»Hvad fanden laver du?«

Om det inte hade varit för ett plåtplakat med 26 företagsloggor intill Boldklubben Frems namn och klubbmärke hade man kunnat ta den låga tegelbyggnaden i Valby i sydvästra Köpenhamn för vilken gammal industrilokal som helst. Fläckig tegelfasad i olika nyanser av brunt och beige, platt papptak, otvättade fönsterrutor med galler på insidan och ojämn asfalt som leder fram till entrén.

Genom dörröppningen sticker en avlång man med vitsprängd skäggstubb ut huvudet.

– Velkommen til Valby, säger mannen och presenterar sig som Simon Nyberg, vice ordförande för BK Frem.

Området är ett av Köpenhamns fattigaste och klubben en av Danmarks äldsta. På sin hemsida beskriver sig Frem som »en klub med stolte traditioner«, och att döma av meriterna från 1920-, 30- och 40-talet är det ingen överdrift. Frem är sexfaldiga danska mästare. Men lika mycket handlar de stolta traditionerna om klubbens rötter i arbetarklassen, närheten till supportrarna och en »inkluderande atmosfär som tar samhällsansvar«, förklarar Simon Nyberg medan han guidar mig genom klubbhuset vid Valby Idrætspark – ett vidsträckt, kommunägt fotbollsfält med 22 elvamannaplaner, en multiarena med plats för 10 000 åskådare och en nybyggd inomhushall.

Det är senseptember i den danska huvudstaden, men eftermiddagssolen räcker för att Simon Nyberg ska nöja sig med en marinblå T-shirt på överkroppen. Frems vapensköld är tryckt i rött över vice ordförandens mage.

– Ett av klubbens sociala initiativ i närområdet, säger han och stretchar ut bomullstyget med båda händerna. Av de 249 danska kronor som T-shirten kostade gick 100 till ett härbärge för unga hemlösa här i Valby.

Han är klädd för kvällens »generalforsamling«, där BK Frems medlemmar ska ta ställning till styrelsens förslag att bilda ett nytt, kooperativt bolag för klubben. Ett avgörande möte om Frems framtid.

De senaste fem åren har Simon sett flera av föreningens rivaliserande klubbar köpas av förmögna konsortium från andra länder, vars investeringar har lyft spelarlöner, övergångssummor och omsättningsnivåer i klubbarna. För en tredjedivisionsklubb som försöker klamra sig fast vid sina föreningsdemokratiska värderingar blir det allt svårare att tävla mot konkurrenternas påfyllda bankkonton, men bränd av två konkurser (1993 och 2010) som involverat externa delägare har Frem ändå stretat emot när de utländska investeringsgrupperna kommit till Valby.

Simon sätter sig på en solblekt träbänk utanför klubbhuset, smuttar kaffe ur en brun pappersmugg och tänker på mötena med de förmögna intressenterna.

– Deras affärsidéer hade inget att göra med vad som gör den här klubben speciell, säger han. De ville ha ett tomt, billigt skal att fylla med egen personal, ett eget scoutingsystem och egna spelare.

Några av namnen på konkurrenternas nya ägare känner Simon igen från förfrågningar som Frem har avböjt.

– Det är sorgligt att klubbarna tappar sin koppling till området de kommer från, och att de unga, lokala spelarna nu måste konkurrera med spelare från Ryssland, östra Europa och Afrika. Självklart är det positivt att få influenser från utländska spelare, och jag har ingenting emot de utländska ägarna i sig, men det smärtar mig att den lokala förankringen försvinner.

Å andra sidan inser Simon att han och hans styrelsekollegor i Frem inte bara kan negligera de utländska affärsmännens intåg i dansk fotboll, eftersom deras investeringar så uppenbart påverkar de sportsliga förutsättningarna. Det är tufft att driva en fotbollsklubb, särskilt i de lägre divisionerna, med utgifter som hela tiden ökar när det gäller saker som hyresavtal, säkerhetsaspekter, planuppvärmning och sponsorers förväntningar. Kraven är många och dyra. Därför måste nu även Frem agera för att inte hamna för långt efter.

– Men vi ska göra det på ett sätt som inte riskerar vår själ, våra värderingar, vår lokala koppling, den familjära föreningslivskänslan och utvecklingsmöjligheterna för våra ungdomar, säger Simon Nyberg, som är ansvarig för bildandet av det nya bolaget.

Tanken är att lokala företagare som tidigare har sponsrat klubben, och som har förståelse för Frems traditioner och värderingar, tillsammans ska äga 45 procent av kooperativet. Det huvudsakliga inflytandet – 55 procent av rösterna – ska alltså fortsätta att ligga hos klubbens medlemmar och supportrar.

Simon förstår att lösningen inte är den mest effektiva om man vill utvecklas som dansk fotbollsklubb år 2020.

– Jag kan verkligen se fördelarna med en fastighetsmogul från Monaco som pumpar in miljoner i klubben, som hos en av våra grannklubbar. Allt blir så enkelt. Men jag skulle inte byta, för jag tror att klubben som jag älskar skulle försvinna, eller åtminstone förändras till något oigenkännligt.

 

FC Midtjylland var först. Sommaren 2014 köpte engelsmannen Matthew Benham 75 procent av landsortsklubben från Jylland och implementerade en matematisk sannolikhetsmodell. Att laget direkt vann ligan och de följande åren etablerade sig som en bestående utmanare till FC København fick andra klubbar att snegla på liknande metoder. I dansk fotboll fanns ingen 51-procentsregel som hindrade enskilda företagare från att äga majoriteten av klubbarna, och den möjligheten, i kombination med Midtjyllands snabba framgångar och den allt mer kommersialiserade fotbollsvärlden i allmänhet, fick samtidigt affärsmän från andra länder att intressera sig för den danska fotbollsmarknaden.

