Fördel av hemmaplan

I landslagets omklädningsrum drog lagkaptenen Victor Nilsson Lindelöf fram en stol till mitten av golvet. Nu var det dags. På den skulle färskingarna upp och sjunga varsin låt.

Novemberlandskampen mot Slovenien hade just tagit slut och en av de mörkaste svenska landslagshöstarna var äntligen över. Två poäng av 18 möjliga i VM-kvalet och en sparkad förbundskapten. Plats 43 på Fifas världsranking, efter länder som Paraguay och Panama. Inte för att någon lastade Gustav Lundgren för det. Hans enda match för Sverige hade nyss slutat 1–1 efter att han själv skjutit in kvitteringen i den 87:e minuten. Det var inte den totala drömdebuten, men tillräckligt anmärkningsvärd för att många gärna påminde om att Sveriges senaste målskytt hade spelat division två-fotboll som 26-åring.

Lindelöf pekade på stolen. Förutom Gustav Lundgren var det Herman Johansson, Jacob Widell Zetterström och Roony Bardghji som skulle ta ton. Bardghji hade egentligen tävlingsdebuterat tidigare under hösten, men efter förlusterna mot Schweiz och Kosovo var det inte direkt sång och dans-läge.

Gustav, som bävat mer för detta än själva matchen, bad om att få börja. När han rivit av första versen och refrängen till Känn ingen sorg för mig Göteborg ansågs han ha klarat inträdesprovet och fick lättad kliva ner. Därefter såg han Roony Bardghji försöka sig på Marios R&B-hit Let me love you medan Herman Johansson valde I want it that way med Backstreet Boys. Även de fick godkänt. Men ingen kunde matcha Jacob Widell Zetterström som med smäktande basröst framförde Can’t help falling in love. Målvakten till och med lämnade stolen för att i rollen som Elvis Presley showa loss en stund på golvet. Sedan var det över.

»Gais har blivit en så speciell plats för mig. Och i Göteborg har jag allt som jag bryr mig om.«

Roony Bardghji återvände till sitt klubblag FC Barcelona för att spela fotboll med Raphinha och Lamine Yamal. Herman Johansson fortsatte att fira Mjällbys SM-guld och blev klar för FC Dallas i MLS. Målvakts-Elvis reste hem till Derby County, omgärdad av envisa Premier League-rykten.

Den fjärde nykomlingen var ointresserad av den världen. Men när Gustav Lundgren var tillbaka i Gais efter landslagsdagarna kände han sig ändå inspirerad. Nästa blågula samling låg fyra månader bort och var betydligt viktigare. För hur hårt Sverige än hade kraschat under året fanns fortfarande en liten VM-chans i och med playoffspelet i slutet av mars. Den som ville vara med där behövde vara både skadefri och i form. Hans konkurrenter spelade i bättre ligor mot kändare motståndare. För dem väntade matchning i Champions League, Premier League och La Liga.

Framför Gustav Lundgren låg en svinkall försäsong och cupmatcher mot tre Superettanlag.

 

Det är fortfarande en del kvar att fixa i Gustav Lundgrens lägenhet i centrala Göteborg. Han och sambon Linnéa Heimer flyttade in våren 2025. Inte förrän då, under hans fjärde säsong i Gais, lämnade de Kungsbackaområdet för storstaden.

– Min värld har väl alltid varit ganska liten, säger Gustav samtidigt som han försöker få sin sällskapssjuka cavapoo Harry att sluta hoppa vid köksbänken.

Han dricker inte kaffe men bjuder på bullar och pepparkakor. Det är den 11 december, en torsdag, och Gais ledighet har precis börjat. Ett större gäng lagkamrater var nyligen i England och hälsade på den tidigare gaisaren Axel Henriksson som numera spelar i Blackburn. Flera av dem har nu rest utomlands igen på semester. Lagkaptenen August Wängberg befinner sig till exempel i Kenya.

