97:orna från Vaksala

Ett av Filippa Angeldahls första minnen av Nathalie Björn är när hon frågade sin kompis vad hon hade gjort på läppen. Nathalie uppskattade inte frågan. Det lilla födelsemärke som fanns där var inget hon var stolt över.

– Du blev så sur att du tog ett papper och viftade in det i mitt öga, säger Filippa.

– Inte med flit, säger Nathalie. Men det hände.

– Det började i alla fall svida ordentligt. Alltså, jag blev så lack.

Båda skrattar. Klockan är halv nio på kvällen och det återstår några dagar tills EM-truppen ska samlas. Kvällssolen träffar de två landslagsspelarna där de sitter på Årsta IP:s lilla träläktare i Uppsala, framför fotbollsplanen där Vaksala SK:s herrlag håller på att avsluta ett träningspass.

– Vi hängde här otroligt mycket när vi var små, säger Nathalie.

– På sommarlovet drog vi ner till planen och spelade från morgon till kväll, säger Filippa. Vi fick en tjuga var hemifrån så att vi skulle klara oss.

– Cyklade till »Donken« fem minuter bort …

– Två cheeseburgare …

– Sedan tillbaka för att träna mer fotboll.

En sommar övade de nästan bara på nickar. Spelade något annat lag match ställde de sig bredvid planen, höll bollen i luften så länge de kunde och skrek »sorry, sorry« när den råkade studsa innanför linjerna. 

– Som bäst tror jag att vi klarade 260 nickar, säger Nathalie. Ganska bra. Vi var ändå kids.

Båda älskade fotboll, men Filippa Angeldahl var den som aldrig fick nog. Hon hade också svårare att tygla sitt humör när det inte gick som hon ville. Under extraträningarna med pappa Christer blev hon ibland förbannad på honom när han kom med råd hon inte ansåg sig behöva. Den ilskan hade Christer inga problem med. Kokade känslorna över avbröt de passet och körde hem – men vid rondellen utanför McDonald’s hade Filippa oftast lugnat ner sig och bad om att få fullfölja träningen. Då tog Christer lugnt ett varv i rondellen och gasade tillbaka mot Årsta IP.

»Nathalie Björn och Filippa Angeldahl sade att deras målsättning var att bli proffs i Barcelonas herrlag.«

Värre var det de gånger Filippa visade frustation mot sina lagkamrater. Hon ville alltid göra mål, alltid vinna, även på träning. Om en medspelare inte passade bollen tillräckligt bra hände det att hon fick höra det. Vid sådana tillfällen förklarade Christer att fotboll är ett lagspel och att man måste uppföra sig därefter. För att uppmuntra bättre beteende klistrade han en guldstjärna på ett papper varje gång dottern genomförde en bra träning.

– Med »bra träning« menades bra uppförande, säger Filippa. Efter tio guldstjärnor skulle jag få köpa något som belöning. Jag valde en rosa keps. Tror fortfarande att jag har kvar den hemma.

– Du borde ha den på under EM, säger Nathalie Björn.

Man skulle kunna påstå att både Filippa och Nathalie med tiden blev bättre på att hantera motgångar. Men sanningen var att de knappt hade några. Problemet var snarare att deras flicklag var alldeles för bra.

 

Familjen Angeldahls radhus låg alldeles i närheten av Årstas planer i östra Uppsala, där Vaksala SK höll till. Därför var det naturligt att traska dit när sexåriga Filippa ville börja spela i lag. Det fanns ett lag för flickor födda 1996, men de ville inte ta emot den ett år yngre Filippa. Tillsammans med två andra fotbollspappor – Ove Sjöblom och Hasse Lide – drog Christer Angeldahl därför igång ett 97-lag i Vaksala. En av tjejerna som började där var Nathalie Björn, vars pappa Andreas blev målvaktstränare. 

Samtidigt tränade Christer ett herrlag i division fyra, men när tiden inte räckte till tvingades han välja. Han valde barnen. Dels för att han hade roligare i deras sällskap, dels för att han snabbt märkte vilken lovande och ambitiös årskull han hade att jobba med. Hans mantra var att berömma varje spelare minst två gånger per träning. Målsättning var att så många som möjligt skulle bli seniorspelare. 

– Som jag såg det tog vi deras drivkraft och drömmar på allvar, säger Christer. Vi var inte intresserade av att leka Hela havet stormar på träningarna. Vi ville hjälpa dem att bli jättebra på fotboll. 

När Vaksala började spela matcher stod det snabbt klart att de låg långt före andra lag i samma ålder. Nathalie slog öppnande passningar och Filippa öste in mål längst fram. Segersiffrorna blev stora, förlorade gjorde de i princip aldrig. För att spelarna inte skulle bli bekväma anmälde ledarna laget till äldre serier. Vaksala vann dem också, till och med när de mötte två år äldre motståndare. 

