Fyra mil väster om Lissabon ligger den, stadion där laget genomför sina första träningar på portugisisk mark. Eftersom ingen orkar lära sig det krångliga namnet Estorils Estádio Dr. António Coimbra da Mota döps den snabbt om till Lilla Råsunda.
Det är 32 grader i solen och spelarna tränar i linnen. Mattias Jonson och Erik Edman är snuviga, Mellberg har ont i sina inflammerade hälsenor. Zlatan får iväg ett svagt avslut och Henke på honom direkt:
– Sätt dit den då, Zlatan!
I nästa anfall dunkar Zlatan in en stenhård volley. Henke applåderar utan att le. Även utanför planen är det allvarligare miner nu. Zlatan har slutat skoja med Expressengänget, läromästaren Henke svarar så kortfattat han kan på journalisternas frågor. När en reporter undrar om han tänker testa golfbanan vid landslagshotellet Quinta da Marinha svarar han att han inte ens har med sig klubborna.
– Vi är här för att spela fotboll.
På den fjärde dagen i Portugal peggar han ändå upp på första tee. Runt greenen väntar reportrar och fotografer. De har blivit lovade att under 20 minuter få se några av de golfande spelarna för att kunna göra lättsamma knäck till morgondagens tidningar. När Henke, Magnus Hedman och två ledare dyker upp på fairway låter Sydsvenskans Peter Frennesson sin kamera gå. Då kommer landslagschefen Lasse Richt rusande mot dem med en höjd golfklubba i ena näven. Richt undrar vad i helvete de gör där och påtalar att det är absolut förbjudet att plåta vid första hålets green. De utskällda journalisterna påpekar att de blev hänvisade till greenen av landslagets fysioterapeut Peter Wahlbom, varpå Richt säger att det är första tee som gäller och ingenting annat.
Problemet, förstår alla snart, är Henrik Larsson. Under VM i Japan smygfotades han när han golfade och blev då så upprörd att landslagsledningen fruktade att han skulle åka hem. Nu hade han valt en starttid som skulle skicka ut honom på banan just innan fotografernas kameror anlände och så stod de ändå där och smattrade vid första inspelet.
När missförståndet retts ut lugnar stämningen ner sig, men för journalisterna är det ändå tydligt att den lättsamma atmosfären från Gimodagarna nu är historia.
På hotellet dominerar tredjemålvakten Magnus Kihlstedt vid pingisbordet. När han smashar bort Olof Mellberg håller han låg profil – ingen vågar reta upp lagets största vinnarskalle i onödan. Mellberg delar rum med truppens skräll Alexander Östlund, vars plats blev ett faktum när den skadade mittbacken Michael Svensson tvingades kasta in EM-handduken. Kompisarna Anders Svensson och Marcus Allbäck bor också ihop, precis som Edman och Micke Nilsson. Kim Källström och Andreas Isaksson delar även de rum, och är det inte fotboll på TV plöjer de Sagan om Ringen-trilogin på Kims medhavda DVD-spelare. Ibland skojar Kim om att han istället ska slå på militärkomedin 47:an Löken med Janne »Loffe« Carlsson som han också släpat med till Portugal utan att någon fattar varför.
Annars är det mest det gamla vanliga: träna, vila, äta. 21-årige Kim överraskar kocken Mats Broström med initierade frågor om vin och Henrik Larsson tassar ut i köket för att fråga om det kan bli kåldolmar snart.
Men en sak är annorlunda jämfört med tidigare mästerskap. För varje träning som går blir de svenska supportrarna utanför Lilla Råsunda fler. Två barndomsvänner till Micke Nilsson har kört ner till Portugal i en husbil och när de anländer till campingen utanför Cascais ringer de Micke och säger att det kommer att bli »hur jävla många svenskar som helst« på läktarna mot Bulgarien.
Bulgarien, ja. När premiären närmar sig blir landslagets Bulgarienspion Thomas Lyth högvilt för medierna. Och när Lyth, av fotbollskamrater ibland kallad »Analythen«, går igenom motståndet låter laget som vunnit sin kvalgrupp före Kroatien och Belgien som potentiella turneringssegrare. Lyth menar att bulgarerna är hårt jobbande och bättre organiserade än när de nådde VM-semifinal 1994. Att spjutspetsen Dimitar Berbatov inte är någon typisk öststatsdiva och att Stilijan och Martin Petrov är kreatörerna som måste kvävas. Däremot säger Lyth inget om att bulgarisk press samtidigt rapporterar om att Berbatovs gäng klagade över indragna business class-biljetter till EM-resan. Eller att de ska spela i grådaskiga tröjor som alla tycker är fruktansvärt fula. Spelarna misstänker att deras ekonomiskt krisande förbund lät tillverka dem under billigast tänkbara former i en fabrik i hemlandet.