Sedan vintern 2016 har fyra klubbar i nuvarande Superligaen, fyra i andraligan och en i tredjedivisionen sålts till utländska investeringsgrupper. Ytterligare nio elitklubbar har det senaste året räckt upp handen och öppet deklarerat att de vill få in kapitalstyrka utifrån. Två fick nyligen utdelning: i augusti gick ett schweiziskt konsortium in i andraligaklubben Vendsyssel FF, och bara några dagar före mitt besök i Köpenhamn offentliggjorde Superligalaget Sønderjyske sin nya ägare: finanshajen Robert Michael Platek från Washington D.C. Vad är det som får en amerikansk multimiljardär att köpa en dansk mittenklubb från Haderslev på södra Jylland, 635 mil från hans hem?

 

En kvarts bilfärd från Frems kansli, över Sjællandsbroen och ett par kilometer in på norra delen av Öresundsön Amager, ligger Sundby Idrætspark – en annan av Köpenhamns stora kommunala idrottsplatser.

Vid arenaentrén välkomnas jag av en välväxt herre som heter Brian Nielsen. Han bär en azurblå keps med Fremad Amagers logga, ett azurblått munskydd med Fremad Amagers logga och en azurblå huvtröja med Fremad Amagers logga. Som ordförande för den officiella supporterklubben De Blå/Hvide Engle är Brian länken mellan klubbledningens beslut och supportrarnas åsikter. Om någon undrar hur huvudägaren Jerome Solamito tänkte när han direkt efter övertagandet våren 2018 valde att inte förlänga kontraktet med lagkaptenen Mohammed Abdalas – en Amagerfostrad supporterfavorit som på 14 säsonger spelade 268 matcher för sin moderklubb – lyfter Brian frågan. 

Jerome Solamito är den »fastighetsmogul från Monaco som pumpar in miljoner« som Simon Nyberg nämnde tidigare. Och beröringspunkterna mellan de två närliggande klubbarna är flera: båda beskrivs som traditionella arbetarklassklubbar, båda har mer än en konkurs bakom sig (tre i Fremad Amagers fall) och båda var som bäst mellan åren 1930 och 1950, med skillnaden att Amagerklubben aldrig lyckades vinna någon titel.

2020 är skillnaderna större än så. Grannarna håller på att glida isär. Fremad Amager siktar på uppflyttning till Superligaen och de gör det med välbärgade ägare som inte tvekar att skjuta in de miljoner som krävs. Som Simon Nyberg uttryckte det:

– På två år har de gjort av med 50 miljoner danska kronor. I rena investeringar! För att sätta det i en Fremkontext så är det tio gånger mer än vår årliga inkomst.

Brian Nielsen lunkar bort mot Sundby Idrætsparks ena långsida och uppmanar mig att följa efter. Om drygt en timme tar Fremad Amager emot Esbjerg fB i ett toppmöte i 1. Division, som är danskarnas motsvarighet till Superettan. Medan Brian, tillsammans med sex vänner från supporterklubben, hänger upp blåa banderoller på den låga ståplatsläktaren frågar jag om han är uppväxt här i Köpenhamn. Brian pausar sitt flaggpysslande.

– »Här i Köpenhamn«? säger han.

I ett par långa sekunder hörs inget annat än vinden som försöker rycka flaggan ur Brians stora nävar. Han tittar på mig med en sträng blick.

– Det här är inte Köpenhamn. Det här är Amager.

Sedan berättar han att Amagerborna alltid har betraktat sig själva som »lite speciella«, med en sorts mindervärdesmentalitet gentemot stadsinvånarna. Jag hänger inte med i alla detaljer när Brian går på med sin eldigaste danska, men en del av historien handlar om att Köpenhamns kommun under 1900-talet dumpade stadens sopor på Amager, som därför fick det nedsättande smeknamnet »Lorteøen« – Skitön – av köpenhamnarna. Samtidigt förflyttades flera industrier hit och de fabriksanställda bosatte sig på Amager, vilket gav ön en tydlig arbetarklassprägel.

– Många säger fortfarande att Amager är äckligt och att de inte vill bo här, säger Brian samtidigt som han trasslar in sig i en blå flagga med texten »Øens stolthed«. Men vi som är uppväxta här är stolta över det. En gång Amager, alltid Amager.

»Varje gång en klubb köps upp av nya ägare är supportrarna misstänksamma kring vad som ska hända.«

Den vi-mot-världen-attityden har även varit en viktig del av Fremad Amagers identitet sedan klubben grundades av ett gäng unga hantverkare år 1910. Jag frågar Brian om identiteten har förändrats de senaste två åren.

– Lite, kanske, svarar han. Men det handlar inte så mycket om den nya ägaren, utan mer om att det lokala samhället har förändrats under 2000-talet. De har byggt nya, moderna bostadsområden och folk har mer pengar. För 50 år sedan var det bara ruffigt.

Vad tycker du om Jerome Solamito?

– Jag har träffat ägaren. En mycket trevlig kille. Han är här ibland.

Brian tänker efter i några sekunder innan han lyfter pekfingret i luften och får något busigt i blicken.

– En rolig historia, säger han. En av ägarna … jag tror att de är två eller tre, jag minns inte. Men en av dem var här och skulle besöka en hemmamatch. När han skulle gå in på arenan stoppades han av en vakt, som inte kände igen honom. Vakten trodde att killen försökte fuska sig in på matchen.

