Skördetid

Christer Angeldahl känner att han förtjänar en öl. 

– Jag har för fan städat hela dagen, säger han och knäpper upp en Carlsbergskapsyl. 

– Du har fixat med Filippas lägenhet? undrar Hanna Glas pappa Leif, som bär en gul beppehatt med texten »Sverige« över pannan. 

– Ja, ute på Hisingen, svarar Christer. Det gick så fort när hon lämnade Häcken. Hon drog bara. 

Christer tittar ner på sin tallrik och petar runt potatissallad med en gaffel. 

– I dag får det inte vara några handbromsar, det måste ösas på från första minut, säger han. Inget jävla försiktighetstänk från Peter [Gerhardsson, förbundskapten]! Det är ju Georgien som vi möter! 

Leif, som om en vecka ska åka ner till München för att hälsa på sin dotter, flinar och sippar på sin sockerfria cola på andra sidan bordet i logen på Gamla Ullevi. De båda fotbollspapporna har blivit inbjudna av Michael Kallbäck och hans agentkollega Megan Brakes, det är deras agentfirma Neverland Management som står för kalaset den här tisdagskvällen i september när Sverige förväntas ta tre enkla poäng mot Georgien i VM-kvalet, och det är han som står några meter bort i solglasögon, senapsgul mössa, svart Karl Lagerfeldjacka, gröna Stone Island-byxor och mustig parfym från Tom Ford och blickar ut över gräset och ser landslaget värma upp. Medan det nyblivna Manchester City-proffset Filippa Angeldahl, som också är Megan Brakes flickvän, ständigt söker boll under uppvärmningsspelet ser han sina tre andra spelare i Peter Gerhardssons kvaltrupp mer förstrött kicka bollen mellan varandra: Bayern München-yttern Sofia Jakobsson, Häckenförsvararen Emma Kullberg och Leifs dotter Hanna Glas – enligt Michael »Sveriges bäst betalda damspelare« – inleder på bänken. 

»Om jag ibland måste få mina manliga spelare att förstå att de inte är så bra som de tror att de är, är det oftast tvärtom med damspelarna.«

Leif och Christer gnabbas om vilken dotter som har bäst träningsfaciliteter i deras nya klubbar när jag nämner för farsorna i åtsittande landslagströjor att två tredjedelar av den trupp som samlats i Göteborg för matchen mot Georgien till vardags spelar utomlands, och att det är dubbelt så många jämfört med OS-truppen till Brasilien 2016, då Sverige vann silver.  

– Jätteroligt, säger Leif. 

– Kul, säger Christer. 

– Och bara sedan OS-silvret i somras har fem spelare lämnat Allsvenskan för utlandet, fortsätter jag. Vad tänker …

– Där är ju »Nattis«! 

Christer spänner blicken genom rutan och pekar mot landslagsbacken Nathalie Björn. Han berättar att han tränade sin dotter och henne från att de var små i Uppsalaklubben Vaksala IK tills de var redo för seniorfotboll.

– De träffas en del i England, skönt för Filippa nu de första veckorna, säger han och sätter sig igen. 

Jag flikar in att hon kan hänga med Anna Anvegård eller Hanna Bennison, som även de flyttade till storsatsande Everton i somras, om Nathalie inte kan umgås, men Christer verkar inte höra mig. Kanske för att Elena Sadikus skratt överröstar det mesta i logen. Den tidigare mittfältaren, som på grund av knäskador tvingades avsluta spelarkarriären 24 år gammal, kluckar högljutt bredvid Michael Kallbäck som förhandlat samtliga hennes kontrakt, både som spelare och på senare år som tränare. Om en vecka ska hon presenteras som Eskilstuna Uniteds nya tränare. 

När domaren blåser igång landskampen stegar Christer Angeldahl ut från logen med en öl i handen. Han hinner knappt sätta sig innan en vakt säger åt honom att glasflaskor inte är tillåtna bland stolsraderna. Han skakar på huvudet. 

Jag frågar Elena Sadiku hur hennes agent är att arbeta med. 

– Michael kunde vara fucking jobbig när han berättade vad han tyckte att man skulle förbättra som spelare, säger hon. Jag var arg på honom många gånger. Ibland ville man bara höra att man var bra, men han var alltid: »Du måste förbättra det, du måste jobba på det.« 

Hon skiner upp i ett leende. 

– Men i dag förstår jag vad han gjorde. Och han ska fan ha kredd för att han slogs för oss damspelare innan någon annan agent gjorde det. Innan svenska spelare flyttade utomlands och började tjäna pengar till sina agenter.  

Efter bara ett par minuter står det klart att Sverige kommer att vinna, frågan är bara med hur många mål. Georgien får inte ihop fem passningar i rad. Angeldahl är ständigt spelbar på mittfältet och kommer ofta ner för att möta boll från försvararna. 

– Jag tror att hon kan bli lagkapten inom några år, säger Michael. Hon behövde bara förstå hur bra hon är, precis som Hanna [Glas] och många andra damspelare som jag arbetat med under åren. Om jag ibland måste få mina manliga spelare att förstå att de inte är så bra som de tror att de är, är det oftast tvärtom med damspelarna. Jag vill att Hanna ska vara förbannad när hon inte nomineras till Ballon d’Or. 

