Ett långsamt farväl

Tobias Solberg står i bara kalsonger, tittar på sig själv i spegeln ovanför handfatet och sjunger på refrängen till Ted Gärdestads Oh, vilken härlig da’.

– La-la-la-la, la-la-la-la, la-la.

Han tvättar sig kvickt under armarna och börjar klä på sig igen. Sången tystnar, men leendet på 42-åringens läppar sitter kvar.

­­­­– Träningen i dag kändes riktigt bra, eller hur? säger han när tränarkollegan Andreas Holmberg kliver in i rummet.

Den här dagen saknas fystränaren Johan Lundberg, som normalt håller i den första delen av träningarna. Så Tobias Solberg, som älskar att instruera och inspirera ute på träningsplanen, fick hålla i hela passet själv.

Holmberg utstrålar inte samma vibrerande energi men håller med om att träningen var bra. När smålagsspelet skulle avgöras utbrast han att det var det mest spännande han upplevt i hela sitt liv. Och även om han avslog den protest som de två förlorande lagen lämnade in mot »fuskarna« i det vinnande gänget gläds han åt spelarnas vilja att vinna.

Det har gått mer än fem veckor sedan Degerfors IF senast vann en fotbollsmatch. Efter bussresan hem från förlusten mot AIK har laget förlorat ytterligare två matcher. Att de föll med 2–1 hemma mot Malmö FF var tungt, men gick att acceptera. Värre var efterföljande match, när de spelade ut Sirius i första halvlek och ledde med 2–0 efter 90 minuter. Uppsalalaget reducerade i 91:a minuten och Degerfors rasade ihop fullständigt. De tio tilläggsminuterna underlättade inte och när dessa var färdigspelade hade Sirius vänt till 3–2.

»Lunchlådorna på Stora Valla är en av sakerna han kommer klara sig utan.«

Andreas Holmberg beskrev upplevelsen som »traumatisk« efteråt. Tobias Solberg hade svårt att tro att det faktiskt hade hänt. Efter några dagar återvände hoppet och laget tog halv revansch genom att knipa en poäng borta mot Halmstad. En poäng som antingen kan visa sig livsviktig eller helt betydelselös, beroende på hur resten av säsongen ter sig. Med fyra matcher kvar att spela har Degerfors tagit 24 poäng och ligger näst sist, på nedflyttningsplats, i Allsvenskan. De har tre poäng och en ointaglig målskillnad upp till Brommapojkarna på kvalplats. Närmast på säker mark finns IFK Göteborg och Halmstads BK på 30 poäng.

Av de återstående matcherna är bortamatchen mot guldjagande Elfsborg den på pappret tuffaste. I övrigt spelar Degerfors hemma mot Kalmar och Mjällby samt borta mot redan avhängda Varberg. Det är tre matcher de borde kunna vinna, men under samma kategori faller matcherna mot Sirius och Halmstad, som bara resulterade i en poäng totalt.

 

Det har gått tre dagar sedan 0–0-matchen i Halmstad och säsongens sista landslagsuppehåll har precis börjat, när Tobias Solberg petar i sig en lunchlåda med wallenbergare. Färsbiffen serveras med lingon, skirat smör och kokt potatis som legat framme så länge att den fått en hinna runt sig.

 – Ganska gott, säger Solberg. Men något saknas, var är ärtorna?

Lunchlådorna på Stora Valla är en av sakerna han kommer klara sig utan när han lämnar jobbet som tränare i Degerfors. Men det är fortfarande jobbigt att förlika sig med tanken på det stundande uppbrottet med föreningen han tillbringat mer än halva sitt liv i.

Tobias Solberg växte upp i grannkommunen Karlskoga, där han efter högstadiet blickade mot fotbollsutbildningar i andra städer för att fortsätta utvecklas. Pappa Lars Solberg var gammal Örebrospelare och som knatte hade Tobias sett allsvensk fotboll på Eyravallen. Dessutom visade Örgryte IS intresse och bjöd ned honom till Göteborg under sommaren efter nian. Men tryggheten i att kunna bo kvar hemma vägde tyngst, så det blev Degerfors.

»Borde det inte vara mer krisstämning?«

Redan under tredje året på gymnasiet flyttades Solberg upp permanent till A-laget. Resten känner de flesta till. Han blev kvar, startade år ut och år in på mittfältet, tog över lagkaptensbindeln och är i dag den som spelat flest matcher i klubbens färger. Att det blev så brukar han förklara ungefär så här:

 – Jag var alltid bra nog att spela i Degerfors, men aldrig tillräckligt bra för att spela på ännu högre nivå. Sedan har jag alltid trivts väldigt bra också.

