Del 3: »Jag hoppas att ingen är besviken på mig nu«

Marcus Allbäck somnade strax efter att han lade sig på sin säng och Anders Svensson kan höra rumskamratens tunga andetag. Själv vänder och vrider han på sig. Det är kolsvart utanför hotellfönstret i Cascais, och på Lissabons torg och gator hoppar fortfarande blågula supportrar runt i Pippiperuker och vikingahjälmar.  

Anders känsla när han klev av vid 4–0-ledningen i den 77:e matchminuten var bra. Han hade känt sig lätt i kroppen, legat rätt i det defensiva spelet, vunnit bollar och startat omställningar med precisa djupledspassningar. Och inte minst: han hade legat bakom två av målen. Det här behövde han efter den skakiga insatsen mot Finland häromveckan, och fan vet om han inte själv var den som gormade högst i refrängen till Lena Philipssons Det gör ont som Magnus Hedman vred upp på bergsprängaren i omklädningsrummet efter slutsignalen. Han hade med lätta steg klivit fram till den mixade zonen och sett Robert Laul vifta med en diktafon. Det var då allt förändrades, och när han nu, ett par timmar efter midnatt, tänker på sitt korta möte med Sportbladets reporter kan han inte skaka av sig känslan att det kanske aldrig kommer att spela någon roll hur bra han spelar. Laul hade berättat att 86 procent av Sportbladets läsare ville se Kim Källström starta på bekostnad av honom själv. Det borde inte påverka Anders, han vet det när han skruvar på sig i sin hotellsäng, men det går inte att släppa heller. Varför ska han behöva försvara sin startplats i landslaget? Anders vill att situationen ska fungera som tändvätska, men istället känner han att han blir … nedslagen. 

När han till sist lyckas somna trycks morgondagens upplaga av Sportbladet. En artikel innehåller ett citat från honom själv redan i ingressen: »Jag hoppas att ingen är besviken på mig nu.« 

 

Laul undrar var fan apelsinerna kommer ifrån? Himlen? Det är den godaste juice han någonsin har druckit, och han skäms inte när han häller upp ännu ett glas. Några meter bort sitter Expressens nyrakade reporter Olof Lundh och ser sig omkring i rummet. Han konstaterar att konkurrenten har fler reportrar på plats och det är ett faktum som är vida känt: när hans egen tidning har tvingats till besparingsåtgärder har Sportbladet växlat upp. Att ständigt vara i numerärt reporterunderläge, men ändå förväntas leverera lika många artiklar och avslöjanden, tar på krafterna. Därför var hans avslöjande om den svenska startelvan inför Bulgarienmatchen viktigt. Lika viktigt som det är för ett landslag att inleda med en vinst i ett mästerskap är det för en murvel som Lundh att inleda med rätt startelva. 

Avslöjandet är inte lika glädjande för den svenska landslagsledningen. Söderberg och Lagerbäck är inte nöjda med att startelvan läckte, och de har svårt att förstå värdet i att ge motståndarna en eventuell fördel. Redan när man förstod att elvan var ute för allmän beskådan sattes presschefen Jonas Nystedt på uppdraget att undersöka hur intern information nådde landets sportredaktioner. 

Men spionarbetet får vänta, nu ska Nystedt informera den samlade presskåren om nya rutiner. Han harklar sig och tittar ut över rummet. 5–0-segern i går har gjort att även utländska reportrar tagit sig hit och Nystedt inleder med att meddela att från och med i dag kommer medieträffarna att äga rum här – på en veranda som tillhör en lyxig golfklubb strax intill Quinta da Marinha. Nystedt förklarar att det härmed också betyder att inga reportrar är välkomna till hotellet. Man vill ha lugn och ro, det får vara slut på att komma och gå hur som helst. Dessutom, meddelar Nystedt, kommer nu landslaget att bestämma vilka spelare som är tillgängliga för mediekåren. Reportergänget knorrar när de hör det och Laul skriver »det slutna landslaget« på sin dator.

Men utsikten går inte att klaga på. Högt beläget med obruten vy över ett klarblått Atlanten. Och kanske för att kompensera för de nya och striktare förhållningsreglerna är dagens första spelare framme vid podiet, gårdagskvällens två stora stjärnor: Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimović. Den ene svarar mer avmätt än den andre, och när Zlatan får en fråga av en italiensk reporter – spörsmålet handlar om vad han tänker om att snart flytta till Italien och hänger ihop med de allt envisare ryktena om att han ligger i slutförhandlingar med Juventus – rycker han bara på axlarna och säger:  

– I think nothing about that. 

