På hotellet i Porto ringer Erik Edman rumsservice och beställer upp en öl till rummet. Han sänker den snabbt och ber om en till. Det är läge att unna sig. Segern i grupp C är fortfarande bara några timmar gammal och Edman är ändå avstängd i kvartsfinalen. Han fick ett gult kort när han rev ner Jesper Grønkjær efter att dansken armbågat honom på näsan och sedan kallat Edman för »din svenska fitta«.
Kvällen är sen, men efter dramatiken mot Danmark är ingen sovtrött. På rummet har Edman sällskap av Anders Svensson, Allbäck, Kim, Isaksson, Chippen och Petter Hansson. Och så rumskompisen Micke Nilsson, som vet att han lär bli lika underkänd i morgondagens tidningar som efter Italienmatchen. Men skit i det nu. Micke sträcker fram sin Göteborgs Rapé-dosa och Edman, som aldrig tidigare snusat, trycker upp två påsar under läppen. Det snurrar i skallen. Edman vet inte då att det är startskottet för ett beroende som han aldrig ska lyckas ta sig ur.
De flesta är inställda på tyskt motstånd i kvarten. Rudi Völlers landslag har visserligen inte imponerat, men behöver bara besegra redan klara gruppsegraren Tjeckien för att gå vidare som tvåa och skickas till Algarve i söder för en kvartsfinal mot turneringens målgladaste gäng: Sverige. Men tjeckerna med Nedvěd, Baroš, Koller, Šmicer och Rošický befinner sig mitt i en guldålder och verkar bara njuta av att spela avslappnat. Milan Baroš gör mål för tredje matchen i rad när Tyskland besegras, och tyskarna skickas hem till tabloidjätten Bilds rubrik: »Det är över, Rudi, vi är Europas clowner.«
Det tyska fiaskot gör istället att Holland, som även de förlorat mot Tjeckien, krånglar sig vidare som grupptvåa efter en avslutande seger mot EM-turisterna Lettland.
Holland alltså. Edman och Petter Hansson spelar där till vardags, men framför allt riktas nu fokus mot Zlatan. I Stockholm blåser Sportbladets chefer upp en gammal intervju med Co Adriaanse där den tidigare Ajaxtränaren säger att Zlatan »har något fel i huvudet«. Sådant retar upp Laul och hans rosa gäng i Portugal som i princip jobbat non stop i en månad och sliter hårt för att få en redan tvär Zlatan att prata med dem. Inte för att han säger särskilt mycket till någon längre. När han genomför en presskonferens inför Sveriges avresa mot Algarvekusten ber utländska journalister honom att lägga ut sina tankar om kvarten mot Holland.
– The ball is around [sic] and everything can happen, svarar Zlatan.
Även Expressens Olof Lundh är förbannad på hemmaredaktionen. En text om förbundskaptenernas många skiften på mittfältet har fått rubriken »Nya, hårda Lars-Tommy gör spelarna osäkra efter alla ändringar i laget«. När en sönderjobbad Lundh ser rubriken vill han mest bara skita i allt och åka hem. Relationen till landslaget är frostig nog som den är. Vid VM i Japan två år tidigare gick det fortfarande att släpa iväg Anders Svensson och plåta honom i samurajdräkt för ett kul mittuppslag i tidningen. Nu är det mer stängt. Och sådana här hårdvinklade rubriker, eller överskrifter, som Kim Källström skulle ha sagt, gör det inte lättare.
Efter att ha svurit några gånger plockar Lundh ändå upp telefonen och börjar ringa sina källor igen. Både han och Laul har avslöjat samtliga startelvor hittills, men inför Holland är uppgiften svårare än någonsin.
Zlatan och Henke är förstås givna på topp och i den senares fall handlar nyhetsarbetet främst om hans nästa klubb. Barcelonaryktet blir allt envisare. Henke säger förstås inget om uppgifterna och helst vill han ta allt sådant efter EM. Men Barcelona ligger på och Henke är inte dummare än att han fattar att chansen att få spela i en av världens största klubbar kan gå upp i rök om han låter katalanerna vänta för länge. Lösningen blir att hans hustru Magdalena får resa till Barcelona tillsammans med agenten Rob Jansen för att förhandla, medan Henke själv tar landslagsbussen till turistorten Vilamoura för att fokusera på kvartsfinalen.
Bakom anfallsduon och bredvid Ljungberg är Linderoth tillbaka efter avstängning. Anders Svensson har efter sin lika uppriktiga som märkliga kommentar till Söderberg under Danmarksmatchen förklarat för förbundskaptenerna att han absolut är redo att spela och känner på träningarna att det kanske kan bli så. Mattias Jonson är het efter sitt mål och tycks ha gått om Chippen i kampen om högeryttern. Mittbacksparet Jakobsson/Mellberg flyttar ingen på och ordinarie lagkaptenen Johan Mjällby har för länge sedan insett att hans tredje och sista mästerskap blir i rollen som pådrivare från sidan. Och så är det ytterbacksplatserna. I avstängde Edmans frånvaro frågar förbundskaptenerna Micke Nilsson om han kan tänka sig att gå till vänster. Micke har aldrig spelat vänsterback i hela sitt liv och innan han svarar hinner han tänka att han, som har sin största svaghet i en-mot-en-spelet, förmodligen kommer att ställas mot Arjen Robben. Men efter två plågsamma kvällar till höger känner han samtidigt att vad fan, det är något nytt i alla fall och vad har han att förlora?
Micke säger till Söderberg och Lagerbäck att han kan täcka upp för Edman men att de får räkna med att hans »vänsterdoja är lite halvlurig«. Förbundskaptenerna nickar.