I den 14:e matchminuten drar Angeldahl iväg ett skott som träffar ribban. Pappa Christer slår ut med armarna i luften och Kallbäck grimaserar. 

– Gör hon bara lite mer mål så är hon snart en av de bäst betalda i världen, hon har den potentialen.

I den 40:e minuten får hon iväg ett nytt skott som gör att nätet rasslar till. Christer ser ut att spricka av stolthet och en utsmugglad ölflaska åker upp i luften. 1–0 till Sverige. Häckenmittfältaren Julia Zigiotti Olme, som även hon hängt i Kallbäcks loge, applåderar. 

Om en dryg timme, när Sverige har besegrat Georgien med 4–0, ska Julia promenera tillbaka till hotellet som Michael Kallbäck bor på över natten. Där ska hon från Megan Brakes och Michael Kallbäck få höra att en Premier League-klubb har återvänt med ett ännu bättre kontraktsförslag – för både henne och flickvännen Emma Kullberg, också hon i Häcken. Lönerna nästan tripplas. Hon kommer att säga att det låter bra, att paret har bestämt sig för att klubben är det bästa för dem, och därmed har ytterligare två spelare lämnat Sverige.

 

Första gången jag träffade Michael Kallbäck var över två tallrikar pyttipanna på Avenyn i Göteborg en iskall marslördag 2013. Han var i stan för en match i Svenska cupen mellan IFK Göteborg och IK Brage, klubben som halvåret tidigare hade anställt honom som sportchef. Då var han en 27-åring med stora planer för Borlängeklubben, han hade värvat ihop en brokig skara spelare med namn som Jan Tauer, Dulee Johnson och Njogu Demba-Nyrén. 

Brage förlorade den eftermiddagen, och fem månader senare, när klubben låg dyngsist i Superettan med sex inspelade poäng och tränaren Conny Karlsson tvingats sluta på grund av hjärtproblem, fick Michael sparken.  

Sedan dess har han hört av sig många gånger. Ibland för att jag sökt honom för ett telefonnummer till någon av de cirka 50 spelare som han företräder, andra gånger när han känt att jag borde skriva om någon av hans klienter. »Jag ska ta en spelare till en klubb i Egypten, sugen på att hänga på?« kunde han skriva i ett sms för att i nästa föreslå en story om Elena Sadikus äventyr som assisterande tränare i Kina. 

Jag har sett honom gräla på Twitter när han anklagat journalister för att fara med osanning om spelare som han, eller hans agentkompisar (inte sällan hans »mentor« Hasan Cetinkaya) representerar. Andra gånger har jag noterat honom när han har fladdrat förbi på Instagram med en bild från business class på något flyg på väg till Dubai iklädd Guccibyxor, för att veckan senare se honom posera med shoppingpåsar från någon svindyr galleria i Milano. 

Det har utifrån sett ut som om det gått bra för honom efter misslyckandet som sportchef och jag har förmodat att han bytte drömmen om att en dag bli sportchef i sitt älskade Degerfors IF (han sponsrar klubben i dag) för möjligheterna att tjäna betydligt mer som spelaragent.

Så publicerade The Guardian i vintras en längre intervju med Michael. Artikeln fick rubriken »From orphan to football agent: the remarkable journey of Michael Kallbäck« och man kunde läsa om att Michael tillbringade sina första veckor i livet på ett barnhem i Sri Lanka, och om hur hans 13-åriga mamma inte hade något annat val än att adoptera bort honom. Det var drabbande läsning, men det som fick mig att höra av mig till honom i somras var hans citat om damfotbollen. Han berättade att han inte tjänade en krona på de damspelare som han representerar i Skandinavien och att målet alltid är att ha jämn könsfördelning på de fotbollsspelare som han samarbetar med. För en agent som utifrån kommunikationen i sociala medier verkar drivas av att ha så mycket guldkant det bara går i livet (han leasade en Maserati häromåret) framstod det som korkat att lägga halva sin arbetstid på en kvinnlig yrkeskår som tjänar en bråkdel jämfört med herrarna. 

Eller var han bara så framsynt att han förstod att den ekonomiska utveckling som damfotbollen upplevt de senaste åren skulle komma när ingen annan såg det? Att de kontrakt som svenska fotbollsspelare numera skriver under när de allt oftare flyttar till storklubbarnas nybyggen i England, Tyskland, Frankrike och Spanien bara är början?

»›Tjejer ska gå runt i bikini, inte spela fotboll‹, sa han till mig. Det var ju sjukt sagt av flera anledningar, men talande är väl att den här agenten i dag har börjat intressera sig för damspelare.«

 

Inkommande samtal. Det står »Bosse Andersson« på Michael Kallbäcks Iphone-skärm. 

– Tja, Bosse! Hur är det med knäet då? Okej, jag fattar. Nej, jag är på väg till Horsens i Danmark, ska träffa Nadia Nadim bara. 

