19 maj (Johann) – Sirius obesegrade i åtta raka matcher, serieledning med fem poäng.

Mitt lag spöade Djurgården på bortaplan men allt jag kan tänka på är Alvar Aalto.

Nej, inte riktigt. Snarare var det så att jag hamnade i Alvar, den finske formgivaren, till slut. Men först efter att ha burit på en allt starkare känsla under den här överväldigande inledningen mitt lag har genomfört i Allsvenskan 2026. Den där de brutit mot allt som IK Sirius, vi supportrar och hela staden Uppsala har som identitet. Den som lyder:

Så värst bra på sport är vi inte. 

Den känsla jag bär på kommer från brytet. Resultaten med stort R. Obesegrade i åtta matcher. Serieledare. Inget vi pysslar med, ju. Den är vag och svår att fånga, att förklara. Varför mår jag lite skit av det här? Blir rastlös och oförmögen att företa mig någonting alls, på samma gång?

Jag hör den skotske rockpoeten Aidan Moffats trygga stämma i mitt huvud. Det är några rader jag söker, och jag slår på internet för att få hjälp att komma ihåg dem. Det är något från det som skulle bli men tack och lov inte blev Arab Straps sista skiva, The Last Romance. Till slut finner jag det jag söker.

If we’re having so much fun, how come I’m crying every Monday?

Is it just to cancel out the laughter from Thursday ’til Sunday?

I spend the next two days in bed and I wonder what it’s all about.

Ja, han sjunger om att komma ner från en sprit- och knarkindränkt turné. Men jag undrar också vad det hela handlar om, efter allt som varit så kul. Fastän jag inte turnerat, inte knarkat och knappt druckit sprit.

»Jag är inte talangen Neo Jönsson som ska vinna Ballon d’Or och tycker danska akademier är bättre än svenska för att de låter en skita i skolan.«

Allt detta försökte jag vid middagen tidigare i dag förklara för min älskade A. Jag sluddrade, jag var otydlig. Men till slut fattade hon. Och det var givetvis hon, som jobbar med att vara snabb i huvudet och associera fritt, som förklarade orsaken till mitt mående för mig.

Du har gjort en klassresa som gått för snabbt, sa hon.

– Tänk om du kom hem en dag, och så var det plötsligt bara Iittala-glas innanför köksluckorna här hemma. Du som är så van vid Duralex.

De förbannade och av Alvar Aalto designade glasen. Där har vi själva nyckeln till mitt svammel.

Nu har vi förvisso några Iittala-glas. Men liknelsen är likväl träffande. Jag är helt enkelt nyrik och förvirrad. Jag är inte fotbollstränaren Andreas Engelmark, van att vinna varje match med BP:s akademi. Jag är inte talangen Neo Jönsson som ska vinna Ballon d’Or och tycker danska akademier är bättre än svenska för att de låter en skita i skolan. Jag är otrygg med det här.

Jag behöver mitt Duralex-glas. Och det är nog därför jag allt oftare tänker på Umeå away 2010.

»Nu känns det som om hela Allsvenskan bryr sig om Sirius. Alla tittar på tabellen. Alla har en åsikt.«

Jag, brorsan, Ola, John och Kniv-Jonas tog nattåget upp till premiären i Norrettan. Det var fortfarande möjligt att åka tvärs över landet för att se Sirius och mötas av en omvärld som var frågande inför vad vi höll på med. Inte ens vi själva hade nog ett glasklart svar på den frågan. Det skulle bara göras. 

Vi gick runt i ett snorkallt Umeå och drack burköl med skakande fingrar medan John visade platser han hängt på under studietiden. Vi hade flaggor med oss som vi bar runt på. Lika många flaggor som supportrar på bortastå, var länge idealet. Min bror var konstant illamående då X2000-tågets korglutningssystem varit ur funktion under resan upp.

Vi brydde oss säkert om hur det skulle gå i matchen – men som jag minns det brydde vi oss mest om att vi fanns. Vi visade upp oss. Paraderade gatorna. Kanske skulle någon Umeåbo se oss och tänka: »Sirius, de har supportrar som finns.« Det var själva syftet.

Sirius förlorade med 2–0. Båda målen gjordes av Danny Persson. Han var rödhårig. Och i mitt huvud har han blivit mer rödhårig för varje år som gått.

Det fina med den tiden var att världen var begriplig. Vi var inte serieledare i landets högsta serie. Vi var inte omskrivna.

Vi hade bara förlorat mot Umeå FC i en premiär och fienden hette Danny.

Nu känns det som om hela Allsvenskan bryr sig om Sirius. Alla tittar på tabellen. Alla har en åsikt. Tycker vi filmar och får billiga straffar. Jag borde älska det.

Men en liten del av mig saknar ändå tiden då världen var mindre, världen var skit och den var min och mina vänners. Fan, en hemlig del av min hjärna längtar nog till Duralex-tiden. Längtar nästan efter en torsk. 

Nä, så får man inte ens känna, va? Nu får jag rycka upp mig.

»Tänk när man drömde om att harva i Superettan och sälja Kerim Mrabti för en låda äpplen.«

 

24 maj (Oskar)

I karaokerummet, med tummade pärmar och midi-filer från 80-talet, 14 timmar eller så före avspark mot Gais. Och jag vrålar:

We swore blood brothers against the wind

Now I’m ready to grow young again!

Allt som är värt att säga om livet är någon gång sagt i en rocklåt. Kanske är det den sanning, tillsammans med det här att IK Sirius är king, som jag har burit med mig mest genom livet.

Och vissa låtar och texter har återkommit oftare än andra. Inte minst Bruce Springsteens No Surrender. Sången från 1984 om ett stolt liv i motvind. När Sirius gick upp i Superettan 2013 skrev jag en svulstig text som helt utgick från No Surrenders rader.

Då, 2013, hade vi sedan premiären borta mot Umeå 2010 spelat fyra säsonger i Division 1 norra, sumpat ett kval mot Pär Cederquists J-Södra och missat dubbla kvalplatser, varav den senaste i en direkt avgörande match mot Graham Potters Östersund. Thomas Boakye avgjorde för ÖFK med matchens enda mål. Kim Skoglund nickade i stolpen för oss. Glenn Nyberg från Borlänge dömde.

Under de där åren, med drömmar om elitfotboll i den nordsvenska gärdsgårdsserien, byggde vi på läktaren vår egen värld kring den idrottsklubb som vi ofta var de enda som brydde oss om. Med våra halvtrasiga flaggor och intrikata läktarsånger var vi övertygade om att vi kunde cut some place of our own. Och kanske, någon gång, skulle alla andra förstå vad IK Sirius betydde för oss. Och i förlängningen också för dem.

Alla platser vi var på under den tiden är fortfarande mitt fotbollsliv mer än något annat: Trängens IP i Örebro, Vikingavallen och Den Lilla Hantverkaren i Täby Kyrkby, Akalla bollplan längs blå linjen, Rosvalla i Nyköping.

Där spelades min fotboll. Där spelade mitt IK Sirius. Där var supporterskapets löfte en strävan. IK Sirius som ett vi mot dem, där framgång värderades utifrån känslan av att vara sann mot sig själv.

