Maktskiftet i Hamburg

Sommarvärmen har kommit tidigt till Hamburg. Ett hundratal nyfikna supportrar har sökt sig till St. Paulis träningsanläggning för att följa lagets derbyförberedelser. Någon tänder en cigarett. Ett pensionärsgäng diskuterar laguppställningar från 80-talet. Två småpojkar iklädda bruna matchtröjor jagar ivrigt varandra. På den täta gräsmattan firar spelarna i gula västar ett mål mot laget i rött. Ändå är det så stillsamt att fågelkvittret från kolonilotterna intill planen kan höras. 

När träningen är slut rör sig åskådarna i en klunga mot repet där spelarna vandrar förbi på sin väg till omklädningsrummet. Somliga ber om autografer eller tar selfies med sina idoler. Andra nöjer sig med att fråga om känslan inför derbyt. Den tidigare AIK-mittbacken Karol Mets kramar om två personer som verkar vara släktingar eller vänner på besök från Estland. St. Paulis 31-åriga tränare Fabian Hürzeler stannar en lång stund hos träningsgästerna. Så ler han brett, vinkar adjö på ett nästan övertydligt sätt och hojtar: 

– Vi ses! Håll tummarna för oss på fredag.

Så säger han säkert inför varje match, men den här veckan väger orden tyngre. Med tre omgångar kvar av säsongen ligger Hürzelers lag tvåa i Zweite Bundesliga. Om de vinner borta mot stadsrivalen Hamburger SV säkrar de uppflyttning till Bundesliga. Även oavgjort eller förlust kan räcka, så länge tredjeplacerade Düsseldorf inte gör ett bättre resultat i sin match mot Nürnberg. HSV ligger fyra och har fortfarande en liten möjlighet att kliva upp på kvalplats, men om resultaten går emot dem på fredag försvinner även den chansen. 

Den kärvänliga stämningen mellan St. Pauli-tränaren och hans anhängare är därför lätt att förstå. Ett säkrat avancemang i fiendeland samtidigt som storebror gråter? Det är ett scenario som spelarna i pensionärsgängets 80-talselvor aldrig hade kunnat drömma om.

»Jackson Irvine förkroppsligar den allmänna bilden av St. Pauli. Klubben som är ruffig och rebellisk …«

Fabian Hürzeler avslutade fotbollskarriären som 23-åring för att satsa på tränaryrket. Han började på amatörnivå men gjorde sig snabbt ett namn i den tyska fotbollen. 2020 fick han jobb som assisterande tränare i St. Pauli. Två och ett halvt år senare tog han över som huvudtränare efter sparkade Timo Schultz, vilket innebar att han som 29-åring blev tidernas yngsta huvudtränare i Zweite Bundesliga. Då hade St. Pauli en poäng ned till sistaplatsen. Med Hürzeler vid sidlinjen vann de tio raka matcher och klättrade upp till fjärde plats. Till slut kom de femma, och den här säsongen har succén bara fortsatt. Journalister och tyckare har tilldelat St. Paulis tränare epitetet »geni« och pekat ut honom som en framtida förbundskapten. Med sin progressiva fotboll och sin charmiga personlighet – lika delar lillgammal och cool – har Hürzeler också blivit omåttligt populär i och runt klubben. 

Ändå är det obestridligen en annan person som likt en magnet drar till sig de flesta av träningsbesökarna.

»Han tror att det kan bli dålig stämning om de får veta att jag är journalist.«

En kvart efter träningen står han fortfarande där, Jackson Irvine. Den australiske mittfältaren är lagkapten i St. Pauli, och en bättre representant för klubben kunde ingen önska. För det första ser Jackson Irvine inte ut som en fotbollsspelare. Han har mustasch, långt hår med tunna lila slingor (tidigare var hans svall rosa), svartmålade naglar och konstnärliga tatueringar. På Instagram visar han upp sin utmanande klädstil och sitt intresse för retrofotbollströjor. I intervjuer pratar han om HBTQI-rättigheter, klimatfrågor och bättre villkor för damfotbollsspelare. I vintras utsåg ESPN honom till »Fotbollens hipsterkung«. Det skadar inte att han dessutom är en av Zweite Bundesligas bästa spelare. 

Ett föräldrapar frågar Jackson Irvine om de får fotografera honom tillsammans med deras nyfödda bebis. Han stegar glatt över på fel sida säkerhetsrepet för att posera bredvid barnvagnen. Sedan kramar han om föräldrarna och uttrycker sin tacksamhet för deras stöd innan han ställer upp på nya bilder. 

Jackson Irvine förkroppsligar den allmänna bilden av St. Pauli. Klubben som är ruffig och rebellisk men samtidigt familjär och politiskt korrekt. Som är underground men älskas långt utanför både Hamburgs och fotbollens gränser. Om någon bad en superdator ta fram den ultimata St. Pauli-ambassadören skulle Jackson Irvine uppenbara sig på skärmen. Han uppfyller alla kriterier. Att han spelar i St. Pauli är nästan för bra för att vara sant. Och det är just det som kan vara så förbannat provocerande. 

 

Joachim Eybe kliver ur sin blå Mercedes-suv. Han ser orolig ut. 

– Det här hade jag inte räknat med, säger han.

På 80-talet var Joachim aktiv huligan och slogs med likasinnade motståndarsupportrar när tillfälle gavs. I dag tillverkar han supporterkläder och går på Hamburgs hemmamatcher tillsammans med sin familj. Några dagar före derbyt mot St. Pauli vill han visa mig Volksparkstadion, eller »mitt vardagsrum« som han och många andra supportrar kallar Hamburgs gigantiska hemmaborg. 

