Baskien mot resten

Innanför grindarna tränar Athletic Club utom synhåll från gatan. Utanför står hundratals supportrar i alla åldrar. De har väntat i över en timme på att få komma in en kort stund när träningen är över för att med sina sånger gjuta mod i spelarna inför morgondagens viktiga match i Europa League. 

Den första kvartsfinalen mot Rangers FC från Glasgow slutade 0–0 på Hampden Park. Nu hägrar en plats i semifinalen – men då gäller det att spelarna lyfter sig en nivå från förra mötet då de spelade med en man mer från den 13:e minuten utan att lyckas göra mål.

I år har athleticzales, som klubbens fans kallas, en extra anledning att vilja gå långt i turneringen: finalen ska spelas på den magnifika San Mamés, mitt i centrala Bilbao. 

Det är den sista arbetsdagen före påskhelgen, men många verkar ha smitit från jobbet. Fler fans strömmar hela tiden till, trots att vädret växlar mellan regn och det meteorologiska fenomen som är typiskt för Bilbao: det lätta duggregnet som liksom svävar i luften, zirimiri på baskiska. Ett väder som har skapat de gröna kullarna med betande får som omger träningsanläggningen i Lezama – men också format ett tålmodigt och hårt arbetande folk som med bergen som skydd var det enda i södra Europa som aldrig blev koloniserat av romarna. Baskien var den lilla galliska byn i Asterix serievärld på riktigt – de lyckades till och med behålla sitt språk, som tros vara den enda kvarlevan av det tungomål som talades på den iberiska halvön i forntiden.

»Eftersom du kommer ur folket, älskar folket dig. Rödvit ungdom på den gröna planen representerar Baskien.«

I dag har den spanska regionen Baskien ett långtgående politiskt och finansiellt självstyre. Inne på parkeringen på andra sidan grinden manifesteras detta av tre bilar från den baskiska polisstyrkan Ertzaintza. De är redo att stävja eventuellt bråk som kan uppstå när de allt otåligare supportrarna väl släpps in. Athleticzales är i allmänhet fredliga, men de senaste månaderna har klubben haft en öppen konflikt med ultrasgruppen Iñigo Cabacas Herri Harmaila (ICHH). Falangen portades från Athletics hemmaarena inför Europa League-mötet med Viktoria Plzen i slutet av januari efter att ha »strejkat« genom att vara tysta på hemmamatcher och även uppmanat andra supportrar att följa deras exempel. Detta för att ICHH upplevde att klubben inte skyddat dem från de sanktioner och böter som Ertzaintza utdelat. 

ICHH har tagit sitt namn ifrån den unge Athleticsupportern Iñigo Cabacas. Han sköts i huvudet med en gummikula av en polis från Ertzaintza i närheten av gamla San Mamés på skärtorsdagen 2012 i samband med stökigheter efter att Athletic Club slagit ut Schalke 04 i Europa Leagues kvartsfinal. Efter fyra dagar på sjukhus avled han. Sex poliser åtalades för händelsen, men eftersom åklagaren inte lyckades fastställa vem som sköt det dödande skottet dömdes endast polisen med högst rang till två års fängelse för vållande till annans död. En högre instans beslutade sedan att han inte behövde avtjäna sitt straff eftersom han hade bett offrets familj om ursäkt.

»Tröjfärger och gräsplan blir en manifestation av ikurrina – den tidigare förbjudna rödvitgröna baskiska flaggan.«

Till slut öppnas grindarna av en vakt i röd väst. Allt fler människor väller in bakom vakten som försöker hålla nere folkmassans tempo genom att sträcka ut armarna medan han går. Till en början lyckas han, men snart rör sig alla snabbare innan framför allt tonåriga supportrar närapå maxlöper mot träningsplanens betongläktare. Efter ett tag dånar en banger en bit bort, men i övrigt kan poliserna lugnt se på när runt tusen Athleticanhängare klämmer ihop sig på träningsplanens ena läktare. Det dröjer inte länge innan publiken stämmer upp i den baskiska klubbhymnen med den klassiska inledningen: »Athleeeeetic, Athleeeeeetic! Alabin, alaban, alabin bon ban! Athletic, Athletic, geuria!«

Den sistnämnda frasen betyder »vårt Athletic« och den första versen lyder sedan fritt översatt: »Athletic röd och vit, du tillhör oss alla. Eftersom du kommer ur folket, älskar folket dig. Rödvit ungdom på den gröna planen representerar Baskien.«

I en värld full av bangers och gummikulor känns det både märkligt och fint med dessa högstämda strofer, där tröjfärger och gräsplan blir en manifestation av ikurrina – den tidigare förbjudna rödvitgröna baskiska flaggan. Och där en senare vers i hymnen nämner att det har växt ut ett nytt grönt löv på den gamla eken, vilket refererar till baskernas heliga träd i Gernika utanför Bilbao. Platsen är en uråldrig symbol för deras självstyre som mirakulöst klarade sig när italienska fascister och tyska nazister terrorbombade den lilla staden en marknadsdag 1937, när de hjälpte Fransisco Francos trupper att inta Bilbao under spanska inbördeskriget.

När spelarna till slut vänder ut mot omklädningsrummet ropar någon i publiken »Si, se puede« – ramsan som började bland strejkande mexikanska jordbruksarbetare i Arizona på 1970-talet för att bli en politisk slogan över hela Latinamerika och som Barack Obama sedan översatte till »Yes, we can«. Budskapet får fäste och snart ropar hela läktaren att det är görbart. 

