Det är en ljuvlig söndagskväll i mitten av april, klockan är åtta på kvällen och det är 20 grader i luften. En rosalila himmel och grönklädda berg i horisonten. Vyn från Estádio Municipal de Bragas branta läktare, där taket som hålls upp av tunna vajrar ser ut att sväva över långsideplatserna, är så fin en fotbollsvy kan vara. Den knallgröna planen är insprängd, nästan nedtryckt, i ett stenbrott. Vid arenans ena kortsida ligger det delvis mossklädda berget som brant rusar upp bara någon meter bakom målet. Den andra kortsidan saknar också läktare. Där syns istället mäktiga träd och grönska som … 

– Can you take a picture?

En japansk kille i 30-årsåldern med två exalterade kompisar bakom sig vill att jag ska knäppa några bilder på dem. Det är förståeligt att de vill föreviga kvällen. När japanerna fått vad de vill ha joggar Bragaspelarna ut på gräset för uppvärmning. Gustaf Lagerbielke är först ut av alla. Det är ingen slump. 

I sin dagbok har han skrivit att det viktiga i dag är att sprida energi till sina lagkamrater. »Föregå med gott exempel.« Han vill att de andra spelarna ska se på honom att han är taggad, att det då kommer att spilla över på fler. Gustaf vet att många är slitna, både mentalt och fysiskt. För tre dygn sedan vann de med 4–2 mot Real Betis i Sevilla inför 67 000 åskådare och säkrade en plats i Europas Leagues semifinal. De ska inte trilla dit mot ligafemman Famalicão på grund av dålig inställning eller bekvämlighet.

»Gustaf var så här i allt han gjorde, alltid extremt noggrann med detaljerna.«

När lagets fystränare drar igång rörelseaktiveringen och det är löpning på schemat tittar jag extra noga på Gustaf Lagerbielke. Kommer han göra som han gjorde när han var 13 år? När jag före resan pratade med Onur Ekici, som var hans juniortränare i Stocksund, sade han att det som stack ut med Gustaf var att han aldrig tog några genvägar. 

– Oavsett om det är barn, ungdomar eller seniorer fuskar 80 procent när det är »tråkig« löpning eller bara en simpel uppvärmning, sade Ekici. Om spelarna ska springa mellan två linjer vänder nästan alla alltid en eller två decimeter före linjen. Men Gustaf satte alltid foten eller handen på linjen innan han vände. När jag tänker på det var han så här i allt han gjorde, alltid extremt noggrann med detaljerna. 

Gustaf fuskar inte den här kvällen heller. När João Moutinho, hans 39-åriga lagkamrat med 146 landskamper för Portugal och ett EM-guld i ryggsäcken, vänder en meter före springer den 13 år yngre svensken inte bara till konen, han springer förbi den med någon decimeter. 

 

Nästan två och en halv timme senare är himlen mörk. Domaren har precis blåst för full tid. Matchen slutade 2–2. Ligafyran Braga kvitterade på en straff i den 95:e minuten och ett oavgjort resultat är inte fy skam med tanke på kvartsfinalen häromkvällen i Sevilla. 

Men Gustaf Lagerbielke, som slog 96 av 102 passningar till rätt adress under matchen, grämer sig. 

Efter att ha spelat till höger i en trebackslinje i 70 minuter flyttade tränaren Carlos Vicens in honom i mitten de sista 20 minuterna. Troligtvis var spanjorens tanke att svensken lättare skulle kunna lämna sin försvarsposition när Braga hade bollinnehav för att ta sig in i motståndarnas straffområde och väl där kunna hitta lägen med sin giftiga panna. Och det gjorde Gustaf. Under de sista 20–25 minuterna sprang han fram och tillbaka mellan sin försvarsposition och Famalicãos straffområde som om han utförde ett jojo-test. Tre gånger var det nära att resultera i mål, tre gånger tajmade Gustaf sina löpningar rätt och var först på bollen med sin panna. En gång strök hans nick stolpen, en annan nickade han en meter över ribban och en tredje gång räddade målvakten hans placeringsförsök med huvudet.

Inför matchen hade han, som han nästan alltid har inför matcher, känslan att det kunde bli tre mål i dag. Att han själv skulle kunna göra tre mål. Så bra vet han att han är på fasta situationer. Nu blev det noll. Det är därför han inte är helt nöjd. 

»Jag är lite extrem och har alltid varit det.«

Så nu står han där för sig själv. Ute på en fotbollsplan en söndagskväll i norra Portugal. Runt honom lunkar trötta lagkamrater och motståndare som tackar varandra och vinkar upp till kompisar och familj på läktaren. Han stryker högerhanden över sin kortrakade hjässa, samma skalle som nickade in ett mål mot Polen tre veckor tidigare. En lagkamrat kommer fram till honom. Även han stryker sin hand över Gustafs huvud. Utan att det finns en boll eller motståndare i närheten, trots att matchen är över, rycker sedan Gustaf till med nacken och gör en hastig rörelse med huvudet. Han visar sin lagkamrat hur han borde ha nickat. Han gör det en gång till. Ännu mer kraft den här gången. Lagkamraten bara skakar på huvudet. 