Det är en grå novemberförmiddag när bilen svänger ut från Kastrups flygplats och det har börjat dugga när Michael avslutar samtalet med Djurgårdens sportchef. Eller, egentligen var det inte han som avslutade det.

– Han är fan inte klok, Bosse, säger Michael. Han har aldrig sagt hej då när vi snackat, han bara lägger på. Det är hans grej. 

Jag frågar om samtalet handlade om Victor Edvardsen, den målfarlige Degerforsforwarden som Michael representerar. Han nickar. 

– Men vi får se, det finns lite andra alternativ. Saudiklubbar, Qatar och så, men Victor tänker inte bara på pengarna. Eller så här: först och främst vill han gå på det sportsliga, men om det inte dyker upp något som lockar tillräckligt blir det cashen.

Om ett dygn ska han flyga till Dubai från Köpenhamn för möten med bland annat Hasan Cetinkaya, som sedan många år bor i Förenade Arabemiraten. Hasan blir bara mäktigare och mäktigare. Han sajnade häromdagen med Donny van de Beek i Manchester United. Och Denis Zakaria i Mönchengladbach.

GPS:en säger att vi om tre timmar ska rulla in i Uldum, en sömnig liten dansk by på landsbygden 20 minuter från Horsens som bland annat består av ett hus som bebos av Nadia Nadims mamma. Och sedan några veckor av Nadia. Den danska superstjärnan som 2018 rankades av Forbes som en av världens 20 mest inflytelserika idrottskvinnor, som flydde från Afghanistan som elvaåring efter att hennes pappa mördats av talibanerna och lärde sig spela fotboll i ett flyktingläger, med förflutet i Manchester City och PSG, har lämnat sin amerikanska klubb Racing Louisville FC för att slutföra sina läkarstudier vid Århus universitet under hösten. Michael vill träffa henne för att diskutera några kommersiella förfrågningar som trillat in, bland annat en som kommer från ett produktionsbolag som vill följa henne för en dokumentärserie. 

– Typ som den om Michael Jordan, The Last Dance. Lite den stilen.

I sex år har Michael varit Nadia Nadims agent. Sett till intäkter har det varit hans kanske bästa klient, dels för att hon i flera år varit en av världens bäst betalda damspelare – i dag tjänar hon 400 000 dollar netto om året – men minst lika mycket för alla reklamkontrakt. Nike, Air Jordan, Visa, Hugo Boss är bara några av de företag som använt Nadim i sin marknadsföring. 

– När jag bestämde mig för att satsa på damfotbollen hade jag dålig koll. En bekant som var collegetränare i USA skrev på Facebook att han sökte spelare för sitt lag och taggade mig av någon anledning. Jag var typ: »Eeeeh …« Jag kollade på landslaget när de spelade mästerskap, mycket mer än så kunde jag inte om damfotboll. Men jag frågade på mitt Facebookkonto om någon kände någon som kände till en bra spelare som ville dra till USA. Jag fick svar från en som föreslog en tjej som hette Nadia Nadim. Jag kollade upp henne och förstod att hon hade en riktigt annorlunda bakgrund: flykting, påbörjade läkarstudier … och tydligen jävligt bra på fotboll! Hon var driven som fan. Så jag kontaktade henne och det klickade bra, hon litade på mig och att det blev så …

»Det skulle innebära att hon skulle bli en av de dyraste övergångarna någonsin inom damfotbollen.«

Det surrar i hans mobil.

– Vad fan … ? Sofia är utanför truppen igen? Kolla!

Han visar upp ett Whatsapp-meddelande från Sofia Jakobsson, spelaren som han tog från Real Madrid till Bayern München i somras. 

– Det är andra matchen i rad nu som tränaren lämnar henne utanför. Det är helt sjukt, som om hon inte platsar? 

Han berättar att San Diego i den amerikanska högstaligan National Women’s Soccer League hört av sig och sagt att de vill köpa loss Jakobsson från Bayern München, att han häromdagen satt i samtal med klubbens president Jill Ellis, tidigare förbundskapten för USA:s landslag, och tränaren Casey Stoney. 

– De satsar stenhårt, de är superseriösa. De säger att de vill ha henne till varje pris, att de kan betala fyra, kanske fem miljoner kronor för henne. Det skulle innebära att hon skulle bli en av de dyraste övergångarna någonsin inom damfotbollen. Sofia vill bara känna förtroende, hon är den typen av spelare som verkligen behöver känna sig önskad.

Han svarar på Sofia Jakobssons meddelande och mumlar från sätet att han får ringa till Bayerns sportchef senare i dag för att höra vad det är som pågår. 

Jag frågar om landslagsspelaren vid en eventuell flytt till San Diego också får en lön som avspeglar övergångens värde.

– Hon har bra nu i Bayern München, men det blir ännu bättre om hon går till USA. Kanske det dubbla, cirka 200 000 kronor i månaden ungefär. 

Och du har då cirka tio procent av hennes lön i arvode?

– Ja, det är någonstans där det brukar landa. Ibland lite mindre. Gör man dealar tillsammans med andra agenter, vilket händer ganska ofta, brukar man dela 50/50. Men jag har sällan tagit något i arvode om de inte flyttat utomlands, en allsvensk spelare tjänar för lite för att jag ska kunna med att ta en slice av deras lön. Skulle jag ta 1 400 kronor av en spelare som har 14 000 i månadslön? Bra allsvenska spelare har 20, kanske 30, i månaden. Kom igen!  