Riktigt vad som avses är outtalat. Seger i morgondagens match? En plats i finalen och seger i densamma? En säkrad Champions League-plats till nästa säsong? Kanske rent av allt detta?

 

Storleksmässigt är Bilbao jämförbart med Malmö. Båda är också före detta industristäder som efter en tid på dekis fått nytt liv tack vare ett spektakulärt byggprojekt kring millennieskiftet. I Bilbaos fall Frank Gehrys titanbeklädda Guggenheimmuseum, som över en natt gjorde staden till en turistdestination. Museet ligger alldeles intill den plats vid Nerviónfloden där engelska sjömän på slutet av 1800-talet introducerade fotbollen i staden.

Första gången jag var i Bilbao var i augusti 2001. Jag och en kompis klev av tåget från Barcelona vid niosnåret på morgonen. Vi hade åkt dit för en stadsfestival och när vi kånkade våra ryggsäckar in mot stan möttes vi av en strid ström glada basker som läppjade på stora plastglas med kalimotxo, en blandning av rödvin och Coca-cola. De hade festat hela natten och var lite motvilligt på väg hem. 

»Det diskuterades om det var dags att ändra på filosofin som klubben haft sedan 1912.«

Vi hade ett par oförglömliga dagar i staden innan vi åkte vidare till San Sebastián. Där var det om möjligt ännu bättre. Det sista vi såg av kvarteren nere vid den gamla hamnen var blåvita och rödvita supportrar som drack öl och käkade pintxos, Baskiens tandpetsspetsade svar på tapas, tillsammans i gamla stan. Det vankades derby mellan Real Sociedad och Athletic Club.

När jag ett par år senare som journaliststudent var tillbaka i Baskien för att skriva om just de klubbarna fick jag se Real Sociedad åka på stryk mot Athletic hemma på Anoetastadion. Förlusten bidrog till att 21-årige Xabi Alonso och hans Sociedad till slut tappade serieledningen och slutade tvåa i La Liga, två poäng efter Real Madrid. Matchen blev också en vändning för Joseba Exteberría och de andra i Athletic Club, som inför derbyt hade legat på nedflyttningsplats. En usel placering för en klubb som aldrig hade åkt ur högsta serien. 

Det diskuterades om det var dags att ändra på filosofin som klubben haft sedan 1912: att endast använda sig av spelare som är födda i vad som betraktas som det historiska Baskien, eller har fått sin fotbollsfostran inom samma område.

Elva dagar efter derbyt var jag på ett kokande San Mamés och såg Athletic i sina reklamfria tröjor besegra Real Madrid med Figo, Raúl, Zidane och brasse-Ronaldo i startelvan. Trots hemmasegern kastade en aggressiv Athleticsupporter öl på mig från läktarsektionen när domaren blåste av matchen. Troligen för att min placering på pressläktaren tolkades som att jag var Madridjournalist och att jag till skillnad från Bilbaojournalisterna inte stod upp och jublade.

Läs också: Bra, bättre, bask från Offside 2/2003.

Så här efteråt är mitt starkaste minne av denna vistelse ändå en kväll i San Sebastián, då den baskiska stadsfestivalen La Tamborrada skulle invigas på det överfulla torget Plaza de la Constitución. Jag var där med ett gäng basker och två tillfälliga besökare från Madridtrakten. Från balkongerna kring torget hängde stora banderoller som krävde att fångar från den separatistiska terroristgruppen ETA skulle få avtjäna sitt straff närmare sina familjer i baskiska fängelser. När det gamla stadshusets klocka slog midnatt hissade borgmästaren en flagga från husets balkong. Jubel bröt ut, varpå människor klädda i vita kockkläder och höga kockmössor bankade skiten ur små trummor. Snart stämde ett hundratal personer klädda i röda och blå uniformer från Napoleontiden in i trummandet samtidigt som folkmassan sjöng på baskiska. Stämningen var minst sagt speciell. 

– Det känns som att jag är utomlands, utbrast en av besökarna från Madridtrakten och vände sig mot mig. 

Baskerna i sällskapet högg direkt.

– Det är du också! svarade de i kör.

 

Jag har varit tillbaka i Baskien några gånger sedan dess och sett hur den klassiska San Mamés från 1913 fått ge plats för en ny toppmodern stadion med samma namn på samma plats, samtidigt som Athletic fallit till föga och börjat låta sponsorer synas på sina tröjor (än så länge har huvudsponsorerna dock varit baskiska företag). På ytterligare ett derby på Anoeta i grannstaden såg jag Alexander Isak få sitt definitiva internationella genombrott när han först spelade fram till 1–0 för Real Sociedad och sedan avgjorde matchen med ett 2–1-mål. Ändå kändes spelaren som däremellan hade kvitterat derbyt mer intressant.

Iñaki Williams var på ytan en ny sorts Athleticspelare: han var svart. Hans ghananska föräldrar Felix och Maria hade vandrat genom Sahara innan de lyckades ta sig över det höga stängslet mellan Marocko och den spanska enklaven Melilla. Där var de fast innan de lyckades få asyl i Spanien, hamnade i Bilbao och möttes av den katolske prästen Iñaki Mardones. Han hjälpte dem med allt praktiskt, inte minst att hitta någonstans att bo och att få en plats på BB för Maria som var höggravid.

