Del 4: »Ska du verkligen byta nu?«

»Helvete, för lång.« 

Kim Källström, som kom in i den 55:e minuten för Anders Svensson, har precis skickat iväg en hörna med sin vänsterfot och grämer sig när han ser den fara iväg. Bollen är hårt skruvad men lös och hög och går flera meter över lagkamraterna som tagit sig in i Italiens straffområde. Det står fortfarande 1–0 på resultattavlan i Porto och det återstår fem minuter av ordinarie tid. 

De senaste 25 minuterna har varit Sveriges. Inhopparen Mattias Jonson har fått iväg ett pressat skott som Buffon med nöd och näppe lyckades styra ut till hörna, och efter det har Bröndbyspelaren haft en nick strax utanför efter inlägg från Henke. Och Andy Jakobsson har nästan sprungit rakt igenom och nått ett friläge! Sällan har Sverige avslutat en match med så många offensiva spelare på plan samtidigt. Zlatan, Henke, Allbäck, Jonson. Den osvenska formationen, som bland annat består av en trebackslinje sedan Edman bytts ut, har malt på mot allt mer försiktiga italienare. 

Jakobsson springer baklänges för att nå Kims hörna och nickar ner den till Allbäck som felvänd till höger i straffområdet bara hinner tänka en sak: »In med bollen i skiten igen.« Utan att kunna se vad som händer framför Buffon drar han bollen ditåt med en bakåtvolley. Ljungberg tar sats för en cykelspark men knuffas av en italiensk försvarare och skjuter i luften. Det blir en hög studs, och det är som om bollen får bakåtspinn. Zlatan slår sig loss från en italienare och hoppar upp. Med ryggen mot mål får han till en hemsnickrad karatespark i luften som Hedman måste uppskatta. En klack, en utsida med högern och ett knä som vrids så hårt att det förmodligen hade gått sönder om det inte hade suttit på Zlatan Ibrahimović. Bollen går i en båge mot Buffons högra stolpe, Vieri försöker hoppa för att nå den och Allbäck hinner tänka »helvete, han kommer att nå den«, men det är som om Vieri inte orkar lyfta från gräset. Bollen är i Italiens mål.  

Zlatan är för glad, för stark, för att Allbäck ska kunna dra ner honom i gräset. Istället får han Zlatans armbåge på näsan, men i nästa försök lyckas han fälla målskytten. Snart ligger Henke, Ljungberg, Micke, Linderoth och de andra över dem i en hög. När spelarna hamnar på fötter igen ligger Allbäck fortfarande kvar med armarna runt Zlatan. 

– Fan, du blöder, Mackan, säger Zlatan.

– Det var ju du din jävel som gjorde det, svarar Allbäck.  

När de svenska spelarna går mot spelarbussen strax efter midnatt kan inte Allbäck hålla sig. Han knuffar Zlatan i ryggen.

– Nu kan du välja vilken klubb du vill, säger han.

Zlatan smäller av sitt stora leende. 

Bussen rullar iväg och Olof Lundh och några andra svenska journalister har kastats ut från stadions pressrum. Där sitter de nu på asfalten med sina bärbara datorer i knäna. Det skickas artiklar och krönikor hem till Sverige. Det blir en lång natt som ingen svensk på Estádio do Dragão någonsin ska glömma.

 

Den första frågan till Lagerbäck på presskonferensen dagen efter kommer från en italiensk reporter. Likaså den andra och den tredje. Alla vill veta om Sverige planerar att göra en deal med Danmark, som efter sin 2–0-seger över Bulgarien också går vidare till kvartsfinal om de spelar 2–2 med Sverige i gruppavslutningen. Nej, nej, nej. Lagerbäck är tydlig. Det är inte aktuellt. Men frågorna fortsätter komma och nu är det Paolo Marchi från Il Giornale, en stor man i blå safariväst, som får ordet:

– Mr Lagerbäck. Italy is the country of Machiavelli. Som du förstår förväntar vi oss alltid det sämsta av människor.

