Sista veckan i Allsvenskan – dagbok från ett kvalhaveri

22 november, sju dagar kvar i Allsvenskan

Axel Brönner gråter. Pojken som vi alla byggt vårt framtidshopp på det senaste året står inne på Gamla Ullevis usla gräsmatta, högröd i ansiktet, skakig i kroppen och med tårar rinnande ner för kinderna. Vår alldeles egna briljanta fotbollspojke, en 17-åring som växt upp i klubben, ser helt förstörd ut.

Totte Nyman avbryter sin molokna ögonkontakt med oss i klacken för att stega bort till Brönner, som för några år sedan var bollkalle och tiggde om lagkaptenens autograf. De kramas, Totte ser ut att säga några uppmuntrande ord. Brönner gråter ännu mer intensivt. Det ser ut som den typen av gråtattack som får halsen att spänna sig tills något känns trasigt. Andningssvårigheter och fysisk smärta. Den lika unga talangen William Bergman gör nästa tröstförsök som inte hjälper. Sedan kommer Alexander Fransson, den tidigare lagkaptenen som delar ramsa med Axel Brönner. Orden i Lasse Holms Canneloni Macaroni har bytts ut till: »Det ska va Axel Brönner! Brönner! Och Alle Fransson breve! Åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh, resten av mitt liv!«

Axel Brönner omfamnas av sin mentor som också rufsar honom i håret och klappar honom på bröstet. Jag föreställer mig att Alle säger ungefär: »Det är inte ditt fel. Du var grym när du kom in, skyll på oss äldre som inte pallade pressen. Det är du som är framtiden.« Alle gör vad han kan men ynglingens hulkande slutar inte. Axel Brönner täcker ansiktet med sin hand utan att lyckas dölja ögonlockens små vibrationer och läpparnas kamp för att inte spricka. Det är så när man gråter. Allt handlar om att hålla ansiktet intakt. Annars går saker sönder. Det är så mycket som vill ut.

Inför matchen uppmanade Peking Fanz och tifogruppen oss supportrar att dra på oss blåställ för att visa spelarna att hårt arbete är det enda som kan rädda oss. Nu kastas ett hundratal blå plastoveraller ner från övre sektionen till ståplatsläktaren där jag står. En av dem landar på mitt huvud men jag orkar inte vifta bort den. Mina kamrater på kortsidan sjunger orden »Visa hjärta, Norrköping«. I hörnet bredvid bortaklacken står unga öisare i dunjackor och Ralph Lauren-mössor. De luftrunkar, vinkar retsamt farväl och tjoar om att Peking åker ur.

»Hatet lämnar kroppen. Jag bara gråter, lutar mig mot ett räcke för att inte tappa balansen i all chock och förvirring.«

Ja, vad fan tror ni? Det har vi väl förstått vid det här laget? Den allra trasigaste delen av mig förstår de förorättade Norrköpingsborna som beskriver Örgrytes supportrar som »horungar«. En lite smartare del inser bekvämligheten i att omvandla min sorg och tomhet till ilska mot proportionerligt hånfulla gymnasiekillar i dyra kläder. »Varför står ni där på hörnet och inte i klacken om ni är så tuffa?« tänker jag och hatar mig själv ännu mer än för en halvtimme sedan när jag primalskrikfrågade domaren varför sidlinjerna har målats dit om de inte ska användas (IFK skulle eventuellt ha fått ett obetydligt inkast).

Just nu hatar jag både öisarna som retas och IFK:arna som skriker att Axel Brönner och hans lagkompisar måste visa hjärta. Det var väl det enda de visade? Okej, Lushaku struntade i hemjobbet vid 1–0-målet, men de allra flesta kämpade panikslaget likt utslitna gnuer som jagas av lejon. Det är en sämre ramsa men vi borde snarare sjunga »visa kvalitet, Norrköping«.

Så tittar jag på Axel Brönner och känner hur ilskan och hatet lämnar kroppen. Jag bara gråter, lutar mig mot ett räcke för att inte tappa balansen i all chock och förvirring. Blöt i ansiktet vänder jag mig mot våra spelare och applåderar försiktigt. De visade i alla fall ganska mycket hjärta. Och förlorade med 3–0. Det är det som är så jävla sjukt.

 

Utanför Gamla Ullevi väntar min pappa, som såg matchen från övre sektionen. Efter några minuters tystnad i samförstånd byter vi våra första ord om matchen. Myrsteg. Räddningen på Tottes nick, Kalleys fina inhopp och gnäll på att övre sektionen bara hade en utgång.

Ingen vågar beröra det stora. Tills han säger:

– Det här var sista gången jag såg IFK i Allsvenskan på många år.

– Sista matchen är ju på lördag, säger jag och blir lite belåten över att jag i min bedrövelse minns vilken dag kvalreturen spelas.

