Tjugo minuter efter slutsignalen sjunker Victoria Svanström ner till en halvliggande position på en av avbytarstolarna på Eleda Stadion i Malmö. Det är en solig augustilördag och om en vecka ska hon fylla 18. Det kunde hon inte bry sig mindre om just nu.
Tio meter från Victoria kör hennes ett år äldre syster Isabella Svanström ruscher i maxfart, trots att benen redan är trötta.
– Hur många kvar? flåsar Isabella.
– Tre till, svarar fystränaren Annica Lindstedt.
– Fan också! Men okej.
Ett litet leende syns i Victorias ansikte, det första på flera timmar.
– Det är väl ilska som måste ut, säger hon medan Isabella genomför den näst sista maxlöpningen.
En vaktmästare trycker tillbaka uppsparkade tuvor på gräsmattan. Resten av laget har gått in i omklädningsrummet och de 1 273 åskådarna har lämnat arenan. De fick se IFK Göteborg förlora division ett-toppmötet mot Malmö FF med 5–2, lagets största serieförlust sedan starten i fyran 2020. De fick se Victoria slå en tjusig tunnel i matchen, lyckas med sin snabba tvåfotsdribbling tre gånger och assistera Isabella till 1–1-målet. Victoria hade själv två avslut på mål. Men inget av dem gick in, vilket betyder att hon efter 43 seriematcher för IFK Göteborg står kvar på 58 mål.
– Finns inte så mycket att säga just nu, säger hon. Vi var för dåliga, jag också.
– Vatten!
Isabella är klar med ruscherna. Hon andas häftigt medan hon letar efter sin vattenflaska.
– Hallå, vatten! Var är våra flaskor?
– Tror de har burits in, säger Victoria.
Isabella svär för sig själv innan hon hittar en kvarglömd flaska i gräset som hon tar några giriga klunkar ur.
– Vad bra allt går i dag, säger hon och hasar ner på platsen bredvid sin syster.
Sedan sitter de där och bara stirrar tomt framför sig. Ingen av dem är särskilt intresserad av att ta in de förmildrande omständigheter som trots allt gömmer sig bakom resultatet. Som att seriesuveränen MFF har en svit på 63 raka segrar och allsvensk erfarenhet i laget, medan Blåvitts utespelare samtliga är mellan 16 och 20 år.
När Victorias och Isabellas pappa, huvudtränaren Peter Svanström, samlade spelarna direkt efter förlusten berömde han dem för att de inte vek ner sig efter MFF:s 5–1-mål, som gjordes redan i den 57:e minuten. Blåvitt reducerade, hade bud på fler mål och förresten – påminde Peter – är kampen om andraplatsen och nästa helgs match mot Halmia mycket viktigare.
– Skit i Malmö nu, sade Peter. Jag ska inte säga att ni ska vara glada, för vi gillar inte att förlora här. Var ledsna på vägen hem om ni vill, gör något trevligt på er lediga söndag i morgon. Sedan full fokus på Halmia.
Det såg ut som om hans döttrar lyssnade med ett halvt öra. De har haft sin pappa som tränare så länge de kan minnas och vet hur han funkar. När de till slut släntrar in i stadions korridorer står Peter där med ett ansiktsuttryck som kontrasterar sina besvikna barns. Han tröstar och peppar ledsna spelare och försöker lätta upp stämningen genom att fråga sig om det möjligen finns en buffé av förbjudna preparat innanför en dörr med texten »Doping«.
– Alltså, det står ju inte »dopingkontroll« – det står »doping«. Här inne var det doping, varsågoda och kliv in!
Spelarna duschar snabbt och masar sig in i bussen. 18-åriga mittbacken och lagkaptenen Malva Larsson är den enda som inte kliver på, hon ska stanna i Malmö för att träffa sin pojkvän och hans familj.
– Första mötet med föräldrarna? frågar Peter.
– Ja, säger Malva och ler.
– Oj, oj, oj. Den är ju tuffare än Malmö borta.
Peter ska också bli kvar i Skåne över helgen. Dagen efter ska han spela golf med sin 16-årige son William som snart ska börja andra året på golfgymnasiet. Hemma i Göteborg förbereder sig hans yngsta dotter Cecilia, 13, för en ny termin med sin fotbollsklass på Änglagårdsskolan. Isabella tog studenten för två månader sedan. Och Victoria har inte varit i skolan på över två år.
