Ungdomens hus

Från den skuggiga sidan av Studenternas konstgräs slår Sirius forward Edi Sylisufaj en hörna, lätt innerskruvad med högerfoten. Först ser den för hög ut. Men så dyker den hastigt och strax framför straffpunkten möter nyförvärvet Kristopher Da Graca bollen med pannan. Nicken är hård och otagbar för målvakten Tommi Vaiho, som gör sin första träning med Sirius.

– Bra hörna, Edi, säger tränaren Daniel Bäckström. Ska vi se om du kan slå en till sådan?

Medan spelaren lägger upp en ny boll sätter sig Daniel Bäckström på huk bakom honom. 

– Du är sämst, Edi, säger tränaren. Du är en jävla sopa. Allsvenskans bästa högerfot? Kom igen, du klarar aldrig det här. Försök då, försök!

Hörnan blir för kort och fastnar på första försvararen.

– Nöjd med den? 

Edi Sylisufaj svarar inte. Och innan han hinner skicka iväg en ny boll går Daniel Bäckströms tunga igång igen.

– Du måste lyckas med den här, Edi. Måste. Laget behöver dig. Du får inte misslyckas, får inte, får inte!

Återigen blir hörnan för kort.

– Nöjd med den? 

– Fucking fuck, muttrar Sylisufaj.

– Stör jag dig?

– Nej.

– Nej? Jag psykar ju sönder dig. Du slog en bra och sedan jag började psyka dig har du missat båda. Få se om du kan få in en nu då. 

Den här gången hamnar bollen där Edi Sylisufaj vill ha den.

– Okej, säger Daniel. Två starka, två svaga. Nu avgör den femte om du är bra eller dålig. Pallar du trycket? 

Den femte hörnan blir lyckad. Edi och Daniel ler mot varandra och utanför omklädningsrummet efter träningen försäkrar forwarden att han inte tog illa upp av sin tränares psykningar.

– Tvärtom, säger han. Han fattar att man vill ha sånt där tugg när allt annat är så seriöst. Dessutom vet jag att han brinner för att göra oss bättre. Han skulle få slå mig om han tror att det gör mig bättre.

Det tror inte Daniel Bäckström. Men det är värt att påpeka att det bara har tagit Sylisufaj ett drygt halvår att få så stort förtroende för sin tränare. Förra sommaren satt han på bänken i Falkenberg, då ett bottenlag i Superettan, och blev »sjukt förvånad« när Sirius ville låna honom. Under hösten gjorde han tre allsvenska mål och imponerade så pass mycket att Sirius erbjöd kontrakt.

– De är sjukt bra på att se potential här, säger han. Och då vill man visa att de har gjort rätt, det gäller inte bara mig.

»De är på en hela tiden, men på ett bra sätt. Och de jobbar jämt, känns det som.«

Han syftar bland annat på Christian Kouakou, som Sirius hämtade från IFK Göteborgs frysbox och som tackade för upptiningen genom att göra tolv allsvenska mål i fjol. Och mittfältaren Moustafa Zeidan, som värvades från Jönköpings Södra och Superettan förra sommaren och endast behövde en allsvensk höst på sig för att tas ut till landslagets januariturné.  

– Jag har svårt att tänka mig en mer utvecklande miljö i Sverige, säger Sylisufaj.

När han ombeds vara mer specifik ler han och nickar åt Daniel Bäckström som är på väg in på ledarkontoret. Där inne sitter redan assisterande tränaren Theodor Olsson, 25 år, böjd över en dator. Vid samma bord, och framför en annan laptop, sitter 24-årige Adrian von Heijne som är ansvarig för scouting och fotbollsanalys i Sirius. Vid hans sida finns också 28-årige analytikern David Hollinggård (i analysteamet ingår numera även Olle Högefjord, men eftersom han är 17 år och fortfarande går i skolan är han främst närvarande på helgerna). I utrymmet mellan ledarkontoret och omklädningsrummet står Olle Ekman, nytillträdd fystränare för A-laget, och blandar smoothies till spelarna. Han är 22 år.

Edi Sylisufaj skrattar till:

– Man tänker inte så mycket på hur unga de är. Man tänker bara på hur noggranna de är med allt. De är på en hela tiden, men på ett bra sätt. Och de jobbar jämt, känns det som.

 

Daniel Bäckströms spelarkarriär gick i kras i samma stund som främre korsbandet i hans högerknä gjorde det. Han visste det inte då, som 19-årigt löfte i Umeå FC, men efter drygt två år av »rehabkrig«, infektioner och följdskador bestämde han att det fick vara nog.

