Ett långsamt farväl

Rösten är klar och blicken likgiltig när Andreas Holmberg tar till orda framför spelarna, som står i en ring runt honom och Tobias Solberg.

– Tack för i år, säger han. Och till några av er, tack för de här åren. Jag kommer ge er en kram när vi kommer in i omklädningsrummet. Det kanske är några som inte får en, men det bestämmer jag då.

Han ler muntert. Några av spelarna fnyser fram ett kort skratt.

– Det är bara att instämma, säger Tobias Solberg. Tack och lycka till med fortsatta karriärer. Och njut av semestern nu.

Så var det avklarat.

Det är den 24 november och Degerfors säsong har nyss tagit slut. Årets sista träning var gles på spelare och avslutades med en lekfull tävling, där den oväntade segraren Sebastian Ohlsson belönades med en Degerforshalsduk och en hyllning från assisterande tränaren Roger Werner:

– Han är bästa långskjutaren i Degerfors historia!

I övrigt skiljde den sig inte mycket från en vanlig träning. Roger Werner slog fast att han hade kunnat sätta tre av tio handbollsstraffar på Andreas Palicka och vinna åtminstone ett game mot Novak Djoković, Andreas Holmberg njöt av spänningen i matchspelet och Tobias Solberg manade på sina spelare så engagerat att han ibland hade båda fötterna innanför den uppkonade sidlinjen.

»För första gången på 17 år kände jag att jag längtade hem till Göteborg.«

Det har gått snart två veckor sedan Solberg och Holmberg tog farväl av sin hemmapublik, i samband med den avslutande allsvenska matchen mot Mjällby. De hade bearbetat uppbrottet hela hösten. Ändå var det jobbigt att hantera känslorna när deras barn kom in på planen och det var dags att säga några sista ord till alla rödvita supportrar.

Sedan dess tycker Holmberg att han »typ inte har gjort annat än sagt hej då«. Det är delvis därför han tycks så opåverkad när han rundar av sitt sista arbetspass på Stora Valla, efter mer än 2500 dagar i Degerfors ledarstab. Han försöker också behålla en distans till avskedet, för att slippa bli känslosam igen. Det finns redan tillräckligt att grubbla över.

 

Under hösten har Andreas Holmberg hela tiden skjutit upp framtidstankarna, men så fort säsongen var över började det snurra i huvudet. Och det var först då han insåg vad han vill.

– Dagen efter vår sista match kände jag för första gången på 17 år att jag längtade hem till Göteborg, säger han. När jag väl hade accepterat att jag inte skulle träna Degerfors mer fanns det ingen anledning för mig att bo kvar i Karlskoga. Det är föreningen som hållit mig kvar i alla år.

Hans fru Anna har velat flytta till Stockholm eller Göteborg i många år, men stannat för sin makes skull. Nu är huset sålt och familjen hoppas på en flytt till västkusten. Även barnen är glada över att få ett miljöombyte.

– Alma och Astrid har börjat fråga varje dag hur många procents chans det är att vi flyttar. I går sa jag till dem att det är 70 procents sannolikhet att vi hamnar i Göteborg.

»Det är jobbigt att inte veta om jag har något jobb nästa år.«

Ett problem återstår: Att hitta ett nytt jobb, helst i Göteborgstrakten. Eventuella alternativ inom pendlingsavstånd från Karlskoga är avskrivna. Huvudtränarjobb långt ifrån släkt och familj likaså. Däremot har Andreas Holmberg redan träffat ledande personer i Örgryte IS angående jobbet som huvudtränare, och har möten inbokade med ytterligare ett par klubbar där han kan bli aktuell i andra roller. Han vill helst till Öis, men håller dörren öppen även för andra jobb.

– Det är mycket att tänka på nu, säger Andreas Holmberg. Jag har inte sovit mycket de senaste nätterna.

När vill du ha något klart?

– I morgon helst. Nej, men så fort som möjligt i alla fall. Det är jobbigt att inte veta om jag har något jobb nästa år.

Samtidigt är Örgryte inne i ett viktigt kval om att klara sig kvar i Superettan. De vann första ångestmötet mot Södertäljeklubben Nordic United med 1–0 och resultatet i returmötet kommer sannolikt påverka Andreas Holmbergs framtid.