– Eller om han till och med är i Kina nu, säger Gustav. Han skulle dit också.

Själv stannar Gustav kvar hemma i mörkret. Resten av veckan ska han ta det lugnt, sedan tänker han träna för att vara förberedd när Gais försäsong startar i början av januari. Mest kondition och styrka.

– Typ gym och intervaller nere på Heden. Eller Valhalla.

Han tittar ut genom köksfönstret. Det ösregnar, eventuellt med inslag av snö.

– Kanske kan jag få med mig någon kompis så att det blir lite roligare, säger Gustav. Tidigare vintrar har jag alltid varit sliten eller haft någon skavank att ta hand om. Nu känner jag inte så. Då blir det lättare att motivera sig.

Ingen i Gais har spelat så mycket allsvensk fotboll som Gustav Lundgren sedan klubbens återkomst till högsta serien. I ett lag omskrivet för sina flitigt skiftande startelvor har han startat i 60 av 60 matcher, oftast på sin lite flytande offensiva högerposition. Bara fem gånger har han bytts ut. Av alla 5 400 ordinarie allsvenska matchminuter har han missat 32. Detta noterat av en spelare som länge – även av sig själv – betraktades som lat och som efter en månads provträning med Örgryte hösten 2021 ratades eftersom klubben tvivlade på att han skulle klara den fysiska omställningen från division två till Superettan. Åtminstone var det så han tolkade det negativa beskedet.

»Jag försöker inte aktivt motarbeta någon modern fotboll, den intresserar mig bara inte.«

Nu har Gustav Lundgren hunnit bli 30 år. Det är ingen ålder som imponerar på klubbledare i ekonomiskt starkare ligor, men andra siffror spelar också roll. I ett lag som slutat sexa och trea har han varit den konstanta nyckelspelaren. Han toppade Allsvenskans assistliga under debutsäsongen 2024, andra året kom han tvåa. Under den senaste säsongen stod enbart lagkamraten Amin Boudri för fler lyckade dribblingar i serien. Och han gjorde trots allt mål i sin första landskamp. Sådant syns. Hade Gustav Lundgren verkligen velat hade han förstås kunnat söka sig vidare för att enligt gängse fotbollsproffsmall »ta nästa steg« eller »casha in«.

Men det vill han inte.

– För min agent kan jag tänka mig att det är en lite ovanlig situation, säger han.

Han har inte så mycket kontakt med sin agent Moses Ssewankambo och har sagt till honom att han inte behöver höra om klubbar som visar intresse. Att han efter Gais uppflyttning till Superettan ändå kände behovet av en agent hade andra skäl. När han anslöt till klubben 2022 skrev han bara på ett ettårskontrakt.

– När jag skulle förhandla om mitt avtal med Gais kändes det konstigt att sitta där och prata för mig själv inför människor jag fått en fin relation till. Moses hade flera andra spelare i laget och tänkte väl att han lika gärna kunde ta den där Gustav också. Han hade inte stenkoll på mig.

Men sedan lärde han sig?

– Han är glad för min skull, att det har gått ganska bra. Men jag har varit tydlig med att jag inte har några ambitioner om att hitta något annat. Han vet var jag står.

De andra som han jobbar med resonerar väl annorlunda?

– Det tror jag absolut. Det är väl det vanliga, att man vill ta sig så långt som möjligt. Kanske hade jag också tänkt så om jag varit en massa år yngre?

Man kan lika gärna vända på det: »Eftersom jag inte har jättemånga fotbollsår kvar vore det kul med ett större kontrakt utomlands.«

– Jo. Men Gais har blivit en så speciell plats för mig. Och i Göteborg har jag allt som jag bryr mig om: mina vänner, min familj, mina lagkompisar, supportrarna. Jag känner all kärlek och trygghet jag behöver här. Motivationen är heller inga problem eftersom det hela tiden uppstår nya utmaningar med Gais. Jag menar, nu ska vi försöka ta oss ut i Europa.

