Som 22-åring sprang Herman Johansson mellan högljudda klassrum och frusna konstgräsplaner i Örnsköldsvik. På dagarna jobbade han heltid som elevassistent och på kvällarna harvade han på med Friska Viljor FC, som de här åren pendlade mellan division två och tre. En slitsam tillvaro, men en som han trivdes med och som lärde honom att ta ansvar. Vid tidpunkten var det heller inget han ägnade särskilt mycket tid åt att fundera över.
Efter en stark säsong i Division 2 Norrland fick han 2018 chansen att provspela med Superettanlaget Östers IF. En enorm möjlighet, tyckte Johansson. Träningarna i Växjö kändes bra. Trots det svalnade kontakten.
– Det var konstigt, säger Herman Johansson. Det gick bra på träningarna och de var nöjda med mina prestationer. Öster förklarade att de bara behövde lösa ett par grejer först. Men sedan rann det ut i sanden. Jag fick aldrig riktigt kalla handen av dem men erbjöds heller aldrig ett kontrakt.
Vägen till Allsvenskan och Mjällby AIF gick istället via en lyckad säsong i division ett med Sandvikens IF. Men i samma ögonblick som den allsvenska resan började tog den ett kostsamt snedsteg. Bruten fot mot Landskrona Bois i första träningsmatchen. Den allvarliga skadan höll honom borta från planen i över ett halvår, och även när han var tillbaka på planen gjorde det ont. Det tog ett och ett halvt år innan kroppen kändes som vanligt igen.
– Jag byggde en mentalitet som i dag gör att jag är tacksam för att få åka till träningen. För många som går hela vägen genom akademierna blir det lätt att man tar det för givet. Det är underskattat att ha tagit den långa vägen och det gör möjligen att jag inte kommer att tröttna på fotbollen lika snabbt.
»Jag har alltid kollat på gamla mästerskapskrönikor och fått gåshud av nationalsången.«
Den första tiden i Mjällby var kantad av skador och Herman Johansson fick ofta stå åt sidan när startelvan presenterades. Den gamle anfallaren testades i flera olika positioner, ofta ett steg ner i banan, men fick länge nöja sig med inhopp. Rampljuset föll på andra spelare. Adam Ståhl och Elliot Stroud var de självklara valen på wingbackplatserna och fick uppskattning för sina höga poängsnitt. 2023 startade Örnsköldsviksonen 24 matcher i Allsvenskan, men det var först sommaren året efter, när Ståhl såldes till Djurgården, som högerkanten blev ledig och Herman Johansson hittade sin rätta plats. Han växte snabbt fram till en av lagets nyckelspelare. Med sin väldiga fysik, det älgande löpsteget in i straffområdet och en stark poängproduktion blev han ett oväntat vapen.
– Jag minns att jag var hemma i Örnsköldsvik för ett par år sedan för att träffa barn på ett sommarcamp, berättar Herman Johansson. Det var precis när jag hade börjat bli ordinarie i Mjällby. Då fick jag frågan vad mitt mål var. Jag svarade att det var att göra en landskamp.
Herman Johansson
FÖDD: 16 oktober 1997 (28 år).
SeniorLUBBAR: Friska Viljor FC 2014–2019, Sandvikens IF 2020, Mjällby AIF 2021–2025, FC Dallas 2026–.
MERITER: SM-guld med Mjällby 2025.
LANDSKAMPER: En A-landskamp.
Det geografiska avståndet mellan Örnsköldsvik och närmaste allsvenska klubb är drygt 45 mil. Det har gjort att Herman Johansson aldrig har utvecklat sympatier för ett klubblag. Landslaget har haft monopol på supporterkänslorna.
– Jag har alltid kollat på gamla mästerskapskrönikor och fått gåshud av nationalsången.
Men Herman Johansson vågade inte tro att det var möjligt.
– När förbundet meddelade att januariturnén lades ner tänkte jag bara: »Fan, det var ju den chansen, det.«
Under Mjällbys guldår 2025 gjorde Herman Johansson sju mål och elva assist, trots att han ibland tvingades vikariera som hårdför mittback. Och det visade sig att han inte behövde någon januariturné. Succésäsongen fick förbundskaptenen Graham Potter att lyfta luren och i november togs den nyblivne 28-åringen för första gången ut till landslaget. På sex år hade Herman Johansson bytt ut sena kvällsträningar på Skyttis IP i Örnsköldsvik mot SM-guld med Mjällby och utlandsflytt till MLS-klubben FC Dallas. Men framgångssagan kunde ha tagit slut innan det första kapitlet ens var skrivet.
