Ett mellan­barn talar ut

Klubbgubbar finns i alla föreningar. Men Hasse är Hasse och Hasse kommer man inte runt. 

Jag gick med hans dotter Stina i gymnasiet. Hon led alltid på måndagar. Tyckte det var pinsamt när man tog upp hur farsan under helgens match hade gapat halsen ur sig på norra. Han satt längst upp, reste sig och gormade på en i övrigt bibliotekstillknäppt arena. »Nä, föfan, nu rycker viii upp dom!« startade han alltid sitt utrop som på sin höjd togs emot av övriga närkingar med några gäspande klappningar. Hasse stack ut, han vågade drömma. Jag tyckte att han var otrolig.

Nu, 16 år senare, står han i sydvästra hörnet av Behrn Arena och väntar på torsdagens träning. Det gör han varje dag och har så gjort i många säsonger. 10.30 rullar han in med cykeln, fäller ner stödet och haltar fram med sitt onda knä för att öppna grinden till planen. En liten ritual han har, det där med grinden.

– Är jag inte ute med husbilen är jag här, säger Hasse. Alltid.

Det är i början av juli. I vanliga fall kommer spelarna ut för träning runt elva, men i dag är det lång genomgång efter att Allsvenskan återstartat efter EM. Torsk borta mot Djurgården i omgång nio. Förväntat nederlag.

Det finns en till Hasse som brukar vara här, berättar Hasse.

– Fast han vet jag inte vad han heter i efternamn. Han bor där borta på Isgatan. Men han ska alltid äta lunch 11.30, så han drar då.

– Då hinner han ju inte se mycket av träningen, säger jag.

– Nä, men han är lite … ja, han går på sitt schema.

På Eyravallens tid pratades det alltid om gubbarna på Gamla Trä. De satt där, på den gamla träläktaren, och muttrade om allt. »Nänänä«, »dä går aldri«, »ujujuj«. Alexander Axén drar ofta storyn om han som ropade »nämen vafan …« varje gång ÖSK hade avspark och slog bollen bakåt i plan. 

I dag är träläktaren riven sedan länge, men klockan 11–12 vid sydvästra hörnet av Behrn Arena kan jag varje gång ÖSK tränar stå, lyssna och minnas det gamla brunbetsade virket som utgjorde gubbarnas sittplatser. 

Jag frågar Hasse 1 om Hasse 2 går på matcherna också.

– Nä, han gillar inte kvällsmatch, måndagar.

– Vadå, är det för sent då, eller? 

– Ja, eller vad fan det är. Han bor själv så jag vetefan. Han tycker om att ta det lugnt, kolla på TV. Dokumentärer.

För mig är det svårt att begripa. Glida ner på varje träning men sitta hemma och uggla när det är match? Men gemenskapen runt en fotbollsklubb är trots allt så mycket mer än sportsliga resultat. Och som ÖSK:are vet man att uppskatta det.

 

För mig började det sommaren 1994. Jag var åtta år och det var roligt att samla burkar under läktaren. Från Eyravallen fick jag vara med i Tvärsnytt, som SVT:s lokala nyhetssändningar kallades. Min svartvita flagga – skev, ful och gjord i skolans syslöjdssal – fångade antagligen reporterns intresse. Eller så var det den där larviga höga, randiga hatten från souvenirbutiken. Eller burksamlandet. 

På planen skedde stordåd med Miroslaw Kubisztal, Thomas Andersson och Arnór Gudjohnsen. ÖSK gjorde flest mål i serien och när guldet förlorades i sista omgången, efter att Blåvitt med kvarten kvar gjort 1–2 i Malmö, hade klubben fastnat i mig. Närmare guld har vi aldrig varit, och kommer kanske aldrig vara igen.

Det finns ett Youtubeklipp med SVT:s rapportering från slutomgången det året, korsklippt mellan ÖSK:s match mot Landskrona och Malmös mot Blåvitt. Jag måste ha sett det inslaget minst 500 gånger. Nio minuter och 36 sekunder. Staffan Lindeborg, Jörgen Pettersson, Jens Fjellström, Jesper Blomqvist och den där jäveln Mikael Martinsson som avgjorde allt med en turspark för IFK Göteborg. 27 år av olycka och motgång har följt. Men jag är ÖSK:are sedan dess.