 

Gustav Lundgrens röstläge är lågt, ibland tittar han ner i köksbordet när han pratar. Han tar sällan stor plats i en grupp och det finns en försynt vänlighet i hans framtoning. Han är verkligen inte ute efter att predika. Samtidigt har han förstått att hans ointresse för den stora fotbollsvärlden gjort honom extra populär bland många allsvenska följare, även bortom de grönsvarta läktarna. När han kallades till landslaget och dessutom gjorde mål i första matchen var det också en seger för alla fotbollsromantiker som sedan länge tröttnat på den uppblåsta toppindustrin och tvingats förhålla sig till blågula stjärnor som strejkar sig bort från stora klubbar till ännu större.

– Det handlar inte om att försöka plocka billiga poänger, säger Gustav. Jag försöker inte aktivt motarbeta någon modern fotboll, den intresserar mig bara inte. Jag tror också att det är i den här miljön som jag presterar bäst.

»Bara för att man är kvar på en plats betyder det inte att man står still.«

Som yngre såg han ofta på internationell toppfotboll, främst lagen Palermo och Manchester United som han hejade på. Nu tittar han nästan bara på svensk fotboll.

– Det har blivit en för stor grej bara, med VAR och alla pengarna. Det kommersiella är så dominerande. Italien är fortfarande lite annorlunda, England tycker jag är värst. Nej, det blir mest Allsvenskan och Superettan.

Är det inte rent konstnärsmässigt spännande att se de bästa uppträda? Som en operaälskare som vill höra de främsta sångarna på de största scenerna.

– Jag tycker inte att det är det mest intressanta. Om jag kollar på en Champions League-match är det snarare med Bodø/Glimt där det går att känna igen sig lite.

När du var med landslaget var du alltså omgiven av spelare som är en del av en värld du inte ger mycket för?

– Så tänkte jag inte. Det är inte människorna, det är mer strukturerna och hur världen är. Jag höjer heller inte några pekpinnar. Jag har ingen erfarenhet av att spela utomlands. Man kanske kan få samma känsla för en klubb där som jag har fått för Gais?

Kanske hade du utvecklats ännu mer på en högre nivå?

– Bara för att man är kvar på en plats betyder det inte att man står still. Nej, jag ser inte behovet av att ta något nästa steg för egen del. Samtidigt tror jag att de stegen tas ändå så länge ens lag utvecklas och får nya utmaningar. Jag är kanske lite gammaldags på det sättet, men jag är så klar över att det är här jag vill vara. På ett sätt är Gais nu lite som Onsala var för mig tidigare.

Länge hade han också samma syn på karriären i Onsala BK. När laget spelade i division tre och Gustav hade gjort 15 mål på en halv säsong frågade lokaltidningen Norra Halland om det inte var läge att byta upp sig. Gustav svarade: »Jag har inte haft några funderingar på att byta. Jag utgår från att jag avrundar karriären här.«

»På en annan plats, eller vid en annan tidpunkt, hade han säkert fångats upp och blivit proffs redan i de sena tonåren.«

Tränade av Fredrik Holmberg gick OBK upp ännu en division och även i tvåan dominerade Gustav Lundgren. En serie ovanför fanns lag som Tvååker och Lindome. De brukade höra av sig efter varje säsong och fick alltid samma svar – Gustav körde hellre vidare med kompisarna i Onsala. Utanför fotbollen jobbade han som resurs på en skola och var tillsammans med Linnéa, som han hade träffat redan i början av gymnasiet.

Det var lätt att tycka om bilden av den ödmjuke fotbollskillen som nöjde sig med det lilla i tillvaron, som inte tänkte karriär eller jagade drömmar. Men det som utifrån såg så härligt anspråkslöst ut blev med tiden ett tillstånd som huvudpersonen trivdes allt sämre i.

