»Jag tog Dextrosol mitt i en kontring«

När IFK Göteborg förra året vann Division 1 Södra med 22 poängs marginal och därmed säkrade en plats i Elitettan gjorde anfallaren Leia Molund 27 mål på 26 matcher. Hon skulle snart fylla 19 år men var redan den spelare som gjort flest matcher i Blåvitts korta damlagshistoria.

Ett drygt halvår senare har laget vittring på en plats i Allsvenskan, men det är andra än fjolårets skyttedrottning som har gjort målen. Leia nätade två gånger i början av sin och klubbens första säsong i Elitettan. Sedan har tränaren Marcus Lantz satsat på andra spelare från start. Mot Umeå den 1 augusti blev 19-åringen bänkad för sjätte matchen i rad.  

– Det är klart att det har varit jobbigt, säger hon efter ett avslutat träningspass på Valhalla IP. Men jag har inte haft min bästa period heller. Jag tror att det var mycket runtomkring i livet som inte var rätt. Kanske att relationer påverkar … det var mycket som var jobbigt. Jag skötte inte kosten och sömnen på bästa sätt. Det syns så klart på planen också.

Du pratar om formsvackan som om den är över. 

– Den har inget med min kvalitet som fotbollsspelare att göra. Jag behövde ta tag i grejerna som inte var bra, bli ännu noggrannare med min kost, hitta en stabilitet och komma ut bättre på andra sidan. Om du frågar mig känner jag mig stark nog att spela från start igen. 

Utifrån kan det annars se ut som att laget du har varit med och fört från division fyra till Elitettan har blivit för konkurrenskraftigt. Är du orolig över att Blåvitt ska bli så bra att du inte platsar?

– Nej. Alltså, verkligen inte. Nej, nej, nej. Det är jag inte ett dugg rädd för. 

Tänkte du inför säsongen att ni redan som nykomling i Elitettan skulle hota om uppflyttning?

Leia Molund skrattar till, som om frågan är befängd, innan hon svarar. 

– Hundra procent. Jag har drömt om att spela i Damallsvenskan sedan jag var liten. Har man ett mål ska man hålla det, och jag kommer att ta mig dit. Förhoppningsvis inom kort, för nu har vi världens chans!

 

Efter bytet från Kullaviks IF till IFK Göteborgs akademi dröjde det bara några år innan Leia Molund debuterade i A-laget. Då var hon 14 år gammal, och sedan dess har hon varit med från division tre till näst högsta serien. Men hennes resa till elitfotbollen har knappast varit problemfri.

När hon var 13 år började Leia känna sig kissnödig orimligt ofta. Hon kunde hälla i sig två liter vatten på en minut men ändå känna sig törstig. När det också luktade aceton ur munnen googlade Leia sina symptom. Allt passade in på diabetes. 

– Jag stängde av telefonen direkt, säger hon. Jag levde i förnekelse och försökte bara att inte tänka på det. Sedan fick jag magsmärtor och gick med på att åka in till sjukhuset. Då var jag helt uttorkad och vägde 39 kilo. Som tonåring! Det är ingenting. 

Leia hade förmodligen haft diabetes typ 1 i mer än ett halvår innan hon sökte vård. När hon väl gjorde det var tillståndet livshotande, och hon fick stanna på sjukhuset i flera veckor. Därefter påbörjades resan tillbaka mot ett vanligt liv, tillbaka till fotbollsplanen. 

– Jag mådde inte alls bra i början och fick knappt gå utanför dörren för att min familj var så orolig. Det var en helt ny värld, så mycket att tänka på. Bara att ta insulinsprutor var läskigt i början. Jag hatar sprutor!

Inte fortfarande, väl?

– Jo! Jag sticker mig i magen eller benet flera gånger om dagen, och mina egna sprutor kan jag ta utan problem. Men typ nålar i armen och sånt, fy fan vad äckligt det är. Jag svimmar. På riktigt alltså! Varje gång jag är på sjukhus och ska ta något i armen så svimmar jag.

Hur har du annars fått anpassa livet efter din diabetes?