Under tiden som spelare fanns intressen från klubbar högre upp. Men när han var ung och målfarlig rann möjligheterna ut i sanden, och senare föll det på att han hade rotat sig i Degerfors med flera barn, hus och jobb som lärare. Från början kombinerade han ämnena matematik och idrott med en roll på fotbollsgymnasiet. Med åren blev det alltmer fotboll och till slut jobbade Solberg endast som huvudansvarig för fotbollsgymnasiet.

När han blev huvudtränare på heltid 2021 tog Tobias Solberg tjänstledigt från fotbollsgymnasiet, och han kan fortfarande återvända till det jobbet. Det hade han egentligen inte haft någonting emot. Att få jobba med fotboll och vara ute på träningsplanen är det viktigaste för honom. Vilken nivå eller vilka åldrar det är på spelarna spelar mindre roll. Samtidigt vill han helst fortsätta på den inslagna vägen som elittränare. Både för sin egen och för Andreas Holmbergs skull.

 

Den kortklippte 42-åringen reser sig rastlöst från sin stol och tittar ut mot dörröppningen.

– Kom igen nu »Adde«, var är du?

Solbergs lunch är uppäten sedan länge, men hans kompanjon är fortfarande ute på sin löprunda. Själv planerar han att springa senare under eftermiddagen, när han ska ut till stallet med två av sina fyra barn.

I sin otåliga väntan på kollegan går Solberg ut till köket i klubbhuset. Han skäller skämtsamt ut några av spelarna för att de inte lagt besticken på rätt ställe efter lunchen.

– Men »Stisse« [Stig Ekman, lagledaren] sa att vi skulle lägga dem där, protesterar någon av dem.

– Ni ska inte lyssna på vad han säger, svarar Solberg och sätter på kaffebryggaren.

Det hör förvisso inte till vanligheterna att Tobias Solberg brygger kaffe, det brukar »Stisse« göra. Men det mesta är precis som det brukar på Stora Valla. Stämningen och jargongen är densamma som under förra landslagsuppehållet, när laget precis hade vunnit mot Häcken. Då skämtade Solberg om att han skulle byta in sig själv i sista omgången, samt lyckades lura Hugo Bolin att han var avstängd och inte fick träna utan någon form av förklädnad. I dag har han lagt mer tid på att raljera över att Holmberg måste fixa håret för att låta sig fotograferas, än på att oroa sig över bottenstriden.

»Även om det hette att de spelade för sin överlevnad i Allsvenskan var det inte på liv och död.«

Det kan förefalla lite underligt, med tanke på läget i tabellen och den ovissa framtiden som både tränarna och många av spelarna snart går till mötes. Borde det inte vara mer krisstämning?

I en klubb som Degerfors hade det varit förmätet att benämna en allsvensk bottenstrid som en kris. Precis som den lättsamma tonen och de återkommande gliringarna har nedflyttningshotet blivit en del av vardagen på Stora Valla. Det kan vara värt att påminna sig om att laget inte hade spelat i högsta serien på 23 år när de kom tvåa i Superettan 2020. Inte en enda av Tobias Solbergs drygt 400 matcher som spelare ägde rum i Allsvenskan. Och när laget väl gick upp var det nog få som tänkte att de skulle bli kvar i tre säsonger.

För Tobias Solberg och Andreas Holmberg har de senaste säsongerna dessutom visat att kampen om nytt kontrakt kan kännas mer som en frizon än ett ok. För även om det hette att de spelade för sin överlevnad i Allsvenskan var det inte på liv och död. Inte på samma sätt som det som hände utanför fotbollsplanen.

 

Medan kaffet provocerande långsamt droppar ned i kannan återvänder Andreas Holmberg från löprundan. Tobias Solberg jublar något överdrivet åt kollegans återkomst och frågar hur det kändes.

– Dåligt, svarar Holmberg. Det var tungt, som vanligt. Jag behöver äta något.

Uthålligheten är inte densamma som när han var mittback i Superettan för snart sju år sedan. Inte så konstigt, med tanke på vad Andreas Holmberg har varit igenom sedan dess.

