Ett långsamt farväl

Flera gånger de senaste tio minuterna har Andreas Holmberg sagt att han inte orkar titta på matchen mellan Brommapojkarna och Djurgården. Ändå har han nu satt sig bredvid lagets busschaufför Daniel, som följer Discoverys sändning i sin mobil. Om en halvtimme sparkas Degerfors bortamatch mot Varberg i gång. På Grimsta IP i Stockholm är det 30 sekunder kvar och Djurgården leder med 2–1.

Länge lutade sig Holmberg tillbaka, skrollade mobilen och reagerade likgiltigt på rapporterna. Till och med när Nikola Vasić skickade in Brommapojkarnas reducering höll han sig lugn.

– Det kommer sluta 2–2, men då tar vi i alla fall in två poäng på BP om vi vinner i dag, sade han.

När övertidssekunderna verkar bli fler för varje halvfarligt BP-inlägg känns inte längre 2–2 som ett tillfredsställande resultat. Samtidigt som målskytten Vasić hoppar upp för att nickskarva en forceringsboll på busschaufförens mobilskärm hörs en orolig röst från andra sidan av en dörr i ledarstabens omklädningsrum på Påskbergsvallen.

– Vad händer? Är det slut snart?

Det är Tobias Solberg som ropar från duschrummet. Där ligger han raklång på en bänk, med en ihoprullad handduk under huvudet.

– Snart slut, svarar Holmberg. Inkast för BP högt upp nu.

»Jag har varit i Degerfors de senaste 17 åren och vill inte riktigt acceptera tanken på att inte vara det nästa år.«

De hinner aldrig kasta något inkast. Domaren blåser av och Degerfors kan pusta ut. Nu räcker en seger mot Varberg för att nå samma poängskörd som Brommapojkarna på kvalplats.

En sådan möjlighet hade Degerfors även inför matchen mot Kalmar förra helgen, då de startade bländande men rasade ihop fullständigt efter att ha släppt in 0–1 på straff. När de sedan inledde andra halvlek lika starkt och gjorde 1–3 tidigt kom hoppet tillbaka, men släcktes när mittfältaren Rasmus Örqvist åkte på en utvisning.

 

Inför matchen mot AIK i mitten av september trodde Tobias Solberg och Andreas Holmberg att det skulle behövas minst tio poäng till för att nå säker mark. Fyra förluster och ett kryss senare har de fortfarande ganska god chans att klara sig kvar, mycket tack vare BP:s usla form, med en poäng på de senaste åtta matcherna.

Vid samma tillfälle i september planerade huvudtränarna också att vänta med sina framtidstankar tills säsongen började lida mot sitt slut. När Andreas Holmberg lutade sig tillbaka i en hotellobbyfåtölj i centrala Göteborg sju timmar före Varbergsmatchen väntade han fortfarande. Samtidigt som spelarna åt upp sin frukost och Tobias Solberg vilade på rummet berättade Holmberg att han inte visste ett dugg mer än tidigare om sin framtid.

– Jag vill inte ta tag i det, sade han. Jag borde göra det. Men jag har varit i Degerfors de senaste 17 åren och vill inte riktigt acceptera tanken på att inte vara det nästa år.

Han suckade, bytte snus och försökte övergå till gladare samtalsämnen.

– När spelar Gais i helgen?

»Plötsligt hade vi inte råd att åka ur och var tvungna att släppa vår strategi för att utvecklas som klubb.«

Medan sammanbitna Degerforsspelare laddade för kvällens ångestmatch på ett Scandic-hotell dansade glada gaisare fram längs Göteborgs gator. Det var i alla fall så Andreas Holmberg föreställde sig kontrasterna i sin hemstad den här förmiddagen. I Gais är hans storebror Fredrik »Fidde« Holmberg tränare, vilket har medfört att han har följt nykomlingens framfart i Superettan med stort intresse. Ofta har den påmint om Degerfors säsong i näst högsta serien 2020, när allt fungerade, nästan oavsett vad tränarduon gjorde. De kunde rotera, experimentera och spela en utvecklande fotboll som de trodde på. Och så tyckte alla att det var roligt.