»Sådant sätter spår i oss supportrar. Ingenmansland. Ignorerade. Mellanbarn.«

Ofta tänker jag att det gör något med identiteten att varken vara stor eller liten. Mellanbarn, bortglömd. De stora har sin givna plats i fotbollens dramaturgi. Blåvitt, MFF, AIK. Titlar, Europaspel, kris, uppror, spektakulära värvningar. Småttingarna får sitt utrymme med David mot Goliat-nostalgi och mot alla odds-reportage. Åtvidaberg, Mjällby, på senare tid Varberg. Och hemska Degerfors. 

ÖSK stör inte, berör inte. 

Samma sak inför varje uppstart av Allsvenskan. ÖSK – eller »Örebro« som experterna säger – blir väl nia i år som vanligt. Hö hö hö! Jag vill protestera. Invända att varenda expert är larvigt storstadsfokuserad och inte har koll på årets upplaga. Dryga idioter hela bunten faktiskt. Experterna, som håller på AIK, tycker att Degerfors är genuina och säger »surra« så fort de öppnar munnen. Eller så är det de lite finare pennorna, de som skriver lundellska känsloromaner i kvällstidningarna och ska spinna den röda tråden i sina analyser kring någon filosofisk term de inte riktigt förstår.

»Örebro, de blir nia.« Hö hö hö!

Men de har rätt, vi blir nia. Mellanbarn i tabellen, och som sådant får man aldrig vara subjekt i mediernas rapportering. Aldrig stå i fokus. En bra dag kör vi över alla svenska klubbar, men efter 3–0 borta mot Malmö eller Hammarby är rubrikerna ändå »Bajen gick på pumpen mot Örebro« eller »Malmö tappar mark efter förlust«. Aldrig »Överlägset ÖSK körde över svenska mästarna«, aldrig lundellska romaner om hur Närkeslättens gudabenådade fotbollsspelare gjorde narr av storstädernas överbetalda primadonnor. 

 

När Offside hörde av sig till mig på försommaren kom det fram att tidningen under 21 år aldrig har skrivit ett ordentligt reportage om ÖSK som förening. Ren mobbning. Samtidigt har de gullat moderligt med småbarnen, till och med skrivit långt om Gefle två gånger. Om Gefle! Och så sent som förra året var en av chefredaktörerna i Degerfors och skrev gråtmilt om den värmländska hålan. »Vilken reporterglädje jag kände!« twittrade han upprymt efteråt, samtidigt som sedvanligt utslitna bruksklichéer publicerades.

Det har, fick jag höra, varit »svårt att hitta vinkeln« med ÖSK. Men snälla någon. Inte ens när vi tvångsdegraderades från Allsvenskan efter säsongen 2004 gjordes något reportage, än mindre någon granskning. Där kan vi snacka om upplagt för »reporterglädje« för tidningen som sysslar med »djuplodande journalistik«. Men en del rötter sitter djupt, och det ohotat största övergreppet i svensk fotboll genom tiderna var väl inte vinkel nog när klubben var ÖSK.      

Sådant sätter spår i oss supportrar. Ingenmansland. Ignorerade. Mellanbarn. 

Nyligen träffade jag Mats Dernánd, legendarisk ÖSK-supporter sedan han 2004 klädde av dåvarande förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell i en mejlväxling där han låtsades stå på förbundets sida i frågan om klubbens allsvenska framtid. »Ja«, fick han som svar när han frågade Lagrell om det hela egentligen handlade om att sätta ner foten och statuera ett exempel, snarare än att stirra sig blind på det senaste bokslutet. Nerikes Allehanda publicerade hela mejlväxlingen. Lagrell, smålänningen, kokade. Han var så arg. Kallade Mats Dernánd för den »falskaste människa jag stött på under mina 20 år i förbundet«. 

Men i Örebro blev han en hjälte, Mats Dernánd. När vi sågs senast var han fortfarande arg. Men mest på Offside. För istället för att skriva om ÖSK och förbundets agerande publicerade tidningen vid tidpunkten ett snyftreportage om Assyriska, klubben som fick ta vår plats i Allsvenskan trots att de förlorade kvalet. Dernánds prenumeration är avslutad sedan dess.

»Ingen annan klubb har gjort så många säsonger i Allsvenskan utan att någon gång vinna den.«

Men visst, nykter är man aldrig när det gäller sitt egna lag. Det är lättare att skylla våra motgångar på journalister, förbundet, motståndare eller den där obegripliga ÖSK-värvningen av öisaren Marcus Birro som klubbens influerare.