Pappa svarar att han inte tänker gå. Han menar att det vore självplågeri helt i onödan. Jag muttrar för mig själv men formulerar ingen invändning eftersom jag vet att han vet vad jag tycker. Just nu lyckas jag heller inte få fram något vettigt argument för åsikten att man bara behöver vara där. Det enda jag har lust att säga är att han är en idiot om han tycker så, men jag svarar bara att det var tråkigt att vi inte fick in 3–1 när det ändå var ganska nära på slutet. Mamma och två av mina systrar kommer ut från läktaren. Jag drar av mig min halsduk och börjar gå men hindras av mamma som först vill ge mig en kram.

 

Denna sorgliga fotbollslördag råkar också vara min 25-årsdag och för att fira har vi bokat bord på en restaurang. På vägen dit är jag mest sur och onödigt bitsk mot mina kärleksfulla familjemedlemmar. Varje liten kommentar om matchen sticker mig som en nål och jag svarar nedlåtande, som om ingen annan än jag kan förstå vad fan som gick fel. Men dålig stämning är svår att bibehålla.

– Vi kanske får kvala mot Åtvidaberg nästa säsong, säger någon och luften blir genast lättare att andas.

När det inte längre går att skydda sig med katastroftankar om att åka ur Allsvenskan får man göra det med den just nu orealistiska tanken att vi lirar division ett-fotboll 2027.

»Min lillasyster, familjens humorist, drar i gång ramsan ›Supar-ettan – här kommer Peking!‹«

Vad fan, det blir kul att möta Varberg, Brage och Ljungskile på riktiga idrottsplatser. Skönt att slippa se Mall of Scandinavia och köa bland skrikiga stockholmare till pendeltåget från Solna. Ännu skönare att inte behöva stå på en ogästvänlig sittplatsläktare i ett undangömt hörn på Nationalarenan.

I Superettan är »tårtbit« en efterrätt, inte en läktardel.

Tillsammans börjar vi spekulera i hur truppen 2026 kan tänkas se ut. Totte stannar. Ture Sandberg kommer hem från lånet i Sundsvall och gör succé. Några blir sålda, andra har för dyr lön och kanske får lämna gratis. Ungdomarna kommer att få chansen, Filip Dagerstål kanske gör comeback? Familjen Häggström Weddings snabbsnickrade trupp känns pigg och spännande, lätt att gilla eftersom hälften bryr sig genuint om staden och klubben. Men glädjen är kortvarig.

– Tänk om vi hade behållit Oppong, säger jag. Då hade vi klarat oss.

– Eller Jörgensen, säger pappa.

Och så fortsätter det. En poäng i de sex sista allsvenska matcherna hade räckt. Tänk om Jacob Bergströms mål i omgång 28 bara hade dömts bort. Tänk om vi bara hade behållit 3–1-ledningen mot AIK i somras. Tänk om vi inte hade tappat 4–1 till 4–6 mot Brommapojkarna.

Vi beställer in varsin öl, fortsätter med vin och äter gott. Ibland lyckas vi prata om annat. Min lillasyster, familjens humorist, drar i gång ramsan »Supar-ettan – här kommer Peking!« Jag dricker en irish coffee och det blir till slut en ganska trevlig födelsedagsmiddag. Den initiala 3–0-chocken har lagt sig och vid enstaka tillfällen känns det som om jag har accepterat ödet. Min kompis Eric, Helsingborgssupporter, skickar ett kollage på Mads Mikkelsen som bara njuter och har det bra i filmen En runda till. Under videon skriver Eric: »Livet, när du accepterar att ditt favoritlag är skit och bara har kul längs vägen.«

»Hur mycket man än relativiserar IFK Norrköpings nedflyttning slutar det inte att göra ont.«

Innan kvällen är slut tar familjen ut en gemensam startelva inför returmatchen om en vecka: Mitov Nilsson – Neffati, Sögaard, Tamba (eller någon av de andra oberäkneliga mittbackarna), Kalley – Höög Jansson, Traustason, Brönner – Prica, Nyman, Sigurgeirsson.

Det ser inte så jävla dumt ut ändå. Hoppas att David Moberg Karlsson blir frisk nog att bytas in också.

 

23 november, sex dagar kvar i Allsvenskan

»Sakta i backarna. Ordet katastrof ska vi inte använda i de här sammanhangen. Det är jordbävningar och lite andra grejer.«

Chris Härenstams hånade citat ekar i mig. Kommentatorns uppsträckning av SVT:s ishockeyexpert Micke Rehnberg under en JVM-turnering gav uttryck för ett orimligt förhållningssätt till ords varierande betydelser, men jag förstår ändå hur Härenstam tänkte.

Jag förstår att en hockeyförlust eller en nedflyttning från Allsvenskan inte är katastrofal jämfört med »lite andra grejer«. Inte ens i en fotbollskontext är det särskilt synd om oss IFK-supportrar. Jag har fått uppleva SM-guld, toppstrid och Europakval under min livstid. Många kommer aldrig få se sitt lag vinna något. De trogna öisare som nu äntligen får vara glada har varit igenom ett helvete de senaste tio åren. Och Örebros supportrar vill inget annat än att få stanna i serien jag gråter över att trilla ner i. Där var brasklappen avklarad. Kom ihåg den, för nu är det slut med sådant. Och hur mycket man än relativiserar IFK Norrköpings nedflyttning slutar det inte att göra ont.