– Det var mer att tänka på i början. Nu är jag van och känner när jag behöver ta en enhet insulin eller äta något. Jag äter mycket långsamma kolhydrater för att hålla blodsockret på en stabil nivå. I allmänhet behöver jag vara ännu noggrannare än andra fotbollsspelare med kost, sömn och att undvika onödig stress. Där känner jag att jag hittat en ännu bättre balans nu efter den lite jobbigare perioden, och det är därför jag är i så bra form.

»Jag tänkte bara: ›För helvete, var har jag hamnat?‹ Jag trodde att jag var död.«

Vad gör du under match för att hålla uppe energinivån?

– Vissa får lägre blodsockerhalt när de idrottar. Jag ligger nästan alltid högt, för jag har så mycket adrenalin i kroppen. Man kanske blir arg eller något och så sticker det iväg. Då känner jag att jag blir törstig och att det kliar i ögonen och i tänderna. Det är inget farligt, men om man ligger högt för länge blir man trött och till slut sliter det på organen. När jag känner av det ropar jag på någon vid bänken så får jag insulin, en enhet eller två. 

Händer det i sådana lägen att du tar för mycket insulin?

– Det kan hända. Om blodsockret ligger på tre [millimol per liter] är det livshotande, men redan när jag ligger under fyra är jag knappt kontaktbar. Då ropar jag bara: »Ge mig socker nu!« Men på planen blir jag sällan för låg, och när det händer så märker jag det snabbt, tar en banan eller dextrosol och spelar vidare. En gång tog jag dextrosol mitt i en kontring.

Hur gick det till?

– Min tränare kastade en »dextro« till Parva [Zarassi, offensiv mittfältare i IFK Göteborg]. Sedan vann vi bollen och fick en snabb kontring. Parva kastade den vidare till mig, jag fångade, tryckte in den i munnen och kutade mot mål. Marcus [Lantz] ropade att jag skulle in i straffområdet. Jag tuggade mitt i maxlöpningen och det sprutade till höger och vänster.

Känner du alltid att du har energi i matcherna?

– Det är lite av min grej. Jag har ADHD också så jag har energi typ hela tiden, både på och utanför planen. Jag springer väldigt mycket, är aggressiv och vill mycket. Om det är något jag borde bli bättre på, utöver att skjuta mer, är det att inte ta onödiga löpningar. Sedan blir jag trött av att ligga på en högre sockernivå, men jag har hittat mina sätt att hålla det nere. 

Vad finns det för utmaningar med att ha ADHD när du hela tiden behöver hålla koll på ditt intag av mat och insulin?

– Det är så klart mycket att tänka på och i början behövde jag bli påmind om vissa saker, men nu är jag så van vid allt. Jag har ändå haft diabetes i fem, sex år. 

»Flera yngre tjejer med diabetes har hört av sig. Vissa har till och med kommit hit för att träffa mig.«

 

Leia Molund upprepar gärna hur viktigt, och svårt, det är att hitta en balans i livet för att klara utmaningarna med diabetes. Samtidigt talar hon uppseendeväckande bekymmerslöst om sin sjukdom. Inte ens när hon berättar om det som inträffade i maj 2023 blir tonen särskilt allvarlig. 

Blåvitt spelade borta mot Onsala BK i division ett när Leia plötsligt kollapsade på planen. Ledare, lagkamrater och familjemedlemmar som kände till hennes sjukdom förstod direkt allvaret, och den då 16 år gamla anfallaren fördes med ambulans till sjukhus. 

– Jag minns inte mycket, säger hon. Först var jag på planen. Plötsligt låg jag och hade en lampa i ansiktet. Jag tänkte bara: »För helvete, var har jag hamnat?« Jag trodde att jag var död. 

De sista orden levererar hon som slutklämmen i en humorrutin. Efter ett kort skratt fortsätter hon. 

– Jag har förstått att jag var medvetslös i en timme, men för mig kändes det som att det gick en sekund från fotbollsplanen till sjukhussängen. Jag kollade mobilen och såg att folk hade ringt och SMS:at. »Lever du?« stod det. Jag började nästan skratta. Allt var bara så märkligt. 

Blev du rädd när du förstod vad som hade hänt och hur illa det hade kunnat gå?

– Mest förvirrad. Det är klart att det inte var nice, men jag är en orädd person och den händelsen stoppar mig inte från att fortsätta. 