Plan B var att bli tränare. Under hösten 2009 hade hans kompis Tobias Olofsson kollat om han var sugen på att leda division fyra-laget Ersmarks IK tillsammans med honom, och när Daniel väl lagt skorna på hyllan några månader senare ringde han Tobias. »Finns det fortfarande någon plats för mig?« frågade Daniel. »Du«, svarade Tobias, »det är inget supertryck på att bli tränare i botten av fyran i Västerbotten«.

För Daniel var uppdraget mer än en kul fritidssyssla. Nivån var visserligen låg, men det var ändå ett A-lag och även om han var yngre än majoriteten av spelarna var han inte blyg för att leda. I skolan hade Daniel Bäckström varit typen som tog täten i grupparbeten. Som gymnasist på Dragonskolan i Umeå hade han och fyra kamrater genomfört ett projektarbete i ämnet ung företagsamhet. Resultatet blev en hel bok, Ett blåvitt hjärta, om Umeå FC som trycktes i 300 exemplar och såldes av klubben. 

I Ersmark höjde Daniel träningsdosen, klädde spelarna i ett »fruktansvärt snyggt« matchställ och coachade med inlevelse i varje match. 

– Vårt sätt att vara stack nog i ögonen på en del, säger han. »Överambitiösa ynglingar, respektera nivån!«

Daniel lämnade division fyra-nivån efter två säsonger och blev tränare för Umeå FC:s juniorelitlag. Där lärde han känna jämnåriga Maths Elfvendal, som även han bytt spelardrömmar mot tränarfunderingar efter att knät gått sönder. 

– Vi var båda otroligt motiverade och triggade varandra att bli de bästa versionerna av oss själva, säger Elfvendal. Men det fanns också skillnader mellan oss.

»Där satt vi, två okända 22-åringar på en parkering i Umeå, och drömde oss bort till den stora fotbollsvärlden.«

Maths Elfvendal är i dag målvaktstränare i Parma och svenska herrlandslaget. Han säger att han knappast hade nått så långt om det inte vore för Daniel Bäckström.

– Steve Jobs sade: »You can only connect the dots looking backwards.« Och när jag tittar tillbaka tänker jag på den där regniga dagen i Umeå, när Daniel skjutsade hem mig till mitt studentboende på Ålidhem. Och hur vi liksom blev kvar i bilen på parkeringen utanför. Vi pratade om att jobba med fotboll på riktigt, på hög nivå, och gärna tillsammans. Där satt vi, två okända 22-åringar på en parkering i Umeå, och drömde oss bort till den stora fotbollsvärlden.

För Maths Elfvendal var det just det: en dröm. När han väl klev ut i regnet hade han en skön känsla i kroppen som höll i sig även nästa dag. 

– Fan vad najs om det skulle bli så, tänkte jag. Inte mer än så. Daniel däremot gjorde redan samma kväll en mindmap med 30, 40 konkreta punkter om hur drömmen kunde realiseras. »Herrallsvenskan inom fem år är rimligt«, menade han. 

De två juniortränarna fick ännu mer tid att diskutera Daniels plan när de efter en tid flyttade ihop (ja, det satt en taktiktavla på en av väggarna). En av de viktigaste punkterna var studiebesök i större klubbar. Dels för att lära sig mer om elitverksamheter, dels för att skapa kontakter. Daniel Bäckströms första studiebesök gick till Malmö FF. Genom en nära vän fick han kontakt med den dåvarande MFF-tränaren Rikard Norling.

– Man får inte vara rädd socialt om man vill ta sig någonstans, säger Daniel Bäckström. Du kan ju tänka dig, pulsen är rätt hög när man som en 23-årig nobody ringer till Rikard Norling och med nervös röst säger: »Hej, Rikard. Jag heter Daniel och bor i Umeå. Får jag komma ner till er?«

Norling hämtade honom på tågstationen och tog honom under sina vingar under en vecka i Malmö. Daniel överraskades av både vänligheten och öppenheten och fortsatte resa runt. I Norrköping följde han Janne Anderssons träningar och fick låna tränarens Volvo när han behövde ta sig någonstans. 

– Jag blev galet inspirerad av den där öppenheten. Och jag bär den med mig i dag. Som i höstas, när 17-årige Olle Högefjord tar mod till sig och frågar om han får besöka oss i Sirius. Så kommer han hit, han är kunnig och driven och jag tänker: »Honom kan vi ha nytta av i Sirius.« Jag tycker det där är så fint.

