Kvartersupproret

Mitt i glädjeyran som översvämmade gatan kom jag på mig själv med att tänka på spelarna som stereotyper. Längst fram i den öppna bussen framför oss stod den ordningsamme lagkaptenen Óscar Valentín och höll om sin namne Óscar Trejo, som själv var kapten fram till 2023. I mitten hoppade den unge anfallaren Sergio Camello runt med viftande armar och längst bak satt den argentinske målvakten Augusto Batalla med en bengal i munnen. Med benen dinglande ner över bakrutan tog Batalla ut bengalen från munnen och gastade mot folkmassan:

– Alla i Vallecas ska bli dyngfulla!

Med ett stort leende tittade målvakten ner på publikhavet som stämde upp i den alkoholstinna ramsan. Belåten med gensvaret tackade han genom att kasta ut bengalen i den jublande folkmassan som om den vore en bukett rosor. Framför mig dök en äldre kvinna upp på en mobilskärm. Hon var i ett videosamtal och mannen hon pratade med lyfte telefonen högt över sitt huvud för att även kvinnan skulle kunna se de fyrverkerier som lyste upp den mörka majhimlen bakom bussen. 

Klockan närmade sig ett på natten men firandet visade inga tecken på att mattas av. Anledningen till festen var att Rayo Vallecano några timmar tidigare, i den sista La Liga-omgången, säkrat den åttondeplats som betydde Europacupspel för första gången på ett kvarts sekel. Denna sportsliga framgång hade nåtts knappt 14 år efter att klubben varit konkursmässig i andradivisionen och mannen som lett Rayo från ruinens brant till de stora scenerna var ägaren Raúl Martín Presa. 

Trots det förändrades stämningen i publiken direkt när den kostymklädde klubbpresidenten visade sig på bussen. Hyllningssångerna till laget byttes genast ut mot ett ilsket och taktfast skanderande:

– Presa, försvinn! Presa, försvinn! Presa, försvinn!

Vad var det egentligen som pågick här?

 

Att ett lag firar en åttondeplacering med en nattlig bussparad kan för en utomstående tyckas konstigt, liksom att supportrarna mitt i jublet ber ägaren fara åt helvete. Så är Rayo Vallecano heller ingen vanlig, lättbegriplig klubb. Det var heller inte bara den och dess anhängare som festade den där sena majnatten, utan hela Vallecas.

Ända sedan 1900-talets början har den södra Madridförorten representerat arbetarklass och vänsterrörelse, med en tillhörande misstro till överheten. Under det spanska inbördeskriget och den efterföljande diktaturen blev Vallecas känt för sitt motstånd mot diktatorn Francisco Franco och spår från fascisternas hänsynslösa behandling av området finns kvar än i dag. Dels genom bevarade kulhål och minnesplaketter, men framför allt genom antifascismen. Den märks på husfasadernas graffiti, den syns på bartoaletternas klistermärken, den hörs i fotbollsläktarens sånger.

»Det är omöjligt att inte politisera Rayo. Antirasismen, vänsterrörelsen och antifascismen har alltid definierat Vallecas.«

Redan vid grundandet 1924 stod det klart att Rayo skulle vara ett slags förlängning av närområdet. Klubbens ursprungliga namn, Agrupación Deportiva El Rayo, vittnar om att existensberättigandet inte byggde på att vara framgångsrik. Agrupación indikerade att det rörde sig om en amatörförening snarare än en professionell club. Rayo fanns till för Vallecas och Vallecas fanns till för Rayo. Först flera år efter bildandet deltog laget i sin första organiserade ligamatch. Talande nog spelades den heller inte under ledning av Det kungliga spanska fotbollsförbundet, utan av Arbetarnas fotbollsförbund.

Under mina första besök i Vallecas slås jag av scenförändringen en förhållandevis kort tunnelbaneresa kan innebära. Åtta stationer från Madrids mest centrala delar är det som att komma upp i en helt annan stad. I stället för turister, imposanta statyer och trendiga vinbarer: frukthandlare, kebabhak och lågprisbutiker. Överallt trevåningshus i slitet tegel. Formellt har förorten varit en del av Madrid i 75 år, men när jag går runt på gatorna känns Vallecas fortfarande som den fristående by den var före införlivandet 1950.