– Det är lite ironiskt, sade Holmberg. Sedan vi gick upp har allt handlat om att vi ska klara oss kvar, som om föreningens överlevnad hänger på det. Men folk går ju nästan bara runt och mår skit. Det var roligare att vinna varje helg.

Han konstaterade med ett skratt att Degerfors nästan hade lika stora chanser som brorsans Gais att spela i Allsvenskan nästa år.

– Det är svårt att tro med tanke på hur det snackas om oss respektive Gais.

De motsatta sinnestillstånden kan enkelt förklaras med att få hade förväntat sig att Gais skulle gå upp inför säsongen. Men för bara några år sedan gällde detsamma i Holmbergs Degerfors.

– Under hela min tid som spelare var det ingen som förväntade sig att vi skulle gå upp i Allsvenskan. Det var en vag dröm. Nu är folk besvikna över att vi är inne i en bottenstrid. På ett sätt är det rimligt, man höjer sina förväntningar när det går bra. Men om man ska vara realistisk kommer en klubb som Degerfors åka ur förr eller senare. Det gjorde de även på 90-talet, trots att folk fortfarande pratar om den tiden som att allt var frid och fröjd.

»Ett par hundra Degerforssupportrar fortsätter sjunga och applåderar plikttroget sitt lag efter slutsignal.«

Spelare efter spelare passerade lobbyn för att ta sig till sina hotellrum. Även Holmberg funderade på att gå upp och vila sig inför kvällens drabbning. Samtidigt påbörjade han en utläggning om att hela föreningen har tänkt lite för kortsiktigt sedan de tog sig upp i Allsvenskan. Det blev viktigare att vinna nästa match än att utveckla spelare och spelsätt.

– I Superettan jobbade vi efter en tydlig långsiktig plan, sade Holmberg. Sedan gick vi upp och hela organisationen anpassades. Plötsligt hade vi inte råd att åka ur och var tvungna att släppa vår strategi för att utvecklas som klubb, för det enda som betydde något var tre poäng på söndag som kunde ta oss närmare ett nytt kontrakt.

Orden lät mer som allmän frustration än ett försvarstal. En frustration som egentligen inte handlade så mycket om Degerfors. Mer om hur fotbollsbranschen fungerar i stort. Säkert kommer Holmberg möta samma problem i sin nästa klubb, och i grunden tycker han att krav och förväntningar är något fint, som visar att många bryr sig om laget.

 

Trots att matchen mellan Djurgården och BP är slut ligger Tobias Solberg kvar inne i duschrummet. Hela dagen har han sökt sig undan, som för att få vara själv med sina tankar. När han och Holmberg satt i ett konferensrum på Göteborgshotellet inför matchgenomgången med spelarna frågade Holmberg:

– Vi vinner i dag, va?

Solberg mumlade något jakande tillbaka efter flera sekunders betänketid. Sedan satt han tyst i tio minuter och stirrade ned i sitt anteckningsblock, utan att röra en fena. Han tittade inte upp förrän spelarna anlände till rummet och Gustav Granath berättade att han hade skadat handen efter en alldeles för hård high-five.

– Var det Stisse? undrade Solberg.

– Nej, din kompanjon, svarade Granath och nickade mot Andreas Holmberg.

– Han är en sådan jävla idiot, sade Solberg.

Därefter påbörjade han matchgenomgången med att säga att spelarna såg »hungriga« ut. Det tyckte han egentligen inte att de gjorde. Tvärtom var han orolig över att de var så tysta. När resten av gänget sedan åt lunch i hotellets restaurang avstod han från maten och satte sig i spelarbussen.

»Holmberg tycker att dopnings­kontrollanterna är okänsliga som väljer ut Degerforsspelare en lördagskväll när de har fyra timmar hem.«

Solberg vaknade flera gånger i natt och hade svårt att somna om. I vanliga fall har han inga problem med sömnen inför matchdagar och han kan inte riktigt förklara vad nattens bekymmer berodde på. Kanske var det för att han sov borta, på hotell. Kanske var det stress inför matchen. Redan under frukosten i morse kände han hur huvudet bultade. Under dagen har han försökt vila bort det, samtidigt som han behövt fokusera på matchen. Huvudvärken lättade under dagen, men återvände med spänningen och de ständiga rapporterna från Brommapojkarnas match.

