Graham Potter ler klurigt och säger:

– Nice try.

Så besvarar förbundskaptenen flera av frågorna under den första pressträffen på hotellet i Saler två mil söder om Valencia, tre dagar före play off-semifinalen mot Ukraina. 

När det kommer till spelsätt och formation vill han inte ge bort ett dugg. Men i sitt huvud har han bestämt sig. Fyrbackslinjen från hans två första landskamper i november ska skrotas. Diskussionerna i ledarstaben började redan efter Potters debutmatch där Schweiz vann med 4–1 och skapade farligheter från kanterna. Efter lottningen i december – Ukraina först, sedan Albanien eller Polen – har engelsmannen funderat vidare. Sveriges herrlandslag har inte vunnit en tävlingsmatch på över ett år och hinner i princip bara med två ordentliga träningspass före Ukraina. Dessutom är de flesta spelare mer vana vid tre- eller fembackslinje från sina klubblag.

Spelarna, ja.

Det talas en hel del om de som inte är här – Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Emil Holm, målvakterna Viktor Johansson och Jacob Widell Zetterström – och om bristen på erfarenhet bland de kallade namn som under måndagen anländer pö om pö. Bortsett från lagkaptenen Victor Nilsson Lindelöf har ingen av dem gjort över 40 landskamper. Samtidigt som Graham Potter säger till journalisterna att han trots detta »har en bra känsla« sitter till exempel färskingarna Melker Ellborg och Elliot Stroud på ett flygplan mellan Amsterdam och Valencia. Sunderlandmålvakten och Mjällbyspelaren har aldrig pratat tidigare men inser under flighten att de har mött varandra i division ett. IFK Malmö–Oddevold inför 80 pers.

– Startelvan känns ganska klar, säger Potter men lägger till att han måste uppdatera sig om spelarnas fysiska status eftersom många spelade match så sent som i går eller i förrgår.

Han har inte hunnit träffa alla än och när den öppna måndagsträningen startar efter presskonferensen är bara nio spelare ute på hotellets fotbollsplan. Resten är antingen inne i gymmet eller fortfarande på väg till anläggningen. 

Efter halva träningen kommer Anthony Elanga och Viktor Gyökeres ut från hotellet. Premier League-duon släntrar fram till det trästaket som omger träningsplanen och låter armarna vila mot kanten medan de betraktar sina blågula kamrater. För mindre än ett dygn sedan lämnade en besviken Gyökeres Wembleys gräsmatta efter att Arsenal förlorat ligacupfinalen mot Manchester City. Även Elangas Newcastle föll i går, i derbyt mot Sunderland, men han verkar glad ändå och skrattar högt åt något som stenansiktet Gyökeres säger.

Så får de sällskap vid staketet av en tredje person. 

Herman Johansson, truppens enda norrlänning, är äldre än både Elanga och Gyökeres men har sett betydligt mindre av fotbollsvärlden. När Johansson var 22 år spelade han i division två med Friska Viljor och jobbade heltid på en skola. När han senare fick veta att Mjällby ville ha honom tänkte han: »Jävlar vad sjukt – Allsvenskan!« När han efter genombrottet där fick veta att landslaget följde honom tänkte han: »Jävlar vad sjukt – landslaget!« 

»Ingen jävel vill höra om hur trevligt det var med alla hälsningar om de snubblar mot Ukraina på torsdag.«

För Blekinge Läns Tidning berättade han i september att fick han bara spela en enda landskamp så skulle han kunna lägga av lycklig efter den. Han fick sedan 25 inhopparminuter i den sista VM-kvalmatchen mot Slovenien i november, en kväll som sportsligt mest handlade om att inte dra på sig avstängningar, och om tre dagar väntar elddopet. Herman Johansson vet att han sannolikt kommer att starta som höger wingback mot Ukraina. Det ringde Graham Potter och berättade några dagar innan Johansson skulle ta sig till Valencia från Dallas dit han flyttade efter Mjällbys SM-guld i höstas. 

Nu står Herman Johansson där vid staketet, jetlaggad efter flygningen genom sju tidszoner. Han brukar vara en sådan som bara kör för allt vad tygen håller och blir sällan nervös inför viktiga matcher. Men denna är annorlunda. 