Fotboll handlar till slut om att prestera resultat på planen, och rubriker förtjänas genom att sticka ut. Och sticka ut, det gör vi inte. Utöver Birro-grejen då.

Om ÖSK hade fått covid-19 och hamnat på intensivvårdsavdelningen på Örebro universitetessjukhus hade läkarna undrat vad i helvete som hamnat på britsen. Hur kan någon med så små utslag på EKG-displayen hålla sig vid liv? Skulle läkaren ta en titt i patientjournalen – kurvan över tabellplaceringarna – hade ett än mer förbluffande mönster visat sig: EKG:n har knappt rört sig under de sex senaste åren. Nia, nia, elva … pip … nia, nia, sjua … pip.

Stolta, vackra och älskvärda ÖSK har funnits sedan 1908 och ingen annan klubb har gjort så många säsonger i Allsvenskan utan att någon gång vinna den. Svenska cupen: noll titlar. Bortsett från Närkes distriktsmästerskap har vi faktiskt aldrig vunnit någonting. Och för att vara rättvis: andra mellanbarn, som Elfsborg och Norrköping, har faktiskt fått lyfta pokaler både i dåtid och närtid. Så varför skulle det inte gå i Örebro?

 

Jag träffar Simon Åström, VD i ÖSK Fotboll sedan 2014, och lyssnar när han säger att »vi är stabila nu, står på god grund«.

– Under min tid har vi åtminstone aldrig varit så nära att kunna ta det ordentliga klivet upp till nästa nivå och utmana topp sex i Allsvenskan. Att alltså tydligare hota däruppe, snarare än att ligga i ingenmansland.

Man vill gärna tro på honom, för han borde ju veta. Dessvärre talar varken den aktuella tabellen (vi ligger på nedflyttningsplats när vi ses) eller historiken till hans fördel. Tvärtom. Inför säsongen 2015 rådde optimism på Närkeslätten. Föregående höst hade ÖSK poängmässigt varit ett av Allsvenskans tre bästa lag, och uppfyllda av det gick vi in i kommande säsong med en stark svartvit tro. En ny VD och en uppdaterad vision presenterades. Visionen löd: »Att inför en fullsatt arena spela en attraktiv fotboll och löpande ta allsvenska medaljer och kvalificera oss för Europaspel.«

Det är nu det händer! Det kändes så då. Resultatet vet vi i dag: nia, nia, elva, nia, nia, sjua.

Jag frågar Simon Åström om han efter sex år som VD, sett till visionen och målsättningarna, skulle ge sig själv godkänt. 

– Om jag för sex år sedan hade sagt var jag skulle vara i dag, så hade jag absolut sagt att vi skulle ha tagit vår första medalj. Vi skulle ha haft en högre jämnhet högre upp i tabellen och omsatt mer pengar. Så vad gäller de sportsliga resultaten och den ekonomiska omsättningen – definitivt inte. 

Underkänt, alltså?

– Ja, absolut. Och det är ju … ja, jag är VD så det är jag som är operativt ansvarig, även om styrelsen har det yttersta ansvaret för verksamheten. 

Det är väl ändå helt centrala delar för en fotbollsklubb, tabellplacering och omsättning?

– Ja, så är det ju. Det finns andra delar där jag ger mig själv godkänt, men inte i dessa.

Vi sitter på Sjökrogen i Katrinelund, vid Hjälmarens strand halvvägs till Katrineholm från Örebro. Kvällssol, industrisemester och ÖSK ligger typ sist i Allsvenskan. Inget ovanligt med det. Kassa vårar har vi upplevt många.

Det är inte bara Simons fel, så klart. Men VD:n i mitt hjärtas klubb har alltså precis gett sig själv underkänt på alla de parametrar som faktiskt betyder något för mig som supporter. Jag borde väl vara oxtokig. Kasta en öl på karln, svära och allt det där. Men jag är härdad.

– Missförstå mig inte nu, säger Simon. Vi är inte nöjda med att vara ett mittenlag. Men Allsvenskan har utvecklats otroligt starkt de senaste åren. När det gäller publik, omsättning, spelare. Och även om vi inte tagit de kliv vi vill, så har vi inte heller tappat vår position. Vi utvecklas och vi behåller avståndet nedåt. Problemet är att vi inte kommer ikapp de ovan oss.