En sommardag har jag sällskap av den pensionerade historikern Juan Jiménez Mancha. Han tar med mig på en stadsvandring genom Rayos historia och när han ska beskriva Vallecas karaktär återkommer han till det spanska ordet humilde.

– Enkelt och anspråkslöst, säger han. Anspråkslöst – men stolt.

Juan Jiménez Mancha visar mig huset där fotbollsklubben föddes. Därifrån leder han mig den knappa kilometern till hemmaarenan Estadio de Vallecas och på vägen pekar han ut allt han anser vara milstolpar i den lokala fotbollshistorien: Rayos första klubbstuga, Rayos första fotbollsplan, Rayos första omklädningsrum. Tystare blev han när jag i början av promenaden frågade om hans egen relation till klubben. Historikern lade pannan i djupa veck och frågade sig själv hur han skulle svara »utan att politisera allting«. Framme vid vårt mål, ingången till stadions ståplatsläktare, landar han till slut i en formulering.

– Okej, vet du? Det är omöjligt att inte politisera Rayo. Antirasismen, vänsterrörelsen och antifascismen har alltid definierat Vallecas. Och områdets son, Rayo, har alltid varit en stolt symbol för det.

Även om »sonen« Rayo ursprungligen var tänkt som ett lokalt tidsfördriv skulle den med tiden komma att professionaliseras – åtminstone på planen. På 50-talet tog Rayo (som vid det laget lagt till Vallecano i namnet) klivet upp i den spanska tredjedivisionen, vilket då sågs som ett mirakel. 

Sedan den första kontakten med professionell fotboll har Rayo för det mesta levt ett tabellmässigt jojo-liv i Spaniens tre högsta divisioner. Men medan lagets slagstyrka varierat genom åren har den starka relationen till anhängarna – och lokalområdet – varit konstant. På många sätt har Rayo mer liknat en social institution än en fotbollsklubb. I klubbens namn har supportrar samlat in pengar för att köpa julklappar till fattiga familjer i Vallecas, spelare och tränare har hjälpt boende i området med hyran och alla nyförvärv får en supporterlektion om platsens betydelse. När spelarna anländer till hemmamatcherna sker det inte i en oåtkomlig lagbuss med tonade rutor, de har inte ens ett avskilt garage att parkera sina bilar i. De får i stället göra som alla andra och hitta en plats på gatan. När bilen är lämnad väntar en promenad till omklädningsrummet kantad av mobilbilder och autografjägare.

– I dagens tillrättalagda och professionella fotbollsvärld är bandet mellan klubben och området unikt, säger Rayospelaren Óscar Trejo. 

Men 2011 var den hjärtevärmande historien om den familjära kvartersklubben nära att ta slut. När den dåvarande ägarens företagskonglomerat kollapsade stod Rayo plötsligt med tiotals miljoner euro i skulder. Löner slutade att betalas ut och konkursen hägrade, trots att supportrarna gjorde sitt för att rädda sin klubb. Det var då som den okände affärsmannen Raúl Martín Presa klev in i handlingen. För 961 euro köpte han 98 procent av Rayo Vallecano, tog över skulderna och såg till att klubben kunde leva vidare. Och inte bara det: under Presas ägarskap har Rayo alltså tagit sig tillbaka till eliten, slutat före lag som Valencia och Real Sociedad och kvalificerat sig för Conference League. 

Ändå har den Rayosupportande historikern Juan Jiménez Mancha inga problem att dra indirekta paralleller mellan klubbpresidenten och Spaniens tidigare diktator.

– Under diktaturen fanns uttrycket »contra Franco« – emot Franco. Nu är vi contra Presa.

