Ett långsamt farväl: Andreas Holmberg och Tobias Solbergs sista tid i Degerfors

När Andreas Holmberg åker från sin hemstad Karlskoga klockan halv nio har han redan varit uppe i nästan två timmar. Eller mer än så egentligen, om man räknar med de timmar han hölls vaken av sin sjuka dotter under natten.

Nu har han just skjutsat sin yngsta dotter till hennes förskoleklass och beklagar sig över sin vita Audi som han »nog aldrig har dammsugit«. Sedan svänger han in på en bensinmack för att köpa snus. Matchdagar går det åt mer än vanligt. Under drygt 90 minuter fotboll kan han ta slut på en hel dosa.

Risken finns att det går åt ännu mer den här dagen, när Degerfors IF ska åka till nationalarenan för att möta bottenkonkurrenten AIK. Med åtta omgångar kvar ligger Andreas Holmbergs lag på 13:e plats i Allsvenskan, en poäng före AIK på kvalplats.

Andreas Holmberg kommer tillbaka från macken efter någon minut. I handen har han två svarta dosor General, den ena med lössnus och den andra med portion.

– Det är en annan sak jag har för mig, säger han. På matchdag har jag alltid lössnus, aldrig annars. Det ska vara lite festkänsla.

Tillbaka bakom ratten berättar Andreas om kvällens startelva, samma lag som 1–0-besegrade regerande mästaren Häcken före landslagsuppehållet. I veckan har de pratat mycket om att våga spela längs marken och inte känna någon press. Planen är att utnyttja AIK:s starka hemmastöd.

– De är under hårt tryck. Om vi står emot och håller mycket i bollen får de publiken mot sig. Då kan det bli riktigt roligt för oss.

»Ingen av dem har varit tränare i en annan klubb än Degerfors.«

Efter nästan på sekunden 15 minuters bilkörning har Degerfors ena huvudtränare avverkat de 12 kilometerna mellan sin villa i Karlskoga och sin arbetsplats på Stora Valla. Han kliver in i tränarrummet, där närmaste kollegan Tobias Solberg diskuterar gårdagskvällens fotbollsmatcher med sportchefen Patrik Werner. Tobias Solberg berättar att han såg bottenkonkurrenten Halmstads BK vända underläge till ledning mot BK Häcken.

– Jag blev så arg att jag stängde av och tog en löprunda istället, säger Solberg. Sedan när jag kom tillbaka hade Häcken vänt igen och vunnit.

Werner och Holmberg garvar. Men även om HBK till slut förlorade har resultaten gått emot Degerfors den här omgången, redan innan de själva hunnit spela. IFK Göteborg, Sirius och Värnamo har alla tagit viktiga segrar i bottenstriden.

Samtidigt finns det värre saker än konkurrenternas trepoängare att oroa sig för i Degerfors. Stora Valla måste rustas upp för att vara godkänd för allsvenskt spel och den 11 september kom beskedet att ingen entreprenör är villig att göra förbättringarna som krävs för de 15 miljoner kommunen är villig att spendera på projektet. Till och med den här säsongen har klubben dispens från Svenska fotbollförbundet för att spela på sin hemmaplan, men den går ut till nästa säsong och risken finns att laget måste spela sina matcher någon annanstans i fortsättningen, förutsatt att de klarar sig kvar i Allsvenskan.

»Det var nästan så illa att jag ville låta ›Adde‹ vinna, för att ha någon att prata med sedan.«

Dessutom står det redan nu klart att tränarduon Tobias Solberg och Andreas Holmberg inte får förlängt när kontrakten går ut efter säsongen. Degerfors ville gärna vänta, men tränarna krävde ett tydligt besked. En måndagsmorgon i augusti fick de till sist ett mejl med svaret att det inte blir någon fortsättning. Av allt att döma kommer alltså de två klubbikonerna lämna efter säsongen. Samtidigt har de uppdraget att rädda klubben kvar i Allsvenskan för tredje gången i rad.