Herman Johansson tänker för sig själv att nu är det på riktigt, nu måste han skärpa sig: »Fokus nu, Herman – dags att logga in här.«

 

Efter den lätta och glesbefolkade måndagsträningen hasar Benjamin Nygren, Isak Hien, Roony Bardghji och Mattias Svanberg bort till det provisoriska pressrummet för att, som det heter, »vara tillgängliga för media«. Hien, som inte upplever sin bästa säsong i Atalanta, säger att det gäller att lura sig själv till att självförtroendet är på topp. Bardghji medger att han gärna skulle spela lite oftare i Barcelona och Nygren låter Stefan Schwarz-filosofisk när han efter en av alla frågor om orutin slår fast:

– Man måste vara oerfaren för att någon gång kunna bli erfaren.

En del av journalisternas planerade vinklar märks i frågorna. Fotbollskanalens Martin von Knorring samlar guldgissningar inför den stundande allsvenska premiären och Johan Flinck på Aftonbladet frågar alla han kan om det inte känns konstigt att spela mot ett krigsdrabbat land som resten av världen unnar allt gott. Och alltid med tillägget:

– Ja, utom Ryssland då.

På kvällen samlas alla spelare och ledare för första gången sedan ankomsten. Den avgående landslagschefen Stefan Pettersson hälsar dem välkomna och går igenom hålltider för kommande dagar. Sedan tar Graham Potter över. 

Potter och hans stab har haft månader på sig att kartlägga Ukraina, som tvingas klara sig utan den skadade spelfördelaren Oleksandr Zintjenko. Men med så kort tid tillsammans vill förbundskaptenen inte ge spelarna för mycket att tänka på. Fokus på det viktigaste: fasta situationer, defensiv stabilitet och kvalitet i omställningarna. Det är långt ifrån den bollägande passningsfotboll som Potter slog igenom med i Östersund, men vad fasen: detta är ingen utvecklingsmatch. Den handlar om en enda sak och går det inte vägen måste landslaget fem dagar senare genomföra det som engelsmannen kallar för »a dead rubber game« – en meningslös träningsmatch mot Polen eller Albanien inför en gles åskådarskara som för tredje gången i rad tvingas bearbeta ett missat mästerskap.

»Mammor, pappor, barn och kompisar uttrycker sin stolthet över att just deras kille tagit sig så här långt.«

Potter talar om laget, om att göra detta tillsammans, om att bry sig om varandra. Redan under novembersamlingen fick spelarna sitta i smågrupper och lära känna varandra bättre. De talade om sina olika vägar till eliten, om stolthet och stöttning från familjen och som en uppföljning till det kommer nu kvällens överraskning.

I hemlighet har landslagsledningen samlat in videohälsningar från spelarnas anhöriga och närmaste vänner. Nu spelas klippen upp i mötesrummet, ett i taget. Mammor, pappor, barn och kompisar uttrycker sin stolthet över att just deras kille tagit sig så här långt. Herman Johansson fäller en tår när sonen Levi, ett och ett halvt år, dyker upp på skärmen. Flera andra spelare blir också rörda av hälsningarna och gaisaren Gustav Lundgren ler förläget när till och med hunden Harry är med och vinkar med tassen från lägenheten i Göteborg. Ännu roligare är det att se alla andras filmer. Tre bröder Stroud skickar peppande ord till nykomlingen Elliot och mest garv blir det åt Roony Bardghjis klipp. Där talas inte så mycket om kärlek och stolthet – istället sjunger några av hans polare en ramsa om hur grym han är samtidigt som de spelar en TV-spelsmatch mellan Sverige och Ukraina där Bardghji självklart gör mål.

Stämningen är god inför ödesmatchen. Samtidigt vet alla: ingen jävel vill höra om hur trevligt det var med alla hälsningar om de snubblar mot Ukraina på torsdag.

Spelarna äter och går tillbaka till sina rum. Några kollar på senaste avsnittet av realityserien Love is Blind och sedan är det dags att sova. Den jetlaggade Herman Johansson dunkar i sig en dos av sitt utskrivna sömnmedel och släcker lampan.

 

Nästa dag står Svenska Dagbladets krönikör Anders Lindblad på hotellets terrass och blickar ut över greenen som ligger närmast.