 

Anledningarna till att vara contra Presa tycks aldrig ta slut. Varje Rayosupporter jag träffar kan hålla ändlösa dragningar i ämnet. Det vanligaste skälet till föraktet mot Presa är hans vilja att flytta klubben från Vallecas. Hundra år av lokalförankring tycks i presidentens ögon väga lätt ställda mot möjligheten till högre inkomster från en annan publik i ett mer välmående område. Andra återkommande supporterargument handlar om behandlingen av Rayos dam- och ungdomsverksamhet. När Presa tog över klubben hade damerna vunnit ligan tre säsonger i rad och ungdomsverksamheten ansågs vara en av Spaniens främsta. Efter år av försummelse befinner sig damlaget nu i botten av den spanska tredjedivisionen. Samtidigt riskerar 1 000 unga spelare att behöva lämna Rayos organisation eftersom de inte tillåts spela matcher på träningsanläggningens misskötta planer. Presa vill inte betala för att byta ut dem.

Det är heller inte bara träningsanläggningen och dess planer som har en underhållsskuld. Hemmaarenan Estadio de Vallecas är i ett minst lika stort behov av upprustning. På toaletterna saknas inte bara varmvatten och tvål, utan i många fall också dörrar och lampor. Läktarna täcks av lager på lager av utspottade solrosfröskal som lockar till sig duvor, vilkas icke bortstädade avföring under åratal kommit att skapa stalagmiter på delar av arenan. Trots arenans usla skick har också biljettpriserna blivit dyrare och dyrare. Många i Vallecas har inte längre ekonomin för att kunna se laget spela och det är heller inte så lätt för dem som har råd. Rayo är den enda proffsklubben i Spanien som enbart säljer fysiska biljetter på arenan, ett par dagar före match. Bristen på onlineförsäljning innebär att det inför hemmamatcherna, oavsett väder och vind, ringlar långa köer till biljettluckorna. Ibland tvingas publiken övernatta på gatan för att vara säkra på att få gå på en viktig match.

»Jag förlorade en stor del av mitt liv på grund av honom.«

Varför den djupt impopuläre ägaren håller på så här spekuleras det mycket om. En vanlig teori om den risiga stadion är att han medvetet låter den förfalla så att en flytt från Vallecas ska bli lättare att driva igenom. Andra supportrar är övertygade om att han helt enkelt njuter av att jävlas med dem, även när han inte vinner något på det själv. Det ålderstigna och omständliga biljettsystemet nämns som ett exempel på det. Att Presa 2021 ändrade den klassiska tröjdesignen (från det diagonala röda »bältet« över den vita tröjan till en röd blixt) retade också upp lagets följarskara. Ännu argare blev många när han till en match bjöd in den högerextreme partiledaren Santiago Abascal till Vallecas hedersläktare – inför ögonen på en vänsterlutande supporterbas känd för sin antifascism.

Det här är bara några anledningar till att publiken i fjortonde minuten under varje hemmamatch sjunger att Presa ska sticka därifrån. Det är också därför mänskliga kedjor flera gånger har bildats runt arenan för att skydda Rayos utsatta hem, det är därför demonstrationståg marscherat genom Vallecas – och det är därför vissa har fått nog.

– Jag bojkottade, helt enkelt, säger Paul Reidy.

Irländaren Paul Reidy har gått på matcher i Vallecas sedan 1993. Tio år efter sin första Rayomatch flyttade han till Madrid och skaffade säsongskort. Under 16 år var han en konstant på läktaren, men till slut blev Presas behandling av supportrarna för mycket för honom. Tillsammans med ett tiotal sympatisörer valde Paul Reidy – i protest – att inte förnya årskortet.

– Under fem år gick jag inte på en enda match, jag köpte inga souvenirer och såg knappt laget på TV. Jag förlorade en stor del av mitt liv på grund av honom. Inget har heller förändrats. Om något så har saker och ting snarare förvärrats under tiden jag bojkottat.