När jag frågar Victoria Svanström om hennes långsiktiga mål med fotbollen blir hon först tyst i tio sekunder. Sedan säger hon att hon vill nå så långt som möjligt. Detta får Isabella att titta på sin lillasyster med en blick som antyder att svaret är för defensivt.
– Säg som det är istället, säger Isabella. Du ska bli bäst i världen.
Victoria skrattar generat och nästan viskar fram:
– Jag ska bli bäst i världen. Men man borde inte säga det högt.
– Varför inte? frågar Isabella. Du ska ju bli det. Jag vill också bli bäst i världen.
Vi sitter i familjen Svanströms radhus i Utby, en stadsdel i Göteborgs östra delar dit de flyttade från Kode för fyra år sedan. Peter köpte huset mitt under en match, i halvtid ringde han mäklaren och lade det avgörande budet. Men även om det låter impulsivt är platsen vald med omsorg. Bara en kort cykeltur bort ligger Prioritet Serneke Arena där barnen ofta tränar och där Peter jobbar. Victoria var där och körde ett styrkepass under förmiddagen. Om några timmar ska hon och Isabella ner till Valhalla IP för träning med laget.
»Victoria ser upp till Barcelonas mittfältsstjärna Alexia Putellas.«
Halmiamatchen närmar sig. IFK Göteborg ligger trea i Division 1 Södra, tre poäng bakom Halmstadlaget, som dock har överlägsna Malmö kvar att möta. Bara seriesegraren går direkt upp i Elitettan. Samtidigt är Elitettan ökänd för att krascha klubbars ekonomi, det är inte otänkbart att något lag drar sig ur eller går omkull till nästa säsong. Att bli bästa division ett-tvåa kan därför visa sig viktigt.
– Jag har släppt Malmömatchen nu, säger Isabella. Men Halmia får vi bara slå för en förlust till pallar jag inte.
Det är tredje gången jag träffar systrarna Svanström. Jag har lärt mig att de gör mycket tillsammans men är olika som personer. Jag vet att Isabella har ett större socialt behov och är mer direkt i sitt sätt att prata, att Victoria trivs bra i eget sällskap och allra helst uttrycker sig på fotbollsplanen. Jag vet att de var och gästtränade med Milans A-lag under två heta julidagar och att det trots mördande hårda försäsongspass gav mersmak. Jag vet att Isabella har ett snabbt och effektivt skott, att hon är ettrig i duellerna och inte drar sig för att dela ut tjuvnyp på planen. Jag vet att Victoria ser upp till Barcelonas mittfältsstjärna Alexia Putellas och att hennes spelstil påminner om den nyblivna VM-guldmedaljörens. Jag vet att hon före sin tioårsdag kunde kicka bollen tusentals gånger utan att den nuddade marken, att hon föredrog den framför lek med jämnåriga kamrater och att hon den här säsongen jobbar hårt för att förbättra sin fysik.
Men framför allt har jag förstått hur mycket fotbollen betyder för dem. Och att de har blicken mot toppen.
– Om man tränar så mycket som vi gör och satsar så hårt måste man nog ha höga mål för att det ska kännas värt det, säger Isabella.
Victoria nickar.
Vad gör ni om det inte går som ni tänker?
Det blir tyst kring bordet.
– Alltså, hur menar du? säger Isabella efter ett tag.
Jag säger att fotbollen är oförutsägbar även för ovanligt lovande spelare. Knän går sönder, utvecklingskurvor plattas ut, konkurrenter drar förbi, självförtroenden stukas.
Finns det en plan B?
– Har du en sån, »Vickan«? säger Isabella och tittar på sin syster.
Victoria skakar på huvudet.
– Jag tänker nog inte så, säger hon.
– Inte jag heller, säger Isabella. Jag tror inte på det heller. Jag tror att man måste göra något fullt ut om det ska bli något.
Peter Svanström tänkte också bli fotbollsproffs när han var ung. När han förstod att det inte skulle bli så började han åka skateboard i stället.
– Det var i princip det enda jag gjorde när jag var 16, 17 år, säger han. Jag är som Victoria, jag kan bara göra en sak och så släpper jag allt annat. Jag gör det så mycket att det kan bli jobbigt för andra ibland. Pappa var till exempel inte jätteglad när jag åkte skateboard i stället för att vara i skolan.
