Tårarna i Trelleborg

Arma krakar, satans lyckostar.

Trelleborgs FF: 21 poäng på 29 matcher. Örebro SK: 21 poäng på 29 matcher. Nu värmer nervösa spelare upp för den trettionde. Jag undrar om de mitt i all ångest, innan de ska försöka förinta varandra, ändå kan känna tacksamhet för motståndarens uselhet detta år. De borde göra det. Vilken annan säsong som helst hade det redan varit kört. En ödmjuk förbrödring före avspark hade varit på sin plats.

TFF: Tack för att ni har varit så dåliga i år!

ÖSK: Jamen detsamma, verkligen. Och låt oss inte glömma Umeå som redan är ute.

TFF: Umeå, ja! Hur jävla klappkassa måste inte DE ha varit? Vi kanske borde skicka en blomma eller nåt?

ÖSK: Bra idé. Ska vi säga att den av oss som fortfarande är i Superettan om några timmar tar på sig det?

Trelleborg har hemmaplansfördelen. Men hur skulle någon kunna lita på den? TFF har fram till denna milda novemberlördag bara vunnit tre gånger på Vångavallen i år. I mer än hälften av de 14 matcherna har laget inte ens lyckats göra mål. ÖSK klarar sig till kval på oavgjort. Men »kryss räcker« låter inte som ett tryggt mantra för ett gäng som vann säsongens första fotbollsmatch den 13 september, i Superettans 22:a omgång.

Det sjungs på bortastå. Runt 700 örebroare har rest söderut och på pressläktaren sitter teamet från Nerikes Allehanda. När reportrarna körde söderut dagen före liverapporterade de från resan på tidningens sajt. Under hela säsongen har det i samband med ÖSK:s matcher kokat i kommentarsfältet men i går var det som om alla svartvita supportrar hade pausat lidandet för en stund. Liverapporteringen hade då en känsla av uppesittarkväll över sig. NA-reportrarna varvade senaste nytt om laget med bilder från godisstopp i Jönköping, läsarna tipsade om vägkrogar längs E4:an och kom med stärkande kommentarer.

– Det var lite undantagstillstånd, säger reportern Fredrik Carlsson. Så fort en ÖSK:are sätter en fot fel i dag kommer de vanliga känslorna tillbaka.

»Det har varit skönt att fokusera på något och inte bara gå runt och oroa sig.«

Jag rör mig bort mot hemmastå men krockar med Tom Prahl innan jag kommit fram. På Vångavallen är den tidigare tränaren fortfarande en mytisk figur, mannen som gav TFF goda allsvenska år och ett mirakel mot Blackburn. Trots sina 76 år ser han ut att vara i bättre form än dagens hemmalag.

– Det blir en del Friskis & Svettis, säger Prahl och övergår sedan till att ställa nyfikna frågor om HTFF, laget från Norrettan som dagens segrare troligen får kvala mot.

– Hur funkar egentligen deras samarbete med Hammarby i praktiken? frågar Prahl.

Jag håller en liten utläggning. Chansar på ställen där jag inte är riktigt säker eftersom Prahls gamla magisterblick känns så uppfordrande.

– Får HTFF använda Hammarbyspelare i kvalet? fortsätter Prahl.

– Det kan jag inte tänka mig, svarar jag.

– Så du vet inte?

(När jag skriver detta inser jag att Prahl berättade om sina Friskis & Svettis-pass först efter kvalfrågorna, jag bytte ämne till hans fina fysik när HTFF-förhöret blev för krävande.)

 

LÄS OCKSÅ: »Varför kan jag inte kan sluta frossa i andras lidande?«

 

På den rangliga läktarställningen vid Vångavallens västra kortsida möter jag upp trelleborgaren Ted Ahlström. Han är 30 år och håller på att ordna med det sista inför ödesmötet. Flaggan som det står »Kriga, kämpa, segra« på och banderollen med texten »Trelle!«, de som ska vecklas ut före avsparken om en knapp timme.

– Jag är pessimistisk inför matchen, säger Ted. Men nu är tifot klart i alla fall.

Man kan tycka att det inte är mycket till tifo. Men då ska man veta att Ted Ahlström har gjort i princip allting själv. Varje kväll under veckan har han, efter att hans son har somnat, gått till en lokal i hamnen och målat.

– Det blev ganska sena kvällar, säger Ted. Ändå har det varit skönt att fokusera på något och inte bara gå runt och oroa sig.

»Jag önskar att laget i vår stad betydde lika mycket för andra här som det gör för mig.«

Trots att det är november är han klädd i jeanshorts och kortärmad matchtröja. Över axeln har han en väska med 1 500 TFF-klistermärken i olika storlekar. Medan han kontrollerar flaggorna en gång till kommer några barn i tioårsåldern fram och ber om märken. Ted gräver i väskan och delar ut. Förr om åren brukade han sälja mer ambitiösa »klibbor« men även dessa ger han nu bort gratis.