»När blev mitt snälla lilla Snoka så förargligt att folk vill ha bort oss?«

Den här morgonen vågar jag mig in på X för första gången efter det som hände. Jag möts av arga IFK:are och uppmaningar om att olika spelare och ledare aldrig mer ska sätta sin fot i Norrköping. Orkar inte. Jag fortsätter ändå skrolla, förvånas och blir uppriktigt ledsen över att delar av supporter-Sverige gottar sig i vår bedrövelse. »Skönt att slippa plastlaget Peking«, skrivs i olika varianter. Andra passar på att trycka till komikern och supporterprofilen Marcus Thapper genom att jublande konstatera att han borde tappa sin plats i podcasten Tuttosvenskan efter uttåget. Ingen glimt eller finess. Det är bara elakt.

Skadeglädje är inget nytt fenomen för mig, men när blev mitt snälla lilla Snoka så förargligt att folk vill ha bort oss? Guldåret 2015 upplevde jag att storklubbssupportrarna unnade oss framgången och tyckte att Peking var en av Allsvenskans mest sympatiska klubbar. Lagom stor och anrik förening som har varit bäst i Sverige men som inte är tillräckligt mäktiga för att hela tiden trycka in det i folks ansikten. I Norrköping finns det också en ängslighet och ett självtvivel som jag tror att omgivningen kan uppskatta. Vi håller oss inne i vår bubbla och kan omfamna att ingen riktigt räknar med oss oavsett hur fina tifon vi gör eller hur duktig Totte Nyman är. Samtidigt hoppas vi innerst inne att storstadsmedierna ska se oss. Vi gnuggar händerna när Erik Niva hyllar fotbollskulturen i Norrköping och drar publikfriande paralleller mellan då och nu. Vi vill vara en nagel i ögat på storklubbarnas tuffa supportrar men hoppas samtidigt på deras bekräftelse. Den ängsligheten är väl bara gullig? Kanske är det helt enkelt mer underhållande när en ganska stor klubb med många tusen sårade supportrar misslyckas än när typ BP eller Värnamo gör det. Örebros säsong i Superettan har både roat fler och medfört mer medlidande än de betydligt mindre lagen Umeå och Trelleborg.

»Medan jag famlar efter självbedrägeriets vissna halmstrån sjunger örebroarna om att Peking åker ur.«

I morse planerade jag att inte se det andra mötet i kvalet mellan ÖSK och HTFF. Jag ville inte tänka på fotboll, minst av allt ännu en ångestmach. Men när jag ändå bänkar mig framför Superettanhistoriens mest fascinerande kvalmöte låter jag mig svepas med. Jag känner mig närvarande i dramatiken och glömmer det där med IFK. Men när den sista straffsparken är slagen och hela Örebro jublar dagdrömmer jag likförbannat om att Peking kanske har en liten, liten chans. Om ÖSK som varit så usla klarar det kan väl vi också göra det?

2024 gick tyska Bochum från 0–3 i första kvalmötet till att besegra Düsseldorf och säkra nytt Bundesligakontrakt. Och 2023 vände mitt IFK tremålsunderläge i paus mot Varberg till seger med 4–3. Medan jag famlar efter självbedrägeriets vissna halmstrån sjunger örebroarna om att Peking åker ur. Det ska ändå bli kul att möta dem igen.

 

Det första dygnet efter chocken på Gamla Ullevi har tett sig som en fallstudie i fotbollsversionen av psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross teori om sorgens fem faser. Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Slarvigt beskrivs det ofta som att sorgearbetet enligt teorin sker linjärt, med en fas åt gången. Efter att hennes modell hade populariserats uttryckte Kübler-Ross att hon kände sig missförstådd. Tesen var snarare att utvecklingen är oförutsägbar, att de olika faserna kan komma och gå.

Jag har redan varit igenom alla faser. Förnekelse i form av hoppet om en vändning. Ilska mot folk på X, spelare, klubbledare och idioterna på supporterforumet Gnällbänken som efter fem år fortfarande skyller varje insläppt mål på personerna som med initiativet »Kamratuppropet« jagade bort den tidigare ordföranden Peter Hunt. Förhandling i form av ältande av Pricas missade friläge mot Hammarby i maj. Depressionen behöver knappast förklaras mer ingående och acceptansen tar sig i uttryck genom att jag börjar längta efter bortamatcher på Skarsjövallen.

Det kanske är lika bra? IFK Norrköpings herrverksamhet har inte fungerat på flera år. Förfallet började pandemiåret 2020, närmare bestämt den 6 december. Det var sista omgången, hemmamatch mot redan nedflyttningsklara Helsingborg. IFK Norrköping hade tappat ett rejält guldförsprång och många var arga, men säsongen gick fortfarande att rädda. Tre poäng skulle räcka till en tredjeplats och Europaspel nästkommande år.