En dag följde han med sin pappa till golfbanan och fick testa att gå en runda innan han skulle bestämma sig om han ville ta grönt kort. Peter säger att han gick sitt livs första golfrunda på 84 slag, och att han var besviken efteråt.
– Som jag förstod det skulle man göra par på varje hål och jag kom in på tolv över. Men när andra fick se scorekortet trodde de att vi skrivit fel. Det hade vi inte. Tio månader senare hade jag fyra i handicap.
Peter Svanström var 19 när han upptäckte golfen och gick helt in i den. Han tränade »säkert tio, tolv timmar per dag« och kom så pass långt att han kvalade in till skandinaviska touren. Man kan fråga sig hur långt han hade nått om han börjat tidigare. Det gör inte Peter.
– Jag tittar ogärna bakåt, säger han. Men jag hade nog ändå inte det rätta psyket för att bli riktigt bra. För dåligt tålamod på tävling. Började jag bra tog jag i så att jag sprack, började jag dåligt tappade jag intresset. Att coacha passar mig bättre.
Han blev ändå kvar inom golfen och jobbade i många år som VD på en golf- och konferensanläggning i Kode. Det var också på golfbanan han träffade sin fru Ines. Den här hösten firar de 20-årig bröllopsdag, samtidigt som de försöker hålla koll på de fyra barnens idrottande.
– Idrotten blev viktig för alla, säger Peter. Men särskilt för Victoria.
»För mig går fotbollen före. Därför kom jag fram till att jag behövde välja bort skolan.«
Han berättar att Victoria som barn var sen i sin sociala utveckling och med att prata. Att hon hade svårt att koncentrera sig och ta emot instruktioner. Att hon kunde få kraftiga utbrott.
– Trots att Isabella bara är elva månader äldre fick hon verkligen vara storasyster tidigt, säger han. Vi hade stora utmaningar hemma.
Peter menar att mycket förändrades till det bättre när han via företagshälsovården fick kontakt med en barnläkare.
– Hon var sex eller sju då och läkaren frågade henne vad hon tyckte var roligast i livet. »Fotboll«, svarade Victoria. Då tittade läkaren på mig och frågade: »Kan hon spela ännu mer fotboll?«
Peter hade då redan börjat fotbollsträna sina barn i Kode. Han frågade föreningen om Victoria kunde börja spela med fler lag, vilket hon fick. Samtidigt som han körde extra med henne när det inte var vanlig träning eller match.
– Plötsligt stod jag alltid på en fotbollsplan med den här lilla tjejen. Varje stund vi kunde spelade vi fotboll. Folk måste ha tänkt: Vad är det för idiotfarsa som kör så mycket med ett så litet barn? Men jag hade läkarens ord i bakhuvudet: »Kör nu i tre månader, hon ska vara riktigt trött när hon kommer hem.« Hade hon älskat piano hade vi spelat piano, men nu var det fotboll.
Enligt Peter märktes stor skillnad redan efter en och en halv månad. Victoria tyckte varje fotbollspass var roligt, sov bättre och föreföll mer harmonisk hemma.
– Vi kunde öppna dörren till hennes rum och så satt hon där och tecknade, beskrev sina mål med ord eller teckningar. Tidigare hade samma rum ofta rivits i ilska och frustration.
Även Isabella tränade med flera olika lag samtidigt, äldre flicklag och jämnåriga pojklag. Systrarna spelade också mycket bara de två. En granne till familjen klippte varje vecka en bit av sin äng, 20 gånger 30 meter, där Svanströmmarna trixade och sprang med bollen på tid genom olika slalombanor.
– I början spelade vi bara för att det var kul, säger Victoria. Men ambitionerna kom ganska tidigt, skulle jag säga.
När Isabella skulle fylla tio sade hon till sina föräldrar att hon var för stor för kalas. Istället önskade hon sig att få se en fotbollsmatch i Barcelona. Det fick hon, Neymars comeback efter ryggskadan i VM 2014. När Victoria blev lika gammal ett år senare fick hon åka och se Real Madrid.
– Vi fastnade aldrig för någon annan sport, säger Isabella. Vi spelade så mycket fotboll tidigt och det var det vi ville göra. Det kunde aldrig bli för mycket fotboll.