– Man skulle ha tagit med sig golfklubborna, säger Lindblad.

Bojan Djordjic, som just anlänt för att expertjobba för Viaplay, fyller i:

– Jag spelar inte golf men jag tycker att det är en mycket vacker sport.

Tysken Bernhard Langer har banrekordet, 62 slag, och svenske Robert Karlssons namn finns inristat på en träskylt eftersom han vann på Europatouren här samma år som Benjamin Nygren föddes: 2001. 

På hotellet finns gott om svenska golfturister som slänger nyfikna blickar bort mot fotbollsplanen där landslaget snart ska genomföra tisdagsträningen. En av golfarna heter Johan Mjällby. Den tidigare VM-spelaren har rest ner med ett sällskap för att se Ukrainamatchen, och innan den 49-faldige landslagsmannen peggar upp på första tee bjuder han dagens Blågult på två handfasta tips:

– Försök att sätta defensiven och kriga som fan för varandra.

Spelarnas ankomst dröjer, ett möte med fasta situationer-specialisten Andreas Georgson har dragit ut på tiden. När mötet väl är klart hälsas spelarna välkomna utanför träningsplanen av en lycklig svensk golfare med en öl i ena näven och telefonen i den andra.

– Jag kommer att bli stor på Instagram! ropar han förtjust.

Mannen filmar delar av den korta promenaden mellan hotellet och planen och kläcker ur sig små kommentarer när spelarna passerar hans skärm.

– Yasin Ayari … kör hårt!

– Isak Hien … lycka till!

– Lindelöf … javisst!

Victor Nilsson Lindelöf är en av de sista spelarna som kommer. Han besvarar den luddigt peppande kommentaren med en tumme upp och drar på sig sin svarta ansiktsmask. Sveriges lagkapten bröt nyligen näsbenet på en träning med klubblaget Aston Villa. Näsan är fortfarande skör och Anthony Elanga ser road ut när Lindelöf lufsar ut på planen.

– Batman, säger Elanga.

Skrattsalvorna uteblir. Kanske hörde inte alla Elangas roliga smeknamn? Han försöker igen, lite högre denna gång:

– Batman!

Några pliktskyldiga leenden och sedan är träningen igång. Analytikern Christoffer Bernspångs drönare surrar som vanligt ovanför planen och efter 15 minuter får varken journalister eller golfturister titta på längre. 

 

Med publiken borta tränar landslaget på »det stora spelet«, elva mot elva, så länge spelarnas belastningsscheman tillåter. Gustav Lundgren fascineras av att Yasin Ayari trots hård uppvaktning aldrig tappar bollen och Kristoffer Nordfeldt är koncentrerad i målet. AIK-målvakten vet redan att han ska stå mot Ukraina, och när landslagets presschef Petra Thorén offentliggör Potters beslut före dagens intervjustund blir det fart på journalisterna i pressrummet. Fotbollskanalens Martin von Knorring vrålar ut frustration när redaktionen i Stockholm inte får ut nyheten tillräckligt fort. Olof Lundh försöker förgäves lugna ner sin kollega. 

I skadade Viktor Johanssons och sjuke Jacob Widell Zetterströms frånvaro har målvaktsfrågan debatterats flitigt. Nordfeldt, som togs ut till sin första A-trupp 2013, har stor erfarenhet av landslagsmiljö men mindre av skarpa lägen. Ändå är hans tre tävlingsmatcher för Sverige trots allt tre fler än vad truppkollegorna Noel Törnqvist och Melker Ellborg har tillsammans.

»På den soliga terrassen håller Bojan Djordjic låda. Han har slagit sig ner vid bordet där Karlström, Gyökeres, Starfelt, Lindelöf och Svanberg satt sig för att slappa.«

Efter träningen kommer Nordfeldt in till reportrarna för att prata om ära och anspänning. Det är trångt i pressrummet i dag: fler redaktioner har anslutit och det finns många spelare att fråga ut denna tisdag. Martin von Knorring undrar vilka de tror vinner SM-guld och Johan Flinck vill veta om det inte känns konstigt att spela mot ett krigsdrabbat land som resten av världen unnar allt gott. 