Efter det första året som huvudtränare, 2020 när laget gick upp till Allsvenskan, drabbades Andreas Holmberg av testikelcancer. Han minns fortfarande hur svårt det var att berätta om beskedet för sina barn. Hur ledsen det gjorde äldsta dottern Alma, som förstod mer än lillasyster Astrid vid tidpunkten. Prognosen var lovande, men tog inte bort oron och rädslan. Holmberg minns också hur cancerbehandlingen förändrade hans utseende. Han tappade håret, blev rundare och ögonen såg tröttare ut. Varje spegel han gick förbi påminde om att han var sjuk.

»Fotbollen var allt jag hade, utöver familjen, när kroppen satte stopp för så mycket.«

Men Andreas Holmberg minns också hur han såg cupmatchen mot Elfsborg hemma från TV-soffan. Hur han brast ut i gråt när spelarna kom ut på planen iklädda tröjor med en bild på sin tränare och texten »Vi tänker på dig – fuck cancer«.

– Det kan låta klyschigt att fotbollen betyder mycket i tuffa perioder, säger Andreas Holmberg. Men just då var det jätteviktigt för mig att komma tillbaka till träningsplanen.

Han berättar om första måndagen efter en lång och jobbig behandlingsvecka. Han hade mått dåligt hela helgen, men studsade upp ur sängen för att han visste att det var träning. Sedan fick han reda på att den skulle vara inne i bollhallen på grund av dåligt väder. Eftersom behandlingen hade slagit ut Andreas immunförsvar fick han bara träffa andra människor utomhus, så han tvingades avstå från att vara med på träningen.

– Just då var det som att hela min värld rasade samman. Det kan låta löjligt, men fotbollen var allt jag hade, utöver familjen, när kroppen satte stopp för så mycket.

Under den här perioden fick Tobias Solberg ta extra stort ansvar för det dagliga arbetet, samtidigt som hans kollega och vän var inlagd på sjukhus var och varannan vecka. Det var inte första gången han behövde hantera sjukdom i sin nära omgivning.

2018 dog Solbergs mor av cancer i bukspottskörteln. Hon hann inte ens fylla 60 år. Då lärde han sig att fotbollen kan vara ett andningshål som ger energi när annat i livet inte gör det längre. Detsamma gällde när Andreas Holmberg blev sjuk. Då blev det än viktigare att göra ett bra jobb, både för sin egen och för sin kompis skull.

»För tredje gången på kort tid nästlade sig cancern in i Tobias Solbergs liv.«

Det dröjde inte länge innan Holmberg kunde vara med på tränarbänken igen. Behandlingen gick bra och numera tänker han knappt på att han har varit sjuk. Eller fortfarande är sjuk, om man ska vara korrekt. Även om behandlingen gick bra kan han bli friskförklarad på papper först om två år. Den enda påminnelsen om cancern är de kontroller han går på med några månaders mellanrum. I början fick han »vrålångest« av kontrollerna och väntan på provsvaren. I dag tar han nästan för givet att testresultaten ser bra ut.

 

Medan Andreas Holmbergs ångest började släppa fick Tobias Solberg ett nytt cancerbesked. För drygt ett och ett halvt år sedan blev hans fru Lisa sjuk i bröstcancer. Samtidigt hade Degerfors inlett Allsvenskan med sex raka förluster.

Han tycker inte gärna synd om sig själv, Tobias Solberg. Det finns många andra som har det mycket värre, tänker han ofta. Men när han redan hade förlorat sin mor och cancern för tredje gången på kort tid nästlade sig in i hans liv, samtidigt som fotbollen höll på att gå åt helvete, kunde även Solberg medge att han hade det svårt. Tidigare hade han kunnat använda fotbollen som tillflyktsort när allt annat var jobbigt. Men våren 2022 var även fotbollen jobbig.

Solberg minns hur han berättade för spelarna vad han och hans fru kämpade med hemma. Han sade egentligen inte så mycket. Det behövdes inte. Spelarna förstod. Så här i efterhand tror Solberg att det samtalet var viktigt på många sätt. Inte bara för att informera om läget, utan även för att visa att även han som tränare kan vara sårbar och påverkas av saker utifrån.

– Vi vill ju att spelarna ska känna sig trygga med att berätta för oss om något är jobbigt, säger Tobias Solberg. Då måste vi kunna vara lika öppna tillbaka. Sedan får det inte ta fokus och påverka deras förmåga att prestera.