Att en mittback står och låtsasnickar efter en avslutad match framstår kanske som konstigt för somliga. Men då har de inte förstått att Gustaf Lagerbielke inte är som alla andra fotbollsspelare. För vilken annan spelare skulle fira VM-platsen, efter sitt livs match som innehöll ett mål, med att köpa ett exemplar av George Orwells Animal Farm – »lättläst, men inte lika bra som 1984« – på Arlanda innan han flög hem till sitt klubblag? 

 

En kvarts biltur från centrala Braga, via snirkliga vägar upp för ett berg och in i prunkande växtlighet, ligger det historiska området Bom Jesus do Monte. Huvudattraktionen är en pampig katolsk kyrka med nästan 500 år på nacken, men kanske är det omgivningen som vinner skönhetstävlingen: den vidsträckta utsikten över Braga, buskar som är klippta till millimeterprecision, storslagna statyer och fontäner. Om någon gjort en statistisk spider över platsen hade den slagit i taket för fridfullhet och skönhet och inte är det förvånande att Unesco listat Bom Jesus som ett världsarv. Lika logiskt är att det här stället, som uppenbarligen sköts om av personer som eftersträvar perfektion, tilltalar Gustaf Lagerbielke. 

Ett halvt dygn efter 2–2-matchen mot Famalicão sitter han i vida jeansshorts hundra meter från kyrkan, i skuggan under ett stort kastanjeträd, med en rykande varm americano framför sig. 

Han berättar att han varit här många gånger sedan han flyttade till Braga i juli 2025. Ibland på lediga dagar åker han och flickvännen Johanna hit för att ta en kaffe och läsa varsin bok i parkområdet som breder ut sig runt kyrkan. 

»De analyserar ›kvadden‹! Då vet man att de inte lämnar något åt slumpen.«

Jag berättar för honom att hans tidigare tränare och lagkamrater återkommer till hans perfektionistiska sida. Att han vänder på alla stenar som finns för att optimera sin karriär. 

– Jo, jag är lite extrem och har alltid varit det, säger han. Jag förstod när jag kom hit i somras att jag kommit rätt när jag efter en av mina första träningar blev inkallad till en av de assisterande tränarna. Han visade klipp från träningen från när vi värmde upp med kvadraten. »Titta här på din positionering«, sade tränare till mig. »Om du vinklar upp kroppen så här …« 

Han skrattar till åt minnet. Det som en annan spelare hade kunnat uppleva som överdrivet detaljerat var perfekt för det svenska nyförvärvet.

– Jag älskade det, säger han. De analyserar »kvadden«! Då vet man att de inte lämnar något åt slumpen. 

Just i dag och kommande dagar är Johanna hemma i Stockholm för att hälsa på familjen. De har inte hunnit umgås särskilt mycket de senaste veckorna. Landslagssamlingen med matcherna mot Ukraina och Polen, därefter minst två matcher i veckan med Braga. Hotellnätter med laget, bortamatcher i Europa League, ett ännu större behov av att ta det lugnt mellan träningar och matcher för att hinna återhämta sig. Gustaf är införstådd med att han lever sitt bästa fotbollsliv just nu men att det inte alltid är lika roligt för Johanna. 

– Jag tycker lite synd om henne, säger han. Utifrån kan man säkert tänka att det är en behaglig tillvaro att vara tillsammans med ett utlandsproffs. Och det kan det ju vara om man är den typen av person. Men det är så mycket hon offrar för att leva med mig. Hon är minst lika ambitiös och målinriktad som jag är, hon har tagit en universitetsexamen i företagsekonomi och vill verkligen framåt, men det är inte lätt här. Hon vill så mycket. Språket gör att hon inte kan få den typ av jobb som hon vill ha. Det är något vi jobbar mycket på nu, vi behöver lösa det. 

Under tiden som Johanna fortsätter att söka jobb som matchar hennes utbildning och ambition pluggar hon strökurser på distans. Just nu kriminologi och en programmeringskurs. 

– Vi lever på många sätt ett 10 av 10-liv här, säger Gustaf. Det kunde inte ha blivit bättre utifrån alla aspekter som är viktiga. Det sportsliga kommer så klart först, men det finns saker som är viktiga utanför för att man ska kunna prestera vecka in, vecka ut. Man måste trivas och må bra. Och det gör vi här, bortsett från Johannas civila karriär då. Vädret, jag kan gå i stan eller sitta på ett kafé i centrum och läsa en bok utan att någon känner igen mig. Så var det inte i Glasgow precis. Det finns ett lugn utanför fotbollen här som jag mår bra av. 

»Min dagbok, likaså min tankebok, har hjälpt mig mycket.«

Gustaf och Johanna träffades när han var 19 år och spelade division ett-fotboll i Sollentuna.

– Jag var utanför startelvan just då, säger han och ler. Hon visste inte vad hon sajnade upp sig på! 

Jag säger att det kanske ändå tidigt blev tydligt för Johanna att hon träffat en kille med minst lika stort driv som hon själv verkar ha. Förutom att han var påtagligt ambitiös med sin fotboll hade han gått ut Naturprogrammet på gymnasiet med A i de flesta ämnena. 

