När Danmark sprang ifrån

Det första målet var som en önskedröm. Det började med den mästerliga passningen från Christian Eriksens högerfot. Bollen hade rätt precision och så pass hög fart att de franska försvararna inte hann hitta sina positioner. Sedan följde två lätta touchar av eleganten Mikkel Damsgaard ute på vänsterkanten, innan han uppfattade öppningen i det franska straffområdet och skickade iväg en inåtskruvad passning. Och så effektueringen, när den flygande anfallaren Kasper Dolberg med sträckt fot petade in bollen bakom Alphonse Aréola.

1–0 till Danmark mot världsmästarna på ett fullsatt Parken i den sista matchen före VM. Och med tre huvudrollsinnehavare där urvalet knappast kunde ha varit bättre: Eriksen, som femton månader tidigare hade fallit ner på samma fotbollsplan och blivit återupplivad. Damsgaard, som i stjärnans frånvaro fick ett sensationellt genombrott under EM. Och Dolberg, som fortfarande har potential att bli den etablerade klassforward som kan göra landslaget ännu starkare.

Fem minuter senare löpte Parken amok igen. Efter en hörna hamnade bollen hos Andreas Skov Olsen, som med ett resolut volleyskott satte den i mål till 2–0.

Det var utan tvekan ännu en sådan där kväll på Parken. En sådan där kväll då Danmarks nationalarena i Köpenhamn känns som världens bästa hemmaplan. När en dansk landskamp är en fest man inte vill missa och samhörigheten mellan publik och spelare känns bergfast.

2–0-ledningen stod sig tiden ut. För andra gången under 2022 hade Danmark besegrat det stjärnspäckade franska laget, med Kylian Mbappé i spetsen. Och enligt den numera fasta ritualen efter landskamper på Parken ställde sig tränare och spelare i en klunga mitt på planen och tog sedan god tid på sig att fira segern och tilldragelsen med åskådarna, som inte lämnade läktarna förrän långt efter slutsignalen.

»Vi får akta oss för att ta den här inramningen för given«, sade förbundskapten Kasper Hjulmand till TV 2 nere vid sidlinjen. »Vi vill tacka för stödet. Det hjälper oss. Spelarna flyger fram inne på planen på grund av stödet.« 

Han hade kunnat gräma sig över att 2–0-segern till slut inte räckte för att vinna Nations League-gruppen i kampen med Kroatien, men i den stunden kändes det som en obetydlig bagatell. Det viktigaste var att magin kring det danska landslaget levde vidare. För den vill ingen gå miste om.

– Att spela här inne på Parken är det häftigaste som finns, sade Kasper Dolberg till journalisterna lite senare.

När spelarna och tränarna sade adjö till varandra den kvällen i september, visste de att nästa kapitel kommer att skrivas i Qatar och handla om ett VM där förväntningarna på Danmark är stora. Det danska landslaget surfar högst upp på en våg som rent sportsligt är ett resultat av ett mångårigt, framsynt arbete på de danska träningsplanerna och som har skapat en stark spelargeneration. Men det är också berättelsen om en förbundskapten som både har förmågan att få ut det bästa av spelarna och har spelat en nyckelroll i landslagets pånyttfödelse som nationell samlingspunkt. Alltsammans fick dessutom en skjuts av den mest dramatiska händelsen i Danmarks fotbollshistoria, när 2000-talets bästa danska spelare föll död ner på Parken medan hela nationen tittade på i chock, och därefter öste sin villkorslösa kärlek över de danska landslagsspelarna.

»När lagets största stjärna emellanåt visade sitt sanna jag var det sällan någon vacker syn.«

 

Den kärleken har spelarna i det danska landslaget verkligen inte alltid kunnat ta för given. Under årens lopp hade laget gradvis förlorat sin status och sitt stöd i de breda folklagren, och 1980-talets glada tid kändes länge som ett avlägset och ouppnåeligt förflutet.

Klubbfotbollen lade mer och mer beslag på uppmärksamheten, och landslaget och det danska fotbollsförbundet lyckades inte upprätthålla den tidigare så privilegierade ställningen. Journalisterna kritiserade spelarna för att de blev allt tråkigare och mer tillknäppta, och spelarna reagerade på kritiken med att nästan göra en dygd av att säga så lite som möjligt när de blev intervjuade på landslagets tidigare lägerhotell i Vedbæk norr om Köpenhamn. Bland journalister pratades det raljant om »Vedbækskivan« när ännu en spelare satte på en monoton skiva med floskelfyllda och innehållslösa intervjusvar.