Vanligtvis är området tomt när det inte är matchdag. Inte i dag. Ett 50-tal unga, svartklädda killar har samlats på parkeringen utanför stadion.

– De kanske har varit på lagets träning, säger Joachim. Eller förberett tifot inför matchen.

Han vinkar till en av supportrarna och traskar bort mot folksamlingen. På vägen ber han mig dölja skrivblocket jag har i handen. De killar han känner igen tillhör den »lugnare« skaran unga ultras, men han tror att det kan bli dålig stämning om de får veta att jag är journalist. Joachim hälsar på en kraftig ung man som brukar beställa kläder av honom och presenterar mig som en bekant från Sverige. En efter en kommer de svartklädda fram och skakar hand. De är artiga och verkar vara på gott humör. 

»Av de över hundra matcher HSV spelat mot St. Pauli har ingen varit så definierande och synbart avgörande som denna.«

När ultrasgänget åkt därifrån berättar Joachim att de hade varit inne på Volksparkstadion och »pratat med laget«. Han säger att det verkar ha gått lugnt till.

– De ville förklara betydelsen av matchen på fredag ytterligare en gång.

Egentligen behöver den inte understrykas. Ett stadsderby är viktigt i sig, men av de över hundra matcher HSV spelat mot St. Pauli har ingen varit så definierande och synbart avgörande som denna. En total förnedring lurar runt hörnet. Som om HSV:s anhängare inte har plågats länge nog.

HSV gick länge under smeknamnet »Dinosaurien«, en anspelning på klubbens anrika historia i finrummet. Fram till 2018 var de ensamma om att ha spelat samtliga Bundesligasäsonger sedan serien startades. Nu har medier och motståndarsupportrar retsamt börjat benämna den fallna jätten som »Zweitliga-Dino« efter serien som HSV tycks ha fastnat i. 

Sedan det nationella fotbollssystemet infördes i Tyskland på 1960-talet har Hamburger SV aldrig placerat sig sämre än St. Pauli, inte ens när klubbarna tillhört samma division. Med tre matcher kvar av den här säsongen står det redan klart att den sviten bryts i år. Snart kan den omhuldade grannen också spela i en bättre serie.

– Jag struntar i hur det går för dem, säger Joachim Eybe. St. Pauli intresserar mig inte. Jag kan knappt nämna tre spelare i deras lag. Men jag vet att många HSV-fans gläder sig nästan lika mycket åt deras förluster som åt våra segrar. Och Paulifansen verkar bry sig mer om att vi blir kvar i Zweite än att de själva går upp. Jag förstår det inte. 

När Joachim Eybe växte upp var Hamburgs största rival Bayern München. Senare blev Werder Bremen en fiende i egenskap av nordtyskt topplag. 

– St. Pauli mötte vi sällan. Det gick inte att jämföra dem med oss.

Joachim tar några rappa steg och fångar in en grind som håller på att stängas. Vi slinker igenom och står några sekunder senare på läktaren med utsikt över Volksparkstadions gräsmatta. En skolklass guidas omkring på Nordtribüne, ståplatsläktaren där de vildaste hemmasupportrarna håller till. Annars är arenan tom. 

– Jag vet inte om vi får vara här egentligen, säger Joachim. Men vad är det värsta som kan hända? Om någon säger till går vi ut igen.

»Egentligen går det fortfarande inte att jämföra St. Pauli med oss.«

Medan andra HSV-supportrar gnäller över klubbens misslyckanden eller grämer sig över St. Paulis framgångar ger Joachim ett förvånansvärt bekymmerslöst intryck. På sätt och vis föredrar han till och med att se sitt favoritlag i andraligan. Han saknar att åka på bortamatcher i Europaspelet, men inte den ständiga krisstämningen från åren i Bundesligas bottenskikt. I Zweite får han åtminstone se sitt lag vinna ganska ofta.

– När vi spelade i Bundesliga tyckte min dotter att det var jobbigt att gå på match, säger han. Laget förlorade nästan alltid, det blev dålig stämning och folk skrek och härjade. De senaste åren har det varit trevligare. Jag tycker att vi möter mer intressanta lag nu också. Man får åka på bortaresor till arenor man annars aldrig ser. 

Han blickar mot skolklassen på Nordtribüne. Ovanför dem hängde tidigare en klocka som visade hur många år, dagar, timmar, minuter och sekunder HSV hade spelat i Bundesliga. Joachim säger: 

– Trots resultaten de senaste säsongerna är vi en av Tysklands största föreningar. Egentligen går det fortfarande inte att jämföra St. Pauli med oss. Men det är klart att man hade velat se det på planen också. 

 

En och en halv timme före min inbokade träff med St. Paulis svenska nyckelspelare Eric Smith ringer en av klubbens kommunikatörer. Han låter stressad och undrar om vi kan genomföra intervjun omedelbart. 

– Allt är lite rörigt eftersom det är derbyvecka, säger han med ett ursäktande leende när jag tio minuter senare anländer till träningsanläggningen. 

Han slussar mig genom kala korridorer och blanka kontorslokaler. Vi passerar hastigt ett modernt gym där några av A-lagsspelarna tränar till hög musik. Det är inte tal om någon rundvandring. Snarare får jag känslan av att kommunikatören inte riktigt vet vad han vill göra av mig. Efter en stund ber han mig vänta i ett slags hörsal. Fem minuter senare återvänder han tillsammans med Eric Smith.