Vi rullar fram över Stora Bält.

– Utvecklingen har gått fort. När Nadia skrev på för Manchester City 2018 var det en av de största övergångarna någonsin i England. Men det hon fick i lön jämfört med vad Filippa [Angeldahl] fick nu i somras går inte att jämföra. Jag är inte naiv och tror att damspelare kommer att tjäna som herrspelarna, åtminstone inte så länge jag lever. Däremot börjar de som spelar i Tyskland, Spanien, Frankrike, England och eventuellt i USA – där skiljer det sig så otroligt mycket inom de olika lagen – tjäna så pass mycket nu att de kan leva och bo bra under sin kontraktstid och kanske lägga undan någon miljon om de är ute tillräckligt länge. 

»Filippa gör inte det här för sin egen skull, hon gör det för framtida spelare som får möjligheten att lägga undan lite pengar efter så många år med minst sagt undermålig lön.«

Michael Kallbäck garvar.

– När jag började som agent var det en av de större svenska agenterna som skrattade åt mig. »Tjejer ska gå runt i bikini, inte spela fotboll«, sa han till mig. Det var ju sjukt sagt av flera anledningar, men talande är väl att den här agenten i dag har börjat intressera sig för damspelare. Han har insett att det bara kommer att bli bättre och bättre villkor för damspelare och att det finns pengar att tjäna. 

Du representerar cirka 50 spelare och ungefär hälften är damspelare – hade du enbart jobbat med damspelare om pengarna hade varit ännu bättre?

– Nej. Jag vill ha båda delarna, jag trivs med det. Det är två olika världar med olika utmaningar. Sedan vet jag inte om jag hade pallat med att enbart ha herrspelare. Det är en jävla bransch, det är helt galet bara i Sverige. Jag kanske tar i lite nu, men det är inte helt sjukt att tro att det bara är en tidsfråga innan någon agent blir skjuten. Jag har fått telefonsamtal om nätterna av någon som hotar att skada mig för att en spelare valt att byta agentfirma, på den nivån är det. Det är knivar i ryggen, lögner och skit mer eller mindre konstant. Det är inte alls så mycket inom damfotbollen, i princip ingenting. Inte än i alla fall.  

Men du har bråkat med Häcken nyligen?

– Bråkat och bråkat … Det här är en principfråga, en tvist där den ena parten tycker en sak och den andra en annan. Men det är på en sansad nivå.  

Michael berättar om Filippa Angeldahls övergång från BK Häcken till Manchester City. När mittfältaren i somras endast hade ett par månader kvar på sitt kontrakt lade City ett bud på henne som Häcken tackade nej till. Michael och Megan Brakes blev förvånade då det i spelarens kontrakt stod att hennes arbetsgivare skulle acceptera marknadsmässiga bud om spelaren var intresserad av en flytt. När City tvekade och ansåg att Häcken krävde för mycket pengar för en spelare som ändå snart skulle kunna gå gratis, försökte Michael och Megan påvisa att de inte bara riskerade att förstöra Angeldahls önskan, utan att det också var ett kontraktsbrott. City återkom med ett nytt bud, 80 000 pund, varpå Häcken tackade ja.

– Vi har valt att ta ärendet till skiljenämnden, en så kallad skiljeman ska avgöra om Häcken hade rätt att tacka nej till det första budet som var på 40 000 pund. För oss, och framför allt för Filippa, handlar det här om principen, inte om pengarna. Det var av den här anledningen som Megan blev agent, hon blir helt tokig när damspelare förväntas att bara le och se glada ut. Har man två månader kvar på kontraktet och någon lägger ett bud på nästan en halv miljon kronor går det inte att hävda att det inte är en bra bit över marknadsvärdet. 

Man kan också hävda att Häcken fick som de ville, ännu mer pengar?

– Jo, men om City hade valt att lämna förhandlingarna? Då hade Häcken brutit mot det som står i kontraktet och vad sänder det ut för signaler till övriga spelare i truppen? Filippa gör inte det här för sin egen skull, hon gör det för framtida spelare som får möjligheten att lägga undan lite pengar efter så många år med minst sagt undermålig lön. Det här går hand i hand med vad de är uppväxta med, att de fått kriga så jävla hårt bara för att ens kunna spela fotboll. Nedtryckta och bortprioriterade. Så kommer det en chans som kan förändra deras liv, och då står det en klubb där och sätter en orimlig prislapp …  

Han harklar sig. 

– Skulle Häcken anses ha gjort fel vill inte Filippa ha en krona, hon har varit tydlig med att hon vill skänka hela det belopp som vi yrkar på, 40 000 pund, till någon välgörenhetsorganisation som slåss för jämlikhet. Damspelare har så länge tvingats vika sig i en mängd frågor, och här blev Filippa ledsen och besviken när hon upplevde det som om Häcken inte respekterade det avtal som hade skrivits. Svårare än så är det inte. 