 

Inför säsongen 2014 fick Daniel Bäckström jobb i IFK Norrköping. Han var beredd att »flytta koner gratis i ett år bara för att få in en fot«, men som ansvarig för barn- och ungdomsverksamheten samt tränare för U19-laget blev det betydligt mer att göra. Efter ett år i Östergötland uppmanade han Maths Elfvendal att söka den lediga tjänsten som målvaktstränare, samtidigt som han gjorde sitt bästa för att sälja in sin kompis till Janne Andersson.

– »Se för fan till att vara redo!« sa Daniel till mig, säger Elfvendal. Och vi var alltid redo. Vi har alltid försökt jobba på en högre nivå än den vi har befunnit oss på, så att man åtminstone är beredd om man får chansen högre upp. Daniel är det perfekta exemplet på det.

Elfvendal exemplifierar genom att berätta om »Daniels mappar«. I dem finns digitala dokument från Daniels tid i Örebro SK och Malmö FF där han efter åren i Norrköping jobbade som assisterande tränare.

Elfvendal:

– När det var en delikat fråga – en svår laguttagning, en skandal, ett dilemma, vad som helst – frågade han sig: »Hur hade jag agerat om jag varit huvudtränare?« Sedan gick han hem och skrev ner det, som en övning. Han har minst ett tjugotal mappar med sådana gamla dokument.

När Maths Elfvendal pratar om Daniel Bäckström blir han ibland rädd att framställa sin vän som en maskinell karriärist, en Bror Duktig som har en manual i datorn för alla beslut.

– Ja, han är vansinnigt strukturerad. Ja, hans digitala presentationer är världsklass. Men man gör ett misstag om man reducerar Daniel till en »Excelperson«. Hans största styrka är det mänskliga ledarskapet.

»Jag gillar hunger. Sirius har och har haft en mängd spelare som haft det kämpigt innan de kom till Uppsala.«

De två Umeåvännerna har inte jobbat tillsammans sedan Norrköpingstiden, men har fortfarande tät kontakt och utbyter erfarenheter. Parmas målvaktstränare berättar om en ny Siriusspelare som en dag dök upp trött och oförberedd.

– Han hade övernattat hos en kompis den natten och Daniel undrade varför han inte sovit i sin nya lägenhet i stället. Då kom det fram att den här spelaren tyckte att det var jobbigt att vara ensam i lägenheten. Han var mörkrädd helt enkelt. Att han vågade säga det till Daniel – chefen som tar ut laget – säger mycket om ledarskapet.

Att Daniel Bäckström, som tidigare oftast var yngst i ledarteamet, i Sirius omger sig med flera medarbetare som gick på högstadiet när han tränade sitt första seniorlag tycker Elfvendal är »skithäftigt«. 

– Men kom ihåg en sak, säger han. En motiverad spelare är framför allt intresserad av att bli ännu bättre på fotboll. Och känner spelaren att du kan hjälpa till med det är ålder irrelevant.

 

I ledarrummet på Studenternas samlar Daniel Bäckström medarbetarna för morgonmöte. Klockan är strax efter åtta och fystränaren Olle Ekman kommer direkt från gymmet.

– Hurtigt, berömmer Daniel som själv brukar gymma efter arbetsdagen.

På whiteboardtavlan i rummet är två 3–5–2-startelvor nedskrivna, Sirius ska möta Flora Tallinn med såväl A-lag som U21-lag dagen efter. Scoutingchefen Adrian von Heijne (av somliga i Sirius kallad Adrian »nån« Heijne då han ofta kliver fram när »nån« behöver lösa ett hastigt uppstått problem) ska senare under dagen välkomna estländarna när de anländer till Uppsala. Eftersom klubbdirektören Christer Abrahamsson, sportchefen Ola Andersson och assisterande tränaren Petter Hansson är på studiebesök i Hanssons gamla klubb Heerenveen är det extra mycket för det resterande gänget att hålla koll på i dag.

– Jag hörde att de har en bild på Petter i Heerenveen där det bara står »Hard wurker«, säger Theodor Olsson, Sirius andra assisterande tränare. Det älskar man ju.

– Han är stor där, säger Daniel Bäckström. Vi ska jobba hårt här i dag också. 

Dagens träning planeras, vilken ledare som ska leda vilken övning. Adrian ansvarar för fasta situationer. Daniel och Theodor ska också ha separata taktikmöten med varje lagdel. Samtidigt håller huvudtränaren hela tiden koll på sin telefon där han har en pågående konversation med Filip Rogic, mittfältaren som Sirius hoppas kunna värva från AIK. Och så förbereder han en hemuppgift som spelarna ska få ta del av när de trillar in om en knapp timme.