»Det finns ju en hel del likheter med Gefle IF, kan man säga, fast vi gått andra vägen i vår klassresa.«

I den kontexten spelar det egentligen ingen roll hur det går för IK Sirius i år, om vi fullföljer vår vårsuccé. IK Sirius är inte till för fotbollspoddarna och TV-experterna. Inte för tabeller och resultat. Utan för mig. För oss på läktaren.

Det kan jag i alla fall lura mig själv att tro, nu när hela kroppen frossar i guldfeber och allt jag vill är att vi ska vinna nästa jäkla match. Och navigera det marknadsekonomiska transferfönstret rätt.

Att det är så här det är nu.

Tänk när man drömde om att harva i Superettan och sälja Kerim Mrabti för en låda äpplen. Eller vara Örebro. At best.

Hur som helst:

I karaokerummet en sen lördagskväll i Uppsala, med matchdag runt gryningen, sjunger midi-Bruce och jag tillsammans igen:

Blodsbröder i stormnatten

med ett löfte att försvara.

No retreat, baby, no surrender.

Fan.

Det där låter bättre i motvind.

 

26 maj (Oskar) – Sirius obesegrade i nio raka matcher, serieledning med åtta poäng.

Pelle Olsson är ny tränare för Gefle IF i Norrettan. Som om naturen läker sig själv. 

När Sirius träningsspelade mot Gefle typ 2009 låg de himmelsblå i Allsvenskan och jag och Johann åkte till ett iskallt Strömvallen för att filma klipp till Sirius Svenska fans-sida. Jag tror att jag lyckades fånga en handfull överlånga inlägg av Petter Österberg på systemkameran jag lånat av farsan. Några månader senare åkte vi ur Superettan.

Inför Gais-matchen i går skrev en Geflesupporter till mig och ville ses. Han och en kompis skulle till Studan och kolla allsvenskt.

»Vore kul att snacka supporteridentitet med dig som varit med från Norrettan-tiden till idag. Det finns ju en hel del likheter med Gefle IF, kan man säga, fast vi gått andra vägen i vår klassresa«, skrev han och la till en sned gråtskrattemoji på slutet.

Jag har gjort det omvända förut: åkt till Gävle för att se deras lag spela fotboll. I Allsvenskan mot Hammarby 2015 och i ödeskvalet ur Division 1 i fjol mot Falu BS. Både gångerna blev jag lite avundsjuk. Helt utan sned gråtskrattemoji på slutet.

»Man väntar på att verkligheten ska rätta till sitt misstag. Men kanske är det inte ett misstag.«

 

27 maj (Oskar) 

Över 2 000 sålda till bortastå borta mot AIK på lördag, och på nationalarenan kommer succéchockskrällvåren att gå i mål. 

Tacka vet jag borta mot Akropolis på Akalla bollplan 2012 när vi var 50 ditresta och tre stod bakom staketet på grund av att de inte ville betala inträde och två fastnade vid souvlakigrillen på grund av så jävla gott.

Vinst eller förlust – våren kröns när ett rekordstort gäng Uppsalabor åker till Solna och skriker för laget de plötsligt upptäckt spelar för dem (och i återstarten i juli kommer verkligheten ikapp, kan man lätt tänka). 

Men låt det vara så då. Jag ska försöka njuta. Och vara sådär riktigt, riktigt arg som man bara kan bli på en bortaläktare i The Greater Stockholm Area.

 

29 maj (Johann)

Yasuragi.

Yasi-fucking-ragi.

Jag vet inte om buddhismen har ett ord för känslan av att vara obekväm när man har det bra. Om inte borde den skaffa ett.

Några dagar och ytterligare Sirius-segrar efter att jag diagnostiserat mig själv som nyrik supporter befinner jag mig alltså på den Japan-influerade spaanläggningen Yasuragi. På jakt efter inre frid eller dylikt.

Det här är den sortens plats där stenarna är varma, personalen talar lågmält och man förväntas känna inåt.

Jag vet att jag egentligen hör hemma någon annanstans. På ett sjaskigt vandrarhem. Eller i alla fall på ett hotell där man bär jeans och inte den japanska spadräkten som heter något på Y och som jag aldrig kommer ihåg.

Samma känsla som när jag tittar på den allsvenska tabellen.

»Grabbar, kan ni snälla inte spoila matchen. Jag tänker titta på den när jag kommer hem.«

Sedan tar vi Waxholmsbåten mot stan. Den magnifika kajen nedanför Grand Hôtel. Och sedan vidare för mig: Lilla Wien vid Södra station. Sedan Solna. Vårsäsongens sista match.

Solen i vattnet. Varm vind i håret. Starköl i handen.

Någonstans mellan Vaxholm och Stockholm slår det mig att nästan alla stora förändringar i livet först känns lite fel.

Första dagen på ett nytt jobb. Första natten i en ny lägenhet. Första gången någon säger att de älskar en. Första gången Sirius leder allsvenskan efter nio omgångar och gör det med, som det brukar heta, marginal.

Man väntar på att verkligheten ska rätta till sitt misstag. Men kanske är det inte ett misstag. Kanske går det här att vänja sig vid? 

Som det hette i en sång en gång. Här blåser, blåser bara vinden.

»Hör jag en till fotbollsskille i en fotbollskille-podcast diskutera huruvida Sirius riskerar att ›sälja guldet‹ går jag ut i skogen.«

 

30 maj (Oskar) – Sirius obesegrade i tio raka matcher, serieledning med åtta poäng.

När jag, supporter-bossen William och Västerås-hataren Jesper sätter oss på pendeln hem från Solna station tar mannen som blir inklämd på platsen vid fönstret av sig sina hörlurar och säger: 

– Grabbar, kan ni snälla inte spoila matchen. Jag tänker titta på den när jag kommer hem.

Kanske borde du, maratonlöpande mannen iklädd en tunn fransk landslagsjacka, ha valt ett annat tåg hem än det fullt med blåsvarta supportrar?

Men jag, William och Jesper gör vårt bästa för att lyda, goda medmänniskor och serieledare som vi är, och därför berättar jag inte för mina kamrater om hur världen var som målad i guld och regnbågar när Henrik Castegren klev fram till den liggande bollen och vid tvåmålsledning på mardrömsarenan vid Mall of Scandinavia smekte upp den i nättaket. Så jag tänker istället för mig själv: vad är det här för ett förtrollat liv?

Och den där vinden, Johann? Tänk om svaret som blåser är att Sirius faktiskt går mot SM-guld.

Tyvärr har jag börjat drömma. Så att väggarna rämnar.

 

3 juni (Johann) – Sommaruppehåll. 

Äntligen sommarfönster på gång! Hör jag en till fotbollsskille i en fotbollskille-podcast diskutera huruvida Sirius riskerar att »sälja guldet« går jag ut i skogen. Och återvänder aldrig.

 

4 juni (Oskar)

Silly!!

Jag hörde i Antikrundan i dag att guld är värt mer än någonsin, så kanske läge att sälja det ändå? Höhö.

När det nångång i augusti ryktas om stora bud på Robbie Ure tänker jag i alla fall reagera som valfri tant i Söderhamn när Peter Pluntky berättar att hennes gamla speldosa är värd 65 000 kronor: »Oj, det kunde jag aldrig tro. Men jag kommer inte att sälja!«

Visst är det svårt att se fram emot en sommar där vi börjar heja på försäljningssiffror. I den världen känner jag mig ofta som dockan Kjell i TV-serien med samma namn, när han blir utmätt och chansar vilt kring värdet på sin cykel: »15? 1 505! 50?«

 

6 juni (Johann) 

Rydström. Ständigt denne Rydström. 

