League.

Matchsällskap: Ola Söderholm.

Det är dags för terapi. Jag möter upp poddjournalisten Ola Söderholm på en sportbar i Malmö. Han har aldrig jobbat med fotboll men tittar gärna på bra matcher och intresserar sig för kulturen. Mest intresserar han sig för Gif Sundsvall och landslagsfotboll, men när jag bjöd med honom för att se CL såg han fram emot det. 

Matchen mellan Barcelona och Bayern München agerar kuliss till våra samtal, men vi båda håller koll på vad som händer på skärmen. Det visar sig att Ola vurmar lite för Harry Kane. Själv är jag nyfiken på Lamine Yamal men skiftar snabbt fokus till Raphinha, som bär Barcelonas lagkaptensbindel och visar sig vara en fantastisk fotbollsspelare. 

»Man vill åt spänningen och liveupplevelsen men orkar inte riktigt kämpa för det.«

Men framför allt vill jag höra Ola Söderholms tankar om toppfotbollen. Den senaste tiden har han läst Noa Bachners och Simon Banks böcker, som på olika sätt behandlar »den moderna fotbollen«. Han har även krönikerat och talat om fenomenet. 

– Jag uppfattar det som att många känner att något har gått förlorat, säger han. Ett slags äkthet. Historieberättandet runt toppfotbollen känns tillrättalagt snarare än organiskt.

Jag påminner Ola om när han i sin podcast Stormens utveckling pratade om Systembolaget. Istället för att framföra det typiska argumentet att monopol på alkohol gynnar folkhälsan menade han att de som är emot Systembolaget inte gillar alkohol på riktigt. Att njutningen i att dricka alkohol är som störst när man bara gör det en gång i veckan. De liberala debattörer som gnäller över att alkohol är svårtillgängligt har enligt Söderholm inte förstått dryckens charm. Den ska vara en lyx som man inte alltid har hemma. 

Det ska sägas att utläggningen genomsyrades av en humoristisk ton och kanske inte var ett allvarligt politiskt brandtal. Ändå kan jag inte undvika att applicera samma logik på fotbollens värld. Att även Champions League behöver vara en lyx som man inte alltid har hemma, snarare än att utökas till ännu fler matcher. 

– Du har säkert en poäng, säger Ola Söderholm. Människor vill hela tiden belönas. Jag har förstått att det numera finns ett NBA-abonnemang där man bara köper tillgång till sista kvarten av matcherna. Det räcker för dem. Man vill åt spänningen och liveupplevelsen men orkar inte riktigt kämpa för det. 

Jag känner mig träffad. Som barn tittade jag fokuserat på varenda minut av en fotbollsmatch. I dag kommer ofta annat i vägen. I många fall är mobiltelefonen boven. Kanske gör det att jag inte känner lika starkt när det väl blir mål? Belöningen blir starkare om man har blivit lite uttråkad på vägen, om man har genomlidit 70 händelselösa minuter innan något spektakulärt händer. 

När Barcelona går ifrån till 4–1 mot Bayern München pausar vi samtalet varje gång det blir mål. Man vill återse vad som hände. Men ingen av oss studsar på bordet när belöningen kommer. 

»Kanske är detta lösningen? Att inte förvänta sig något starkt känslomässigt band till toppfotbollen.«

Ola Söderholm drar en parallell till musiken. 

– Det låter sjukt om man påstår att saker var bättre när man betalade dyrt för en CD istället för att komma åt allt i Spotify. Samtidigt hade jag en bättre relation till musik när jag gick i gymnasiet. Man vill gärna tillbaka till det som känns ursprungligt. Både på CD:ns och Tipsextras tid fanns det ett element av längtan och svåråtkomlighet som skapade en sorts magi. 

Via en diskussion om amerikansk idrott och hyperkommersialisering landar vi i en tanke om att man kanske kan dela upp fotbollen i två fack. I det ena placeras allt som känns äkta och ursprungligt, det som betyder något och känns på riktigt. I det andra kan man samla det som bara är ren underhållning. Kanske är detta lösningen? Att inte förvänta sig något starkt känslomässigt band till toppfotbollen, utan bara betrakta matcherna som en oviktig men spännande actionrulle. Det är i alla fall ett sätt att slippa bli sårad. 

 

5 november:

Real Madrid–Milan, Champions League.

De senaste veckorna har fotbollen gett mig starkare känslor än på många år. Men inte för att jag lät matchen mellan Arsenal och Liverpool stå på i bakgrunden. Mina jubel och lättnadstårar berodde enbart på IFK Norrköpings säkrade kontrakt i Allsvenskan. 

Jag gör ett nytt försök med mitt hatkärlekslag Real Madrid. Milan tar oväntat ledningen, men när Vinicius placerar in 1–1 på straff förväntar jag mig en vändning likt den mot Dortmund. 