– Den är inspirerad av två situationer som provocerat mig den senaste veckan. Den första var den här.

Daniel klickar fram ett videoklipp på en barbröstad Zlatan Ibrahimović som gör situps, hängande upp och ner med benen omslutna kring en sandsäck.

– Han är så jävla vältränad! Det andra som provocerade mig var det här.

»›Är du kalaspuffar eller Zlatan som gör situps?‹ Vi måste höja ribban kring de här frågorna.«

Nytt klick på datorn. Zlatanklippet blir till en stillbild som upptar ena halvan av datorskärmen. På den andra halvan syns en skål fylld med chokladflingor och mjölk.

Daniel Bäckström vänder sig till Theodor, Adrian och de andra kollegorna runt bordet:

– En av spelarna satt på träningslägret och åt kalaspuffar till frukost. Eller om det var coco pops. »Vad håller du på med?« frågade jag. »Jag måste komma igång, coach«, svarade han. »Tror du Zlatan äter sånt där?« fortsatte jag.

Nu har han bestämt att spelarna under en veckas tid ska dokumentera vad de äter och sedan utvärdera det. Det går också bra att dokumentera sömnen i stället för kosten, men något måste man välja.

– Jag vet precis vad Edi kommer att säga: »Mannen, vad i helvete.« Men jag har räknat på det här. Efter att ha laddat hem Google Drive-appen kommer de att behöva lägga totalt 55 minuter på kost- eller sömndokumentation. 55 minuter på en vecka. Det klarar de.

– Och att de ska förstå syftet, säger Theodor.

– Syftet, säger Daniel, kopplas tillbaka till »Vem är du?« »Är du kalaspuffar eller Zlatan som gör situps?« Vi måste höja ribban kring de här frågorna. Det är dags att spänna bågen.

---

LÄS OCKSÅ: Daniel Bäckström: »Jag har en diktafon som ligger påslagen under träningar och genomgångar.«

---

 

När spelarna anländer äter de först en gemensam frukost. Därefter inleder Daniel och Theodor sina möten med de olika lagdelarna. Mellan de korta sittningarna berättar huvudtränaren att forwarden Christian Kouakou nyligen sade till Sportbladet att han siktar på att vinna skytteligan i år. Daniel blev glad när han läste det och lyfte uttalandet för spelargruppen som ett positivt exempel: att våga säga så är att spänna bågen. Dessutom behöver Daniel då inte vara rädd för att ställa krav på honom i vardagen.

– Jag gillar hunger, säger Daniel Bäckström. Sirius har och har haft en mängd spelare som haft det kämpigt innan de kom till Uppsala. Christian var nere i Nyköping och krigade efter att ha varit hajpad tonåring i AIK. »Musti« [Moustafa Zeidan] har också haft tuffa perioder. Då kan jag titta dem i ögonen under rekryteringsintervjun och säga: »Av ditt CV att döma är du en fajter. Stämmer det eller?«

Alla spelare säger väl ja på den frågan om ett kontrakt står på spel?

– Alla säger ja på den frågan. Men då kan jag också använda det emot honom om han inte tar i sedan. »Var inte du en fajter?«

Allra bäst är det om spelarna också ställer krav på varandra. Det kan handla om taktisk förståelse på planen, men lika gärna om till synes bagatellartade saker utanför – allt för att få in de »goda vanor« som Daniel Bäckström är övertygad gör såväl lag som spelare bättre över tid. Av den anledningen ser han ut att mysa när Christian Kouakou precis före fredagsträningen ber om ordet för att påminna lagkamraterna om att sluta glömma badtofflorna i gymmet när de pressat kropparna där.

– Gymchefen var skitarg, säger Kouakou. Han sa typ: »Stäng av dem allihop.« Så ta med tofflorna, grabbar.

 

Man skulle kunna invända att Sirius redan har spänt den där bågen rätt hårt de senaste åren. För majoriteten av spelarna som genomför fredagsträningen på Studenternas, där den nya arenan med träläktare stod klar 2020, är det självklart att betrakta IK Sirius som en etablerad allsvensk förening. Men i gänget som avslutar passet med tvåmål på liten plan finns också 30-årige backen Kalle Larson, som kom till Sirius 2012. 

Verkligheten då hette Division 1 Norra. Med motståndare som BK Forward, Eskilstuna City och Syrianska Kerburan. Sveriges fjärde största kommun sågs av de flesta som en hopplös fotbollsstad. Supportern Oskar Bernövall, klackveteran och en av personerna bakom Siriuspodden Blåsvarta baksmällan, upplevde inte att staden och laget levde i symbios med varandra. 