 

6 juni (Oskar)

Tänk att Henrik Rydström, Theo Olsson och Adrian von Heijne, de som kändes som IKS framtid 2020, nu återförenas i årets absoluta guldfavorit Hammarby. 

Hehe.

Och grattis till eventuella Bajenpoddare som numera kan få nattliga SMS från sin chefstränare (visst heter det så i Stockholm?).

Jag vet nämligen hur det kan vara.

Efter att jag och Johann poddintervjuat Henrik Rydström inför säsongen 2020 fortsatte vi att ha sporadisk kontakt. När både jag och brorsan några månader senare skrivit några raljanta ord på Twitter efter en sent tappad ledning i Varberg plingade det till i telefonen strax efter klockan tre på natten:

»Du och brorsan får sluta ömka er i tweets. Klaga direkt till mig istället. Mottar gärna förslag på hur Sirius kan bli bättre. Om det vi nu håller på med inte är bra nog för er. /Ödmjukast Rydström.«

Jag, som var vaken med ett nyfött barn, svarade direkt och försvarade min rätt att klaga på Twitter. Därefter följde en diskussion om Kebba Ceesays försvarsspel. För det älskar jag, så här i efterhand och bara ibland, den komplicerade Henrik Rydström.

»Det är så man måste skriva under sommarens transferfönster. Alla är på väg bort, kanske.«

 

9 juni (Oskar)

Sommaruppehållshjärnan är på och istället för fotboll ser jag om The Deer Hunter från 1978. Hur många gånger har jag sett den här filmen? 15? 1 505? 50?

Som vanligt drabbas jag starkast av scenerna när De Niro, Walken och gänget lämnar den glödande stålfabriken en sista gång innan de ska skickas till Vietnam. Och hur de dricker, spelar biljard, bråkar och sjunger tillsammans, som för att blockera alla känslor inför det som komma skall.

Det är det allvaret jag låter fotbollen framkalla åt mig när det är dags för match, när jag dricker öl med kompisar och omfamnar anspänningen kring Allsvenskan som om det gällde livet.

Ett fabricerat allvar i medelklassens vagga, för att känna något på riktigt. I brist på riktiga katastrofer står jag där med ölen i handen och beter mig som om en fotbollshöst i pole position avgör hela min existens.

Lite perverst, är det allt.

 

16 juni (Johann)

Isak Bjerkebo är på väg bort från Sirius. Kanske.

Det är så man måste skriva under sommarens transferfönster. Alla är på väg bort, kanske. Någon klubb har visat intresse, kanske. Ett bud kan vara nära, kanske. En belgisk sportchef har sett ett klipp där Bjerkebo tar en löpning mellan mittbackarna och känt något i plånboken.

För bara några månader sedan var han en av alla de nya spelare jag försökte lära mig namnet på. Nu gör han mål i ett lag som leder Allsvenskan och diskuteras som nästa försäljning i den väloljade blåsvarta maskinen.

Jag tycker väldigt mycket om Isak Bjerkebo.

Men älskar jag honom?

Förlåt. Det är förstås en orimlig fråga att ställa om en 23-årig anfallare som jag aldrig har träffat och som ganska nyligen flyttade till Uppsala för att spela fotboll. Ändå går jag runt och ställer den till mig själv.

För jag märker att mina känslor för spelare från förr ofta är starkare. Spelare som var sämre, skörare och betydligt mindre värda på transfermarknaden. Spelare som inte förknippas med långa kontrakt, avancerad scouting och lukrativa vidareförsäljningar, utan med träningsplaner där omklädningsrummet låg i en barack och bortamatcher där det fanns fler spelare än supportrar.

»Den största fotbollsbegåvning jag sett på Studenternas. Långhårig, bohemisk och ständigt i konflikt med den tråkiga verkligheten.«

När min idol Ace »Space Ace« Frehley dog förra året tänkte jag på Andreas »Ante« Eriksson.

Ace var den vingliga delen av rockbandet Kiss. Gitarristen som såg ut att befinna sig lite vid sidan av det välrepeterade spektaklet. En person som hamnat i ett system byggt av och för den slipade affärsbasisten Gene Simmons – trots att hans eget livsmål tycktes vara att spela gitarr, ha kul och helst slippa möten.

Ante var det närmaste Sirius kommit en Space Ace.

Den största fotbollsbegåvning jag sett på Studenternas. Långhårig, bohemisk och ständigt i konflikt med den tråkiga verkligheten, framför allt den egna kroppen. När han avslutade karriären lade han ut en gammal bild på Instagram där han som barn jagade en gris. Han skrev att han länge hade tänkt att det var grisens fel att karriären blivit så skadefylld. Om han bara hade lyckats klappa den där grisen hade allt kanske blivit underbart, skadefritt och magiskt.

Sedan hade han förstått. Grisen var han själv. Klappen var livet. 

Kanske inte helt lättbegripligt som metafor, men väldigt mycket Ante. 

När jag och Oskar för något år sedan frågade om Ante ville träffa oss och prata om den gamla tiden tackade han glatt nej. Han gjorde klart att han vill hålla sig utanför det han kallar »bollen«. Det var svårt att invända mot. Fotbollen gav honom säkert mycket, men den tog också en del. Alla människor vill inte ständigt bli tillbakadragna in i sina gamla liv bara för att några nostalgiska supportrar tycker att de representerar någonting viktigt.

Ante skickade åtminstone med ett råd till dagens lag: »Hälsa dem att dribbla mer!«

Men det finns andra som spelade i det förr som nuet måste ställas emot – och som inte har något emot att träffas. I morgon ska jag och Oskar bjuda Kalle Larson på en öl.

 

17 juni (Oskar)

Kalle Larson var ingen Space Ace. Han var snarare den sortens människa som såg till att förstärkaren kom med till spelningen, att sladdarna låg där de skulle och att bandet faktiskt dök upp i tid. Han spelade ytterback, sprang tills han inte längre kunde springa och var med under hela förvandlingen från Norrettan till Allsvenskan.

När Sirius nu leder serien och Isak Bjerkebo kanske säljs för pengar vi tidigare inte kunde föreställa oss vill vi prata med Kalle. Kanske kan hans förmodat nyktra perspektiv göra allting lugnt och stilla i själen. Möjligen kan han också svara på varför spelarna från den tiden fortfarande känns som våra.

När jag halvjoggar in på sunkpuben The Laughing Duck, runt hörnet från T-centralen i Stockholm, är Kalle redan på plats. Den BP-fostrade ytterbacken kom till Sirius 2012, vår tredje säsong i Division 1 norra, och var med om alla steg upp innan han efter tio blåsvarta år tog farväl av fotbollen. Under tiden som vi hejade på honom i tre olika divisioner hann Kalle också med att utbilda sig till ingenjör.