Har du gjort något för att det inte ska hända igen?

– Det handlar bara om att hitta en god balans. Kollapsen var inte enbart kopplad till min diabetes, men jag hade legat på en hög blodsockernivå i över ett dygn och druckit dåligt. Det var en kombination av flera saker – och då tuppade jag av. Jag måste sköta det. Annars händer sånt här, och då drabbar det inte bara mig. Omgivningen påverkas och andra blir mer oroliga än jag.

»Ibland har man så ont i huvudet att det sprängs efter jobbet.«

 

IFK Göteborgs sportchef Peter Svanström, tidigare tränare i laget, har följt Leia Molund sedan hon kom till klubben. Han om någon kan vittna om hur optimistiskt hon alltid har förhållit sig till fotbollen, livet och sjukdomen.

– Jag minns när hon började bygga upp musklerna igen efter att ha diagnostiserats med diabetes, säger han. Hon sprang runt på träningarna och utbrast att hon var ostoppbar. Det fanns nog aldrig i hennes huvud att fotbollen skulle behöva påverkas av sjukdomen. Hon är så härligt avslappnad kring det. Häromdagen sa hon att Gais har Diabate och vi har »diabetes-Leia«.

Själv beskriver Leia kärnfullt hur hon gärna driver med andra och ännu hellre bjuder på sig själv. De 48 000 som följer hennes konto på Tiktok får regelbundet inblickar i hennes fotboll och vardagsliv.

– Det började med att jag spelade in videos i skolan, för jag hatade skolan. Alltså: hatade! Då ägnade jag tiden åt Tiktok istället.

Ett par inlägg har också handlat om hennes sjukdom.

– Flera yngre tjejer med diabetes har hört av sig, säger Leia. Vissa har till och med kommit hit för att träffa mig. Det är jättekul och jag blir glad av att hjälpa andra. Man ska verkligen inte gömma det eller skämmas överhuvudtaget. Jag tycker bara att det är coolt att klara av en svårighet som gör att man måste tänka flera steg längre än andra. 

Finns det någon aspekt där din fotbollskarriär har gynnats av sjukdomen?

– Verkligen! Lite som nu när jag har tvingats ta tag i min kost ännu mer för att hitta formen igen. Jag märker hur mycket allt runtomkring påverkar mig och har inte råd att slarva. Andra kanske kan prestera trots att man inte är proffsig utanför. Jag måste vara noggrann med sömn, mat och återhämtning.

»Hon var inte petad för att hon var för dålig – det var en formsvacka och nu ska allt bli bättre.«

Vid sidan av fotbollen jobbar du deltid med att sälja solceller. Hur trivs du med det?

– Du, ibland har man så ont i huvudet att det sprängs efter jobbet. Och då vill man bara …

Istället för att fullfölja meningen visar Leia hur hon kan känna med ett litet utrop.

– Aah fuck! Men det löser sig när man väl kommer till träningen och är igång. Och egentligen är det toppen, för jag är bra på att prata. Om någon blir sur när jag ringer brukar jag bara säga »heja dig« och sedan lägger jag på. Man får skoja lite. 

 

Enda gången Leia Molund inte skojar lite är när hon talar om sin fotboll. Då finns det istället en allvarlig självklarhet, ett oförställt självförtroende, i hennes röst. Hon var inte petad för att hon var för dålig – det var en formsvacka och nu ska allt bli bättre. Hon har aldrig tvivlat på att Blåvitt är redo för steget till Allsvenskan. Och inför toppmötet med Kif Örebro är hon övertygad om att startpositionen i anfallet åter ska bli hennes. 

– Jag är trygg i det jag gör, säger hon. Det har varit en speciell och ganska tuff säsong. Jag är inte van vid att spela så lite, men …

Leia kan omöjligt veta att Kif Örebro-matchen några dagar senare ska sluta med 3–0-seger och att hon, åter i startelvan, kommer att göra ett av målen. Ändå skiner hon upp i en lurig min, som om hon har en hemlighet att berätta, lutar sig framåt några centimeter och sänker rösten.

– Jag är riktigt bra nu. Jag kommer att göra många mål under hösten.