 

Tobias Solberg skiner upp när han får reda på att mittfältaren Johan Mårtensson har tagit sig till Stora Valla för att ta farväl, trots att han är skadad och tvingades avsluta säsongen i förtid. Senare visar det sig att även Douglas Bergqvist och Dijan Vukojević smyger omkring i klubbhuset, trots att även de är skadade och saknades på dagens träning.

 – Vad kul! säger Solberg, gnuggar händerna och studsar bort till spelarnas omklädningsrum med samma upprymdhet som ett barn på väg till en nöjespark.

Han kramar om spelare efter spelare, delar ut beröm och frågar nyfiket vad som händer härnäst i karriären.

»Tränarduon som snart slutar vara en tränarduo skämtar om att de ska vägra lämna Stora Valla.«

För Solberg själv är det än så länge svårt att svara på den frågan. Det finns några alternativ i andra klubbar, och hans gamla jobb på fotbollsgymnasiet i Degerfors finns kvar. Däremot talar allt mindre för att han och Andreas Holmberg följs åt. Familjelivet med fyra barn i Degerfors gör det svårt att hoppa på ett jobb långt bort. Dessutom är det långt ifrån säkert att klubbarna som Holmberg för diskussioner med vill och har råd att anställa även Solberg.

– Jag är stressad, säger han. När man jobbar med fotboll vill man kunna ha ett scenario i huvudet för att förbereda sig och lägga tankarna på det. Nu förbereder jag mig på fyra olika håll. Jag borde ta ett beslut i lugn och ro, utan att stressa fram det. Men det är svårt, jag har ingen erfarenhet av den här situationen.

 

Tobias Solberg ställer sig i duschen och sjunger på refrängen från Axwell och Ingrossos hit Sun is shining. Andreas Holmberg rafsar kvickt ihop alla grejer han samlat på sig i tränarnas omklädningsrum genom åren. Han inser direkt att allt inte får plats i väskan och ber lagledaren Stig »Stisse« Ekman hämta en påse för alla skor.

Mittfältaren Justin Salmon, som fått sparsamt med speltid under året, kommer in i rummet för att säga adjö till Holmberg. Han inleder med att tacka för tiden tillsammans.

– Jag vet att vi har haft våra duster, svarar Holmberg. Men du ska veta att …

– Det är inga konstigheter, avbryter Salmon. Vi hade många bra stunder också.

De önskar varandra lycka till, kramas och skiljs åt.

»Man brukar säga att ingen är större än klubben. Men du, Stisse, är fan i mig större än Degerfors.«

Solberg kommer ut ur duschen, berömmer sin kompis snabba packning och konstaterar att han själv kan ta hem sina saker vid ett senare tillfälle, om det skulle behövas. »Stisse« smyger in i rummet med en sopsäck, omedveten om att Holmberg redan hittat en påse att fylla med skor.

Tränarduon som snart slutar vara en tränarduo skämtar om att de ska vägra lämna Stora Valla, att de ska dyka upp som om ingenting har hänt i januari, och att Solberg ska satsa på en karriär som radiokommentator.

När det till slut inte går att skjuta upp avskedet med Stisse mer lägger Andreas Holmberg handen på hans axel och säger de snällaste sakerna han kan komma på. Men det är som om ögonen visar att han egentligen vill säga mer än hans vokabulär räcker till för.

79-åringen Stig Ekman ser sorgsen ut och berättar att han inte är säker på att få fortsätta som lagledare.

– Jag har inte hört något än i alla fall, säger han.

Andreas Holmberg blir nästan lite arg.

– Man brukar säga att ingen är större än klubben, säger han. Men du, Stisse, är fan i mig större än Degerfors. Du blir kvar. Så är det bara.

– Tack, svarar Stisse. Men Stora Valla kommer aldrig bli detsamma utan dig. Det har varit en ära.

– Vi hörs av, säger Holmberg. Eller hur Stisse? Eller hur? Visst hörs vi av?

 

I bilen från Stora Valla säger Andreas Holmberg att »Stisse« var allra svårast att skiljas från. När han skulle lämna sin vän efter 17 år tillsammans gick det inte längre att hålla distans till avskedet. För Tobias Solberg var det inte lika jobbigt, eftersom han kommer att bo kvar i Degerfors och lär stöta på lagledaren fler gånger framöver.