– Ja, utom Ryssland då.

Williot Swedberg utnämner Calle Starfelt, lagkompisen i Celta Vigo, till en av La Ligas tre bästa mittbackar och Hugo Larsson talar öppet om sin oro för Malmö FF. Yasin Ayari och Viktor Gyökeres är mer kortfattade.

– Känns bra, säger Gyökeres bara om trycket som finns på hans offensiva axlar.

På eftermiddagen är det ledigt. En golfturist upplyser Nilsson Lindelöf att det blåser friskt ute på banan i dag och på den soliga terrassen håller Bojan Djordjic låda. Han har slagit sig ner vid bordet där Karlström, Gyökeres, Starfelt, Lindelöf och Svanberg satt sig för att slappa. Med anekdoter från karriären och livligt kroppsspråk får han igång den något såsiga gruppen och efter flera kollektiva skratt går TV-experten därifrån med belåten min.

– Man får kliva in nu, säger han. Det är inte vilken jävla match som helst, det här.

Inne på hotellet spelas det pingis i players’ lounge. Benjamin Nygren och Gustaf Lagerbielke håller i ett spel de kallar Pingpang: fyra personer täcker varsin ruta av bordet och ska få ut de andra, ungefär som i den klassiska skolgårdsleken King. På skolgårdarna är det straff nog att inte få spela vidare, men i landslagets Pingpang får den som ryker först också en smash i ryggen av vinnaren som ofta heter Lagerbielke. Mest svider det på Gustav Lundgrens rygg men gaisaren är glad ändå eftersom den ljumske som hållit honom borta från spel i Svenska cupen nu känns bra igen.

»Jag hade gjort 96 landskamper men hade mer ångest än någonsin i mitt fotbollsliv.«

Lek och spel gäller för många före det stora allvaret. Reservmålvakten Noel Törnqvist är alltid sugen på en omgång Imposter, ordspelet där det också gäller att luras med klass, medan lagets stora stjärna är inblandad i en prestigefylld maratonmatch i strategispelet Sequence. Gyökeres spelar där tillsammans med Starfelt och de ligger under i matchserien mot Karlström och Svanberg, vilket Karlström gärna påpekar. 

Det gnabbas en del om vad den exakta ställningen är och ledarna gillar att spelarna umgås så mycket. Assisterande tränaren Björn Hamberg, som fanns vid Potters sida redan under Östersundstiden, tycker att stämningen är fantastisk. I gruppsamtal med spelarna har han slagits av hur laglojala de har varit. Sverige först. Spelare har sagt rakt ut: »I klubben hade jag blivit förbannad över att inte få starta, men om du får spela nu i stället har du hundra procent backning av mig.«

Men vad vet Björn Hamberg? Han är precis som Potter ny i landslagsmiljön, så här låter det kanske alltid? Han kan bara konstatera att inställningen skiljer sig från Chelsea, Feyenoord och andra utländska proffsklubbar där han tidigare jobbat.

 

Numera är Björn Hamberg till vardags tränare för Elfsborg och på onsdagen, efter den stängda träningen, sitter han framför datorn på hotellrummet tillsammans med den Boråsbördiga målvaktstränaren Linus Kandolin och ser sitt allsvenska lag besegra Öster med 3–1 i en träningsmatch.

Samtidigt åker Graham Potter in till Levantes stadion i Valencia för att genomföra dagen före match-presskonferensen tillsammans med Victor Nilsson Lindelöf. Spelarna har redan fått höra om både matchtrupp och startelva. Williot Swedberg har blivit krasslig och är därför inte aktuell. Även Stroud och Lundgren hamnar utanför bänken, men Potter har tröstat med att de är aktuella till nästa match.

Det är knökfullt i den lilla salen där svenska och ukrainska journalister kämpar för att få ordet under presskonferensen. En som misslyckas är artisten Markoolio som sändande Viaplay har gett en flygande reporter-roll inför matchen.

– Och jag som har störst mikrofonvana här, säger Markoolio besviket. Fan, jag skulle ha viftat mer.