– Att hålla på Sirius var en motvindsgrej även i Uppsala, säger han. När jag gick på gymnasiet var det ingen där som såg laget spela, och jag hängde med många fotbollsintresserade. Någon hade kanske gått med sin farsa som barn. Sedan blev de äldre och började följa något av Stockholmslagen. 

»Man får fler poäng med unga spelare. Men du kan inte ha unga och dåliga spelare.«

Den lilla klack som trots allt sjöng för Sirius i Norrettan såg sig som en del av en subkultur. Det var kanske svårt att få andra bekanta att förstå varför man ville ägna en svinkall oktoberlördag åt att leta upp Akalla bollplan för att se Sirius möta Akropolis, men det kändes åtminstone genuint. Man utvecklade ett kamratskap och blev även kompis med flera av spelarna. Man gick till »Studan« för att dricka Kir och ha kul tillsammans medan Blåsvart lirade boll. 

– Mycket av det där förändrades med Kim och »Tolle«, säger Oskar Bernövall. Och med Ola förstås.

Ola Andersson blev VD i Sirius 2013, men hade redan före det rekryterat tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf på uppdrag av styrelsen. Det var en tydlig satsning där tanken var att en sportslig uppryckning med tiden skulle dra med sig hela organisationen. 

– Vi tänkte att två överdimensionerade tränare för en division ett-klubb skulle betala av sig i längden, säger Ola Andersson.

Och så blev det. 2013 vann Sirius Norrettan i överlägsen stil och efter tre år i Superettan gick laget upp i Allsvenskan. Efter två säsonger där, hösten 2018, aktiverade Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf sina »storklubbsklausuler« och lämnade Sirius för Djurgården. Samtidigt fick Ola Andersson rollen han helst ville ha: sportchef. Han anställde Henrik Rydström som tränare och inledde en föryngringsprocess. 

– Den var inte smärtfri, säger Ola Andersson. Det är jobbigt att ta farväl av spelare som gjort väldigt mycket gott för Sirius och som blivit symboler för många runt klubben. Jag säger det till alla: jag har ett skitsvårt jobb! Dels sliter sådana beslut på en känslomässigt, dels är man aldrig riktigt säker. Gör vi rätt här? Kommer den här unga spelaren verkligen ta kliven vi tror? Förr sa man alltid att det skulle finnas en lagom mix mellan unga och äldre. Nu visar statistiken mer och mer att det inte är sant, man får fler poäng med unga spelare. Men du kan inte ha unga och dåliga spelare. 

»Det känns coolt med hela det här ungdomsgänget som nästan styr laget nu. Det är våra killar, liksom.«

Föryngringen märktes snart ännu mer vid sidan av planen. Efter ett år i Sirius fick Henrik Rydström, jämte Petter Hansson, den då 23-årige Theodor Olsson som assisterande. Theodor hade tidigare ansvarat för klubbens U16- och U19-lag och svarade »sånt här skämtar man inte om« när Rydström i december 2019 via SMS frågade om han ville jobba med honom A-laget. Snart tog även den ett år yngre Adrian von Heijne steget från akademi till A-lag och förärades den tjusiga titeln Head of Scouting and Analysis. 

Ola Andersson:

– Vi började medvetet lyfta upp ledare från vår egen akademi. Förutom att de är satan så duktiga blir det en signal till omgivningen: vi tror på det vi har. Och det är samma som med spelare, det man inte får i rutin får man igen i form av driv och utvecklingsvilja.

I en allsvensk verklighet där skickliga spelare ofta försvinner innan supportrarna på riktigt hunnit lära känna dem blir också egenfostrade ledare något för läktarfolket att spegla sig i och känna stolthet över.

– Det känns coolt med hela det här ungdomsgänget som nästan styr laget nu, säger Oskar Bernövall. Det är våra killar, liksom. Adrian mejlade vår podd redan när han var 16 år. Han bodde i Göteborg, men han följde Sirius eftersom Kim Bergstrand var gift med en släkting till honom.

Sirius låg då i Superettan, och när laget skulle möta Utsikten kom Adrian von Heijne förbi puben där Bernövall och hans Siriuskompisar satt och laddade.

– Adrian berättade att han var tränare för ett pojklag någonstans i Göteborg, säger Bernövall. Då pekade vi på honom och sade: »Du ska träna Sirius när vi vinner Allsvenskan 2027!« 

 

Det finns förstås en annan förklaring till varför Sirius är beredda att ge så många unga personer betydelsefulla ledarpositioner: de är billiga i drift. Efter fredagsträningen berättar Theodor Olsson om när han skulle anställas som akademitränare 2019 och få ansvar för U19-laget. I löneförhandlingen med dåvarande akademichefen Petter Hansson bad han om 10 000 kronor i månaden.