 

Han säger att det var efter det första ultraljudet som han bestämde sig. Hans flickvän var gravid med deras första barn och i magen låg det, sade barnmorskan, en liten flicka. 

Michael hade vid tidpunkten tagit sina första stapplande steg som fotbollsagent efter sportchefsjobb i Ängelholms FF och IK Brage, och våren 2014 gjort sin första affär som genererade ett arvode: Johan Bertilsson från polska Zaglebie Lubin till Gefle IF. Men dottern i magen ledde in honom på nya tankar.  

– Kanske hade det med min egen bakgrund att göra, att jag adopterades till Sverige och att jag började funderade på min bakgrund, vad mina biologiska föräldrar var för några, vad de stod för. Jag hade inte en tanke på att involvera mig i damfotboll innan jag fick reda på att jag skulle få en dotter. Det var inte som så att jag såg ett fönster och tänkte: »Här finns det pengar att tjäna om några år.« Jag tänkte däremot på vad jag skulle svara om min dotter i äldre ålder skulle fråga mig varför jag bara jobbat med herrfotbollsspelare. »För att man tjänade mycket mer pengar«, tror jag inte hade imponerat på henne. 

Vi sitter på ett lunchställe i Horsens och äter en sen lunch i väntan på att Nadia Nadim ska återvända från läkarstudierna. Michael drar en story om när han och Nadia var i Manchester för att skriva på kontraktet med Manchester City. De båda stod i en hiss när en indisk familj klev in. De förmodade att Michael var indier och sade något på hindu till honom. Nadia, som enligt egen uppgift talar nio språk men enligt Michael behärskar elva, svarade på hindu att mannen bredvid henne var svensk. 

– Jag vet inte hur länge jag hade bemödat mig med att försöka göra mig ett namn som agent inom damfotbollen om jag inte råkade bli Nadias agent, det måste man nog tillägga. Hon blev ganska tidigt ett av de stora namnen som bidrog till att jag kunde betala räkningarna. Man fick några procent på hennes sponsoruppdrag, det trillade in lite här och där. Likaså öppnade hon upp möjligheter för mig att komma i kontakt med fler utländska damspelare. Hade jag inte svarat den där collegetränaren hade det kanske slutat med att jag tvingats säga till min dotter: »Jag försökte jobba med damfotboll, men jag var tvungen att ge dig mat och därför blev det att jag bara jobbar med herrspelare.«

»Sa hon så? Hänsynslös? Jag vet inte om jag har hört det från någon av de herrspelare som jag jobbar med.«

Han nyper tag i några pommes frites från sin tallrik.

– Det var också när min dotter Charlie föddes som jag försökte forska i min bakgrund. Jag förstod att hon skulle fråga varför jag hade en annan hudfärg, varför hon kanske skulle se lite annorlunda ut jämfört med de andra i hennes klass. Så jag åkte till Sri Lanka på chans några månader efter att hon hade fötts, det enda jag hade var ett gammalt fotografi, namnet på barnhemmet och ett namn på min mamma som visade sig vara fel. En massa konstiga saker hände under den där resan, och precis innan jag var på väg att ge upp och resa hem igen dök det upp ett spår. Jag fick veta att min mamma levde, att hon hade bytt namn, att hon hade arbetat som hembiträde åt olika familjer i Qatar och att hon till och med varit i Sverige en gång när hon var anställd av en svensk familj. När vi sågs första gången berättade hon att hon hade gått runt på gatorna i Göteborg och letat efter någon som såg ut som hon föreställde sig att jag skulle se ut som. Det är så sjukt, alltihop. 

Och din pappa?

– Min biologiska mamma vill inte prata om min pappa. Jag vet inget, men jag tror att han är död. 

Det ringer i mobilen. Nadia Nadim meddelar att vi kan göra oss redo för den sista bilresan till Uldum. 

– Hennes mamma har lagat mat till oss, säger Kallbäck och tar en tugga till på sin köttbit. Var var vi? Jo, spelare två blev Elena [Sadiku], men hon kom aldrig ut i Europa som spelare tyvärr. 

Jag berättar att Elena sade till mig att han kunde vara »hänsynslös« i förhandlingar.

– Sa hon så? Hänsynslös? Jag vet inte om jag har hört det från någon av de herrspelare som jag jobbar med. Men det är klart, damspelare har nog generellt blivit vana vid att ta det som erbjuds och när jag dyker upp och ställer motkrav kanske det framstår som om jag är hänsynslös. Jag har sedan jag började jobba med Nadia alltid haft inställningen att jag ska behandla damfotbollsspelarna på samma sätt som herrfotbollsspelarna. Vara ärlig mot dem, ge dem kritik när jag tycker att de förtjänar det. De ska inte be om ursäkt för att de är bra, tvärtom. Jag tjatar mycket om det när jag pratar med mina damspelare. 

Nytt samtal. Den här gången är det Megan Brakes. Hon säger att hon har blivit kontaktad av den engelska klubben som undrar när de ska gå ut med nyheten om att Julia Zigiotti Olme och Emma Kullberg är klara för dem. När han avslutat samtalet frågar jag vilka ligor som betalar bäst just nu. 