»Jag vet exakt vad du tjänar i BP, så du får samma här.«

Vi småpratar innan Johann dyker upp och konstaterar att vi ses mitt under silly season. Kalle berättar om en kontraktsförhandling med dåvarande tränaren Thomas »Tolle« Lagerlöf 2017, när Sirius var nykomling i Allsvenskan och hade en succévår bakom sig.

– Då fanns det som vanligt inga pengar. Jag förhandlade själv, eftersom Tolle hade fått mig att tänka att jag inte behövde någon agent.

Kalle minns att han försökte få till »någon typ av bonus« om Sirius slutade bland de tio bästa lagen. 

– Tolle svarade ungefär: »Du har ju serien framför dig. Två tredjedelar har gått och vi ligger tvåa. Du får bonus om vi kommer topp tre.« När serien var slut hade vi kommit sjua.

2026 lockar Sirius nyförvärv med långa kontrakt och höga försäljningssiffror. Den väloljade verksamheten är en garanti för att den som levererar får chansen att ta nästa steg i karriären. Kanske redan inom ett år.

När Kalle klev in på Lötens sportfält för första gången 2012, även då med ett svagt förhandlat kontrakt, såg verkligheten annorlunda ut.

– Det var inte lönen som lockade i alla fall. Tolle sa ungefär: »Jag vet exakt vad du tjänar i BP, så du får samma här.« Men det fanns också ett universitet i Uppsala. Mycket av pitchen var ungefär så. Och det var häftigt att det fanns en klack på läktaren i division ett. Det kändes som om spelargruppen och supportrarna var på samma plats. 

»Det är kul att vara starkt förknippad med Sirius nu när klubben går bra.«

Jag berättar att jag tänkt en del på hans avtackning 2022, när han hyllades med ett stort tifo. Ett tifo som sannolikt målades av supportrar som inte ens stod på läktaren när han kom till Sirius, eller ens när han var som bäst under året då klubben gick upp i Allsvenskan. Jag har funderat på om det fanns något bittert i att kliva av just då, när allt blivit så mycket större. Eller om värdet snarare ligger i att ha varit med från gärdsgården?

– Jag inser att det säkert är kul för andra spelare att tjäna en massa pengar, säger Kalle. Men jag tar hellre den resa jag fick med Sirius och det är kul att vara starkt förknippad med Sirius nu när klubben går bra. Allt det gör att jag får sitta här i dag med er och prata om det.

Och även om han inte har spelat på fyra år säger Kalle Larson att han inte bara känner sig förknippad med Sirius, en del av honom känner sig även delaktig i det som händer nu.

– Jag kan nog känna att jag har varit med och bidragit till att klubben är där den är i dag. Det var ett gnugg vi gjorde, en spelargrupp under lång tid som jag tror skapade förutsättningar.

Så som på planen. Så ock på läktaren.

 

20 juni (Johann)

I morse inledde jag inte midsommardagen med att tänka på Kalle Larson och hans ord om »gnugget« i division ett.

I stället tänkte jag på döden när jag bredde min frukostsmörgås i Mehedeby, utanför Tierp. Det är inget ovanligt. Mängden smör på mackan blir ofta för stor eftersom jag älskar smör, och precis när jag ska hugga in kommer tanken på mitt åldrande, döden och kolesterolet. Då åker lite smör av, mackan äts och dagen kan börja med en halvskakig känsla av existentiell kris smygande genom kroppen.

Kanske är det gårdagens midsommarfirande och intaget av starkt som gör mig extra skör. Eller så är det bara Sirius. De har gjort mig harig. Jag har nära till de jobbiga känslorna när de ställer allt på ända med sin förbannade succé. Inte ens under sommaruppehållet släpper de taget om mig.

Samtidigt ska Sverige spela mot Holland.

En VM-match på midsommardagen. Det är sådant som det borde gå att bygga upp ordentligt. Bada, äta rester, prata nervöst om startelvan och till sist slå sig ner framför TV:n med en öl och den där känslan av att världen för en gångs skull har placerat en precis där man ska vara.

Så gör vi också, rent tekniskt.

Problemet är bara att ingen annan i sällskapet kan någonting om fotboll.

Detta är inte ett påhopp. De är fina människor. Några av dem är till och med intresserade av att Sverige ska vinna. Men deras relation till själva spelet är av det mer löst hållna slaget.

Redan tidigt i matchen frågar en kompis varför det ibland blir inkast och ibland hörna. Det beror på vem som är sist på bollen, säger jag, och känner mig som Richard Scarrys fotbollsbok för barn. Går den över kortlinjen via en motståndare blir det hörna, via en medspelare blir det inspark. Över sidlinjen blir det inkast.

Hon nickar. Två minuter senare går bollen över kortlinjen.

– Blir det inkast nu?

Och så börjar vi om. Jag försöker samtidigt följa matchen. Sverige bygger upp ett anfall. Eller försöker, med minimal framgång. Holland bryter. Någon ropar att en spelare borde skjuta fast han befinner sig 40 meter från mål och har tre motståndare framför sig. Någon annan undrar om målvakten får ta bollen med händerna utanför »det där strecket«.

Jag känner hur matchen glider ifrån mig.

»Här känner jag att vi är på väg in i fotbollens mörkaste mörka materia.«

Det finns dock ett barn i sällskapet, kanske tio år gammal, som är genuint intresserad. Barnets pappa har tidigare under dagen stolt förklarat att han inte kan något om fotboll och inte heller avser att lära sig. Avkomman verkar ha gjort sin fars ointresse till ett personligt forskningsområde.

Pojken sätter sig bredvid mig.

– Varför spelar de bakåt när målet är framåt? undrar han.

En rimlig fråga. Jag börjar prata om att flytta motståndarna, skapa ytor och behålla bollen.

– Men om alla i det andra laget bara stod framför målet hela tiden, hur skulle man göra mål då?

Jag förklarar att man då skulle få ha bollen väldigt mycket, spela runt och leta efter luckor.

– Men om det aldrig blev någon lucka? 

– Då blir det svårt, medger jag. 

Han funderar.

– Kan en match hålla på för alltid om ingen gör mål?

– Nej, säger jag. Den slutar efter 90 minuter.

– Men varför säger de att det är tre minuter kvar när klockan visar 90?

– Tilläggstid.

– Vem bestämmer den?

– Domaren.

– Hur vet domaren hur mycket tid som försvunnit?

– Domaren har koll.

– Men tänk om domaren räknar fel?

Här känner jag att vi är på väg in i fotbollens mörkaste mörka materia. Jag försöker titta på matchen igen. Sverige får ett frisparksläge. Barnet petar mig på armen.

– Om man gör självmål med flit, får man rött kort då?

Den känns befriande, denna smått absurda intervju. Jag svarar så gott jag kan, men ganska snart är jag inte längre expert. Jag är bara en vuxen person som råkat titta extremt mycket på fotboll och nu tvingas inse hur märkligt hela arrangemanget är.

Varför spelar de bakåt när målet är framåt? Ja, varför gör de det egentligen?

»Det jobbiga ikväll var väl att känna en försmak av känslan av att tappa en åttapoängsledning och kasta bort en unik guldchans.«

Sverige spelar en VM-match mot Holland och jag missar stora delar av den. Jag ser situationerna, men inte sammanhangen. Jag hinner aldrig sjunka ner i det där tunnelseendet där varje bolltapp känns som ett personligt svek. I stället förklarar jag inkast igen.

