På dagen två månader före VM-premiären mot Tunisien kliver Graham Potter in i ett av Svenska fotbollförbundets mötesrum.

– Trevligt att träffas, säger han på svenska.

Han är i Stockholm ett gäng dagar och har just kommit tillbaka från Sveriges Radio där han intervjuades av Titti Schultz i P4 Extra. Samtalet fördes på svenska och Potter bad programledaren tänka på att han språkmässigt ser det som att han befinner sig på en treårings nivå. När Schultz menade att många svenskar sedan avancemanget till VM betraktar honom som en frälsare frågade Potter vad frälsare betyder.

»Saviour«, förklarade Schultz.

»Nej, nej, nej, nej, nej«, sade Potter.

Så vill han inte bli betraktad, vilket han slår fast även under vårt samtal där han på sitt modersmål lägger ut texten kring fokuset på hans person.

– Jag är bara så tacksam över att jag fick vara en del av kvällen här borta.

»Det var ett lag som verkligen behövde en positiv story.«

Han pekar över axeln i riktning mot Strawberry Arena på andra sidan gatan.

– Fortfarande vaknar jag på morgnarna och tänker: »Hände det verkligen?« Men så ser jag vårt tredje mål mot Polen framför mig. Det var en sådan tyngd bakom det målet: alla spelare, alla vid sidan, alla på läktaren, alla som tittade på TV, hela Sverige. Trots att jag var mitt i kaoset var det som om jag betraktade allt utifrån. Det är mitt livs bästa fotbollsupplevelse.

Men då var då, som en tidigare förbundskapten hade påpekat. Vi kan väl inte vältra oss i gamla segrar mot Ukraina och Polen när det på kort tid måste planeras för det större äventyret? Tunisier, holländare och japaner ska scoutas. Träningar i 35-gradig Texasvärme ska planeras, spelare ska besökas, utvärderas och väljas till en VM-trupp. Det är tidsomställning, nyckelspelarnas ständiga klubblagsmatcher och Dejan Kulusevskis skadekamp mot klockan. För Graham Potter är det ett evigt pusslande där bitarna hela tiden ändrar form och då kan han inte kosta på sig att fastna med blicken i backspegeln.

Fast jo, det kan han faktiskt. Han ser till och med ett värde i att förlänga njutningen och glädjen. Den går att använda, menar han.

– Om jag varit klubblagstränare hade det varit en ny match direkt och förlorar man den är allt skit igen. Det fanns också en enorm kraft i sättet vi gick vidare på. En kraft som påverkar ett fotbollslag.

»De är svenskar, de vill vinna matcher, de vill gå till VM, de vill göra folk lyckliga.«

Han syftar inte bara på det dramatiska avgörandet mot Polen där många var inblandade och där bollen till slut hamnade i mål för att Viktor Gyökeres reagerade på en stolpträff snabbare än sin bevakare. Den långa och svåra landslagsperiod som föregick play off-matcherna har också betydelse. Det spelar roll att laget före marssamlingen inte hade vunnit en tävlingsmatch på 16 månader. Det spelar roll att de var hårt kritiserade under en miserabel landslagshöst. Det spelar roll att kvalskutan kapsejsade och att de sedan lyckades bygga en VM-flotte av den där räddningsplankan som låg och drev i vattnet.

– Från att ha varit borta i kvalet kommer vi nu till VM med momentum, säger Potter.

Han fingrar på halskedjan i sin ljust sandfärgade tröja, dricker en klunk mineralvatten ur en pappmugg och fortsätter:

– Du vet, spelarna i landslaget, det är bra killar. De är svenskar, de vill vinna matcher, de vill gå till VM, de vill göra folk lyckliga. När det blir mycket negativt kring laget så påverkar det gruppen. Det var ett lag som verkligen behövde en positiv story.

 

Graham Potters tidigaste starka VM-minnen är från Mexiko 1986. I vardagsrummet hemma i Solihull utanför Birmingham såg han en av mästerskapshistoriens mest klassiska matcher, när Diego Maradonas hand och fötter sänkte England i kvartsfinalen på Aztekastadion.