Det kan låta märkligt att två tränare som inte blir kvar ska se till att Degerfors spelar allsvenskt nästa säsong. Kan de verkligen motivera sig samtidigt som de behöver se sig om efter nya jobb? Och har de den där extra energin som krävs för att säkra nytt kontrakt, när de ändå inte får skörda frukterna av det? Man ska ha med sig att det här inte är vilken tränarduo som helst.

 

Andreas Holmberg och Tobias Solberg har tillbringat merparten av sina respektive fotbollsliv i Degerfors IF. Solberg representerade klubben under hela sin seniorkarriär, Holmberg kom från Qviding 2007 och blev kvar tills han slutade som spelare tio år senare. Tillsammans har de gjort 645 tävlingsmatcher för Degerfors och Solberg har rekordet för flest matcher [401] i klubbens historia. När det var dags att runda av karriären gick de båda direkt från spelare till ledare. Efter tre år som assisterande tränare till Stefan Jacobsson tog de inför säsongen 2020 över huvudansvaret, och förde direkt upp laget till högsta serien för första gången på 24 år. Ingen av dem har varit tränare i en annan klubb än Degerfors.

– Det kan vara läge för väst i dag, »Adde«.

Tobias Solberg ropar ut mot korridoren, men får inget svar. Han står och packar ned kläder i kollegans väska och nu funderar han på vilken mundering som lämpar sig bäst för kvällens match.

Solberg är den i duon som står för mycket av planeringen, Holmberg går mer på instinkt. Medan Tobias Solberg står på planen en timme innan träningen och ställer ut koner pratar Andreas Holmberg med spelarna eller väntar vid sidan och ställer retsamma frågor som: »Kommer vi verkligen hinna nu?« Efter 15 år tillsammans är rollfördelningen och deras sätt att förhålla sig till varandra satt sedan länge.

»Varför blir du så arg? Vi skojar ju bara med dig.«

Redan under tiden som spelare hade Solberg och Holmberg ett framgångsrikt samarbete som ledande spelare i centrallinjen. De var vänner även utanför planen, men den nära relationen var inte bara positiv. Tobias Solberg minns fortfarande med bävan när de hamnade i olika lag på träningarna.

– Med åldern blev vi allt tjurigare, särskilt när vi förlorade mot varandra. Det var nästan så illa att jag ville låta »Adde« vinna, för att ha någon att prata med sedan. När han förlorade åkte han alltid raka vägen hem efter träningen.

I dag behöver de inte tävla mot varandra längre. Och under sina snart sju år tillsammans i ledarstaben har Solberg och Holmberg utvecklat sitt samarbete ytterligare. Ibland är de oense om saker, men då diskuterar de vidare tills de är överens. Ibland uppstår svåra dilemman under match. Då lutar sig Solberg tillbaka och låter sin kollega ta ett snabbt beslut. Och ibland blir det fel. Då bär de hundhuvudet tillsammans, utan att skylla på varandra.

När Andreas Holmberg väl är tillbaka i ledarstabens skrymsle till omklädningsrum hinner de aldrig diskutera om de ska ha väst eller inte på matchen. Istället börjar de båda kivas med assisterande tränaren Roger Werner, storebror till sportchefen Patrik.

 

För några minuter sedan lämnade Roger tränarrummet och det talades i termer som »raseri« och »förbannad«. Han ville ställa in morgondagens tidiga lektion med fotbollsgymnasiet för att kunna sova ordentligt efter nattens hemfärd från Stockholm. Men Tobias Solberg, som själv har jobbat på gymnasiet i många år, vände sig starkt emot det förslaget och ifrågasatte om Roger över huvudtaget var förtjänt av sin lön.

– Det är så tråkigt när du stormar ut och tjurar på det här viset, säger Tobias Solberg när han nu återser den assisterande tränaren.

Andreas Holmberg hakar på:

– Varför blir du så arg? Vi skojar ju bara med dig. Ställ in lektionen om det är så viktigt för dig.