– Jag minns att hon efter några veckor sa att hon hört från andra flickvänner i laget att deras killar kom hem strax efter att träningarna var slut. Men att jag varje gång stannade kvar i ett par timmar efter träningarna. Jag tror att jag sa till henne då att »jo, men de flesta av de killar som du refererar till kommer inte spela högre än Superettan«. 

Själv hade han i många år haft siktet högre inställt än så.

– Jag förstod tidigt vad som krävdes om jag skulle nå mina mål och levde som ett heltidsproffs trots att jag tjänade 2 000 kronor i månaden. Mina »arbetsdagar« bestod av åtta, nio timmars träning. 

 

Under tiden i Sollentuna drabbades Gustaf av körtelfeber. För en ung kille som hade gjort fotbollen till sitt liv var det ett tungt besked. Lösningen: hitta andra saker som kunde göra honom bättre på sikt. Det började med att han fokuserade på enklare koordination- och balansövningar, saker som han inte haft tid att prioritera tidigare. I sin research upptäckte han den mentala rådgivaren Thomas Lundmark. Gustaf tog kontakt med den tidigare allsvenska spelaren och ett samarbete som pågår än i dag inleddes. 

– Alla timmar jag lagt på mental träning har hjälpt mig något enormt, särskilt har det nog handlat om att lära mig att sätta ord på mina tankar. Känslor och funderingar kommer och går och det är svårt att komma ihåg hur man faktiskt mådde i stunden och vad man gjorde för att må bättre. 

Gustaf Lagerbielkes metod blev att skriva ner sina tankar och känslor. 

– Min dagbok, likaså min tankebok, har hjälpt mig mycket, säger han. Jag kan gå tillbaka och se vad jag gjorde när jag mådde som bäst, men också hur jag tänkte när det gick sämre. Men som sagt, mycket handlar bara om att faktiskt formulera hur man mår och vad man tänker. Det gör att jag känner en kontroll över mina prestationer som spelare.  

»Det är nästan som tvångstankar, jag kan inte ta den enkla vägen ut i nästan någonting.«

Efter Sollentuna väntade spel i Västerås, Elfsborg, Degerfors, och Elfsborg igen. När utländska klubbar började visa intresse, och inte minst när Celtic sommaren 2023 lade ett konkret bud, pratade Gustaf och Johanna mycket om framtiden. 

– Vi försökte bryta ner det, var för sig och sedan tillsammans. Jag skrev: »Varför vill jag bli utlandsproffs?« Man offrar mycket om man tar det beslutet, och man måste vara mentalt förberedd på vad det kan innebära. Man är borta från sin familj, sina vänner, man kan kanske inte röra sig fritt längre, man är alltid påpassad. Det blir en enorm press på en. 

Han letar efter orden så att det ska bli rätt.

– Jag tror … det är ändå skillnad mot om man är en allsvensk spelare. Det är klart att det finns ett yttre tryck på en även där, men det är ändå skillnad utomlands. Tryggheten försvinner. 

Han återvänder till perioden runt hans funderingar att bli utlandsproffs. 

– Jag behövde ha klart för mig varför jag ville flytta utomlands. Har man inte formulerat det för sig själv tror jag att det kan bli extremt jobbigt när saker går emot en. Då vill man nog bara hem. Johanna gjorde likadant, hon skrev också ner varför hon flyttade med mig. Hon skrev bland annat att hon vill upptäcka nya kulturer, nya ställen, se saker. Att hon ville dela sånt med mig. 

»När jag är ensam handlar mycket om att effektivisera och maximera.«

Gustaf berättar att Johanna är bra på att ta vara på möjligheterna som omgivningen ger dem. Nästan varje ledig dag har hon planerat någon utflykt. 

– Det är påtagligt när hon är bortrest, säger Gustaf. När jag är själv här går jag in lite för mycket i mig själv. Jag tar saker lite för långt. 

Vad kan det vara för saker?

– Dels kan jag typ laga samma mat varje dag. Samma rätt, sju dagar på en vecka. Då blir det att det enbart handlar om proteiner. Jag gillar verkligen mat egentligen, jag älskar att laga mat. Men när jag är ensam handlar mycket om att effektivisera och maximera. Jag tränar kanske ytterligare någon timme extra efter våra träningar, jag sitter lite längre med analytikerna i ledarstaben, jag lägger ännu mer tid på mental träning. Jag kollar på ännu fler klipp av motståndare som vi ska möta i nästa match. Ja, det blir mer av allt. 

Men du mår bra av det? 

– Jag mår bra av det. Jag är ju en nörd, så är det. Jag gillar att experimentera, testa nya saker, slipa på små detaljer som gör att jag hittar rutiner och förhållningssätt som gör mig någon procent bättre. Jag lyssnar på poddar som diskuterar sömntips, allt sånt där. Men jag mår också bra av att ha Johanna nära mig som tar mig ut ur de bubblor som jag sjunker in i med jämna mellanrum. Det blir lätt att man blir för fyrkantig, och i det långa loppet måste man ha en balans i det. Jag kan inte säga: »Johanna, nu är klockan 22.00. Nu ska vi sova.« Men jag kan ändå bestämma att vi endast ska ha 17 grader i sovrummet och mörkläggningsgardiner. Där viker jag mig inte.