Hans fru Lisa gjorde klart sin sista behandling i augusti det här året och mår bra, även om hon inte blir officiellt friskförklarad på några år. När oron för Lisa hade lagt sig kom nästa tuffa besked för Tobias Solberg. Den här gången gällde det hans och Andreas Holmbergs framtid som fotbollstränare.

 

Redan inför den här säsongen hade de båda tränarna inlett en diskussion om nya kontrakt med klubbledningen, men det blev aldrig mycket mer än löst prat. I efterhand har sportchefen Patrik Werner flera gånger sagt att det var ett misstag att gå in i säsongen med utgående kontrakt på båda tränarna. Till slut blev det också en märklig situation, där Solberg och Holmberg ville ha ett besked om sin framtid, samtidigt som Degerfors först ville veta vilken serie laget skulle spela i 2024. I Superettan ansåg sig klubben nämligen inte ha råd med två heltidsbetalda huvudtränare.

Måndagen den 28 augusti, dagen efter en 4–1-förlust mot Djurgården, fick de båda tränarna till sist ett mejl från Degerfors ordförande Fredrik Rakar. De hade krävt ett besked, men väntade sig att klubben skulle fortsätta säga att de inte visste. De var åtminstone inte förberedda på det som stod i mejlet, att klubben inte hade för avsikt att förlänga kontrakten.

»Mer än något annat kände de sig vemodiga. Det var i Degerfors IF de blev vuxna.«

Det första Solberg och Holmberg gjorde den där måndagen var att prata en lång stund med varandra över telefon. De var irriterade över hur allting kommunicerades och besvikna över beslutet, samtidigt som de kunde förstå Degerfors situation. De var osäkra på hur det skulle bli resten av hösten, nu när alla visste att de skulle sluta, samtidigt som de ville avsluta snyggt och hjälpa sin klubb en sista gång.

Mer än något annat kände de sig vemodiga. Det var i Degerfors IF de blev vuxna. Det var här de lärdes upp till tränare och blev »Tobbe« och »Adde« med ett helt samhälle. Vad skulle hända nu?

Mycket längre än så hann aldrig tankarna gå. Redan dagen efter beskedet bestämde sig Solberg och Holmberg. Det var bara att köra på hela vägen och fokusera fullt ut på den allsvenska hösten, både för sin egen och för Degerfors framtid. Den inställningen är enkel att förstå. Trots att kontrakten går ut har de fortfarande samma ansvar för klubben närmast hjärtat. De kan dock inte blunda helt för det som väntar runt hörnet.

Solberg och Holmberg finns ute bland de namn som är tillgängliga för klubbar som söker tränare till nästa säsong. De har fått höra att det »kan finnas intresse«, men än så länge har de sluppit ta ställning till något. Samtidigt vill många klubbar tidigt göra klart så mycket som möjligt inför nästa säsong. Och om det kommer ett erbjudande till duon redan nu kan de behöva ta itu med framtidsfrågan på en gång. Men bara för att de lämnar Degerfors kommer Solberg och Holmberg inte ta vilket jobb som helst. Det ska fungera med bådas livssituation och fotbollsideal. Det ska vara en spännande utmaning och tillräckligt betalt för att man ska kunna leva på det. Och helst ska de få jobb i samma klubb. De har inte lovat varandra att alltid hålla ihop, och både Solberg och Holmberg kommer kanske vilja testa att träna ett lag på egen hand någon gång. Men med tanke på hur bra samarbetet fungerat i Degerfors och hur bra de trivs ihop vill de inte splittras nu. Frågan är: Vill någon tillräckligt intressant klubb ha dem? Och hur bråttom är det?

»Solbergsyskonen har redan sagt att de inte tänker flytta med sin pappa om han får ett jobb någon annanstans i Sverige.«

 

Milla Solberg visar tydligt sitt missnöje med hur hennes pappa sköter sig.

– Inte så. Du måste skaka av den.

Tioåringen visar sin pappa hur han ska mocka i hästbåset, utan att en massa stallströ följer med och kastas i onödan. Tobias Solberg svarar att han också är mån om att inte slösa på de små träflisorna.

– Det är ju jag som får åka och köpa nytt stup i kvarten annars. Jag börjar bli stammis på Jem & fix nu. »Jaha, då var det fyra påsar stallströ igen«, säger de när jag kommer.