Roger Werner – som inte visat ett enda tecken på den aggression tränarduon påstår sig ha bevittnat – svarar kvickt att han redan ställt in såväl morgondagens som resten av veckans lektioner. Sedan »stormar« han återigen ut för att sätta sig i spelarbussen.

»Dagrum alltså. Jävla påhitt. Jag har aldrig varit med om det förut.«

När bussen, som pryds av hockeylaget Bik Karlskogas emblem, rullar i väg från Stora Valla suckar Tobias Solberg högt:

– Dagrum alltså, säger han. Jävla påhitt. Jag har aldrig varit med om det förut. »Stisselido«, har vi någonsin haft dagrum med Degerfors?

»Stisselido« är lagledaren, mysfarbrorn och allt-i-allon Stig Ekman, vars egentliga smeknamn är »Stisse«. Han berättar att klubben hyrde dagrum några gånger på 90-talet, under en av Degerfors IF:s storhetsperioder. Nu har spelarrådet framfört åsikten att prestationen mot AIK kan gynnas av en tidigare avfärd mot Stockholm och några timmars hotellvila före matchen. Det verkar som att förslaget ursprungligen kom från sommarnyförvärvet Douglas Bergqvist, som direkt efter sin ankomst blev en viktig ledare i backlinjen.

– Det är mest för att kunna chilla så mycket som möjligt, förklarar han fördelen med dagrum.

Varken tränarna eller sportchefen Patrik Werner sade emot, trots att de fått order om att hålla i pengarna, så nu är fotbollsbussen som egentligen är en hockeybuss på väg mot idrottscentret Bosön på Lidingö. Den främsta anledningen är att spelarna inte ska ha något att skylla på annat än sig själva om de spelar dåligt. Men både Solberg och Holmberg är i grunden skeptiska.

– Det här är egentligen det sämsta alternativet, säger Andreas Holmberg. Då blir det bara en massa dötid. Hade vi åkt upp senare i dag eller kvällen innan hade de i alla fall kunnat ta sovmorgon och äta senare frukost. Nu blir dagen mycket längre.

Sedan berättar han om Degerfors bortamatcher tidigare den här säsongen. I de matcher laget åkt kvällen innan har det blivit idel förluster. Men mot Värnamo och Brommapojkarna, då laget åkte direkt till arenan, vann de.

I bussen sitter huvudtränarna på varsin sida om mittgången, mot varsitt fönster. Solberg berättar att ett av hans fyra barn spräckt två olika mobilskärmar på fyra dagar.

– De är hopplösa, svarar Holmberg igenkännande.

Sedan övergår han till att prata hoppfullt om matchen som väntar. I teorin ska AIK:s spel kunna passa Degerfors väl. Solberg kontrar med att de tänkte likadant inför premiären mot AIK 2021, Degerfors första allsvenska match efter återkomsten, och att det då slutade med en klar 2–0-förlust.

»Solberg och Holmberg brukar ofta träna ihop. När de vill kunna prata lite samtidigt tar de en promenad i högt tempo.«

De diskuterar matchen ytterligare någon vända, men det finns inte mycket mer att säga. Allt är redan sagt och förberett sedan tidigare. Tobias Solberg märker att det blir tyst från kollegan och vänder sig mot lagledar-Stisse, som bara har en tanke i huvudet: Havets läckerheter. I dagar har han sett fram emot den stundande lunchen på Bosön och förhoppningen är att det ska bjudas på både fisk och skaldjur.

– Då blir det en så här stor tallrik, säger Stisse och formar en kupol med händerna.

En stund senare sticker han ut huvudet i mittgången och konstaterar att bussen snart nått fram till gamla rivalstaden Örebro. Degerfors idrottspsykologiske rådgivare Henrik Andersson undrar hur han vet det.

– På lukten, svarar Stisse och förklarar att det luktar som pappersbruket i Bäckhammar, ett par mil sydväst om Degerfors.