Teddy Lucic går en kamp mot klockan för att hinna bli frisk och återvända till sin ordinarie högerbacksplats. Två omskolade anfallare – Erik Wahlstedt och Alexander Östlund – med noll mästerskapsminuter tillsammans, slåss om att vikariera om Teddy inte klarar testet på sista träningen. Längst bak står som vanligt Isaksson som får frågor om Ruud van Nistelrooy som satte 20 Premier League-mål den gångna säsongen och två i sista gruppspelsmatchen mot Lettland. Isak säger lugnt att han har sett van Nistelrooy på TV och att det gäller att vara skärpt.
Men när Sportbladet lyckas få en pratstund med Manchester Uniteds främsta måltjuv vill van Nistelrooy inte veta av något favoritskap. Ödmjukt och oholländskt hyllar han den blågula offensiven i allmänhet och Henrik Larsson i synnerhet. Ruud van Nistelrooy säger att han har sett alla Sveriges matcher och att inget lag i EM, inte ens Tjeckien, har imponerat mer på honom.
Midsommarafton och dagen före match. Fotbollsförbundet bjuder journalisterna på sill och knäckebröd. Ljungberg och Mellberg sitter framför mikrofonerna. Ljungberg säger att han gärna slår en straff om det blir aktuellt och att han chippade in en i Arsenal senast han fick chansen. När journalisterna vill veta när Mellberg senast slog en straff måste lagkaptenen fundera en lång stund. Sedan kommer han på att det förmodligen var i en ungdomsturnering i Jönköping. Inomhus.
Samtidigt knallar en 22-årig allsvensk målvakt runt i Örebro på jakt efter jordgubbar. John Alvbåge har semester och snart ska han och flickvännen Lisa på knytkalas hos några kompisar. De har ansvaret för jordgubbarna, och just när John ska välja mellan kartongerna i ståndet ringer det på hans Sony Ericsson T18.
– Hej John. Lars Lagerbäck här. Hur står det till?
Alvbåge blir helt paff. Är det någon som driver med honom? Har polarna redan gått på midsommarsnapsen? Men nej, det är verkligen Sveriges förbundskapten som ringer från Portugal, och snart får Alvbåge veta att tredjemålvakten Kihlstedt skadat sig i ljumsken och att Lagerbäck vill ha ner honom så snabbt som möjligt.
Alvbåge lägger på och säger till Lisa att hon nog får gå på fest utan honom. Flyget till Portugal går om tre timmar. Han rusar hem till lägenheten och rafsar ner några saker i en väska. Några kalsonger, en digitalkamera och en tröja med texten »Scarface« över bröstet. Sedan tar han en taxi till Arlanda. Notan går på 2 500 kronor.
Medan Alvbåge är i luften tränar Sverige på Algarvestadion mellan Vilamoura och Faro. Kim Källström konstaterar att arenan ligger mitt ute i ingenstans, som i en öken, och att den lurigt hala EM-bollen Roteiro beter sig ännu märkligare än vanligt. Underlaget känns som konstgräs. När Kim försöker slå enkla, raka passningar vill bollen hela tiden vika av åt något håll.
– Mattan känns som en sallad, säger Kim.
Teddys revben håller inte. Förbundskaptenerna väljer Östlund som ersättare och när de ger spelarna startelvan på Tivoli Marinotel i Vilamoura, dit en nervös John Alvbåge nu har anlänt, vädjar de till dem att hålla den för sig själva.
– Nu pratar vi inte med någon utanför det här rummet om laget, säger Lagerbäck.
En del spelare känner att förbundskaptenerna lägger lite väl mycket energi på att våndas över läckta startelvor. Särskilt känslomänniskan Söderberg, som aldrig verkar förstå varför journalisterna måste rota så mycket i det där. Vill de verkligen bidra till att ge motståndarna fördelar? Mer än en gång föreslår också Söderberg för reportrarna att de kanske kunde ta ut sina egna favoritelvor i tidningen istället. Vore inte det kul? Men Laul, Lundh och de andra nyhetsjägarna vet vikten av att kunna skrika ut rätt startelva på matchdagarna under en tid där Sveriges framgångar säljer många extra tidningar. EM-febern är hög nu. Fyra miljoner svenskar såg dramatiken mot Danmark på TV.
Men den här gången är det verkligen ovanligt svårt att sätta elvan. Både Sportbladet och Expressen luskar ut att Jonson får inleda till höger och att Anders Svensson är tillbaka som startspelare i mitten. Men bara Olof Lundh lyckas till slut dra loss att Sveriges nya högerback heter Alexander Östlund.
När Lundh skrivit färdigt midsommaraftonens sista artikel slappnar han av och ger sig ut i Vilamouras nattliv. Tillsammans med några kollegor besöker han Luís Figos egen bar och flera andra hak, och rätt som det är har han fått med sig DN-skribenterna Johan Esk och Jan Lewenhagen hem på efterfest. På sin hotellbalkong spelar Lundh progglåtar i den ljumma sommarnatten. Tröttheten kan inte mäta sig mot känslan av ett vunnet nyhetsrace. Morgondagens sportlöp är redan klart: »Expressen avslöjar: Han är bomben i den svenska startelvan.«
Spelarna tar det betydligt lugnare. Anders Svensson ser Grekland slå ut Frankrike på TV och sedan gör han det han vet att han inte borde: han läser om sig själv i svenska tidningar. En tidning skriver att morgondagens kvartsfinal förmodligen kommer att avgöras på det centrala mittfältet och att Holland med Clarence Seedorf och Edgar Davids har ett kraftigt övertag där. I Expressen läser han mer om Davids, som med sin hårdföra spelstil lystrar till smeknamnet »Pitbull«. I samma artikel jämförs Anders med en cocker spaniel.
Du har väl inte missat?