»Låt oss bara åka ur ihop så får grabbarna från stan ge oss något att tro på.«

IFK förlorade med 4–3 och kom sexa. Därefter slutade managern Jens Gustafsson. Föreningen tog en ny riktning, anställde Rikard Norling och gav honom uppdraget att vinna guld direkt. Vår starke man Peter Hunt, som anställde Norling, störtades efter vittnesmål om en usel arbetsmiljö. Jensas sista talanger såldes och ersattes av dyra, etablerade allsvenska spelare utan försäljningspotential. Eftersom guldsatsningen naturligtvis inte lyckades följde ännu dyrare paniklösningar. Efter fyra tränare och Peter Hunts begravning (han avled tragiskt 2024) står vi här, med nio tår i Superettan och sämre ekonomi än fucking BP.

Inga strategier eller omtag har fungerat. Låt oss bara åka ur ihop så får grabbarna från stan ge oss något att tro på. Efter ett dygns grubbel lyckas jag fortfarande inte motivera hur mitt liv skulle kunna bli sämre i Superettan. Vad spelar det för roll? Okej, Allsvenskan är status och stolthet. Det är kul med guld- och Europadrömmar, längre TV-sändningar och mer uppmärksamhet från riksmedier. Men det viktigaste måste ändå vara att få dra på sig halsduken och se Totte Nyman lira boll en gång i veckan. Vi kanske vinner oftare där nere också.

Tyvärr spelar det ingen roll hur mycket jag rationaliserar den stundande degraderingen. Supporterskapets känslor består av oförklarliga illusioner och det enda jag vill är att dra tillbaka tiden för att ta bort det som hände på Gamla Ullevi.

 

Jag säger till familjen att jag absolut ska till Norrköping på lördag. Systrarna meddelar att de bor för långt bort och har förhinder. Mamma har jag redan räknat bort och pappa säger att han framöver bara ska se damlaget. Den här gången hittar jag mina argument, förklaringen till att jag vill till Parken. Det handlar inte längre om plikt eller lojalitet, men att missa hemmamatchen är som att strunta i en begravning. Det är ledsamt och jobbigt, men också fint att ta farväl och sörja tillsammans.

 

24 november, fem dagar kvar i Allsvenskan

Alexander Axén säger i Fotbollsmorgon att han tror att IFK kommer vända detta. Å ena sidan trodde han även att vi skulle vinna bortamötet. Å andra sidan känns det skönt att höra en neutral betraktare ge oss chansen. Om det här ganska tråkiga stilgreppet hade tillåtit en tredje sida hade den handlat om att Axén kanske inte har förstått exakt hur mörk och syrefattig den allmänna stämningen runt IFK har varit den senaste månaden. Känslan har hela tiden varit att spelarna hoppas att allt ska lösa sig själv. De vill få ordning på allt och ta nya tag, men inte förrän saker lugnat ner sig efter säsongen. Lite som varje gång mamma vill planera något viktigt och jag svarar att vi tar det nästa helg när vi ändå ses. Men så har nästa helg passerat och inget har sagts om det viktiga.

IFK Norrköping hade sex allsvenska matcher på sig att ta tag i det viktiga. De kunde också gjort det under den 13 dagar långa träningsperioden fram till första kvalmatchen. Inget talar för att de skulle göra det nu.

»När jag anlände till kontoret på morgonen möttes jag av silkesvantar och medlidande leenden som om jag var döende.«

På jobbet föreslår jag att skriva en text om min och IFK Norrköpings sista vecka i Allsvenskan. Jag säljer in idén med att det kan bli en text där jag blandar mina egna känslor med andras tankar om att åka ur en serie. Eftersom min favoritexpert Pär Hansson sannolikt inte kommer jobba med Allsvenskan när TV4 övertar rättigheten kanske jag till och med kan ringa och snacka med honom? Jag blev alldeles rörd när jag läste den gamla målvaktens Instagraminlägg i vilket han efter kvalmatchen på Gamla Ullevi tackade kollegor och tittare för tiden på HBO Max (eller om det heter Dplay, höhö). Förmodligen var jag lättpåverkad och blödig, men det kändes helt naturligt att göra en stor poäng av att man till råga på allt elände ska gå miste om Pärs ljuvliga, nordskånska analyser i nästa års sändningar från Allsvenskan och Superettan.

Mina chefer förbjuder mig att ringa både Pär Hansson och tidigare ångestkvalspelare, men texten får jag skriva. Kanske vill de vara snälla mot mig efter det som hände i helgen. När jag anlände till kontoret på morgonen möttes jag av silkesvantar och medlidande leenden som om jag var döende. Jag mumlade fram att det ändå är skönt att veta vad som gäller och ställa in sig på en tillvaro i Superettan. Varken jag eller mina kollegor lät sig luras av villfarelsen.