Det är därför han nu ligger och blundar i duschrummet. Andreas Holmberg lämnar det okommenterat, och kommunicerar genom dörren som om det är så man alltid för viktiga samtal. Från varsitt rum kommer de överens om att inte nämna BP:s förlust i »ringen«, där tränarna turas om att elda på laget med ett sista, brandtalsliknande, snack inför varje match. Inte förrän Holmberg går ut för att göra high-five med spelarna när de går in efter uppvärmningen kommer Solberg ut ur duschrummet. Sedan håller han sitt brandtal, eftersom det är hans tur den här gången.

 

Degerfors inleder matchen bäst och efter en minut slår Elyas Bouzaiene ett perfekt inlägg som Gustav Lindgren nickar mitt på mål. Hade han bara nickat ned bollen till en helt fri Hugo Bolin istället hade det förmodligen stått 1–0 nu. Först ser det ut att bli den matchbild Solberg och Holmberg hoppades på, med ett Degerfors som kontrollerar spelet och trycker på mot ett hårt kämpande, men kanske inte alltid hundra procent fokuserat Varberg, som redan är klart för att åka ur Allsvenskan.

Efter den optimistiska inledningen får Degerfors svårare att bemästra tabelljumbons pigga presspel. Matchbilden blir böljande och slumpartad, precis som tränarna ville undvika. Degerfors får matchens första farliga målchans när Elyas Bouzaiene skjuter efter en fin soloräd på högerkanten, men skottet som är på väg mot bortre stolpen styrs inåt av ett försvarsben så hemmakeepern Fredrik Andersson kan rädda. Minuten efter får Varberg sitt första skott på mål och efter ytterligare en minut kontrar de in 1–0 på ett skott i krysset av Victor Karlsson.

I första halvlekens sista spark avslutar Hugo Bolin ett vackert anfall med att placera in 1–1. »Nu vänder vi det här i andra«, tänker både Solberg och Holmberg. Men trots flera bra lägen i slutskedet av matchen får de aldrig in bollen. Ett par hundra bortasupportrar, som hördes klart mest av de 1 531 åskådarna på Påskbergsvallen, fortsätter sjunga och applåderar plikttroget sitt lag efter slutsignal. Men när de åker den fyra timmar långa resan hem till Degerfors senare på kvällen tänker nog många av dem att det här var dödsstöten.

 

Andreas Holmberg dundrar ut ur badrummet när Varbergs frispark i 53:e minuten kommer på tal i omklädningsrummet.

– Jag är så jävla trött på honom, säger han.

Det finns mycket att gräma sig över efter att de tre poängen Degerfors hade räknat med bara blev en. Chanser som borde förvaltats bättre, bortkastade fasta situationer – och en utebliven kontring i 53:e minuten. När Hugo Bolin stal bollen högt upp och skapade ett tre mot två-läge dömde fjärdedomaren frispark till Varberg, trots att han enligt Holmberg inte stod närmare situationen än huvuddomaren.

– Så där gör han bara för att få känna sig viktig, säger Holmberg uppjagat. Han ska alltid blanda sig i, även när det inte behövs. Annars hade vi haft världens jävla läge där.

När han har släppt frisparken radar han upp meningar som inleds med »tänk om…« Först när efter matchen-pizzan levereras en halvtimme senare lyckas han vända sina känslor till något positivt.

– Vi får slå Elfsborg istället.

Tobias Solberg svarar:

– Vi kan gå om BP i helgen. Om Blåvitt förlorar sina matcher kan vi till och med slippa kval. I morgon övergår det till vintertid också. Det är ju en bra grej!

Men ingen av dem lyckas övertyga, varken om att de ska slå Elfsborg eller att vintertiden är något att jubla över. De förmår inte att lura sig själva heller, och återgår snart till att klaga över tillvaron.

 

En och en halv timme efter slutsignalen befinner sig Degerfors spelare och ledare fortfarande i Varberg. Hugo Bolin och Gustav Lindgren kallades till dopningskontroll och hade stora svårigheter att kissa, vilket ofta är fallet efter 90 minuters fotboll. Inne på bussen börjar tålamodet tryta, särskilt efter att Gustav Granaths utsaga att båda redan hade kissat visar sig vara felaktig. Andreas Holmberg tycker att dopningskontrollanterna är okänsliga som väljer ut Degerforsspelare en lördagskväll när de har fyra timmar hem. Tobias Solberg funderar på varför dopningskontrollerna alltid görs efter matchen. Före match när spelarna är nervösa kan de ju kissa hur många gånger som helst.