– Jag var elva år och inne på Maradona redan före den matchen, säger Potter. Jag hejade förstås på England och kanske var jag upprörd efter förlusten, men jag kände också mycket kärlek till Maradona och minnet av honom är så mycket starkare. Han trollband mig verkligen.

Som barn drömde Potter om att själv få spela i ett VM. Det var aldrig nära, men han tog sig ändå en bit. Han tillbringade mycket tid i olika klubbar med tilläggsnamnet »Town« men spelade som högst med Southampton där han gjorde åtta framträdanden i Premier League, sex av dem som inhoppare. Bland annat byttes han in i Southamptons famösa 6–3-seger mot Manchester United 1996 där en ursinnig Alex Ferguson tvingade sina spelare att byta matchtröjor i halvtid. 

Potters beskrivning av sig själv som spelare är hård:

– Jag var en vänsterback som inte kunde försvara.

»Även om du förstås kan mycket om fotboll är det något annat att leda människor.«

Han skrattar till och nyanserar bilden något.

– Jag saknade explosiviteten och fysiken för att kunna spela på riktigt hög nivå. Men jag hade en hygglig vänsterfot, kunde passa bollen och var nog en rätt intelligent spelare. Jag förstod spelet. Därför kunde jag också användas på många olika positioner. Det tror jag att jag har haft nytta av som tränare. 

Nådde du din fulla potential som spelare?

– Nej, det kan jag inte säga. Engelsk fotboll låg inte direkt i framkant under tidigt 90-tal. Även om jag hade flera bra tränare var man som spelare ändå lämnad rätt mycket åt sig själv. Men vem vet? Det kanske var meningen att min spelarkarriär skulle bli som den blev, den gjorde mig bra rustad för att bli tränare.

Jag har läst att du tyckte att fotbollsmiljön när du spelade var för hårt präglad av rädsla och kritik. A fear and blame culture?

– Jag tror att fotbollen såg ut så överhuvudtaget på den tiden. Även nu tycker jag att det är för mycket av den varan. För mig handlar det om att försöka få ut det bästa av människor. Och när jag blev tränare ville jag göra det på ett annat sätt.

Hur ville du göra?

– Många gånger går fotbollsspelare direkt till att bli tränare, men verktygslådan du behöver där är helt annorlunda. Även om du förstås kan mycket om fotboll är det något annat att leda människor. Att skapa en bra miljö, att motivera spelare, att odla relationer. Det här är komplext och varje kontext är unik, men i stort gäller det att ge människor så bra förutsättningar som möjligt för att prestera. Och då handlar det om mycket mer än bara själva fotbollen.

Graham Potter har både lyckats och misslyckats med den visionen. Precis som landslaget var även han märkt av färska motgångar när han presenterades i oktober 2025, en månad efter att ha fått sparken av West Ham.

Du är hyllad nu men vet också hur det känns att vara hårt ansatt och bli av med jobbet. Hur förhåller du dig till de ytterligheterna?

– Man får ta det för vad det är. Sanningen är att jag aldrig är så bra eller så dålig som människor tycker. Vi tränare jobbar hårt för att påverka saker i rätt riktning, men ingen av oss är trollkarlar. Det behövs också en klubb eller organisation som ger dig möjlighet att bli framgångsrik – det är aldrig upp till en enda tränare. Man måste också inse hur mycket som faktiskt ligger utanför ens kontroll. Om ditt välmående präglas för mycket av saker du inte kan kontrollera kan jag bara säga: Lycka till med det! Ett eländigt liv väntar dig.

 

Landslagets assisterande tränare Björn Hamberg kommer ihåg sitt första samtal med Graham Potter. Hamberg var 25 år och mycket nervös – mest för att behöva prata engelska. Efter att Östersunds FK trillat ner i tvåan säsongen 2010 rekryterades Hamberg till ledarstaben från den mindre klubben Frösö IF. Av ÖFK-ordföranden Daniel Kindberg fick han höra att en engelsman var klar som huvudtränare.