– De är framtiden, säger Ted. Om de får klibbor och känner sig delaktiga kanske chansen ökar att de fortsätter gå på TFF.

På ett av räckena hänger en liten trumma.

– Ted, kan min kompis trumma i dag? frågar en av killarna.

– Var det han som trummade sist? undrar Ted.

– Ja, samma kille.

– Då går det bra. Han var duktig.

Vångavallen har aldrig varit känt för vare sig höga publiksiffror eller högljudda läktare, men för Ted Ahlström blev platsen avgörande. När han var i samma ålder som de unga grabbarna var livet jobbigt både hemma och i skolan, där han blev mobbad på rasterna. I augusti 2006 hade hans pappa, som jobbade på stadens gummifabrik, fått en matchbiljett till Skånederbyt mot Landskrona. Ted gick på sin första TFF-match, såg laget vinna med 5–0 och har sedan dess bara missat fyra hemmamatcher.

– Vångavallen blev som en fristad för mig, säger han. En plats där jag mådde bra och fick utlopp för alla mina känslor.

»Trelleborg är så jävla nice. Det är sjukt mycket coolare att komma härifrån än Malmö eller Stockholm.«

Han tittar bort mot den andra kortsidan där örebroarna trängs. Ted vet att läktarmatchen är avgjord på förhand. I hans stad håller många fotbollsintresserade inte ens på det lokala laget. Ted suckar över »hundratals, ibland tusen« trelleborgare som drar in till Malmö varje gång MFF spelar hemma.

– Jag önskar att laget i vår stad betydde lika mycket för andra här som det gör för mig, säger han. Men man får försöka fokusera på det man kan göra.

Han delar ut några klistermärken till.

 

Det har gått 24 år sedan Trelleborgs FF:s dåvarande målvakt jämförde sitt lag med herpes. »Ingen vill ha det, och när man väl fått det blir man aldrig av med det«, sa Pål Lundin och det stämde inte riktigt eftersom TFF åkte ur Allsvenskan det året. Men hånen är trelleborgarna vana vid.

– Det var liksom lite B att komma från Trelleborg, säger komikern Anton Magnusson.

Jag pratar med Anton Magnusson några dagar före matchen. Han missar den eftersom den krockar med ett gig på Norra Brunn i Stockholm.

– Fast frågan är om jag hade klarat av att gå dit även om jag kunnat, säger han. Det är så illa ställt.

När Anton Magnusson var yngre skämdes han lite över att komma från Trelleborg. I dag skäms han för att han skämdes.

– Snackade man med någon tjej halvljög man kanske lite och sa att man var »typ från Malmö«. Det har jag ångest för i dag. Trelleborg är så jävla nice. Det är sjukt mycket coolare att komma härifrån än Malmö eller Stockholm.

»Jag är stolt TFF:are i grunden. Men mitt psyke pallar inte den här säsongen.«

Anton Magnusson kan prata länge om hur mycket han älskar sin hemstad. Samma vecka som hans favoritlag laddar för årets viktigaste match debuterar han som krönikör i Trelleborgs Allehanda med en spretig text om upphetsande mögellukt i en numera nedlagd spelbutik, om planlösa nattpromenader med barndomskompisarna och om den gången han blev räddad ur en iskall damm av en kille som kallades Tetris. Det sista ledde till kluvna känslor eftersom Tetris var en person Anton tyckte illa om.

– Folk är raka och inte så känsliga här, säger han. Det är nice. Folk i typ Anderslöv hånar genom att kalla Trelleborg för »Trellehulla«. Men vem är man att snacka om man är från Anderslöv? Och så säger man ett det luktar tång här. Det luktar inte tång – det luktar hav. Och hav är nice.

På Vångavallen har Anton Magnusson tillbringat mycket tid. Han var släkt med TFF:s tidigare ordförande Bengt Cederberg. Han minns finbesöken av Blackburn och Lazio men har precis som Ted Ahlström noterat att många av dagens trelleborgare drar till Malmö på match i stället.

– Det är patetiskt, säger han. Såna personer har jag ingen respekt för alls. Kommer du från en stad som med jämna mellanrum spelar i Allsvenskan måste du hålla på det laget.

Senast TFF:s herrar låg i högsta serien var 2018 och nu känns Allsvenskan långt borta. Anton Magnusson har heller inte bidragit till att försöka lyfta lagets usla publiksiffror.

– Jag hycklar väl en del när jag attackerar andra, säger han och skrattar. Man måste nog kalla mig medgångssupporter. Jag är stolt TFF:are i grunden. Men mitt psyke pallar inte den här säsongen.

 

Pressfikat på Vångavallen består enbart av kaffe. Och kaffet är slut redan i paus. Läktaren vi står på ska rivas så fort TFF:s säsong är över men efter en dryg timmes spel känns det som om den kommer att pågå i ett par veckor till. Det är då som Hugo Engström nickar in Felix Hörbergs vänsterhörna och 1–0-målet betyder att hemmalaget är uppe på kvalplats. TFF-målvakten Mathias Nilsson jublar mot hemmastå där Ted Ahlström skriker rakt ut samtidigt som hans unga trumslagare bankar för allt vad han är värd.

