En Champions League-onsdag med Ola Söderholm

När jag för en månad sedan frågade Ola Söderholm om han kunde tänka sig att se en Champions League-match med mig sade han att det lät kul, och att det kändes som en bra ursäkt för honom att titta på bra fotboll. Nu har vi slagit oss ned med varsin öl på sportbaren Sir Tobys i centrala Malmö. Ola inleder ett resonemang om varför han tenderar att prioritera andra saker än världens största sport.

– Jag gillar fotboll jättemycket, säger han. Men det är svårt att vara fotbollsintresserad »på riktigt«. Hela medieklimatet…

Han avbryts av bartendern som serverar mig en ljummen pizza och berättar att TV-skärmen i vårt hörn kommer att visa Benfica mot Feyenoord, inte Barcelona mot Bayern München. Informationen möts av milt negativa reaktioner. Varken Ola Söderholm eller jag har uttryckt någon åsikt om vilken match vi vill se. Ändå känns det naturligt att raskt fly från Benficaskärmen. Varför skulle vi inte välja den största och bästa matchen? En spansk gigant mot en tysk dominant! Hansi Flick och Robert Lewandowski mot sin förra klubb. De unga bolltrollarna Yamal mot Jamal (Lamine och Musiala). Fotboll på allra högra nivå.

Ingen av oss uttrycker varför, men vi byter bord.

Ola berättar att Barcelona har inlett säsongen bra och leder La Liga. Det fick han i sin tur reda på av sin fotbollstokiga bonusson för mindre än en timme sedan. Jag frågar vilka han hejar på i dagens match.

– Aaah… jag vetifan.

Han tystnar, hummar några gånger. 20 sekunder senare svarar han.

– Jag hoppas nog att Bayern München vinner. Oklart varför. Kanske för att jag känner lite med Harry Kane när folk säger att han är en sån förlorare. Jag unnar honom en Champions League-titel.

Det sista säger Ola Söderholm med en ironisk ton och ett efterföljande garv, som om han inte riktigt kan stå för sympatierna.

»För den som verkligen är intresserad kan fotbollen ta extremt stor plats i livet.«

Han återupptar sin utläggning om att det är svårt att vara regelrätt fotbollsintresserad i dag.

– Det är så många serier man ska se, böcker och artiklar man ska läsa, politiska debatter man ska hänga med i. Striden om tiden har blivit mycket mer intensiv. Och även om jag missar det mesta inom fotbollen ser jag ganska många matcher. För den som verkligen är intresserad kan fotbollen ta extremt stor plats i livet.

Tre killar i Bayern Münchens bortaställ skrålar några meter ifrån oss. Kort senare blåser domaren i gång tungviktsmötet.

 

Mediemannen Ola Söderholm föddes 1982 i Falun och växte upp i Luleå. Han är engagerad i stora mästerskap, bryr sig om svensk landslagsfotboll, har Gif Sundsvall som favoritlag och följde Emil Forsbergs tid i RB Leipzig noggrannare än de flesta svenskar, men han betraktar sig inte som en fotbollskille.

I gymnasiet drömde Ola om att bli musikrecensent (»det var ju så coolt med musikjournalistik på 90-talet«) och skrev bland annat texter i Norrbottens-Kuriren. Under barndomen hade han hejat på Sverige i mästerskap men aldrig lärt sig älska ett klubbmärke och dess färger. När han senare utbildade sig till journalist i Sundsvall såg han sin chans att knyta an till ett lag. Ola började gå på Gif Sundsvalls matcher, ibland i sällskap med journalistklasskamraten Erik Niva. Medan Niva aldrig lyckades frammana särskilt starka känslor för laget fastnade Ola. När han hade flyttat till Stockholm fortsatte han att följa laget, och gick på bortamatcher i huvudstaden när sådana spelades. I dag oroar han sig för klubbens kräftgång i Superettan, men han tycks akta sig för att ta ordet supporter i sin mun. Kanske av rädsla att förminska alla dem som reser, sjunger och vredgas för Giffarna varje helg. Kanske för att kärleken aldrig växte sig så stark som den sannolikt hade gjort om Ola förälskat sig i klubben som barn.

 

Matchen hinner bara pågå i en minut innan Raphinha blir fri och rullar in 1–0 till Barcelona.

– Offside? säger jag.

Ola Söderholm noterar att hela sportbaren reagerade med en axelryckning på det tidiga ledningsmålet. Han skrattar till.

