Med sin hemstad på axlarna

My Cato kastar en snabb blick på det A4-ark hon håller i handen. Hon viker ihop det, som för att gömma undan innehållet. 

– Vad är det där? frågar Christoffer Nyman.

My tvekar några sekunder innan hon svarar:

– Äsch, inget särskilt. Jag vet inte riktigt vad det ska bli. 

22-åringen berättar att hon eventuellt ska ut på föreläsningsturné i höst och har börjat fila på ett manus. Under Norrköpings nationaldagsfirande förra året höll My Cato ett tal om sin krokiga väg till Allsvenskan och om de fysiska och psykiska motgångarna som har format henne.

– Jag har aldrig gillat att prata inför folk, säger hon. Samtidigt känns det viktigt, och jag försöker tacka ja till allt som på något sätt kan hjälpa klubben eller damfotbollen i Norrköping. 

Hon placerar det hopvikta pappret i fickan. 

– Jag vet bara inte vad jag ska säga. Kanske borde jag prata om damfotbollens utveckling och om hur vi ska ge tjejer bättre förutsättningar. Men just nu handlar föreläsningen mest om mig själv. 

– Det kommer du att lösa fint, säger Christoffer Nyman. 

Själv hade han sannolikt behövt utsättas för en listig övertalningskampanj för att ställa upp på något liknande.

– Jag har aldrig gillat uppmärksamhet, säger han. Och jag kommer aldrig att göra det.

 

Kanske är det just därför vi IFK-supportrar ger »Totte« så mycket uppmärksamhet? När klubben inför säsongen 2023 överraskade honom med en storslagen väggmålning bakom hemmaläktaren var det som om vi njöt av att se hur obekväm (men samtidigt genuint glad) han blev. Efter segrar hojtar vi att Totte ska dra i gång en ramsa, trots att vi vet att han hellre skickar fram en lagkamrat. Den som vill göra det enkelt för sig kan dra en parallell mellan Norrköpings historia som arbetarstad och dess kärlek till en förtegen anfallare som borrar ned huvudet, tar emot smällar och trots en skytteligatitel alltid har upprepat klyschan att »det viktigaste är att laget gör mål«, och faktiskt låtit trovärdig när han gjort det.

»Det är mer en känsla. Totte bryr sig. Totte springer och sliter och lider.«

Jag tror att förklaringen är mer allmänmänsklig. Sagan om Christoffer Nyman hade kunnat skrivas i vilken stad eller klubb som helst. Nu råkade han bara födas i Norrköping, eller »födas in i IFK Norrköping«, som han själv uttrycker det. Han växte upp en kvick promenad från Idrottsparken och var fem år gammal när han började spela i IFK Norrköping. 2010 sköt han som 17-åring upp laget till Allsvenskan. Fem år senare bidrog han till klubbens första SM-guld på 26 år. Efter två och ett halvt proffsår i tyska Eintracht Braunschweig vände han hem, vann skytteligan – och blev kvar. Inom några år kan han bli den som har gjort flest allsvenska mål och matcher för IFK Norrköping. Allt det där är skolboksexempel på hur man blir en hjälte och publikfavorit. Han uppfyller alla kriterier. Ändå är det inte de avgörande målen eller den nästan präktigt korrekta historieskrivningen som gör att jag gillar honom. Det är mer en känsla. Totte bryr sig. Totte springer och sliter och lider. 

Under herrlagets tyngsta perioder de senaste åren har jag inför matcher betraktat det som att jag »ska gå och se Totte«. Inte IFK. Varje gång som han efter ett mål stoppar handen innanför tröjan och klappar sig på bröstet (ett sätt att hedra sin mamma som 2007 dog i cancer) är det som om han samtidigt lagar ett litet sår i alla supporterhjärtan på läktaren. Det sägs att ingen spelare är större än klubben, att spelare och tränare kommer och går medan stjärnan på bröstet består. Men Totte Nyman är numera så tätt förknippad med föreningen att han har blivit lika mycket symbol som målskytt. 

My Cato är också en symbol, av lite andra skäl. Delar av hennes historia påminner om Tottes. Det allra mesta skiljer sig fullständigt. 