– Moin, säger Smith slentrianmässigt. Eller just det, vi kan prata svenska nu. 

Den 27-årige svensken ser pigg och nyduschad ut när han leds in i det stora rummet. Innan vi hinner utbyta artighetsfraser klampar en videoanalytiker in genom dörren ihop med en av Smiths lagkamrater. Tydligen behöver de använda hörsalen för en individuell videogenomgång. Kommunikatören letar desperat efter ett nytt intervjurum och öppnar dörr efter dörr som på måfå. Till slut tvingas två kanslimedarbetare rafsa ihop sina datorer och utrymma ett kontor för att göra plats. Några kravställande ultras syns inte till, men nog är det rörigt och uppskruvat även hos St. Pauli. Som om klubben inte är van vid att hantera uppståndelsen inför ett avgörande derby. 

»Det går inte att bortse från Eric Smith. I ett land vars liberor länge hade en närmast mytisk status…«

Den gamla kvartersklubben har omskrivits många gånger genom åren. De internationella texterna har ofta handlat om klubbidentitet, politik och samhällsengagemang. Själva fotbollen har hamnat i skymundan. Lokaltidningar och tyska fotbollsmedier har däremot bevakat St. Pauli som vilket andraligalag som helst. Pliktskyldiga matchreferat och skaderapporter, en och annan intervju, kanske någon fin historia om en spelare som bryr sig om miljön. Det senaste året har intresset ökat. Analyserna och rapporterna om HSV är fortfarande fler i Tysklands mediehuvudstad Hamburg, men St. Pauli närmar sig. 

Den unge, spännande tränaren Fabian Hürzeler är en anledning. Fotbollshipstern Jackson Irvine en annan. Den nästan innovativa fotbollen – enligt många mest underhållande i ligan – en tredje. Men det går inte att bortse från Eric Smith. I ett land vars liberor länge hade en närmast mytisk status har svensken erövrat en roll som, översatt till modern fotboll, påminner mycket om den som Franz Beckenbauer och Lothar Matthäus en gång hade. 

– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Eric Smith. Den enklaste beskrivningen är väl att jag spelar mittfältare när vi har bollen men kliver ner i trebackslinjen när vi försvarar. Det innebär att jag har väldigt mycket boll, mycket mer än jag haft i något annat lag. 

Jag säger att rollen ter sig som skräddarsydd efter hans spelstil, att den kanske till och med passar hans egenskaper bättre än en »vanlig« position. 

– Ja, den passar mig helt perfekt, svarar Smith. Jag får flytta mig ganska fritt men ändå vara med och bestämma tempot, styra vart bollen ska hamna och sånt. Det är skitkul.

»Eric Smith är indikatorn mellan försvar och anfall. Och hans egenskaper är enastående.«

Han gör sannolikt sitt livs bästa säsong, hans lag är nära att säkra uppflyttning och livet i Hamburg behandlar honom väl. Det enda molnet på Eric Smiths himmel är en bristning i ena lårets baksida som tvingat honom att stå över de två senaste matcherna. Inte undra på att tränaren Fabian Hürzeler utöver entusiasm utstrålar en smula oro när han pratar om sin »libero«. 

– Eric är kanske vår viktigaste spelare, säger Hürzeler. Han är bäst på att skapa balans mellan den defensiva stabiliteten och det offensiva hotet. Han är indikatorn mellan försvar och anfall. Och hans egenskaper är enastående. Vi har klarat oss bra utan honom och jag vill lyfta fram vår bredd. Men det är klart, han är en verklig spetsspelare för oss. Det vet alla och det vet jag också. Förhoppningsvis kan han spela på fredag. 

Jag tolkar Hürzelers förhoppning som en skenmanöver för att oroa HSV-lägret. Under mitt samtal med Smith får jag veta att han har fått ett bakslag och ska röntgas. 

– Förhoppningsvis vinner vi matchen ändå, säger han. Att stå vid sidan är verkligen det värsta som finns. 

Det svider att missa ett fullsatt derby, och Smith beskriver hur nervositeten stiger när han inte kan påverka utgången. Samtidigt kan han lätt minnas betydligt tuffare fotbollsdagar. 

 

Eric Smith slog igenom 2015 när han som 18-åring spelade 27 av 30 allsvenska matcher i sin moderklubb Halmstads BK, där hans pappa Anders Smith 20 år tidigare hade styrt mittfältet. Efter säsongen skrev Eric Smith på för de nyblivna svenska mästarna IFK Norrköping. Som fotbollsspelare var det ett stort steg – talangen skulle konkurrera med guldhjälten Daniel Sjölund. Som människa var steget ännu större. 

– Jag behövde växa upp, säger han. Den första tiden hade jag svårt att hantera ensamheten och avståndet till familj och vänner. Det gjorde att jag inte kunde prestera som normalt på fotbollsplanen. 

»När jag kom hit fick jag en helt ny bild av vad en fotbollsklubb kan vara.«

Trots motgången ser Smith tiden i Norrköping som hans karriärs viktigaste period. Efter ett halvår blev Janne Andersson förbundskapten. Jens Gustafsson tog över. Han kände Smith från tiden i Halmstad och uppfattade att tonåringen behövde mer stöttning än andra spelare.