»Jag hatar den här mellanmjölksstämpeln! Den är tråkig, grå och saknar ambitioner.«

Jag har följt hela Simon Åströms resa som VD, intervjuat honom några gånger tidigare. Han har pigga ögon och pratar snabbt. Han ringer ibland och säger att han vill »surra lite« om något ÖSK-relaterat. Att han säger surra är en av hans sämre sidor, men ambitionen att vara transparent och öppen inför supportrar är en av de bättre. Visionen om fullsatta läktare, Europaspel och allsvenska medaljer har verkligen spökat i klubben under hans tid, och det märks att han inte är särskilt glad i den.

– Vissa menar ju att om en vision går att uppnå är det inte en vision, säger han. En vision är något onåbart, något för en perfekt värld. Andra menar att »jaha, nu har det gått fem år och ni har inte nått visionen – det är ett enormt misslyckande«. Det har inte varit lätt att jobba med alla dessa olika tolkningar som även funnits inom styrelsen.

Men när ni gick ut med det här upplevde jag det som en tydlig målsättning, närmast ett löfte om att det här ska ske?

– Ja, jag kan titta i backspegeln och säga att vi mer pedagogiskt hade behövt berätta vad som menades med visionen. Att det här är något vi siktar på, men det är något annat än målsättningar. 

Numera pratas det inte så högt längre om den där visionen. Den dränktes väl egentligen i Svartån samma vår som den formulerades. För säsongen 2015, när allt det där fina skulle ske, låg ÖSK på nedflyttnings- eller kvalplats från omgång tre till 22. En mer sanningsenlig beskrivning hade varit: »Att inför en glest befolkad arena spela en oattraktiv fotboll och kriga sig kvar i Allsvenskan år efter år och, om möjligt, ta sig ut i Europa genom fair play.«

Vi pratar en stund om hur klubben uppfattas utanför Närke. Att ÖSK är mellanmjölk, en förening som slutar nia efter en höstspurt där några inlånade spelare som inte platsat i Malmö hjälpt laget att få igång spelet. Spelare som sedan försvinner gratis. Och så börjar allt om igen året efter.

Hur ser du på den bilden?

– Alltså, jag hatar den här mellanmjölksstämpeln! Den är tråkig, grå och saknar ambitioner, ingen spets någonstans. Den bilden kan verkligen ta hårt på mig.

Ja, men finns det ändå inte lite sanning i den?

– Nej, inte alls. Klart att vissa sportsliga prestationer kan vara mellanmjölk ibland. Men det engagemang och den passion som finns runt klubben är ingen mellanmjölk. Lidandet, när det går dåligt, det är ingen mellanmjölk. Gubbarna som gått hela livet, tjejerna som startar supporterförening, hardcore-fansen på Västra Stå – det är ingen mellanmjölk! Vi är en jäkligt professionell elitklubb. Visst, vi är sällan med i toppstriden, men vi har under de senaste 30 åren åkt ur Allsvenskan på sportsliga grunder en gång. Vilka andra klubbar kan stoltsera med det? Vi är inte nöjda, jag vill understryka det, men jag gillar inte den ensidiga bilden som jag även hör lokalt från örebroare. 

I dag kommunicerar styrelsen mer med målsättningar än visioner. Den viktigaste: ÖSK ska öka sin omsättning och bli topp sex i den allsvenska omsättningsligan. 2020 var ÖSK tia i den ligan. Upp till det mer lyckade mellanbarnet Elfsborg på sjätteplatsen skiljde det 50 miljoner. 2019 var ÖSK på trettonde plats med 70 miljoner upp till Djurgården på sjätteplatsen.

Simon Åström menar att det till syvende och sist egentligen bara handlar om en sak.

– Spelarförsäljningar. Vi underpresterar, det är totalt uppenbart. Och relativt sett är sponsor- och publikintäkter småpotatis jämfört med spelarförsäljningar. Ska vi ta nästa steg måste vi sälja spelare, det är den posten som är hävstången upp.

 

Som så ofta är Dennis Collander först ut på träningsplanen. Han nöter skott med sin kompakta kropp och förhoppningsvis tänker han inte på trycket som vilar på hans unga axlar. För det är han som ska ändra på det som varit. Åtminstone är det så det är tänkt.