Som 15-åring drabbades My Cato av körtelfeber i magen och tvingades vila från matcher i ett halvår. Återkomsten präglades av fler sjukdomar, så My tröttnade och tog en paus från fotbollen. Hösten 2019 hade hon återfunnit glädjen till sporten och spelat en säsong i division ett med IFK Norrköping, men för att kunna satsa helhjärtat på en elitkarriär lämnade hon sin hemstad. 17 år gammal flyttade hon till Borlänge för att spela i Elitettanlaget Kvarnsveden. Året därpå bytte hon till Linköping FC. Efter en kort utlåning till IFK Norrköping och en slitsam hjärnskakningsperiod vände hon hem på riktigt.

»My Cato har inga rekord att slå. Det är hon som skriver historien, som lägger grunden för kommande generationer.«

Vid det laget hade Norrköpings damfotboll börjat bubbla. En treårsvision om att spela i Allsvenskan presenterades, och My Cato var ett av affischnamnen som skulle leda satsningen. Mittfältaren gjorde åtta mål under 2022 och hjälpte laget att säkra uppflyttning redan under treårsplanens första säsong. 

I dag, efter drygt en och en halv säsong i högsta serien, hotar IFK Norrköping om en topp fyra-placering. My Cato har blivit seriens yngsta lagkapten och deltagit på två A-landslagssamlingar. Som Norrköpingstjej. I denna tidigare hopplösa damfotbollsstad. 

 

Vi står i en loge högst upp på VM-läktaren, skrytbygget som invigdes 1958 mitt under IFK Norrköpings storhetstid. Under guldåren fanns här ingen loge, men det spelades fotboll i världsklass. Tio meter nedanför oss lirade Gunnar Nordahl, Åke »Bajdoff« Johansson, Henry »Putte« Källgren, Ove Kindvall och de andra som gjorde IFK Norrköping till en storklubb. Killarna som dagens herrlag jämförs med och vars rekord som Nyman är i färd med att slå. My Cato har inga rekord att slå. Det är hon som skriver historien, som lägger grunden för kommande generationer. 

Herrlagets svåröverskuggade historia och damlagets banbrytande resa uppåt stämmer ganska väl överens med var IFK Norrköpings två lagkaptener befinner sig i sina karriärer. Christoffer Nyman är 31 år gammal. Han har SM-guld, Europaspel och landskamper bakom sig. Framför sig: en kortsiktig bottenstrid och en långsiktig ombyggnation. My Cato är 22 år och spelar i ett lag som rusar mot toppen, samtidigt som hennes fotbollsspelande är på väg att ta henne till större sammanhang än Norrköping.

Så vad har Christoffer Nyman och My Cato gemensamt, i egenskap av ledare och affischnamn för sin klubb? Hur är det att spela med sin hemstad i ryggen? Att tackla motgångar i klubben man älskar? 

»Det var jättehäftigt när ›TOTTE!‹ kom in i klassrummet.«

Lagkaptenerna sätter sig bredvid varandra för att berätta och diskutera. Jag börjar med att fråga om deras första möte. 

MY CATO: Jag hade Totte som vikarie några gånger när jag var barn. Han hoppade in för att hjälpa till på Jönsbergska idrottsskolan vid sidan av fotbollen.

CHRISTOFFER NYMAN: Jag hade bra kontakt med den tidigare IFK-spelaren Patrik Jönsson som var rektor på skolan, så det var han som hade bett mig ställa upp. Det var lite kul, men jag var där för att hålla koll snarare än lära ut.

MY CATO: Jag minns en mattelektion där verkligen ingen kunde fokusera på matten. Du var väldigt stor i stan då. Det var mycket tisslande och tasslande. Jag vet inte om du minns?

CHRISTOFFER NYMAN: Ni var lite äldre ändå, men jag minns att det var helt hopplöst med fyrorna. Det gick verkligen inte att ha lektion med dem. 

MY CATO: Jag älskade fotboll och hade hejat på IFK Norrköping sedan jag var liten, så det var jättehäftigt när »TOTTE!« kom in i klassrummet. »Alle« [Alexander Fransson] var också vikarie någon gång. Men det var kanske mer coolt än att man ville bli som er. För mig som tjej fanns det inte riktigt några förebilder i Norrköping, förutom min storasyster som jag alltid har sett upp till. Jag vill knappt säga det, men min dröm var snarare att spela i Linköping, eftersom det var där de hade damfotboll.