När barnet föddes fick han därför det väldigt baskiska förnamnet Iñaki. Dopförrättare var Iñaki Mardones och lite senare gav han även grabben ett rödvitt Athleticställ i barnstorlek.

»Å andra sidan tar Athletic Club ännu bättre betalt när de högst motvilligt säljer någon av sina spelare.«

Familjen Williams flyttade snart vidare till Pamplona där föräldrarna fått jobb på en grisgård. Med tiden föddes andra sonen Nico och när pappa Felix ensam flyttade till London för ett bättre betalt jobb blev Iñaki i praktiken något av en pappa för den åtta år yngre brodern.

I dag spelar bröderna på varsin offensiv kant i Athletics 4-2-3-1-uppställning. I EM 2024 gjorde Nico Williams mål i finalen, där han också utsågs till matchens lirare, när Spanien blev Europamästare. Båda bröderna hade dessförinnan spelat i VM 2022, men för olika landslag. Storebror Iñaki representerade Ghana.

I Athletic har Williamsbrorsorna på senare år fått sällskap av fler spelare med afrikansk familjebakgrund. Vänsterbacken Yuri Berchiche, vars pappa kommer från Algeriet, och vänsteryttern Álvaro Djaló, med föräldrar från Guinea-Bissau, är två exempel som dessutom är klubbens dyraste värvningar någonsin – efter Iñigo Martínez som Athletic 2018 betalade Real Sociedad 32 miljoner euro för. 

Eftersom Athletics policy ger dem få alternativ när de ska värva tar närliggande klubbar ofta bra betalt. Å andra sidan tar Athletic Club ännu bättre betalt när de högst motvilligt säljer någon av sina spelare. 

Dagen innan Athletic köpte Iñigo Martínez hade Manchester City betalat utköpsklausulen på 65 miljoner euro för Aymeric Laporte. Målvakten Kepa Arrizabalaga såldes till Chelsea för 80 miljoner euro samma sommar. 2012 hostade Bayern München, på Pep Guardiolas inrådan, upp med 40 miljoner euro för Javi Martínez och Manchester United fick betala 36 miljoner euro för Ander Herrera två år senare. I inget av fallen gick Athletic med på att förhandla ner spelarnas väl tilltagna utköpsklausuler.

Totala inkomster för dessa fyra spelare som såldes inom ett tidsintervall på sex år: 221 miljoner euro, motsvarande drygt 2,4 miljarder kronor.

»Både Lezama och San Mamés är nya och fräscha anläggningar men mer funktionella än flådiga.«

När jag pratar med folk i och kring klubben är dessa intäkter den vanligaste förklaringen till att en medlemsägd klubb från en relativt liten stad kan ha både en stadion och en träningsanläggning som i princip alla andra europeiska klubbar har anledning att vara avundsjuka på.

Athletic har även fått ett sportsligt lyft sedan mitt första besök i Bilbao, även om de flesta framgångssäsonger slutat med finaltårar.

 

Den tidigare Athleticspelaren Josu Urrutia valdes 2011 till klubbordförande. Hans första drag var att anställa den excentriske argentinaren Marcelo Bielsa som tränare. Athletic blev mer inriktade på bollinnehav, kortpassningsspel, rörlighet och hög press. I ligan hade laget det svårt, men i Europa League körde Athletic Club över Manchester United och tog sig hela vägen till finalen i Bukarest. Där fick de möta klubben som en gång i tiden grundats som deras filial: Atlético de Madrid. Athletic förlorade med 3–0, vilket de också gjorde två veckor senare i finalen i Copa del Rey mot Barcelona. Efter dessa båda nederlag i maj 2012 förlorade Athletic Club ytterligare fem raka cupfinaler. 

»Väl hemma i Bilbao hoppade spelarna på pråmen och firade med över en miljon fans längs kajer, i småbåtar och på Bilbaos gator.«

De mytiska seriesegrarna 1983 och 1984 – det sistnämnda året vann Athletic även cupen – hade firats med att laget bogserades runt på en gammal pråm som tidigare använts för att transportera järnmalm på Nerviónfloden. Svartvita bilder på den firande folkmassan vid strandkanterna har suttit på väggar i stadens barer sedan dess.

Längtan till att få uppleva något liknande växte sig större för varje förlorad final. Athletic brukar inte bränna pengar på onödig lyx – både Lezama och San Mamés är nya och fräscha anläggningar men mer funktionella än flådiga. Ändå lade klubben 200 000 euro på att under flera år restaurera den gamle pråmen som symboliserade segrarna i början på 1980-talet. Lagom till att Athletic 2021 spelade två finaler i Copa del Rey på två veckor (den ena framflyttad från 2020 på grund av covid) var pråmen sjöduglig igen – men Athletic förlorade båda och den fick ligga kvar i sin docka vid kajen.

Athletic har också lagt ner möda och pengar på en annan industriromantisk symbol. När gamla San Mamés revs 2013 valde klubben att behålla den 270 ton tunga arken av armerad betong som sedan 1953 hållit upp taket på ena långsidoläktaren. Den flyttades två mil till klubbens träningsanläggning i Lezama, där den nu fyller samma funktion på läktaren till planen där klubbens dam-och B-lag spelar sina hemmamatcher. Om nu inte funktionen snarare är att fungera som en ark mellan klubbens historia och framtid. Så kan det gå när en klubb styrs av romantiker.