Dennis kom till ÖSK redan som 16-åring för drygt två år sedan. Då som kapten i landslaget för pojkar födda 2002. Det var viktigt, säger alltid ledare i klubben när de pratar om honom. För ÖSK, som inte lyckats sälja särskilt många spelare, är landslagsfotbollen ett avgörande skyltfönster. Ungdomslandslag säljer, ÖSK gör det inte.

Dennis Collander, i dag 19, är inte bara ung till åldern utan även i sitt sätt att spela. Han kan dra iväg på en energisk 40-meterslöpning, glidtackla och sedan löpa 40 meter tillbaka igen. Många poäng i ÖSK har han inte gjort, men det är den där inställningen och viljan som ändå får många att hoppas.

Inför årets säsong pratades det mycket om honom. Det här skulle bli hans år. Jake Larssons succé hade kommit av sig, Nahir Besara hade stuckit och Nordin Gerzic var ännu ett år äldre. Det såg ut att finnas plats på innermittfältet. Nu skulle kronprinsen blomma. Och sedan säljas.

– Försäsongen var riktigt bra för mig, säger Dennis. Jag gjorde många poäng, jag spelade kontinuerligt. Jag kände mig väldigt stark och såg fram emot allsvenska matcher.

Inför säsongen förlängde han kontraktet till 2023. Det var viktigt för klubben. Danskarna, holländarna eller belgarna skulle den här gången få betala miljoner, inte norpa en skicklig ÖSK-spelare som bosman. Klubbledningen skulle kunna visa upp en storförsäljning, få fart på ekonomin och sätta transferhjulen i rullning. Och så skulle Behrn Arena bli en plats dit scouter kommer för att studera hemmaspelare snarare än motståndare.

När vi träffas har Dennis Collander spelat elva av säsongens tolv allsvenska matcher, startat i nio. Total poängskörd: ett mål, noll assist. Knappast siffror som lockar danskar, holländare eller belgare.

– Ja, vad ska jag säga? säger Dennis. Det är svårt att förstå. Det enda som är ett faktum är att det har varit en jävligt dålig säsong hittills. Både poängmässigt och spelmässigt. Jag, och laget, har inte mått bra. Jag har inte varit bra nog.

Bra nog är, för att uttrycka sig försiktigt, inte heller statistiken över ÖSK:s senaste säsonger på spelarbörsen. Häng med nu, för det här är helt centralt. 2020 sålde ÖSK spelare för 38 000 kronor. Trea, åtta. Sämst av alla lag i Allsvenskan och väl jämförbart med en division tre-klubb från Skillingaryd. 2019 sålde vi för två miljoner, plats tolv i Allsvenskan. 2018: sju miljoner, plats tolv även då. 2017: 180 000 kronor … Totalt har ÖSK sålt spelare för 21 miljoner de senaste fem åren. För topp sex-klubbarna, dit vi alltså vill och enligt VD Simon Åström ska ta oss, är 21 miljoner ett uselt resultat om det så bara handlar om en säsong.

Eftersom Dennis Collander är det tydligaste exemplet på den strategi klubben nu har valt frågar jag om han känner press. Han svarar som man kan förvänta sig av en ambitiös 19-åring, att ingen vill lyckas mer än han själv och att den största pressen därför kommer inifrån honom.

– Mina egna förväntningar är mycket högre än vad klubben kan ha på mig. 

Mer press känner nog i så fall Axel Kjäll, som i somras klev av som huvudtränare för att framöver enbart fokusera på att sälja spelare.

 

Den 26 juli, omgång tolv i Allsvenskan, AIK hemma. Det blir alltid speciella matcher mot Gnaget. Vi brukar ta poäng, minst en, och i dag behövs de verkligen. Vi ligger sist i tabellen. Men de flesta närkingar på läktaren har varit med förut. Vi vänder det här, och känslan är att resan uppåt i tabellen börjar i dag.

Jag har inte varit på fotboll sedan vintern 2020. Då var det gruppspel i Svenska cupen, ösregn, stormvindar och jag och övriga supportrar låstes in i en bur som byggts upp på idrottsplatsen i Oskarshamn. Nu är det strålande sol, högsommar och världens finaste arena. Eller den är ganska oduglig egentligen, men det är vår hemmaplan och den ligger så vackert mitt i stan omgiven av bostadshus. Folk ska bo nära arenan, som dokumentär-Hasse borta på Isgatan. Den ska inte vara insprängd i något nybyggt köpcentrum utanför stan. »Vem fan vill bo i Örebro?« sjunger ibland AIK-supportrarna när de kommer hit. Motfråga: Vem fan vill bo i Mall of Scandinavia? 