– Han sa inte vad han hette, minns Hamberg. Och då ska man veta att engelsmän hade dåligt rykte i Östersund, det hade varit några där uppe tidigare som misslyckats eller misskött sig. Ordet »engelsman« var negativt laddat, så jag sa till Kindberg: »Jag kommer, men eftersom jag inte vet vem det är vill jag kunna lämna inom två månader om något känns fel.« Kindberg bara gick på om hur det här skulle bli det bästa någonsin.

När Björn Hamberg fick höra att hans nya chef hette Graham Potter googlade han namnet. Första träffen var på en botaniker som älskade bonsaiträd. När han väl hittade rätt person kunde han se att engelsmannen läst statsvetenskap efter spelarkarriären och verkat vid universiteten i Leeds och Hull. Sedan hade de ett samtal över telefon som enligt Hamberg präglades av »språkliga missförstånd«.

– Jag skulle ha laget själv de första tio dagarna januari, sedan skulle Graham komma. Han pratade om att jag skull köra »non contact« – ett uttryck jag aldrig hade hört. Vadå non contact? tänkte jag. Killarna måste väl få spela mot varandra? »Non contact«, sa Graham igen. Så jag svarade väl bara absolut, jag löser någonting så ses vi när du kommer.

»Vi kände oss oövervinnerliga när vi gick ut därifrån, och det var Grahams förtjänst.«

När Potter väl anlände till Jämtland imponerade han på sin nya assistent genom att kunna namnen på samtliga spelare. Till och med enäggstvillingarna Christoffer och Robin Fryklund som Hamberg själv hade svårt att särskilja trots att han spelat fotboll med båda. 

– När vi sedan tog en lunch kände jag att han var både vänlig och kunnig, säger Hamberg. Han pratade inte bara om vad han ville göra, utan ställde många frågor. Och många som inte handlade om fotboll.

Det blev aldrig aktuellt för Björn Hamberg att aktivera sin tvåmånadersklausul. Istället jobbade han tillsammans med Potter i åtta ÖFK-säsonger, från division två till Svenska cupen-titel och gruppspel i Europa League. Laget uppmärksammades dels för sin passningsrika fotboll som tog dem upp genom seriesystemet, dels för sina aktiviteter utanför planen. När Östersund väl var i Allsvenskan reste fler än en utländsk reporter till Jämtland för att intervjua engelsmannen som lät spelarna dansa balett och sjunga sånger inför publik. 

Inför Svenska cupen-finalen mot IFK Norrköping 2017 överraskade Potter spelarna med att dela ut kuvert till alla efter matchmötet på morgonen. Varje spelare fick ett personligt brev från tränaren själv, men också ett från en nära anhörig. Potter hade i förväg kontaktat spelarnas familjer och bett dem skriva något personligt.

ÖFK vann finalen med 4–1 och senare berättade mittbacken Tom Pettersson för Offside hur rörd han blev av att läsa mamma Lis meddelande: »Det stod hur stolt hon och farsan var över mig, och fler saker som gjorde att jag fick gråten i halsen (…) Vi har inte pratat så mycket om känslor i vår familj. Så att morsan satt sig ner och skrivit om mig för hand … det blev så starkt. Jag tror att alla hade suttit och storgråtit om det inte hade varit för fotbollens machokultur. Många hade dessutom sina föräldrar i länder långt bort. Vi kände oss oövervinnerliga när vi gick ut därifrån, och det var Grahams förtjänst.«

 

Segrarna skriver historien, resultaten styr vår uppfattning om förberedelserna. Om Östersund förlorat den där cupfinalen hade vi kanske ifrågasatt Grahams Potters brevkupp? Undrat om det inte hade varit bättre att prioritera en extra genomgång av defensiva fasta situationer. 