Upplever du att du är annorlunda jämfört med dina lagkamrater här i Braga, att du är en person som gör mer utanför lagets träningar än de flesta andra?

– Ja, det är jag ganska säker på. Det hänger ihop med det som jag var inne på tidigare, när Johanna och jag försökte formulera varför vi gör det här. Dels gör jag det här för att jag älskar fotboll. Men jag gör det också för att jag vill ta vara på de möjligheter som jag har. Jag vill göra allt jag kan för att bli så bra det bara går. Det är min drivkraft. 

»Jag har velat bli fotbollsspelare så intensivt, fajtats för att nå landslaget och spel i Europacuper med ett klubblag. Det har alltid varit värt det.«

När han får höra vad hans tränare i Stocksund sade om honom, att Gustaf vägrade att fuska som 13-åring när det var löpträning, ler han.

– Jag har alltid varit sån. Det är nästan som tvångstankar, jag kan inte ta den enkla vägen ut i nästan någonting. Det har givetvis gjort saker lite jobbigt för mig i perioder, men det är nog också den största anledningen till att jag nått hit i dag.

Hur har det varit jobbigt för dig?  

– Jag var ganska ung när jag bestämde mig för att satsa allt på att bli professionell fotbollsspelare, och det har kanske inte alltid varit så lätt att leva upp till det. Jag var aldrig bäst när jag var yngre, men jag ville kanske mest. Och det blev ju jobbigt att hantera i perioder. Folk runt mig har undrat om jag inte offrat för mycket ibland. Min mamma försökte hjälpa mig med balansen. När kompisar gick på fester, sa hon: »Ska du inte gå?« Alla andra som jag växte upp med gjorde roliga saker på kvällar och helger medan jag tränade extra. Mamma såg min besatthet och önskade nog att jag chillade mer. 

Ser du det som att du offrat mycket? 

– Jag ser inget som uppoffringar. Ingen tvingar mig till något. Jag har velat bli fotbollsspelare så intensivt, fajtats för att nå landslaget och spel i Europacuper med ett klubblag. Det har alltid varit värt det. Jag jobbar hårt för att påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är. Som i går, när det var ligamatch. Det är lätt att ta det för givet, det är nya matcher hela tiden och jag tror att man kan bli aningen »mätt« som spelare inför såna omgångar när man varit med om det som jag varit med om de senaste veckorna. 

»Det sjukaste av allt: jag ska spela ett VM i sommar!«

Hur gör du för att inte bli det? 

– Jag skriver till exempel av mig i min dagbok för att kunna gå tillbaka och påminna mig själv om jag skulle ta det här för givet. Alltså, jag bor i en stad som jag älskar och spelar i en klubb som är perfekt för mig. Semifinal i Europa League om någon vecka och nästan det sjukaste av allt: jag ska spela ett VM i sommar! 

Han sträcker på sig i kaféstolen. Bakom honom går en parkarbetare och blåser bort löv. 

– På riktigt, inför matcherna mot Ukraina och Polen hade jag kunnat ge bort allt jag tjänat ihop under karriären om det garanterat Sverige en plats i VM. Hade någon sagt »du behöver offra ett ben och kommer aldrig att kunna spela fotboll igen, men gör du det garanterar vi att du får spela i VM« hade jag helt ärligt övervägt det. 

 

Gustaf Lagerbielke har fått frågorna många gånger nu. Djursholmsuppväxten är en sak, men det är det adliga blodet som flest är intresserade av. Som sonson till ett hovrättsråd och huvudman i en friherrlig adelsätt förstår han att det finns nyfikenhet. I tidigare intervjuer har han berättat att han under något år i de yngre tonåren hade familjen Lagerbielkes vapensköld avtecknad på sina benskydd. Han har fått frågor om han växte upp på ett slott (det gjorde han inte) och han är ganska trött på att misstas för en kille som vuxit upp med en guldsked i munnen och fått det mesta gratis. Han förstår att han är privilegierad på många sätt och begriper att andra mammor eller pappor inte hade haft råd att anlita brottaren Martin Lidberg för privata fyspass utanför den vanliga fotbollsträningen. Han har aldrig behövt oroa sig för pengar och drivkraften att lyckas med fotbollen har inte handlat om att ta sig ur fattigdom. 

Gustaf Lagerbielkes motivation har varit en annan: att maximera sina möjligheter. Att göra allt så bra det bara går och inte ångra sig i efterhand för att det fanns mer kvar att ge. Och när det kommer till Gustaf är allt verkligen allt. Så har det alltid varit. 

»För andra hade det kanske varit lite ›pinsamt‹ att spela med andralaget, men Gustaf brydde sig inte överhuvudtaget.«

När han började spela fotboll var det i IFK Stocksund. Där hamnade han i ett lag med jämnåriga som var lika ambitiösa som han själv. Pojkarna bad tränaren om fler och hårdare träningar och med åren utvecklades Stocksund till ett av Sveriges bästa breddlag. Problemet för Gustaf: han platsade inte riktigt i förstalaget. 

– Gustaf var inte den där omedelbara talangen, säger Onur Ekici, som tränade honom i Stocksund. Han var inte Dejan Kulusevski, som man såg »hade det« redan när han var tolv. Gustaf var bra på det mesta men inte bäst på något. 