– Alla är olika, säger Smith. Vissa kanske blir vuxna direkt när de lämnar tryggheten. För mig tog det tid. Jens såg det och började snabbt jobba med mig utanför planen. Han hjälpte mig att mogna och lära känna mig själv. Att jag tog steg som människa gjorde att jag fick en större förståelse för personerna runt mig och hur vi skulle fungera tillsammans i ett fotbollslag. Jag utvecklade ledaregenskaper på planen, mycket för att jag mognade utanför den. 

2018 såldes Smith till belgiska Gent. Under det första året spelade han knappt en minut, och via lånesejourer i Tromsø och IFK Norrköping hamnade han i St. Pauli. När han anlände till Hamburg visste han inte mycket om den tyska klubben. Han skrev på för att spela fotboll. Med tiden förstod han att St. Pauli var annorlunda.

– Som fotbollsspelare tror jag att man lätt stänger in sig i en egen värld, säger han. Det är fotboll som gäller och man reflekterar inte så mycket kring vad som händer i övrigt. När jag kom hit fick jag en helt ny bild av vad en fotbollsklubb kan vara. Att den kan ta ställning i viktiga frågor, göra bra saker för människor och stå upp tydligt för mänskliga rättigheter. Det är häftigt. Jag identifierar mig väldigt starkt med det och vill gärna hjälpa klubben att sprida det här budskapet. 

Jag kan inte undgå att le för mig själv. När Offside 2010 porträtterade FC St. Pauli sade den dåvarande klubbdirektören Helmut Schulte att klubben scoutade mycket i Sverige, eftersom »mentaliteten där är jämförbar« med den som finns i St. Pauli. Nästan 15 år senare sitter en svensk i ett kontor i Hamburg och tycks befinna sig på helt rätt plats. Han förstår och står bakom klubbens identitet, strosar gärna runt bland stadens parker, golfbanor och kaféer – och dricker gärna öl på en hipp pub i stadsdelen St. Pauli när tillfälle ges. 

»Eric Smith kommer säkerligen att spela Bundesligafotboll nästa säsong.«

Men så tenderar fotbollsspelare att vara ett flyktigt släkte. När en dörr öppnas sparkar de gärna in den. När ett smickrande anbud läggs på bordet skriver de gärna under. Den här våren ryktas bland annat Bundesligatrean VfB Stuttgart vilja värva svensken, som har ett år kvar på kontraktet. Eric Smith kommer säkerligen att spela Bundesligafotboll nästa säsong. En flytt till Stuttgart hade inneburit att han även får delta i Champions League. Samtidigt: Beckenbauerrollen är väl inget man lämnar i första taget? 

– Det har fungerat bra för mig på planen och det värderar jag högt, säger han. Jag är väldigt nöjd med min situation här överlag. Min fru trivs också och det är viktigt för mig. Men vi får se. Efter varje säsong sätter man sig ned och pratar med klubben för att försäkra att vi har samma syn på framtiden. 

Den stressade kommunikatören bryter in och meddelar att intervjutiden är slut. 

– Annars får ni ingen tid för foto, säger han.

Mellan kameraklicken småpratar jag med Eric Smith om hans bedrifter i golf och på datorspelet Counter Strike. Men också om medieintresset kring St. Pauli. Han berättar att klubben styr spelarintervjuer betydligt mer än vad han sedan tidigare var van vid. Jag får också intrycket att Smith är lite osäker på hur mycket han får säga om allt klubben gör och står för utanför planen. Som om man inte riktigt vill att spelarna blandar sig i det. 

På vägen ut från träningsanläggningen ber kommunikatören om ursäkt för »det kaotiska bemötandet«. Han hänvisar återigen till den hektiska derbyveckan. Sedan passar han på att berömma Eric Smith. 

– Jag gillade det han sa om att han kom hit för att spela fotboll men insåg att en fotbollsklubb kan vara så mycket mer, säger han. Vi blir glada när våra spelare pratar om frågor utanför fotbollen. Ingen blir tvingad, men vill de göra det så uppmuntrar vi dem. 

Hela tiden känner jag att utläggningen leder fram till en invändning. Och till slut kommer den, samma uppmaning som klubben redan framfört två gånger.

– Men … du får gärna skicka citaten till oss innan ni publicerar något. 

 

Hamburger Sport-Verein blev tyska mästare för första gången 1923. Under samma period harvade St. Pauli på med matcher mot andra kvartersklubbar i staden, långt från de fina utslagsmatcherna om mästartitlar. Vid andra världskrigets slut hade HSV blivit nordtyska mästare 14 gånger och tyska mästare två gånger. St. Pauli hade som bäst varit ett jojolag mellan den högsta och näst högsta regionalserien, men efter kriget fick de några framgångsrika år med den så kallade »Mirakelelvan«. Klubben etablerade sig som tvåa i Hamburg och en viss rivalitet med HSV uppstod. 

»Hamburger SV är historiskt sett hela norra Tysklands klubb.«

När fotbollen organiserades om och Bundesliga grundades skiljdes klubbarna åt. HSV, vinnare av nordligan 15 av de 16 föregående åren, fick självklart en plats när den nya högstaserien bildades. St. Pauli placerades in i divisionen under. På slutet av 1970-talet nådde HSV sin storhetstid. 1977 vann de Cupvinnarcupen. Två år senare blev de tyska mästare med stjärnor som Kevin Keegan och Horst Hrubesch i laget. Både 1982 och 1983 återupprepade de samma bedrift. 1983 vann de dessutom Europacupen. Under samma period spelade St. Pauli i tredjedivisionen. 