När de blev för bra för sitt ordinarie lag i Kode kontaktade Peter IFK Göteborg. Jonas Olsson, akademiansvarig i klubben, hälsade att döttrarna var välkomna och frågade samtidigt om Peter kunde tänka sig att bli tränare på flicksidan. Det kunde han. Två år senare beslutade föreningens medlemmar att ett seniorlag skulle startas på damsidan. Vidare bestämdes att seniorlaget skulle fyllas med egna spelare från akademin och att Peter Svanström, tillsammans med Cristian Loayza Barrios, skulle bli tränare.
»Jag har aldrig upplevt fotbollen som jobbig så som jag gjorde med skolan.«
IFK marknadsförde laget snarare än de unga spelarna som smög i gång i division fyra under pandemins publikrestriktioner. Spelarna var alltid yngre än sina motståndare och tog sig upp i trean utan problem. Blåvitt dominerade även i division tre 2021. Men för Victoria, då 15 år, var det en jobbig tid. Fotbollen krävde allt mer tid och fokus, vilket även skolan gjorde. Och Victoria ville vara bäst både på planen och i klassrummet.
Peter:
– Läraren kunde be oss: »Ni måste säga till er dotter att hon inte behöver göra om proven för att hon har ett fel av 200 frågor.« Hon kunde skriva tio sidor för hand och blev sista ordet felstavat suddade hon inte det, utan slängde allt och började om. För att det inte blivit perfekt.
Efter vårterminen i nian sade Victoria, som hade toppbetyg i samtliga ämnen utom två, till sina föräldrar att hon ville sluta skolan. Eller åtminstone ta en paus.
På Valhalla IP:s soldränkta läktare berättar Victoria om beslutet att lägga skolarbetet åt sidan.
– Jag kände att jag inte mådde så bra av skolan helt enkelt, den skapade mycket stress hos mig.
Isabella sitter bredvid henne, Peter en rad nedanför. Blåvitts kvällsträning ska snart börja.
– Jag ställde jättehöga krav på mig, fortsätter Victoria. Det påverkade min fotboll och träningen på ett negativt sätt, och för mig går fotbollen före. Därför kom jag fram till att jag behövde välja bort skolan.
Sedan dess har hon levt som ett fotbollsproffs, med några avgörande skillnader. Hon tjänar inte särskilt mycket pengar och bor fortfarande hemma. När syskonen har gått till skolan och föräldrarna till jobbet har Victoria gått och tränat. Varje söndag gör hon, tillsammans med tränare och fystränare, ett individuellt veckoschema som hon följer noga.
– Det har funkat bra, jag har inga problem med att köra på egen hand. Det har varit skönt att slippa tänka på skolan.
Hade du velat sluta länge innan du sa att du ville det?
– Det var väl under sista terminen i nian som jag verkligen började överväga det.
Peter bryter in:
– Att ha som inre drivkraft att bli bäst i världen på fotboll går an om man inte samtidigt har andra områden där man också känner att man vill vara outstanding. Då tror jag att man kraschar.
Jag frågar Victoria om inte fotbollens krav också blir svåra att hantera. Hon funderar en stund innan hon svarar:
– Inte på samma sätt. Jag mår ändå bra av att spela fotboll. Och jag ser det hellre som att jag har mål. Sedan kan ju målen bli till krav, men jag har aldrig upplevt fotbollen som jobbig så som jag gjorde med skolan.
Kände du aldrig så med skolan, Isabella?
– Jo, säger Isabella. Jag var extremt skoltrött på gymnasiet. Men jag och Vickan är lite olika där. Jag behöver ändå gå till något varje dag och träffa andra människor.
– Det behöver kanske inte jag, säger Victoria.
»När jag var yngre var det svårt att skilja på pappa och tränare.«
Har det någon gång varit jobbigt att ha er pappa som tränare?
– Ja, det har det, säger Isabella. Nu har man lärt sig att hantera det, men när jag var yngre var det svårt att skilja på pappa och tränare. Det jag kan tycka är jobbigt nu är hur det ser ut utifrån, att vår pappa är tränare och att det kan ifrågasättas. Speltid och sådant. Jag får bara se till att prestera och visa varför jag får spela. Att jag inte startar för att jag är hans dotter.
– Fällan för en föräldratränare är snarare att man blir för hård mot sina egna barn, säger Peter. Jag har kanske mindre tålamod med dig, Isabella, än med andra.