En egen EM-låt har i alla fall spelats in. För evigt är insjungen av rockgruppen D2, som beskrivs som ett bulgariskt U2, och handlar om vikten av att kämpa och att om man aldrig ger upp kan man vara stolt oavsett. Alltså ett något djupare budskap än i den svenska, där Markoolio bara vill se en fotboll gå in i mål.
EM drar i gång. Grekland skräller mot Portugal och regerande mästarna Frankrike besegrar England med 2–1 efter två övertidsmål av Zidane. Samma dag genomför Sverige sin inför matchträning på Sporting Lissabons arena. Zlatan nöter avslut, Henke ber en tacklingssugen Östlund att lugna ner sig och Anders Svensson spelar centralt i vad som ser ut att vara startelvan. Ändå tippar han på Kim Källström när han och Allbäck gissar startspelare på tu man hand. Förvånad hör han därför Tommy Söderberg nämna hans namn när förbundskaptenen ger laget startelvan på kvällsmötet. Två år tidigare var Anders säker på en startplats i VM-premiären mot England, och när tränarna istället valde Magnus »Turbo« Svensson ville Söderberg trösta med kramar och långa förklaringar.
Tre spelare ska göra sina första mästerskapsminuter. Andreas Isaksson verkar lika lugn som vanligt och högerbreddaren Micke Nilsson vill inte veta för mycket om motståndet eftersom han bara blir nervös då. För rumskompisen Erik Edman är det tvärtom. Han pluggar som inför en sluttenta, men när matchdagen kommer flyger fjärilarna ändå i Edmans mage. Det är nu han ska bevisa att han kan leva upp till innebörden av samtalet han hade med Söderberg hösten efter förra VM.
I Japan hade Edman inte spelat alls och mest blivit omtalad för att efter en förlust vid hotellets pingisbord ha sulat ett racket i en gipsvägg som sprack. Lagets enda vänsterfotade back fick därefter fortsätta se högerfötter väljas före honom, och när Sverige ville testa en 3–5–2-uppställning i en landskamp mot Portugal fick Edman nog. När han såg att Mattias Jonson skulle stå för bredden till vänster sökte han upp Söderberg för att uttrycka sin frustration. »All respekt för Mattias Jonson«, sade Edman. »Men om ni inte spelar mig i den här matchen när jag är den enda naturliga vänsterwingbacken som finns i truppen – när ska jag då få spela?« Förbundskaptenen backade inte utan svarade med moteld. »Du kommer ju hit som om du är på semester!« sade Söderberg. »Du tar inte för dig och är för mesig, vill du spela så får du visa det.«
Edman blev ställd av Söderbergs hårda ord, men en del av honom kände samtidigt att de stämde. Han knöt näven, fick hoppa in mot Portugal och stod upp bra mot Laziostjärnan Sérgio Conceição. Efter det var vänsterbacksplatsen hans.
Även nu, timmarna före EM-premiären, söker Edman upp Söderberg. Men den här gången är det för att slippa tänka på fotboll för en stund. De tar en promenad tillsammans. Edman pladdrar på om en artikel han har läst i National Geographic om befolkningsminskningen på den amerikanska prärien. Söderberg lyssnar intresserat när 25-åringen från Habo berättar om alternativa jordbruksmetoder och om ett nytt sorts vete som är mer tåligt mot torka. När Edman är klar berättar Söderberg om en minnesvärd fiskeutflykt med några polare och sedan är det dags att åka till arenan.