I Örebro ska ett halvdussin spelare och några ledare kliva på, men när bussen rullar in på macken där Örebroborna ska hämtas upp saknas Pashang Abdulla. En lätt oro hinner sprida sig, innan någon av de andra spelarna meddelar att anfallaren gått in på macken för att köpa något.

– Hade det varit någon annan hade man kunnat misstänka att det var för att köpa frukost, säger Andreas Holmberg. Men Pashang är alldeles för proffsig för det.

Pashang Abdulla är ett av flera nyförvärv som kommit under sommaren, för att spetsa laget inför höstens upplösning. Förra säsongen var det just sommarvärvningarna som räddade Degerfors. Då låg de ännu sämre till i tabellen, med endast tolv poäng på de första 19 matcherna. De flesta räknade bort laget och avgångskrav riktades mot tränarduon Solberg och Holmberg. Sedan avslutade Degerfors med att gå elva matcher utan förlust och säkrade på så vis ett nytt allsvenskt kontrakt.

»De har sådant Degerforshjärta och bidrar till en familjekänsla. Den tror jag är väldigt viktig att bevara«

Degerfors hösthjältar i fjol var bland annat Elfsborgslånet Gustaf Lagerbielke och Levantelånet Omar Faraj som båda kom in under sommaren och lämnade efter säsongen. Den här sommaren hoppades sportchefen Patrik Werner återupprepa succén. Han värvade ihop en rutinerad centrallinje i form av mittbacken Douglas Bergqvist och mittfältaren Johan Mårtensson. Det kryddades med Jönköpings Södras anfallare Pashang Abdulla och vindsnabbe Malmötalangen Hugo Bolin. Den ombyggda truppen räckte till seger mot Häcken i första matchen efter att nyheten om tränarnas annalkande sorti kom ut. Frågan är om det återigen räcker för att hänga kvar.

 

Bussen parkerar vid Bosöns elitidrottsanpassade faciliteter. Spelarna får sina dagrum och »Stisse« får sina läckerheter från havet. Det fanns såväl ångad sej som fisk- och skaldjurssoppa på buffén. Tobias Solberg och Andreas Holmberg lassar i sig varsin rejäl portion och får sedan med sig assisterande tränaren Roger Werner på en powerwalk. Solberg och Holmberg brukar ofta träna ihop. Helst löpning, men när de vill kunna prata lite samtidigt tar de istället en promenad i högt tempo.

Redan från start klagar Roger Werner på det höga tempot i uppförsbackarna. Solberg och Holmberg bryr sig inte om att sakta ner, utan diskuterar istället vad de ska säga under matchgenomgången. De enas omedelbart om att fråga spelarna vad som blir viktigt att tänka på i olika delar av spelet.

– Vi vet vad vi vill få dem att säga, säger Holmberg. Men det är viktigt att det är de som säger det, inte vi.

Samtalen övergår till att kretsa kring Roger Werner. Han tvingas berätta om sin promenadkollaps i Sundsvall, när trion enligt hans utsago gick »rakt uppför i 50 minuter«. Sedan pekar hjälptränaren mot ett skär i havet utanför Lidingö och uppger att det är Åland, innan han försöker imitera domaren Glenn Nybergs dalmål.

– Men ni måste ju förstå att jag inte kan döma hörna när det är straff, säger dalmålsversionen av Roger Werner, som är ganska lätt att urskilja från den riktiga Glenn Nyberg.

När han även hunnit förhöra sina kollegor på olika kändisar vars efternamn innehåller »svan« börjar Roger Werner sacka efter. Till slut har han tröttnat på de raska stegen och de rotbeklädda vandringslederna, så han viker av för att fortsätta vandringen på egen hand.

»Det är klart jag kommer sakna dem, fy fan. Vi är som en familj.«

 

Det händer att Solberg och Holmberg gaddar ihop sig mot sin assisterande tränare och en utomstående kan nästan tro att de ogillar varandra. Sanningen är dock att Roger Werner uppskattar den retsamma jargongen ledarna emellan. Och när han traskar på i sitt lite lugnare tempo funderar han på vad som ska hända efter säsongen, när tränarduon slutar.