De som följt Zlatan har noterat svängningen i hans beteende de senaste veckorna. Från att nästan alltid ha varit en leende, charmig och ibland lite förvirrad yngling beter han sig allt mer som … Henrik Larsson. Han säger inte mer än nödvändigt och passar sig för att bli för personlig. Det har viskats om att det är Nystedt, Richt och de andra runt landslaget som ligger bakom förändringen, men kanske är det bara så att Zlatan iakttagit sin förebild i landslaget och gör som han tror att man förväntas göra när man nått en viss status? Frågan låter sig inte ställas, för efter en kort stund av intetsägande svar försöker Nystedt avsluta presskonferensen med anfallarna. 

– Det räcker nu. 

Zlatan, som bär en bakochframvänd svart keps, är halvvägs upp från sin stol när SVT:s reporter Thomas Lundström bryter in:

– Bara en fråga till! Bara en till! 

Nystedt nickar och Lundström kör:

– Hur glada är ni på en skala ett till tio?

Zlatan spänner blicken i Lundström som om det är den sämsta fråga han någonsin har fått. Henke rör inte en min. Ingen av dem svarar. Lundström ger sig inte:

– Men kom igen nu då! Hur glada är ni?

Till sist är det Henke som svarar:

– Det är klart att man är glad, men vi har två matcher kvar. Vi måste tänka på dem nu. 

Zlatan nickar och så är det slut på den underhållningen.

 

Ett dygn senare har Robert Laul hinkat i sig ännu mer nypressad apelsinjuice. Landslaget har skickat in Kim Källström, Chippen och Micke Nilsson i pressrummet och Laul börjar med att prata med Micke, som ser ut att få fortsätta i försvaret eftersom Teddy Lucics revbensskada inte läker. Micke säger det inte till Laul, men han är djupt oroad över hur det ska gå mot de skickliga italienarna. Chippens självförtroende är i andra änden och den slingade mittfältaren lovar att »Zambrotta ska få springa« om han själv får chansen från start. Sedan traskar Laul bort till Källström. Kim skakar på huvudet.

– Du kan inte hålla på och ringa min familj och fråga efter startelvan, säger Kim. Håll dem utanför. De har inget med det här att göra.

Dagen före Bulgarienmatchen ringde Laul till Kims pappa Mikael, som han känt sedan barndomen. Nu säger Laul till Kim att pappa Källström ändå inte avslöjade något och att det måste vara okej att ringa en gammal bekant. Kim håller inte med och går därifrån. 

 

Scenerna och rutinerna börjar sätta sig på Quinta da Marinha. Henke vägrar ge upp sina förhoppningar om att det ska bli kåldolmar, Kim frågar kockarna vilket vitt vin som passar bäst till fisk och Magnus Hedman ses inte sällan vid poolkanten. Antingen dricker reservmålvakten kaffe under ett parasoll eller så övar han på karatesparkar i den varma luften. Man skulle kunna tro att Hedman är bitter efter att ha konkurrerats ut av Isaksson, men både ledare och lagkamrater talar gärna om vilken tillgång han är för gruppen. Vuxen nog att säga ifrån om någon tappar fokus, men också redo att stötta nervösa mästerskapsdebutanter. Hedman är också en humörhöjare. Det är han som slår på en knasig låt när det blir för tyst i spelarbussen, och det är han som försöker sänka Stefan Schwarz med en stenhård volley på en av träningarna när den gamla bronshjälten tagit sig dit från sin villa i Cascais.  

Vid gräsplätten framför poolen försöker mittfältsreserven Pontus Farnerud få ihop ett gäng för att spela »gris«, men lika ofta står han där ensam och trixar med en boll. På Zlatans hotellrum hänger Chippen och spelar Playstation, och i pingisrummet fortsätter Kihlstedt att göra Mellberg förbannad. Petter Hansson går mest runt och längtar till nästa måltid, så god mat som han får serverad har han aldrig varit med om tidigare, och backklippan Andy Jakobsson blir allt populärare att hänga med eftersom han har spelet »Minigolf« i sin mobiltelefon. Och Anders Svensson är glad igen. Förbundskaptenerna har både till medier och till honom själv sagt att han gjorde en utmärkt insats mot Bulgarien. 