Men när Potter nu påminns om breven säger han att syftet inte primärt var att få ut en bättre prestation av laget.

– Finalen spelades i Östersund och det fanns en stark känsla av tacksamhet i hela staden. Så jag tänkte bara att det vore fint för spelarna att få reflektera en stund över vad de betyder för sina närmaste. Jag såg det som en gåva till spelarna. Oavsett hur det skulle gå i finalen så hade de i alla fall de här breven.

I Valencia, före Ukrainamatchen, var det istället videohälsningar från spelarnas anhöriga. Var syftet samma som i Östersund?

– Med landslaget var det lite annorlunda. Redan på min första samling i november pratade vi om familjen och om människor som varit viktiga för en längs vägen. Spelarna fick sitta i mindre grupper och prata för att komma närmare varandra. En del kände varandra innan, andra hade bara sett någon annan på TV. Det kan bli onaturligt om man gör för mycket sånt här, men jag gillar när spelarna lär sig mer om varandra och kanske känner: »Okej, intressant story du har!«. Det var fint att se Alexander Isak och Gustav Lundgren sitta och diskutera sina olika vägar fram till landslaget. Unga män har inte alltid så lätt för att prata med varandra.

Och videohälsningarna?

– Det blev som en uppföljning till det vi satte igång på första samlingen. Vi tittade på dem i grupp så att alla fick se allas hälsningar. Professionella fotbollsspelare blir så matade med information om vad de förväntas göra, det här passade bra som kontrast till det. En påminnelse om att du är någons son, någons bror, någons pappa, någons vän. Och att vi alla var där för att någon har brytt sig om oss och stöttat oss längs vägen. Landslaget är en passande miljö för att understryka det, tycker jag.

»Fotboll är som livet: förutsättningarna är aldrig någonsin perfekta. Deal with it and get on with it.«

Ni hade bara två ordentliga träningar i Valencia före Ukrainamatchen. Vad var viktigast att fokusera på?

– Mycket handlade om att förstå laget ur en defensiv synvinkel, och att göra det så enkelt som möjligt för spelarna. Jag hade kunnat ge dem massor av tankar och idéer om både vårt spel och motståndarens, men det hade varit ett misstag att gå på för hårt. Med så kort tid tillsammans behöver man fokusera på det enkla. Och vara tydlig.

Du hade vissa nyckelord med dig till samlingen?

– Ja, vi pratade till exempel mycket om »defensiv stabilitet«. Jag vill tro att jag alltid har stått för en offensiv fotboll, men om du inte är stabil i defensiven i en helt avgörande match blir det också svårt att attackera. Det är en lärdom från min tränarkarriär: hur skickliga de bästa lagen är på att försvara. Jag har coachat mot två av de bästa lagen i Premier League – Jürgen Klopps Liverpool och Pep Guardiolas Manchester City – och det var så otroligt svårt att attackera mot dem. Folk förknippar nog de lagen med en sprudlande offensiv. Men framför allt var de oerhört svåra att bedriva anfallsspel mot.

Var du inne på att överge fyrbackslinjen redan efter matcherna i november?

– Ja, men det beslutet var en kombination av flera saker. Dels var det hur matcherna i november såg ut, dels kör de flesta spelare med fembackslinje i sina klubblag. Vi hade inte mycket tid tillsammans så vi tänkte: »Varför inte stjäla lite från deras vardag?« Men vi hade också några skador och många spelare hade matcher helgen före samlingen i Valencia. Så man funderar hela tiden. Är det här fortfarande rätt plan? 

»Ända sedan jag tog jobbet hade allt handlat om de här två matcherna i mars, bakdörren till VM.«

Var du orolig över allt snack om debutanter och skadade nyckelspelare? Apropå blaming culture.

– Jag var faktiskt rätt avslappnad kring det. Om man som jag har coachat i ganska många år har man lärt sig acceptera att de bästa spelarna inte alltid är tillgängliga. Mitt jobb är inte att klaga över sådant, mitt jobb är att göra det bästa utifrån förutsättningarna och välja en väg som ger laget störst möjlighet att vinna. Och Ukraina saknade också spelare.