 

Det finns en scen i filmen Good Will Hunting där Matt Damons rollfigur Will pustar ut med en öl tillsammans med bästisen Chuckie som spelas av Ben Affleck. De är svettiga efter att ha jobbat på en rivningstomt i Boston hela dagen. Will, ett överbegåvat mattesnille, har chansen att välja ett annat liv men berättar för Chuckie att han inte tänker lyssna på erbjudanden från näringslivet. Han vill inte göra karriär, han vill dricka bärs med polarna och leva det lilla livet. Till Wills förvåning skäller Chuckie ut honom.

Chuckie: Du har en gåva som ingen av oss andra har.

Will: Kom igen, varför är det alltid som att jag är skyldig mig själv att göra en massa saker?

Chuckie: Fuck you, du är inte skyldig dig själv det. Du är skyldig mig det. Du sitter på högsta vinsten men är för feg för att gå och lösa in den!

Det fanns ingen Chuckie i Onsala. Alla tidigare lagkamrater och ledare »visste« att Gustav Lundgren skulle kunna spela på högre nivå, men ingen pressade honom. Ingen tyckte likt Chuckie att han svek sin mindre talangfulla omgivning genom att inte fullt ut utforska sin fotbollsbegåvning.

– Jag behövde inte säga till »Gurra« att han kunde spela högre upp, för det hade alla redan sagt, säger Fredrik Holmberg. Han har stark integritet också. Han sa bara »jag kommer att köra på här« om ämnet kom på tal.

Spelarstommen i Onsala som Holmberg förde uppåt i seriesystemet var ett sammansvetsat gäng som hade kul ihop. Men hur högt de faktiskt siktade var tränaren osäker på.

– När jag spelade i Qviding handlade allt om att vinna, vinna, vinna, säger Holmberg. Onsalakillarna var grymma på fotboll, däremot inte lika hårt drillade i att vinna. I att ge allt. Gurra var överlägsen i fyran och när vi i en match mötte Ängelholm, som låg i Superettan då, var han bättre än många i deras lag. Men jag såg inte den där riktiga tränings- och tävlingsviljan. Den som alltid är avgörande i slutändan.

»Kanske att man inte vågade drömma heller? Det fanns liksom inte på kartan att man kunde bli något.«

Genom hela skoltiden och även efter gymnasiet spelade Gustav innebandy parallellt med fotbollen. Det gjorde också vännen Adam Fogelblad, och även om han tror att Gustav hade kunnat »bli superbra« i innebandy menar han att fotbollen alltid prioriterades högst. Fogelblad vill heller inte gå med på att kompisen saknade drivet för att ta sig till toppen.

– Dels var han väldigt laglojal, dels fanns det inga tydliga vägar ut från Kungsbackafotbollen då. Vi var inklämda mellan de bästa Hallandslagen och de stora i Göteborg – en lite bortglömd fotbollsort. På en annan plats, eller vid en annan tidpunkt, hade han säkert fångats upp och blivit proffs redan i de sena tonåren.

Gustav Lundgren hade inga proffstankar efter gymnasiet. Förutom gemensamma lagmålsättningar hade han heller aldrig några individuella ambitioner med fotbollen.

– Jag tror aldrig att jag har haft det, säger han. Jag har heller aldrig blivit tjatad på och hade inga fotbollsförväntningar på mig hemifrån. Kanske att man inte vågade drömma heller? Det fanns liksom inte på kartan att man kunde bli något. Ytterst få från Kungsbackafotbollen hade nått eliten. Micke Boman fanns ju, annars var det inte mycket. Kanske också Jeremejeff som spelade med Qviding i Ettan då.

Adam Fogelblad:

– Gick man inte tidigt till juniorsatsningarna i de större klubbarna blev allt ganska riktningslöst.