»Många danskar kände att truppen med amatörspelare företrädde dem på ett bättre sätt än de bortskämda stjärnorna.«

Relationen mellan spelare och medier nådde fryspunkten 2008, då spelarna vägrade att alls prata med journalisterna efter en överraskande 3–2-seger i en VM-kvalmatch i Portugal. Bojkotten av pressen skulle uppfattas som en protest mot mediernas alltför negativa bevakning av landslaget, som bland annat hade kallats »det sämsta på 30 år« i Ekstra Bladet. Men bojkotten påverkade inte lagets anseende till det bättre. Den förstärkte intrycket av att spelarna slöt sig inom sitt skal. Och när lagets största stjärna emellanåt visade sitt sanna jag var det sällan någon vacker syn. För då hade Nicklas Bendtner återigen varit i klammeri med ordningsmakten under en blöt utflykt i nattlivet.

Även sportsligt gick det utför. Lågvattenmärket kom i slutet av Morten Olsens tid som förbundskapten, när Danmark 2013 förlorade med 4–0 mot Armenien hemma på Parken. Att Danmark blev förödmjukat av en fotbollsmässig lättviktare från Kaukasus var inte det enda som var alarmerande. Lika oroväckande var det att det kändes som om det inte spelade någon roll. Det hade bara kommit 14 284 åskådare till den viktiga VM-kvalmatchen, och de armeniska målen framkallade varken någon riktig ilska eller frustration på läktarna. Snarare huvudskakningar och uppgivenhet.

I början av 2016 tog Åge Hareide över som förbundskapten efter Morten Olsen, dansk fotbolls gudfader och förbundskapten i över femton år. Efter en trevande start tog Hareide hösten 2017 fram en mindre raffinerad spelstil än sin estetiska föregångare, och förändringen hade effekt: först sköts Robert Lewandowskis Polen i sank med långbollar i en dansk 4–0-seger, och ett par månader senare kvalade danskarna in till VM i Ryssland genom att vinna den avgörande playoffmatchen i Dublin med hela 5–1, då Christian Eriksen gjorde hattrick och spelade en av sitt livs bästa matcher.

»Klyftan mellan Danmarks riktiga landslag och folket hade aldrig varit större.«

Åttondelsfinalen i VM var sedan ett hyggligt resultat, men det var ändå som om det fattades något. Det danska folket var inte entusiastiska. Och några månader senare, inför en match mot Slovakien, blev det pinsamt på riktigt. Relationen mellan det danska fotbollsförbundets ledning, spelarföreningen och landslagsspelarna hade varit ansträngd i flera år, och nu sprack förhandlingarna om ett nytt avtal om spelarnas villkor. Spelarna försökte argumentera för att deras missnöje framför allt handlade om att förhållandena var oprofessionella och omoderna. Men nästan ingen trodde på dem: i publikens ögon var spelarna giriga och egoistiska, och på sociala medier fick hashtaggen #intemittlandslag stor spridning. Till slut stod det klart att konflikten inte skulle bli löst före matchen i Slovakien. På förbundets kansli fick man plötsligt fullt upp eftersom ett återbud kanske skulle leda till allvarliga sanktioner från Uefa. Åge Hareide hade goda skäl till att inte vilja ha något med farsen att göra, så istället anlitade man i all hast den gamle landslagsspelaren John »Faxe« Jensen som vikarierande förbundskapten, samtidigt som förbundet samlade ihop ett tillfälligt amatörlandslag bestående av spelare från tredjedivisionen och namn från det danska futsallandslaget. På flyget till Bratislava satte Faxe igång med att lära sig spelarnas namn och positioner. Futsallandslagets målvakt Christopher Haagh hade inte spelat en elvamannamatch på över ett år, men dagen efter gjorde han en stormatch när den hoprafsade truppen imponerande nog förlorade med endast 3–0 mot Martin Škrtels och Marek Hamšiks Slovakien. Det var »den vackraste förlusten i dansk fotbollshistoria«, sade Faxe.

Den tragikomiska affären gjorde det vikarierande landslaget till kulthjältar. Många danskar kände i själva verket att truppen med amatörspelare företrädde dem på ett bättre sätt än de bortskämda stjärnorna. Klyftan mellan Danmarks riktiga landslag och folket hade aldrig varit större än under de där dagarna 2018.