Lindelöf låter som en politiker när han säger att han är redo att ta ansvar för Sverige.  Tillbaka på hotellet pratar landslagets psykologiska rådgivare Daniel Ekvall om att tillåta sig att vara nervös. Det är okej att vara det, förmedlar han, och ungefär detsamma säger Elliot Stroud till Herman Johansson när den tidigare Mjällbykompisen medger hur stor anspänning han känner. »Du har det här«, säger Stroud. »Det hade varit konstigare om du inte varit skitnervös.«

»Efter lunch misslyckas förbundskaptenen med att ta en tupplur.«

På ett av mötena har även Sebastian Larsson, Potters andra assisterande tränare, något att säga. Larsson vet att alla reagerar olika inför viktiga matcher och bara för att man är rutinerad betyder det inte att man går fri från prestationsångest. Ibland kan det till och med vara värre att verkligen veta vad som står på spel och dessutom ana att det kan vara sista mästerskapschansen.

Spelarna lyssnar intresserat när Sebastian Larsson berättar om hur dåligt han mådde inför den avgörande play off-matchen mot Italien 2017. »Jag hade gjort 96 landskamper men hade mer ångest än någonsin i mitt fotbollsliv«, säger Larsson till laget.

Sebastian Larsson gjorde en stark insats på San Siro när Sverige höll ut mot Italien och gick till VM. Poängen han vill få fram är att måendet inför en viktig match inte måste gå hand i hand med prestationen. Lugn eller skitnervös – acceptera känslorna och fortsätt framåt.

 

På matchdagen går Graham Potter till gymmet för att döda tid. Sebastian Larsson och Björn Hamberg har tagit ett dopp i Levantebukten efter morgonjoggen på stranden, där laget också har gått den obligatoriska matchpromenaden.

Efter lunch misslyckas förbundskaptenen med att ta en tupplur. Tankarna maler. Han känner att förberedelserna har gått så bra som de kan och att det finns en oförlöst kraft i laget som kommer att släppas lös om spelarna får vinna tillsammans för första gången på 16 månader. 

Om. 

Spelarna lyckas bättre med vilan. Lagerbielke somnar till en nördig basketpodd medan Jesper Karlström sussar till Alex Schulmans och Sigge Eklunds poddröster. 

Karlström, lagkapten i Udinese, har jobbiga minnen från Sveriges senaste play off-äventyr. När bara Polen stod i vägen för VM i Qatar orsakade mittfältaren först en straff och blev sedan utbytt efter att ha fått en billig varning. Mot Ukraina vet Karlström att han kommer att få springa. Den nya formationen med trebackslinje och wingbackar gör att han och Yasin Ayari lämnas med stora ytor centralt i planen. Deras uppgift är att hålla ihop laget, vara kompakta och vinna dueller som kan ge Sverige kontringslägen. Karlström förbereder sig på en match där han inte kommer att ha bollen så ofta.

Så blir det också. 

Efter Gyökeres tidiga mål på Nygrens passning är det Ukraina som har bollen i den första halvleken. Det är även ukrainsk dominans på läktaren på Estadi Ciutat de València, men varken svenska supportrar eller spelare har några problem med matchbilden. Nog går Herman Johanssons nerver att ana ute till höger, men Ukraina skapar få farligheter och Nordfeldt är säker i målet. Det enda riktigt dåliga som händer är att mittbacken Isak Hien går sönder efter en halvtimme. 

»På flighten hem drar Noel Törnqvist igång ännu en omgång Imposter medan ledarna tittar på Polens segermatch mot Albanien.«

Starfelt ersätter och Lindelöf dunkar honom i ryggen när han nästan omedelbart nickar bort ett lurigt inlägg. Lindelöf har kastat ansiktsmasken, trots att näsbenet kanske ryker igen om han får en smäll där. Det känns skönare att spela utan och ännu skönare blir det när Gyökeres gör ett tidigt mål även i andra halvlek. När anfallaren sätter sitt tredje från elva meter, efter att själv ha fixat straffen, blir avslutningen en triumffärd. Den svenska klacken sjunger Gyökeres namn och när de i den 87:e minuten går över till nationalsången märker Sebastian Larsson att han har gåshud. Det är otroligt: före avspark sade han »det här blir din kväll« till Gyökeres och så blev det precis så.