– Vi försökte hela tiden utmana tjejerna, säger Christer. Man utvecklas inte av att bara köra över allt och alla. Träningarna var ofta tuffare än matcherna. 

»Den höga ambitionen var uttalad. Gillade man inte den fanns det andra lag att spela med.«

Andra lag i Uppsala och runtom i Uppland fruktade att möta dem. Jämnåriga talanger i andra föreningar hörde också historierna om hur seriösa Vaksalas 97:or var med sin fotboll. Nathalie Björn och Filippa Angeldahl sade att deras målsättning var att bli proffs i Barcelonas herrlag. Och förutom de ordinarie träningspassen körde de extra med sina pappor på fritiden. 

– De var liksom fotbollsspelare redan från början, säger Josefin Jarstad.

Josefin Jarstad började spela fotboll i Uppsalaklubben Vindhemspojkarna, VP, där hennes pappa var tränare. Hon var även duktig i bandy och spelade där tillsammans med Filippa Angeldahl, som var ett minst lika stort löfte på skridsko. När Josefin behövde ett bättre fotbollslag att spela med var det givet vilket gäng hon skulle byta till. Hon hade varit med om att förlora mot Vaksala tidigare och förstod att träningspassen på Årsta skulle innebära något helt annat än vad hon var van vid.

– I VP hjulade vi och körde Under hökens vingar på träningarna. I Vaksala var det: »Vi spelar för att bli bra.« Det var ett helt annat fokus och många tävlingsmoment på träningarna. Vilket smålag kommer upp först i tio passningar? Sådana saker. Jag slogs också av hur engagerade föräldrarna var, de var som en liten klack på matcherna. Ramsor och grejer.

Fanns det spelare som tyckte att det var för seriöst och tävlingsinriktat?

– Det gjorde det säkert, men den höga ambitionen var uttalad. Gillade man inte den fanns det andra lag att spela med. Mig passade det. Jag ville också bli så bra som möjligt.

»I tonåren var jag den ›galna‹ av oss två, den som ändå testade att festa och så där. Men då hade jag alltid Filippa som drog mig tillbaka till fotbollsplanen.«

 

Christer Angeldahl öppnar bakluckan på sin tvådörrarsbil och lassar in en City Gross-kasse med två grillset i. 

– Priser till matchens lirare i morgon, förklarar han. Filippa ska dela ut.

Sedan i fjol är Christer assisterande tränare i Elitettanlaget Gamla Upsala SK, i trakten aldrig kallade något annat än Gusk. De är nykomlingar i serien och dagen efter väntar derby mot hårdsatsande tabellettan IK Uppsala. 

– Deras spelare har ersättning, våra får bara lite matchpremier. Men vi ska se vad vi kan göra för att bråka med dem.

Han rullar ut några bollar på träningsplanen där spelarna värmer upp. Högerbacken Malin Forssner tar upp en av dem och klämmer åt för att testa trycket.

– Det ska bli skitkul med derby, säger hon. Lär ju komma lite folk också. Inte bara tre föräldrar och en hund som det brukar vara. 

Malin Forssner är en av tre spelare i Gusk som tidigare tillhörde Vaksalas 97:or. Hon pluggar antropologi och även om hon bevisligen är elitspelare beskriver hon sig själv som en »lallare« när det kommer till fotboll. 

– Jag älskade fotboll, men i Vaksala tänkte jag inte så mycket på den utöver träningarna och matcherna. Även om jag var bra var jag en lallare jämfört med Filippa och »Nattis«. Jag prioriterade att träffa killar och kompisar istället för att återhämta mig.

Precis som Josefin Jarstad kom Malin Forssner till Vaksala från ett annat flicklag. Hon anpassade sig snabbt till den högre nivån.

– Jag hade stor respekt för det här fantastiska laget man hört så mycket om, säger hon. I mitt gamla lag sprang vi runt och ville vara fina på planen. I Vaksala hade spelarna mössa och ville bara vinna. 

Hur var det de gånger ni faktiskt förlorade?

– En gång hade vi 126–1 i målskillnad efter en cup. Men när vi väl förlorade var det katastrof. Katastrof! I mitt gamla lag var det ingen grej att förlora, det hände ofta. Så kom jag till Vaksala där Filippa var helt förstörd om vi någon gång torskade. När vi åkte ur Örebrocupen mot ett äldre lag grät alla spelare. Jag tittade på dem och tänkte: »Okej, nu får väl jag också gråta då.«

När även äldre motståndare i länet blev för lätta att besegra anmälde ledarna Vaksala till en pojklagsserie. Spelarna var då 12 eller 13 år och hade ett stort mål framför sig: Gothia Cup 2010. 