– »Men jag kan göra det för nio också«, la jag genast till. Och sedan: »Åtta går också bra.« Petter skakade på huvudet och svarade att jag inte skulle behöva ringa mina föräldrar och be om pengar varje månad. Han gav mig 15.

– Ola brukar skoja med oss ibland, säger Adrian von Heijne. När vi stämplar ut på kvällen kan han säga: »I dag var ni billiga, grabbar!«

Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Spelarna drar sig hemåt, men Adrian och Theodor sitter fortfarande framför sina datorer i ledarrummet. Bara de själva bestämmer när arbetsdagen är slut, i en digitaliserad fotbollsvärld finns det alltid något mer som kan göras. Ingen av dem har heller något småbarnsliv att ta hänsyn till. Kvällen tänker Adrian lägga på att se Sirius bandylag möta Vetlanda på Studenternas. Theodor ska umgås med sin flickvän. Han berättar att hon är utbildad musikalartist och snart reser utomlands i åtta månader för att jobba.

– Jag kommer förstås att sakna henne, säger han. Men en del av mig känner också att det ska bli lite … skönt. Att kunna grotta ner mig ännu mer. För Sirius lär jag bli billig i alla fall.

– Vi har ändå inte tid att göra av med några pengar, säger Adrian. Men det är ett ömsesidigt utnyttjande. Tjänar vi som motsvarande personer i andra allsvenska klubbar? Kanske inte. Men vi hade nog heller inte fått de här jobben i Djurgården eller Malmö. Vi har också blivit nära vänner och får umgås kring vårt största intresse. Oftast är det jobb, ibland inte. Var skiljelinjen går vet jag inte riktigt. Är det så viktigt egentligen?

Efter att ha jobbat som föreningsutvecklare i moderföreningen Hovås Billdal IF flyttade Adrian 2017 till Uppsala för att plugga juridik. Han kontaktade tidigt Sirius för att se om han kunde »hjälpa till med något«, och precis som för Theodor gick vägen in i klubben via den dåvarande akademichefen Petter Hansson. Med bara en grundtermin juridik kvar krävde Sirius så mycket tid att han tvingades pausa utbildningen.

– Jag fick byta lagtext mot Wyscout, säger han. Planen är att beta av slutet på utbildningen någon gång, men jag tänker inte på det nu. Det här är för roligt. Och det är inte alla juristutbildade som får sitta och skriva övergångsavtal, som jag gjorde för Jacob Ortmark nyligen.

– Du är ju »bra på datorer« också, säger Theodor.

Adrian ler:

– Det var nog helt ärligt det främsta skälet till att jag fick jobbet kring A-laget. 

 

Medarbetarna runt Janne Andersson skojar gärna om hans förhållande till ny teknik. För herrlandslagets förbundskapten är det fortfarande fickalmanacka som gäller och i arbetsrummet lär det finnas ett snillrikt system av post-it-lappar som bara Andersson själv vet hur det fungerar. Däremot är han klok nog att omge sig av digitalt uppdaterade människor, och en förbundskapten har trots allt rätt få träningar och matcher att analysera under ett år. För en klubblagstränare är det annorlunda. Och så som lagen jobbar i dag frågar man sig: Är det ens möjligt för en teknisk idiot att vara framgångsrik allsvensk tränare i dag?

I Sirius tycks allt spelarna gör dokumenteras och analyseras. Träningar filmas och »taggas«, om huvudtränaren Daniel Bäckström (som alltid verkar fila på en ny »keynote presentation«) vill veta hur ofta Moustafa Zeidans passningar letar sig in i straffområdet ska han snabbt kunna få ett svar. Värvningar görs inte sällan i Moneyball-anda utifrån siffror i en databas. Sirius rekrytering av ytterforwarden Aron Bjarnason inleddes till exempel med upptäckten att han var en av de bästa i Europa på expected assists, alltså på framspelningar som borde ha resulterat i mål.

– Sedan måste man förstås ta hänsyn till kontexten, säger Adrian von Heijne. Han spelade i isländska ligan och i ett lag som gjorde många mål. Många fler saker måste också stämma: vidare scoutning, referenser, ekonomi och spelarens egen vilja. Men Aron är ändå ett typexempel på hur en transfer kan starta i dag.