När domaren visslar igång matchen mellan Fremad Amager och Esbjerg tar Brian plats vid ett räcke bakom ena målet. Grillos sprids från korvtältet några meter bort. Desto längre avstånd är det till konstgräsplanen, omringad av en knallorange löparbana, men Brian är van vid att stå under matcherna och ser hellre på härifrån än sittande på huvudläktaren, som på grund av coronarestriktionerna är den enda läktare som får vara öppen.

Efter några minuter petar Brian mig i sidan och pekar på hemmalagets nummer 21.

– Emmanuel Toku, säger han. CSKA Moskva var här och scoutade honom nyligen, och Toku gjorde mål i den matchen. Så han kanske flyttar till Ryssland snart. Det är så ägarna vill jobba: ta in en ung spelare, utveckla honom och sälja vidare.

Och den affärsidén är du som supporter okej med?

– Ja, vi får ju in mer pengar till klubben. 

Även om det leder till att klubbens lokala förankring försvagas?

– Det viktigaste är våra traditioner och värderingar. Att vi respekterar folk för vilka de är. Ingen rasism, ingen sexism … och att vi gör så gott vi kan. Vårt DNA måste vara intakt, och de måste behålla folk som älskar klubben.

Upplever du att ägarna värnar om de sakerna?

– Absolut. Vi skulle inte stötta dem om vi inte kände att de gjorde detta på rätt sätt. Många supportrar var väldigt rädda att de bara skulle komma hit, spendera pengar och ha lite roligt, för att sedan lämna om de upptäckte att det inte lyfte. Vilket skulle försätta klubben i konkurs igen.

Men så har det inte blivit?

– Nej, nej, nej. De har använt väääääldigt mycket pengar.

Brian gör stora ögon och skrattar till.

– Nej, jag skojar bara. Men så här: ju mer de ger oss, desto mer försöker vi ge dem tillbaka. De kommer med pengarna – vi bidrar med resten.

»Azrudins teori är att domarna inte gillade att Fremad fick nya ägare som tog in spelare och personal från andra länder.«

Förekommer det en generell diskussion kring ägarfrågan i supporterkretsar?

– Inte riktigt. Jag tror att det är för att pengarna kom in i klubbarna redan på 70-talet. Sedan dess har det varit upp och ner, upp och ner, och många klubbar har ägts av rika personer som sedan sålt vidare till andra rika personer. Så ja, många klubbar går nu över till att ägas av folk utifrån, men de har på ett sätt alltid ägts av »folk utifrån«. Det är inte många klubbar som är föreningsstyrda i dag, för fotbollen är big business. Allt kostar pengar, och alla supportrar förstår och accepterar att det bara är så det är om man vill tillhöra toppen.

Brian lyfter på kepsen för att vädra sitt vita hår som svettas under det blå tyget. Han andas högt och fortsätter:

– Men självklart: varje gång en klubb köps upp av nya ägare är supportrarna misstänksamma kring vad som ska hända. Hur det ska gå. En man äger klubben – en man kan krossa klubben. Det är fragilt. Så jag säger inte att systemet är bra, men jag litar på våra ägare.

Medan Fremad Amager trycker på för kvittering i andra halvlek sätter jag mig på en nedkyld plastsits på huvudläktaren och googlar fram intervjuer med Jerome Solamito. Vad är det han vill med Fremad Amager egentligen? Jag hittar en videointervju i klubbens egna kanaler från hösten 2018 när han precis hade köpt klubben. Monegasken beskriver uppköpet som ett »amazing project« och upprepar att han är i Amager för att stanna. »Jag är ung, har mycket energi och älskar Köpenhamn.« 

Amager! Jerome Solamito borde ha sagt att han älskar Amager!

 

Fremad Amager förlorar med 2–3. Efter matchen pratar jag med lagets svenske huvudtränare, Azrudin Valentic. Det har gått två år sedan han flyttade in i en lägenhet i ett av Amagers nybyggda bostadsområden, nära flygplatsen. Jerome Solamitos analysföretag, som innehåller scouter, tränare och fotbollsanalytiker, hade headhuntat svensken. Ägaren erbjöd Azrudin ett kontrakt »som inte finns i Sverige, kanske i Malmö«.

Tränarens tankar spretar så här nära inpå matchen, i vilken han kände sig förfördelad av domarteamet. När jag frågar om hans intryck av klubbens ägare svarar han först »fantastisk vision«, för att i nästa andetag gå på om vilka problem hans lag hade med domarna under förra säsongen. Azrudins teori är att domarna inte gillade att Fremad fick nya ägare som tog in spelare och personal från andra länder. Sedan säger han att han och ägaren har en »fin relation«.

– Vi pratar om en människa som åker privatjet och är multimiljardär, säger han. Men vi kan sitta här ute på trottoarkanten och äta korv eller hamburgare eller sandwich. Inga problem.

Vi står i en kall utomhusvestibul under den 98 år gamla huvudläktaren. Azrudin Valentics kritvita Lacostesneakers, tjocka armbandsur och instoppade skjorta i glansigt lila tyg passar inte in i omgivningen. Längs med den otvättade betongväggen ett par meter bakom hans rygg kilar en decimeterstor råtta förbi.

»I slutändan handlar allt om kvaliteten. Folk vill se bra spelare och bra fotboll.«

Tränaren har många tankar om Danmarks ägarstruktur kontra den svenska, och hans fokus kretsar kring orden »kvalitet« och »resultat«. Han är ärlig med att han inte tänkte i de här banorna innan han kom till Fremad Amager, utan först när han själv fick uppleva den kapitalstarka danska fotbollen. Vi pratar om kärnstenarna som svensk fotboll till varje pris försöker bevara – supporterkulturen, föreningsdemokratin och klubbtraditionerna – och jag frågar om han upplever att de perspektiven håller på att gå förlorade i Danmark.