– Det går inte att svara på det rakt av, säger han. Några av de största namnen spelar i USA av en anledning, men det är nästan bara amerikanska spelare. De är så stora där att de drar in minst lika mycket pengar på sponsorsidan, deras attraktionsvärde försvinner om de flyttar till Europa. PSG och Lyon i Frankrike betalar ofta bra, likaså Bayern München och ytterligare ett par klubbar i Tyskland. Spanien … de ligger lite efter fortfarande, även om de börjar närma sig. Men allt som allt skulle jag säga att England är bäst just nu, de gör mest saker rätt för tillfället. Lönemässigt är de kanske inte i topp, men om du tillhör de bästa i Damallsvenskan och går till en klubb i England får du minst det dubbla i lön. Ofta det trippla. Och boendet står klubbarna för.

Vad gör Women’s Super League, engelska högstaligan, så bra just nu?

– De paketerar ligan snyggt, når ut i medier, är tillgängliga och gör bra TV-sändningar. De bygger varumärket, precis som jag vill göra med de spelare som jag representerar. Manchester City var tidiga med att fatta grejen, City är grymma, de har till exempel sitt officiella Twitterkonto som inte gör skillnad på dam- och herrlaget. Det är en klubb bara, där damerna och herrarna tränar på samma ställe. Guardiola är där och kollar och bryr sig, det är på riktigt. Man såg inledningsvis att det blev gnäll och skit när de lade ut nyheter om damlaget på det som man förmodade var herrlagets Twitterkonto, men nu ser man det typ aldrig längre. Och fler klubbar i England hakar på. När jag pratar med Brighton får jag intrycket att damlaget är minst lika viktigt som herrlaget, och det är så på fler ställen. PSG är också bra där.

Han berättar om gången då han befann sig i Paris med den norska landslagsspelaren Karina Sævik för kontraktsförhandlingar. Plötsligt stormade Leonardo, den tidigare storspelaren och nuvarande sportdirektören i PSG, in i rummet. I tio minuter höll han ett »brandtal om hur PSG skulle ta damfotbollen framåt« och nämnde sedan egenskaper i norskans spelstil som skulle hjälpa PSG att ta ännu ett kliv. 

– Det var mäktigt! Fan, Leonardo tar sig tid helt oanmält och har en sån jävla koll på Karina … Men när han hade lämnat rummet tittade hon på mig och sa: »Vem fan var det?« 

Han garvar så att snusprillan trillar ner över tänderna. 

Tror du att vissa storklubbar drar igång en damverksamhet enbart för att de inte vill framstå som mossiga?

– Definitivt. Real Madrid var lite så, de hade knappt tänkt igenom det när de gick ut och sa att de skulle ha ett damlag. Det kan också vara så att några klubbar startat damverksamhet för att de tror att det ska generera pengar i framtiden, att man inte vill komma för långt efter om intresset fortsätter att utvecklas.

Vi går igenom de damspelare som han representerar och det visar sig att ungefär hälften spelar i Danmark eller Sverige, hälften i USA eller övriga Europa, vilket innebär att han bara har arvode på hälften av sina damspelare. Han tror att det kommer bli betydligt fler kommande år, men är inte särskilt oroad över Damallsvenskans framtid. »Man är ungefär där man bör vara i näringskedjan«, säger han och understryker att Europas femterankade liga har ett rykte om sig att vara i topp när det kommer till att utbilda spelare. Michael tror att de pengar som allt fler svenska klubbar kommer att genera i spelarintäkter framöver kan läggas på ännu bättre talangutveckling, att Allsvenskan kommer etablera sig som en liga precis under de fyra, fem bästa i Europa.  

– Det är väl där som den stora skillnaden är i dag. Säljer ett allsvenskt herrlag en hyfsad spelare utomlands kan man förvänta sig minst några miljoner. Säljs en allsvensk damstjärna utomlands är det inte i närheten av de summorna. Det är kaffepengar i bästa fall.   

Hade du kunnat leva på att bara representera damspelare?

– Jag bor i ett hus utanför Gävle som vi köpte för 600 000 kronor. Men ja, i dag hade jag nog det. Det hade inte funkat för bara några år sedan.

»Jag har varit sån sedan jag var liten, status har varit viktigt. Att visa att man är lyckad.«

Men du måste göra lite affärer med herrklubbar för att kunna sitta i Guccibyxor i förstaklass på flyget till Dubai? 

– Äh, det där är bara mitt sjukliga bekräftelsebehov. Jag är helt torsk på bekräftelse, det är därför jag ser ut som jag gör. Blonderat hår, Lagerfeldjacka, dyra tröjor … Men fan, nästan alla såna grejer köper jag på rea. Och jag köper aldrig business class-biljetter, jag tjatar vid incheckningen och betalar några tusenlappar för att bli uppgraderad. Det är ett bra life hack! När jag lägger ut något på Instagram kollar jag hela tiden hur många likes jag får. Det är lite sorgligt. Men jag har varit sån sedan jag var liten, status har varit viktigt. Att visa att man är lyckad. 

Har du funderat på varifrån det kommer?