På jobbet är han chef över ett tjugotal spelare. I stallet får döttrarna bestämma. När de behöver någon som kan bära vatten gör han det. När de inte hittar morötterna får han leta upp dem. Och när han säger att hästarna kanske klarar sig en dag utan morötter får han arga suckar tillbaka och svar i stil med »du fattar ju ingenting«.

»Holmberg har bestämt sig för att satsa fullt ut på tränarkarriären, och det är på elitnivå han vill verka.«

Ofta är det hans fru Lisa som skjutsar och hjälper Meja och Milla i stallet. Men en eller två eftermiddagar i veckan brukar pappa Tobias följa med. Och han gillar det, trots att döttrarna kör lite med honom och trots att han egentligen är lite rädd för hästar. Han har testat att rida någon gång men trivs bättre på marken och brukar jogga bredvid istället.

Medan Tobias och Milla hjälps åt i ett av hästbåsen står Meja själv i det andra. Hon har på sig en gammal Degerforsjacka, som lär ha tillhört antingen hennes pappa eller storebror Elliot – anfallare i klubbens U17-lag. Meja fastnade aldrig riktigt för att spela fotboll, men brukar nervöst se lagets matcher. Nu tycker hon att det är tråkigt att hennes pappa snart måste sluta träna Degerfors. Och att han kanske inte kommer kunna följa med till stallet så ofta.

Solbergsyskonen, framför allt Meja och Elliot, har redan sagt att de inte tänker flytta med sin pappa om han får ett jobb någon annanstans i Sverige. Så antingen får han hitta anställning i närheten, eller veckopendla med en övernattningslägenhet. Eller så kanske han bara går tillbaka till sitt gamla jobb på fotbollsgymnasiet?

 

Medan Tobias Solberg kämpar för att spurta ned sina ridande döttrar utanför Degerfors sitter Andreas Holmberg i ett klubbhus på Kilsta IP, i utkanten av Karlskoga. Hans sexåriga dotter Astrid har fotbollsträning och i dag är det föräldramöte. Holmberg sitter bredvid sin kompis Jonas Lindskog, också gammal Degerforsspelare som även varit assisterande tränare i klubben i många år. Utöver att ha fotbollen gemensamt var de arbetskamrater på det bemanningsbolag där Andreas jobbade innan han fick en heltidstjänst som fotbollstränare.

– Vi får väl se om han kommer tillbaka nu när kontraktet med Degerfors går ut, säger Jonas Lindskog skämtsamt.

I själva verket tror och hoppas Jonas att hans vän aldrig återvänder till sitt gamla jobb. Han tycker att det hade varit slöseri för svensk fotboll om en så skicklig tränare jobbade på ett bemanningsföretag. Inte heller för Andreas Holmberg känns det aktuellt. Han har bestämt sig för att satsa fullt ut på tränarkarriären, och det är på elitnivå han vill verka. Om allt fungerar runt omkring kan han och familjen tänka sig att flytta från Karlskoga. Barnen är fortfarande små, hans fru Anna har släkt i Stockholm, och Andreas i sin uppväxtstad Göteborg.

»Antingen är Solberg en obotlig optimist, eller så vet han något som andra inte vet.«

– Familjen kommer först, säger Holmberg. Därefter prioriterar jag att nå så långt jag kan som tränare, bli så bra som möjligt. Sedan behöver det inte innebära att jag måste vara allsvensk tränare nästa säsong. Huvudsaken är att jag får en spännande utmaning som jag kan utvecklas av, oavsett om det är på högsta nivå eller i division ett.

Men allt det där hör till en framtid, som även om den bara är en dryg månad bort fortfarande känns avlägsen. Först ska Degerfors rädda nytt kontrakt, och på lördag behöver de helst ta tre poäng mot Kalmar.

 

När Tobias Solberg var på väg till stallet tidigare körde han förbi det lakan som hänger på ett broräcke i centrala Degerfors. På lakanet står klubbens slogan »Tro på det« med tillägget »igen«. Det har hängt där i någon vecka nu, passande inför de sista fyra matcherna som kommer avgöra var Degerfors spelar nästa år. Solberg blir glad varje gång han åker förbi lakanet, men egentligen hade han inte behövt se budskapet. Antingen är han en obotlig optimist, eller så vet han något som andra inte vet. För tränaren låter helt säker på rösten när han säger att han tror Degerfors kommer klara sig kvar.

Kanske är det bara så han måste tänka, för att slippa ta itu med känslorna det skulle innebära att lämna Degerfors som förlorare, efter 25 år i klubbens tjänst.