– När jag var 13 år ville jag hellre spela datorspel med kompisarna, men morsan tyckte att jag skulle fortsätta med fotboll. Hon gav mig 20 kronor per träning och 50 kronor per match. Det var rätt saftigt på den tiden, så då var det helt plötsligt värt att spela vidare.
»Mitt råd är egentligen bara att fortsätta spela så länge det är kul och sedan se var det slutar.«
För varje år som går blir fokuset på att utveckla och ge speltid till unga spelare bara allt större. Klubbrepresentanter i Allsvenskan poängterar, i tid och otid, vikten av att »bygga truppvärde«. Egna produkter och afrikanska supertalanger hinner bli siffror i ett bokslut innan de blir favoriter på läktaren. Mot den verkligheten framstår Herman Johanssons resa till eliten som udda.
– När de unga spelarna från akademierna kommer och ställer krav tänker jag ibland att de inte vet vad alternativet hade kunnat vara, säger han. Då kanske de inte hade klagat på någon liten bagatell som planen eller vädret. Samtidigt kan jag förstå att det lätt blir så när du har varit fotbollsproffs från 15 års ålder.
De senaste åren har debatten om akademier kontra breddföreningar blivit alltmer intensiv. Vad är egentligen bäst för utvecklingen? Herman Johansson menar att det är en fråga som saknar ett rakt svar.
– Ibland tänker jag att jag hade kunnat gå ännu längre om jag hade fått bättre träning tidigt. Samtidigt vet jag hur hårt klimatet i akademierna kan vara. Jag hade lika gärna kunnat bli bortsållad tidigt, och då kanske jag hade skitit i fotbollen istället.
»Det är väl inget fel med att spela i division två?«
Herman Johansson beundrar spelarna som fortsätter att gnugga på i de lägre divisionerna, där jobbet väntar på morgonen men drömmen lever på kvällen. Hans uppmaning är tydlig:
– Jag tror att det viktigaste är att vara uthållig med sin professionalitet. Du kan inte bara jobba hårt i tre månader och sedan förvänta dig resultat. Mitt råd är egentligen bara att fortsätta spela så länge det är kul och sedan se var det slutar. Du tävlar egentligen bara mot dig själv och det finns inga rätt eller fel.
Allsvenska »late bloomers« som Herman Johansson, Nikola Vasic och Gustav Lundgren har de senaste åren visat att sena genombrott är möjliga. Deras resor till toppen kan inspirera halvunga talanger som ännu inte har slagit igenom, som en påminnelse om att det aldrig är för sent. Men riskerar deras sagolika resor att också att ge falskt hopp till medelmåttiga division två-spelare som egentligen borde ha gett upp för länge sedan?
– Det är väl inget fel med att spela i division två? invänder Herman Johansson. Jag är bara ett fan av sporten fotboll och sedan vilken nivå man spelar på är sekundärt. Det är klart att jag är tacksam över att få spela på heltid och tjäna pengar, men i grund och botten är det bara kul att spela fotboll.
»Herman Johansson blir glad varje gång en bild på honom i landslagströjan poppar upp.«
Det har gått drygt tre månader sedan Herman Johansson landslagsdebuterade för Sverige. När han byttes in i VM-kvalmatchen mot Slovenien i november hade han hunnit fylla 28 år, en ålder då karriärer ofta börjar summeras snarare än att ta språng. Men kanske har vi fortfarande inte sett hans högsta nivå?
Herman Johansson säger att han blir glad varje gång en bild på honom i landslagströjan poppar upp på telefonen, att det kändes overkligt att stå och sjunga nationalsången inför en VM-kvalmatch. Efter klubbytet till Dallas kämpar han för att få göra det igen. Han säger att han är hoppfull, men också ödmjuk, inför den kommande landslagssamlingen där Sveriges VM-öde ska avgöras. Herman Johansson påminner om att han blev inkallad mycket på grund av skador i den senaste samlingen.
– Om jag blir uttagen ställer jag jättegärna upp, säger han. Jag kommer bara att göra mitt bästa och sedan får vi se vad som händer i framtiden.
Herman Johansson tystnar och kan inte låta bli att konstatera att han redan har gjort pojken i sin 28-åriga kropp nöjd.
– Oavsett kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort en landskamp.
Du har väl inte missat?