– Jag fick aldrig märkeskläder när jag var liten. Och det är ibland min belöning till mig själv när jag har jobbat hårt, att jag kan unna mig saker som signalerar framgång. Typ kläder, klockor och sånt. 

Har du många klockor?

– I dag har jag bara två. Men jag hade en Rolex som var ganska dyr.  

Hur dyr?

– Väldigt dyr. Jag vågar inte säga hur dyr, min mamma kommer att säga upp bekantskapen med mig då.

Oj!

– När jag blev agent bestämde jag mig för att en dag kunna köpa en Rolex Submariner. Jag lade undan pengar varje månad och 2018 köpte jag den. Jag hann ha den i två veckor, sedan åkte jag till New York och blev rånad. Meatpacking District, mitt på blanka dan. 

Vi tar på oss jackorna, Michael knäpper sin svarta Lagerfeld som han köpte för halva priset i Spanien. 

– Men det var en sjukt bra känsla när jag klev ut från butiken med klockan. Det var något jag hade kämpat jävligt hårt för, ett bevis på att jag var bra på det jag jobbar med.

 

Nadia Nadim sitter i soffan i det vita mexitegelhus som hon köpte till sin mamma häromåret. »Du har slitit nog i ditt liv«, sade Nadia, den näst äldsta dottern av fem, när hon berättade att suterränghuset med en stor trädgård som hennes mamma alltid hade drömt om, var hennes. Det är skymning, grannens hästar på andra sidan vägen – Nadia kallar dem för Messi och Ronaldo – ska snart få uppleva totalt mörker i Uldum. 

Michael och Nadia har intagit en soffa i vardagsrummet och även om Nadia har varit uppe sedan 05.30 för att först rehabträna den korsbandsskada hon åkte på för snart två månader sedan och därefter avverkat en arbetsdag på sjukhusets psykiatriska avdelning, är det som om hon har överskottsenergi. Hon studsar upp och ner i soffan och växlar mellan samtalsämnena: frågor om hur det är med Michaels döttrar, om han köpt något nytt bling-bling, om inspelningen av Skavlan nästa vecka är live, vad han tycker om att det nu diskuteras att dam-VM kanske ska spelas vartannat år. Då och då, mellan alla frågor och utläggningar, kommer det ett:

– Tony! What’s up, Tony? 

Nadia kallar Michael för Tony, det har hon gjort sedan han hjälpte henne att flytta till Portland Thorns från Sky Blue FC 2015. 

– Då kände vi inte varandra så väl, säger Nadia. Vi hade mest snackat i telefon och mejlat. Men när allt var klart med kontraktet och Portlands ägare ville bjuda ut oss på middag på kvällen sa de att det var »a casual dinner«. Jag tog på mig något ledigt, men Michael … Shit, vad du såg ut! Du kom i värsta kostymen, uppknäppt vit skjorta, blanka svarta skor, bakåtslickat hår och en massa bling-bling. Som Tony Montana i Scarface! 

Hon klappar i händerna, pratar bebisspråk med familjens 14-åriga hund.

– Han är blind, i princip döv och har bara en testikel. Kom igen, klappa henne, Tony! 

Nadia lämnar soffan för att hämta grönt te från köket. Hon rör om i några grytor som hennes mamma övervakar. 

– Du vet att hon har 99 landskamper, va? säger Michael till mig. Målet är att hon ska göra sin hundrade i sommar, när hon är fullt återställd efter korsbandsskadan. Springa in mot England på ett fullsatt Wembley i EM. Det kan bli slutet på dokumentären, kanske? »Vägen tillbaka!« 

»Det är en ful bransch, kanske inte som i herrfotbollen, men det är många som vill tjäna pengar på oss som tjänar bra i damfotbollen.«

Nadia landar i soffan igen. Om en timme ska de ha ett digitalt möte med en organisation i Qatars huvudstad Doha. Nadia har blivit tillfrågad om hon vill vara »keynote speaker« på en konferens som fått rubriken »Fixing the school – fixing the planet«. Michael har förklarat att arvodet är »extremt bra« och i dag vill Nadia veta om det är något hon kan tacka ja till. Hon ska hinna med en flygresa tur och retur till Qatar, hon måste se till att hon inte har några tentor i skolan …

– Fifa och Uefa hör av sig hela tiden med olika förfrågningar, säger Nadia. De vill ha med mig i den ena kommittén efter den andra. Jag vet inte hur mycket jag hinner med, Tony. Jag är helt slut på kvällarna, jag däckar så fort jag lägger mig i sängen.

Hon gnuggar sig i ögonen.

– Samtidigt … Jag vill ju vara med och påverka. Jag har nått en position där folk lyssnar på mig, och jag vet att jag med min bakgrund som flykting, mina språkkunskaper, min utbildning och mina fotbollsmeriter är tilltalande, att jag är ett namn som dyker upp tidigt i diskussionerna. Men ibland vill jag bara ta det lugnt, ligga i soffan och kolla på en film. 

– Du ska bara göra det som du orkar, Nadia, säger Michael. Viktigast är att du kommer tillbaka på planen. Det andra är bara extragrejer. Men den här Qatargrejen är kanske bra.