»Där står han bredvid världsstjärnan Fredrik Ljungberg, och det är inte Calvin Klein-modellen som de portugisiska barnen vill ha en idolbild på.«

Benficaproffset Anders Andersson njuter av att se sina landslagskompisar må bra i hans Portugal. Han hade själv gått i god för Cascais när Richt ville få bekräftat att den pittoreska lilla orten 30 kilometer väster om Lissabon var lämplig som bas under mästerskapet, och efter tio dagar på plats kan Anders konstatera att det blivit så bra som man kunde önska. Visst är det trevligt att hans hustru och hans nedresta bröder kan stå på en kulle intill deras hus och titta på träningarna i Estoril, men ännu bättre är att det är så annorlunda jämfört med upplevelsen under EM i Belgien fyra år tidigare. Här är det soligt, där var det regnigt. Här är det kaféer och gränder, där kändes det som ett fängelse. Här är det mycket fritid, där var det långa genomgångar och för hårda träningspass.

Men samtidigt … Anders Andersson vill bevisa sig. När truppen presenterades två månader tidigare på Mosebacke i Stockholm, med portugisiska smårätter på journalisternas assietter, hade det inte tagit lång tid förrän några reportrar på Expressen, inte minst krönikören Mats Olsson, antytt att han mest blivit uttagen för att agera tolk och guide under EM-veckorna. »Anders Andersson kan dessutom säga obrigado och hittar i Portugal om spelarbussen kör vilse«, skrev Olsson.

Det sved att läsa den typen av förminskning, okunskapen om hans tid i Benfica gjorde honom förbannad på ett sätt som nästan förvånade honom själv. Men han var också klok nog att inse att det skulle bli svårt att få sin revansch på planen. Linderoth var given på den ena innermittfältsplatsen, Kim och Anders Svensson slogs om den andra. Samtidigt: skador och avstängningar uppstår nästan alltid i ett mästerskap. Och om Sverige behöver gå för ett mål mot Italien kanske han får hoppa in?

En eftermiddag får Anders Andersson åtminstone sin status i Portugal bekräftad. Han och Fredrik Ljungberg knallar runt i hotellets omgivningar när några barn kommer fram till dem. Ungarna ber om en bild. Men istället för att fotografera båda två räcker de över kameran till Ljungberg. Anders har svårt att hålla sig för skratt. Där står han bredvid världsstjärnan Fredrik Ljungberg, och det är inte Calvin Klein-modellen som de portugisiska barnen vill ha en idolbild på. Ljungberg flinar, knäpper av ett par bilder och precis då kommer hela den svenska ledargruppen promenerande förbi. Det här skulle Mats Olsson ha sett! 

 

Torsdagen den 17 juni reser landslaget med spelarbussen 30 mil norrut till Porto för morgondagens match mot Italien. Micke Nilsson försöker sjunka in i Filip och Fredriks Två nötcreme och en moviebox, men tankarna far hela tiden iväg till vad som väntar: Cassano, Vieri, Del Piero … Hur fan ska han klara av dem? 

Andy Jakobsson är mer cool. Han blir sällan nervös inför matcher och känner att han och Mellberg kompletterar varandra utmärkt, där Olof är den mer aggressiva av dem och han själv hellre är den som täcker ytor och står för lugnet. Självklart hade de haft en hel del att göra i den första halvleken mot Bulgarien, något som Lagerbäck och Söderberg påtalat de senaste dagarna, men Andy vet att man inte ska underskatta hur öppningsnerver kan påverka en prestation. När de rullar fram på de portugisiska vägarna är det huggsexa om minigolfspelet på Andys mobiltelefon. 

Ljungberg, som alltid ber om brända DVD-skivor på kommande motståndare, sitter för sig själv med sin bärbara spelare och tittar på 0–0-matchen mellan Danmark och Italien. I den spelar Totti, mot Sverige spelar inte Totti. Det vet de redan. Romastjärnan är avstängd i tre matcher efter en medveten spottloska i ansiktet på Christian Poulsen.

Lagerbäck hade pratat om Trapattonis Italien kvällen innan. Om 4–2–3–1 som ibland blev 3–4–3, med offensiva ytterbackar och mycket kantspel. Målet var att hitta fram med inspel till Vieri i straffområdet och det var den där sista passningen, underströk Lagerbäck, som man skulle försöka förhindra. 

På kvällen river Robert Laul sig i fingret och blodar ner sin T-shirt när han klättrar omkring på en bro med utsikt över stadion där det svenska landslaget har en stängd träning, och när spelarna vaknar upp på fredagsmorgonen på sitt hotell i centrala Porto har Olof Lundh, Robert Laul och SVT redan avslöjat kvällens startelva: Isaksson – Micke Nilsson, Mellberg, Jakobsson, Edman – Chippen, Linderoth, Svensson, Ljungberg – Zlatan och Henke. 