Allt handlar om tron på att även den minsta detalj kan ge bättre resultat, på lång eller kort sikt. Det gäller förstås också motståndarbevakning och här finns också skälet till att så många allsvenska tränare är flitiga mediekonsumenter. När Rikard Norling förra året ondgjorde sig över att medierna i väst skrev »spaltmeter om IFK Göteborg, men knappt något om Häcken« var det knappast för att han tyckte synd om Hisingslaget – utan för att han hade svårt att hitta färsk information inför Norrköpings stundande möte med Häcken. 

»Han ler när han säger det, medveten om att det låter en aning sniket och kanske också överdrivet.«

Daniel Bäckström har koll på vilka lokaltidningar som brukar vara generösa med skadeuppdateringar och taktiska detaljer. Betalväggar? Håller man bara koll på almanackan behöver det inte bli dyrt, menar han.

– De flesta tidningar erbjuder möjligheten att hoppa på för en krona. Sedan ser man till att avsluta abonnemanget efter 30 dagar när det går över i fullpris. Det är också bra att ha ett gäng olika mejladresser till hands, om man vill hoppa på igen senare.

Han ler när han säger det, medveten om att det låter en aning sniket och kanske också överdrivet. Det går inte att vara i Daniel Bäckströms och hans unga kollegors närhet utan att fascineras av arbetskapaciteten och detaljfokuset. Men om man försöker vända på alla stenar och springa på alla bollar, finns inte risken att man blir spetslös? Ett av de viktigaste budskapen i skridskokungen Nils van der Poels famösa manifest om hur han blev bäst var »Keep it simple, stupid!«. Han tränade brutalt mycket på det han såg som viktigast för att nå guldmedaljer och världsrekord, och prioriterade – till skillnad från flera konkurrenter – bort moment han bedömde ha marginell påverkan på slutprodukten.

 

Under både Henrik Rydströms och Daniel Bäckströms tränarskap har Sirius passningsspel och offensiva kreativitet gett såväl beröm som poäng. Men inget lag som hängt kvar i Allsvenskan de två senaste åren har släppt in fler mål. Till i år har Sirius därför gjort defensiva förstärkningar i form av backarna Andreas Murbeck och Kristopher Da Graca, samt målvakten Tommi Vaiho. 53 insläppta mål ska det helst inte bli under året. Återstår då frågan om man kan lyckas täta bakåt utan att samtidigt bli trubbigare framåt.

Efter allsvensk etablering finns också publikens förväntningar på att laget ska nå ytterligare en nivå. Supporterräven Oskar Bernövall kan påminna hur mycket han vill om hur nyligen det var han stod där på gamla »Studan«, drack Kir och följde Sirius i Norrettan. Men människan anpassar sig snabbt, och efter flera likartade säsonger på tabellens undre halva blir den givna frågan för många: Vad är nästa steg?

– Jag förstår den känslan, säger sportchefen Ola Andersson. »Fan, nu är det sjätte året i Allsvenskan – nu måste det hända något nytt!« Jag har själv det drivet. Man kan inte vara den lilla föreningen i den högsta serien alla år. 

Samtidigt vet sportchefen hur små de sportsliga marginalerna är för en förmodad undre halvan-klubb i Allsvenskan. Och hur svårt det kan vara att komma tillbaka om allt skiter sig ett år. Vem minns och imponeras av Åtvidabergs tre raka åttondeplaceringar i Allsvenskan, 2012–2014, när laget i dag med nöd och näppe hänger kvar i ettan? Ett dåligt år och lite för höga kostnader och fallet kan bli brutalt.

– Jag har en jäkla respekt för hur svårt det är att dra ihop de där 32 poängen som brukar krävas för nytt kontrakt, säger Andersson. Alla lag jämförbara med oss vill ta »nästa steg«, men några blir kvar på perrongen. Bredvid utveckling kommer det inte supersexiga ordet stabilitet alltid vara ett nyckelbegrepp för oss.

»Allsvenskans skyttekung 2022! Hugger där uppe som en jävla kobra!«

 

I ledarrummet på lördagsförmiddagen, ett par timmar före avsparken mot Flora Tallinn, säger Daniel Bäckström till sina kollegor att han »satt uppe och funderade i går«. 

– Spelarna svarar på våra frågor på ett helt annat sätt nu, den taktiska förståelsen är god. Men är vi på dem för mycket? Sliter vi ut dem med alla klipp och frågor?

– Vi ska nog vara vaksamma på det, säger Theodor Olsson.