Han försöker muntra upp stämningen genom att sjunga med i låtarna som hörs från bussradion. Holmberg tittar på honom med skeptisk blick och skakar på huvudet. Efter en stund tröttnar han på att vara sur och börjar fundera på vad som händer inne i dopningsrummet. Duon enas om att assisterande tränaren Roger Werner förmodligen drar vitsar för kontrollanterna och imiterar hur de tror att det låter. Kort senare blir Solberg riktigt nöjd när någon frågar om det finns »nät«, det vill säga internet, i bussen, varpå han svarar:

– Vadå, ska du spela tennis eller?

Hugo Bolin är färdigkissad och kliver på bussen, men meddelar att lagkompisen Lindgren »inte ens är nära att pissa«. Det bristande tålamodet övergår i allvarlig oro, eftersom busschauffören Daniels lagstadgade körtid riskerar att gå ut innan de är tillbaka i Degerfors. Laget ska dessutom stanna och äta i Mölndal på vägen hem, och måste vara där före klockan tio för att få någon mat. Solberg argumenterar för att Daniel har en extra timmes körtid på grund av omställningen till vintertid, men får inget gehör. Det beslutas att Gustav Lindgren får stanna i Varberg och skjutsas upp till Mölndal av dopningskontrollanterna, som ändå ska åt det hållet.

»Jävla skit. Och så ska man behöva ta sig igenom klipp från matchen nu också.«

När Roger Werner återvänder till bussen inför avfärd meddelar han till Solbergs och Holmbergs stora förvåning att han inte drog några vitsar för dopningskontrollanterna. Tydligen var han för arg över tidsfördröjningen för att skämta.

Kort senare börjar Roger Werner prata igen:

– Ser du falken, Berg?

Och svarar sig själv:

– Var, Berg?

Bussen rullar mot Mölndal och Werner berättar att Färjestad avgjorde till 2–1 med en halvminut kvar i kvällens SHL-match. Tobias Solberg konstaterar att Degerfors borde gjort samma sak. Sedan skriker han rakt ut.

– Faaan! Om bara Pashangs skott mot krysset hade gått in. Det hade varit så snyggt.

Andreas Holmberg stoppar in en snus under läppen, suckar och säger:

– Jävla skit. Och så ska man behöva ta sig igenom klipp från matchen nu också.

Han suckar igen.

– Ja ja, life goes on.

Solberg svarar:

– Men tyvärr är inte alla bjudna.

»Han svarar artigt och utförligt på frågorna. Men helst vill Andreas Holmberg bara därifrån.«

 

Domaren sträcker upp armarna och blåser i visselpipan för sista gången. Ett par av de 22 spelarna på planen sätter händerna på knäna och böjer ned sina huvuden. Resten faller ner i konstgräset, utpumpade och bedrövade. Nästan 15 000 åskådare befinner sig på Borås arena den här söndagskvällen. Samtliga är ledsna, möjligtvis med undantag för några journalister som gnuggar händerna inför den rena seriefinalen mellan Malmö FF och IF Elfsborg i sista omgången.

Det har gått åtta dagar sedan Varbergsmatchen, och Degerfors IF har precis gjort en av sina bästa insatser för säsongen. De har kraschat Elfsborgs guldfest och skapat liv i en guldstrid som många trodde var avgjord. Men vad hjälper det nu? 2–2 på Borås Arena innebär att de åker ur Allsvenskan.

Några dagar före matchen i Borås var Tobias Solberg fortfarande positiv. Han hade sett det gulsvarta jublet efter Elfsborgs seger mot IFK Göteborg och konstaterat att de firade som om SM-guldet redan var klart. Han hoppades att Malmö skulle förlora mot Häcken, så Elfsborg skulle ha chans att säkra guldet mot Degerfors. Förhoppningen var att det skulle öka pressen på Boråslaget.