Vad är han bra på?
– Du är engagerad men ändå lugn, säger Victoria och tittar på sin pappa.
– Du får ut max av det som finns, säger Isabella. Du gjorde lilla Kode till ett bra lag, du har gjort IFK till ett bra lag trots att vi bara fyllt på underifrån och inte köpt spelare.
Peter blir generad av berömmet men säger att han nyligen fick ungefär samma feedback från klubbdirektören Håkan Mild.
– Han sa att jag aldrig gnäller och ber om saker utan bara levererar utifrån det som finns. Då blev jag stolt faktiskt.
Han tittar på klockan och vänder sig mot sina döttrar.
– Okej, tjejer. Dags att gå ner till planen nu.
Medan systrarna förbereder sig för träningen sitter deras pappa kvar på läktaren. Han poängterar att varken han eller hans fru uppmuntrade Victoria att hoppa av skolan, men att de stöttade sin dotter i hennes vilja. Han påpekar att det går att ta upp studierna senare i livet och att detsamma inte går att säga om en fotbollskarriär. Han vill också föra fram hur mycket Victoria har utvecklats under den långa »pausen«.
– Och då menar jag framför allt som människa. Det finns en helt annan glädje till själva livet.
När IFK Göteborg under förra säsongen avancerade till division ett var Victoria inte med. Under 2022 var hon utlånad till Alingsås i Elitettan, serien under Sveriges högsta. Och även om bättre omgivning och motstånd fick henne att ta kliv som spelare, menar Peter att de sociala sprången var viktigare.
– Hon fick utmana sig själv i en mer vuxen miljö. Hur pratar jag med en tränare som inte är min pappa? Hur ber jag om skjuts? Hon klarade det jättebra. Jag märker stor skillnad på henne i år. Nu satt hon nyss här och svarade på dina frågor utan problem. För ett år sedan eller två hade hon inte velat prata alls.
Någon ropar på Peter från Valhallas konstgräsmatta. Han behövs där nere, träningen måste börja. Men innan han går ner berättar han om en match från 2021 där Victoria gjorde fyra mål. Efter slutsignalen ville Göteborgs-Posten prata med henne. Victoria vägrade och Peter fick skicka fram anfallaren Filippa Hopkins istället. Men inför den här säsongen var Victoria med i samma tidning när GP gjorde en längre intervju med familjen Svanström.
– Det var första gången hon ställde upp på något sådant, säger Peter. Vi pratade länge om det innan, och efteråt var hon jättestolt. Efter nästa match tog hon en liveintervju helt frivilligt.
IFK Göteborg klarar den match som Peter på förhand beskrev som »vår kanske viktigaste sedan starten«. Halmia besegras med 3–1 på Örjans Vall. Isabella spelar fram till alla målen, Victoria gör ett. Fyra dagar senare tar spelarna en ännu större skalp när Elitettanlaget Jitex besegras med samma siffror i Svenska cupen.
Kanske, kanske inte, tillhör Blåvitt samma serie nästa år. Men oavsett om det blir så är det långt ifrån givet att två stycken Svanström fortfarande finns i startelvan då. Isabella blev historisk i år när hon som första damspelare i IFK Göteborg förlängde sitt kontrakt. Hon har avtal även över 2024. Victorias kontrakt går däremot ut efter säsongen. Hon vet inte exakt vad som kommer att hända efter den, men för sin agent Malin Levenstad har hon listat punkterna hon värderar högst den dagen det blir dags att byta klubb.
När hon och Isabella besökte Milan i somras bodde de på storklubbens internat, där akademispelarna finns till vardags. Allt verkade proffsigt och utvecklande. Men Victoria är tveksam till att byta seniorspel mot ungdomslag, hur mäktig klubben och organisationen än är.
– Jag börjar kanske bli för gammal för det, säger hon.
Hon har precis fyllt 18. När jag frågar henne och Isabella var de befinner sig om fem år, om allt går som de vill, säger Isabella först att hon spelar i Barcelona då. Sedan ändrar hon sig:
– Vänta nu. Engelska ligan lär väl vara den bästa om fem år? Då blir det nog snarare Premier League. Manchester United?
– En stor klubb i en stor liga, säger Victoria.
– I den största ligan, säger Isabella.
Victoria skrattar. Isabella lägger till:
– Sedan är det ju VM om fyra år också.