– I Sverige måste vi bestämma oss för vad vi vill ha ut av vår fotboll, svarar Azrudin. Att det bara ska vara »roligt«? Demokrati? Traditioner? Okej, no problem. Men då kan vi inte kräva att lagen ska spela Europa League och Champions League. I så fall handlar det om att få in pengar och där krossar de där 51 procenten oss.

Azrudin sneglar upp mot de tunna lysrören i betongtaket. Sedan skakar han på huvudet och utbrister:

– Ah! Tyvärr, men allt i sporten handlar numera om pengar. Det är en global business. Kom igen!

Men när fotbollsvärlden kommersialiseras allt mer, finns det inte något fint i att …

– Jag ska säga vad som är fint för mig. När jag satt här på min tränarbänk och såg Emmanuel Toku i vår tredje match sa jag på mitt språk: »Šta radiš ovdje, dijete?« Vad gör du här, barn? En så stor talang som spelar här i danska andraligan! Om man inte har ekonomiska förutsättningar går en spelare av den kalibern till någon annan liga. Istället kommer han hit och spelar i två, kanske tre år för att sedan … bam! Han går. Folk har aldrig sett en sådan talang här, och nu får de njuta av en spelare som om några år kommer att spela på toppnivå. Och de är glada! Det är fint.

Han hämtar andan och exemplifierar med en hypotetisk övergång:

– Om, vem ska vi säga … om Isco hade gått till FCK, tror du att fler eller färre hade kommit till Parken för att se FCK?

Jag hinner inte öppna munnen förrän Azrudin fortsätter.

– I slutändan handlar allt om kvaliteten. Folk vill se bra spelare och bra fotboll. Men samtidigt finns det fortfarande korv och bira, det som folk gillar, där spelar det ingen roll vem som är ägare.

Klockan har blivit tio när jag lämnar Sundby Idrætspark. Brian Nielsen har packat ihop sina flaggor och stadions vaktmästare släckt strålkastarna. Åtta kilometer västerut har Simon Nyberg tagit cykeln hem från Boldklubben Frems medlemsmöte i Valby. Klubbens medlemmar röstade i kväll igenom styrelsens förslag om att bilda ett kooperativt ägarbolag för klubben.

 

Right to Dream Park är en annan värld. En rymlig entréhall med glasväggar och högt i tak, meterhöga tavlor på jublande spelare i rött och gult, ett nybyggt gym till en kostnad av 14 miljoner kronor, personalrestaurang, supportershop, 38 hotellrum för akademispelare som flyttat hit från Ghana, Sverige, USA, Finland och andra delar av Danmark, väloljat parkettgolv, en plasttiger i verklig storlek och Michael Essien som lunkar runt i korridorerna med för stora shorts. 37-åringen med mästarmeriter från Premier League och Champions League ingår sedan två veckor i FC Nordsjællands ledarstab.

– Vi jobbar helt annorlunda jämfört med de andra klubbarna du besöker, slår Christian Wolny direkt fast.

FC Nordsjællands kommunikationschef berättar med stolthet om Nordsjællands affärsmodell. Alla inkomster återinvesteras i klubben – i första hand akademiverksamheten. Ägaren Tom Vernon tar aldrig ut några pengar ur klubben och »är inte rik«, menar Christian.

– Han tjänar förmodligen inte mer pengar än vad jag gör. 

1999 grundade Tom Vernon en akademi utanför Ghanas huvudstad Accra, med målet att fånga in de bästa inhemska talangerna mellan 11 och 18 år för att både socialt och fotbollsmässigt utbilda och förbereda dem på proffskarriärer i Europa. Den dåvarande Manchester United-scouten ville ge ghananska talanger samma förutsättningar att utvecklas som de bästa europeiska ligornas akademispelare.

Flera av de Right to Dream-fostrade spelare som har lyckats bäst, såsom Waris Majeed och David Accam, tog i början av 10-talet vägen till Europas största ligor via Gothia cup och Allsvenskan. 2020 ser det annorlunda ut. Sedan Tom Vernon i december 2015 köpte FC Nordsjælland flyttar några av de bästa ghananska ungdomarna till Farum, en landsort med 20 000 invånare två mil nordöst om Köpenhamn, redan i tonåren. Men målet med akademin är inte att varenda en av dem ska bli proffs, utan att fostra människor som »blir förebilder« och »använder sina erfarenheter för att ge tillbaka till det lokala eller globala samhället«, som Nordsjællands klubbdirektör Søren Kristensen säger.

– Vad vi jobbar med är att utbilda karaktärer, fortsätter han. Vi använder bara fotbollen som en plattform för det. Vi har hört folk säga: »Åh, det är en engelsk miljardär som köpt FC Nordsjælland och ser till att plantera afrikanska talanger i klubben för att sälja vidare dyrt.«

Søren skakar på huvudet.

– Det är så långt från verkligheten man kan komma. Tom har inte köpt den här klubben av samma skäl som vissa andra klubbägare, att vara en sugar daddy för ett stort projekt eller vad idén än är när någon köper en dansk fotbollsklubb. Toms intresse ligger i att utveckla unga människor, och det är hans hundraprocentiga passion och fokus. Vi diskuterar ibland om vi är en fotbollsklubb eller en utbildningsinstitution. Jag tycker att vi är både och.

Søren, som har hela sin yrkesbakgrund på chefspositioner i storföretag som Coca-Cola och Nespresso, förstår diskussionen kring de utländska ägarna men menar att fördelarna överväger nackdelarna.