»Det som händer nu är verkligheten. Det är det som är vackert med att drömma.«

Den 6 april 2024 var Athletic återigen i cupfinalen i Sevilla efter att ha slagit ut Barcelona och Atletico de Madrid på vägen, nu med Mallorca som finalmotståndare. Efter 120 minuter stod det 1–1, men Athletic lyckades vinna på straffar, Nico Williams utsågs till matchens lirare och Athletics 39:e cup-titel var bärgad. Finalförlustförbannelsen var bruten, och väl hemma i Bilbao hoppade spelarna på pråmen och firade med över en miljon fans längs kajer, i småbåtar och på Bilbaos gator.

Med tanke på hur nära laget varit pokalen tidigare var triumfen inte överraskande. I ett större perspektiv var den sensationell. Real Madrid och Barcelona kan i princip köpa vilka spelare de vill. För att inte tala om de utländska storlag som Athletic nästa säsong hoppas kunna utmana i Champions League. I en tid där förmögna stater kontrollerar klubbar och ger dem miljarder att leka med, där klubbhjärta betyder allt mindre och där den regionala kopplingen blir allt svagare väcker Athletics prestation både fascination och beundran. 

Hur lyckas de konkurrera enbart med hemvävt?

 

När Athletic Club håller presskonferens dagen före kvartsfinalreturen mot Rangers i Europa League är som vanligt tränaren Ernesto Valverde en av dem som svarar på journalisterna frågor. Den andre vid podiet är Maroan Sannadi. 

I januari spelade han för division 3-klubben Barakaldo i Bilbaos utkant, utlånad från Alavés, där han aldrig fick debutera i A-laget. Den storväxte anfallaren skrev på för Athletic Club på sin 24-årsdag den 2 februari.

Veckan senare fick han hoppa in i bortamatchen mot Girona och i åttondelsfinalerna mot Roma och i första kvartsfinalmötet med Rangers gav Valverde honom förtroende från start. Det är ingen överdrift att säga att han har varit starkt bidragande till att laget tagit sig till denna kvartfinalretur. 

På presskonferensen får Maroan Sannadi en fråga om vad han hade sagt om någon för tre månader sedan hade förutspått att han snart skulle spela kvartsfinal i Europa League.

– Jag vet inte vad jag hade sagt till den personen, säger Sannadi. Men det som händer nu är verkligheten. Det är det som är vackert med att drömma. 

När Maroan Sannadi byttes ut i slutet av andra mötet med Roma gav publiken på San Mamés honom en stående ovation: förutom att ha spelat fram till Athletics första mål var det även han som hade sprungit sig fri och tvingat Romabacken Mats Hummels att ta en frilägesutvisning redan i matchens inledning. Den 192 centimeter långa och 87 kilo tunga anfallaren är precis en sådan spelartyp som brukar uppskattas på San Mamés, en centertank som påminner om Fernando Llorente, även om just han tappat kraftigt i popularitet bland athleticzales eftersom han lämnade klubben som bosman. 

»Där bor Nico Williams – och där borta Iñaki Williams.«

Maroan Sannadis slit och styrka i duellerna har lett till att han har fått smeknamnet »Den afrikanske elefanten«, men i registret ingår även aviga dribblingar och ett förvånansvärt bra spelsinne. Att han ibland gör enkla tekniska misstag har publiken än så länge haft överseende med.

Maroan Sannadi har föräldrar som invandrat från Marocko, men är född i det baskiska självstyrets huvudstad Vitoria-Gasteiz och har gått i en ikastola, en låg-och mellanstadieskola där en stor del av undervisningen sker på baskiska. I en intervju med tidningen El Correo har han berättat att han som enda elev med annorlunda bakgrund kände sig utanför i skolan, men att fotbollen blev en plats där han fick känna sig uppskattad och vara en i gänget.

Athletic Club från Bilbao har alltså inte bara lyckats bevara sin filosofi och historia. De har även integrerat en ny demografi i den.

Utanför bar Towers pekar ägaren Alex Burgo ut var olika Athleticprofiler bor. 

– Där bor Valverde, säger han och pekar med armen mot torget där tränaren har sin bostad. 

Han vrider sig lite och pekar mot ett annat håll. 

– Där bor Nico Williams – och där borta Iñaki Williams. 

Alex Burgo är med i en peña, en blandning av kompisgäng och supporterförening kopplad till klubben, som de döpt till Los Iñakis. Namnet har de tagit eftersom Iñaki är ett typiskt baskiskt namn och flera framstående Athleticspelare har burit det. Inne i baren hänger en signerad Iñaki Williams-tröja.

»De kan besegra oss – men de kan aldrig ta ifrån oss vår identitet.«

Alex Burgo har själv på sig en Athletictröja denna matchdag. På huvudet har han en röd basker och över benen löper ett kjolliknande tygstycke som påminner om en kilt. Plagget har han valt eftersom det är skottar i stan, men också eftersom han till barens Instagramkonto tänker spela in ett brandtal inspirerat av Mel Gibsons rollfigur William Wallace i storfilmen Braveheart.

Strax före barens öppning blir han mobilfilmad av sin medhjälpare Julen Pilataxi som enligt instruktionerna säger:

– Du är inte det riktiga Athletic, det finns inget vi kan göra. 

Alex Burgo, som håller en rödvit Athleticflagga i ett tvåhandsgrepp, tar sats och slår på sin mest patosfyllda röst.

– Det är sant, för det riktiga Athletic är två meter långa som Llorente, gör hundratals mål som Zarra och räddar alla skott som Iribar.

Han gestikulerar med högerhanden.