»Det hjälpte att prata om hur jag kände, att få gråta ut lite. Det var alltid en skön känsla efteråt.«

 

Riktningslöst. När Gustav Lundgren blev äldre – 23, 24 – började också hans liv kännas så. Det var väl inget fel på att jobba som alltiallo på en skola, men det var knappast något han brann för. Överhuvudtaget hade Gustav svårt att hitta något som han verkligen gick i gång på. Under sin egen skolgång hade han haft lätt för sig men ändå gjort minsta möjliga för att klara betygen. Inget ämne inspirerade honom. På utvecklingssamtalen sade läraren alltid att han kunde så mycket mer än han visade och uppmuntrade honom att räcka upp handen oftare.

– Fotbollen var alltid en fristad, men utanför den blev jag mer vilsen i takt med att åren gick. Jag hade ingen utbildning. I fotboll var jag duktig på division två-nivå, men det var inte elit. Jag visste inte vad det skulle bli av mig. Det var ganska mörkt där ett tag. Jag mådde inte toppen.

Lokalt såg många upp till hans spel på planen. Men han kunde inte alltid vara den duktiga idrottskillen. Kände han sig misslyckad utanför den identiteten?

– Jamen lite. Det låter kanske överdrivet, men det var känslor som var på allvar. Jag hittade inget som jag brann för eller som jag såg skulle bli roligt att göra i framtiden. Det var också några saker i min familj som var lite jobbiga. Tyvärr var jag inte så bra på att prata om känslor.

»Jag hade lätt kunnat bli kvar och liksom … stagnerat som människa.«

Kanske var han rädd att hans grubblande skulle uppfattas som lyxproblem? Gustav Lundgren hade det gott ställt under uppväxten. Hans pappa Christer ägde flera biografer och när han under Gustavs gymnasietid sålde den sista, Facklan i Kungsbacka, till en kedja hade familjen gott om pengar att röra sig med. Ibland fick Gustav gliringar av kompisarna för det. De kallade honom Bio-Kungen och sade att Gustav skinnade dem på dyra popcornpengar. De garven bjöd han på. Mörkare tankar var han sämre på att dela med sig av.

– Jag växte upp jättefint, säger Gustav. Vi bodde precis vid havet och hade länge hus på Gran Canaria. Någon kunde alltid köra mig till all sport. En otrolig lyx. Jag blev nog ganska dålig på att ta ansvar och initiativ. När jag sedan blev äldre och inte såg vad det skulle bli av mig blev det mer att jag stängde in mig.

Men med sin flickvän pratade han. Och Linnéa Heimer gjorde mer än att lyssna, hon uppmanade honom att ta hjälp. Ledde honom fram till den.

– Gustav och jag har mer eller mindre växt upp tillsammans, säger Linnéa Heimer. Jag är mer drivande än honom så när han beskrev att han var låg och deppig, på ett djupare sätt, tog jag mig friheten att ringa en terapeut. Sedan sa jag: »Nu finns en tid hos den här terapeuten – gör vad du vill med det.«

Gustav Lundgren valde att träffa terapeuten.

– Det var läskigt att gå dit, säger han. Men ganska snabbt fick jag förtroende för den här personen. Det hjälpte att prata om hur jag kände, att få gråta ut lite. Det var alltid en skön känsla efteråt. Jag fick också hjälp med att se saker på ett nytt sätt. Jag blev bättre på att uttrycka mina känslor i fler sammanhang, till exempel gentemot mina föräldrar. I stället för att lägga all skit på Linnéa.

»Jag visste att han inte skulle vika ner sig mentalt, men rent fysiskt? Hur skulle det gå?«

Det var också Linnéa som uppmuntrade Gustav att lämna sitt jobb på skolan.