»Många i Vallecas delar Paul Reidys känsla av uppgivenhet.«

Många i Vallecas delar Paul Reidys känsla av uppgivenhet. När Barcelona kom till Vallecas i slutet av augusti möttes katalanerna av en tyst hemmapublik. I stället för att heja fram sitt lag visade de normalt så högljudda åskådarna upp tio banderoller som angav skälen till den tysta protesten. Matchen slutade 1–1 och enbart en storspelande Joan García i Barçamålet höll Rayo från segern. Men trots skrällpoängen mot stjärnlaget kunde hemmatränaren Iñigo Pérez inte njuta efteråt. Efter matchen medgav han hur energikrävande konflikten mellan supportrar och klubbledning är för laget. Ett par dagar senare uttryckte han på en presskonferens även oro för framtiden.

– Rayosupportrar brukar göra uppror mot orättvisor och använda sin ilska som drivkraft, sade tränaren. Men häromdagen såg jag inte ilska på läktaren, jag såg sorg. 

 

En knapp månad efter Barcelonamatchen tar jag mig ut till Vallecas för att se Rayo möta Sevilla. På de tre omgångar som spelats sedan den senaste protesten har laget bara tagit ytterligare en poäng, men det prekära tabelläget tycks inte påverka humöret på de hundratals supportrar som samlats på torget utanför baren Puerto de Mar. Samtal om förväntade startelvor och gårdagens derby mellan Atlético och Real Madrid utgör ett uppsluppet sorl som vibrerar mellan de nedklottrade fasader som ramar in torget, vilket av supportrarna givits namnet »Plaza del Rayismo« – Rayismens torg. 

Kön till den provisoriska öltapp som matchdagen till ära installerats utanför baren fylls på i snabbare takt än det går att fylla plastglasen och i stället för att vänta går många in och köper glasflaskor, tercios. När flaskorna tömts lämnas de på marken och utgör en hinderbana, genom vilken Alberto Rivero rör sig hemvant.

– Hej! Hur är läget? Har du köpt någon öl? Vill du ha en halsduk?

Jag hinner inte svara på någon av frågorna innan Alberto är inne på baren. Han hälsar glatt på personalen, köper snabbt en Estrella Galicia och återvänder till torget med ölen i handen. Var och varannan person i folkmassan möter honom med ett handslag eller ett glatt tillrop. Jag måste koncentrera mig för att inte snubbla in i ryggen på honom när vi kryssar fram över torget.

»Vallecas är ett fattigt område, så vi gör vad vi kan för att hjälpa till.«

Det är heller inte så konstigt att alla i Vallecas tycks känna Alberto Rivero. Han är själv från området, har gått på Rayo i 46 år och har bland annat engagerat sig i Plataforma ADRV sedan 2011 – året då Presa köpte klubben. »La Plataforma«, som Alberto förkortar den, är ett slags paraplyorganisation för Rayos supporterföreningar – skapad för att »försvara klubben«.

– 2011 kämpade vi för att rädda klubben från konkurs, säger Alberto. Nu kämpar vi för att rädda den från Presa. 

Han pratar över axeln medan han fortsätter framåt genom glasflaskorna. Efter ytterligare några handskakningar är han framme vid ett bord där ett par andra Plataformamedlemmar står och säljer souvenirer. Supporterattiraljerna pryds av Rayos tidigare klubbmärke, på vilket akronymen ADRV tar plats i stället för dagens officiella RVM. Beslutet att döpa om klubben till Rayo Vallecano de Madrid var inte populärt bland supportrarna 1995 och är det inte heller i dag.

– Pengarna vi tjänar på att sälja det här återinvesterar vi i samhället, säger Alberto. Vallecas är ett fattigt område, så vi gör vad vi kan för att hjälpa till. Inför jul samlar vi ihop till julklappar och skänker till familjer som inte har råd, vi delar ut skolmaterial inför skolstarten, vi anordnar gratisfestivaler …

Mitt i utläggningen avbryts Alberto Rivero av en bekant som kommer fram och kramar om honom. Efter omfamningen introducerar han mig för vännen på samma sätt som han gjort för alla andra vi stött in i.

– Det här är David, han är från Sverige och ska skriva om Rayo. Om Presa!