Om Roger Werner hade fått bestämma hade Solberg och Holmberg varit kvar för lång tid framöver. Han berömmer deras egenskaper som tränare, att de tror på det de gör, men ändå kan tänka om och ändra på detaljer när det behövs. Framför allt är det dock personerna i sig och det de står för som får Roger att tycka om dem.

– De har sådant Degerforshjärta och bidrar till en familjekänsla, säger han. Den tror jag är väldigt viktig att bevara.

Roger vågar inte sia om hur Degerfors kommer klara sig utan Solberg och Holmberg. Men han är säker på hur det kommer kännas personligen.

– Det är klart jag kommer sakna dem, fy fan. Vi är som en familj. Jag tillbringar nästan mer tid med »Tobbe« och »Adde« än med min fru och mina barn. Men vi får se, om de får något nytt jobb kanske de vill ta med sig mig. Så får vi se om jag stannar ändå eller hakar på.

»En av få saker Tobias Solberg kan glädjas åt efteråt är en snärtig kommentar på presskonferensen.«

Som assisterande tränare har Roger Werner bland annat ansvaret för fasta situationer. När promenaden börjar gå mot sitt slut berättar han om vilka varianter han har förberett till kvällens match. Han har också lagt extra fokus på de defensiva fasta situationerna. Framför allt ska laget se upp med AIK:s nickstarka mittbackar Sotiris Papagiannopoulos och Alexander Milošević.

– I går på träningen såg det jättebra ut, säger Roger Werner. Men det går aldrig att veta. Ibland lyckas vi på match när det sett skit ut på träning, ibland är det tvärtom.

 

I matchens 32:a minut nickar Alexander Milošević in 1–0 till AIK. Degerfors inledde matchen precis enligt planen. De vågade spela sig ur trånga situationer längs marken och tog sig lätt fram till offensiv planhalva. Men den viktigaste delen av matchplanen, att hålla oavgjort fram till halvtid, misslyckas.

AIK vinner till slut med 2–0 och en av få saker Tobias Solberg kan glädjas åt efteråt är en snärtig kommentar på presskonferensen. När Degerfors jagade kvittering i början av andra halvlek lade sig AIK-målvakten Kristoffer Nordfeldt ner för att få behandling. Efteråt fick AIK-tränaren Henning Berg frågor om huruvida det var en riktig skada eller ett taktiskt drag för att få ett avbrott i spelet. Medan norrmannen svarade att han trodde det var något problem med muskeln log Tobias Solberg stort.

– Han [Nordfeldt] har varit med länge så kroppen är väl sliten, sade han sedan med ett lurigt flin.

Efter att ha slevat i sig en »svettig« bolognese på bussen får Solberg läsa sitt citat i en tidning och skrattar till. Han tror fortfarande inte på AIK-lägrets förklaring och konstaterar att Degerfors målvakt Sondre Rossbach hade gjort samma sak om de hade behövt en paus för att hämta andan.

– Alla gör ju så, det finns väl ingen poäng med att hymla om det, säger han.

Men Degerfors tränare har betydligt större bekymmer än en sliten AIK-målvakt. Elyas Bouzaiene fick ett gult kort och är avstängd inför matchen mot Malmö. Samtidigt tvingades Joseph-Claude Gyau kliva av med en känning i låret. Det innebär att de inte har någon utpräglad wingback till matchen mot serieledarna.

»Holmberg svarar att om de slår Malmö ska han fira med en eller två ›socialstyrelsen‹ (fyra små öl).«

Andreas Holmberg avfärdar snabbt alternativet att gå tillbaka till fyrbackslinje mot Malmö men konstaterar att man inte kan »blixtutbilda« en wingback.

– Jag kan köra intervaller i morgon, säger Tobias Solberg. Och ett pass till på torsdag. Så kan jag lira wingback på lördag.