En turist som strövar runt bland de dödskalletäta barerna längs Reeperbahn eller i Schanzenviertel kan lätt förledas i tron att FC St. Pauli är stadens nummer ett. Den som även besöker andra delar av staden inser snabbt sitt misstag. Var och varannan hustomt pryds av den blåsvartvita HSV-flaggan. Småbåtshamnar, elskåp, tunnelbaneväggar och sportbarer domineras av samma färger. Till och med i St. Pauli finns det »HSV-områden«. Hans-Albers-Platz, ett stenkast från tunnelbanestationen Reeperbahn, befolkas ständigt av blåsvartvita supportrar under matchdagar. När några äventyrslystna St. Paulianer försökte erövra torget inför ett derby för några år sedan kördes de snabbt i väg. Sedan dess har de hållit sig undan. Hamburger SV är historiskt sett hela norra Tysklands klubb. De har stora supportergrupper i Kiel, Lübeck och ja, till och med i den gamla fiendestaden Bremen. Även i helt andra delar av Tyskland finns det gott om HSV-sympatisörer. 

»Förfallet har pågått längre än så egentligen. Och jag är trött på skiten.«

Det är alltså inte särskilt förvånande att hemmaläktarna på Volksparkstadion, som har plats för drygt 56 000 åskådare, säljs ut inför varje match. Till och med inbitna supportrar kan tvingas kämpa för att få tag i en biljett. St. Pauli lockar anhängare långt utanför Tysklands och sportens gränser, men som fotbollslag betraktat förblir de en lokal angelägenhet. Åtminstone i jämförelse med HSV.

 

Bernd Kroschewski tänder en cigarett. Han blickar ut över det graffitiprydda spiraltrapphuset. Jag frågar hur han mår.

– Uselt!

Han skrattar, men det ligger ett korn av sanning i svaret. Bernd Kroschewski jobbar på ett konstcentrum, och om en timme invigs en ny utställning om konflikten mellan Israel och Palestina. Han är stressad. 

Vi befinner oss i den berömda bunkern bredvid MillerntorStadion, där St. Pauli spelar sina hemmamatcher. På vägen upp genom byggnaden hörde jag en desperat röst från hissen bredvid. 

– Hjälp! Hissen har fastnat.

Av någon anledning blev jag inte förvånad. 

Bunkern är en förunderlig plats. Passande för en konstnär som vill skildra känslan av att invänta en bombflygning. Minst lika tacksam om man vill beskriva det brokiga St. Pauli. Den 38 meter höga bunkern byggdes under andra världskriget som ett kombinerat försvarstorn och skyddsrum. I dag är utsidan fylld av träd och klängväxter. På insidan frodas alternativ kultur. Och det är därför Bernd Kroschewski är här. 

På många sätt passar han utmärkt in i bilden av en St. Pauli-supporter. Han bor i området, umgås med många som håller på laget och är själv gammal punkare (dagen innan vi träffas hade hans band Boy Division konsert i Lübeck). På 80-talet var han även årskortsinnehavare på Millerntor.

Det är bara det att Bernd alltid har hejat på HSV, och få saker provocerar honom mer än FC St. Pauli. Samtidigt har det de senaste åren inte direkt saknats irritationsmoment i hans egen klubb.

– Det har tagits så extremt många felbeslut i HSV de senaste tio åren, säger han. Eller förfallet har pågått längre än så egentligen. Och jag är trött på skiten. 

Bernd Kroschewski föddes 1969, perfekt för att kunna uppleva Hamburgs glansdagar i början av 1980-talet. Som barn cyklade han till lagets träningsanläggning nästan varje dag, iakttog sina idoler och jagade autografer. Trots att HSV var ett av världens bästa klubblag var allt öppet och tillgängligt. 

»På 80-talet var HSV-supportrar på Millerntor-Stadion ingen ovanlig syn.«

I 28 år missade Bernd Kroschewski inte en enda tävlingsmatch på hemmaplan. Han gick dit med öroninflammation och benbrott, dels för att matcherna betydde så mycket för honom, dels för att hålla sviten vid liv. 2008 bröt han den i en Europa League-match mot Ajax. Hans band uppträdde samma dag och Bernd valde musiken. Tio år tidigare hade det förmodligen aldrig hänt. 

– De som anordnade konserten visste att jag såg alla matcher, säger han. Så de föreslog att ställa fram en TV-skärm på scenen. Det var fint, men jag kände mig lite löjlig. Vad fan, att missa en fotbollsmatch är väl inte hela världen? 

Vändpunkten i Bernd Kroschewskis supporterskap sammanföll med att Hamburg började tappa mark i Bundesliga. Laget presterade sämre och sämre för varje säsong, flera gånger tvingades de kvala för att hålla sig kvar. 2018 skedde till slut det oundvikliga. Laget åkte ur. 

Bernd missade allt fler matcher, och i dag är han nästan aldrig på Volksparkstadion. Inför derbyt mot St. Pauli har han gett bort sitt årskort till en kompis. Hans HSV-konsumtion består i första hand av ishockeylagets hemmamatcher i fjärdeligan.

– Vi är värdelösa, men det är skoj ändå!

Därtill går han gärna på lokalfotboll runt om i Hamburg. Han är trött på den hyperkommersialiserade fotbollen och saknar tiden när knattar kunde cykla till träningsanläggningen och träffa spelarna. Han upprörs över bortskämda spelare med höga löner. HSV:s dåliga prestationer gör inte saken bättre. Samtidigt genomlevde Bernd ett 90-tal som till stora delar fylldes av besvikelser. 