 

Allt detta funderade Kasper Hjulmand på när jag i början av juni 2019 hälsade på i hans hem i Allerød, en halvtimme norr om Köpenhamn. Anledningen var ännu ett samtal för den biografi om honom som jag vid det laget hade arbetat på i några år, och den här gången fanns det spännande nyheter. Några dagar tidigare hade Hjulmand fattat det största beslutet i sitt tränarliv genom att överge planerna på att ta ett jobb utomlands och istället tacka ja till ett oväntat erbjudande från förbundets fotbollsdirektör, den gamle landslagsanfallaren Peter Møller, som hade tillträtt strax efter vikarielandskampen i Slovakien och som hade som mål att läka såren och förbättra landslagets anseende. Møller kunde inte klaga på Åge Hareides resultat, men han hade märkt det uppenbara: det saknades entusiasm för landslaget. Det var här Kasper Hjulmand kom in i bilden. I Møllers ögon var han Danmarks skickligaste tränare, han stod för en mer offensiv spelstil och han hade dessutom de personliga egenskaper som krävdes för att bygga en bro till folket.

»Jag har tänkt att jag ska försöka begripa mig på mitt eget land lite bättre.«

Nu väntade Hjulmand på att den hemliga anställningen skulle offentliggöras. Under tiden kunde han konstatera att många av hans vänner inte visste att landslaget just då hade viktiga EM-kvalmatcher framför sig på Parken mot Irland och Georgien. Det plågade honom. Själv hade han vuxit upp på 80-talet då alla älskade landslaget. Och han vägrade acceptera att man måste utgå från att tiden hade sprungit ifrån landslagsfotbollen.

Men någonting var man tvungen att göra, stödet skulle inte komma av sig självt. Hjulmand skulle få ett helt år till att förbereda sig för jobbet innan han skulle överta posten från Hareide sommaren 2020. Jag frågade vad han tänkte göra under väntetiden, och han berättade att han skulle resa runt i Europa och besöka klubbar och nationella fotbollsförbund för att få inspiration. Väntat svar. Men Hjulmand hade andra planer också:

– Jag har tänkt att jag ska försöka begripa mig på mitt eget land lite bättre, sade han.

Han pratade om att landslagsfotboll i hög grad handlade om identitet. Om det danska landslaget skulle lyckas skapa ett starkt band till folket igen krävdes det att fansen verkligen kände att laget representerade dem.

– Men vilka är vi danskar egentligen? Jag är faktiskt lite osäker, sade han och tänkte på hur inställningen hade skiftat ömsom hit och ömsom dit under åren med Morten Olsen och Åge Hareide som förbundskaptener.

Danskarna var verkligen inte entydiga i sin syn på fotboll. Det hade han ju själv fått känna på: i ena stunden upphöjdes han till ett visionärt svar på framtiden för dansk fotboll, i nästa stämplades han som en naiv romantiker vars ungdomliga beundran för Ajax och Barcelona, Johan Cruijff och Louis van Gaal, inte gick att förena med verkligheten i lilla Danmark.

»Den ovanliga undersökningen av danskhetens väsen fick en del uppmärksamhet.«

Vad bottnade det i? Vad bestod den danska folksjälen egentligen av i början av 2020-talet? Och gick det att där få några svar på vad ett danskt fotbollslag helst borde ge uttryck för?

För att begripa de frågorna bättre gav sig Kasper Hjulmand ut på en personlig upptäcktsfärd i Danmark under några månader. Han pratade med förbundskaptener i andra idrotter och lyssnade på deras erfarenheter. Han träffade företagsledare och frågade vad de såg som Danmarks starka sidor i konkurrensen med det stora utlandet. Han pratade med erfarna politiker, som den förra statsministern Helle Thorning-Schmidt. Och en regnig förmiddag i januari 2020 ringde han på hos den folkkäre och fotbollstokige sångaren Michael Falch, som i många årtionden hade funderat över danskhetens väsen i sina texter. Sångaren och fotbollstränaren satt i flera timmar och pratade om dansk kultur och historia och om den märkliga blandningen av storhetsvansinne och mindervärdeskomplex i landet med knappt sex miljoner invånare.