– I efterhand har jag frågat Gustav om jag var för hård mot honom, säger hon. Jag vill inte kasta världens snällaste människa under bussen här, men han var ganska bekväm och behövde nog också pushas framåt. Jag sa till honom: »Säg upp dig nu då! Sök en utbildning så du kommer i gång med något.«

– Det var mycket tack vare henne som det faktiskt hände någonting, säger Gustav. Man behöver absolut inte plugga vidare och trivs man med ett enkelt jobb är det ju jättebra. Men jag gjorde inte det. Ändå hade jag lätt kunnat bli kvar och liksom … stagnerat som människa.

Utbildningen han påbörjade var på IHM Business School i Göteborg. Och även om den inte riktigt visade sig vara för honom beskriver han det som »en väldigt viktig tid«.

– Jag kom utanför min comfort zone. Första dagen jag åkte dit var jag jättenervös eftersom det var ett helt nytt sammanhang, jag var inte bekväm med att prata inför folk och så där. Bara att jag började där tror jag utvecklade mig. Jag tror till exempel att jag hade nytta av den erfarenheten när jag kom till Gais.

 

Temperaturen visar elva minusgrader när Gais inleder årets premiärträning inför publik på Valhalla IP. Det är lördag eftermiddag tidigt i januari och snön har fallit över Göteborg de senaste dagarna. Ingen har hunnit skotta långsideläktaren utan tak där ett gäng unga supportrar skjuter raketer och tänder bengaler när herr- och damlaget gör gemensam entré. Speakern presenterar först alla damspelare och låter sedan nästan parodiskt gaisig när han på bred göteborgska säger: »Å så har vi våra herrar som ska ut i Europa och lalla runt i år, de e gött e de.«

Lagen tränar på varsin planhalva. När damerna tackar för sig efter nästan en och en halv timme har temperaturen sjunkit till minus 13, men på den krympta tvåmålsplanen närmast Valhallabadet fortsätter Gustav Lundgren att leta öppnande passningar till fjolårets skyttekung Ibrahim Diabate. När tränaren Fredrik Holmberg till slut blåser av matchen tror de flesta tappra åskådare som ännu är kvar att de äntligen ska få åka hem och värma sig. Istället drar Holmberg igång en konditionsövning där spelarna om och om igen får springa en snitslad bana som ibland avbryts av att de måste volleypassa en boll till någon av ledarna.

»Om han med sin fotbollsbegåvning också började träna lika hårt som alla andra – hur jävla bra skulle han inte bli då?«

Efteråt berättar Gustav att Fredrik Holmberg »tydligen vill ha ännu längre pass i år« och att inspirationen sägs komma från Bodø/Glimt. Ytterligare några dagar senare bekräftar tränaren att Gais, som under hans ledarskap stått för en intensiv och löpstark fotboll, vill lägga i ytterligare en fysisk växel.

– Jag borde vara försiktig med att prata om det, säger Holmberg. Vi kanske inte lyckas fullfölja planen? Men tanken är att ge spelarna ännu mer volym, ännu mer hjärta och lungor. I januari och februari skruvar vi upp volymen och konditionen ännu mer.

Att Gustav Lundgren blommat i en så fysiskt krävande miljö borde kanske förvåna. Enligt egen utsago hade han »knappt varit i ett gym« innan han kom till Gais, och det finns många exempel på spelare vars kroppar gått sönder efter övergången från amatör till elit. När Gustav vintern 2022 gjorde sin första träning med Gais hade han just spolats av Örgryte och var formellt bara en grönsvart provspelare. Men Fredrik Holmberg märkte att hans gamla poängmaskin från Onsala nu var redo att satsa ordentligt.

– När jag såg att han tränade med Öis fattade jag: »Han börjar bli sugen, det är dags för Gurra nu, och då måste han till oss!« Jag visste att han inte skulle vika ner sig mentalt, men rent fysiskt? Hur skulle det gå?

Holmberg beskriver Gustav som »en försökskanin«. I det första ettårsavtalet fanns också en klausul som gav nyförvärvet rätt att retirera till Onsala om något inte kändes bra.