Det behöver nog inte vara en dålig sak. De senaste månaderna har jag varit så upptagen av matcher. Av resultat, tabeller, hörnor, förlängningar och vad olika män gör med en boll på en stor grön yta. 

Nu sitter jag i Mehedeby på midsommardagen bredvid en tioåring som vill veta om en domare kan utvisa sig själv.

Nej, säger jag först. Sedan blir jag osäker. Domaren kan rimligen avbryta sitt uppdrag. Men kan han visa sig själv det röda kortet? Hoppas. Matchen fortsätter utan min fulla uppmärksamhet. Världen också. Det blir en fin dag – och inte en enda gång tänkte jag på döden igen. Jag gnuggade, helt enkelt.

 

28 juni (Oskar)

13 år efter att Kim Bergstrand sa »Att drömma blir nästan löjligt när man befinner sig i helvetet« om Sirius förutsättningar att bedriva elitfotboll utses Uppsala till Årets idrottsstad i Sverige.

För den som fått upp ögonen för IK Sirius först de senaste åren, när Allsvenskan och nya Studenternas varit det normala, kan det vara svårt att förstå hur mycket underdog Sirius faktiskt varit historiskt. Till och med i sin egen stad.

Ibland hör man att det »är på tiden« att Uppsala har ett lag i fotbollseliten, med publiksiffror därefter. Men i så fall har det varit »på tiden« sedan klubben bildades 1907. Innan uppflyttningen 2016 hade IK Sirius nämligen bara spelat allsvensk fotboll i sammanlagt tre säsonger, på 1960- och 70-talet. Och under hela det moderna tidevarvet, 90- och 00-talet, var Sirius aldrig den självklara ettan i sin egen region. Tvärtom. Klubbens försök att driva Uppsalafotbollen framåt möttes ofta av misstänksamhet, och uppfattades som kaxig eller rent av osympatisk av andra inom den lokala fotbollen.

På 00-talet, samtidigt som den moderna supporterkulturen växte fram på riktigt i Sverige, gjorde bristen på etablerat elitlag i staden att de flesta potentiella supportrarna drogs till Stockholm. Så sent som 2015 var vi som valde Sirius, och dessutom stod på läktaren och skrek för klubben, udda figurer i en stad som sällan älskat sina egna idrottslag.

Att IK Sirius är där klubben är i dag beror på ett idogt arbete av ett gäng målmedvetna personer, främst ledda av den tidigare klubb- och sportchefen Ola Andersson, som bulldozrade sig fram genom ständiga hinder, och gradvis fick både kommunen och Uppsalaborna att se värdet i IK Sirius. Utan Ola, inget Sirius i Allsvenskan. I den kampen var också tränarna Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf avgörande – de två stockholmarna som aldrig tog några fångar, vare sig i medierna eller någon annanstans, där blåsvart behövde försvaras.

Därför är det inte självklart, och därför kan det fortfarande ge mig hud av gåstyp, när jag ser den halvtrötta sloganen »HELA UPPSALAS LAG« på stan eller på spelarbussen, och känner att den faktiskt stämmer.

 

4 juli (Oskar) – Allsvensk omstart. Sirius spelar 4–4 mot Mjällby, är obesegrade i elva raka matcher och leder serien med åtta poäng.

Vid en sommarstuga på en klippa vid en sjö som heter precis vad den är – Våtsjön – bara några kilometer från Stora Valla i Degerfors, tänker jag på alla mina supporterkompisar som trappat ner sitt Siriusengagemang.

Dessa män i mängder som stod vid min sida på läktaren i glädje och sorg och som av en eller annan anledning hittat andra prioriteringar i livet. Någon slukades av familjelivet, någon flyttade, någon hittade ett annat sammanhang. För någon var det säkert också så att det här stora allsvenska läktarlivet inte var för dem. 

Min kompis Alexis påstod en gång att han tappade intresset för att gå på match när man inte längre fick ta med sig egen folköl in på Studenternas.

Ibland känns det konstigt att inte dela den här unika våren med de personerna. 2012 var vi ju liksom överens om att en bortamatch mot Eskilstuna City innebar obligatorisk närvaro.

När jag åkte som mest såg jag 28 av 30 Siriusmatcher på plats två säsonger i rad. I Superettan. Och även när livet nu förändrats, så här två barn senare, vill jag fortfarande prioritera Sirius framför det mesta andra. Men ibland, oftare och oftare, förlorar den så kallade ultrasmentaliteten mot familjelivspusslet. Som nu. Det gick bara inte att hålla familjen hemma under semesterns första dagar när bad och bastu i det värmländska sjölandskapet lockade Sigge, 3 år, och Elsie, 6 år.

Därför satt jag i går framför den våta värmländska sjön, dött stirrande som Jack Nicholson i Gökboet sedan Robbie Ures Sirius tappat ledningen två gånger mot Mjällby. Vi ledde med 3–0 och 4–2. Jag följde raset på flashscore-appen, att se matcher själv på TV kan jag inte. Då blir det bara mörker. I skallen min. Men mörker blev det så klart ändå, när årets andra kryss var ett faktum.

Lyxmörker.

Och det var en av mina äldre Siriusvänner, en sådan som varit med före min tid och lika hängivet är med nu, som i en gruppchatt summerade känslan bäst:

»Det jobbiga ikväll var väl att känna en försmak av känslan av att tappa en åttapoängsledning och kasta bort en unik guldchans.«

Fan. Det är just den typen av känslor som är extra vidriga att känna på distans, som får mig att innerst inne alltid – alltid, säger jag! – vilja vara på plats när Sirius händer. Det är bara då det går att leva motgång, och fira medgång.

Nu sätter jag mig i bastun, och försöker att inte tänka på’t.

»Kanske är det så att en idrottsklubbs framgångar inte bara påverkar oss supportrar, utan också självkänslan i en hel stad.«

 

6 juli (Oskar)

Medan Häcken förlorar mot Djurgården och vår serieledning utökas till nio poäng bläddrar jag i New York Dolls-biografin Too Much Too Soon och fastnar i gitarristens Sylvain Sylvains skildring av uppväxten i Queens, New York:

»The lawns of Queens are mowed with efficient regularity and the cars on its streets are polished to perfection. It’s enough to turn any kid with a rebel streak towards rock ’n’ roll.«

För en sådan som jag, som ofta velat likställa mitt supporterliv med rock ‘n’ roll, kan det här serieledande Sirius ibland kännas för mycket som det välpolerade 60-tals-Queens. 

Visst skördar jag som supporter frukterna av att Sirius sportsliga organisation är bäst i klassen, med högsta betyg i allt och välkammade frisyrer. Men känner jag det i hjärtat? Som ett skränigt power-ackord på en smutsig nattklubb på 213 Park Avenue South på Manhattan?

Nä.

 

13 juli (Oskar) – Sirius obesegrade i 13 raka matcher och leder serien med nio poäng.

Krampaktig seger mot Brommapojkarna och mål av visningsexemplaren Robbie Ure och Isak Bjerkebo. Och Neo Jönsson, är han skadad eller väntar vi rekordbud? Jag blir allt mer orolig för livet bortom transferfönstret.

 

27 juli (Oskar) – Sirius obesegrade i 14 raka matcher, serieledning med elva poäng.