– Det känns helt enkelt inte lika lustfyllt längre, säger han. Jag har problem med vristen och får ont av att promenera den långa sträckan från stationen till stadion. Förut hade jag gjort det ändå. Nu prioriterar jag annat. 

Lusten är borta, men engagemanget finns kvar. Bernd läser allt han kan om HSV:s fotbollslag och följer matcherna via radion. Givetvis vet han precis vad som står på spel i fredagens derby.

På 80-talet var HSV-supportrar på Millerntor-Stadion ingen ovanlig syn. Fotbollstokiga människor som Bernd såg gärna matcher i lägre divisioner, och St. Pauli var ett av lagen de besökte. Flera bytte till och med favoritlag. Bernd bevittnade själv St. Paulis snabba resa från irrelevant kvartersklubb till cool kultklubb. Han var på plats när samhällsdebatten tog sig in på Millerntor och fick se supportervänner lämna Volksparkstadion för gott. Han känner till och med den mytomspunne punksångaren Doc Mabuse som introducerade dödskalleflaggan på St. Paulis läktare. Ändå var Bernd aldrig nära att byta sida.

– Vid något tillfälle insåg jag bara hur irriterande St. Pauli är, säger han. Jag vet allt för många människor som bär klubbens kläder men inte är ett dugg intresserade av fotboll. Det är inte genuint. Turister från typ Baden-Württemberg går till klubbshopen och köper dödskalletröjor för att sticka ut och vara lite coola när de kommer hem. St. Pauli är mer ett varumärke än en fotbollsklubb. Och samtidigt påstår de sig vara emot den moderna fotbollen. 

»Hade den HSV-spelaren tillhört St. Pauli hade han säkert hyllats lika mycket som Jackson Irvine.«

På äldre dagar har Bernd slutat ilskna till när han stöter på de »poserande Paulifansen«. Snarare retar han sig på hur klubben framställs i medier. Att St. Pauli ständigt lyfts fram som ett exceptionellt exempel på en fotbollsklubb. 

– Så fort en spelare i St. Pauli cyklar till träningen blir det en jättegrej, säger han. »Wow, fantastiskt, se så annorlunda de är!« Men när deras målvakt körde till träningen i en Hummer tvingades han gömma den runt hörnet, så ingen skulle upptäcka att han ägde en dyr bil. Och när en argentinsk spelare i HSV körde till träningen i en liten Fiat med punkklistermärken på var det ingen som skrev om det. Han flyttade till Hamburg för kulturutbudet och var verkligen en intressant och sympatisk person. 

Bernd Kroschewski skakar på huvudet och tittar på klockan. Konstutställningen börjar snart.

– Hade den spelaren tillhört St. Pauli hade han säkert hyllats lika mycket som Jackson Irvine. Men det passade inte in i bilden av stora, stygga och rika HSV. 

 

Det är matchdag i Hamburg. Stora, stygga och (för att vara Zweite) rika HSV ska möta coola, charmiga och välspelande St. Pauli. På ett innergårdskafé nära rådhuset sitter Marcell Jansen och breder ut jordgubbsmarmelad på en fralla. Han är klubbpresident i Hamburger Sport-Verein vilket innebär att han leder moderföreningen som även ansvarar för till exempel ishockeylaget. Han är också anfallare i fotbollsföreningens tredjelag, som spelar i sjätte högsta divisionen, och som också laddar för ett derby. Men för HSV III är i princip alla matcher lokala, och kvällens möte med Niendorfer TSV:s andralag saknar betydelse. 

– Som tur är har vi redan säkrat seriesegern, säger Marcell Jansen. Så jag kan gå på matchen mot St. Pauli utan dåligt samvete.

Klubbpresidenten hugger in på marmeladmackan och säger att vi ska dua varandra, även om kutym i Tyskland är att tilltala intervjupersoner med Ni. Han har en tjusig titel och fina fotbollsmeriter men framstår som vilken 38-åring som helst. 

Som pålitlig vänsterback tillhörde Marcell Jansen Bayern München och gjorde 45 landskamper för Tyskland. Men framför allt är han förknippad med Hamburger SV, klubben han spelade åtta säsonger i. 2015 tvekade HSV om att förlänga hans kontrakt. Jansen var 29 år och hade anbud från många fina klubbar. Ändå valde han att avsluta karriären. Han förklarade att han inte kunde kyssa ytterligare ett klubbmärke, och om han inte fick fortsätta i HSV ville han inte spela alls. Han må vara en vanlig människa. Men han var en ovanlig fotbollsspelare. 

– Hela mitt liv hade handlat om fotboll, säger Jansen. Jag hade arbetat med mitt största intresse i tolv år och kände att jag ville ha min hobby tillbaka. Jag har alltid älskat sporten, men inte fotbollsspelaryrket. 

Marcell Jansen bytte bana och blev företagare, men några år senare hittade han tillbaka till fotbollen. 2018, samma år som den historiska degraderingen från Bundesliga, valdes han in i HSV:s aktiebolags styrelse. Ett år senare blev han president i föreningen. Det har varit en turbulent tid med interna maktstrider, och så sent som i januari lämnade Jansen sin position i bolagsstyrelsen. Den officiella anledningen var att han ville fokusera fullt ut på presidentskapet. De flesta som följer HSV misstänker att det inte är hela förklaringen.