Inför Gothia Cup 2013, när Gustaf precis hade fyllt 13 år, lyftes han upp i förstalaget. När turneringen var över hade Stocksund vunnit pokalen utan att släppa in ett enda mål. 

– Efter den sommaren var Gustaf som en ny person, minns Ekici. Han hade självförtroende och han var vetgirig som ingen annan. Han kom till mig var och varannan dag och frågade om tips och grejer som han ville ha svar på. Och han var alltid sugen på att spela matcher, han frågade många gånger om han inte kunde få spela med vårt andralag. För andra hade det kanske varit lite »pinsamt« att spela med andralaget, men Gustaf brydde sig inte överhuvudtaget. 

»Gustaf stack ut med sin personlighet. Han var så trygg i sig själv.«

När killarna var 15 år gick samtliga över till FC Djursholm för att få spela seriespel på nationell nivå, något som Stocksund inte kunde erbjuda. Ekici följde med som tränare. Strax därefter blev Djursholms tonåringar inbjudna till en turnering där de bland annat mötte Ajax.

– Vi förlorade med 4–2, berättar Ekici. Alla killar i laget var ganska nöjda ändå, det var Ajax liksom. I bussen på väg hem efter matchen kom Gustaf fram till mig. »Onur, jag ska spela på den nivån, jag ska dit. Säg vad jag behöver jobba på.« Där, i den bussen utanför Amsterdam, förstod jag att han skulle gå långt.

17 år gammal skrev Gustaf Lagerbielke på ett ungdomskontrakt med AIK. Debuten i P17-landslaget följde och det blev träningar med Solnaklubbens A-lag under ledning av Rikard Norling. Men Gustaf konstaterade att han var en bit ifrån speltid med seniorerna och bad om att få bli utlånad till Sollentuna, som då spelade i division ett. 

– Han hade en förmåga att fokusera, både i träning och i match, som jag aldrig har varit med om annars, minns den dåvarande lagkamraten Fabian Ahlstrand. Och så stack han ut på andra sätt, med sin personlighet. Han var så trygg i sig själv. 

Sean Sabetkar, i dag sportchef i BP, spelade också i Sollentuna under den här tiden.

– Alltså … Gustaf, säger Sabetkar. Det är min nya idol, på riktigt. Oavsett vart han har gått – Sollentuna, Västerås, Elfsborg, Celtic – har det alltid börjat med oregelbunden speltid. Men aldrig har han letat efter ursäkter. Istället har han gjort allt han kunnat utanför fotbollen för att komma ikapp eller förbi. Så många timmar han har lagt på gym, på mental träning, på förberedelser, på att analysera sig själv. Han är helt otrolig på de här delarna, på att hitta detaljer som han kan förfina och utnyttja till sin fördel. 

 

Gustaf flyttade till Superettanklubben Västerås SK 2021. Lagkamraterna noterade ett nyförvärv som alltid var på plats och körde i gymmet när de själva anlände, som stannade kvar när de gick hem och som satt djupt försjunken i böcker i spelarbussen. 

– I Västerås blev jag som besatt av att ta vara på möjligheten, berättar Gustaf. Fram till dess var det, även om jag var sjukt motiverad, svårt att veta om jag verkligen hade »det«. Jag kom också över ett exemplar av boken The obstacle is the way av Ryan Holiday, och det blev något av en ögonöppnare för mig. Grundfilosofin är stoicism och budskapet är att man ska fokusera på det man kan påverka. Det finns så många distraktioner i fotbollsvärlden, så många gånger man kan skylla på andra när det inte går bra. Men man kan också vända på det och försöka använda motgångar till en drivkraft. Till en fördel.

Han exemplifierar genom att berätta hur han har resonerat de gånger han inte fått så mycket speltid i sina klubbar. 

– Då har jag tänkt: Vad kan jag göra som de andra inte har tid eller ork att göra? Jo, träna dubbelt så hårt, dubbelt så mycket. 

Ett år efter Västeråsflytten värvades han till Elfsborg. Lagets dåvarande tränare Jimmy Thelin reagerade på att nykomlingen var så målinriktad.

– En av de första sakerna han sa till mig var att han skulle spela i landslaget, minns Thelin. Han var annorlunda, inte som alla andra. Självsäkert ödmjuk. Lite egen på ett positivt sätt. Han satt med sina böcker och antecknade grejer redan då, saker som handlade om att han skulle prestera bättre. 

»Kanske kommer tryggheten hemifrån, kanske för att han är ovanligt klipsk?«

Jimmy Thelin ansåg att Gustaf trots sin hängivenhet inte var redo att bli ordinarie i ett allsvenskt topplag. 

– Som försvarare hade han det mesta som krävs offensivt. En mycket fin passningsfot, bra blick. Defensivt saknades några saker, till exempel hur man använder sin kropp, hur man försvarar i och runt boxen, närkampsspelet. När han inte fick den speltid han ville ha knackade han på min dörr var och varannan dag: »Säg bara vad jag ska förbättra så gör jag det.« 

Elfsborgstränaren motiverade så gott han kunde, sedan gick Gustaf ut och tränade ännu mer.