När akademiprodukten och Uppsalakillen August Ljungberg rullar in 4–1 mot IFK Göteborg på en billig målvaktsretur är det lätt att börja tänka på hur det lät förr.

Då, när jag intervjuade Kim Bergstrand inför en match i Superettan, det kan ha varit Trelleborg hemma 2016, fick han en publikfråga om vad han trodde om en här anonymiserad talangs möjligheter till spel.

– Han kommer aldrig göra en A-lagsmatch i Sirius, svarade Kim krasst.

Helt i linje med hans strategi att tvinga fram utveckling i Uppsalafotbollen genom obekväma sanningar. För Sirius talangproduktion? Den fanns inte.

Sedan dess har Jamie Roche och Malcolm Jeng sålts utomlands, medan spelare som Joakim Persson, Viktor Svensson och Adam Wikman gjort avtryck i Allsvenskan. Även på den punkten är det andra tider.

»Bussjäveln är fullbokad. Till en match som spelas en måndag i Halmstad. En onekligen ny verklighet som återigen gör sig påmind.«

Efter sitt mål i går kysste Ljungberg klubbmärket på bröstet två gånger och efter slutsignalen ställde han sig framför den fullsmetade klacksektionen och drog igång en hyllningssång till staden han kommer från och klubben han fostrats i:

»Uppsala det är staden, det är den än i dag (sic!)

Åh vi älskar Sirius, stadens vackra lag.

Från fjärde divisionen, till Europaspel.

Med en flaska Kir i handen, ska vi alltid följa er.«

I den där matchen mot kanske Trelleborg var vi cirka 200 sjungdugliga personer i klacken som använde Sirius som anledning att mässa om vår kärlek till Uppsala. Nu stämmer ett fullsatt Studenternas in i sången för fjärde hemmamatchen i rad.

And I couldn’t help but wonder… Kanske är det så att en idrottsklubbs framgångar inte bara påverkar oss supportrar, utan också självkänslan i en hel stad.

 

28 juli (Johann)

Fan, jag måste till Halmstad. Jag har nog inte varit på en ordentlig långresa i supporterbuss sedan före pandemin. Det har åkts tåg och i ärlighetens namn tittats på sportbarer. Nu är det dags att ta sig i kragen. Historisk säsong och all that jazz. Visa hjärta, Bernövall!

Det visar sig dock vara svårare än förr. Bussjäveln är fullbokad. Till en match som spelas en måndag i Halmstad. En onekligen ny verklighet som återigen gör sig påmind. Jag får hovra över supporterklubbens hemsida hela dagen. Leva på hoppet. Och till slut sker det: ett avhopp! Jag bokar på, swishar. Nu åker vi till Halland. Hoppas jag känner någon på bussen.

 

2 augusti (Oskar)

Johann! Ett råd bara, innan du sätter dig på bussen, från en som åkte till Värnamo och Växjö i fjol: vitt vin. En sån där box i tjockare mjukplast med smidigt handtag. Gör underverk för magen, fritt från bubblor, och så klart för humöret. Även när Ismo Diawara tappat in ett kvitteringsmål på slutet.

 

3 augusti (Johann) – Sirius obesegrade i 15 raka matcher, serieledning med 14 poäng.

På en Voi på väg mot supporterbussen, som jag kommer att tillbringa 14 av dygnets timmar på, kommer tvivlet.

Det handlar inte om att jag bommat att lyda min brors råd om svalt vitt vin och i stället rafsat ihop en blandning av folköl och starköl. Tvivlet handlar snarare om huruvida jag kommer att palla. Det är väldigt många timmar i buss – och en hemkomst 04.30 morgonen efter matchen ger mig mild stress i själen.

Bara några minuter efter att bussen börjat rulla är oron borta. Det här är precis som förr, förutom att jag inte känner alla på bussen vid förnamn.

Sedan smäller det.

Någonstans i höjd med Nyköping ger bussens »inre däck« upp. Ett begrepp jag aldrig hört förut och som jag helst hade fortsatt leva utan. Tydligen finns det alltså däck inuti däcken. Eller något åt det hållet. Det viktiga är att vi står still.

Här borde resan börja gå åt helvete.

I stället dyker Assistanskåren upp med en effektivitet som får mig att omvärdera hela min bild av svensk vägassistans. Det skruvas och hissas och bankas, och innan den kollektiva ångesten ens hunnit nå full styrka är vi på väg igen.

Under stoppet hinner någon dessutom köpa en stekpanna på macken.

Jag tycker mycket om att någon på en supporterresa till Halmstad, när bussen fått punktering i Nyköping, ser situationen som ett bra tillfälle att investera i köksutrustning.

»Sedan spelar Sirius fotboll och allting blir ännu lättare. Folk sjunger. Sirius vinner.«

Några timmar senare sitter jag på Max med människor jag knappt känner men som jag vid det här laget ändå delar något viktigt med. Resan. Sirius. Och en gemensam skräck för vissa ord.

Någon säger »guld«. Stämningen förändras omedelbart. Inte dramatiskt. Ingen välter ett bord. Men flera människor reagerar med den sortens kontrollerade ilska som bara uppstår när någon utsätter hela kosmos för onödig risk. Säg inte så.

För helvete.

Jinxen är stark hos oss supportrar. Att fotbollsspelare kan påverka resultat genom träning, skicklighet och taktiska instruktioner är en sak. Att en okänd Siriussupporter på ett Max längs E4:an kan sabotera en hel säsong genom att yttra ett substantiv är minst lika självklart.

Så vi slutar prata om guld. Och sedan börjar segertåget. En bussresa som först känts absurd blir plötsligt helt rimlig. Timmarna upphör att räknas. Min sätesgranne Krille sa redan när vi klev på att »såna här resor går alltid fort«. Han visade sig ha rätt. 

På läktaren i Halmstad dyker gamla vänner upp. En av dem ger mig en öl. Inte frågar om jag vill ha en. Inte säger »ska du ha?«. Han räcker bara över den. Den ska jag ha. För att jag är jag och står där jag står. Det är svårt att invända mot den sortens logik och solidaritet.

Sedan spelar Sirius fotboll och allting blir ännu lättare. Folk sjunger. Sirius vinner. Gamla ansikten blir unga igen för en stund. Att polisen plötsligt går in på läktaren för att ta ett täcke känns knappt störande. Inget rör oss, nämligen. Vi är Sirius, som bara kan vinna.

Efteråt får jag syn på världens bästa mittfältare Marcus Lindberg och tar en selfie med honom. Som vore jag ett barn.

Han ser nästan overkligt glad ut. Eller så är det jag som är överstimulerad efter en hel dag av buss, inre däck, stekpannan, förbjudna ord, öl och fotboll.

Men det är något med honom. En väldigt ljus aura. Hans ansikte strålar, nästan glimmar. Jag tänker inte skriva i vilken färg.