Snart kommer Holmberg och Solberg behöva ta farväl av varandra också. Men först ska de avsluta sin sista arbetsdag som Degerforstränare med en lunch på stan.

»Det har varit lite för mycket grupperingar, och spelarna har varit väldigt tysta på till exempel matchgenomgångar.«

Andreas parkerar sin bil utanför lunchrestaurangen och flinar när han ser Solberg parkera 30 meter därifrån, utanför Ica.

– Han har säkert en smart plan för det här, säger Holmberg. Vänta bara, han kommer säga: »Jag behöver ändå handla efter lunchen.« Det här är så typiskt för Tobbe och Roger [Werner]. Allt ska planeras i minsta detalj. I morgon ska vi tre dricka öl i Örebro, som en avslutning. Jag vet inte hur många gånger de har diskuterat vilken buss vi ska ta.

Han skrattar till.

– Just det kommer jag inte sakna.

 

Tidigare under hösten har Solberg och Holmberg upprepade gånger sagt att de helst fortsätter jobba tillsammans. Först när de på allvar tvingats ta itu med framtidsfrågorna har de insett att det kan bli svårt, och båda räknar med att splittras från närmaste kollegan.

Veckorna efter säsongsavslutningen har också gett andra insikter. Tränarna har pratat mycket om varför Degerfors åkte ur, vad de själva borde ha gjort bättre och hur de påverkades av sina utgående kontrakt.

Egentligen tycker inte Holmberg att det är någon katastrof att laget spelar i Superettan nästa år. Ändå refererar han till analysen efter säsongen som »katastrofutredningen«. Han konstaterar att de flesta sådana landar i att många små faktorer gick fel, snarare än att det finns en tydlig förklaring.

»Jag tycker Degerfors gjorde fel som inte förlängde med oss inför säsongen.«

Utöver enskilda laguttagningar eller beslut under matcher går mycket av tränarnas självkritik ut på att de borde ha lagt mer tid på det som händer i straffområdena.

– Spelet på planen var oftast bra, säger Tobias Solberg. Men det är i straffområdet allt avgörs. Där har vi varit för dåliga, både framåt och bakåt. Sedan kan det hänga ihop med att vi kanske inte haft lika mycket spets i år.

– Gruppen har inte heller varit riktigt lika bra i år som tidigare, säger Holmberg. Det har varit lite för mycket grupperingar, och spelarna har varit väldigt tysta på till exempel matchgenomgångar. Tidigare har vi alltid haft högt i tak och kunnat bemöta spelarnas åsikter direkt. Nu har de nickat och inte sagt så mycket under lagmöten. Sedan har vi fått höra missnöje från annat håll istället. Vi kanske kunde umgåtts mer med dem och försökt få alla att känna sig mer bekväma att uttrycka sig inför oss och resten av gruppen.

– Alla grupper är olika och kräver olika bemötande, säger Solberg.

Samtidigt som de tar med sig många egna lärdomar är tränarna kritiska till hur klubben skötte deras kontraktsituation, inte bara i somras när det stod klart att en förlängning inte var aktuell.

– Jag tycker Degerfors gjorde fel som inte förlängde med oss inför säsongen, säger Holmberg. Efter allt vi gått igenom med den här klubben och hösten vi gjorde förra säsongen, med elva raka matcher utan förlust, borde klubben visat direkt att de ville ha kvar oss. Situationen som uppstod har varken varit trygg för oss eller någon annan.

Har det gjort ert jobb svårare?

– Det skulle jag ändå säg … alltså, jag ska inte skylla på det. Det är klart att vi kunde ha gjort en massa annorlunda.

»Till slut ville jag bara bestämma mig och då kändes det här bäst.«

Tobias Solberg flikar in:

– Det hade inte blivit sämre i alla fall, om vi hade haft kontrakt från början och känt ett tydligt förtroende.

Lunchen är uppäten. Solberg funderar på att gå och köpa prosecco från »gröna skylten«. Holmberg försöker få med sig sin bästa kompis Jonas Lindskog, också gammal Degerforsprofil, på morgondagens ölkväll. Sedan åker han till Karlskoga för att ta itu med ett bankärende. Tobias Solberg knallar bort till Ica.

 

Fem dagar efter lagets sista träning presenterar Degerfors sin nye huvudtränare: IFK Göteborgs tidigare assisterande tränare William Lundin. Samtidigt blir det klart att Tobias Solberg ska återgå till sin gamla roll på fotbollsgymnasiet och bli huvudtränare för Degerfors U19-lag.