– I vilken annan industri som helst skulle man vara glad över att få kunskap och kompetens från andra länder, säger han. Många säger att det inte är bra för dansk talangutveckling att utländska ägare kommer hit och tar in en massa icke-danskar i laget. Har vi sett det? Ja, vi har sett det. Är det särskilt bra för dansk fotboll? Nej, det är det inte. Men jag läste häromdagen en artikel i Politiken, som visade att vi i Danmark ger fler unga spelare speltid i högsta- och andraligan än många andra ligor.

Klubbdirektören pausar kort, sveper en halv glasflaska mineralvatten och sammanfattar sedan:

– Utländska ägare är en positiv grej för dansk fotboll, allt sammantaget. Kan vi hitta fall där det inte har varit positivt? Ja, det kan vi. Kan vi hitta fall där danska ägare inte har varit en bra grej för danska klubbar? Ja, det kan vi. Men jag tycker fortfarande att den fria marknaden är vägen framåt. Med all respekt tror jag inte att Michael Essien hade varit en spelande coach för en dansk Superligaklubb om vi inte hade haft en utländsk ägare med kontakter i Ghana och Chelsea. Vi kan uppnå en massa positiva saker – underbara grejer som kommer från en liten klubb som FC Nordsjælland – som vi inte hade kommit i närheten av utan utländska ägare.

När kommunikationschefen Christian Wolny visar vägen ut ur det inglasade konferensrummet och Right to Dream Parks stora entréhall pratar han om klubbidentitet.

– Ni har äldre klubbar i Sverige, säger Christian. Supportrarna håller på samma lag som deras farfar, traditionerna går så mycket djupare. Här i Danmark är många klubbar så unga, och det gör det nog lättare för oss att anpassa oss efter fotbollens kommersialisering.

 

Rimlig poäng. Sex av de åtta elitklubbar som i dag ägs av icke-danskar grundades för mindre än 30 år sedan. Det säger sig självt att lokala supporterkulturer, klubbidentiteter och rivaliteter med närliggande lag inte har hunnit rota sig lika starkt som i Sverige.

När jag efter mitt Nordsjællandbesök promenerar genom ett av Farums lummiga villaområden minns jag något som Simon Nyberg i Frem nämnde. Att klubben vid sin senaste konkurs, 2010, lärde sig att det alltid är de lojala medlemmarna, sponsorerna och supportrarna som får plocka upp spillrorna om saker och ting skiter sig. Visst, affärsgänget mister sin investering, men för dem är det lättare att gå vidare utan att känslomässigt behöva engagera sig i de verkliga konsekvenserna av en konkurs. En misslyckad affär ingår på något sätt i konceptet med att vara affärsman. Kan jag få någon klubbägare i Danmark att reflektera över det sorgliga i det? Jag åker drygt tre mil norrut med förhoppningar om svar.

»Ibland kommer jag hit till arenan och slås av: ›Just det, jag jobbar för en fotbollsklubb.‹«

 

Jim Kirks njuter av eftermiddagens sista solminuter på Helsingør stadion. Genom sina Ray-Ban-solbrillor betraktar amerikanen arenans nedgrävda konstgräsmatta som stod klar för ett år sedan, kort efter att FC Helsingørs nya ägare, Jordan Gardner från Kalifornien, bad Jim att bli hans »guy on the ground« i hamnstaden på norra Sjælland.

– Well, säger Jim och visar upp sin kritvita tandrad. Jag ska ge dig så mycket, eller lite, insyn jag kan. Right?

Jim beskriver sig själv som »länken mellan amerikanerna och danskarna«, eftersom de inledningsvis inte kom överens så väl. Det var anledningen till att Jims företrädare på direktörsstolen fick lämna.

– Amerikaner är kända för att vara väldigt rättframma och få saker gjorda, och det är inte riktigt så det funkar här, säger Jim. Och hey, klubben hade precis åkt ur två år i rad, så varför skulle vi inte förändra? Jag kom in i en klubb som var en ekonomisk katastrof, danskarna hade inte drivit klubben som ett företag. Eftersom de trillade ner från högsta- till tredjeligan på två säsonger gick de från höga inkomster till nästan inga alls. Så jag ägnade mitt första halvår åt att omorganisera. I alla misslyckade företag måste man kliva in och göra nedskärningar. Städa upp, effektivisera, förbättra. Nu tittar jag på företaget och tänker: cool.

Direktören saknar själv fotbollsbakgrund och är ärlig med att han enbart är här för att göra affärer.

– På den administrativa avdelningen kommer man undan med det, säger han. Det är bara affärer, right? Men om man ska bli en framgångsrik affärsman i ett annat land måste man anpassa sig och förstå hur saker fungerar här. Det finns många exempel på folk som har köpt utländska lag och ett år senare är de bankrutta och borta, för de förstod bara inte grejen.

Hur gör ni för att inte hamna där?

– Jag tycker att vi har gjort ett hyfsat bra jobb, men vi kämpar fortfarande med … som George W Bush skulle säga: »Hearts and minds.« Kan vi vinna folks hjärtan och sinnen genom att erbjuda bra fotboll, locka hit både danska och utländska spelare och få dem att engagera sig i det lokala samhället? Ja. Kommer vi någonsin att bli perfekta på det? Nej. Kommer vi att fortsätta sträva efter det? Jag kommer det.

Menar du att Helsingørs supportrar är skeptiska till dig och ägaren?

– I början undrade många vad som skulle hända. »Kommer de att förstöra klubben?« Ett av Jordans mål var att ta hit amerikanska talanger. Nu ligger vi bättre till eftersom vi har ägnat ett år åt att rädda klubben från konkurs och återuppbygga klubben. Vi är tillbaka i andraligan, har vunnit några matcher här i säsongsstarten och har bra sportslig personal. De flesta i laget är danskar och de är badass. När jag sitter i möten med sponsorer säger de: »Vi kände er inte först, men ni verkar okej. Ni kom in hit och sa vad ni skulle göra, och ni har stabiliserat klubben.« Men hey, det är en fotbollsklubb, så det kommer alltid att finnas folk som är missnöjda med vad man gör.