Nu är det inte bara Nystedt, Lagerbäck och Söderberg som undrar hur fasiken startelvan har kunnat sippra ut – även några spelare reagerar. Inte så mycket för att motståndarna får en högst eventuell fördel. Snarare handlar det om en känsla att någon inne i deras bubbla bryter mot en oskriven regel: det som sägs inom truppen stannar inom truppen. 

 

Micke Nilsson befinner sig i chock. Aldrig någonsin har han känt sig så usel som fotbollsspelare. Det är ren och skär panik varje gång Zambrotta kommer framflygande på sin kant. Och de kommer där hela tiden, Trapattoni har gjort sin läxa. Efter tio minuter har Vieri, Panucci, Cassano och Del Piero missat chanser. Det är nickar efter inlägg från kanterna och det är bollar längs med marken snett inåt bakåt till Vieri. 

På den andra kanten har Erik Edman nästan lika grov ångest. Panucci och Cassano är överallt. Han blir förbannad, både på sig själv och på sina lagkamrater och skriker till mittfältet att de måste våga hålla i bollen. Anders Svensson vet inte vad han ska säga. Han känner att han hela tiden ligger steget efter och att presspelet inte alls fungerar. 

Det spelar ingen roll hur mycket de tillresta 15 000 svenska supportrarna hörs på Estádio do Dragão den här fredagskvällen, Italien kommer ständigt i nya två-mot-en-situationer. 

Cassano slår ett inlägg som Vieri nickar över. Zambrotta kommer förbi Micke Nilsson och får in bollen till Del Piero. Avslut utanför stolpen. Cassano hittar Del Piero som avslutar igen, bollen touchar Mellberg och Isaksson räddar. 

Så får Mellberg bollen utan att befinna sig i omedelbar stress. Han skickar den långt, förbi Sveriges mittfält och förbi Henke och Zlatan. Ljungberg slår ut med armarna och joggar hemåt. 

Två gånger lyckas Sverige komma till vad som får ses som hyfsade chanser: ena gången när Ljungberg rusar ner till kortlinjen med bollen och klackar fram en omarkerad Zlatan som avslutar över mål. Den andra gången väggspelar samma spelare, men nu är det Ljungberg som inte lyckas få iväg ett avslut. 

Söderberg vaggar fram och tillbaka framför tränarbåset med sitt lilla anteckningsblock i ena handen. Han vänder sig om till avbytarna:

– Okej, grabbar, nu kör vi uppvärmning! Grupp ett, det är Mackan, Pontus och Chippen.

Avbytarna kan inte undvika att le. 

– Vi löser det, säger Allbäck. Jag och Kim hade tänkt att gå först …

– Jaha, säger Söderberg. Okej. Men annars har jag ett förslag här. Grupp två: Kim, Salle …

Magnus Hedman, som när han inte ses göra karatesparkar i luften ofta ses sitta i mysiga samtal med Söderberg, bryter in:

– Det är okej, Tommy. Vi löser det. Jag lovar. Vi löser det. 

Italienarnas överkörning fortsätter, och i den 37:e minuten försöker Ljungberg glidtackla Gattuso, men missar både boll och spelare. Gattuso till Panucci, som driver fram mot Edman och fintar inlägg. Edman är borta och den italienska högerbacken kan slå en kontrollerad boll in i straffområdet. Cassano är omarkerad när han nickar in 1–0. 

När domaren Urs Meier blåser för halvtidspaus är det med tunga steg som Micke, Edman, Ljungberg och de andra går av planen. Anders Svensson känner sig bedrövad, han vet att han riskerar att bli utbytt. På ett sätt förtjänar han det, spelet har verkligen inte stämt, men i så fall borde också varenda jävel i gult hänga löst. Den ende som har ett högt betyg på gång är Isaksson i sin gråa målvaktströja.  

I omklädningsrummet pratar Lagerbäck först. Han säger att man inte försvarar sig som ett lag, att Italien vinner boll i för bra positioner. Passningsspelet måste bli bättre, mittbackarna måste lyfta upp laget tidigare. Han avslutar med att påtala att när Sverige väl haft fasta situationer så har det slarvats. Vid en hörna var inte ens spelarna på plats när den slogs. 

Söderberg tar över:

– Ni måste tömma er! Efter den här matchen ska ni inte ha någon reservkraft kvar. Ni ska vara totalt tomma! Men ni ska känna att smärtan är härlig. 

När Sverige joggar in på planen står redan italienarna redo. De svenska supportrarna applåderar in sina spelare. Anders Svensson tittar upp mot den mäktiga gula folkmassan och bara några sekunder senare uppfattar han vad den skanderar: »In med Källström, in med Källström!«