– Det fanns en desperation i honom som stack ut, säger Thelin. Han frågade om han inte kunde få träna extra med vårt U19-lag. Och så hade han sina egna pulsklockor. Han hade egna måttstockar över vad som var en lyckad träning. Om han noterade att han inte hade sprungit tillräckligt mycket under ett pass stannade han kvar och löpte. 

För Gustaf Lagerbielke var det en krävande tid. Han ville så gärna framåt, men under våren 2022 var han fortsatt åsidosatt i Elfsborg.

– Jag upplevde det som att Jimmy var på mig på ett sätt som han inte var på andra, säger han. Att jag behövde vara felfri för att bli aktuell. Han var hård mot mig. Och jävlar vad jag försökte vara honom till lags. Varje moment på träning hade jag Jimmys olika motiveringar till varför jag inte fick speltid i huvudet, och jag gjorde allt för att göra allting rätt. Men så såg jag filmen Whiplash, en film om en talangfull trummis som har en extremt hård trumlärare. Jag tänkte: Jag är trummisen och Jimmy är läraren. Han gör väl det här för att han tror på mig. 

Under sommaren lånade Elfsborg ut Gustaf till Degerfors, som vid tidpunkten låg på nedflyttningsplats i Allsvenskan. Andreas Holmberg, då tränare i Degerfors, fascinerades av hur självklar stockholmaren kändes även i värmländsk bruksmiljö.

– Han har en trygghet i sig själv som lyser, säger Holmberg. Noll behov av att vara kaxig eller ha någon typ av jargong. Kanske kommer tryggheten hemifrån, kanske för att han är ovanligt klipsk? När han öppnade munnen visste man att det skulle komma något intressant. 

»Han slappnar inte av en sekund vilket gör att han är proaktiv på ett sätt som jag inte stött på hos någon annan spelare.«

Innan Gustaf kallades tillbaka till Elfsborg hann han med 14 matcher och tre mål för Degerfors som med honom i laget höll sig kvar i Allsvenskan det året. Andreas Holmberg, nu tränare i Örgryte, berättar att han nyligen använde sin tidigare spelare som ett exempel under en genomgång med Öistruppen.

– Jag ville lyfta fram Gustafs noggrannhet och fokus. Han är extremt påkopplad under träningar och matcher, slappnar inte av en sekund vilket gör att han är proaktiv på ett sätt som jag inte stött på hos någon annan spelare. Om bollen var 70 meter bort på planen såg man att han hela tiden var med, han läste spelet, justerade kroppen, letade efter ytor och motståndare som kunde bli farliga vid ett bolltapp eller en brytning. 

 

I juni 2025 var Gustaf Lagerbielke och Johanna på semester i Los Angeles. Bakom sig hade han en säsong som utlånad till Twente i Eredivisie, men framför sig hade han definitivt inte en återkomst till Celtic. Hans första säsong där, 2023/2024, var allt annat än lyckad. Han ville inte återvända till klubben som inte satsade på honom, till managern Brendan Rodgers som oftare placerade honom på läktaren än på planen. Så när hans agent ringde honom i USA och sade att Braga visade konkret intresse visste han att det inte fick bli fel. Och sade han SC Braga? 

Gustaf googlade staden och klubben och log för sig själv när han såg att länkarna var lilafärgade, alltså klickade på tidigare. Samma googlingar hade han gjort under våren med Elfsborg 2023 när hans agent hade berättat att Braga visade intresse. Både då och den här gången gillade han det han läste och såg. Braga med cirka 200 000 invånare i nordöstra Portugal, 45 minuter från Porto, framstod som vacker med fin arkitektur, grönska och mysiga smågränder med kullersten. Och arenan var precis lika cool som han mindes den. Han förstod att klubben satsade hårt för att komma ikapp landets tre stora: Benfica, Sporting och Porto. Han läste att presidenten hade lovat att han skulle göra allt i sin makt för att SC Braga skulle vinna ligan före 2029 och med en helt ny och toppmodern träningsanläggning hade klubben sett till så att spelarna fick så bra förutsättningar som möjligt. Bonus var att klubben redan nu var en regelbunden deltagare i Europacuperna. 

I samma veva gjorde Braga klart med en ny tränare, Carlos Vicens. Gustaf googlade även honom. Flera år som assisterande till Pep Guardiola i Manchester City lät fint. Det framstod som om att den relativt unge spanjoren var ambitiös och ville uppåt i karriären, och när de talades vid några dagar senare förstod Gustaf att Vicens verkligen hade en plan för honom. Gustaf skrev på ett femårskontrakt och flyttade till Portugal. 

 

En meter och 93 centimeter Gustaf Lagerbielke landar i en soffa på lägenhetens balkong. Det är 24 grader i luften när han pekar ut huset snett mitt emot och säger att tränaren Carlos Vicens bor i takvåningen. I ett annat närbeläget hus bor hans tjeckiska lagkamrat, målvakten Lukáš Horníček, vars sambo har blivit Johannas närmsta vän i Portugal. Ytterligare ett gäng lagkamrater bor i kvarteret som restes för bara något år sedan, har en gemensam pool och som ligger på promenadavstånd från såväl träningsanläggning som hemmaarena. 