– With all respect for Machiavelli, börjar Lagerbäck och får delar av pressrummet att fnissa, något han knappast är känd för. Vi fungerar inte så, vi tycker inte man ska göra så. 

Men det spelar ingen roll vad Lagerbäck, spelarna eller Tommy Söderberg säger. Och efter ännu en dag med samma typ av uppgörelsefrågor brister det för Söderberg. Han bankar näven i bordet, slår sig hårt i bröstet. 

– Jag säger det igen! Vi har ingen uppgörelse med Danmark! Fotboll handlar om lidelse och värdighet. Det handlar om att göra en bra match och vara stolt efteråt! 

Micke Nilsson har det lika jobbigt som Anders Svensson efter Italienmatchen. Teddy Lucics revben smärtar fortfarande och Micke misstänker att ytterligare en match som högerback väntar. Han blev underkänd i alla tidningar efter insatsen mot Italien, och nu ber han Nystedt om att få slippa en pressträff som han egentligen är planerad till. Ska han stå där som ett fån och få frågor om huruvida han verkligen håller som högerback i ett EM? Som om han inte redan har undrat det hundra gånger själv.

En italiensk tidning skickar en burk pepparkakor till det svenska spelarhotellet i Porto, men spelarna vill varken ha det eller fler insinuationer om att de inte tänker göra sitt bästa mot Danmark. Utanför hotellet står 14-åriga Hanna Petersen från Falun med sin pappa och sin storasyster. Hanna har läst att Allbäck saknar att äta grillchips i Portugal, och eftersom Aston Villa-forwarden är hennes idol har hon gjort stora ansträngningar för att muntra upp honom. På flyget till Portugal lyckades hon få med sig 4,8 kilo snacks i handbagaget. Hon tryckte även upp en T-shirt med texten »Mackan, jag kommer med grillchips«, men när hon frågade Nystedt var presschefen skeptisk till att räcka över den onyttiga presenten till Allbäck. Nu tänker Hanna försöka själv. I fyra och en halv timme väntar hon på spelarbussen och när Allbäck väl dyker upp i sällskap med Anders Svensson står hon och snyftar i foajén i sin egentillverkade chips-T-shirt. Allbäck blir helt tagen. Han slår sig ner med Hanna och hennes familj, fixar fram några landslagströjor till dem och tackar så hemskt mycket för gåvan. Sedan trycker han och Anders Svensson i sig några nävar, och när de sedan tar med chipspåsarna till resten av laget utbryter ett kollektivt jubel.

 

Det dansas på gatorna i Portugal när hemmanationen knäcker storebror Spanien och blir klar för kvartsfinal. Zlatan omskrivs som en världsspelare för första gången och Anders Andersson känner att det kanske ändå börjar bli dags nu. Han märker det på träningarna, Lagerbäck och Söderberg ägnar mer uppmärksamhet åt honom. Linderoth är avstängd, och med tanke på att man inte verkar vilja spela både Kim och Anders samtidig så … Han får besked att han startar kvällen före matchen. 

Olof Lundh får ett tips om att Andersson ska in i elvan, och när han pratar med honom märker han att den normalt så trevliga skåningen är ovanligt kort i tonen. Det har inte med nerver att göra. Anders är fortfarande sur över att Expressengänget framställt honom som någon jävla turistguide i Portugal.

Innermittfältet blir helt nytt när Kim får chansen på Anders Svenssons bekostnad. Micke Nilsson är så illa tvungen att fortsätta som högerback och framför honom tar Mattias Jonson Chippens plats. Senast Mattias Jonson spelade en direkt avgörande match i ett mästerskap slutade det med att han tappade boll mot Senegal som sekunderna senare sköt Sverige ut ur VM. Han förstår sin roll mot Danmark: löp som en idiot, hjälp Micke Nilsson och missa för helvete inte om du får en målchans.