 

4 augusti (Oskar) 

I låten Orange sjunger Adrienne Lenker, sångare och låtskrivare i det amerikanska bandet Big Thief, om hur orange är hennes kärleks färg:

»Orange is the color of my love

Fragile orange wind in the garden

Fragile means that I can hear her flesh

Crying little rivers in her forearm

Fragile is that I mourn her death

As our limbs are twisting in her bedroom.«

Jag tänker på de där raderna, 2000-talets största poplyrik, nästan varje dag. Och särskilt de två sista, om hur hon redan i sovrummet, under pågående kärleksakt, sörjer sin älskares framtida död. Den typen av förhållningssätt till livet, med skörhet och oro som grundton, motsatsen till Marcus Lindbergs glimmande blick, är det enda som fortfarande fungerar om man ska kunna vrida och vända på livet som Siriussupporter, nu när samma segermanus utspelar sig varje helg.

Ett praktexempel fick jag i knät igår när jag före HBK-matchen pratade med min kompis Tryggve, som mellan standardoron över att Sirius nu faktiskt har ett guld att förlora också oroade sig för vad som händer om vi vinner guld redan i omgång 23. Kommer det då också att kännas som ett antiklimax, ett »var det inte mer än så här?«

Vi skrattade åt hans tanke, så klart. Men också: tänk om han har rätt?

Oavsett utfall av det här mycket märkliga Siriusåret 2026 är en sak säker: det kommer att sätta djupa spår i alla oss som lever och andas IKS, och det är nog vetskapen om det som gör allt så läskigt.

Och när jag i en fingerad framtid, under en planstormning vid ett blåsvart guld, kramar Andreas Engelmark med all min kraft så att hans gängliga Jeremy Irons-kropp nästan krackelerar, kommer jag samtidigt att sörja den stundens, och i slutändan även tillvarons, död.

Eller så sätter jag mig på huk på innerplan, som den krigsälskande Robert Duvalls Colonel Kilgore i filmen Apocalypse Now, och mumlar, sorgset medan rökbomber viner omkring mig:

»Someday this war is gonna end … «

 

5 augusti (Oskar)

Ja. Alltså. Eller så slutar vi sexa.

»Alla minuter, timmar, år. Nog fanimej vet jag, när jag tänker tillbaka nu, att det var livet.«

 

9 augusti (Johann) 

Robbie Ure verkar vara såld. För 100 miljoner. Sociala medier exploderar i ilska mot Sirius sportsliga ledning. Min reaktion: börjar googla Sirius omsättning för tio år sedan för att hitta hur mycket klubben drog in på ett år. Jag vill sätta det i relation till det här sjuka. Men jag tappar suget innan jag hittar siffran. Känner ett litet illamående. Vem bryr sig? Det är inte börsen vi hejar på, väl?

Kort efter att nyheten om att Robbie Ure säljs börjar spridas skickar en kompis ett nyhetsklipp från 1990-talet där Sirius tvingats »låna pengar igen« för att kunna betala lönerna. Lite spännande är det ändå, detta med fotbollsekonomi. Kanske ska jag trots allt djupdyka i det, för att trycka undan oron att vi nu gjort det som fotbollspoddarna larmat för sedan i april. Sålt. Guldet. 

 

10 augusti (Oskar)

Jag har beställt en ny stekpanna, i kolstål. Kanske för att kompensera för det sålda guldet. Eller för att jag missade Halmstad borta.

Utöver den rejäla övergångssumman är faktumet att vi säljer spelare till Sevilla det svåraste för mig att ta in. Frédéric Kanoutés Sevilla. Som man såg spela fotboll sena helgkvällar på TV4 Plus. Det svindlar. 

Och jag förstår Robbie. Att en ung skotte prioriterar en flytt till ett etablerat lag i världens bästa fotbollsliga framför en SM-guldmöjlighet i Sverige är inget annat än logiskt. Och att Sirius går med på att sälja honom i det här läget är den strategi som tagit oss till där vi står i dag. 

Management by Björn Afzelius:

Lås inte in dina plantor i ett drivhus

Låt de få slippa ett onaturligt liv.

Men. Den lilla känslan av svek går heller inte att helt skaka av sig. Från Robbie och från klubbledningen. Förr eller senare drar alla anställda vidare, och när de har gjorda mål och truppvärdeskalkyler att visa upp för sina nya arbetsgivare, står vi som nöjt oss med ett enkelt liv i Uppsala kvar på läktaren med krossade drömmar.

Kanske.

Och just det, om ni undrar varför jag verkar lite stingslig: ikväll spelar vi mot Brommapojkarna. Utan Robbie Ure. Och absolut allt står på spel.

»Visst kan jag sakna hur det var förut, men framförallt var det ett annat liv. För mig.«

 

11 augusti (Oskar) – Sirius obesegrade i 16 raka matcher, serieledning med 12 poäng.

Det var väldigt länge sedan du och jag, Johann, hade en hel matchdag för oss själva. Kanske var senast precis där i början, när vi bestämde oss för att börja gå på Sirius, runt 2007?

Men i dag hade vi det igen. Vi möttes på stationen, drack Falcon och Jäger innan vi tog oss till den ståplats som numera är vårt fotbollshem: Arkens Gärde. Hemmastå har hetat olika genom åren; sektion B och sektion A på gamla Studan, från de läktarsektionerna minns jag nästan varje ansikte.

I den här nya tiden, då ansiktslösa människor går upp i limningen över ett kryss mot Brommapojkarna som skylls på försäljningen av en skotsk anfallare, tänker jag på vårt perspektiv. Sätter det i perspektiv.

Tiden.

Allt vi upplevt tillsammans på Siriusläktaren. Alla minuter, timmar, år. Nog fanimej vet jag, när jag tänker tillbaka nu, att det var livet.

»Vi älskar Sirius svart och blå«, sjöng vår ståplats efter slutsignal ikväll, som alla andra kvällar när Blåsvart spelat fotboll. Och IK Sirius leder fortfarande Allsvenskan, ordentligt.

En dag tar det slut. Alla andra dagar lever vi också. Och på lördag, när gulddrömmen fortfarande är vid liv, åker en busslast blåsvarta till Listerlandet. 

För nästan exakt elva år sedan gjorde jag och det som kallades för »Yndegården-gänget« samma resa. Dagen före match åkte vi fem personer i en trång, sportig Audi ner till Blekinge och på kvällen gjorde vi Sölvesborg. Vi sprang in i ett midnattslopp, drack färgglada shots på Black & White och avrundade sedan på en krog med liveband som spelade hemsk irländsk musik. 

Matchen? Den slutade 1–2. »Chippen« gjorde straffmål för Mjällby innan Stefan Silva avgjorde för oss. I och med det hade vi tagit ett fast grepp om kvalplatsen upp till Allsvenskan.

När vi i juni pratade med Kalle Larson beskrev han den där tiden i Superettan som en enda lång försommar:

– Det var som en enda lång, fin försommarserie. Det kändes som att det bara var en tidsfråga innan vi skulle gå upp. Det fanns en jävla självklarhet i det.

Det självklara! Åren mellan 2008 och 2018 var supporterlivet för mig självklart och fritt från störningar utifrån. Jag var där Sirius var, kände alla i och runt supporterkulturen och drev lobbyarbete om det blåsvarta livet i poddar och på sociala medier.

Försommar.

För Kalle Larson tog den slut när han plötsligt inte längre var en huvudperson i det Sirius han varit med och tagit från division ett till Allsvenskan.

– De sista åren, när man var på Studenternas, käkade frukost där, och hade allt runt omkring, då blev det verkligen en heltidsproffsgrej. Jag var gamla gardet då, och det kom in en ny generation med ett annat driv och ett annat tugg. Det är klart att man saknade det gamla.