I Lissabonparken Camp Grande ligger de blågula supportrarna utslängda i klasar. Driftiga portugiser flåsar runt med skottkärror fyllda med is och burköl av märket Super Bock. De har länsat kylarna i snabbköpen och kränger nu den kalla ölen till de törstiga svenskarna för en euro mer än butikerna. Till melodin av Guantanamera sjunger fansen att de ska »ända-in-i-kaklet« och när gamle VM-hjälten Jonas Thern plötsligt dyker upp med elvaårige sonen Simon skrålas det för honom:
»Jonas Thern han går på vatten – sha-la-la-la-la-la-la-la-la. Svenska fans vi går på bira – sha-la-la-la-la-la-la-la-la …«
I omklädningsrummet på José Alvalade-stadion spelar Magnus Hedman Salt-N-Pepas Push it så att det dånar mellan väggarna. Sedan går Sverige ut till match och redan efter tio minuter kommer högerbacken Teddy Lucic fel i en glidtackling. Det hugger till i revbenen och hans ingripanden därefter påverkas av smärtan i bröstet. Martin Petrov rusar enkelt ifrån både honom och Micke Nilsson och slår ett inlägg som Zoran Jankovic möter direkt på volley. Tätt utanför. Berbatov får iväg en lurig lobbnick från straffpunkten. Isaksson tippar till hörna. Martin Petrov piskar iväg ett farligt markskott med vänstern.
Mitt i den bulgariska pressen får Anders Svensson bollen på egen planhalva. Zlatan sticker iväg i djupled på högersidan och Bulgariens backlinje misslyckas med att ställa offside. I mitten löper Ljungberg som en dåre. Zlatan upptäcker det och behöver bara slå en enkel bredsida för att ge Ljungberg öppet mål.
1–0 till Sverige.
Teddy måste byta. Chippen kommer in och Micke Nilsson får vikariera på högerbacken. Domaren Mike Riley blåser för paus.
Där Sverige tidigare kunde fylla en försvarslinje med fyra mittbackar är det nu plötsligt defensiv kris. Micke Nilsson känner sig som den nödlösning han är när motståndarna inleder andra halvlek med att bränna flera klara lägen. Men även bulgarerna har sina problem bakåt och i den 57:e minuten tappar de bort Henke i straffområdet. Det hårt skruvade inlägget från Edman kräver en språngnick och Henke ligger som ett streck i luften när han skallar in det mål som senare ska utses till turneringens snyggaste. Minuten senare gör han även 3–0, framspelad av Anders Svensson. I Radiosporten vrålar Lasse Granqvist ut sin lycka samtidigt som hans bisittare Ralf Edström på sitt lugna sätt säger: »Ganska skönt att Henrik Larsson tackade ja till EM. Eller vad tycker du, Lasse?«
Sverige 5–0 Bulgarien
När: 14 juni 2004
Var: Estadio José Alvalade, Lissabon
Publik: 31 652
Domare: Michael Riley
Målskyttar: Fredrik Ljungberg (32’), Henrik Larsson (57’, 58’), Zlatan Ibrahimovic (78’), Marcus Allbäck (90’)
Byten: Christian Wilhelmsson (Lucic 41’), Velizar Dimitrov (Jankovich 62’), Vladimir Manchev (Berbatov 76’), Kim Källström (Svensson 77’), Marcus Allbäck (Ibrahimovic 82’), Zdravko Lazarov (Petrov 85’)
Bulgarernas tank är tom. När Sverige får straff ger den ordinarie skytten Henke bollen till Zlatan så att även hans nya lekkamrat ska få lämna planen med ifylld målkolumn. »Sätter han den kommer han att få 12 i betyg på en femgradig skala!« säger Lasse Granqvist upphetsat precis innan Zlatan nervöst sätter straffen.
Det är nästan för bra för att vara sant. Spelet har egentligen varit långt ifrån perfekt, men vem orkar tänka på det nu när det står 4–0 i en EM-premiär och när en gul supportervägg jublar efter varje svensk passning? Bland de tusentals som skrålar finns ett kompisgäng från Stockholm: Patrik, Matte, Jocke och Andreas. Precis som så många andra är de på mästerskap för första gången och fan vad naiva de kände sig när de före resan blev blåsta på 4 000 spänn av en kvinna på Hötorget som innan hon försvann lämnade över ett kuvert med tomt innehåll istället för de fyra biljetter till stormatchen Portugal–Spanien som killarna blivit lovade.
Då gjorde det ont. Men nu, med Super Bock flytande i blodet och med glödheta svenska anfallare framför ögonen, känns blåsningen nästan som en kul kuriositet. När matchen går in på övertid får Patrik feeling och drar igång Du gamla, du fria. Några i publiken börjar garva. Men resten av gänget tar också ton och snart går det knappt att hitta en svensk på arenan som inte brölar med i nationalsången.
Mitt i crescendot »ja, jag vill leva jag vill dö i Norden« skickar inhopparen Marcus Allbäck in 5–0.
Du har väl inte missat?