– I det riktiga Athletic gör Beñat mål på två frisparkar i rad, precis som Declan Rice.

Ett leende har spridit sig på barägarens läppar. Han är i gasen nu.

– I det riktiga Athletic gör Aduritz mål på bicykleta i slutminuten!

Alex Burgo blir tyst i en sekund innan han tar ny sats.

– I det riktiga Athletic springer Iñaki Williams hundra meter med bollen på under tio sekunder och besegrar skottarna med blixtar flygande ur röven. Det är det riktiga Athletic.

Nu viftar han avvärjande med ena pekfingret.

– Men det är inte därför vi är här, säger han.

Alex Burgo gör en konstpaus och börjar otåligt gå fram och tillbaka i baren.

– Vi är här för att bevara en identitet. Något speciellt, något otroligt, något som gör oss unika. Vi spelar mot tyranniet från alla lag som vill göra affärer, vill ha spelare, vill ha stjärnor. De vill ha saker som vi inte söker.

Ny avvärjande fingerskakning.

– Det riktiga Athletic är detta: att kämpa med våra egna. Att vara stolta, att vinna eller förlora – men alltid ge allt vad vi har.

Alex Burgo pekar in i kameran och går in i ett resonemang om att spelarna kan fly i dag, inte ge allt, men att de i så fall kommer att ångra sig på dödsbädden över att ha missat chansen att få spela finalen i Europa League på hemmaplan. Sedan lägger han in slutklämmen:

– De kan besegra oss – men de kan aldrig ta ifrån oss vår identitet.

 

Det teatrala utspelet får mig nästan att glömma bort varför jag har kommit till baren. Men så dyker Joseba Etxeberría upp, klädd i svarta jeans och collegetröja. Ansiktet har fårats en del sedan hans 53 landskamper för Spanien men har samma grop i hakan och höga hårfäste som under spelarkarriären.

Den varade i 15 säsonger i Athletic Club, den sista av dem utan lön, innan han blev tränare för klubbens juniorlag. Nu bor Joseba Etxeberría i närheten av baren och eftersom han i mitten på februari fick sparken som tränare för andradivisionslaget Eibar har han tid över. 

Vi slår oss ner i en soffa. Etxeberría säger att han håller Athletic som favorit i kvällens match. 

– Jag hade förmånen att först vara lagkamrat med Ernesto Valverde, sedan blev han min tränare och efter det jobbade jag med honom i ledarstaben under tre säsonger. Jag vet att han är en mycket intelligent tränare. Jag tror att han kommer att försöka få en sådan här speciell match att kännas väldigt normal. Låta spelarna bara tänka på att spela fotboll och inte fundera så mycket på vad som kommer att hända sedan.

Hur bra är dagens lag jämfört med tidigare årgångar?

– Athletics nuvarande trupp passar väldigt bra för Valverdes spelidé. Den innehåller snabba yttrar som kan springa matchen igenom och mittfältare som är hårt arbetande och talangfulla. Backlinjen består av tuffa spelare som vinner sina dueller. Det gör att laget kan spela väldigt högt och erövra många bollar på motståndarhalvan. Jag anser att det är den bästa truppen Athletic har haft de senaste 25 åren, med den bästa tränaren den här klubben kan ha.

»Jag tror att Nico Williams kan uppnå något som tidigare var otänkbart: att som Athleticspelare vara med och slåss om Ballon d’Or.«

Etxeberría var själv juniortränare för flera av dagens A-lagsspelare. Inte minst drillade han de två kanske största stjärnorna: Oihan Sancet och Nico Williams. Den senare är ännu inte 23 år fyllda och har ända sedan EM-succén förra sommaren ryktats till större klubbar. Men Joseba Etxeberría tycker fortfarande att han har mer att uträtta i Bilbao och att potentialen är ännu större än det Nico Williams hittills har visat.

– Jag tror inte att han har något tak, säger han. Trots att han är ung har han redan rätt mycket erfarenhet, men när han får ännu mer tror jag han kan ta ytterligare kliv framåt. Redan i dag är han given i startelvan i sitt klubblag, och given i startelvan i spanska landslaget, som är ett av de bästa i världen. Jag anser att han fortfarande kan bli mer avgörande när det kommer till mål och assist – han har alla förutsättningar för det, med sin snabbhet och sina tvåfotsdribblingar. 

Vissa säger att han inte varit lika bra i år som i fjol. Håller du med?

– Nej. Snarare än att han har sänkt sin prestation är det andras förväntningar på honom som har höjts avsevärt. Det är en spelare som syns på planen, eftersom han hela tiden utmanar och bryter mönster med sin snabbhet. Det ser så lätt ut när han accelererar och han har också förmågan att bromsa upp och hitta passningar. I det avgörande skedet av säsongen som vi går in i nu tror jag att han kommer att kliva fram. Det är viktigt att nyckelspelare som Sancet och Nico Williams är som bäst nu, och om jag känner dem rätt så kommer de också att vara det.

Det faktum att hans bror är med i laget, och kommer att bli lagkapten nästa säsong när Oscar de Marcos slutat – hur tror du det påverkar hans prestation?

– Iñaki är den som guidar honom både inom fotbollen och på ett personligt plan. Nicos prestationsnivå tror jag att vi till stor del kan tacka hans bror för. Han skyddar och tar hand om honom – men han kräver samtidigt mycket av honom. Iñaki vet vilken enorm kapacitet Nico har.