»ÖSK brukar tvingas förstärka i sommarfönstret för att rädda upp en bedrövlig vår, men då handlar det ofta om lån eller korttidskontrakt.«

Jag har avbrutit semestern i Skåne och tokkört E4:an i sex timmar. På läktarens betong kommer småfebern som vanligt krypande. För mycket oro, glädje, ångest och förväntningar gör att kroppen checkar ut. Hjärnsubstanserna kan inte hantera att de närmaste 95 minuterna avgör de kommande sju dagarnas hälsotillstånd. Det är svettigt och bra driv på läktarna. Alla sjungande supportergrupper är på plats. De uniformerade fiskehattarna i Ultras, småbarnspapporna i Gamla Fina Örebro, Örebrudar, exilsupportrarna i Svartvita i Stockholm. Kubanerna, ÖSK:s klassiska supportergrupp, syns knappt till. Jag vet knappt om de finns längre. Tiden har gått och folk vill väl starta om, börja på något nytt och skapa en egen falang. Några vill supa skallen av sig efter matchen, andra ska till kyrkan för morgonbön dagen efter. Det går inte alltid att hålla ihop, och det blir nog inte bättre av att vi aldrig får fira något tillsammans.

Det har hänt mycket inför mötet med AIK. Framför allt har Jiloan Hamad och Nahir Besara båda kritat på kontrakt över tre och ett halvt år. På puben före matchen hörde jag också att en ny mittback från kroatiska högstaligan är på plats i Örebro och klar för flytt. Mönstret känns igen, men samtidigt inte alls.

ÖSK brukar tvingas förstärka i sommarfönstret för att rädda upp en bedrövlig vår, men då handlar det ofta om lån eller korttidskontrakt. Bänkade spelare från topplagen som kallas in. Skadat gods. Långa kontrakt med kvalitetsspelare som Hamad och Besara är något helt annat, och helt plötsligt: drömmar om att få betyda något. Små gnistor, några rubriker.

På planen gör ÖSK säsongens bästa halvlek och Nahir Besara lyckas omvandla frustrationen över det hittills så dåliga spelet till något positivt. Det slår mig hur lite klass som behövs för att lyfta ett nedtryckt kollektiv. Jiloan Hamad skulle också ha startat matchen, men gav återbud på uppvärmningen. Dennis Collander tog hans plats, och i matchminut 26 gör han sitt första allsvenska mål. Jag är så glad att min tvåårige son gråter av rädsla.

Andra halvlek är en hemsk upplevelse. Sebastian Larsson får mata inlägg efter inlägg, AIK:s spelare är först på nästan alla, och till slut går det inte längre. Nabil Bahoui nickar in kvitteringen och på läktaren lär det 190 centimeter långa mittbacksnyförvärvet från Kroatien inte ha några problem att se vad hans kommande uppgift i ÖSK-tröjan blir.

Matchen slutar 1–1, vår första poäng på sju matcher. Vi ligger fortfarande sist.

 

Jag stämmer möte med den nyblivne fotbollschefen, han som inte längre behöver stå till svars efter matcherna men ändå är nyckelpersonen för klubbens framtid. Axel Kjäll och Örebro känner varandra väl. Han är stadens son som varit assisterande tränare, huvudtränare och manager i ÖSK sedan 2013. Innan dess spelade han också. Ytterback. Nu alltså fotbollschef. Eller »pamp«, som Fotbollskanalen kallade honom vid titelbytet. Inget kunde vara mer fel för Axel Kjäll har inget pampigt över sig. Han är jordnära, ödmjuk och nästan försiktig. Jag som känner honom lite grann vet att han också är analytisk, rolig och rapp i käften. Men varje gång en bandare slås på är han kliniskt korrekt.

Har styrelsen satt något mål för dig när det gäller spelarförsäljningar?

– Dels finns omsättningsmålet, att vi ska klättra till sjätte plats. Sedan finns också ett mål kring hur mycket styrelsen vill att vi ska sälja spelare för per år.