»Jag har känslan av att många från Norrköping är väldigt hemkära.« 

CHRISTOFFER NYMAN: Jag kunde alltid drömma om att spela i IFK, men innan jag kom upp fanns det inte så många från Norrköping i A-laget. Det var Patrik Jönsson, Christopher Telo och ett par till. De var mina idoler när jag var yngre, kan man säga. Jag tror att det är väldigt viktigt med förebilder, att vi öppnar upp möjligheterna, så att ungdomarna känner att alla har chansen. Jag har IFK som moderklubb, men du är från Eneby. Linus [Wahlqvist] likaså. Alle är från Lindö, Telo från Kimstad. Det är viktigt att visa att man kan ta andra vägar. 

MY CATO: Det är därför jag så gärna vill vara en förebild, så att unga tjejer vågar drömma. Nu vet folk att man kan nå Damallsvenskan och landslaget här i IFK Norrköping. Det kunde man inte när jag växte upp.

CHRISTOFFER NYMAN: Hur var det för dig att behöva flytta så tidigt från Norrköping?

MY CATO: Jättejobbigt. Jag var så himla hemmakär, bara 17 år och gick fortfarande på gymnasiet. Det var mycket oro. Samtidigt visste jag att man typ inte kunde satsa på fotbollen här och att jag var tvungen att flytta för att behålla min plats i ungdomslandslaget. Det var jobbigt, men också det bästa beslutet jag har tagit i livet. 

CHRISTOFFER NYMAN: Det gav mycket?

MY CATO: Jättemycket. När man är så ung och osäker i sig själv har man inte hittat vem man är och vem man vill vara. Därför var det tufft, men jag lärde mig mycket av att bo själv, fyra timmar från familjen, och att behöva ta mer ansvar i livet. 

CHRISTOFFER NYMAN: Jag har känslan av att många från Norrköping är väldigt hemkära. Många i andra orter sticker tidigt, och det är väl tufft för dem också, men jag tror att just Norrköpingsbor har svårare att flytta. Många av dem som har varit här kommer tillbaka också. 

MY CATO: Jag kommer nog alltid att vara hemkär, men om jag hade flyttat nu hade jag varit mer redo för det. Nu vet jag att Norrköping alltid kommer stå kvar och vara mitt hem. 

CHRISTOFFER NYMAN: När jag lämnade Norrköping var jag i det stadiet. Det var tungt, men jag var redo. 

 

Totte utsågs till vice lagkapten i IFK Norrköping när han återvände till klubben 2019. Två år senare tog han över kaptensbindeln på heltid. My Cato fick samma roll inför den allsvenska debutsäsongen 2023. 

CHRISTOFFER NYMAN: Vi båda är lagkaptener och kommer från stan. Det innebär att man har ett extra ansvar. Jag var kanske inte helt redo för det, men jag fick lära mig och växa in i det. Jag hade aldrig sett mig som en framtida lagkapten och har alltid haft medspelare som varit ledare och tagit ett större ansvar. När jag skulle bli den personen själv var det svårt till en början. Samtidigt gillar jag rollen. Att jag är från stan och älskar klubben medför att jag vill göra det lilla extra och ta mer ansvar.

MY CATO: Jag hade aldrig varit lagkapten innan. När jag fick frågan kändes det otroligt stort, och jag ville göra allt för att det skulle gå bra för laget och klubben. Tidigare var jag mer en sådan som gjorde mitt jobb och hoppades att det skulle smitta av sig. Nu fokuserar jag inte längre bara på mig själv utan vill hjälpa mina lagkamrater och ser helheten på ett annat sätt. När det går tungt känner jag också ett extra ansvar att försöka vända det, både för att jag är kapten och för att jag bryr mig så mycket om föreningen.

»Det räcker gott och väl att kolla på My och drömma om IFK Norrköping. Att vara den symbolen är stort.«

CHRISTOFFER NYMAN: Det är professionell fotboll och jag tror att alla gör sitt yttersta på planen, jag arbetade lika hårt i Braunschweig som här. Men jag märker att detta är »min klubb« på så sätt att förluster gör mycket ondare och vinster är mycket skönare, jämfört med om jag hade spelat någon annanstans. I våras när vi förlorade mycket kändes det så klart tungt, och jag kände ett ännu större ansvar. När laget vinner och spelar bra behöver man knappt lyfta ett finger, för allt flyter bara på. Men i en negativ trend känns ett enda steg som om man har tagit tio. Samtidigt kommer det alltid en ny match. Man kan inte älta för mycket. Det gäller att hitta en väg framåt, och det är delvis upp till mig att visa vägen.

MY CATO: Utöver ansvar i laget har vi en viktig roll utanför fotbollen. Jag vill ta vara på chansen att bygga upp damfotbollen ännu mer i Norrköping. Ett av mina uppdrag är att åka runt till olika klubbar eller skolor för att visa upp mig och vårt damlag. 