Tack vare mitt sällskap blir jag varmt emottagen av supportrar som annars kan vara tveksamma till att prata med journalister. Nu tycks alla vilja säga sitt om klubbpresidenten och efter ett tag går jag och Alberto till en källare, en tidigare saluhall, bredvid torget för att kunna prata mer ostört. Han köper en ny Estrella och hittar ett ledigt bord. Leendet han har haft sedan vi möttes upp tidigare försvinner när jag frågar vad han tycker är det värsta med Presa.

– Att han gör saker bara för att jävlas!

»Jag är rädd för vad Presa kan göra. Kommer han att lägga ner klubben och sälja platsen i La Liga?«

Han tar en klunk och samlar sig innan han fortsätter.

– Lyssna, det finns många dåliga presidenter i fotbollsvärlden. Men även om de gör saker som supportrarna inte gillar så kan man ändå förstå dem. De fattar beslut för att tjäna pengar eller nå framgång. Men Presa? Mycket av det han gör förlorar han själv på, men han gör det ändå – bara för att jävlas med oss!

Ett av Albertos barn skickar SMS för att be om pengar till frukost nästa dag. Han svarar och plockar sedan upp tråden igen.

– Ärligt talat ser jag gärna att vi åker ur, säger han. Om vi tillbringar några år i andra- eller till och med tredjedivisionen så försvinner han, och det är mer värt än att vara i La Liga. Inför säsongen ökade priset på mitt säsongskort med 40 procent! Snart har vi inte råd att gå längre.

Alberto berättar att han och andra medlemmar i La Plataforma har fört samtal med supportrar runtom i Europa som upplevt liknande situationer med sina respektive klubbledningar. Exempelvis har fans till FC United of Manchester – den medlemsägda klubben som grundades när Glazerfamiljen tog över Manchester United – delat med sig av sina erfarenheter.

– Jag är rädd för vad Presa kan göra, säger Alberto. Kommer han att lägga ner klubben och sälja platsen i La Liga? Kommer han att flytta Rayo från Vallecas? Han är helt oförutsägbar.

»Alberto vägrar acceptera att Europamatcherna inte ingår i det prishöjda säsongskortet.«

Jag frågar vad han tänker göra om klubben faktiskt skulle flytta från sina kvarter. 

– Jag stannar här så klart, säger Alberto. Med en flytt skulle dessutom planerna på ett medlemsägt Rayo kunna accelereras. Kanske vore det egentligen bäst.

Alberto Rivero kommer från en släkt marinerad i Rayo. Hans farfar var en av klubbens första medlemmar, hans pappa var medlem, hans fru och barn är medlemmar. En stor del av hans liv ägnas åt att på olika sätt engagera sig i klubben och i sitt lokalområde. Han har sett Rayo i första-, andra- och tredjedivisionen och har snart gått på matcher i ett halvt sekel. 

Men när det snart är dags för klubben att debutera i Conference League kommer han inte att vara på plats. Alberto vägrar acceptera att Europamatcherna inte ingår i det prishöjda säsongskortet.

– Någonstans måste jag dra min gräns, säger han.

 

Vi skiljs åt utanför arenan. Medan Alberto går till sin vanliga plats på långsidan funderar jag på om hans principfasthet är beundransvärd eller idiotisk. Tänker han verkligen inte se sitt Rayo när laget snart ska spela historiska Europacupmatcher?

Från min rad på ståplatsläktaren ser jag hur publiken på långsidan lägger ut tidningar över sittplatserna för att skydda sina kläder från den ingrodda smutsen. Några minuter före avspark skyndar jag ner till toaletterna utan fungerande belysning. Det plaskar om stegen när jag i mörkret letar mig fram till ett bås. Dörren är borta.

Om Alberto verkligen vill att Rayo åker ur är det ingenting som märks när matchen väl är i gång. Från kortsidan ser jag hur han, med hela familjen omkring sig, lever sig in i varenda situation på planen. När det i den fjortonde minuten som vanligt är dags att be klubbpresidenten lämna Rayo pekar Alberto anklagande och livligt mot hedersläktaren mittemot honom.

»Överhängande fråga: Är den massiva kritiken mot Presa orättvis?«

Drogromantik, galghumor, antifascism och Presahat ljudsätter matchen fram till den 87:e minuten då Sevilla med sitt första skott på mål gör 0–1. För ett ögonblick blir det tyst på läktaren. Sedan hörs några trumslag och så är sången i gång igen: 

– Det här området ger sig aldrig!