Hur mycket är det?

– Nämen, det får stanna mellan mig och styrelsen.

På ett sätt är det enkelt att förstå varför Axel Kjäll är så populär i Örebro. Han har under sina åtta år på ledande positioner i klubben gjort väldigt mycket för att ÖSK ska stå starkare på lång sikt. Tidigare har det funnits en lokal bild av ÖSK som en dryg elitklubb utan vare sig egen talangutveckling eller intresse för lovande spelare i närområdet. Relationen till övriga klubbar i stan har till och från varit iskall. Något som stått ÖSK dyrt. Isaac Kiese Thelin från Karlslund, Jonathan Ring från Adolfsberg, Ismael Diawara från Rynninge och Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad från BK Forward är bara några exempel på spelare som trots att de fostrats i Örebro slagit igenom någon annanstans.

»Jiloan och Nahir kommer hit för att göra våra unga spelare bättre.«

I dag är situationen helt annorlunda, mycket tack vare Kjäll. Nu finns samarbetsavtal med länets övriga fotbollsklubbar som radikalt ökar chanserna att ingen ung och lovande talang lämnar stan utan att först ha passerat ÖSK. Och när stadens förlorade son, Jiloan Hamad, nu återvänder till Örebro för att för första gången spela i svartvitt är det Axel Kjäll han nämner som den avgörande anledningen. Nahir Besara, som varit överlägsen i ÖSK under tidigare sejourer, hade heller knappast återvänt om det inte vore för den nyblivne fotbollschefen. Axel Kjäll håller kontakten, förstår vikten av personliga relationer för en klubb utan vare sig dokumenterad framgång eller mycket pengar på banken. Samtidigt ger det där enträgna arbetet sällan någon större uppskattning bland supportrar så länge resultatraden är som den är och när samma halvkassa säsong spelas om år efter år.

– Det där är så svårt, säger Kjäll. Att balansera det korta och långa perspektivet. Vi vill växa på sikt och för det behöver vi mer pengar. Vi behöver sälja spelare och för det behöver vi en strategi som inte kommer att ge resultat direkt. Men jag fattar ju också att supportrar som kommer hit och kollar på ÖSK gör det för att de vill att vi ska vinna matchen. 

Efter att ÖSK tvångsdegraderades för att förbundet tänkte »ÖSK kan vi trycka dit utan större protester i medierna« (typ), är det många i Örebro som pekar på att klubben fått ett ärr i hjärtat som stoppar alla våghalsiga satsningar. Plånboken må vara tunn, men inget annat lag i Allsvenskan har bättre koll på sin. ÖSK har blivit elevrådsordföranden, med skjortan nedstoppad i byxorna, hängslen och livrem. Möjligtvis är det en av förklaringarna till att den ekonomiska omsättningen inte ökat och att spelartruppen de senaste åren fastnat i en lånekarusell. 

Långtidskontrakten med Hamad och Besara kan ses som ett trendbrott. Men hur mycket kvalitet de än besitter är 30-åringarna knappast på väg upp i karriären. Och vad betyder de för Dennis Collanders möjligheter till speltid och ÖSK:s chans att genomföra den där försäljningen som ska ta klubben till nästa nivå?

– Jiloan och Nahir kommer hit för att göra våra unga spelare bättre, säger Kjäll. De ska ersätta dem som har de rollerna nu och kanske inte presterat på den nivån som vi önskar. Vi får inte få en trupp där vi har en medelålder som är för hög och det alltid blir de yngsta spelarna som får flytta på sig. Då måste vi nog göra ett par val med en del befintliga spelare som behöver ersättas.

Men var ska Dennis spela nu när Jiloan och Nahir är här?

– Då blir det någon av de mer etablerade spelarna som får flytta på sig. Allt annat vore mot klubbens strategi. Det kommer inte att hända.

 

Krysset mot AIK skulle bli starten på vändningen 2021. Den fortsatte med vinst borta mot Sirius i vad som alltid är säsongens bästa bortamatch. Mycket folk på bortastå och trepoängsgaranti. Nahir Besara avgjorde i 85:e minuten. Ett kliv uppåt i tabellen och ljusare moln på himlen med tanke på att bottenkonkurrenterna Mjällby och Varberg stod på tur. Men Mjällby hemma blev en mörk historia, bara 2–2 trots att vi spelade med en man mer i en timme. Besara nätade igen och det enda positiva förutom det var att Dennis Collander gjorde säsongens andra mål. 