»Lika härliga som traditionsföreningarna är, lika känslosamma är de. Och det är inte alltid gynnsamt på sikt.«

Frilansjournalisten Daniel Jovanov har bevakat HSV i många år och skrev 2018 en bok om klubbens väg till uttåget ur Bundesliga. Han känner Marcell Jansen väl och uppfattar honom som en klok och skicklig fotbollsmänniska. Problemet är att alla inte håller med. 

– Under Jansens tid som president har HSV stabiliserat sig, säger Jovanov. Han har ordnat upp ekonomin och såg till att klubben klarade sig igenom pandemin. Samtidigt måste man säga att hans händer nästan är helt bakbundna. Han har förlorat för många maktkamper. 

Som svensk kan det vara svårt att förstå hur högsta hönset i en förening kan sakna reell makt. I HSV är det inget konstigt. Klubborganisationen är lika stor som en mindre stat och många vill vara med och bestämma. Tysklands rikaste man, Klaus-Michael Kühne, äger runt 15 procent av aktierna i HSV:s bolag. Enligt Daniel Jovanov är flera av medlemmarna i bolagsstyrelsen »Kühnes män«. Marcell Jansen och Klaus-Michael Kühne har olika uppfattning om vilken som är den bästa vägen framåt för HSV. 

Den märkliga maktbalansen är bara ett exempel på hur komplicerad klubben är. HSV-journalister i Hamburg skämtar ibland om att de är politikreportrar – i perioder rapporterar de mer om föreningsfrågor än om fotbollsmatcher. 

Marcell Jansen förnekar inte att han basar över en svårstyrd klubb där många vill bestämma men där ingen riktigt klarar av att göra det.

– Jag tror att det är ett problem i flera tyska traditionsföreningar, säger han. Det är svårt att slå fast och förverkliga strategier. Ibland läser man tidningen och tänker: »Vad är det som händer? Är inte detta bara en fotbollsklubb?« Vi behöver fokusera mer på innehållet och mindre på politiken.

Marcell Jansen konstaterar att mindre föreningsdemokratiska klubbar som Bayer Leverkusen och RB Leipzig har lyckats mycket tack vare att de kan skötas i lugn och ro, med långsiktiga och målmedvetna handlingsplaner. Och det gör honom lite ledsen. 

– Jag är en fotbollsromantiker, säger han. Jag har spelat i tre klubbar: Borussia Mönchengladbach, Bayern München och Hamburger SV. Mer behöver jag inte säga. Men lika härliga som traditionsföreningarna är, lika känslosamma är de. Och det är inte alltid gynnsamt på sikt. 

Marcell Jansen hann sluta spela innan den smygande krisen kom ikapp HSV och skickade ned klubben i andraligan. Men han var med när problemen startade. Då beskrevs laget fortfarande som evigt tursamt. Flera gånger räddade HSV nytt kontrakt med minsta möjliga marginal. 

»Det har ibland gjort ont att vara HSV-fan de senaste åren. Särskilt när man vet vilken potential den här klubben har.«

Efter uttåget 2018 har klubben fått en motsatt stämpel. Det pratas om att HSV har drabbats av en förbannelse. Tre gånger har de slutat fyra, precis nedanför kvalplatsen, i Zweite Bundesliga. Två gånger har de kvalat – och misslyckats. Förra säsongen vann HSV den sista matchen borta mot Sandhausen och speakern gratulerade till andraplatsen som innebar en plats i Bundesliga. Supportrarna stormade planen och påbörjade firandet. Vad de inte visste var att uppflyttningskandidaten Heidenheims parallella match mot Regensburg fortfarande inte var slut. Heidenheim vände underläge till seger på övertid. HSV petades ned till tredjeplats och förlorade sedan kvalet mot Stuttgart.

– Det har ibland gjort ont att vara HSV-fan de senaste åren, säger Marcell Jansen. Särskilt när man vet vilken potential den här klubben har. Jag förstår supportrarnas besvikelse och missnöje fullständigt. Samtidigt måste man respektera och berömma klubbar som gör det bra, som Kiel och St. Pauli i år. Vi gör allt vi kan för att ta det där klivet och har fortfarande chansen att göra det den här säsongen. 

Han torkar marmeladen från händerna och lyfter blicken. 

– Först och främst får vi se till att vinna i kväll. 

 

Det första jag möts av när jag kliver av bussen är en lång rad poliser. Längre bort ser jag ett folkhav. På torget vid Stellingen station, den som ligger närmast Volksparkstadion, har ett tusental hemmasupportrar samlats för att dricka öl och sjunga. Många har tagit ledigt från jobbet för att komma hit och ladda upp. Matchen börjar inte förrän om fyra timmar, men flera supportrar tycks redan ha hunnit bli överförfriskade. 

Under veckan som gått har medierapporteringen handlat mycket om säkerhetsfrågor. Många har spekulerat i att en St. Pauli-seger kan leda till upplopp både på stadion och i staden. Temat avhandlades även när St. Paulis tränare Fabian Hürzeler höll presskonferens inför matchen. Trots att lokalen var överfylld av journalister skakade den karismatiske tränarbegåvningen hand med samtliga reportrar innan han satte sig på podiet. När han sedan fick en fråga om säkerheten satt åhörarna som på nålar. 

– Det kan bli hätsk stämning, sade Hürzeler. Det viktigaste är att alla kommer hem välbehållna till sina nära och kära. Jag litar på att de ansvariga garanterar säkerheten.  