CHRISTOFFER NYMAN: Att träffa barn och ungdomar är nästan det bästa! Det känns givande, för jag minns själv när jag var på något fotbollsläger som barn och en A-lagsspelare kom och hälsade på. Jag blev helt galen. 

MY CATO: Förhoppningsvis lockar det barnen att gå på fler matcher också. Jag blir väldigt glad när små tjejer kommer fram efter matcherna för att prata eller ta bilder. Och det var väldigt häftigt när jag träffade några av samma tjejer efter en landskamp. Då kände jag verkligen att jag hade hela stan bakom mig, oavsett hur det går.

CHRISTOFFER NYMAN: Jag tycker att du är helt rätt på det. Att IFK:s damlag har gått upp och att du och några till är de första från stan som är med där, det är bra för stan och föreningen. Det räcker gott och väl att kolla på My och drömma om IFK Norrköping. Att vara den symbolen är stort.

 

Att vara en symbol innebär inte bara glada supportrar, autografer och bilder. Det ställer också andra krav. Båda lagkaptenerna har familj, vänner och bekanta som bryr sig om IFK Norrköping. Och de har en helt annan relation till staden än många av sina medspelare. Det medför att de kan granskas och kritiseras, att det blir deras ansvar att förklara eller åtgärda saker som är fel. 

CHRISTOFFER NYMAN: Jag känner många i stan och alla har på något sätt en koppling till IFK. Även de som inte gillar fotboll vet hur det går för laget. Folk frågar och är nyfikna. Det är i stort sett alltid positivt, och då känns det bara som ett gott tecken på att de bryr sig. I år har det inte alltid varit så glatt och folk säger »nu får ni vända på det här«. Det får man ta, för de har rätt.

»Alla tillhör samma förening och kan prata med varandra. Det är något vi behöver ta vara på.

MY CATO: Än så länge har folk mest varit glada och berättat att de fått upp ögonen för damlaget. Med mina bästa vänner pratar jag inte så mycket om fotboll. Då är jag den »vanliga« My och pratar om annat. 

CHRISTOFFER NYMAN: Sedan tänker jag att det är viktigt att vara ett föredöme hela tiden. Man representerar IFK Norrköping dygnet runt. Då ska man visa hur man uppträder, vara seriös och ta hand om sin kropp. Vi i herrlaget har till exempel också ett ansvar att visa att vi bryr oss om damlaget, att vi är en klubb. Nu har flera matcher krockat, men jag försöker se så många dammatcher jag kan på plats. Vi är en klubb och ska stötta varandra.

MY CATO: IFK är och ska vara en familjär förening. Vad jag har hört från andra »dubbelklubbar« har de inte alls samma utbyte mellan herrarna och damerna. Men här spelar det ingen roll om det är »Tonna« [sportchefen Tony Martinsson], klubbdirektören eller en herrspelare – alla tillhör samma förening och kan prata med varandra. Det är något vi behöver ta vara på. 

CHRISTOFFER NYMAN: Drömmen är att båda lagen slåss i toppen av Allsvenskan. För att komma dit behöver vi hjälpas åt och växa tillsammans. Om vi lockar mer publik spiller det över på damerna och vice versa. Vi spelar i varsin serie, men allt annat är en gemensam strävan. Jag älskar den här klubben. My älskar den här klubben. Det innebär att vi vill samma sak. 

 

När samtalet är slut och de två lagkaptenerna drar på sig varsin matchtröja att plåtas i, påminns jag om en fråga som länge har gäckat mig. Jag vänder mig till My:

– Varför spelar du i nummer fem?

Först granskar hon mig smått misstänksamt med blicken. Sedan skiner hon upp. 

– Äntligen får jag chans att förklara! Det är så stelt, för alla tror att jag har det på grund av honom.

Hon pekar på sin lagkaptenskollega från herrlaget.

– Men sanningen är att jag alltid har haft nummer sex. När jag återvände var det upptaget. Jag frågade till och med tjejen som hade den, men hon vägrade lämna ifrån sig sexan. Så då blev det nummer fem. 

Hon suckar ironiskt.

– Och nu är det ju för sent att byta. När det redan har blivit en grej att lagkaptenerna i IFK Norrköping ska spela i nummer fem.

Fotnot: Den 1 september presenterades My Cato för Super League-klubben Crystal Palace.