Gustaf säger att han känner sig »skönt sliten« efter de senaste veckorna och kommer in på hur förtjust han är i ledarstaben. De verkar passa varandra. Dels har han tillsammans med två av de assisterande tränarna en pågående bokklubb. Det började när en av portugiserna en morgon hade lagt en bok på Gustafs plats i omklädningsrummet, och så har de fortsatt. De ger böcker till varandra och diskuterar budskap och handling under bortamatcherna (under sin säsong i Twente var han med i lagets »Kulturråd« – ett litet gäng som diskuterade litteratur, dokumentärer och filmer ett par gånger varje månad). 

»Att känna att man är viktig, en nyckelspelare om man vill uttrycka sig så, gör mycket.«

Men givetvis handlar det ännu mer om fotbollen. Han säger att Braga har en taktisk flexibilitet som han inte varit med om tidigare. I somliga matcher går laget från tre backar till fyra, från två forwards till tre för att 20 minuter senare spela med noll renodlade anfallare. Det gäller att vara på tårna, särskilt mentalt. 

– Jag lär mig sjukt mycket varje dag, och det är precis så jag vill att det ska vara. Jag måste bli utmanad för att må som bäst, och det blir jag. Vi spelar med hög risk, hög försvarslinje, och oftast man-man över hela planen. Det innebär att jag måste vara steget före hela tiden för att inte hamna i situationer där jag blir felvänd mot någon sylvass brasiliansk forward. Det handlar hela tiden om att sätta sig i positioner som passar en själv. Tränaren har en sjuk kravställning på fokuset, att varenda passning ska ha ett syfte. Om man bara slår ett alibipass får han spel. 

Jag ska precis säga att det låter lite jobbigt, men Gustaf hinner före:

– Det är skitkul! 

Han berättar om när han var ny i somras och laget skulle träna på att slå bollar bakom motståndarnas vänsterback, till en wingback som sökte upp ytan där bakom. 

– Jag slog bollen högt, tänkte att bollen skulle studsa perfekt för att min lagkamrat skulle kunna tajma sin löpning. Då skrek tränaren allt han kunde: »Det är 38 grader och bollen har fortfarande snö på sig!« 

Han märker att tränarstaben uppskattar honom för att han oftast behåller lugnet. På kort tid har han blivit en av ledarna i laget som ges plats i omklädningsrummet och i diskussioner. Tränarna diskuterar ofta taktik och spelsystem med just honom. 

– Att känna att man är viktig, en nyckelspelare om man vill uttrycka sig så, gör mycket, säger han. Jag tycker det är sjukt kul att ta och få det ansvaret. Den där känslan, att jag har ett ansvar som handlar om mer än att bara fokusera på mig själv, tog jag med mig in i landslaget under samlingen mot Ukraina och Polen. 

»Vi dansade till Freed from desire. Det var Graham, jag, Törnqvist och Nygren.«

Inför de avgörande play off-matcherna i mars hade Gustaf Lagerbielke gjort sju A-landskamper för Sverige. När Graham Potter gjorde sina två första matcher som svensk förbundskapten i november i fjol kallade han Gustaf, men att han skulle spela samtliga minuter i två av de viktigaste matcher som Sverige spelat på bra många år var det inte många som räknade med. Gustaf hade det på känn.

– När vi mötte Rangers i Glasgow med Braga i Europa League i november, bara någon vecka efter landskamperna mot Schweiz och Slovenien, kom han till spelarhotellet för en fika. Vi pratade kanske en timme och ibland får man en känsla som säger: »Han gillar nog mig.« 

Vad var dina första intryck av Potter?

– Att det är en väldigt bra person. Lugn och harmonisk. Han bryr sig genuint om oss spelare, hur vi mår är det viktigaste för honom. Han är nog övertygad om att om vi mår bra och känner oss trygga kommer vi prestera bättre. Och jag, som kanske inte var helt given, kände att han brydde sig lika mycket om spelare 20 i truppen som »the big stars«. Gyökeres och de där. 

Har du pratat med honom efter Polenmatchen?

– Senast jag såg eller hörde något från honom var sent på natten efter Polenmatchen. På den där nattklubben. Då dansade vi till Freed from desire. Det var Graham, jag, Törnqvist och Nygren. Det är ett fint minne. 

 

Gustaf ler på sin balkong i Braga. Varje gång som landslaget kommer på tal lyser han upp. Han blir nästan som ett barn när han pratar om vad som väntar. Att få spela i ett VM har han kämpat för och fantiserat om sedan han var sex år gammal och såg Zidane skalla Materazzi i bröstet. Jag frågar vad han skrev i sin dagbok inför den avgörande play off-matchen mot Polen.

– Att jag skulle njuta, säger han. Och våga synas, att inte vara rädd för att göra misstag. Att jag aktivt skulle försöka vara så inblandad i matchen som det bara gick. Jag skrev också att jag hade förberett mig för det här ögonblicket i många år. Och så skrev jag: »Fasta situationer: bollen ska bara in.« 

När han ombeds tänka tillbaka på samlingen i Valencia, matchen mot Ukraina och avgörandet mot Polen, är det ett gäng saker som sticker ut. Stora och små.  