Inför VM-matcherna kommer det att pratas mycket om värmen i Texas och Mexiko.

– Säkert. Det är varmt på många ställen i världen i juni. Vi får förbereda oss på det, men vi ska inte gnälla över att det är varmt. Vi är lyckliga över att få spela VM och jag vill att vi ska ha med oss den känslan in i turneringen.

Sverige mötte Saudiarabien i Dallas i VM 1994. Även då pratades det mycket om hettan och till slut sa mittfältaren Stefan Schwarz: »Vi har inte kommit hit för att känna efter om det är varmt.«

– Precis. Fotboll är som livet: förutsättningarna är aldrig någonsin perfekta. Deal with it and get on with it.

Men även för dig måste matchdagen i Valencia ha känts lång? Mycket stod på spel.

– Väldigt lång. Det var nog min värsta dag under hela samlingen. Jag kände att vi hade förberett spelarna så bra vi kunde, det fanns inget att klaga på. Men när allt var gjort var det bara en lång väntan. Jag gick till gymmet bara för att göra något, sedan försökte jag sova men det misslyckades jag med. Som spelare brukade jag älska att ta en tupplur. Nu gick det inte. 

 

Graham Potter skrattar och säger något om att det är tur att han som äldre behöver mindre sömn. Sedan vill han backa bandet igen för att ge kontext till anspänningen i Valencia.

– Ända sedan jag tog jobbet hade allt handlat om de här två matcherna i mars, bakdörren till VM. Jag tror egentligen att det långa uppehållet före samlingen hjälpte oss, vi kunde liksom nollställa allt. Men hjärnan gick ändå på högvarv. Tanken på att förlora mot Ukraina och sedan ha en betydelselös match på hemmaplan var jobbig. VM-chansen borta, kanske 5 000 personer på läktaren, andra länder som laddar för mästerskap … uuää! Därför var det en enorm lättnad efter Ukrainamatchen.

Tänkte du på förhand att om ni löser matchen mot Ukraina, då kommer något att hända med det här laget?

– Precis så kände jag. Vi kan prata och prata om vad vi ska göra och att stämningen är bra i truppen. Det var den. Men i slutändan behöver man ändå uppnå något tillsammans och växa utifrån det. Jag är så glad att spelarna lyckades med det. De blev påminda om att de kan vara bra tillsammans.

»När alla jobbar tillsammans och vi har kemi i gruppen – då kan vi åstadkomma något stort.«

 

Det går att påstå att även deras nya ledare var i behov av en positiv story. Efter avskeden från Chelsea och West Ham är nu Graham Potter tillbaka i landet där hans karriär tog fart. Kanske behövde de varandra. Slumpens melodi gav dem möjligheten, och även resultaten under förbundskaptenens föregångare hänger ihop med var han befinner sig nu. Under Janne Andersson åkte Sverige ner i Nations Leagues C-division. Där gjorde laget jobbet under Jon Dahl Tomasson, och tack vare de nu nästan bortglömda segrarna fanns den där gratischansen mitt i höstmisären som rådde när Potter tog över.

En drömlottning och två marsmatcher förändrade allt. Nu surfar Graham Potters Sverige över Atlanten på en plötslig framgångsvåg. Och väl där?

– Vi behöver behålla det vi gjorde bra i play off-matcherna och vara tydliga med hur vi ska spela, säger han. Och utveckla vår laganda ännu mer. För när alla jobbar tillsammans och vi har kemi i gruppen – då kan vi åstadkomma något stort.

Vilka känslor kommer du att ha när nationalsången spelas i Monterrey före avsparken mot Tunisien?

– Jag kommer alltid att känna mig stolt inför matcher med Sverige, men man blir också girig av att vinna. Så när jag står där vid VM-planen kommer jag nog mest att fundera på hur vi kan gå vidare från gruppen. Då vill jag bara vinna.