»Den spelförståelse som Filippa och ›Nattis‹ har i dag tror jag kommer mycket från när de mötte killar.«

Christer trodde att det skulle bli ganska många förluster mot killarna, men att laget skulle utvecklas av tuffare motstånd och dessutom få träna på att hantera motgångar. Matcherna var 60 minuter långa. I sitt huvud delade Christer in dem i sex tiominutersperioder och tänkte att Vaksala åtminstone skulle vinna en av perioderna. Men efter seriepremiären, 3–0 mot Norrtäljes pojklag, förstod han att det nog inte skulle bli så många förluster här heller.

– Killarna underskattade oss, säger Malin Forssner. Vårt bortaställ var rosa och det var många som sa typ: »Tjejer, jag tror att ni ska vara på en annan plan för vi ska spela match här.« Då fick vi förklara att det var vi som var deras motståndare. 

Och sedan krossade ni dem?

– Det ska jag inte säga, men vi vann den serien också. Många killar grät för att de hade torskat mot tjejer. Det var kul. Det var kul att se killar gråta. 

Christer Angeldahl:

– Den spelförståelse som Filippa och »Nattis« har i dag tror jag kommer mycket från när de mötte killar. De var tvungna att vara jäkligt snabba i tanken där. Men för mig handlade det inte bara om fotboll. Jag hoppades att tjejerna skulle ha nytta av erfarenheten om de till exempel hamnade i ett lönesamtal som vuxna. Att de då skulle kunna säga: »Fan, jag har spelat fotboll mot jämnåriga killar och vi spöade skiten ur dem! Jag är värd lika mycket pengar som männen som jobbar här.«

 

Förutom matcherna mot killar förberedde sig laget inför Gothia Cup på andra sätt. I princip varje träning avslutades med straffläggning där skyttarna också fick vandra från mittlinjen till straffpunkten, som i ett riktigt avgörande. De gamla AIK-spelarna Ola Rydstrand och Björn Kindlund, som jobbade som fotbollsinstruktörer vid Gottsundaskolan, körde också extra med Vaksalas 97:or en gång i veckan. 

– Och jag minns inte om det var inför Gothia, säger Malin Forssner. Men före en cup tränade vi på att sova över. Vi låg på luftmadrasser i klubbstugan. Det var nog inte många flicklag som övade på att sova.

– Jag fattade inte att det var en övning, säger Josefin Jarstad. Jag trodde bara att det var en kul grej. Ledarna var smarta på så sätt. Vi fick göra roliga saker, som straffläggningar och övernattningar, samtidigt som det fanns en sportslig tanke bakom allt.

För de flesta lag som kommer till Gothia Cup handlar turneringen om mycket mer än fotboll. Det är lägerliv på någon skola man aldrig riktigt lyckas begripa var den ligger. Sena kvällar på Liseberg. Det stora turneringsdiskot. Styltiga samtal med ungdomsspelare från andra länder. Men Vaksala åkte främst till Göteborg för att hämta hem en pokal. Före turneringen skrev ledarna mejl till alla föräldrar och förklarade att varje spelare var garanterad minst en match, men målet var att vinna och därför skulle de bästa också få mest speltid. Spelarna fick besöka Liseberg – men inte diskot. Och ingen behövde packa med liggunderlag eller luftmadrass.

– Ska man vinna kan man inte ligga och vrida sig i en gympasal, säger Christer Angeldahl. Man måste sova bra och äta rätt. Så vi tog in på hotell och åt inte skolmaten som andra lag gjorde, vi beställde mat från en restaurang. Vi ville vara bäst på allt.

Det låter dyrt?

– Vi hade det ganska förspänt med flera föräldrar som var egna företagare. Och det här upplägget gällde just Gothia som vi verkligen ville vinna. I Örebrocupen sov vi på skola varje år och spelade alltid mot ett år äldre. Och i turneringar som inte var lika viktiga att vinna kunde »Nattis« och Filippa sitta en del på bänken. 

Förberedelserna och upplägget gav resultat. Vaksala vann Gothia Cup efter ett straffavgörande mot Brommapojkarna i finalen. Nathalie Björn, Filippa Angeldahl och Malin Forssner visade vägen innan Josefin Jarstad sköt den sista i mål. 

– Fyra år senare vann vi igen, säger hon. Men då var inte »Nattis« och Filippa kvar. De behövde nya utmaningar.

 

Inte långt efter Gothia Cup-titeln 2014 splittrades Vaksalas 97:or. Några, som Klara Molin, i dag landslagsspelare i innebandy, valde andra sporter. En del hamnade i Sirius och fortsatte sedan till andra fotbollsklubbar. Flera spelar fortfarande på hög nivå, men tre namn sticker ut: Lyonproffset Emma Holmgren som vaktade målet vid Gothiaguldet 2014, och så de gamla bästisarna som numera representerar var sitt Women’s Super League-lag. 