Två timmar före matchen marscherar en stor skara HSV-supportrar från uppladdningen i Stellingen mot Volksparkstadion. I täten går killar i svarta hoodies. Längre bak går det att skymta en och annan vitblå tröja. Med jämna mellanrum hörs smällar från knallskott. I övrigt är tåget helt tyst. Det är nästan kusligt. Ingen sång, inga färger, inga flaggor eller bengaler. Bara en svart massa. Bredvid tåget promenerar en lång kille med raska steg. Han ler muntert och går fram till mig och fotografen.

– Vilket mediehus är ni från? frågar han.

Fotografen förklarar att vi representerar ett svenskt magasin. Killen svarar att vi inte får fota marschen. Om vi gör det kommer han att beslagta kameran och förstöra bilderna. Han ler fortfarande. Hade jag inte förstått tyska hade jag kunnat missta honom för att vara en trevlig typ.

 

Matchen hinner inte ens börja innan ett slagsmål utbryter på planen. En spelare i St. Pauli gick tydligen in på fel planhalva inför uppvärmningen. Hemmaspelarna reagerade med att knuffa och skrika på motståndaren. Bråket retar upp stämningen på läktarplats, och klacksektionerna turas om att skandera sina slagord. När hela Nordtribüne vrålar i kör kan jag inte längre höra min egen röst. 

Precis före avspark öppnar jag ett mejl från Bernd Kroschewski. Han skriver att han kommer att följa matchen från en teaterföreställning. »Förr hade det aldrig hänt«, skriver han. »Men att se St. Pauli fira på Volksparkstadion? Nej, då går jag hellre på teater.«

Jag vet däremot att Joachim Eybe, han som förr var HSV-huligan, befinner sig på matchen. Han kom fram till mig under uppladdningen i Stellingen. Matchen hade han inte vågat börja tänka på än. Istället oroade han sig över hur han skulle hitta ett gäng supportrar från HSV:s kompisklubb Glasgow Rangers. 

I den 24:e minuten trycker Hamburgs anfallare Robert Glatzel in bollen i mål. Det kastas ölmuggar framför mig, och kaoset som uppstår under målfirandet gör att de flesta åskådarna missar att domaren redan har blåst frispark till St. Pauli. Målet döms bort. 

HSV har inlett matchen klart bäst. St. Pauli lyckas inte alls spela den passningsfotboll som de uppvisat tidigare under säsongen. För hemmaspelarna är det vardag att spela framför 56 000 personer och tusentals övertända åskådare på Nordtribüne. Den svenskbosniske mittbacken Dennis Hadzikadunic utstrålar ett sådant lugn att man kan tro att han spelar en försäsongsmatch på Malmö IP. St. Pauli är vana vid nästan 30 000 åskådare på Millerntor-Stadion, men en sådan här fientlig stämning tvingas de sällan hantera. Kanske är det därför Hamburg klarar av den pressade situationen bättre? Kanske saknar St. Pauli sin libero Eric Smith. Som väntat kom svensken inte till spel. 

HSV trummar vidare, och efter en dryg timmes spel nickar Ransford-Yeboah Königsdörffe in bollen i mål. Domaren godkänner målet, men efter en utdragen VAR-granskning ändrar han sitt beslut. Ännu en gång får gästerna frispark. 

Det är lätt att börja tänka på HSV:s påstådda förbannelse. Spelarna tycks göra allt rätt, förvisso i en ganska dålig fotbollsmatch, och har nätat två gånger. Ändå är de bara en halkning ifrån att förlora. 

»På Nordtribüne vecklas en banderoll ut. Texten lyder: ›Den här staden tillhör oss.‹«

Uppdateringar från matchen mellan Düsseldorf och Nürnberg når Volksparkstadion. Düsseldorf leder med 3–1. Alltså måste HSV vinna för att ha en praktisk möjlighet att knipa tredjeplatsen. 

Efter 85 minuters spel gör Glatzel mål igen, och den här gången kan varken en förbannelse eller en videodomare stoppa jublet. Ölmuggar kastas på nytt och Glatzel springer smått förvirrat mot hörnflaggan, som om han i glädjen inte riktigt vet vart han ska ta vägen.

När domaren blåser av matchen står det fortfarande 1–0 på tavlan. 50 000 människor bryter ut i ett gemensamt vrål, och hemmaspelarna, varav några nyss hade kramp, gör en rusch över hela planen för att knyta nävarna framför ståplatspubliken. På Nordtribüne vecklas en banderoll ut. Texten lyder: »Den här staden tillhör oss.« 

Jag tänker att budskapet inte hade behövts för tio år sedan. Då var det självklart. I dag är frågan om HSV-klackens förkunnelse överhuvudtaget stämmer. När Fabian Hürzeler applåderar bortasupportrarna vet han att de sannolikt får fira uppflyttning om en vecka istället, och att allt talar för att han kan kalla sig Bundesligatränare nästa säsong. Alla vet också att HSV förmodligen lär misslyckas med att gå upp ännu en gång, att de åtminstone sportsligt har blivit omsprungna av sin lillebror och att de flesta utomstående finner det charmigt. Presidenten Marcell Jansen vet att han kommer att ställas till svars fler gånger. Supportern Joachim Eybe vet att han kommer att bli besviken igen. 

Men allt det där är morgondagens bekymmer. Den här fredagskvällen är fortfarande ung, och ingen som älskar HSV vill att den ska ta slut. Den här kvällen är deras, den här kvällen markerar de revir. Ingen präktig liten hipsterklubb kommer till deras vardagsrum och har uppflyttningsfest. 

Den här kvällen ryter dinosaurien.