Efter matchen är det om möjligt ännu mer folk på Plaza del Rayismo än det var timmarna före avsparken. Rayo fick aldrig in någon kvittering och den sena förlusten mot Sevilla innebär att laget nu bara fått med sig fem poäng på de sju inledande ligamatcherna. Vid ett bord sitter tre män. De pratar och skrattar nästan poserande högt. Jag slår mig ner vid dem och påpekar att de, liksom resten av torget, tycks vara på väldigt bra humör. De tittar på mig som om jag vore dum i huvudet.

– Varför skulle det inte vara bra stämning? frågar en av dem. Vi sitter här, bland vänner, tar en öl. Vad finns det att vara upprörd över?

– Tja, säger jag. Förlusten?

– Kompis … Jag kunde inte bry mig mindre om resultatet.

 

Det finns många frågor att ställa till klubbpresidenten Raúl Martín Presa. Vad vill han egentligen med Rayo? Tycker han att supportrarna är otacksamma? Utan honom hade klubben troligtvis inte överlevt som elitförening. Paradoxen under den där lyckorusiga majnatten i våras var förstås att den avskydde presidenten också var förutsättningen för att festen överhuvudtaget kunde äga rum. Ibland känns det också som om supportrarna gillar att vara missnöjda, att de trivs bäst i ständig opposition. Och även om resultatet i matcherna uppenbarligen inte är det viktigaste för dem som levt länge med Rayo – borde inte en slutminutsförlust mot Sevilla svida lite värre?

Överhängande fråga: Är den massiva kritiken mot Presa orättvis?

Efter att ha lekt djävulens advokat en stund kommer jag fram till att den ändå inte är det. För vad spelar vunna matcher för roll om man inte längre känner igen sin klubb? Vad ska man med Conference League till om man inte känner stolthet över att vara där? Och vad tjänar en bättre ekonomi till om det lokalsamhälle som alltid suttit ihop med Rayo drabbas negativt av den?

Dessutom är det faktiskt inte bara läktaren som säger att något är fel i Rayo Vallecano. Utöver sympatin från tränaren Iñigo Pérez är stödet för supportrarnas invändningar starkt även i spelartruppen. Och det finns en spelare som visar det mer än andra.

 

Klockan har precis passerat elva på förmiddagen när jag kommer fram till Rayos träningsanläggning. Det regnar och jag förbannar mig själv för att jag i sann svensk stil är på plats en halvtimme för tidigt. Men har man väntat i fyra månader kan man gott uthärda 30 minuter till. 

Länge förblev alla mina försök att kontakta klubben obesvarade. De officiella pressvägarna var som svarta hål. En bit in på hösten fick jag till slut tag på ett inofficiellt nummer till Rayos presschef. Han meddelade att någon intervju med Presa inte gick att ordna. Inte för att presidenten sagt nej, utan för att han inte ens svarat på presschefens propåer. Det andra beskedet jag fick var däremot positivt: Óscar Trejo ville gärna träffas.

»Vi spelare vet att många i området har det väldigt tufft och kämpar för att klara sig, och det försöker vi alltid att spegla.«

Trots sin rutin ger den 37-årige argentinaren ett nästan blygt intryck när han dyker upp bakom mig i en korridor på träningsanläggningen. »David?« frågar han milt och vi hälsar medan presschefen låser upp dörren till ett kalt konferensrum.

Óscar Trejo har tillbringat nästan tio år i Rayo Vallecano. Han kom hit första gången 2010 på ett säsongslån och fick då vara med om sin första uppflyttning med klubben. Det har blivit två till sedan dess. 2017 återvände han på permanent basis. Han utsågs till lagkapten och i dag är han den utländska spelare som har gjort överlägset flest matcher för klubben. Ingen i dagens trupp har heller varit här lika länge och i någon mån har han blivit supporterkollektivets förlängda arm. Óscar Trejo är någon de kan identifiera sig med och känslorna är besvarade. När den offensiva mittfältaren pratar om Vallecas ler han stort och drar paralleller till sin uppväxt i argentinska Santiago del Estero.