Några timmar efter beskedet är han på gott humör och ser fram emot några veckors ledighet i lugn och ro, utan beslutsångest.

– Jag har velat fram och tillbaka hela vägen nästan, säger han. Men till slut ville jag bara bestämma mig och då kändes det här bäst. Jag vill vara närvarande med familjen. Sedan är det ett spännande uppdrag också.

»Det är tråkigt, men jag tror det kan vara nyttigt både för mig och ›Adde‹ att gå varsin väg.«

Solberg har aldrig känt att han nödvändigtvis måste verka i ett elitlag på seniornivå. Det viktigaste för honom är att jobba med fotboll och utveckla människor.

– Det blir kul att testa att vara huvudtränare på egen hand, och få chans att hjälpa ungdomarna att ta det sista steget på sin resa mot elitfotboll.

Det blir också första gången han får testa att träna ett lag utan att göra det tillsammans med Andreas Holmberg.

– Det blir jäkla skönt att slippa honom! Nej, men det blir annorlunda. Jag har haft träningar på fotbollsgymnasiet själv, men då tränar man ju inte ett lag på samma sätt. Så det blir ett steg i min utveckling. Det är tråkigt, men jag tror det kan vara nyttigt både för mig och »Adde« att gå varsin väg.

»Senast jag hörde något var han inne på att bli Lisebergskanin för 112 kronor i timmen.«

Tror du ni kommer höras mycket även efter uppbrottet?

– Det hoppas jag. Vi kommer inte träffas lika ofta nu när han flyttar, men när vi träffas kanske vi kommer umgås lite mer som vänner när vi inte jobbar ihop också. Vi får se vart det tar vägen för hans del nu. Senast jag hörde något var han inne på att bli Lisebergskanin för 112 kronor i timmen. Jag vet inte vad det landar i. Jag tror att det dyker upp något fotbollsjobb, men han har ju alltid Liseberg i annat fall.

 

Dagen efter bekräftar Andreas Holmberg att jobbet som Lisebergskanin är av intresse. I det här skedet har han också haft ytterligare ett möte med Örgryte, som vann även sin andra kvalmatch och blir kvar i Superettan. Dessutom är några av de andra klubbarna han varit i kontakt med fortsatt aktuella. Ändå är han stressad över sin framtid.

– Jag vill ha klart med något och börjar bli orolig, säger Holmberg. Men jag har aldrig gjort det här förut och vet inte riktigt hur det brukar fungera.

Med tiden känns andra fotbollsjobb allt mindre intressanta, och 39-åringen funderar på hur han skulle gå in i jobbet som Öis-tränare. Det dröjer ytterligare ett par osäkra och ångestfyllda veckor, men till slut får Andreas Holmberg ett avtal att skriva under. En timme innan Örgryte presenterar sin nye tränare går han omkring på sitt gamla kontor, hos bemanningsbolaget han jobbade på innan han blev fotbollstränare på heltid. Han hälsar på gamla kollegor, samtidigt som han berättar hur skönt det känns att allt är klart.

Även om Öis säkrade nytt kontrakt till slut har föreningen många stökiga år bakom sig, med jobbiga bottenstrider och stor ruljangs på ledande poster. Andreas Holmberg betraktar de senaste årens knackiga resultat som mer positivt än avskräckande.

– När det gått dåligt tidigare kan jag göra ännu mer skillnad. Det finns mer att påverka. Jag ser det som en rolig utmaning. Sedan har jag fått en bra bild av alla jag pratat med inom klubben.

Han längtar efter att få dra igång säsongen och flytta hem till Göteborg, där familjen redan köpt ett hus i Örgryte. Men efter en höst fylld av förluster och bottenstrid, separationen från Degerfors och stressen över att hitta ett nytt jobb ser han först och främst fram emot semester.

– Jag åker till Teneriffa i morgon och ska vara där i några veckor. Det känns skönt att ha ett jobb så jag kan slappna av och vara med familjen. Men jag kommer nog titta på några gamla Öis-matcher också.

I januari samlas Andreas Holmbergs nya lag för årets första träning. Den 18 februari coachar han i sin första tävlingsmatch. Borta mot Degerfors.