Daniel stirrar in i sin datorskärm där en ny digital presentation tar form. I dag är den ovanligt simpel. »50 %« står det i stort typsnitt, och när tränaren håller in en knapp ökar procentsatsen, hela vägen upp till hundra. Spelarna ska snart få ta del av den på storbild och den enkla andemeningen är att Sirius vill ha ett stort bollinnehav mot Flora.

– Vi ska döda Flora med bollen i dag, säger Daniel. Pressa så in i helvete, ta bollen och skjuta den i krysset. Enkelt.

Theodor och Adrian fnittrar. U19-tränaren Jonathan Ederström lättar upp stämningen ännu mer genom att fråga Theodor vem han helst hade delat en flaska vin med: taktikgurun och Leedsmanagern Marcelo Bielsa eller 4–4–2-nestorn Pelle Olsson, som tränade Gefle när Theodor var lovande spelare där.

– Jag hade kanske valt Pelle ändå, säger Theodor. Tänk om jag blir besviken på Bielsa? Han är som jultomten, liksom. Jag vågar inte lita på att han finns på riktigt.

»Vi kan vara hypermoderna. Men det är kanske ännu viktigare att bygga en kultur.«

Spelarna anländer och påbörjar sina personliga uppvärmningsritualer. Målvakten Tommi Vaiho hoppar hopprep i korridoren, Edi Sylisufaj stretchar sina stela höfter, Christian Kouakou ligger på en träningsmatta och gör olika rörelseövningar. När det blir dags för matchmöte överraskas de av att Daniel Bäckström i princip bara predikar bollinnehav och attityd.

– Killar, vanligtvis hade jag visat 50 bilder och klipp på offensiva och defensiva situationer. Men fuck it, vi skiter i det i dag!

Han drar upp procentsatsen på storbilden till 75. 75 procents bollinnehav.

– Låt oss trycka hela vägen upp hit i dag. Chris!

Daniel spänner ögonen i Christian Kouakou, som sitter på främre raden.

– Allsvenskans skyttekung 2022! Hugger där uppe som en jävla kobra! 

Koaukou nickar och Daniel Bäckström fortsätter elda på stämningen. Han säger att kommunhuset ska bli nedringt av klagande Uppsalabor som störts av Tommi Vaihos skrikande under matchen mot Flora, att Wyscout ska krascha för att programmet inte klarat av att registrera wingbacken Laorent Shabanis alla dribblingar.

– Då säger vi så, killar. Mötet slut.

 

Spelarna applåderar och medan de förbereder sig för att gå ut på planen berättar Daniel Bäckström att det, förutom farhågan att slita ut laget med taktiskt mässande, fanns ytterligare en anledning till att han körde så hårt på attitydspåret.

– »Musti« skickade ett röstmeddelande till mig i går kväll. »Ligg på grabbarna i morgon«, sade han. »Sätt fart på dem. Attityd.« Jag höll med. Men förutom det fick Musti också precis ett bevis på att hans tankar om laget betyder något.

Den typen av engagemang blir Daniel Bäckström särskilt glad av. Han vet att Moustafa Zeidan drömmer om större klubbar än Sirius och att de bästa spelarna han får jobba med troligen inte blir kvar länge. Men när de är i Uppsala ska de känna för Sirius och helst även för staden. 

– Vi kan prata om keynotes, säger Daniel. Vi kan prata om nya hemsidor, om avancerad data, om taktisk och teknisk utveckling. Vi kan vara hypermoderna. Men det är kanske ännu viktigare att bygga en kultur.

Medan Adrian von Heijne hastar förbi i korridoren med en fasta situationer-mapp under armen försöker Daniel Bäckström definiera »kultur«. 

– Jag älskar till exempel faktumet att vår arena heter Studenternas, bara det ger en anknytning till staden som jag tror stärker laget. Studenternas! Fan vilket härligt namn att säga. 

Precis som Ola Andersson framhåller han gärna att Siriusspelarna, med några undantag, numera bor i Uppsala och inte bilpendlar från Stockholm.

– Då förstår de lättare att många i Uppsala verkligen bryr sig om hur det går för dem. Jag vill att spelarna ska besöka skolor i utsatta områden. Vi ska ha stadsvandringar med dem, de ska gå förbi Carolina Rediviva, de ska känna in Botaniska trädgården. De ska ha nationskort.

De ska ha nationskort, men helst inte gå in på nationen och dricka öl?

Daniel Bäckström bara ler åt frågan. Sedan går han ut och ser sitt Sirius spöa Flora Tallinn med 4–1. Christian Kouakou gör alla fyra. Bollinnehavet landar på 66 procent. 

Utrymme för förbättring alltså.