Tror du att det är möjligt för Athletic att behålla Nico Williams i framtiden?

– Det viktiga är att klubben fortsätter jobba så som de gör nu. Nico Williams är en nyckelspelare i sitt lag, vilket gör att han kan vara en given startspelare i det spanska landslaget. Och med tanke på den nivå Athletic är på och den framtid klubben har tror jag att han kan uppnå något som tidigare varit otänkbart: att som Athleticspelare vara med och slåss om Ballon d’Or. 

»I de stunderna då klubben befann sig i något av en kris – det var då filosofin stärktes som mest.«

Jag påminner Etxeberría om att vi sågs i Bilbao 2003 för att prata om klubbens framtid. Då stred laget i spanska ligans bottenskikt. Just nu ligger de fyra och mellan ligamatcherna bjuds fansen på förtrollande Eropacupkvällar. 

Med tanke på allt som har hänt i fotbollsvärlden sedan vi sågs 2003 känns det otroligt att Athletic tagit steg framåt i konkurrensen, utan att tumma på sin filosofi. Hur är det möjligt?

– Jag tror att Athletics hemlighet är att klubben, med en mycket autentisk och uråldrig filosofi, anpassar sig väldigt bra till föränderliga tider. Många av elitklubbarna har mycket större ekonomiska resurser. Men storheten med denna sport, och med Athletic, är att det ändå inte är givet vem som vinner i slutändan.

Hur mycket debatt har det varit huruvida man ska ändra filosofin eller inte?

– Under de 15 år som jag spelade i klubben hade jag förmånen att spela i Champions League och spela finaler, även om vi inte vann någon av dem. Det var också två säsonger då vi riskerade att bli nedflyttade. I de stunderna då klubben befann sig i något av en kris – det var då filosofin stärktes som mest, för fram till det ögonblicket tvivlade ingen på vad vi gjorde och vilka vi var. När laget vinner cupen som i fjol, eller går långt i Europa League som i år, samtidigt som vi kämpar för att återvända till Champions League – då är det lätt att säga att vår filosofi är den rätta. Men under de två säsongerna då folk var rädda att vi skulle åka ur höll klubben benhårt fast vid filosofin. Min känsla är att tron på den blev ännu djupare under de åren. I dag tror jag att det är otänkbart att Athletic skulle ändra sin filosofi.

Utifrån betraktat framstår det som om det finns ett samband mellan den baskiska kulturella identiteten och den väg som Athletic valt. Håller du med om det?

– Baskien är annorlunda och en av sakerna är språket som är ett av de äldsta i världen och som skiljer oss från alla andra. Det är en välsignelse. Förutom kultur och språk tror jag att det finns något mycket viktigt som har format klubbens filosofi: att folk är väldigt stolta över att vara basker.

Tror du att det skulle vara möjligt att ha en filosofi som er i andra länder, i andra städer?

– Jag tror att skulle vara svårt. Det finns vissa klubbar som påminner om Athletic, som mexikanska Chivas där det enbart finns mexikanska spelare. Men Mexiko är ett stort land, med en stor befolkning. Baskien är litet och man skulle kunna tro att det borde vara väldigt svårt att hela tiden få fram nya spelare här. Jag tror att det handlar mycket om mentaliteten. Jag använder alltid Uruguay som exempel. Det är ett land som har varit världsmästare i fotboll. Jag vet inte exakt hur många invånare de har, men ganska få. Jag tror att nyckeln både för dem och oss är att vi dels är väldigt stolta över vilka vi är, dels har en kultur som är starkt inriktad på idrott.

»Jag tror att många baskiska tränare lyckats på elitnivå tack vare den inställningen.«

De senaste åren har baskiska tränare som Mikel Arteta, Unai Emery, Xabi Alonso och Andoni Iraola varit internationellt framgångsrika. Har det också med detta att göra?

– Jag tror det. I Baskien älskar vi sport och speciellt fotboll. Sedan finns det en mentalitet som går ut på att vara noggrann, att ta hand om de små detaljerna, att göra saker ordentligt. Folk här är också jordnära, så när det går bra tror de inte att allt ska fortsätta så av sig självt. De tycker inte heller att allt är katastrof när det går sämre. Jag tror att många baskiska tränare lyckats på elitnivå tack vare den inställningen.

Athletic verkar använda sin filosofi mer i sin kommunikation på sistone, med banderoller där det står »Unique in the world« på internationella matcher och priset One Club Award till spelare som varit samma klubb trogen hela karriären.

– Det var en idé som Josu Urrutia och hans styrelse hade när han var klubbordförande. Jag tycker att det varit väldigt lyckat eftersom det belönar spelare som varit föredömen på global nivå. 

Joseba Etxeberría är själv bara nästan en enklubbsspelare. Han köptes som 17-åring från Real Sociedad efter att ha vunnit skytteligan i U20-VM i Qatar. Nu är han en Athletic-ikon, inte minst efter att han valde att spela sin sista säsong i klubben till ligans minimilön, som han valde att skänka till Athletics kultur- och välgörenhetsstiftelse. Hans avskedsmatch 2010 spelades på ett fullsatt San Mamés där Athletics A-lag spelade mot hundra baskiska pojkar och flickor.

Han skiner upp när jag frågar hur han upplevde firandet efter cupsegern i fjol.