Den ovanliga undersökningen av danskhetens väsen fick en del uppmärksamhet när Kasper Hjulmand tillträdde sin nya tjänst sommaren 2020. Vissa tyckte att det var visionärt och välbehövligt, andra såg det som ett exempel på att den nya förbundskaptenen ägnade alltför mycket tid åt annat än att vinna fotbollsmatcher. Danskarna hade redan bråkat i ett helt år om det kontroversiella beslutet att anställa Hjulmand på bekostnad av den resultatmässigt framgångsrike Hareide.

 

När Kasper Hjulmand träffade landslagsspelarna för första gången på sensommaren 2020 samlade han ihop dem med starkast ledaregenskaper. Han berättade för Simon Kjær, Kasper Schmeichel, Christian Eriksen och Thomas Delaney om sina samtal om dansk identitet. Nu ville han höra vad spelarna tyckte.

Vad vilade landslaget på för grund, och vad betydde det för dem att representera Danmark? Och vad tyckte de om pratet om att avståndet mellan laget och folket hade vuxit sig större med åren?

»Vi kan inte prata internt om öppenhet och sedan låta som en repig skiva när vi kommunicerar utåt.«

Spelarna berättade att de ofta fick kritik för att de var för tillknäppta och otillgängliga. De tyckte inte alltid att kritiken var rättvis, men de ville egentligen inte ha det där avståndet. Det hade bara blivit så, kanske för att de i sina utländska klubbar var vana vid att ha en distanserad relation med medierna.

Hjulmand tog ledargruppens ord och kombinerade dem med sina egna tankar, och sedan tog han den första rundan med hela spelartruppen om landslagets identitet: Vilka är vi? Hur spelar vi? Varför gör vi det?

Han visste att spelarna säkert inte hade haft så många tränare som inledde med den sortens snack. Vissa av dem var möjligen lite skeptiska i början, men han kände faktiskt att truppen som helhet blev motiverad av att fundera lite över meningen med att vara landslagsspelare.

De nämnde generositet, gemenskap, tillit och laganda som några av de värderingar som laget skulle ha som grund. I Danmark var det kortare avstånd mellan gemene man och statsministern än i de flesta andra länder. Samhällsorganisationen var platt, och det måste även landslaget ge uttryck för. Det dög inte att stjärnspelarna kände sig förmer än reserverna, eller att spelarna höll fansen på avstånd. Hjulmand uppmanade spelarna att sänka garden när de pratade med medierna. De måste våga släppa loss.

– Vi kan inte prata internt om öppenhet och sedan låta som en repig skiva när vi kommunicerar utåt, sade han. Nu försöker vi säga vad vi menar.

På planen präglades Kasper Hjulmands första tid som förbundskapten av covid-19. Landskamperna ägde rum i ett parallellt universum utan åskådare, men själv kände Hjulmand att de hade kommit väldigt långt före EM. De hade slagit England på Wembley i Nations League, och de hade inlett VM-kvalet med tre segrar och målskillnaden 14–0.

Samtidigt var han helt övertygad om att spelarna hade börjat visa upp nya sidor av sig själva. De var mer naturliga och avslappnade i kontakten med offentligheten, och i medierna pratade Hjulmand gång på gång om spelarna som starka förebilder. Fast det var nog inte så många utanför landslagslägren som hade lagt märke till den stora förändringen. Förrän den 12 juni 2021.

»Människor som bryr sig om någon som kämpar för sitt liv … Det var stora känslor.«

 

Det hade gått 42 minuter av den första mästerskapsmatchen någonsin på dansk mark när Christian Eriksen föll ner på gräset. Efter bara ett par sekunder var det uppenbart att det inte handlade om en vanlig skada. Läkare kom rusande med en hjärtstartare, och de danska spelarna formade en skyddande ring runt Eriksen. Martin Braithwaite bad en bön och Simon Kjær höll om Eriksens chockade flickvän Sabrina, som hade tagit sig ner till planen.

Eriksen kördes till Rigshospitalet på andra sidan Fælledparken. Under tiden gick Kasper Hjulmand in i omklädningsrummet och försökte tillsammans med spelarna förstå vad som hade hänt och ta reda på vad som nu skulle hända med EM-premiären mot Finland. Uefas ansvarige letade efter svar i regelböckerna, och till slut förstod Hjulmand att han och spelarna hade två möjligheter att välja mellan: De kunde spela klart matchen samma kväll, eller också kunde de komma tillbaka dagen därpå och spela vidare.