Nu, i slutet av augusti, när sommaren sakta dör, tänker jag på det gamla och det nya. Visst kan jag sakna hur det var förut, men framförallt var det ett annat liv. För mig.

För väldigt många andra som hejar på Sirius sker det livet nu. I en tid då det jag aldrig drömde om är verklighet.

»Jag gissar att min inställning kommer från att jag hejar på en klubb utan vinnarkultur. Och det är jag stolt över.«

 

13 augusti (Johann) 

Moses Ogbu ryktas tillbaka till Sirius!

Jag har älskat Moses Ogbu sedan han som 18-åring listade Uppsala som etta bland de tre svenska städer han hade bott i:

»1. Uppsala. 2. Stockholm. 3. Gimo.«

Det var inte bara det som låg bakom kärleken. Moses blev snabbt vår och blev kvar länge, på ett sätt som spelare inte blir längre. Han steg tillsammans med oss på läktaren genom divisionerna. Fick en ramsa och en av mig, hemma i köket, tillverkad flagga. En nigeriansk med texten »Moses Show«.

Han gick från talang till ledare i blåsvart, den krångliga fotbollsspelaren från Lagos. Sedan försvann han ut i världen. Med undantag för en kort period i Mjällby som vi utan minsta tvekan väljer att rensa bort ur fotbollshistorien.

»Jag vill inte ha krav. Men jag lever i ett system som tvingar mig.«

När jag i veckan nåddes av lösa uppgifter om att Moses skulle återvända ville jag inget hellre än att omfamna dem. Ska vi, utöver att inte kunna förlora, också få hem en älskad legendar som – om tanken inte vore förbjuden – ska skjuta oss till guld? 

Allt är för bra nu. 

Det bästa av det gamla, sömlöst integrerat i det nya.

Men så den logiska delen av hjärnan: ja, det är faktiskt för bra. En 35-åring som gjorde sin senaste match i den kinesiska andraligan? Nej. Det kan inte rimligen ingå i det som populärt kallas strategin.

Å andra sidan.

Hade någon dött av några smulor romantik i Playmaker AI-soppan?

 

15 augusti (Johann) – Sirius har förlorat en match: 3-4 mot Mjällby, serieledning med nio poäng.

Att inte kunna ta en förlust är kanske den egenskap hos andra fotbollssupportrar jag ser ner på allra mest. Det finns något fruktansvärt förmätet i utgångspunkten att man förtjänar segrar. Att det är en gudagiven rätt bara för att man köpt ett årskort eller målat ett tifo. Att de där elva på planen, vars löner man förvisso indirekt betalar, ska PRESTERA ELLER DRA.

Jag gissar att min inställning kommer från att jag hejar på en klubb utan vinnarkultur. Och det är jag stolt över. Visst, Sirius är till och från bra i bandy och i fotbollen har jag varit med när vi vunnit två serier. Men att vara bäst, att utgå från vinst. Det finns inte i vår värld.

Att hitta andra värden i sitt supporterskap, i sin klubb, utöver det förväntade världsherraväldet. Den övertygelsen bär jag som en krona. En krona av typen törne, men ändå.

Att däremot bli tröstlöst ledsen efter en förlust har jag all respekt i världen för. Det har till exempel ofta varit min känsla efter ännu en kölhalning på någon av evenemangsarenorna i Stockholm.

Den här gången, när mitt lag torskade för första gången på nästan ett år (18 utropstecken) blev jag inte det. I alla fall inte initialt. I stället noterade jag att jag blev den där arga jäveln jag föraktar.

»Ett SM-guld eller en historisk kollapshöst – en upplevelse blir det oavsett.«

Full transparens. Detta var mina första ord i en djupt privat textkonversation efter att Sirius tappat matchen mot fotbollssagan Mjällby – laget där alla jobbar som minkfarmare eller vad det nu stod i The Guardian. Sirius var förresten omskrivna i The Guardian i veckan. Att det skulle bli spiken i kistan hade man ju kunnat räkna ut.

Förlåt, jag tappar tråden. Så här skrev jag:

»Det är ju i alla fall fett att få vara förkroppsligandet av en random Solna-karriärists FM-dröm. Man borde vara tacksam.«

En sarkastisk och småsint attack på mannen, Jonathan Ederström, vars jobb är att vara chef för det herrlag jag hejar på. I samma stil som någon med två stjärnor vid användarnamnet på X som häver ur sig något mot tränaren efter en tappad poäng i Champions Leagues gruppfas.

Även om det känns skamligt att jag skrev så nu i eftertankens kranka är det svårt att inte fundera på varför det var dit min ilska riktades. Mot mannen som innan vi knappt hunnit börja hoppas valde bort Moses Ogbu. Inte ens valde bort. Han lyssnade förmodligen inte ens på Moses när han ville komma hem.

Visst var det lättare att ta en förlust när de på planen inte var vandrande strategiska investeringar? Och när han som bestämde var den lokala krogkungen Lasse Svensson?

Jag vill inte ha krav. Men jag lever i ett system som tvingar mig. Nej. Det är för korkat att påstå att jag saknar egen vilja i det här.

En sak är sann. Jag vill att Sirius ska vinna. Oavsett om jag förtjänar det eller inte. Det finns ingenting värre än besvikelser och med förväntningar blir de helt enkelt större.

Jag längtar inte längre efter nästa förlust, som jag skrev där i maj. Vad är det ens för jävla sak att skriva? Fy fan, vilken vidrig höst det kommer bli. 

 

18 augusti (Oskar)

Om det är något jag lärt mig av att heja på Sveriges bästa fotbollslag under ett halvår är det detta: Det man som läktaridiot ofta vill lyfta vid motgång – gemenskapen, vänskapen, romantiken – finns kvar även när ens lag vinner. Skillnaden är mest att man oftare får vara glad.

Men vad ska man med glädjen till? Kanske är den mest en anledning till att orka hålla på, och gör sig bäst som en chimär borta vid horisonten. Glädje som vardag är något annat, något smärtsamt övergående.

Och vad ska man med supporterskapet till?

När Robbie Ure såldes var det många som tröstade sig med att det la grunden för fortsatt sportslig och strategisk framgång över tid. Ibland känner jag att tjänstemannaorganisationen runt svensk fotboll har lurat in oss supportrar i en fälla där vi ska glädjas åt att vår förening drivs som ett framgångsrikt företag.

Vafan, vi lever väl för nästa match, nästa helg, där allt kan hända. På planen och på läktaren.

Min kompis Marcus formulerade det bättre, i en gruppchatt efter krysset mot Brommapojkarna: 

»Vilka spelare vi har, hur mycket pengar på banken vi har eller vilken placering i tabellen vi slutar på är rätt trist att fundera på. Jag går på fotboll för att ha kul och det kan man ha oavsett ovanstående.« 

Sedan korrigerade han sig:

»Eller kul är ju fel ord. Men för att uppleva någonting.«

Ett SM-guld eller en historisk kollapshöst – en upplevelse blir det oavsett.

Häcken på fredag. Kör vi då, gubbar.

 

21 augusti (Johann)

IK Sirius–BK Häcken 0–3.