– Tony! Har du hittat något nytt bling-bling som du vill köpa? 

De skrattar. Det ringer i Michaels telefon, han lämnar soffan för att prata om en herrspelare som eventuellt ska lämna Åtvidaberg. Jag frågar Nadia om hon under åren fått erbjudande från andra agenter.

– Ja. Men jag skulle aldrig lämna Tony. Han har varit med mig på hela resan, han har pushat mig sedan dag ett … Jag ser inte honom som min agent, han är som en bror för mig. Har jag problem med något som inte rör fotbollen ringer jag honom. 

Hon rätar ut sitt nyopererade knä – PSG:s president Nasser Al-Khelaifi hjälpte personligen till att fixa en av världens bästa knäspecialister – och kastar en blick på den enorma TV:n som hon också köpt till sin mamma. En Bollywoodfilm rullar. 

– Jag hör från andra spelare att de har problem med sina agenter, att de byter var och varannat år. Jag är liksom bara: »What?« Jag tycker synd om dem som råkar illa ut, som har agenter som bara tänker kortsiktigt. Det är en ful bransch, kanske inte som i herrfotbollen, men det är många som vill tjäna pengar på oss som tjänar bra i damfotbollen. Och för varje år som går blir det mer pengar, vilket betyder att fler och fler agenter intresserar sig för oss damspelare. 

Hon pekar på Michael, som går runt i cirklar i köket med telefonen tryckt mot örat. Vid spisen står Nadias mamma, som den senaste timmen fått sällskap av Nadias systrar. Det hackas koriander och det doftar gräddat bröd, saffran och stekt vitlök.

– Min mamma pratar om honom nästan varje gång jag ringer. Hon frågar hur det är med Tony nästan oftare än hon frågar hur jag har det. Hon förstår vad han har gjort för mig. För oss.

 

Klockan är nästan tio på kvällen när bilen närmar sig Kastrups flygplats och hotellet som Michael Kallbäck ska sova över på innan han i morgon flyger till Dubai. Han skrollar hetsigt på sin telefons skärm i ett försök att hitta ett klipp på det mål som Filippa Angeldahl nyss gjort för Manchester City i ligacupen mot Durham. 

Under den tre timmar långa resan genom ett becksvart Danmark har han pratat om Hasan Cetinkayas »helt sjuka arbetsmoral«, hur hans mentor knappt sover om nätterna för att han alltid jobbar på nya övergångar, om middagen med Hanna Glas i franska Nice efter Sveriges VM-gruppspelsmatch mot Thailand sommaren 2019 och hur sur hon blev på Michael när han sade att hon inte skulle vara nöjd trots 5–1-vinsten eftersom »fucking Thailand lyckades göra ett mål«, om festnätterna med hans polare Radja Nainggolan i Rom och hur nära det var att han var delaktig i en flytt för belgaren från Italien till Manchester City häromåret för 500 miljoner kronor, om en damspelare i Hammarby som är på väg att sajna för Atletico Madrid, om möjligheten han hade att bli delägare i en klubb i den amerikanska ligan, om gången då han som elvaåring skulle se på biofilmen Reine & Mimmi i fjällen! tillsammans med sin kompis »Page-Micke« men gick in i fel salong och istället såg Tom Cruise spela sportagenten Jerry Maguire vilket ledde till att han bad sin mamma som var bibliotekarie att skriva ut artiklar från hennes jobbdator om »fotbollsagenter«, om hur glad han blev när han läste i en intervju att Hanna Glas nyligen sagt att hon kanske är världens bästa ytterback, om det ratade Real Madrid-budet på Nadims lagkamrat i Louisville, Freja Olofsson, och om hans 20-åriga klient, den danska talangen Olivia Holdt, som han tror kan bli nästa stora världsstjärna. 

– Jag tänker att Allsvenskan är ett bra första steg för Olivia. Något år i Sverige innan det är dags för Europa. Att ha närheten till Danmark under hennes första flytt utomlands. Elena i Eskilstuna är sugen.

Jag frågar vad han vill med framtiden, orkar han fara runt i världen med en telefon som ringer om nya möjligheter, nya problem och nya besvikelser runt hörnet nästan dygnet runt?

– Mot slutet av min tid i Brage fick jag problem med hjärtat. Det var kanske utbrändhet. Eller stress. Jag vet i fan. Jag älskade att hitta spelare, att hitta dem som andra inte ser. Men det var bara en liten del av att vara sportchef, det var så mycket annat som ingick i jobbet. Som spelaragent får jag göra det jag tycker är roligast, som jag vet jag är bra på. Och jag kommer vara stolt när mina döttrar en dag förstår att jag faktiskt gjort skillnad. 

Det plingar till i telefonen. Megan berättar att Filippa Angeldahl utsågs till matchens spelare i cupmötet med Durham.  

Klockan är 22.15 när han öppnar dörren till rum 444 på Comfort Hotell Copenhagen Airport. Snart ska han lägga sig. Men först ska han ringa till München för att ta reda på varför i helvete Sofia Jakobsson är utanför Bayern Münchens matchtrupp.