– Det var otroligt. Jag har spelat i klubben i 15 år och jag visste att det fanns många människor bakom det här – men jag hade inte förväntat mig något sådant. Det sägs att över en miljon människor var ute och firade. Jag och mitt sällskap försökte att ta oss från en del av staden till en annan, men det var så mycket folk att det var omöjligt. Det är något att vara stolt över, för du ser hur många människor du har representerat.

 

När Joseba Etxeberría har lämnat baren hamnar jag i samspråk med en man vars rullstol är full av Athletic-symboler. Jesús María »Txus« Navarro har kommit in för att visa barägaren Alex Burgo sina specialgjorda muggar med Athletic-tema som han har designat med hjälp av AI. Han berättar att han säljer dem för att försöka få in pengar till en ny rullstol. 

– Spelarna brukar gilla mina muggar väldigt mycket, säger han. Ofta får jag en signerad tröja i utbyte.

Trots att Txus lever för Athletic Club hyser han inga varma känslor för dess ledning. Han kallar till och med den för »en kloak«. Han berättar att han är portad tills vidare på San Mamés efter att ha förolämpat en klubbanställd, som i hans tycke gjorde allt för att försvåra för honom att få en rullstolsplats på stadion. Problemet var att han när han ordnade sin biljett inte visste vem som skulle ledsaga honom under matchen. Enligt reglerna behöver den personen inte betala, men Athleticfunktionären krävde att få ledsagarens personnummer. Txus Navarro hävdar att det strider mot spansk lag att lämna sådan känslig information för någon annans räkning. 

– Jag erkänner att jag kallade personen i biljettkassan för ett fult ord, säger han. Men jag tycker det är skandalöst att klubben försöker göra det så svårt som möjligt för oss som har olika typer av funktionshinder. De vill uppenbarligen inte ha oss där. Nya San Mamés betalades till en del av klubben. Men en annan del bekostades av kommunen, en del av länsstyrelsen och en del av det baskiska självstyret.

Txus Navarro jagar upp sig så mycket att hans döva fru gör tecken åt honom att dämpa sig.

– Det är alltså mina skattepengar som till största delen har byggt stadion, säger han. Och ändå är jag portad från att se på fotboll där!

 

När det återstår några timmar till matchstart är kvarteren kring San Mamés och särskilt bargatan Pozas överfulla av personer i rödvita Athletictröjor. Jag känner mig nästan som Joseba Etxeberría under cupfirandet när jag försöker hitta Offsides fotograf Daniel Nilsson i det täta folkhavet. Då och då syns grupper med skottar i Rangerströjor.

Över varenda bar hänger en Athleticflagga. Det är tydligt att Athletic Club har en tillåtande syn på hur deras klubbmärke används. Tidigare under dagen såg jag ett kebabhak i gamla stan som hade klubbvapnet i sin logga, alldeles uppenbart utan att ha någon officiell koppling till stadens fotbollslag. Athletic må ha lite att jobba med när det kommer till att inkludera funktionsvarierade, men de verkar åtminstone inte stämma små enskilda näringsidkare för varumärkesintrång.

»Civilkuragehjältarna kliver emellan och ber om ursäkt till skotten för idiotens beteende.«

Alkoholen på gator och barer flödar, i en lucka till baren närmast arenan går det att köpa burköl för en euro. Ändå är stämningen bara glad och vänlig.

Ett undantag är när en överförfriskad Athletic-supporter som har draperat sig i en irländsk flagga tydligt försöker mucka gräl med en ung Rangerssupporter. När den berusade trots ihärdiga försök misslyckas med detta häller han sin öl över skotten, vars kompis svarar med att knuffa till honom. Provokationsfyllot och hans tre polare försöker gå till svarsangrepp – men får i stället en utskällning av ett halvt dussin personer i Athleticfärger som utan koppling till varandra har sett vad som skett. Civilkuragehjältarna kliver emellan och ber om ursäkt till skotten för idiotens beteende.

Inne på San Mamés hänger en banderoll från Iñigo Cabacas Herri Harmaila på den norra kortsidan. Även om gruppens medlemmar inte fått komma in på stadion har uppenbarligen folk som sympatiserar med dem gjort det.

När avsparken är nära släcks belysningen på arenan varpå hela hemmapubliken ställer sig upp för att hålla upp de röda och vita plaststyckena som har lagts vid varje plats. När några Rangersfans som har lyckats köpa biljetter på sektionen nedanför pressläktaren inte omedelbart visar tecken på att vara med på Athletics koreografi får de en tillsägelse av kvinnan som sitter bredvid mig på pressläktaren. Skottarna gör lydigt som hon säger och när speakern ropar »Athleeeeetic, Athleeeeeetic! Alabin, alaban, alabin bon ban!« bugar sig publiken fram och tillbaka i takt med sina färgade plaststycken. Det hela känns mäktigt, men på gränsen till nordkoreanskt.

»Heja Athletic, låt oss vinna i dag, vi kommer alltid att vara med dig!«

När klubbhymnen är över börjar publiken sjunga på nästa sång, denna gång till melodin av Twisted Sisters 80-talshårdrocksdänga »We’re not gonna take it«:

»Aurrera Athletic, gaur irabatzera, beti egongo gara – zurekiiiin!«

Det betyder ungefär »Heja Athletic, låt oss vinna i dag, vi kommer alltid att vara med dig!« Refrängen ekar om och om igen på läktarna och sedan är det dags för spelarentré. När spelarna marscherar ut på planen rullas en gigantisk banderoll ut över långsidan mittemot mig med texten: »Unique in the world.«

 

När domaren blåser för spel hörs ett kollektivt vrål från läktarna. Athletic öppnar starkast och i den 12:e minuten kommer första chansen när Nico Williams tar sig förbi sin försvarare på vänsterkanten och passar in till Oihan Sancet som står precis på straffområdeslinjen. Han väggar tillbaka till Williams som hinner till bollen före tre Rangersförsvarare och får i väg en bredsida som Kelly i Rangersmålet lyckas parera med vänsterhanden. Returen hamnar hos Sancet som skjuter ett hårt, lågt skott som blockeras av Rangersbacken James Tavernier.