Ukraina reducerar i slutet men ingen bryr sig. En sångosäker Gyökeres tvingas av lagkompisarna dra igång en ramsa framför publiken och kapten Lindelöf samlar grabbarna. Han berömmer alla men kommer också med den givna påminnelsen: Boys, det här gjorde vi bra, men ett hinder kvar, bara halvvägs, Polen på tisdag, kom igen, fira, ta en bärs, vila, ladda om. 

Sedan går alla ut till den mixade zonen och är precis så där kontrollerat glada som de kommit överens om. 

 

Före avresan till Sverige på fredagen tränar spelarna som fick ingen eller lite speltid mot Ukraina. Lucas Bergvall, som precis blivit frisk från en jobbig fotskada, dominerar i smålagsspelet och Elliot Stroud tänker lite dumt att fan vad bra Bergvall är. 

På flighten hem drar Noel Törnqvist igång ännu en omgång Imposter medan ledarna tittar på Polens segermatch mot Albanien. Polens 2–1-vinst satt hårt åt. Albanien ledde matchen och hade ett jätteläge att utöka innan samma polska spelare som sänkte Sverige fyra år tidigare – Robert Lewandowski och Piotr Zielinski – gjorde mål i andra halvlek. Vidare med darr på ribban och räddade av två 30-plussare som nu måste spela borta mot ett pånyttfött Sverige. 

– Sverige är favoriter, sade följaktligen Polens förbundskapten Jan Urban till de polska journalisterna efter matchen.

Men det där köper varken Graham Potter eller hans Polenbevakare Lasse Jacobsson, som var på plats i Warszawa. Polen tog 17 poäng i sin VM-kvalgrupp jämfört med Sveriges två. Zielinski dirigerar mittfältet i Inter som är på väg mot Serie A-titeln, Lewandowski gör fortfarande mål i Barcelona. Men framför allt: Albanien hemma var en otäck jävla match för Polen som hade allt att förlora. Nu har de duckat kulan och kan spela avslappnat mot Sverige med Lewandowski som uppspelspunkt och de kontringsstarka kantspelarna bredvid honom. 

Potter är övertygad om att Sverige behöver prestera bättre än mot Ukraina. Det tänker han förmedla till spelarna när de återvänder till hotellet på lördagskvällen. Fram till dess har de ledigt. De som vill kan skippa en hotellnatt och passa på att träffa vänner och familj. Herman Johansson följer med Elliot Stroud och hans brorsa Adam ut på huvudstadens gator där de gör något så spännande som att köpa Pokémonkort. 

»Polensnacket handlar mycket om att Lewandowski inte ska få fördela bollar som han vill.«

Det är kyligt i Stockholm på söndagen och även på måndagen, dagen före match. Men det finns en laddning i luften kring nationalarenan. Många polska journalister har anlänt och biljettförsäljningen rusade under andra halvlek mot Ukraina. Knappt någon av de 50 000 platserna förväntas gapa tomma.

Kvällen före matchdagen fotograferas spelarna i det nya hemmastället. Mellan kameraknäppen låtsas Lagerbielke nicka in en frispark från Nygren. Förutom straffen kom Gyökeres mål mot Ukraina i öppet spel, men svenskarna kände sig ändå farliga på offensiva fasta situationer. Den underliggande statistiken ger dem rätt, något som specialisttränaren Andreas Georgson gärna påminner dem om. 

Polensnacket handlar mycket om att Lewandowski inte ska få fördela bollar som han vill. Det ska alltid vara två svenskar nära honom – en framför, en bakom – när den långa bollen kommer och lagom tufft i närkamperna. Herman Johansson är självkritisk efter insatsen mot Ukraina och sliten efter urladdningen. Är han inte lite sjuk också? Det är svårt att veta, och han hade kunnat hålla sin krasslighet för sig själv. Det gör han inte. Istället säger Johansson till Potter att han inte känner sig hundra och att det är bättre om förbundskaptenen väljer någon annan till höger. 

Det blir Daniel Svensson. Starfelt är fortsatt given ersättare till skadade Hien i mittförsvaret och i övrigt är det inga startändringar. Men Potter och hans assistenter funderar över det centrala mittfältet. Ayari och Karlström hade stundtals enorma ytor att täcka mot Ukraina och ställs nu inför giftigare hot. Samtidigt vill Potter kunna skjuta upp Ayari högre upp i planen när det är läge, så hur ska man tänka? 