Precis så blev det. När budet om Häckens seger nådde Borås plockades det fram guldhattar på läktarna och hemmasupportrarnas tifo vid inmarschen handlade om att lyfta pokalen. Elfsborgs spelare var tagna av stundens allvar samtidigt som Degerfors gjorde allt rätt. De kontrollerade motståndets fruktade offensiv, höll i bollen när tillfälle gavs och hittade bra ytor att kontra på. I 39:e minuten tystade de alla förutom bortaklacken på Borås Arena genom att göra 1–0.

»En av Sportbladets utsända vill ha kommentarer kring att han åker ur Allsvenskan samma dag som storebror Fredrik Holmberg säkrat uppflyttning.«

Kort senare tog Brommapojkarna ledningen mot Mjällby på Strandvallen, och det mesta talade för att Degerfors behövde vinna för att fortfarande ha chans att klara sig kvar. När Elfsborg sedan gjorde 1–1 en bit in i andra halvlek trodde nog många att luften skulle gå ur bortalaget. Men de kom tillbaka och tryckte in ytterligare ett ledningsmål.

Brommapojkarna gjorde 2–0 på Strandvallen och Degerfors målvakt Sondre Rossbach förvandlades till en världsklassmålvakt på Borås Arena. Han plockade ned inlägg efter inlägg, räddade det ena avslutet svårare än det andra. Gustav Lindgren fick ett kontringsläge och kunde göra 3–1, men missade mottagningen. Domaren i Blekinge blåste av, 2–1 till BP. Sedan gjorde Elfsborg 2–2.

Båda lagen skickade upp allt och varje anfall blev ett friläge. Degerfors hade minst tre bra chanser att avgöra. Elfsborg hade lika många, om inte fler. Men efter 105 minuter fanns det bara förlorare.

 

Andreas Holmberg sitter med armarna i kors och fäster sin tomma blick på en av stolarna i pressrummet på Borås arena. Elfsborgs tränare Jimmy Thelin får frågor om hur hans lag ska ladda om inför guldmatchen i Malmö om en vecka. Få av presskonferensens besökare intresserar sig för vad Holmberg har att säga.

Istället fångar flera reportrar upp honom på vägen tillbaka till omklädningsrummet. En av Sportbladets utsända frågar hur han mår och vill ha kommentarer kring att han åker ur Allsvenskan samma dag som storebror Fredrik Holmberg säkrat uppflyttning till samma serie. Det känns som en evighet sedan, men för drygt fyra timmar sedan blev det klart att »Fiddes« Gais går upp till Allsvenskan. Lillebror Andreas gratulerade över SMS, innan han bytte fokus helt till Degerfors match.

När Sportbladets reporter är nöjd stoppas Holmberg på nytt. Karlskoga Tidning-kuriren och Värmlands Folkblad vill ha varsin pratstund. De frågar varför Degerfors åkte ut och vad Holmberg ska göra när han lämnar Degerfors. Han svarar artigt och utförligt på frågorna. Men helst vill Andreas Holmberg bara därifrån.

»Det var inte lätt att se spelarna i ögonen efteråt. De var förkrossade.«

Han har inte mycket att säga om framtiden, och vill inte fundera på varför Degerfors åkt ur. Han kan säga det uppenbara. De var för ojämna och tappade poäng i matcher de borde ha vunnit, som borta mot Sirius, när de ledde med 2–0 efter 90 minuter. Det finns många förklaringar till varför Degerfors inte lyckades ta de poängen som behövdes. Svag ekonomi, skador på nyckelspelare, missade målchanser i avgörande lägen. Säkert fanns det mycket Tobias Solberg och Andreas Holmberg kunde gjort bättre också. Men det får analyseras en annan gång.

Bussen ska snart lämna Borås Arena. Holmberg pratar i telefon och ilsknar till över ett domslut. Solberg skickar i väg några SMS till nära och kära. Han kämpar för att le, men styrkan i smilbanden räcker inte till för att väga upp för de sorgsna ögonen.

– Det hade nästan varit skönare att skämma ut oss och förlora med 6–0, säger han. Det här var ren tortyr.

Solberg vet inte vad han ska känna. Han är stolt över spelarna. De gjorde allt han kunde kräva. Men går det att vara glad över det när de ändå har åkt ut?