IFK Norrköping publicerar en svart bild på Instagram med en länk till den officiella souvenirshopen och texten »Black week 24–30 november«. Jag klickar mig vidare till rabatten som endast gäller fem produkter. Ölglas, kockhanddukar, en ful tröja, en ännu fulare »multiscarf« och ett Tottepussel.

Svarta veckan har bara börjat.

 

25 november, fyra dagar kvar i Allsvenskan

Alexander Axén säger i podcasten Fans Corner Sverige att han tror att IFK Norrköping kan vända detta. Ordet »kommer« har bytts ut mot »kan«. Börjar även han ge upp nu? Axén som sällan vill erkänna när han har fel kanske i smyg försöker revidera sin ståndpunkt? Givetvis är det den underbare Pär Hansson som ändå gör mig hoppfull, när han i samma podcast ger oss tio procents chans att överleva. Det kan jag leva med!

»Det handlar mer om att undvika hat och hot än att uppnå eufori och en oförglömlig kväll tillsammans.«

I supporterpodden Genom ljuva livet säger Marcus Thapper att han ska »rycka tröjor« från lagets legoknektar även om vi lyckas vända kvalet på lördag. Utöver att det så klart inte stämmer – han kommer älska allt och alla om vi mot förmodan löser det – undrar jag om detta kan vara vårt problem. När Örebro började ta poäng under hösten visade supportrarna att de är beredda att förlåta vad som helst för att ge laget den kraft de behöver. Det ledde till att spelarna firades som hjältar när det till slut gick vägen. I IFK Norrköping är det som om hjältestämpeln inte ens finns på kartan. Det handlar mer om att undvika hat och hot än att uppnå eufori och en oförglömlig kväll tillsammans. Om det som Axén pratar om ska kunna ske måste laget få med sig publiken, men jag ser snarare framför mig att rödblå supportrar erövrar Parken och får Mikael Dyrestam och Noah Christoffersson att känna sig odödliga.

Pappa meddelar att jag kan använda hans årskort på matchen. En kylväska och en halsduk läggs till i IFK Norrköpings black week-erbjudande.

 

26 november, tre dagar kvar i Allsvenskan

Eric, han som skickade upplyftande Mads Mikkelsen-klipp, messar att han har en »lurig känsla att Peking klarar det«. Brönner gör ett tidigt mål, tror han. Och sedan rullar det på och Totte räddar oss igen. Jag blir irriterad. Här hade vi en tyst överenskommelse om att omfamna vårt gemensamma Superettanliv, och så ger han mig falskt hopp.

Jag tänker på alla pessimistiska skämt jag har dragit om Pekings stundande förfall. Redan i vintras, när jag skrev om HIF:s grubblande yrväder Wilhelm Loeper, sade jag till honom att jag säkert återvänder till Olympia som bortasupporter 2026. Om inte HIF går upp, alltså. Loeper reagerade som om jag hade blivit knäpp. Under hösten gratulerade jag Landskronamålvakten Amr Kaddoura till hans comeback efter en korsbandsskada och lade till att jag ser fram emot att komma till IP nästa år för att se IFK. »Haha lugn nu, de löser det«, svarade han. Och det har nästan alla sagt.

»De har för bra spelare för att åka ur.«

»Totte fixar det.«

»Öis är också i en formsvacka.«

Det är nästan bara pappa som har köpt in sig på mina domedagsprofetior. Han har, som en varning om vad som väntade, berättat om nedflyttningen 2002 när han under sista matchen i Sundsvall var så nervös att han satte sig under köksbordet. Vi har halva året pratat om hur damlaget kan drabbas när herrlaget åker ut och hållit tummarna för att J-Södra ska vinna Ettan eftersom det vore trevligt att återbesöka Stadsparksvallen. Medan jag uppskakad och darrig inte visste vart jag skulle ta vägen på Gamla Ullevi förstod jag att detta bara var försvarsmekanismer – ett sätt att stålsätta oss för det värsta. Innerst inne trodde nog ingen av oss att det faktiskt kunde hända. Saker i livet har ju en tendens att ordna sig till slut.

 

27 november, två dagar kvar i Allsvenskan?

Allsvenskan – här kommer Peking! Så studsig och glad som jag känner mig den här morgonen har jag inte varit sedan före 3–0-matchen.

Hela hösten, både i år och förra året, har IFK:are skämtsamt upprepat snuttefiltcitatet »Vi vet att vi inte åker ur«. Orden sades av den förre huvudtränaren Andreas Alm till P4 Östergötland i juli 2024, när vi låg näst sist och hade släppt in flest mål i serien. Det märkliga var att Alm i alla andra intervjuer gav uttryck för lägets allvar. En av hans förklaringar till att kontraktet säkrades i den näst sista omgången var att hela klubben anpassade sig till att nedflyttningshotet var på riktigt.