– Jag känner mig som hemma här, säger han. Vallecas är humildad, det är hårt arbete, det är överlevnad. Vi spelare vet att många i området har det väldigt tufft och kämpar för att klara sig, och det försöker vi alltid att spegla. Vi känner till ansträngningen folk lägger ner för att se oss. Den ska vi alltid ge tillbaka på planen.

Under de senaste säsongerna har Óscar Trejo fått allt färre möjligheter att ge tillbaka på planen. Den stigande åldern och lagkamraters utveckling har inneburit att det nu oftast är bänken som gäller, men det stoppar inte engagemanget utanför linjerna. Gång på gång har argentinaren uttryckt sitt stöd för supportrarna, och för två år sedan stod han för en symbolhandling det fortfarande pratas om: han avsade sig kaptensbindeln. Motiveringen var att han inte längre kunde stå för Presas behandling av klubbens anhängare och anställda.

Trejo säger sig fortfarande diskutera alla problem med Presa (»så fort jag ser honom«) och är inte rädd för att lyfta dem offentligt. Ett par veckor före vårt möte publicerade han en bild på Instagram som visade hopplösa biljettköer utanför arenan. Han tackade supportrarna för deras »styrka trots svårigheterna«. Andra gånger har Óscar Trejo tillsammans med lagkamrater dykt upp vid biljettköerna och delat ut vatten under heta sommardagar.

Jag frågar om biljettproblemen var ett av skälen till att han slutade som lagkapten.

– Ja, men det var mycket mer än så, säger han. Jag kunde – och kan – inte förstå varför klubben inte ansträngde sig mer för att underlätta för sina egna när man vet varifrån vi kommer och vilka vi tillhör. Dessutom var det allt med damlaget, akademin … 

Han utstrålar vemod när han pratar. Få elitspelare i dagens toppfotboll orkar ens reflektera över liknande frågor. Óscar Trejo har gjort betydligt mer än så. Ändå verkar han tycka att han inte har uträttat tillräckligt.

– Jag kämpade så gott jag kunde för att få till en förändring, säger han. Men det var väldigt slitsamt.

 

Förra säsongens åttondeplats innebär att Rayo har en ovanligt intensiv matchhöst. Framför Óscar Trejo ligger ett derby mot Real Madrid och spel i Copa del Rey – men också nya bekantskaper som Lech Poznan och BK Häcken. 

Känslan är att den tidigare lagkaptenen är lättad över att slippa analysera ett svenskt Conference League-lag han aldrig har hört talas om för att i stället prata om ämnen han anser viktigare. Han nickar dystert när jag berättar om supportrarna jag träffat, de som på papperet upplever sin bästa tid med Rayo men som inte alls kan njuta av den. 

– Jag förstår dem, säger Trejo och suckar uppgivet. Det händer så mycket som lägger sten på börda för våra supportrar. Att man till slut ledsnar är helt naturligt. Jag har pratat med flera om det, hur sorgligt det är att behöva lägga fokus på de olika problemen och inte på fotbollen.

Påverkar det er i laget också?

– Vi pratar om det och försöker att påverka presidenten, men vi låter det inte styra våra prestationer. Så nej, det påverkar oss inte sportsligt. Men det smärtar oss.

»Jag tror att jag skulle kunna hjälpa presidenten att se att saker blir bättre av att diskutera.«

I april 2026 fyller Óscar Trejo 38 år och ett par månader därefter löper avtalet med Rayo Vallecano ut. Än är inget beslut fattat om huruvida det också blir det sista kontraktet som spelare, men mycket tyder på det. I somras dröjde det länge innan det nuvarande ettårsavtalet till slut undertecknades och för supportrarna är Trejos spelarfarväl en olustig tanke. Vad ska hända när deras man i omklädningsrummet försvinner? Blir det fritt fram för Presa att göra precis som han vill då?