Gästerna har också ett par lägen men det är Athletic som dominerar spelet. I hemmalagets anfall vinner den robuste Maroan Sannadi de flesta duellerna och på tilläggstid i första halvlek slår mittfältaren Mikel Jauregizar en genomskärare som Sannadi hinner först på, strax innanför straffområdeslinjen. Tillskyndande Rangersbacken John Souttar kapar honom klumpigt bakifrån. Domaren pekar på straffpunkten.

»Allra gladast är Nico Williams, klädd i klubbens träningsoverall och vita sneakers.«

En Rangersspelare försöker störa Oihan Sancet när han ska gå fram för att slå straffen, men Sancet är iskall och sätter den otagbart i sitt vänstra hörn medan målvakten går åt fel håll. Jublet på San Mamés är öronbedövande.

I pausen meddelar speakern att 636 peñas är på plats – bland andra Peña Joseba Etxeberría från Argentina. En bit in på andra halvlek annonserar han en ny imponerande siffra: 52 114 åskådare är nytt publikrekord på stadion. 

De sjunger för sina hjältar, har semifinalen inom räckhåll och i den 80:e minuten får de jubla igen. Högerbacken Leque överstegsfintar i utkanten av Rangers straffområde och passar sedan bollen bakåt till lagkaptenen Oscar de Marcos som slår ett inlägg mot bortre stolpen. Där dyker Nico Williams upp – och nickar bollen i nättaket. I firandet springer han mot sin småskadade bror Iñaki vid sidlinjen och hoppar upp i hans famn.

Det är den perfekta Athleticscenen på en ovanligt underhållande skärtorsdagskväll. Rangers har inte varit ofarliga, men det klart bättre laget vann med 2–0. 

 

Efter att ha sett hemmalaget sjunga tillsammans med norra kortsidan går jag ner till den mixade zonen för att försöka få lite snack med någon av spelarna. Det dröjer dock och på en liten TV-apparat kastar vi journalister ett öga på dramatiken i övriga matcher i Europa League och Conference League, samtidigt som vi försöker se om någon spelare rör sig ute i gången från omklädningsrummet. När Lyon gör 3–2 mot Manchester United i den 105:e minuten är de baskiska journalisterna förtjusta. Athletic ska möta segraren i semifinal och Lyon ses både som ett enklare motstånd och är en stad dit det går att åka bil från Bilbao.

Klockan börjar närma sig midnatt och inga Athleticspelare har visat sig. Misstanken är stark att de också tittar på TV i omklädningsrummet för att se vilka de får möta i semin.

Lyon utökar till 4–2, men United ger sig inte. När engelsmännen kvitterar till 4–4 i sista övertidsminuten ropar en lustigkurre att han säljer en flygbiljett till Lyon för 40 euro. Strax därpå nickar Maguire in 5–4 till United. Det blir återigen United för baskerna från Bilbao.

Samtidigt har Bodø/Glimt slagit ut Lazio i den andra semifinalen på straffar. Athletics seger och Lazios förlust innebär att det står helt klart att Spanien och inte Italien kommer att få en femte plats i Champions League nästa säsong, vilket innebär att Athletics chanser att gå dit ser mycket goda ut.

»San Mamés är otrolig – när publiken ropar mitt namn får jag gåshud.«

Till slut kommer några trötta men glada spelare ut till journalistfållan. Allra gladast är Nico Williams, klädd i klubbens träningsoverall och vita sneakers. Tålmodigt tar han på sig radiojournalisters hörlurar och ställer upp på direktsända intervjuer med frågor från studion. När klockan närmat sig halv ett och nästan alla har gått hem lyckas jag få växla några egna ord med matchhjälten.

– Jag är superglad för att få spela sådana här matcher, säger han. San Mamés är otrolig – när publiken ropar mitt namn får jag gåshud. 

När Nico Williams var tre år gammal åkte hans pappa Felix till London för att bättre kunna försörja sin familj. Han tog de jobb han kunde få: dukade av borden på restauranger och arbetade som säkerhetsvakt. Ett annat extraknäck var att riva biljetter på Chelseas hemmamatcher på Stamford Bridge.

Kommer Nico Williams att följa sin fars exempel och söka lyckan någon annanstans, där han får bättre betalt? Jag frågar honom vad Athletics filosofi betyder för honom.  

– För mig är det vi håller på att åstadkomma otroligt med tanke på att vi bara spelar med spelare som är uppväxta i regionen, säger han. Nu är vi i semifinal i Europa League med bara egna spelare, där de flesta har med sig den här filosofin sedan barnsben.

En Athleticfunktionär som står bredvid nickar men säger att det nu är slutpratat och dags att släcka lokalen och gå hem. Innan Nico Williams försvinner ut mot Bilbaonatten lägger han till:  

– Filosofin påverkar mig inte bara som spelare utan även som person. Jag tycker att det är väldigt fint.