Samma tre spelare – Nygren, Gyökeres, Elanga – skrivs ner på de tre mest offensiva platserna. Men det är knappast fråga om ett tremannaanfall den här gången.

»Sverige ser ut att få hoppas på en förlängning, men med 20 minuter kvar svänger plötsligt matchbilden.«

 

Från en förskola i Humlegården tittar nyfikna småbarn på de matchdagspromenerande spelarna. Förbipasserande vuxna kommer med glada tillrop och redan på förmiddagen tisdagen den 31 mars syns landslagströjor i centrala Stockholm. 

När landslagsbussen kör ut mot Solna ett par timmar före match är trafiken tung, bussen får polishjälp sista biten för att ta sig fram till arenan. I omklädningsrummet kommer Sebastian Larsson fram till Gustav Lundgren som är med i matchtruppen den här gången. Larsson ber honom visualisera hur han kommer att hoppa in och spela en avgörande roll. Lundgren tänker att så där säger han kanske till alla spelare, men det känns ändå bra att höra och han gör sitt bästa för att se det framför sig. 

Polen spelar som väntat: bättre än sist. Men det är Sverige som tar ledningen två gånger före paus. Först när Ayari sticker upp och läckert skarvar Gudmundssons passning bakåt till Elanga som dunkar in bollen via ribban. Sedan när Nygren och Lagerbielke gör verklighet av låtsasfrisparken de satte under gårdagens fotografering (och dessutom körde igen efter frukosten i morse) precis före paus. Andreas Georgson sträcker händerna mot himlen, men när den slovenske domaren Slavko Vinčić blåser för halvtid måste han och de 49 627 åskådarna ändå konstatera: Det är inte den mest logiska av 2–1-ledningar.

Polen har haft mest boll och flest klara lägen. Förutom Nicola Zalewskis 1–1-mål, som lades in väl enkelt när Daniel Svensson var passiv och Nordfeldt inte hann ner, har polackerna haft två jättechanser där Nordfeldts vänsterhand och vänsterben räddade Sverige.

2–2 kommer tio minuter in i andra halvlek. Efter det styr Zielinski spelet på mitten och Lindelöf blir tokig när Lewandowski får med sig frisparkar så fort han ramlar i nickduellerna. Sverige ser ut att få hoppas på en förlängning, men med 20 minuter kvar svänger plötsligt matchbilden. Kanske är det polackerna som blir trötta, kanske är det de svenska bytena. Besfort Zeneli är pigg när han löser av varningsbelastade Jesper Karlström, och efter att Lucas Bergvall har täckt en boll med pungen ser 20-åringen ut som en härförare på mitten. Han vinner dueller och fördelar bollar, och när det blir spelavbrott manar han på publiken. Då ökar både volym och hopp igen.

»Ett vansinnigt flipperanfall ska precis ta slut och mitt i kaoset finns en logik.«

Drygt tio minuter före full tid gör sig även Gustav Lundgren redo för spel. Han har nyss varit på toa, och precis innan han hoppar in är Sebastian Larsson framme och ber honom återigen föreställa sig själv i en hjälteroll. Lundgren tar Nygrens plats till höger och suger ner den första längre bollen han får. Han driver bollen in i banan och avlossar ett skott som fastnar på den täckande backen Jakub Kiwior.

Publiken applåderar aktionen.

Lundgren är förbannad på sig själv.

Fan! Den trötta Kiwior sålde sig billigt, han borde ha sett det. En gammal hederlig skottfint och han hade haft öppen gata mot mål. I Gais är de alltid på honom om att skjuta oftare och nästan varje gång Lundgren lyder ångrar han sig efteråt. 

Nu lovar han sig själv: får han chansen igen ska han försöka ta sig förbi istället.