– Ingenting med hans fotboll har egentligen förvånat mig i Gais, säger Holmberg. Däremot blev jag positivt överraskad av hur väl hans kropp anpassade sig till träningen. I dag är han en av våra snabbaste och mest uthålliga. Han är som en hybrid i sin fysik.

Kompisen och tidigare lagkamraten Adam Fogelblad bjuder återigen på ett mer krasst perspektiv:

– Om han med sin fotbollsbegåvning också började träna lika hårt som alla andra – hur jävla bra skulle han inte bli då?

»Jag läste något på Twitter, eller X, som fastnade i mig. Sedan låg jag sömnlös hela natten.«

Både Fogelblad och Holmberg påpekar också att Gustav samtidigt lyckas behålla något som var vägvinnande redan i lägre serier: förmågan att spela fotboll avslappnat. Att känna sig fri på planen.

– Han spelar med hög risk och små marginaler, säger Holmberg. Många av hans passningar går fel.

Gaistränaren skrattar till innan han fortsätter:   

– Det vill han inte höra, men så är det. Som tränare är det då lätt att känna »för fan, Gurra« men det sista jag ska göra är att säga det till honom. För jag vet att om han slutar ta initiativ så minskar våra chanser att vinna matchen.

Fredrik Holmberg drar en parallell till sin egen spelarkarriär. Trots att hans sammanhang i Qviding var mer blygsamt påverkades han negativt av omgivningens förväntningar.

– Det är en gåva att känna sig fri på planen, jag hade den inte. Att våga spela ut trots besvikna rop från publiken, trots att tränaren kanske blir besviken. Även när Gurra var med landslaget tyckte jag att han försökte spela sin fotboll.

 

Det blir förstås också lättare för en kreativ spelare att känna sig fri om han aldrig blir bänkad och har en tränare som känner en utan och innan. Gustav Lundgren och Fredrik Holmberg går ofta och småpratar med varandra efter att träningspassen tagit slut. Tränaren vill ha nyckelspelarens synpunkter och ringer gärna före matcher för att bolla olika funderingar. Och få allsvenska spelare skulle nog söka upp sin tränare för att berätta att någon skrivit en elak kommentar om en på sociala medier.

Det hände i maj förra året. Efter den starka nykomlingssäsongen inledde Gais 2025 knackigare. Framför allt flöt inte offensiven och Gustav kände sig skyldig till det. Efter sju allsvenska matcher hade laget bara tagit en seger, och när det sedan bara blev 1–1 hemma mot tabelljumbon Värnamo fick både han och laget kritik.

– Jag läste något på Twitter, eller X, som fastnade i mig, säger han. Sedan låg jag sömnlös hela natten.

Vad stod det?

– Det var något om att jag nu hade börjat visa vilken division två-spelare jag egentligen är.

»Det är väldigt bra att ha tränare som bryr sig om mer än ens fotboll.«

Gustav Lundgren sitter hemma vid köksbordet igen. Julen är bortstädad och oxveckorna har inletts. Han dricker vatten och ser något generad ut när han återger händelsen.

– Det var inte ens en gaisare som skrev, bara någon som följde Allsvenskan och som jag råkade se i flödet. Jag vet inte varför den satte sig så hårt, men matchen hade gått skit och jag var väl extra skör den kvällen. Så kommer natten, man ligger ensam i mörkret och tänker: »Ja, så är det väl – förra året i Allsvenskan var bara en tillfällighet.«

När morgonen kom pratade han med Linnéa, sedan med sin tränare. Fredrik Holmberg lyssnade och rådde honom att radera X-appen på sin telefon.

– Det är alltid bra att prata om saker, säger Gustav. Det lärde jag mig inte minst hos terapeuten. Och det är väldigt bra att ha tränare som bryr sig om mer än ens fotboll.