– Vi hade ett inkast mot Ukraina och vi kastade bollen hemåt för att få vila i några sekunder. Helt enligt plan. Då hörde vi Gyökeres vråla: »Upp med bolljäveln! Låt mig springa!« 

Det mesta han återkommer till handlar om just stämningen i gruppen, inställningen i truppen. Den var något som han inte hade upplevt tidigare. Redan första dagen i Valencia noterade han det. Det var en extra »taggning«, en nivå till av fokusering jämfört med tidigare landslagssamlingar. Alla förstod att de hade fått en osannolik bonuschans och att det nu var upp till dem att ta vara på det. Att spelare ansträngde sig ytterligare någon procent för att utanför möten och träningar prata med varandra i syfte att det skulle göra dem bättre i match. 

Och så var det fler informella ledare än tidigare som klev fram. Han räknar in sig själv som en av dessa. Som såg till att alla mådde bra och att anspänningen var på rätt nivå. Även om han mest hängde med Benjamin Nygren och Noel Törnqvist – gänget som varje kväll under dagarna i Valencia gick ner till Levantebuktens strand för att titta på stjärnhimlen, diskutera månlandningen och Palmemordet – existerade det en känsla i hela gruppen om att ta vara på tiden tillsammans. 

– Jag måste säga att samtliga killar i den här gruppen är extremt snälla. Hjärtat är på rätt ställe, om man säger som så. Jag vågar påstå att man kan vara sig själv till hundra procent och att vem som helst som kommer in i gruppen blir omhändertagen. 

Gustaf förstår att ledarstaben möjliggjorde stämningen. På bara ett par dagar sattes och förmedlades en taktik och spelplan som alla omedelbart köpte. Det var inte fotboll som under Jon Dahl Tomassons tid, som Gustaf  diplomatiskt beskriver som »mer riskfylld«. Nu handlade det om lojalitet och uppoffringar. Tydlighet. Och det leder honom in på målet som han själv gjorde, nickmålet som betydde 2–1 mot Polen. 

– Alltså, Nygren och jag var så jävla peppade hela matchdagen. Det bubblade nästan över i oss, man ville bara skrika. När vi förstod att vi båda skulle starta mot Polen och att han skulle ta frisparkar började vi visualisera situationen. Hur han slog bollen, och hur jag tajmade löpningen och nickade in den i mål. När vi på morgonen vid frukost väntade på hissen ställde han sig en bit bort i korridoren och la ner en osynlig boll. Som om han gjorde sig redo för en riktig frispark. Han höjde armen i luften och jag började smyga. Så kom låtsasbollen in, jag hoppade upp, och mötte den med pannan. Otroligt att det sedan blev exakt så.  

Han skrattar till innan han fortsätter: 

– Men på riktigt: utan den kultur och dynamik som odlats sedan första dagen i Valencia hade målet inte kommit till. 

Du menar att det inte var någon tillfällighet? 

– Exakt. Andreas [Georgson, ansvarig för fasta situationer i landslaget] hade förberett oss extremt väl på just det här läget: en frispark på vår högra sida, inläggsläge. Samtliga spelare visste exakt vad de skulle göra och vi utförde det till punkt och pricka. In i minsta detalj. I just den här situationen handlade det om att jag skulle komma i ett så bra läge som möjligt för att kunna nicka. Alla andra behövde göra uppoffringar för mig.

»Vi kommer vara ännu mer samspelta, ännu mer införstådda med vad som krävs av oss.«

Med inlevelse beskriver han hur dessa uppoffringar såg ut:

– Gudmundsson skulle screena bort Lewandowski, vilket han gjorde klockrent. Gyökeres skulle ta en löpning för att få med sig minst två motståndare, vilket han gjorde perfekt. Ett par spelare på bortre skulle göra särskilda rörelser för att dra till sig markering. Utmärkt. Om en enda spelare hade skarvat någon procent med sitt ansvarsområde hade jag inte kommit i läge. Då hade jag fått en arm i ryggen, blivit blockad, inte nått bollen. Och då hade det inte blivit mål. 

Han pausar:

– Jag vet ju hur det är i klubblag. När vi har liknande lägen i Braga till exempel. Vi har också en plan, men det är så lätt att en eller två spelare blir för ivriga. Istället för att blocka en löpväg får de feeling när de ser att bollen kommer mot dem. De vill göra mål. Men de bästa lagen, och de som särskilt är bra på fasta situationer, vet att det krävs en oerhörd disciplin och lojalitet till laget för att det ska bli bra. Och det har vi i landslaget nu. Vi har den rätta känslan och inställningen nu och …

Vad?

– Det kan fan bli bra i VM. På så få dagar inför play off-matcherna lyckades vi göra det vi gjorde. Ge oss de där veckorna som vi nu får före matchen mot Tunisien och vi kommer vara ännu mer samspelta, ännu mer införstådda med vad som krävs av oss. Jag har den rätta känslan. 

Och vad säger den? 

– Att samtliga känner att vi ska ta vara på den här möjligheten. Vi ska inte ångra oss när VM är över, ingen ska ha känslan att vi borde kunnat göra mer.