Glömmer du ibland att det är en fotbollsklubb du driver?

– Absolut. Absolut. Jag är definitivt killen som bara kör på tills någon påminner mig: »Jim, vi jobbar med fotboll!« »Yeah, right, got ya!« Ibland kommer jag hit till arenan och slås av: »Just det, jag jobbar för en fotbollsklubb.«

 

Senare samma kväll förlorar FC Helsingør med 0–2 mot HB Køge – ett annat lag med amerikanska ägare. Ytterligare två timmar senare, i en blåsig liten håla på centrala Jylland, kvalificerar sig FC Midtjylland för gruppspelet i årets Champions League.

När jag nästa morgon lämnar Sjælland bakom mig och åker Stora och Lilla Bältbron över till Jylland snurrar frågorna i min skalle. Om FC Helsingørs inkomster är så få som direktören Jim påstår, varför fortsätter en företagare från USA:s västkust att investera sina miljoner i en dansk andradivisionsklubb? Det lyckades ägarens guy on the ground inte ge något konkret svar på. 

Och trots att jag nu har besökt fyra danska klubbar är det en fråga som jag ännu inte har fått någon ärlig förklaring till: Vad får egentligen dessa utländska affärsmän ut av att äga en dansk fotbollsförening? Ingen av dem kan få mig att tro att de i grunden bara vill sin nyförvärvade klubb väl, så rimligtvis bör det handla om att de ser en möjlighet att tjäna pengar på den danska fotbollsmarknaden. Men hur?

 

Rundabordssamtal i Vejle. Alexander Milosevic på min vänstra sida, Vejle Boldklubs kommunikationschef Morten Pelch rakt fram och klubbdirektören Henrik Tønder till höger. Den ene har precis värvats till klubben, den andre har varit medlem sedan femårsåldern och den tredje blev 2006 dansk fotbolls yngsta direktör som 31-åring.

Alla tre talar gott om klubbens ägare, moldaven Andrew Zolotko, som sommaren 2016 köpte 60 procent av klubben. Övriga 40 ägs av den tidigare majoritetsägaren Klaus Eskildsen, som mellan 1995 och 2002 spelade 240 matcher för den 129-åriga klubben.

– Klaus hade tre alternativ när han sålde majoriteten, säger klubbdirektören Henrik Tønder. En amerikansk investerare, en tysk investerare och Andrew. Och ärligt talat tror jag att Andrew erbjöd minst pengar. Men han erbjöd också kunskap. Det är en viktig aspekt när vi diskuterar detta: pengar är en sak – kunskap och insyn i verksamheten en annan. Vi såg utländska ägare i några av lagen vi mötte i andraligan i fjol som tog alla felbeslut man kan ta. De bytte tränare fem eller sex gånger, de tog in spelare från en och samma akademi någonstans, de underskattade ligan, respekterade inte klubbens lokala förankring … det kan bara gå åt ett håll då, och det blir väldigt dyrt.

Kommunikationschefen Morten Pelch:

– Nyckeln för ett framgångsrikt övertagande är att man gör sin läxa innan. För Andrew var det nog bra att han kände folk som spelat och jobbat här, som kunde berätta för honom vilken typ av klubb Vejle är.

»Andrew var tidigare en framgångsrik agent och han ville se om han kunde utveckla spelare här och sälja dem genom sitt nätverk.«

Henrik Tønder igen:

– Andrew ser värdet i den lokala förankringen. Lokala sponsorer och biljettförsäljningen är jättestora finansiella faktorer – över 50 procent av vår omsättning. Så det är väldigt viktigt att inte förlora den lokala kraften. Om vi gör det förlorar vi också mycket pengar.

Morten:

– Vi använder stadens landmärken i vår marknadsföring, exempelvis när vi presenterar nya spelare och tar fram nya matchställ. Vi har byggt bättre relationer i staden nu än vi hade för 10, 15, 20 år sedan. Man måste gå tillbaka till när den styrdes som svenska klubbar för att se något liknande. Men då fanns inga pengar.

Jag frågar vad Andrew Zolotko vill med Vejle BK. Henrik Tønder svarar:

– För honom handlar det om affärer, så klart. Jag tror inte att du kan hitta en enda utländsk ägare som inte vet särskilt mycket om danska klubbar, som vill göra detta bara för att han har pengar. I så fall skulle han göra det lokalt, där han kommer ifrån.

Men hur tjänar han pengar på Vejle?

– För honom är detta ett affärsprojekt. Andrew var tidigare en framgångsrik agent och han ville se om han kunde utveckla spelare här och sälja dem genom sitt nätverk. Det är det som är hans affärsidé här. Att utveckla och sälja spelare, att bygga upp den kommersiella verksamheten med lokalt stöd, och att gå med vinst.

Hur stor del av vinsten återinvesteras i klubben?

– Tack vare att vi gått plus de två senaste åren är vi nu självförsörjande. Vi kan dessutom sälja spelare nu. Alla pengar vi tjänat från 2016 och fram till nu stoppar vi tillbaka in i klubben för att exploatera akademin eller faciliteterna för A-laget. Så hittills har det handlat om investeringar för att kunna nå nästa nivå och sälja spelare för ännu mer pengar.

Alexander Milosevic har under sin utlandskarriär upplevt olika typer av majoritetsägare i Turkiet, Tyskland och England.