»Det känns som om hela IFK Norrköping har drabbats av något slags panikslagen feberyra.«

Den här säsongen dröjde det till de sista omgångarna innan föreningen och supportrarna förstod att det kunde gå åt helvete. Krisinsikten kom för sent. Men nu verkar det som om Martin Falk till sist har tagit lärdom av sin företrädare. I en intervju med NT säger han följande: »Jag vet att vi kommer vända detta.«

Och det är det som gör mig så glad. Dels för att det är roligt sagt, särskilt om Falk känner till att Alm sade något liknande och fick rätt. Hur Bagdad Bob-likt citatet än framstår skänker det mig också lite hopp. Om jag bara för en stund kan lura mig själv att vi vet att vi inte åker ut blir förmiddagen lättare. Jag utbrister det igen: »Allsvenskan – här kommer Peking!« Sedan hör jag mig själv ömma för alla öisare som på lördag lär fylla halva Parken i tron om att de ska få fira uppflyttning. Tyvärr. Hit men inte längre, ty vår store Falk har bestämt att vi vänder.

Ännu roligare blir det när Arnor Traustason i samma artikel gnäller på att det har blivit för snällt i IFK. På följdfrågan vad det beror på svarar han kort och gott »samhället«, varpå NT:s reporter undrar hur han menar. Traustason svarar: »Föräldrar, skolor – allting.«

Det känns som om hela IFK Norrköping har drabbats av något slags panikslagen feberyra. En galenskap som jag just nu älskar. Stolta gökbo-Peking! Jag snickrar på läktarramsor om att det är föräldrars, skolors och alltings fel att vi åker ur.

Eftersom vi numera också vet att vi kommer att vända gör jag ett nytt försök att locka med mig pappa. Han svarar med en svårtolkad tumme upp.

 

28 november, en dag kvar i Allsvenskan

När tåget i riktning österut från Göteborg rullar förbi Lerum upptäcker jag att fyra fjuniga öisare sitter i min vagn. I ett vanligt kval hade jag önskat dem lycka till, kanske till och med sagt att jag unnar dem framgången och att Mikael Dyrestam i lördags stod för en av de bästa mittbacksinsatserna jag sett i svensk fotboll 2025. Nu pausar jag låten från Göteborgsbandet Nektar som spelas i mina hörlurar och drar i gång Eldkvarns Norrköpingsromantiska album Kungarna från Broadway – och när Örgrytepojkarna berättar för konduktören att två av deras polare missade tåget knyter jag en skadeglad näve.

»I mörkret kan man inte bli besviken.«

För mig som älskar strålkastarljus, bandyapplåder, synlig utandningsrök, ångest och euforiblandad lättnad är det allsvenska kvalet ofta fotbollssäsongens höjdpunkt. För att travestera den gamle Öistränaren Janne Andersson: »Varför ska du börja med Buenos Aires-derby och Old Firm och sån där jävla skit? Det finns vanlig Kalmar–Brage en helgeftermiddag i november.« Nu låter Celtic Park som en underbar verklighetsflykt och jag lider av sömnbrist eftersom halva natten gick åt till att fundera på vilken halsduk jag skulle packa med till Östergötland. Min självklara favorit är klassikern från Umbro som varit med sedan Superettanåren i början av 2000-talet, men eftersom den inte har sett en seger på ett halvår kanske jag borde byta? Både Umbrotrotjänaren och en nyare halsduk som pryds av texten »Ett liv – ett lag« fick följa med i resväskan.

Det första spåret på Eldkvarnplattan heter I skydd av mörker. Den gavs ut 1988 och jag fantiserar om att Plura skrev den under SM-slutspelet föregående år. Då förlorade IFK Norrköping med 3–0 borta mot IFK Göteborg i den första av två semifinalmatcher. En halvlek räckte för att radera hela säsongens framgångar och hoppet om första guldet sedan 1963. Kanske insåg Plura bekvämligheten i att ge upp på förhand? I mörkret kan man inte bli besviken. Returen slutade 2–2 och Blåvitt blev svensk mästare.

Jag lever alltid efter den Eldkvarnkompatibla devisen att man inte ska förvänta sig något annat än en förlust. Då blir segern roligare. I dag på jobbet har jag självsäkert meddelat mina kollegor att vi löser detta. Med Pluras ångestskurar i lurarna undrar jag om det beror på att segern är så långt bort, och att man därför måste passa på att ha roligt i förväg.

Tågbyte och 47 minuters väntetid i Hallsberg. Plura och gaisaren Håkan Hellström sjunger om konfettiregn. Jag läser uppmaningar om att fylla Parken och glada inlägg som beskriver hur skönt det ska bli att vända skiten. En IFK-kompis hälsar att han är på väg till Rom och ska besöka Sixtinska kapellet i morgon. Han ska »bokstavligen be för Peking«.