Spelarna var överens om att det inte var tal om att återvända dagen därpå. Hellre då att få det avklarat och åka tillbaka till hotellet i Helsingör. En och en halv timme efter att de danska spelarna hade sett sin lagkamrat falla död ner och bli återupplivad gick de ut på planen igen.

Spelarna var som spöken, minns Hjulmand. Helt tomma i blicken. Finländarna gjorde mål efter ett inlägg, och Pierre-Emile Højbjerg brände en straff. Efter slutsignalen hade Hjulmand tårar i ögonen när han försökte beskriva kvällen för DR:

»Människor som bryr sig om någon som kämpar för sitt liv … Det var stora känslor. Det är det fortfarande«, stammade han fram.

Dagen efter satte sig Hjulmand på ett podium med Peter Møller och läkaren Morten Boesen för att prata med medierna. Han bestämde sig för att vara ärlig och var både självkritisk till att han hade gått med på att låta spelarna gå ut på planen igen och kritisk till hur Uefa hade hanterat situationen och de valmöjligheter som danskarna hade ställts inför. Han tyckte att det kändes som ett övergrepp mot spelarna.

»Kasper Hjulmand intar rollen som en av de största ledarmässiga förebilderna här i landet.

Förbundskaptenens uppträdande på presskonferensen fick stora efterverkningar. Under de kommande dagarna blev Hjulmand den man som danskarna samlades kring. Det var han som satte ord på vad han, spelarna och nationen kände under den svåra tiden, eftersom Eriksens kollaps hade väckt många trauman till liv runt om i de danska stugorna. Även spelarna kände folkets sympati för den sammanhållning och den styrka de hade visat som kollektiv. De professionella maskerna föll av, och spelarna trädde plötsligt fram som människor av kött och blod, som danskarna kunde ta på.

På planen reste sig danskarna efter den chockartade inledningen. Stämningen på Parken var elektrisk i matcherna mot Belgien och Ryssland, och när mittbacken Andreas Christensen dundrade in 3–1-målet i den sista gruppspelsmatchen mot ryssarna, var det som om ett ok sparkades av från nationens axlar. Christian Eriksen var på bättringsvägen, Danmarks EM-medverkan levde vidare, och efter att pandemin hade tyngt landet kunde danskarna nu samlas på gatorna och fira det lag som tre år tidigare hade stämplats som giriga egoister men nu sågs som hjältemodiga förebilder.

EM blev de stora känslornas mästerskap i ett land som i stort sett hade förlorat sina känslor för landslaget. Och på vägen till semifinalen mot England hyllades förbundskaptenen på alla håll för sitt empatiska ledarskap i denna svåra tid.

»Vi kanske inte blir Europamästare«, skrev magasinet Euroman. »Å andra sidan har vi fått en ny världsmästare i ledarskap. Och nu blir det slutligen uppenbart för alla män att ett modernt ledarskap handlar om att vara sårbar och att tro på tvivlet. Kasper Hjulmand intar rollen som en av de största ledarmässiga förebilderna här i landet.«

Kasper Hjulmand blev plötsligt en person som danskarna lyssnade på, även när det handlade om annat än fotboll. Politiska partier bjöd in honom till sina partikongresser för att hålla föredrag, vilket han tackade nej till, och han fick ta emot den ena hedersutmärkelsen efter den andra. Han korades till »Årets världsdansk« och fick utmärkelsen »Årets ledare«, som den förste någonsin från idrottens värld. Tidvis kände han att lovorden fick orimliga proportioner, och efter EM var han osäker på vad allt egentligen handlade om. Skulle vågen av eufori lägga sig snabbt igen när man fick lite distans till Christian Eriksens kollaps?

 

Drygt ett år efter EM kan Kasper Hjulmand och alla andra konstatera att vågen håller i sig. Sedan EM har Danmark spelat åtta hemmamatcher på Parken, och varje gång har nationalarenan varit fullsatt, oavsett om det har gällt en betydelselös VM-kvalmatch i november mot Färöarna eller en vänskapsmatch mot Serbien i mars.

En dansk landskamp har återigen blivit till en nationell folkfest, precis som på den gamla goda tiden. Landslaget har till och med fått nya supportrar: hösten 2021 kunde fotbollsförbundet konstatera att andelen kvinnliga åskådare på landskamperna på Parken hade fördubblats.