– Jag tror att det finns två sidor av hela grejen, säger han. Har man en ägare som är kunnig inom fotboll, som vill ta en klubb framåt, då tror jag att det är en bra väg att gå. Speciellt i Sverige om man vill kunna attrahera spelare utifrån, som man kan se att Danmark har gjort. Den andra sidan av myntet, den lite mer negativa, är att man kan få en ägare utan raka linjer, som vissa ägare i Italien, till exempel, som byter tränare efter två förluster och har typ tolv tränare på en säsong.

Hur kan du som spelare märka om ägaren är tillräckligt kunnig?

– På vilken typ av spelare som kommer till en klubb och hur närvarande ägaren är. Om man torskar en match och ser ägaren förstår man direkt: Okej, ägaren är inte här för att vara positiv, utan för att sätta press. Det finns många ägare ute i Europa som har mycket pengar, men de har inte så mycket fotbollskunskap.

Samtalet övergår till en jämförelse mellan Danmarks och Sveriges så skilda ägarmodeller.

– Svenska supportrar är väldigt rädda om att tappa sitt inflytande i en klubb, säger Alexander. De känner att de är en större del av klubben om de får vara med och bestämma i en demokrati. Anledningen till att många är emot den här danska modellen är nog att de har sett vad som hänt i andra länder, som Italien, där det kan komma in en galen ägare på träningsplanen och börja skrika. Såna där saker. Men om man till exempel i AIK, där jag har varit mest, får en ägare med AIK-hjärta, som kan fotboll men ändå tar hjälp av andra fotbollskunniga – varför inte? Det skulle kunna vara en bra väg att gå. Men sedan ser jag inte alltid att man har den turen.

Klubbdirektör Henrik:

– Jag förstår verkligen problemet i Sverige, säger Henrik. Fotboll handlar om känslor, och det kommer alltid att finnas en rädsla för vad som händer om en kille kommer in utifrån. Kommer han in med ett gott hjärta, är han en duglig affärsman och vet han vad detta handlar om? Så det är en svår situation, men en spännande diskussion.

Kommunikationschef Morten:

– Om de ger upp 51-procentsregeln i Sverige blir det intressant att se hur det går för den första personen som köper en svensk klubb. Han kommer att ha allas ögon på sig.

– Om han blir framgångsrik kommer alla klubbar att vilja göra det, säger Alexander.

– Och om det går dåligt kommer alla att vilja gå tillbaka till medlemsmodellen, säger Morten.

– I slutändan handlar allt om resultatet, avslutar Henrik.

 

På vägen upp till landsortsbyn Vrå på norra Jylland, där nyligen uppköpta Vendsyssel FF spelar sin andradivisionsfotboll, stannar jag till i Danmarks näst största stad. I en kontorsvilla utanför Århus håller den nationella fotbollstidningen Tipsbladets chefredaktör Troels Bager Thøgersen till. Han granskar dagligen ägarstrukturen inom de danska klubbarna och har skrivit flera krönikor om ämnet. Det senaste året har han sett trenden med utländskt kapital eskalera.

– Det är otroligt intressant, det som sker, säger Troels. För mig har det känts som ett race mellan klubbarna. Vem ska få den bästa ägaren? Vem ska få in mest pengar tidigast? Det handlar inte bara om att utländska investerare är intresserade av danska klubbar, utan om att de danska klubbarna gör sig tillgängliga.

Just nu är Troels Bager Thøgersen helt inne i det färska uppköpet av Sønderjyske, som slutfördes så sent som förra veckan. Journalisten fascineras över att en så förmögen affärsman som Robert Platek, med så prominenta kontakter, hamnar i fjolårssäsongens danska ligatia, som i fjol redovisade ett negativt eget kapital på 9,5 miljoner kronor.

– Varför vill Robert Platek köpa in sig i Sønderjyske? frågar sig Troels. Det här är en kille från Wall Street, han gör inte detta för skojs skull. Det finns en finansiell anledning. Vi vet inte vad han ska göra än, men det verkar finnas en generell idé i den amerikanska hedgefondmiljön att det är gynnsamt att investera i europeiska fotbollsklubbar. På ytan framstår det som väldigt udda, men något är det uppenbarligen som lockar. Vi väntar fortfarande på att få veta hur deras affärsmodell ser ut.

»När den danska modellen fungerar gör den det bättre än vad den svenska någonsin kan. FC Midtjylland bevisar det.«

Vi fastnar i ett två timmar långt samtal om den danska ägarstrukturen, om Fifa borde göra mer för att begränsa klubbägarnas modeller inom europeisk fotboll, om varför det danska publiksnittet har sjunkit från 8 800 åskådare till 6 500 på tio år, och om jämförelsen med Sverige.

I Troels ögon är Sveriges 51-procentsmodell »helt galen« om svenska klubbar vill kunna tävla med resten av världen.

– När den danska modellen fungerar gör den det bättre än vad den svenska någonsin kan, säger han. FC Midtjylland bevisar det. De har haft en otrolig framgång, som nu verkar vara bestående, och det är tack vare Matthew Benhams investeringar från 2014 till 2016, samt positionen som klubben har fått genom hans kunskap och nätverk. FC Midtjylland har vuxit till en storlek där det inte längre handlar om ett bra lag som sedan köps sönder i det efterföljande transferfönstret. När klubben bygger om laget under kommande år kommer de att sluta tvåa i ligan, kanske trea en riktigt dålig säsong, och den stabiliteten är totalt frånvarande i Allsvenskan för alla lag utom Malmö FF. Hur ska svenska klubbar någonsin kunna konkurrera internationellt med sin naiva modell?

I bilen efteråt tänker jag fotbollsromantiskt: Måste de svenska klubbarna konkurrera internationellt, då?