Till tonerna av Eldkvarns Blues för Bodil Malmsten – vars textrad »kärleken och leken och att klamra sig fast i drömmen« griper mig som aldrig förut – läser jag ikapp NT:s uppväxlade IFK-bevakning. Den lika delar ofiltrerade som älskvärde Arnor Traustason har utöver sina tankar om skolor och föräldrar gjort ett ärligt försök att gjuta mod i sig själv och laget.

»Jag längtar. Det är klart att vi kan lösa detta.«

På grund av hjärnskakning missade han första kvalmötet, och inför sin comeback vill islänningen klargöra att han inte tänker tillåta ett liknande haveri. Citat som »finns det chans så finns det fucking chans« och »jag längtar« skänker mig ett leende. Allra härligast är det när Traustason hävdar att ingen behöver tro på en vändning förutom IFK:s spelare. Han förklarar sin hållning med hjälp av en imaginär supporter som heter Sven. »Jag behöver inte säga till Sven att tro på oss: ›Kom till matchen på lördag, det ska bli jättekul.‹ Jag vet att vi förlorade med 3–0, jag vet att du är arg och frustrerad. Jag vet att jag kommer göra allt jag kan, och det är det viktiga.«

Om jag är Sven har Trasten, fast han inte försökte, fått mig att tro på honom. Jag längtar. Det är klart att vi kan lösa detta. I mitt huvud spelas verklighetstrogna måljubelbilder på repeat och jag vill bara att det ska dra i gång.

»Hope is a dangerous thing«, säger Morgan Freemans karaktär Red i Nyckeln till frihet. Samtidigt visade väl slutet av filmen att han hade fel?

Pappa möter upp mig på tågstationen i Motala och ger mig ett besked:

– Jag hänger med!

 

29 november, sista dagen i Allsvenskan

Under guldsöndagen 2015 mådde jag illa och fick bara i mig en halv rostmacka till frukost. Inför Sirius hemma, Blåvitt borta och första kvalmatchen har det känts ungefär likadant. I dag är jag inte ens nervös. Jag äter filmjölk, ägg och två frallor medan mamma berättar att hon – en försiktig bilförare – plötsligt körde för fort över Motalabron häromdagen. Anledningen till koncentrationstappet var att hon funderade på varför IFK inte har några snabba backar.

– Baggesen är snabb framåt men inte när han springer hem, säger hon.

Jag svarar något om korta ytor och maxfart, låter en orolig tanke om Noah Christoffersson passera och säger att det blir bra tryck på Curvan i dag. Pappa ropar från hallen att jag måste skynda mig om vi ska hinna plocka fönsterlav till julljusstaken.

Tre timmar senare sitter vi på Östgötapendeln mot Norrköping. På mina axlar hänger Ett liv ett lag-halsduken, Umbroklassikern ligger kvar i mitt pojkrum. Jag har bara tre prillor kvar i snusdosan. Pappa glömde korsordet. Vi spelar kartspelet Kommunle och båda missar Svenljunga. Så jävla klantigt. Skit.

– Vad fan hände? Allt såg så lovande ut.

Pappa frågar om jag minns hur bra vi var mot Öster i premiären. Offensiv propagandafotboll, Totte i toppform och en finurlig Sebastian Jörgensen.

– Egentligen är allt Guidettis fel, fortsätter han och syftar på AIK-anfallarens mål i 4–3-förlusten på Nationalarenan i omgång två.

– Minns du när vi slog Viggbyholm i cupen? frågar jag. Vad kul allt kändes då.

Matchen var inget särskilt, men efteråt blev division två-lagets kapten Marcus Aggebo en kultfigur i Pekingkretsar. IFK-klacken hade sjungit fyndiga nidramsor om mittbacken efter en ful tackling på Totte, och på väg in i omklädningsrummet gick Viggbyholmspelaren fram till bortasupportrarna för att dra i gång sin sång: »En gris, en ko, en Aggebo!« Sedan uppmanade han vår sportchef Magni Fannberg att erbjuda ett kontrakt.

– Om vi hade värvat Aggebo hade vi säkrat kontraktet för länge sedan, säger pappa.

Det går inte längre att skilja skämt från allvar och något genomtänkt svar på vad som hände orkar ingen av oss formulera. Det kanske är en fråga för återtågsdagboken som ingen kommer vilja läsa, men nu är vi här och snart släpps startelvan. Det känns mer nervöst än själva matchen.

»Jag hör varken öisarna eller min egen röst, och då tar jag ändå i så mycket att det svider i halsmusklerna.«

David Moberg Karlsson är inte med i truppen. I Linköping stiger nästan alla i tågkupén av och det visar sig att Mjölbyborna som talade oroligt om IFK:s ekonomi ska gå på hockey.

Jag köper snus på pressbyrån och vi tar spårvagnen mot Väster Tull. Startelvan överraskar. Målvakten Mitov säsongsdebuterar efter sin skada. Kevin Höög Jansson kliver ner i backlinjen, Anton Eriksson går före både Tamba och Sögaard. Ingen Kalley eller Brönner. Ändå ser det bra ut. Modig uppställning.