Sedan Varberg borta. Hemska plats! Vi har aldrig gjort och kommer aldrig att göra en bra match där. 1–0-förlust den här gången, målet i 89:e minuten. Till och med Varbergs tränare Jocke Persson sa att han tyckte synd om oss eftersom det var en typisk 0–0-match utan underhållningsvärde. 

Nu väntar hösten. Vanligtvis är ÖSK-höstarna den viktigaste beståndsdelen i en given säsongsdramaturgi som från en supporters perspektiv ser ut så här:

Först en urkass vårsäsong. När krisen framåt sommaren är ett faktum träder samariten in på lån från Malmö. Han har allt att vinna. Kommer ofta stukad från storklubben där förväntningar ej har infriats och får hux flux vara den givna stjärnan i ett lag som börjar prestera i hans glans. Hela gruppen lyfter sig, ÖSK klättrar. Vi supportrar försätts snabbt i extas. Svältfödda på framgång städar vi plötsligt av storlag efter storlag. Vad är det som händer? Man börjar kolla tillbaka, hur kunde vi torska mot Östersund i omgång fyra? Tre poäng där och i den där skitmatchen mot Mjällby och vi hade haft häng på Europa! Hösten fortsätter, framgångarna och hybrisen likaså. Axel Kjäll bör nu självklart adlas på slottet och vår lånade stjärnspelare måste ju bara förstå att han måste skriva kontrakt på tio år och fortsätta leva och bo i underbara Närke där allt äntligen funkar, där kärleken till fotbollen kom tillbaka, där han kan bli granne med Nordin Gerzic och evig legendar i stan. Staden kokar. Örebros oberyktade tonårsfirma är så höga på segrar och substans att de ringt upp Lech Poznans firma för ett box utanför stans polska ölsjapp, och ultrasgossarna har ännu en gång åkt till Stora Valla för att utföra något pojkstreck utan finess.

»Plötsligt känns den inför säsongen alltid lika avskyvärda niondeplatsen som en avlägsen dröm.«

Och precis när alla känslor av att ha fått rätt mot hela jävla världen är som starkast och Sigvard Marjasin ska återupplivas från de döda i en ceremoni på Järntorget, då händer det. Carlos Strandberg tackar ödmjukt för sig, bedyrar sin tacksamhet till klubben som gav honom tilliten att vara sig själv och sätter sig på ett flyg till Saudiarabien. Samtidigt öppnar Daniel Andersson en öl i Malmö, kollar klubbens bankkonto och skrattar gott åt småkusinerna i norr. 

Carlos Strandberg, Astrit Ajdarević, Deniz Hümmet, Nahir Besara två gånger. Vilka otroliga höstar de haft i Örebro. Totalt noll kronor in på ÖSK-kontot.

 

Det tar emot att erkänna, men efter en poäng i två sexpoängsmatcher mot bottenkollegor märker jag att jag börjar bli orolig. Åker vi ur i år? Stannar EKG-mätaren den här gången i det där entoniga och ihållande pipet som markerar död eller kommer ännu en hybrishöst som väcker oss till liv igen?

Plötsligt känns den inför säsongen alltid lika avskyvärda niondeplatsen som en avlägsen dröm. Jag längtar efter att få fira Heliga Hagges Helgodag, som vi exilsupportrar i Stockholm instiftade för att i brist på guld åtminstone ha något att fira som ÖSK-supportrar. En hyllning till köttaren Patrik Haginge som inträffar första lördagen efter att det står klart att ÖSK inte åker ur serien.

Tänk om 2021, året när vi gör två högprofilerade värvningar som framöver ska ta oss ur mellanbarnets skugga, blir första gången vi inte får fira denna högtid. Tänk om 2021 blir året när ÖSK:s spelarförsäljningar tar fart på riktigt – men inte till utlandet utan till svenska klubbar som till skillnad från oss klarade sig kvar i Allsvenskan. 

Nia, nia, elva, nia, nia, sjua … 16? 

Lidande supporterskap är inte relativt. Lidande supporterskap är svart och vitt och har sin urmoder vid Hjälmarens västra strand. Som tur är har jag hört att de är ganska bra på att rädda sjuka patienter på intensiven i Örebro.