– Det är en tydlig bild av den moderna fotbollen att alla här är tysta, som om målet inte har gjorts.

Efter VAR-granskning visar det sig att hemmalagets målskytt, som bär lagkaptensbindeln, inte var offside och att målet är godkänt. Någon knyter näven. Bayern München-killarna suckar.

»Även om man inte delar ett supporterskap kan man prata om fotboll med nästan vem som helst.«

Tio minuter senare nickar Harry Kane in bollen bakom Iñaki Peña i Barcelonas mål. Vi hinner skämta om att engelsmannen inte alls är en förlorare som har en titelförbannelse över sig. Men den här gången dömer videodomarna bort målet på grund av offside.

Jag frågar Ola Söderholm vad som får honom att gå i gång på fotboll. Han inleder med att tala om fotboll som fenomen.

– Det är en intressant kultur så klart, en fungerande masskultur som går att dela med många. Även om man inte delar ett supporterskap kan man prata om fotboll med nästan vem som helst. Därför är det roligt att hänga med i vad som händer.

Ola harklar sig och skiftar fokus till varför fotboll också är underhållande att titta på.

– Jag tycker också att det är kul med själva spelet och tävlingen så klart, det är en eskapism. På så sätt går det emot hela idén att börja tänka på ägandeförhållanden och varifrån pengarna kommer. Fotbollen kan vara ett sätt för folk att slippa politik och problem. Jag tror att det är därför en del har svårt att förhålla sig till hur fotbollsvärlden ser ut, samtidigt som andra inte bryr sig överhuvudtaget om det som händer utanför planen.

»Jag märker också att han är onödigt blygsam och har bättre koll än han vill ge sken av.«

18 minuter har spelats när Harry Kane gör mål igen, denna gång genom en flygande volleystyrning. Viaplays kommentator Anders Bjuhr konstaterar att »tyskarna inte vågar jubla«, och även Bayern München-killarna i Malmö väntar nervöst på VAR-granskningen. Återigen ser det ut som en misstänkt offside, men den här gången kommer Kane undan.

Jag gör en ologisk övergång från Bayern Münchens Kingsley Coman till Gais succémittfältare Gustav Lundgren som har sagt att han inte gillar den moderna fotbollen. Sedan tar jag upp Qatar-VM. Ola berättar att han såg ganska mycket av mästerskapet, men kanske ändå mindre än vanligt.

– Det var nog mest på grund av att jag hade mycket annat i livet då, säger han. Att VM spelades på vintern påverkade säkert också. Samtidigt kände jag att allt det problematiska runt det mästerskapet skapade en sorts distans till det för mig.

Jag märker att jag gärna vill testa mina tankar om toppfotbollen på Ola Söderholm, som om han vore en terapeut. Kanske är det orättvist – till skillnad från oss som jobbar inom fotbollsvärlden är han inte helt insatt i alla dess diskussionspunkter – men jag märker också att han är onödigt blygsam och har bättre koll än han vill ge sken av. Dessutom är han van vid att analysera politik, kultur och samhällsfenomen, samt hur människor drabbas av sin samtid. Det var därför jag ville prata med honom, inte för att han råkar heja på Gif Sundsvall och tycker lite synd om Harry Kane.

»Jag fick barn och kände att man kanske inte vill ägna en massa sena kvällar åt att stå på någon halvtom sportbar för att testa skämt.«

 

Efter sin journalistexamen och Stockholmsflytt jobbade Ola Söderholm först som korrekturläsare på Se och hör. Han beskriver det som »ett bisarrt jobb«.

– Det handlade inte så mycket om att hitta korrfel, utan mer om att typ lägga till skiljetecken så att texterna överhuvudtaget gick att läsa.

Därefter jobbade han på TV-guiden, men mentalt hade han redan lämnat journalistiken bakom sig. Han hade börjat med standup och satsade på en karriär inom humorbranschen. Med tiden fick han en del uppdrag som skämtskrivare för olika TV-produktioner. 2011 blev Ola Söderholm ett bekant namn för fler än de initierade standupbesökarna, när han medverkade i satirprogrammet Tankesmedjan i P3. Ännu mer framgångsrik blev podcasten Lilla drevet, som gav Ola en skjuts i standupkarriären.

– Då började folk komma på mina gig för att de hade hört mig i podden, säger han. För första gången kunde jag tjäna pengar på standup.

Då lämnade han humorn.