 

Trycket på Curvan de första minuterna är det bästa jag har varit med om sedan Örebromatchen 2018, då Daniel Sjölund avgjorde i sin sista hemmamatch och vi hakade på i guldstriden med en match kvar. Jag hör varken öisarna eller min egen röst, och då tar jag ändå i så mycket att det svider i halsmusklerna.

Totte får till en bra nick och volymen höjs ytterligare en nivå. Varje litet domslut eller brist på ett sådant möts av hotfulla burop, till och med från VM-läktaren där man annars kan få skäll för att resa sig upp under ett målfirande. I åttonde minuten träffar bollen en motståndare på handen och det borde vara straff. Men det blir inget och spelet pausas på grund av något tjafs om ett staket i Öisklacken.

Den initiala urladdningen på planen och läktaren gav ingen utdelning och avbrottet gör att Örgryte kommer in i matchen. Nästa gång IFK får bra tryck är det en av våra som sabbar det genom att kasta in en grönt blinkande smällare. Spelarna skickas in i omklädningsrummen, Öis kan snacka ihop sig igen och jag och pappa går till baren i väntan på matchmötets beslut. Ölen är välbehövlig för min krampande hals efter en dryg halvtimmes desperat skriksång. En barndomsvän ansluter och visar upp en selfie med Norrköpingssonen och artisten Markus Krunegård.

– Jag tog den nyss, säger han. Krunis var riktigt go, sa att han mådde skit men tyckte att det var gött att IFK spelade fult.

Vi pratar tills ölen och matchmötet är slut och skiljs åt med orden: »Vi möts upp på stan för att fira vändningen sen!«

0–0 i paus. Pappa springer in i en kompis som ska lämna arenan för att gå på julbord. Han hälsar att IFK alltid vinner när han inte är på plats. Hoppet lever. Bochum gjorde visserligen ett av sina mål mot Düsseldorf i första halvlek, men det var på bortaplan. Här hemma gjorde vi tre efter paus mot Halmstad så sent som för sju månader sedan.

Tydligen har vattenspridaren frusit fast och kunde inte användas före matchen. Fan, så dåligt. Det måste väl gå att fixa? Ska vi åka ur på en sådan grej?

Ett sjukdomsfall på Öis sittplatssektion gör att andra halvlek fördröjs. Innan den börjar gör IFK-spelarna ett nästan ursäktande men möjligen även optimistiskt ärevarv förbi klacken. De applåderar och fortsätter till Östra. Sittplatsrävarna reser sig och sjunger med. »Framåt Norrköping« ekar i moll över Parken och pappa sträcker sin mugg med folköl mot mig.

– Skål för sista halvleken i Allsvenskan.

I minut 52 tilldelas Örgryte en konstig frispark och för första gången i dag hörs bortaklacken tydligt även för mig. Sigurgeirsson nickar utanför och jag börjar ge upp. Klockan tickar mot 80 när Pricas nick ser ut att gå in men reflexräddas av Öis felfria målvakt Hampus Gustafsson.

Nu är det fan kört. Vi åker ur.

En tyst överenskommelse görs i klacken om att vi åtminstone avslutar snyggt och sjunger tills vår allsvenska säsong är helt slut. Jag tror att vi mår bättre av det. Tänk inte på det stora, fokusera på sången och förhoppningen att vi åtminstone får se ett mål.

»För första gången i mitt vuxna supporterliv lämnar jag en match innan den är slut.«

Alla förstod inte den tysta överenskommelsen. I 85:e minuten kastar arga IFK-supportrar in fyrverkeripjäser, knallskott och bengaler. Vår arena brinner, begravningen är förstörd och den här gången går det inte att skylla på legoknektar som inte visar hjärta.

– Nu går vi, säger pappa.

Och för första gången i mitt vuxna supporterliv lämnar jag en match innan den är slut.

De dåliga förlorarna härjar vidare på läktaren och varje kommentar i NT:s liverapport gör mig förbannad. Sponsorer som vill hoppa av för att IFK misslyckats med att visitera bort små pyrotekniska pjäser. Gubbar som anklagar den största supporterföreningen Peking Fanz för läktarskandalen. Någon som antyder att det inte finns något rimligare sätt att visa sin besvikelse. Och tydligen har Gnällbänksbråket om Peter Hunt och Kamratuppropet hittat till NT.

Jag vill inte vara arg. Jag vill inte oroa mig för hur ett gäng grabbar med bekräftelsebehov påverkar publikrestriktioner eller inspirerar andra tuffa supportrar som ser sitt lag åka ur en serie. Det enda jag ville var att känna sorg efter en fotbollsmatch.

Pappa och jag hinner gå till stationen, åka tåg i en timme och 15 minuter, ta oss hem och ge mamma en kram innan matchen har spelats färdigt.

Det blir 0–0. Ingen av oss ser slutet. Nu är det fokus på 2026. Då ska jag bara använda Umbrohalsduken.