– Du är för långsam, svarar Holmberg.

Tobias Solberg gör en ansats att hugga tillbaka men påminner sig om 2–0-förlusten och tappar lusten att skämta. Han frågar Holmberg varför man blir mer ledsen efter en förlust än glad efter en seger. Kollegan har inget svar. Istället börjar han frustrerat rada upp felbeslut och kostsamma misstag från matchen. Bussen rullar ut på motorvägen, bara tre timmar hem.

Tränarduons humörsvängningar pågår i några mil. Ena stunden är de besvikna över förlusten eller oroade över wingbacksituationen. I nästa säger Solberg att det blir seger mot Malmö istället och skojar om att det var nära senast, när Degerfors förlorade med 5–0. Holmberg svarar att om de slår Malmö ska han fira med en eller två »socialstyrelsen« (fyra små öl). Sedan deppar de igen.

När bussen passerar Västerås tystnar det helt på nedervåningen där ledarstaben sitter. Solberg sätter sig med datorn och väljer ut klipp från matchen. Holmberg kollar igenom några sekvenser på mobilen, men orkar inte ta itu med det mer än så för tillfället. »Stisse« Ekman tittar ut i tomma intet, stänger ögonen ibland. Efter en dryg timmes oavbruten tystnad öppnar han munnen.

– Örebro.

Andreas Holmberg piggnar till och tar en värktablett, han får nästan alltid ont i huvudet av anspänning efter matchdagar. Sedan frågar han »Stisse« vad som var dagens höjdpunkt.

– Havets läckerheter. Det var det bästa!

Lagledarens svar höjer stämningen och vägen mellan Örebro och Degerfors blir mer uppsluppen.

– Smash and grab! säger Tobias Solberg när bussen rullar in på Stora Valla.

Han raljerar över att de lämnade Degerfors tidigt i morse och kommer tillbaka mitt i natten.

– Om vi hade åkt direkt till Friends istället är jag säker på att vi hade vunnit. Nu är det slut med dagrum, aldrig mer.

 

När Andreas Holmberg packat upp sin väska, tagit farväl av spelarna och stressat letat fram sin bilnyckel (den var i byxfickan hela tiden) sätter han sig bakom ratten i sin vita Audi. Han börjar räkna på antal sömntimmar och inser att han får nöja sig med max fem. I morgon klockan halv nio ska han och Tobias Solberg mötas på Stora Valla igen för att gå igenom AIK-matchen och analysera Malmös spel.

På väg till Karlskoga går Andreas Holmberg återigen igenom vad som gick fel i matchen. Det är lika bra att passa på nu, för i morgon måste han släppa irritationen och fokusera på vad som faktiskt gör någon skillnad. Degerfors gjorde även bra saker mot AIK och för några veckor sedan gjorde de sin bästa match för säsongen. Han vet att det inte kommer ge fler poäng framöver att lägga för stor vikt på sällsynta matchavgörande misstag. Istället behöver de hitta ett sätt att vara mer beslutsamma i anfallsspelet och skapa fler målchanser.

Bilen framför gör tre snabba inbromsningar och Holmberg ilsknar till en smula.

– Vad håller han på med? säger han.

Sedan fortsätter han sin utläggning om hur tränarduon bäst hjälper spelarna att ta de poäng som krävs. Om några månader visar det sig om han har lyckats. Då vill Andreas Holmberg också veta vad han ska göra nästa år. Men en dag som denna är det som om han inte ens minns att de 15 åren i Degerfors snart lär vara över.

– Jag är så inne i det att det inte går att tänka på framtiden. I morgon kommer det inte heller finnas tid för sådana tankar, och inte heller när vi förbereder oss för Malmömatchen. Framtiden får vänta till mindre viktiga dagar, men de är få numera.

Klockan är snart två på natten när han kommer fram till Karlskoga och stannar bilen. Då ser han att helljuset är på. Plötsligt förstår han vad den där »galningen« försökte signalera med sina skarpa inbromsningar.