»ÖSK har inte haft en enda bra målchans på hela matchen och knappt någon forcering.«

Fem minuter senare är Engström nära att göra mål igen. ÖSK har sedan matchens första spark sett paralyserat ut. Inget eget spel, inga målchanser. Däremot några fina räddningar av målvakten Jakub Ojrzynski som räddade laget i första halvlek. Den enda svartvita utespelare som ser ut att skrämma TFF är Ahmed Yasin. Den 34-årige hemvändaren var en av många spelare som anslöt i somras när ÖSK försökte värva sig bort från nedflyttningsplatsen. Yasin kom närmast från irakiska klubben Zakho och fick aldrig någon paus mellan säsongerna. I återkomstmatchen för ÖSK bröt han ett ben i handen, men spelade ändå i nästa match med ett stort bandage över skadan. Under den här veckan har Yasin haft så ont i ryggen att han inte kunnat böja sig ner och tränat vid sidan av övriga laget.

Men hur skadad eller sliten Ahmed Yasin än är ser han ändå ut att orka mest i ÖSK. Han gör inte allting bra, men han gör saker hela tiden: tar avslut, lägger frisparkar, tjafsar med bollkallar och gestikulerar mot bortastå när han vill ha ännu mer volym.

I den 93:e minuten slår han en hörna.

ÖSK har inte haft en enda bra målchans på hela matchen och knappt någon forcering. Men Yasins hörna är bra slagen och plötsligt kommer Samuel Kroon med perfekt tajming i upphoppet. Efter 1–1-målet försöker medspelarna fånga in honom men Kroon bara springer samtidigt som räcket håller på att ge vika på bortastå som når extas.

Man känner för dem. Många olyckliga år i rad har toppats av en mardrömslik säsong och nog är det ironiskt att detta lag som sannolikt är den sämsta ÖSK-upplagan de hejat på precis har skänkt dem deras supporterlivs största glädje.

»Det var som en film.«

Det kan fortfarande gå åt helvete. Ett kval måste också klaras av och även om ÖSK vinner det väntar haveriutredningar och utrensningar. Men just nu tänker ingen på det. Spelarna försvinner in i fansens armar och när firandet väl lugnat ner sig tar ÖSK-backen Joseph Baffoe en tur till Trelleborgs bänk. Där sitter målskytten Hugo Engström med tom blick. Baffoe lägger handen på hans axel och säger några tröstande ord.

– Det var som en film, säger Baffoe efteråt. Den här gången blev det ett lyckligt slut för oss.

 

På hemmaläktaren råder splittrad stämning. Ted Ahlström torkar sina ögon, andra är mer upprörda. De trummande barnen syns inte till längre. När de förkrossade TFF-spelarna kommer fram för att tacka för stödet har det gått en halvtimme sedan laget åkte ur Superettan.

– Ni ska fan inte ha nån applåd! vrålar en man på läktaren.

Fler arga och anklagande rop hörs och tränaren Kristian Haynes ska precis svara något tillbaka när Ted Ahlström plötsligt ryter till:

– Håll käften alla nu för fan! skriker han till den glesa klack som fortfarande står kvar.

Ted är också arg, men inte på lagets prestation i dag. Han bad om kämpaglöd och kämpaglöd fick han. TFF spelade tillräckligt bra för att vinna och det finns andra matcher under säsongen som grämer Ted betydligt mer. Alla gillar inte att han manar till lugn, några är fortfarande förbannade och vill ställa laget till svars. Men den uppjagade stämningen lugnar sig efter utropet. Efter någon minut hoppar ett par killar från klacken över räcket och skakar hand med de spelare som ännu inte lommat i väg mot omklädningsrummet. En pappa ber Felix Hörberg om hans matchtröja.

– Till min son.

– Jag får tyvärr inte ge bort den, svarar Hörberg dämpat.

Två supportrar skyndar fram och ber Felix Hörberg följa med laget ner i Ettan nästa år.

– Snälla, gå ingen annanstans, säger de.

Hörberg låter dem prata men säger inget själv. Tio meter därifrån har Ted Ahlström börjat packa ihop sitt tifo. Hans ögon är fortfarande glansiga.

– Jag har redan hunnit gråta mycket, säger han.

Ingen behöver åtminstone tvivla på att han följer med laget ner i Sveriges tredje högsta fotbollsdivision. Han går på damlagets matcher också och tatueringen han gjorde på vänster underarm som 18-åring gäller än. Novemberhimlen har svartnat över Vångavallen men när Ted rullar ihop en av de sista flaggorna syns den fortfarande tydligt i strålkastarljuset: »Evigt trogen Trelleborgs FF.«