 

Inte heller hos Vendsyssel FF får jag träffa någon av ägarna. De är inte på plats i Vrå denna vecka. Istället sätter jag mig i ett nyrenoverat men kalt inrett taktikrum med Lasse Stensgaard, 37-åringen som klubbens nya schweiziska ägargrupp har anställt som huvudtränare.

I somras besökte han Ligue 2-laget Clermont Foot 93 i Frankrike, den andra av tre klubbar som nu ägs av Core Sports Capital. Investerarna med huvudbas i Zürich inspireras av det brittiska konsortiet City Football Group, som utöver Manchester City äger tio klubbar på fem kontinenter – i Belgien, Spanien, Australien, USA, Uruguay, Frankrike, Kina, Indien och Japan.

Lasse kallar klubballiansen som Vendsyssel nu blivit en tredjedel av för »familjen«. Tanken är att alla samarbetande klubbar ska spela enligt samma taktiska filosofi – en »bollinnehavskontrollerande, offensiv 4-2-3-1« – för att underlätta lån och övergångar lagen sinsemellan. Dessutom får Vendsyssel, Clermont Foot och österrikiska Austria Lustenau hjälp med en mer internationell scouting från fotbollsanalytiker på huvudkontoret i Zürich.

– Vi är ganska lokala, så det är skönt för oss att det finns ett övergripande internationellt ansvar, och förhoppningsvis kan vi på sikt flytta spelare mellan klubbarna. Det har jag aldrig testat. Så om ett halvår kanske det känns skit, men nu känns det verkligen bara spännande.

Jag frågar Lasse om han vet vad de nya ägarna ser för affärsvinning i Vendsyssel.

– Jag har inte frågat dem, säger han och funderar i några sekunder. Om man skulle sälja spelare går det att tjäna pengar, men annars är det ju svårt, alltså. Här finns inte de TV-pengarna som i exempelvis Frankrike. Men det kanske inte är det som är deras ambition heller? De kanske mer vill göra ett bra jobb eftersom de tycker att det är intressant? Jag hade säkert gjort det jag gör även om jag inte fått världens lön, för jag tycker att det är spännande och utvecklande.

Men de kommer ändå från en affärsvärld.

– Jo, absolut, jag håller ju med. Det måste finnas något här som gör att de kan dra in lite pengar.

Efter besöket i Vrå får jag tag på två av Vendsyssels ägare över telefon. Både Jerome Champagne och Ahmet Schaefer har tidigare haft viktiga roller inom Fifa och jobbat nära den tidigare presidenten Sepp Blatter.

– Vi förändrar ingenting i klubben, säger Jerome Champagne direkt i luren. Om vi hade köpt en klubb och ändrat allt – varför köpa den klubben? Vi letar efter klubbar som redan fungerar bra, med passionerad och kompetent personal och en självförsörjande ekonomi, och så adderar vi struktur och fotbollsexpertis till det.

38-årige Ahmet Schaefer är investeringsgruppens frontfigur och numera även ordförande i Vendsyssel FF.

– Direkta ekonomiska framgångar bygger på sportsliga resultat, säger schweizaren. I grunden ser vi oss inte som entreprenörer som kommer in i en fotbollsklubb, utan fotbollsfolk som kommit in i företagssvängen. Vi vet vad fotboll betyder för folk, för vi har jobbat med fotboll hela våra professionella karriärer.

Så hur ska Core Sports Capital tjäna pengar på Vendsyssel FF? Ahmet Schaefer upprepar att det, i samarbete med övriga klubbar inom ägargruppen, är en »långsiktig satsning«.

– Det kommer förmodligen att dröja många år innan vi kan generera tillräckligt med pengar för att själva gå med vinst, men det är förstås den långsiktiga visionen i takt med att vi utvecklar klubben och alliansen.

 

Det blir inte tydligare än så här. Argumenten och svaren på varför rikemansgubbarna satsar tid och pengar på en medioker dansk fotbollsklubb landar i luddigt snack om »långsiktiga visioner«. Antingen vet de inte själva eller så vill de hålla anledningarna hemliga. Men kanske är det så enkelt att riskkapitalisterna före alla andra ser hur trenderna inom fotbollsindustrin pekar mot en allt djupare kommersialisering även i mindre ligor, och att de därför vill vara tidigt ute för att kunna ta del av kakan i framtiden.

Den 21 oktober debuterar FC Midtjylland i Champions Leagues gruppspel. 0–4 hemma mot italienska Atalanta. Det är en Europaförlust mer än något svenskt lag kommer att uppnå denna säsong, eftersom både Djurgården, Malmö FF, Hammarby och IFK Göteborg misslyckades med att kvala in till Champions League och Europa League.

Men trots att danskarna har fler Europaframgångar och ekonomin för att locka bättre spelare än svenska föreningar, så är de sviktande publiksiffrorna inom dansk fotboll ett samband som inte går att blunda för. Klubbdirektörerna och kommunikationscheferna förklarar det med att Superligaen har blivit en så pass bra TV-produkt att supportrarna hellre ser matcherna i soffan än på en kall stadion, men en publikminskning med 25 procent på tio år (jämfört med Allsvenskans ökning med 15 procent under samma period) bör även handla om att färre danskar känner något för sina klubbar. Så den kommersiella utvecklingen som de senaste åren har pågått i Danmark, och som av trenden att döma kommer att fortsätta pågå, har sina nackdelar. För den supporter som nöjer sig med att gå till arenan när storlag från andra länder kommer på besök och för att få höra Champions League-hymnen kanske den modellen räcker, men den som tittar på de krassa publiksiffrorna hittar också en berättelse som vittnar om något annat.

Men det är och förblir bara spekulationer, precis som försöken att förklara varför utländska affärsmän slåss om att bli majoritetsägare i lågpresterande småklubbar på den danska landsbygden.