Inte om Óscar Trejo får bestämma. För även om de argentinska sch-ljuden och uttrycken lever kvar i hur han pratar, har Vallecas blivit hans hem – och Rayo hans identitet. 

– Jag hoppas kunna vara kvar i klubben när jag slutar spela, säger han. 

Han berättar att han vill »påverka inifrån«. I vilken roll är oklart, men det är tydligt att hans engagemang inte kommer att ta slut i samma stund som han lägger fotbollsskorna på hyllan. Han drömmer om ett enat Rayo. Vägen framåt bygger på dialog och en vilja att förstå varandra, menar han.

– Jag tror att jag skulle kunna hjälpa presidenten att se att saker blir bättre av att diskutera, av förhandling. Och få honom att förstå hur supportrarna känner. Om både de anställda och »folket« är nöjda skulle det inte bara hjälpa klubben sportsligt, utan återskapa vad Rayo ska vara.

 

Knappt tre veckor senare kommer jag upp ur tunnelbanestationen precis intill Estadio de Vallecas. Det märks direkt att matchkvällen är speciell. Ljudvolymen på gatan är högre, poliserna är fler och mer aggressiva. Att kvällens motstånd är FK Shkëndija från Nordmakedonien spelar inte så stor roll. Viktigare är att det om mindre än två timmar åter ska spelas Europacupfotboll i Vallecas.

»Kompis, det här är Vallecas! Du behöver inte betala något.«

Jag går till Plaza del Rayismo och beställer en öl. Jag ser ett par av personerna som Alberto Rivero introducerade mig för senast jag var här – men ingen Alberto. Mina funderingar på om han verkligen kommer att verkställa sitt bojkotthot avbryts när en kille bredvid mig frågar om jag har en tändare. Jag räcker honom min. Killen, som visar sig heta Roni, tänder en cigarett och tittar fundersamt på mitt blonda hår. När han frågar om min koppling till Rayo berättar jag att jag jobbar med ett reportage om klubben med tonvikt på splittringen mellan supportrarna och Presa.

– Presa? säger Roni. Han är en jävla horunge. Ska du på matchen?

– Tyvärr inte, säger jag. Jag har ingen biljett.

– Vänta. 

Roni fiskar upp sin telefon. Han ringer några samtal, skickar SMS och talar in ljudmeddelanden. Jag hör honom fråga om någon har ett säsongskort över, om någon fått förhinder, om någon kan skicka sitt kort trots att de redan passerat arenans spärrar. Allt för bekant med svartabörshajarnas överpriser avbryter jag Roni genom att fråga vad detta skulle kosta.

– Kompis, det här är Vallecas! utbrister han. Du behöver inte betala något. Kom, jag har fått några streckkoder nu. Vi går och testar.

»Jag sveps med i feststämningen och det dröjer flera minuter innan jag noterar att arenan bara är halvfull.«

Den sjätte säsongskortsstreckkoden vi försöker blippa vid insläppet fungerar. Vändkorset lyser grönt och Roni leder mig skrattande in på läktaren. Vi knuffar oss in i den mest centrala delen av klacken, där Ronis kompisar redan står och sjunger och dansar. Mitt under en kavalkad av kindpussar och handskakningar blåser domaren i gång matchen. Ljudvolymen ökar. Jag sveps med i feststämningen och det dröjer flera minuter innan jag noterar att arenan bara är halvfull. 

Jag tittar åt vänster och fäster blicken på platserna där Alberto Rivero och hans familj har säsongskort. Därifrån har han sett Rayo åka ur och gå upp fler gånger än någon kan komma ihåg. Han har upplevt goda tider och svåra. Nu borde det mesta vara ljust. Rayo gör 1–0 efter en knapp halvtimme, ökar till 2–0 fyra minuter senare. Óscar Trejo har dagen till ära fått starta på mittfältet, i sin första Europacupmatch för klubben som adopterat honom. När han med 20 minuter kvar av matchen byts ut ställer sig publiken upp och skanderar hans namn. 

Det är ett historiskt ögonblick, men i Rayofamiljen Rivero är det ingen som sjunger i kväll. Deras platser gapar tomma.