 

Fem minuter senare får han bollen i ett liknande läge. Han utmanar Kiwior som ramlar när Lundgren trampar förbi honom på utsidan. Lundgren driver bollen mot kortlinjen och vill helst passa bollen till en framstormande lagkamrat nära mål. Där finns också Gyökeres, men Lundgren anar polska ben i passningslinjen och lägger den istället bakåt till Daniel Svensson. Svenssons två tillslag gör att yttern Kaminski hinner täcka varpå bollen hamnar hos Bergvall, som får iväg en höger yttersida som målvakten Kamil Grabara räddar med högernäven. Bollen studsar ut till Zeneli och efteråt ska både han och flera andra säga att de trodde att hans volleybredsida var på väg in i mål. 

Så tänker inte Viktor Gyökeres. 

Ett vansinnigt flipperanfall ska precis ta slut och mitt i kaoset finns en logik. När Zeneli skjuter är Gyökeres fortfarande bakom bevakaren Wiśniewski, men eftersom han reagerar snabbare är han först på stolpreturen. Det är rå offensiv instinkt hos en anfallare som trots tre stormatcher på tio dagar är den fräschaste framför mål. Bollen i nätet, jubelrusch mot långsidan, Lundgren efter och lille Ayari upp på räcket med knutna nävar.

Polen förmår inte forcera i slutminuterna. Robert Lewandowskis lag har haft flest hörnor, flest avslut och ett bollinnehav på 67 procent, men efter slutsignalen är han ändå stor nog att gratulera kaptenskollegan Lindelöf som bara vill ansluta till det svenska firandet. 

Det får han inte. En dopningskontrollant fångar in honom och Lindelöf måste snällt följa med till kontrollrummet. Där letar han efter öl men får nöja sig med vatten, och medan han väntar på att det ska rinna igenom kroppen hörs en välbekant låt från arenans högtalare. 

Ingen i landslaget har minnen från yran kring När vi gräver guld i USA eller från mästerskapet 1994. Ändå har Lindelöf alltid känt en koppling till just den turneringen. 

Och nog är det, tänker Sveriges lagkapten när han äntligen pissat, en fin symbolik i att han som föddes dagen efter bronsmatchen mot Bulgarien nu ska VM-leda landslaget på samma kontinent?

»Stroud själv ramlar hem runt fyra och har inte lyckats somna när Johansson kommer förbi en dryg timme senare.«

 

Efter statsminister- och prinsbesök i omklädningsrummet tar sig spelare och ledare in till stan på olika sätt. Björn Hamberg känner sig som en svikare när han inte hänger med ut på nattklubb, men han är helt tömd på energi och ska köra raka vägen till Borås Arena tidigt nästa morgon. Elfsborg kallar.

Graham Potter kramar sina barn som var för unga för att minnas hans Europaskrällar med Östersund. Spelarna fortsätter ut i natten, bort mot Sturecompagniet och klubben V. Herman Johansson avviker tidigt. Han ska upp redan klockan fem för en tidig flight till London och sedan vidare ända hem till Dallas, samma Dallas som kommer att bli landslagets VM-bas om drygt två månader. 

Kompisen Elliot Stroud ber Johansson att knacka på hans dörr och säga hej då innan han drar. Stroud själv ramlar hem runt fyra och har inte lyckats somna när Johansson kommer förbi en dryg timme senare. De kramar om varandra. Sedan fortsätter Herman Johansson ner till lobbyn där glada lagkamrater droppar in efter en natt de sent ska glömma. I en fåtölj sitter Gustav Lundgren. Han har inte sovit en sekund men ska precis som Johansson flyga tidigt för att stämpla in hos Gais. 

Ingen vet att Lundgren snart ska slita av hälsenan, just när den breda publiken har förälskat sig i honom. Ingen vet heller att Carl Starfelts onda rygg bara ska bli värre och hota VM-spel eller att Gabriel Gudmundsson, som trots ett ömmande knä har gjort två kanonmatcher, snart ska skada baklåret i en semifinal i FA-cupen med Leeds. De vet inte hur allvarligt det är med Hien, om Alexander Isak hinner komma i VM-form eller om den långtidsskadade Dejan Kulusevski vinner kampen mot mästerskapsklockan.

Inget av det där känner de till, de spelare som nu möts i dörren på Scandic Park på Karlavägen under första aprils gryningstimme på väg till säng eller flygplats, det lag som under mars sista dagar lyckats blåsa liv i en uppgiven landslagspublik och gett svensken det finaste svensken kan tänka sig: en VM-sommar att se fram emot.