Andreas Holmberg konstaterar att han var riktigt glad vid två tillfällen i dag. När Degerfors gjorde 1–0 och när Degerfors gjorde 2–1. Målglädjen var kortvarig båda gångerna. Det var inte ens roligt när laget ledde. Bara ångest. Han tänker på svidande ord han har hört från supportrar under hösten, om att laget inte skulle bry sig tillräckligt. Han jagar upp sig själv.

– Den som säger så har inte förstått någonting, säger han. Alla kunde se i dag hur mycket det här betydde för grabbarna. De är bara människor. Det var inte lätt att se dem i ögonen efteråt. De var förkrossade.

 

Bussen kör bara några minuter innan den parkerar vid hotell Scandic i Borås, där laget ska äta. Efter en vanlig bortamatch hade Roger Werner förmodligen gjort sig lustig över de fantasilösa och förutsägbara måltider laget bjuds på. Nu registrerar han knappt vad som landar på tallriken, när han i tystnad lassar på spaghetti och köttfärssås. Han sätter sig vid ett bord i hörnet ihop med sina tränarkollegor.

– Sista måltiden, säger Tobias Solberg.

I brist på bättre samtalsämnen går de igenom sina minnen från matchen. De är svåra att sortera. Roger Werner konstaterar att han aldrig varit med om en liknande matchavslutning, med två lag som bara bryr sig om att anfalla. Sedan ältar han några av chanserna Degerfors hade att göra 3–2.

– Jag trodde fan att Justin [Salmon, inhoppare i matchen] gjorde mål där i slutet, säger han.

– Fan vad tråkigt, säger Solberg, som inte verkar ha hört ett ord av vad Roger Werner sagt.

Andreas Holmberg ansluter sig till samtalet, som inte riktigt går att beskriva som ett samtal.

– Det är en sjuk känsla man känner, säger han. Som att man fortfarande inte fattar.

De tre ledarna gör sitt bästa för att bearbeta det de har varit med om. Solberg är först med att försöka sätta ord på det som pågår inuti huvudet. Han säger att det i alla fall inte kom som en chock. Han var förberedd på att Degerfors kunde åka ur i dag. Tyvärr hjälper det honom inte i sorgearbetet.

– Det är bara tomt, säger han.

Andreas Holmberg märker att kollegan har svårt att formulera sig och tar vid.

– Det här är något nytt för oss. Vi brukar alltid fira det sista vi gör efter varje säsong. Först när vi gick upp och sedan när vi säkrat nytt kontrakt. Det värsta är att jag vet hur viktigt det är för många. Och hur viktigt det är för oss.

 

Orden tar slut och tränarna återgår till köttfärssåsen. Efter några minuters tystnad frågar Solberg vad de ska visa för klipp för laget kommande vecka. Både han och Holmberg skrattar till.

– Fan vad olivigt, säger Solberg.

Holmberg svarar:

– Va?

– Jag tog för mycket oliver.

– Okej.

Det blir tyst. Efter några minuter frågar Holmberg om det finns ketchup. Roger Werner greppar flaskan som står på bordet och räcker den till sin kollega, som vinkar avvärjande med handen.

– Nej, jag vill inte ha, säger han. Jag bara undrade.

Trion fortsätter äta.

– Vad hungrig jag var då, säger Tobias Solberg.

Inte heller den här gången hör Holmberg vad han säger.

– Jag sa: »Vad hungrig jag var.«

– Jag också.

Solberg reser sig upp och säger att han ska ta mer. Holmberg hakar på.

 

När Degerforsbussen lämnar Borås har de redan hunnit ångra sin andra portion. Klockan är halv tio och det är becksvart ute. Solberg och Holmberg vet att de har minst tre timmar kvar tills de rullar in på Stora Vallas parkering.

Det blir en jobbig natt för båda. Holmberg vrider och vänder på sig i sängen och försöker lugna hjärnan med avsnitt efter avsnitt av olika krimpoddar. Han somnar någon gång efter 03.30 och kliver upp ett par timmar senare för att skjutsa sin dotter till skolan. Solberg vaknar av att barnen tjafsar i köket.

Till helgen är det deras sista allsvenska match för den här gången. Mjällby hemma.

Vad som händer därefter har de ingen aning om.