– Jag har tänkt på det, säger Evertonproffset Nathalie Björn. Hur viktigt det var att vi alltid hade varandra. I tonåren var jag den »galna« av oss två, den som ändå testade att festa och så där. Men då hade jag alltid Filippa som drog mig tillbaka till fotbollsplanen. Hon var min trygga punkt.

Manchester City-spelaren Filippa Angeldahl nickar och sträcker ut benen på Årstas träläktare. För henne handlade allt om sport under uppväxten. På vintrarna spelade hon innebandy och bandy. Hennes sista insats som bandyspelare var i U17-VM 2013. Sverige vann guld, Filippa gjorde två mål i finalen, blev skyttedrottning och utsågs till turneringens bästa spelare.

– Snacka om att sluta på topp, säger Nathalie.

– Jag tyckte nog att bandy ofta var roligare än fotboll, säger Filippa. Men i bakhuvudet fanns alltid att det inte gick att göra karriär och leva på den. På så sätt var fotbollen alltid nummer ett. 

»Vi ville hela tiden bevisa oss, mot äldre spelare och speciellt mot killar. Särskilt när man fick höra kommentarer om att man var tjej.«

Efter Vaksala och Sirius fortsatte Filippa och Nathalie att spela tillsammans i AIK. De delade en etta utan internet i Sundbyberg, tog tunnelbanan för att storhandla och fraktade hem smutstvätt till sina föräldrar på helgerna. Kamratbandet är fortfarande starkt. Det är bara fem mil mellan deras respektive hem i Liverpool och Manchester. 

– Fotbollen är på ett annat sätt i dag, säger Filippa. Vi är på högsta nivån nu, men jag är inte i Manchester för att få kompisar. I Vaksala tog vi verkligen fotbollen på allvar. Men vi var också ett kompisgäng som hade kul.

Förutom en ovanligt talangfull årskull – varför tror ni att så många från ert flicklag blev så bra?

– Jag tror att träningsmiljön betydde mycket, säger Filippa. Att vi var många som triggade varandra. Inte bara »Nattis« och jag.

– Det skapades en vinnarkultur redan i tidig ålder, säger Nathalie. Vi ville hela tiden bevisa oss, mot äldre spelare och speciellt mot killar. Särskilt när man fick höra kommentarer om att man var tjej.

– »Vi tänker inte spela mot tjejer«, säger Filippa.

– Precis, säger Nathalie. Sådana kommentarer, och ibland även från spelarnas pappor. En del saker de sa var verkligen inte okej, att vara 13 år och höra en vuxen man säga att vi inte borde få spela. Men man blev också taggad av det. Det sporrade oss att bli ännu bättre.

Båda skakar på huvudet när jag frågar om de någon gång upplevde det tidiga allvaret kring deras fotboll som pressande. 

– Under Gothia fick jag karusellförbud på Liseberg eftersom jag hade nackproblem, säger Nathalie. Inget skulle riskeras inför matcherna. Det är klart att jag gärna hade åkt de där karusellerna, men jag fattade läget för jag visste också vad som var viktigast. Jag hängde vid chokladhjulen istället. Vann en stor Geisha.

– Som du inte ens tycker om, säger Filippa.

– Nej, men ändå. En vinst är en vinst.

»Jag har aldrig fattat varför man vill vara underdog. Är man favorit betyder det att man har gjort något bra. Och man vill ju vara bäst.«

 

Dagen efter har Filippa Angeldahl bytt Årsta IP mot Lötens IP där hon ser tre av sina gamla Vaksalakompisar spela ett svängigt derby i Elitettan. Gusk förlorar till slut mot IK Uppsala med 5–4, men högerbacken Malin Forssner ser inte alltför knäckt ut när hon ger Filippa en kram efteråt.

– Lycka till i EM nu, säger hon.

I folkvimlet syns också Lyonmålvakten Emma Holmgren, som missade EM-truppen. Och så förstås Gusks assisterande tränare Christer Angeldahl som redan har bokat sin Englandsresa. Han har haft så mycket att göra med Gusk och sitt vanliga jobb att han ännu inte hunnit besöka sin dotter i Manchester. Men EM tänker han inte missa och biljetterna är offensivt bokade: från sista gruppspelsmatchen till finalen på Wembley.

Jag påpekar att Sverige är högst rankat av samtliga lag i turneringen och spelar med större press på sig än tidigare. Christer Angeldahl ger inte mycket för det snacket.

– Typiskt svenskt, det där, säger han. Jag har aldrig fattat varför man vill vara underdog. Är man favorit betyder det att man har gjort något bra. Och man vill ju vara bäst. 

Han skrattar till.

– Jag tror i alla fall inte att Nattis och Filippa har några problem med den känslan. De har en del erfarenhet av det där, om man säger så.