 

Det regnar vid avspark på Estádio do Bessa i Porto, och det öser ner när Danmark gör 2–1 i den 66:e matchminuten. Målskytten Jon Dahl Tomasson firar sitt mål framför dyngblöta svenska fans genom att provocerande hålla ett finger över munnen. »Och såna spelare trodde italienarna på allvar att vi skulle göra upp en deal med«, tänker Anders Svensson vid sidlinjen. Han växte upp med Michael Laudrup som idol och har alltid beundrat den mer passningsorienterade danska fotbollen, men också alltid känt att Sverige är det land de helst av allt vill slå.

Egentligen skulle Anders Svensson ha varit på planen nu. Strax efter Henkes 1–1 mål efter paus gick Söderberg fram till honom och sade att han snart skulle in. Men till Anders stora förvåning hörde han sig själv säga:

– Ska du verkligen byta nu? När vi precis har gjort mål?

Tommy nickade bara. Han tolkade det som om Anders inte var mentalt redo, och istället byttes Chippen in. Anders satte sig på avbytarbänken och funderade på vad fan som precis hade hänt. Tackade han, som alltid vill spela, precis nej till att komma in? Är självförtroendet verkligen så risigt?

Sverige öser på med all kraft de har på den regnblöta planen. Danskarna får kontringslägen och Micke Nilsson har det jobbigt mot Jesper Grønkjærs kvicka fötter, de som Söderberg dagen före liknade vid travhästen Peace Corps löpsteg. Isaksson får göra både en och två räddningar. Ebbe Sand skjuter över. Men det skapas också ytor för Sveriges offensiv. Med en minut kvar av ordinarie tid lyfts bollen långt från Sveriges backlinje, det blir närkamper på Danmarks planhalva och bollen studsar till Allbäck, som jonglerar den med sig i farten och spelar ut till Chippen på vänsterkanten. Chippen tar sig in i straffområdet, petar med sig bollen i ett ryck och är bara en decimeter från kortlinjen när han skickar in bollen med vänsterfoten. Thomas Sørensen i Danmarks mål styr ut bollen – till Mattias Jonson. På halvvolley drar han in den i nätet. 

Uppe på pressläktaren flyger Olof Lundh upp från sin stol, vänder sig om mot de italienska reportrarna, knyter ena näven i deras riktning och vrålar:

– DUE–DUE! 

Nere på gräset är det en enda stor TV-puckshög. Mattias Jonson ligger underst och ropar. 

– Jag får ingen luft, jag får ingen luft! 

Andy Jakobsson landar i högen.

– Jag får ingen luft, ropar Jonson, alltmer i panik. 

En röst hörs längre upp i högen. Det är lagkaptenen Olof Mellberg.

– Ta det lugnt nu, ligg kvar, för helvete! Tiden går … 

Marcus Allbäck är inte nöjd med hur de sista minuterna blir. Han tycker att det är genant att Mellberg, Jakobsson och Edman bara står och passar runt bollen till varandra i väntan på att domaren ska blåsa för full tid. Han ropar till Edman att passa framåt, men vänsterbacken bara trixar lite med bollen och rullar sedan en lös passning till Mellberg. Allbäck tar en djupledslöpning utan att få någon boll. Och sedan blåser domaren av.

Sørensen, Allbäcks lagkamrat i Aston Villa, rusar fram till anfallaren när matchen är över och lyfter upp honom i famnen. 

– Släpp ner mig, för helvete, säger Allbäck. Det är ju pinsamt. 

Jonson knyter nävarna och vrålar rakt ut i luften. Han kan inte dribbla lekfullt som Chippen och är ingen favorit hos vare sig supportrar eller journalister. I landslaget är han främst ihågkommen för det ödesdigra bolltappet mot Senegal, och nog hördes det suckar bland reportrarna när Tommy Söderberg vid EM-truppsläppet på Mosebacke nästan högtidligt sade: »Och så har vi Mattias Jonson!«

Jonson vet att han med sin löpstyrka och arbetskapacitet är högt skattad av både tränare och medspelare och att inget egentligen är viktigare än det. Men fan. Känslan att vara hjälte framför ett gult supporterhav är inte så dum ändå. Sverige är i kvartsfinal och det var han som fixade det.