Mina tillfälligt varma känslor för Vinicius efter hans hattrick har förresten förvandlats till något som mer liknar avsky. När han fick nys om att Rodri förväntades vinna Ballon d’Or reagerade både brassen själv och hans omgivning på ett häpnadsväckande sätt. Stora delar av Real Madrid bojkottade galan med motiveringen att klubben bara deltar i sammanhang där den känner sig respekterad, och att Ballon d’Or inte respekterar Real Madrid. Lättinsparkad dörr nummer ett: Hur kan ni bry er så mycket om ett pris? Lättinsparkad dörr nummer två: Är ni barn? För övrigt tycker jag att Rodri förtjänade priset, framför allt för att han spelar med instoppad tröja. 

»Jag behöver acceptera att toppfotbollen aldrig kommer kännas så magisk och mystisk som den en gång gjorde.«

Spanjoren verkar också vara mer sympatisk och intelligent än Vinicius. För några månader sedan var han en av flera spelare som tog ställning mot det fullspäckade spelschemat, apropå att Champions Leagues gruppspel har utökats från sex till åtta matcher. Han pekade på skaderisken och menade att spelarna inte kan skapa lika bra underhållning om deras kroppar och huvuden är slutkörda. Kort senare drabbades mittfältaren av en korsbandsskada. Tjänar man så mycket borde man inte klaga, menar vissa. Själv blev jag glad av att Rodri framförde sin åsikt, även om jag i första hand oroar mig för att matchernas betydelse urvattnas. 

Alvaro Morata gör 2–1 för Milan och jag tänker att det är fint att han år efter år bara pågår, utan att utvecklas åt något håll. Att det italienska laget senare vinner matchen med 3–1 borde kännas kul och överraskande. Jag betraktar det mer som att Real Madrid inte riktigt brydde sig, de har ytterligare fyra matcher på sig att lösa en bra ligaplacering. Och ingen ser resultatet som ett bevis på att Milan är ett bättre lag. 

 

6 november:

Röda Stjärnan–Barcelona, Champions League.

Matchsällskap: Claes Eriksson. 

Jag vaknar med ett pirr i magen. En viktig arbetsdag väntar. Jag har mycket som behöver bli klart och ska dessutom träffa Claes Eriksson från Galenskaparna för att se hans favoritlag Barcelona. Jag förstår att pirret mest beror på mötet i sig. Fortfarande tänker jag ofta på det Claes sade om att låta sig förvillas av fotbollen, och jag hoppas att hans entusiasm kan smitta av sig. Men nog tycker jag att det ska bli kul att se Raphinha och Yamal igen? 

Av allt mitt grubblande de senaste månaderna är det framför allt en sak som har fastnat. Jag behöver acceptera att toppfotbollen aldrig kommer kännas så magisk och mystisk som den en gång gjorde, att den inte erbjuder samma känslor, genuinitet och närhet som en bortaläktare i Varberg. Men jag har också insett att den fortfarande kan vara rolig och intressant. Jag förmår inte att se allt och hänga med i allt som händer, men det är okej. Det går ändå att bli glad av en påhittig dribbling i ett möte mellan två av världens bästa lag.

 

Klockan är 10.50 när Claes Eriksson tar emot mig i sin våning i Vasastan i centrala Göteborg. Jag har köpt fika, han har bryggt kaffe och förberett Viaplaysändningen från i går. Claes ser ofta matcher i efterhand för att vara en bättre make och mer flexibel med sin tid. Så länge ingen avslöjar resultatet njuter han lika mycket som när det är live. 

– Jag satt och redigerade ett klipp i går kväll, säger han. Det fungerade inte och jag tänkte ringa en person för att få hjälp, men jag vågade inte. Han är också fotbollsintresserad och kanske hade avslöjat något om hur matchen gick. 

Även jag har varit noggrann i mina förberedelser. Egentligen ville jag se gårdagens möte mellan Arsenal och Inter, men avstod för att undvika resultatuppdateringar om Barcelonas match. 

Claes trycker i gång sändningen och spolar fram till matchstart. Röda Stjärnans supportrar visar upp ett fint tifo. Claes förvånas över att Dani Olmo börjar på bänken. 

1986, efter en föreställning av Galenskaparna och After Shaves revy Cyklar i Stockholm, såg Claes Eriksson och delar av ensemblen Europacupmatchen mellan Barcelona och IFK Göteborg på TV. Efter att ha förlorat med 3–0 på Gamla Ullevi lyckades Barcelona vinna med samma siffror i returmötet och var sedan starkast i den efterföljande straffläggningen. I den matchen höll Claes på Blåvitt, men kanske såddes det redan då ett katalanskt frö i honom. Många år senare fötrollades han av att se Ronaldinho spela i Barcelona. Sedan dess har han hejat på laget. 