Ute på planen fortsätter framgångarna. När Danmark säkrade VM-biljetten hade laget vunnit samtliga åtta kvalmatcher med en målskillnad på 27–0. Och i Nations League inledde Danmark med en meriterande 2–1-seger på Stade de France mot de franska världsmästarna, ett gruppspel som sedan avslutades med den stora kvällen på Parken i september då Frankrike återigen tvingades ner på knä.

»Just nu finns det ingen anledning att tro att feelgoodhistorien kommer att ta slut på ett tag.«

Vid det här laget har det blivit vardag att se Danmark kämpa som jämbördiga med de bästa nationerna i världen. Taktiskt sett är laget under Hjulmands ledning ett av de mest flexibla landslagen i världstoppen, och den genomsnittliga nivån i spelartruppen är imponerande hög för ett litet land som Danmark.

Orsaken till det är ett annat spår i historien om den danska framgången och stammar från de talangutvecklingsreformer som Danmark genomförde i slutet av 00-talet.

Några år tidigare hade den dåvarande förbundskaptenen Morten Olsen i hårda ordalag kritiserat den danska talangutvecklingen, som han tyckte hade gått i stå, och uttryckt farhågor om att Danmark som en följd av det skulle tappa mark i förhållande till andra länder. Många var förvånade över kritiken i en tid då landslaget fortfarande levererade bra resultat, men internt blev det starten på en genomgripande reform av barnfotbollen och talangutvecklingen i Danmark. Det ställdes nya krav på elitklubbarna att prioritera talangarbetet, och förbundet införde »Den röda tråden« som handbok i talangutveckling.

I dag är nästan alla experter överens om att den insatsen har haft en avgörande betydelse. När Danmark blev förödmjukat av Armenien 2013 var fröet till en ljusare framtid redan sått. En ny generation höll på att fostras, och numera utbildar Danmark ett imponerande antal spelare som har potential att göra succé i Europas största ligor. Siffrorna talar sitt tydliga språk om framgången: Säsongen 2014/2015 spelade tolv danska fotbollsspelare sammanlagt 220 matcher i Premier League, Bundesliga, La Liga och Serie A. Sju år senare var siffran tre gånger högre: säsongen 2021/2022 var hela 38 danskar på planen i 644 matcher i de fyra stora ligorna.

Även i Champions League är Danmark förnämligt representerat. Under Champions League-gruppspelets fyra första omgångar hösten 2022 låg Danmark på elfte plats i listan över länder med flest spelminuter. Dessa 4 272 minuter var fler än Belgiens – och mer än fem gånger så många som den svenska speltiden i turneringen.

 

En junidag 2022 satte jag mig på ett flyg till Bornholm, där politiker, kulturpersonligheter och många andra under några dagar deltog i Folkemødet, den danska motsvarigheten till Almedalsveckan. Jag skulle träffa Kasper Hjulmand och följa honom under en dag, eftersom vi hade tagit upp kontakten igen för att göra en uppdaterad version av biografin, med nya kapitel om tiden som förbundskapten.

Mycket hade förändrats under de två år som gått sedan den ursprungliga boken kom ut, precis innan han skulle göra sin debut som förbundskapten. Som så många andra hade jag mina tvivel den gången. Hjulmand var en intressant och viktig figur i dansk fotboll, men skulle han verkligen lyckas med sin ambitiösa föresats att få folket att ta landslaget till sitt hjärta igen? Kunde högtravande tankar om dansk kultur och identitet verkligen kanaliseras till sådant som betydde något i en fotbollsmatch?

Nu steg han upp på en scen på Bornholm för att medverka i en direktsändning av en populär podd. Hans fru Vibeke satt bland åhörarna och såg hur hennes man togs emot som en rockstjärna av en publik som bestod av allt från unga folkhögskoleelever till äldre par.

När han stod där uppe var det ingen som kunde ta miste på att Kasper Hjulmand hade lyckats som dansk förbundskapten. Det har byggts en bro mellan landslaget och folket. Och just nu finns det ingen anledning att tro att feelgoodhistorien kommer att ta slut på ett tag. Som Hjulmand själv säger:

– Vi har två drömmar med landslaget: Vi vill entusiasmera och inspirera. Och vi vill vinna.

---

Översättning: Djordje Zarkovic

Delar av den här artikeln bygger på Morten Glinvads biografi Kasper Hjulmand – Fodbolddrømmer. Boken gavs första gången ut 2020 och utsågs till Årets idrottsbok i Danmark. I oktober kom en uppdaterad version av boken ut.