Efter plattmatchen mot Värnamo och den sömnlösa natten gjorde Gais 21 mål på nio matcher och rusade mot toppen av den allsvenska tabellen. Efter den säkrade tredjeplatsen ringde förbundskapten Graham Potter. Det var första gången en gaisare kallades till tävlingslandskamper sedan 1958.

»Han har fortfarande inget intresse av att byta klubb eller liga. Men något hände med honom i landslaget.«

Det vore korkat att fråga Gustav Lundgren om han kunde se utvecklingen framför sig när han anslöt till det dåvarande division ett-laget 2022. Svaret är förstås nej, men han är heller ingen person som använder sig av visualiseringar.

– Jag trivs bäst med att vara här och nu, säger han. Och inte för att någon kanske tycker att det är en »skön inställning«. Jag tror att min fotboll gynnas av att tänka så.

Ändå är den här vintern annorlunda än tidigare vintrar. Linnéa Heimer tycker sig se »en annan glöd« hos sin sambo efter dagarna med landslaget och målet i debuten.

– Han har fortfarande inget intresse av att byta klubb eller liga, säger hon. Men något hände med honom i landslaget.

Fredrik Holmberg är inne på samma spår. Han har aldrig sett Gustav så bra tränad så tidigt på året.

– Landslagsmatchen gav nog också en bekräftelse på att hans sätt att vara i den moderna fotbollsvärlden inte behöver vara fel, säger han. Det är så mycket fotboll som går förlorad i karriärstressen som finns hos många spelare och föräldrar. Gurras sätt att tänka gynnar absolut Gais, men den som gynnas mest är nog han själv.

 

Snön har smält bort i Göteborg men faller igen över Valhalla IP när Gais genomför årets första träningsmatch. Norska Sarpsborg besegras med 4–1. Gustav Lundgren gör hemmalagets andra mål när han bryter in i straffområdet och avlossar ett lågt skott i bortre hörnet. Fredrik Holmberg ler och applåderar i kylan.

Tittar Graham Potter? Oklart, men Sveriges nya förbundskapten berättar för Offside att han håller ett öga på Gustav Lundgren i vinter och att han sannolikt kommer att ta sig till någon av Gais cupmatcher.

– Hans resa är en fantastisk story, säger Potter. Med den kommer också utmaningar när du kommer till landslaget för det var inte så längesen du var på en lägre nivå. Hur han hanterade det var riktigt imponerande.

Kanske påminner gaisarens utveckling förbundskaptenen om hans förra tränarsejour i Sverige. När Graham Potter ledde Östersund hade han flera spelare som tagit långa eller krokiga vägar till eliten. Att Gustavs enda tävlingsmotstånd inför playoffuttagningen i mars består av Norrköping, Landskrona och Sandviken är något som Potter säger sig »ta i beaktning«. Samtidigt behöver han förhålla sig till att flera offensiva landslagsmän – Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Alexander Bernhardsson, Lucas Bergvall – dras med skador som antingen gör dem indisponibla eller osäkra. Och han har inga synpunkter på Gustav Lundgrens ovilja att söka sig utomlands.

– Det är inte en fråga för mig, det är en fråga för Gustav, säger Potter. Spelare behöver vara i rätt miljö för att trivas med sin fotboll. Om de gör det finns en chans att representera landslaget.

Själv var Gustav trots sin sena kvittering inte helt nöjd med insatsen mot Slovenien. Men han låter ovanligt målinriktad när han sträcker sig till att upplevelsen »gav mersmak«.

– Även om jag inte är en person som sätter upp mål är det en morot den här försäsongen, säger han. Möjligheten finns ändå, jag kan bli aktuell med lite tur.

Sedan är det som om han kommer på sig själv. Lät det för offensivt? För långt ifrån den vardagsfokuserade inställning han är så mån om att behålla?

Han lägger till:

– Sedan har jag aldrig gått vidare med Gais från Svenska cupens gruppspel heller. Det vore verkligen kul att få vara med och bidra till det.