Claes är en politiskt intresserad person som gärna tar upp kampen mot det han tycker är fel. Genom åren har han tagit tydlig ställning mot allt från Sverigedemokraterna till bygget av Västlänken i Göteborg. Tillsammans med regissören Vilgot Sjöman stämde han TV4 för upphovsrättsbrott, eftersom kanalen utan medgivande visat deras respektive filmer med reklamavbrott. Efter en långdragen rättsprocess fick de 2008 rätt i Högsta domstolen.

Hans värderingar speglar även av sig i fotbollsintresset. En anledning till att Claes lät sig tjusas av Barcelona var att klubben länge spelade utan tröjreklam och senare lät Unicefs logga pryda spelarnas bröst. Det gjorde honom besviken när klubben lämnade det idealistiska förhållningssättet till tröjsponsring. Som många andra förfärades Claes också av rapporteringen om att Qatar köpte sig till värdskapet av VM 2022 och hur gästarbetare behandlades i landet. Samtidigt har han kommit fram till att han själv inte kan göra något åt allt som känns fel i fotbollsvärlden. 

– Om någon kom med en lösning som jag kan bidra till hade jag ställt upp på den, säger han. Men att själv sitta och bojkotta VM hade bara drabbat mig själv. Det hade gjort mitt liv tråkigare, men inte ändrat på allt som är dåligt. 

Jag frågar om fotbollens mörka sidor gör det svårare för honom att njuta av sporten.

– Jag har haft en intensiv diskussion med mig själv, säger Claes. Jag tycker att mycket som sker runt fotbollen är förfärligt. Bara att man kan köpa en fotbollsklubb tycker jag känns fel. Men allt det där överskuggas när det blir 3–3 i VM-finalen mellan Argentina och Frankrike. Vilken final det var! Kanske den bästa någonsin. Det var så spännande att jag nästan satt och skakade för att jag så gärna ville att Messi skulle vinna. Jag slog fast att mycket runt Qatar-VM var hemskt, men ville inte läsa mer om det, för det hade bara förstört fotbollsupplevelsen utan att förbättra något.

»Få saker skänker samma glädje som en riktigt spännande och bra match.«

När jag förklarar mina svala känslor inför toppfotbollen är Claes förstående. Han provoceras och mattas lika mycket som jag. Men till skillnad från mig lockas han fortfarande mer av den bästa fotbollen. Och när en riktigt bra match pågår låter han målen och dribblingarna stå i centrum.

– När Barcelona skulle möta Bayern München såg jag fram emot det i flera dagar innan. Fotbollen är en extra krydda i livet, och få saker skänker samma glädje som en riktigt spännande och bra match. 

Röda Stjärnan gör ett tidigt mål som döms bort för offside. 

– Fy fan vad skönt! utbrister Claes. Men nu gäller det att Barcelona tar tag i det här. 

Det gör de. Iñigo Martinez nickar in 1–0, och även om hemmaspelaren Silas kvitterar blir det snart tydligt att detta är Barcelonas match. Lewandowski petar in en retur till 2–1 och utökar ledningen genom att styra in ett inlägg. Raphinha gör 4–1 med ett hårt skott intill stolpen. Claes jublar varje gång, ofta med tillägget »så jävla härligt«. 

Lamine Yamal dribblar framgångsrikt på sin högerkant och slår många fina inlägg. Claes slår fast att Barcelonas fronttrio är den bästa i världen. Till skillnad från Real Madrids egon kompletterar de varandra. Jag frågar Claes om hans egen fotbollskarriär och om hans pappa som var spelare i division två och tränare i division tre. I paus visade han en lagbild från när pappa Ingvars IFK Trollhättan mötte Örgryte i en match där seger hade räckt för att ta sig upp till Allsvenskan. Claes pekade ut en blodfläck på sin pappas knä. Vi tittade länge på bilden, och enades om att fotbollströjorna med snörning och krage var snyggare än dagens. 

»Jag smittas av hans törst efter att se nästa briljanta fotbollsaktion.«

Senare berättar Claes om gången när en ny spelare i IFK Trollhättans juniorlag presenterades med orden »han kan göra vad som helst med en fotboll« och en lagkamrat klev fram och uppmanade:

– Svälj den!

Vi pratar om minnen från små klubbstugor och stora VM-matcher. Jag ställer fler frågor och Claes bjuder på fler anekdoter, men oavsett hur inne han är i berättelsen håller han blicken fäst på TV:n, och när Raphinha eller någon annan fångar hans uppmärksamhet pausar han samtalet. 

Jag smittas av hans törst efter att se nästa briljanta fotbollsaktion. När Claes pratar lyssnar och antecknar jag, men varje gång jag i ögonvrån ser att Yamal får bollen skiftar jag fokus. 

Efter flera veckor av dis och mörker i Göteborg strålar solen in genom fönstren. 

Inhopparen Fermín López gör 5–1. Claes berättar med viss stolthet i rösten att målskytten är en av många egenfostrade spelare i Barcelona. 

Lamine Yamal får bollen igen och behandlar den som en leksak. 

– Sååå underbar spelare, säger Claes Eriksson.

Jag blir glad.