– Jag fick barn och kände att man kanske inte vill ägna en massa sena kvällar åt att stå på någon halvtom sportbar för att testa skämt. Det kändes naturligt att inte göra det. Bevisbördan är kanske mer på den som fortsätter hålla på med standup. Det är en så vansinnig grej att göra.

»Känslan jag får av att läsa om den moderna fotbollen är att något har gått förlorat. Men det verkar vara svårt att sätta fingret på vad det är.«

Han skrattar, väl medveten om att orden kan tolkas som en passning till många av hans tidigare kollegor. Sedan blir han mer allvarlig.

– Jag gillade det kreativa med att skriva skämt och, så klart, kicken man fick på scenen. Men det finns många andra saker som jag tycker är minst lika roliga att hålla på med. Nu har jag landat i att syssla med något slags journalistiskt berättande i poddform.

2019 lades Lilla drevet ned och Ola Söderholm startade podcasten Stormens utveckling, där hans fru Liv Strömquist och kompis Jonatan Unge turas om att agera bisittare. Ola är fortfarande rolig men har i grunden ett seriöst och analytiskt anslag. Ordet »samtidskommenterande« återkommer i marknadsföring och kategorisering av podden, där Ola Söderholm ofta vrider och vänder på politiska och kulturella (inkluderat fotboll) svängningar.

Så, hur ser egentligen en samtidskommentator på den moderna fotbollen?

 

När Barcelona gör 2–1 jublar några killar framför oss provokativt, rakt upp i ansiktet på en Bayernsupporter i samma sällskap. Ola Söderholm undrar om det var Lewandowski som satte dit bollen. Jag kan inte svara på frågan, och Ola säger att det nog var så.

– Känslan jag får av att läsa om den moderna fotbollen är att något har gått förlorat, säger Ola. Men det verkar vara svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske känslan av att man är en del av något större och spelar roll, att fotbollen är äkta och rättvis.

Ola Söderholm vet att fotbollsvärlden inte alltid ter sig moraliskt försvarbar. Han läser om korruptionsskandaler, ägarbyten och döda gästarbetare och tycker som de flesta att det är problematiskt, men han reagerar inte särskilt starkt känslomässigt.

»Ola Söderholm blir nyfiken på mitt tyska favoritlag Greuther Fürth.«

Jag tror att det är skillnaden mellan Ola och mig. Medan jag delvis känner mig sviken av sporten och därför tar avstånd kan han vara nöjd med att dyka in i toppfotbollen när det passar, samtidigt som han inte blundar helt för aspekterna som kritiseras.

– Om jag ser en match med Newcastle vill jag bara att Alexander ska göra en massa mål och bli hjälte. Att det också innebär att deras saudiska ägare vinner är inte det jag tänker på när jag ser matchen. Eftersom jag håller på Giffarna gillar jag Emil Forsberg mycket, så när han spelade i RB Leipzig hoppades jag att det skulle gå bra, medan andra kanske stör sig på att klubben inte är »äkta«.

Raphinha gör 3–1 precis före paus och andra halvlek blir odramatisk. Brassen gör även 4–1.

– Det blev inte så spännande, det här, säger Ola.

Jag frågar honom om han har koll på Barcelonas matchhjälte. Det har han inte, men det gör honom ingenting. Själv hörde jag om en Raphinha i Barcelona för några månader sedan. Först trodde jag att det handlade om Rafael Alcântara, La Masia-produkten som går under smeknamnet Rafinha och numera tydligen spelar i qatariska Al-Arabi. När jag googlar Raphinha ser jag att han är 27 år och värvades från Leeds. Plötsligt faller allt på plats. Jag minns honom från Premier League-tiden men hade missat hans flytt till Spanien.

 

När matchen blåses av har vi båda tappat intresset för den sedan länge. Ola Söderholm blir nyfiken på mitt tyska favoritlag Greuther Fürth och berättar om USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger som spelade i klubben som barn innan familjen tvingades fly undan nazisterna.

I Viaplays studio berättar Erik Niva engagerat om La Masia. Han gör en stor poäng av att mer än hälften av Barcelonas startspelare i 4–1-segern har tillhört klubbens berömda akademi. Jag suckar. Ola reagerar knappt på sin gamla studiekamrats ord och fortsätter berätta om Henry Kissinger.

– Han hade lovat att se en match i Fürth den dag laget gick upp till Bundesliga. 2012 hände det och en 89 år gammal Henry Kissinger flög till Bayern för att se sin klubb förlora med 2–0 mot Schalke.